1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Namibia 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Den namibiska grundlagen från 1990, då landet blev självständigt, lägger grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna befrielserörelsen SWAPO (South-West Africa Peoples´Organisation) har sedan självständigheten varit det dominerande partiet i parlamentet. Mänskliga rättigheter är garanterade i grundlagen och efterlevs i stor utsträckning tillfredsställande. Utvecklingen sedan 2005, då den nu sittande presidenten Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias förste president Sam Nujoma, har sammanfattningsvis gått mot ett något förbättrat klimat för yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser under de senaste åren väcker dock frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att vara en tydlig och oberoende röst. Regeringen ingrep mot vissa radioprogram och tidningar där lyssnarna ansågs framföra för stark och onyanserad kritik mot regeringen i allmänhet och Sam Nujoma i synnerhet. Namibisk press svarar dock för en relativt fri och oberoende granskning av staten. Namibia har den bästa placeringen år 2010 av alla afrikanska länder i organisationen Reportrar utan gränsers frihetsindex för media. Det finns endast ett fåtal organisationer i det civila samhället som är verksamma för de mänskliga rättigheterna. Dessa är dock tämligen röststarka. De utdragna rättegångarna mot de misstänkta i det s.k. Capriviupproret 1999 (en separatistattack som ledde till 15 döda och att 2 200 personer flydde till Botswana) har varit förknippade med problem såsom långa frihetsberövanden 2 (mer än nio år) i avvaktan på dom, uppgifter om tortyr samt svårigheter för de tilltalade att få försvarare. Flera fall av polisbrutalitet rapporterades under 2010. Rikspolischefen har tydligt markerat att detta inte var acceptabelt och har utlovat krafttag mot övervåld från polisens sida. På grund av den ojämna inkomstfördelningen, den utbredda fattigdomen och den höga arbetslösheten är det svårt för många individer att åtnjuta de ekonomiska och sociala rättigheter som regleras i grundlagen. Barn som blivit föräldralösa till följd av hiv/aids-pandemin utgör en sårbar och växande grupp. Hiv/aids är också huvudorsaken till att levnadsstandarden i Namibia sjunker, trots förbättrad hushållsekonomi och ökad läskunnighet. Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men diskriminering av kvinnor förekommer lika fullt. Kvinnor är underrepresenterade i regeringen, parlamentet och i näringslivet. Namibia var ett av de första länderna i världen som ratificerade den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Homosexualitet (sodomi, till vilket homosexualitet räknas i namibisk rättsutövning) är olagligt. I den nya lagen om arbetsvillkor som antogs under 2007, har det tidigare diskrimineringsförbudet för homosexuella tagits bort.. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om mänskliga rättigheter:: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt och om avskaffandet av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) (1992) och det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) (1994) Det 3 - - fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har varken ratificerats eller undertecknats Konventionen om barnets rättigheter (CRC), samt de två fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter och barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder och det fakultativa protokollet (2007) Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967 Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC) Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till: - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter (ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992. Tilläggsprotokollet till ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och medborgerliga rättigheter undertecknades 2003, men är ännu inte ratificerat. Namibia har undertecknat, men inte ratificerat, konventionen mot ofrivilliga försvinnanden. Namibia har inte inkluderat konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) i nationell lagstiftning. Inte heller har någon deklaration (enligt artikel 22 i CAT) gjorts som erkänner CAT:s granskningskommittés kompetens att behandla klagomål om tortyr i Namibia. Landet är ännu inte statspart till tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett system av regelbundna besök för kontroll av behandlingen av fängslade personer. Namibia samarbetar med relevanta FN-konventionskommittéer, men inkommer ofta sent med sina rapporter (för närvarande är 12 stycken försenade). De många och långa förseningarna har tagits upp av EU lokalt i huvudstaden i september 2006, och en enskild organisation planerar uppvaktningar om förseningarna under 2011 i bl a New York, Genève och Nairobi. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Inga politiskt motiverade mord eller försvinnanden har rapporterats under de senaste åren. Fyra dödsfall förorsakade av ordningsmakten omnämns i den amerikanska kartläggningsrapporten beträffande situationen för mänskliga 4 rättigheter för 2009. Inget nytt har framkommit i det omtalade fall från 2007 där William Cloete kvävdes till döds då han skeppades i en container som polisen använde som häktescell. Grundlagen föreskriver att ingen individ ska utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. Den enskilda organisationen Namrights (tidigare National Society for Human Rights, NSHR) rapporterar dock ett femtontal incidenter eller situationer av maktmissbruk; av de 15 fall som rapporteras beträffande tortyr anses den namibiska polisen vara ansvariga för mer än hälften. Positivt är dock att rikspolischefen Sebastian Ndeitunga tydligt uttalat att polisvåld inte är acceptabelt och att de ansvariga måste lagföras. Som förebyggande åtgärd har han även inlett utbildning för poliser i mänskliga rättigheter. Den rättsliga uppföljningen av övergreppen under och efter det s.k. Capriviupproret 1999 (se avsnitt 6) fortgår. I en rapport från FN:s arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden i december 2005, framgår att Namibia ännu inte besvarat ett ärende från 1999 som rörde en medlem av Namrights. Personen häktades i samband med Caprivi-upproret och försvann sedan under oklara omständigheter. Människohandel torde förekomma i Namibia, men ingen officiell statistik finns att tillgå. Eftersom specifik lagstiftning saknas, tillämpas vanlig straffrättslag på eventuella fall av människohandel. Det har under de senaste åren blivit alltmer uppmärksammat att fängelser och häkten är dåligt underhållna och överbelagda. Internationella rödakorskommittén ges tillträde att utföra inspektioner och under 2009 besökte Röda korset namibiska fängelser vid tre tillfällen. Även Namibias ombudsman inspekterar fängelser, och denne kritiserar i en rapport från juni 2010 de förhållanden som råder i polisens häktningsceller. Ombudsmannen har vänt sig till regeringen och kräver en översyn av förhållandena i häktena. Förhållandena i polisens häkten har inte märkbart förändrats sedan den tidigare rapporteringen från ombudsmannen år 2008.Överbeläggningarna i häktena sägs bero på långsamma förundersökningar och rättegångar misstänkta personers oförmåga att betala borgen, domstolens vägran att bevilja borgen samt lång väntan på åklagarens beslut om åtal. Även landets fängelser tenderar att vara överfulla, Windhoeks centralfängelse 30 procents överbeläggning. Överbeläggningarna leder till att unga personer 5 inte alltid separeras från vuxna. . I augusti 2009 utsattes en femtonårig pojke för sexuella övergrepp av vuxna män i häktet. Kvinnliga fångar är normalt skilda från manliga, men det finns rapporter om att de blir utsatta för sexuella övergrepp av personalen. Sex mellan interner är ett skäl till att antalet hiv/aidssmittade i fängelserna stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen bland internerna. Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom det anses att detta skulle främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag. Enligt Namrights misshandlades i februari 2007 interner på Windhoeks centralfängelse med pepparspray, batonger och knytnävsslag av tolv fängelsevakter. Misshandeln ska ha skett i samband med kroppsvisitation. Som ett svar på kritiken ovan har riksåklagaren Martha Imalwa utlovat en landsomfattande så kallad upprensningsaktion på fängelserna. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet sedan 1990. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. En person som arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om gripanden där detta inte har kunnat ske av praktiska och administrativa skäl, till exempel på landsbygden där rättsväsendets kapacitet är lägre. FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden riktade i december 2005 kritik mot godtyckliga arresteringar av 13 misstänkta från Caprivi-upproret. Namrights rapporterar om tolv godtyckliga arresteringar under 2009. Det finns inga särskilda reserestriktioner i Namibia och den personliga rörelsefriheten är överlag god. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Grundlagen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras av rättsväsendet. Rättsväsendet är enligt grundlagen självständigt i förhållande till den verkställande makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen förbjudna att blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av presidenten på rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta jurister. 6 Domstolsväsendet består av Högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar som har hand om mindre allvarliga brott, dels sedvanerättsliga eller så kallade ”traditionella”, domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära att andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare. De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga brott, såsom snatteri, där frihetsberövande inte kan komma ifråga. Det förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet blir delaktigt. Detta har föranlett regeringen att informera traditionella ledare om deras rättsliga begränsningar. En person som misstänks för att ha begått brott har rätt till en offentlig försvarare om brottet är av tillräckligt allvarlig karaktär. Den som inte själv har råd med advokat, får en sådan förordnad på statens bekostnad. Bristen på rättslig expertis ute på landsbygden innebär dock att den misstänkte ofta blir utan juridiskt ombud. En undersökning av forskningsorganisationen Institute for Public Policy Research från oktober 2006 slår fast att namibiska domare uppvisar en hög grad av oberoende till den verkställande makten, särskilt vad gäller mål med bäring på de mänskliga rättigheterna, där tendensen snarast är att döma till den enskildes förmån. Förklaringen sägs vara gedigen erfarenhet av sådana mål från tiden före självständigheten, starka enskilda organisationer som agerar ombud (t ex Legal Assistance Center) och det faktum att flera mål beror på uppenbara administrativa fel som regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen ska dock domare med utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994 ha en större benägenhet att döma till regeringens fördel. Orsaken kan vara att utländska domarearbetar på årskontrakt, vilket kan skapa ett beroendeförhållande till regeringen, eftersom de regelbundet behöver få sina arbetstillstånd förnyade. De långa väntetiderna är ett stort problem för rättsväsendet och begränsar den enskildes rättssäkerhet. Det kan i många fall dröja flera år mellan ett gripande och rättegång. I ett tal som hölls av riksåklagare Martha Imalwai januari 2009, kunde dock siffror presenteras som visade på att landets regionala domstolar och tingsrätter lyckats med att öka antalet avklarade fall under 2008. Även 7 andelen fall där misstänkta personer fällts för att ha utfört de brott som de anklagats för hade ökat. I de regionala domstolarna - där de flesta av landets mord, våldtäkter, allvarliga rån och bedrägerier prövas - avklarades totalt 729 fall under 2008 vilket är en ökning med 22 procent från föregående års 594 avklarade fall. Trots detta har det skett en ökning i antalet mål i överrättsdomstolen:. Under 2009 prövades totalt 7 387 fall, vilket är en ökning med 18,4 procent från föregående år. Vid samtal med enskilda organisationer i Namibia nämndes att utnämningen av domare har lett till en lägre grad av oberoende, speciellt i överrättsdomstolen. Det uttrycktes även en oro över det ökade antalet överklaganden i de högre domstolarna. Under separatistupproret i Caprivi-provinsen 1999 arresterades över 300 personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. Åklagaren väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till separatisternas krav på Capriviprovinsens självständighet. Två rättegångar har förts med ca 120 respektive tolv åtalade som suttit i häkte sedan 1999 respektive 2003. Den rättegång som behandlar det större antalet häktade inleddes 2004 och visar hittills inga tecken på att vara på väg mot ett avslut. De flesta av de 117 som fortfarande väntar på rättegång spenderar nu sitt tionde år i häktet. I den mindre rättegången meddelades domen i augusti 2007. Tio personer fälldes och dömdes till långa fängelsestraff, medan två frikändes efter fyra år i häktet. I januari 2009 anhölls ytterligare en person för landsförräderi i samband med Capriviupproret. Flera av de häktade från Caprivi hävdar att de utsatts för tortyr och övervåld i samband med arrestering och förhör. Tretton personer har avlidit i häktet. De åtalade har haft svårt att få offentliga försvarare förordnade för sig. Även vittnen ska tidigare ha trakasserats av polisen. Rättegångarna har skjutits upp upprepade gånger. De 117 som fortfarande väntar på rättegång klagar över bristande sjukvård samt att deras anhöriga utsätts för hot av personalen vid besök i häktet. Flera enskilda organisationer, däribland Amnesty International, har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda uppenbara övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i samband med Capriviupproret. Korruption inom poliskåren förekommer, ofta i mindre skala, men rapporter från 2009 och 2010 upplyser om allvarligare fall av korruption. Tidningen Informanté skriver att bevis i en misstänkt korruptionsaffär ska ha försvunnit från polisens förvar. 7. Straffrihet 8 Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska apartheidregimen har behovet av en försoningsprocess varit stort, för att kunna komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar. En framåtsyftande försoningspolitik, mellan olika etniska och sociala grupper, har förts av regeringen. Enskilda frivilligorganisationer har dock sedan länge efterlyst en försonings- och sanningskommission av sydafrikansk modell som omfattar vittnesmål om begångna övergrepp. Inte minst vill de kartlägga övergrepp mot SWAPO-aktivister i exil som misstänkts för att vara informatörer till den sydafrikanska apartheidregimen. Massgravar upptäckta hösten 2005 aktualiserade på nytt en sanningskommission. Regeringspartiet SWAPO motsätter sig dock kraftfullt en sådan och har stoppat försök att debattera frågan i parlamentet. Under 2008 undersökte regeringen en utav de sex gravarna, vilken innehöll kvarlevorna av fem politiska aktivister som blivit dödade av sydafrikansk säkerhetspolis 1972. Regeringen har kommenterat fynden med hänvisning till att fynden är gamla och därmed inte bidrar med ny information. Inga av de resterande fem massgravarna har undersökts. Organisationen Namrights har i sin rapport från 2009 uttryckt att massagravarna kan vara sammanlänkade med ofrivilliga försvinnanden i Caprivi- och Kavangoregionerna mellan 1994 och 2003. FN:s konventionsbaserade kommittéför medborgerliga och politiska rättigheter har begärt att regeringen tar officiell ställning till anklagelserna samt ger en förklaring till massgravarna. En polisutredning startades i oktober 2009, vilken har blivit kritiserad av Namrights för sin osjälvständighet och misslyckandet att inkludera oberoende rättsmedicinska experter. Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det har dock varit ett problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte har utretts på ett fullgott sätt, vilket FN:s konventionskommitté för medborgerliga och politiska rättigheter uttryckt missnöje över. Få brott klaras upp på grund av polisens ineffektivitet på flera områden. Även om det inte råder en medveten underlåtenhet att beivra och bestraffa brott, blir den reella effekten i många fall straffrihet. Rikspolischefen har tydligt uttalat att misstankar om övervåld från polisens sida alltid måste utredas (se avsnitt 3 ). 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Församlings- religions- och yttrandefriheterna finns inskrivna i grundlagen. Medierna är väl utvecklade. och etablerade Sedan 2005, då den sittande presidenten Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias 9 förste president Sam Nujoma, har utvecklingen gått mot ett förbättrat klimat för yttrande- och tryckfriheten. Ett antal händelser under året väcker dock frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att vara en tydlig och oberoende röst. Exempelvis uteslöts på oklara grunder tidningen The Namibian, , från den namibiska valkommissionens information om väljarregistrering inför parlaments- och presidentvalet 2009. . . Inför valet dominerade SWAPO de största medierna med 70-80 procent av den nationella TV- och radiosändingsbolagets (Namibia Broadcasting Corporations (NBC:s) TV-bevakning. En sydafrikansk journalist arresterades under 2009 för att ha arbetat i landet på ett turistvisum. Journalisten hölls häktad över natten och släpptes efter att ha betalat två borgensummor. I juli 2009 fick en brittisk och en sydafrikansk journalist betala böter för att de filmat säljakt. Utöver detta kan utländska journalister verka fritt i landet, men de måste ansöka om tillfälliga arbetstillstånd. I sitt index över pressfriheten i världen 2010 har organisationen Reportrar utan gränser tilldelat Namibia en 21:a plats, vilket är den högsta placeringen bland de afrikanska länderna. Inga formella begränsningar råder för användandet av Internet. Det är ofta uppenbart att indirekta påtryckningar från regeringen och inblandning utifrån förekommer gentemot namibisk media. Även om journalister överlag inte upplever sig vara hotade, kan tonläget vara hätskt från regeringssidan när kritik framförs i media. I Namrights årsrapport från 2009 uppges att 37 incidenter inträffatunder året där åsikts- och yttrandefriheten attackerats av företrädare antingen från regering eller stat. De flesta av repressalierna riktades mot The Namibians chefredaktör Gwen Lister, journalisten John Grobler, redaktören för tidningen Informanté Max Hamata, Namrights:s chef Phil Ya Nangoloh och den namibiske akademikern Henning Melber, för närvarande chef för Dag Hammarskjöldsfonden i Uppsala. En anledning till attackerna mot Namrights anses allmänt vara att det under juli 2007 blev känt att Namrights till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag har ansökt om åtal mot den forne. presidenten Sam Nujoma och tre andra SWAPO- medlemmar, för brott mot mänskligheten. Grunden för åtalet skulle vara nämnda personers ansvar för de fyra tusen namibier som försvann under frihetskampen på 1980-talet. Den s k ICC-affären föranledde mycket frän kritik mot Namrights. President Pohamba kritiserade i skarpa ordalag Namrights genom att i ett tal den 9 augusti hävda att inlagan till ICC var ett hot mot fred och stabilitet i Namibia samt att historien inte skulle glömma en sådan svekfull handling. 10 I kölvattnet av presidentens tal följde ännu skarpare uttalanden av ett antal ministrar samy SWAPO:s ungdomsförbunds talesman Elijah Ngurare. Ngurare sade bland annat. att ungdomsförbundet skulle ta till vapen för att skydda Nujoma och attackera dem som ville se honom utlämnad till Haag. Ya Nangoloh upplevde att dessa och andra uttalanden skapade en hotfull stämning mot hans person. I samband med ICC-affären riktades även kritik mot utländska finansiärers (däribland Sveriges) stöd till Namrights från vissa i regeringen, fackföreningsrörelsen och SWAPO. Även förtäckta hot förekom. Som en reaktion på ICC-affären lades det i augusti 2007 fram ett förslag om hårdare reglering av media. Under 2009 antog parlamentet Communications Act. Inom ramen för denna lag har ett medieråd etablerats(Communications Regulatory Authority of Namibia, CRAN), vilket ska reglera kommunikation, inklusive media, samt främja konkurrensen inom telekommunikation och utforma ett licenssystem för telekommunikation, radio- och TV-sändning.. Lagstiftningen specificerar dock inte närmare hur media ska regleras. Kommunikationslagen ger underrättelsetjänsten tillåtelse att, med ett beslut från tingsrätten, övervaka e-post och Internetanvändning. Lagstiftningen tillåter även avlyssning av telefoner och sms. En incident med bäring på medierna under 2009 var att Namibia Broadcasting Corporations (NBC):s redaktör,Bob Kandetu, i februari 2009 fick sparken med anledning av att en oppositionsflagga skymtades i bild efter att presidenten hållit sitt nyårstal. Den nya chefen för NBC, Matthew Gowaseb, försökte under 2009 styra innehållet i radioprogrammet ”Keetute”, som tidigare sände regeringskritiska diskussioner. Gowaseb menade att programmet endast borde diskutera ämnen godkända av NBC. Gowaseb hotade även att stänga ner kvällsprogrammet ”Openline”;. Programmet har dock fortsatt att sändas.. I november 2010 avgick redaktören för Informanté, Max Hamata, efter att tidningen publicerat en artikel rörande Sam Nujomas hälsa. Regeringens ökade känslighet för mediekritik torde ha ett samband med de allt tydligare spänningarna inom SWAPO. Slitningar mellan medlemmar trogna Sam Nujoma och förnyare av partiet har accelererat under senare år. I november 2007 bildade ett antal tunga SWAPO-politiker det nya partiet Rally for Democracy and Progress (RDP). Mycket av vad media tar upp om krav på bättre tjänster för medborgarna, krafttag mot korruption och arbetslöshet sammanfaller med RDP:s och övriga oppositionspartiers manifest. SWAPO uppfattar därför ibland medierna som ett språkrör för oppositionen. 11 Utöver The Namibian finns åtminstone fyra oberoende nyhetstidningar: Republikein (afrikansspråkig) och Allgemeine Zeitung (tyskspråkig) samt Windhoek Observer och Informanté (båda engelskspråkiga). Den regeringstrogna nyhetstidningen New Era utkommer fem gånger i veckan och förefaller gå mot en alltmer oberoende journalistik, exempelvis genom mer positiva framställningar av oppositionspartier. Regeringen kontrollerar nyhetsbyrån Namibia Press Agency (NAMPA) och NBC som ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Nyhetsbevakningen i den statliga TV:n är regeringsvänlig och tämligen utslätad. Namibia har en liberal radiolagstiftning som tillåter kommersiell radio, men de knappt tio privata kanalerna spelar i första hand musik och erbjuder endast i liten utsträckning nyhets- eller samhällsprogram. Det finns två privata lokala TVkanaler samt en rikstäckande kabel-TV-kanal, vilken till 51 procent ägs av regeringspartiet SWAPO. Även om den oberoende pressen tar upp för regeringen negativa nyheter, saknas det ofta resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik. Sedan några år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia (med en upplaga på 3 000 exemplar), en kvartalstidning som har fått en rad utmärkelser för sin granskningsjournalistik. Utländska satellitkanaler som BBC och CNN samt sydafrikanska medier är lättillgängliga. Flera tidningar har heltäckande hemsidor på Internet. Grundlagen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen (angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP). 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Namibia är en grundlagsstadgad demokrati med flerpartisystem. Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala organens reella makt är i praktiken begränsad. En ny lag antogs under hösten, vilken ger presidenten makten att utnämna guvernörer från SWAPO på regional lokal nivå, istället för att dessa, som tidigare, väljs regionalt. Presidenten och partiet åtnjuter dock alltjämt ett stort förtroende bland befolkningen. Det finns inga djupgående, öppna motsättningar mellan olika etniska grupper, vilket bland annat är ett resultat av presidentens ambition att verka för nationell försoning. 12 Endast nio av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen upptas 18 av 78 säten av kvinnor (23, procent) och i det nationella rådet sju av 26. På lokal nivå är kvinnor bättre representerade (42 procent), som en följd av kvotering i lokalvalet 2004. Av regionernas 13 guvernörer återfinns endast tre kvinnor. Parlaments- och presidentval genomfördes i november 2009 och SWAPO fick fortsatt stor majoritet med 76 procent av rösterna. 54 av de 72 valbara platserna i parlamentet tillföll regeringspartiet. SWAPO:s presidentkandidat Pohamba, vann överlägset med 75,3 procent av rösterna. Valdeltagandet uppgick till 69 procent. Det sedan hösten 2007 nybildade partiet Rally for Democracy and Progress (RDP) (se avsnitt 8), blev i de nationella valen 2009 största oppositionsparti med åtta platser i parlamentet. Democratic Turnhalle (DTA) och United Democratic Front (UDF) fick två mandat vardera och Congress for Democracy (CfD) fick ett mandat. Övriga oppositionspartier fick de resterande fem mandaten. Oppositionen har svårt att få fotfäste och inflytande, och i parlaments- och presidentvalet 2009 raderades i det närmaste oppositionspartiet Congress of Democracts (CoD) ut och ersattes av RDP som största oppositionsparti I november 2010 genomfördes regionala och lokala val i Namibia. SWAPO fick även här fortsatt stort stöd med majoritet i 92 procent av valkretsarna i de regionala valen, vilket motsvarar 98 av 107 valkretsar. Oppositionspartiet RDP fick majoritet i östra Windhoek, och fick därmed platsen som statsfullmäktige i denna valkrets. I de lokala valen fick SWAPO majoritet i 33 av 44 lokala instanser och RDP fick platser i precis över 50 procent av de lokala instanserna. Valdeltagandet uppgick till ca 40 procent av de registrerade väljarna, vilket visar på en fortsatt trend av lågt valdeltagande i de regionala och lokala valen. Även om inhemska och utländska observatörer generellt rapporterar om att valet genomförts väl och bedömer att valresultatet i huvudsak återspeglar folkviljan, finns brister. Kritik riktas mot valsystemet beträffande ojämn mediabevakning av oppositionspartier, finansiering av valkampanjer, röstförfarande samt väljarregistrering. Det namibiska väljarregistret har inte uppdaterats sedan 2003. Oppositionen har överklagat valresultatet från 2009. Överklagandet ligger nu hos överrättsdomstolen. När oppositionens överklagande först nådde domstolen kunde ärendet inte tas upp eftersom det inkommit för sent, men 13 efter ett beslut av Högsta domstolen är överklagandet åter hos överrättsdomstolen. Utslaget väntas inom kort. Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet. Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år enligt ett proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot. Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionala val vart sjätte år. Samtliga regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del av det totala antalet ledamöter. Detta förhållande begränsar parlamentets granskande funktion av den verkställande makten. Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång. Regeringspartiet SWAPO:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO ibland är otydlig. En av förklaringarna till otydligheten har varit att den före detta presidenten Sam Nujoma har kvarstått som ledare för SWAPO. Vid SWAPO:s -kongressi slutet av november 2007 steg dock Nujoma av och lämnade plats för president Pohamba att även bli partiledare. I och med det har det tidigare ”dualistiska” styret upphört. Många håller dock för sannolikt att Nujoma fortsätter att spela en tung roll inom SWAPO och regeringen genom sin egen person och genom flera förtrogna, bland annat ministrar som sitter kvar från Nujomas tid som president. Partiet United Democratic Party (UDP) förklarades i september 2006 olagligt av regeringen, vilket var ett bakslag för den namibiska demokratin. UDP förespråkade att Capriviprovinsen skulle bli självständig, vilket regeringen menade vara ett allvarligt brott mot grundlagen då Capriviprovinsen tillhör namibiskt territorium. Genom ett officiellt uttalande av informationsministern förklarades att de grundlagsfästa politiska rättigheterna inte kunde utsträckas till organisationer vars mål stod i strid med grundlagens lydelse och bokstav. Enskilda organisationer och medier har kritiserat regeringens hållning och menar att det snarare är regeringen som med detta förhållningssätt gör sig skyldig till grundlagsbrott. Inga rättsliga eller polisiära åtgärder har vidtagits, men regeringen har ändå uppnått sitt syfte eftersom UDP idag upphört att existera. 14 Officiellt har det inte funnits några restriktioner för oppositionen att organisera sig, söka röster eller offentliggöra sina åsikter. Dock har det skett att SWAPOanhängare har stört möten och kampanjer anordnade av oppositionspartier. Flertalet angrepp har rapporterats under året, speciellt mot RDP-medlemmar. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Apartheidssystemets skeva inkomstfördelning lever i stora delar kvar. De rikaste 20 procenten (de flesta vita) förfogar över mer än hälften av landets inkomster, samtidigt som de fattigaste 20 procenten i Namibia endast disponerar cirka 1,5 procent av inkomsterna . Enligt Världsbanken har Namibia en av världens största inkomstskillnader. Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen på landsbygden, ligger officiellt runt 51 procent, men oberoende bedömare anser att den verkliga siffran är högre. Ett av Namibias grundläggande problem är att tillväxten i ekonomin (3-4 procent om året) inte resulterat i fler arbeten i den formella sektorn. Den dominerande inkomstkällan är för många familjer, särskilt på landsbygden, den informella sektorn (självhushållning, byte av tjänster och så vidare). Av en undersökning publicerad i Namrights årsrapport från 2007 framgår att 53 procent av befolkningen anger arbetslösheten som det ett av de svåraste problemen i tillvaron (efter brist på vatten och elektricitet samt fattigdom). Effekterna av arbetslösheten förstärks av flera socioekonomiska problem som intern migration, brottslighet och hiv/aidspandemin. Under året har det rapporterats om incidenter där gruvföretag nekat sina arbetare tillgång till sanitet och humana levnads- och arbetsförhållanden. Grundlagen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt på landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter, och fackförbunden som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist - har ofta rekryteringssvårigheter. Cirka 25 procent av arbetskraften är organiserad. De största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian Workers (NUNW), som är kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation of Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än jordbruksarbetare (som tjänar motsvarande 465 kr i månaden). 15 Artikel 9 i grundlagen förbjuder slaveri och tvångsarbete, men enligt uttalanden i augusti 2007 av dåvarande vice premiärminister Libertine Amathila, utnyttjas san-folket i jordbruksarbete på ovärdiga villkor som gränsar till slavarbete. En ny arbetslagstiftning antogs under året där diskriminering förbjuds mot arbetstagare som drabbats av hiv/aids. Lagen har dock ännu inte trätt i kraft. Namibia har ratificerat alla centrala konventioner om mänskliga rättigheter inom arbetsrelaterade frågor av den internationella arbetsorganisationens (ILO). 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt grundlagen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos medborgarna. Landets storlek (nästan dubbelt så stort som Sverige), i kombination med en liten och utspridd befolkning om cirka två miljoner samt begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring huvudstaden Windhoek. 11,1 procent av den totala statsbudgeten avsätts till hälsosektorn, vilket motsvarar 3,2 procent av landets totala BNP. De svåraste hälsoproblemen utgörs, av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Trots att statistik nyligen har indikerat att hiv/aids-pandemin i Namibia har stabiliserats, fortsätter utbredningen av hiv/aids-smittan att vara en av de högsta i världen; närmare 18 procent av befolkningen är hiv-positiv. Utbredningen av smittan bland gravida kvinnor är 17,8 procent och 15,3 procent hos den vuxna befolkningen i åldrarna 15-49. Bromsmediciner introducerades 2003, och tidigt under 2009 beräknades 81 procent av de identifierade människor som lever med hiv i Namibia vara inskrivna i ett program för bromsmedicinering. Landets norra delar är värst drabbade. Hiv/aids-pandemin är den främsta anledningen till att den förväntade livslängden har minskat de senaste 15 åren. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har visserligenhöjt den förväntade livslängden från 40 år (2006) till 61år (2010). Det rör sig dock om en generell förändring för flera länder baserad på ett nytt beräkningssätt, och speglar inte nödvändigtvis förbättrad hälsa. Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en 16 vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aidssjuka har fyrdubblats på tre år och uppgick 2007 till 123 miljoner kr. Finansiering för hiv/aidsrelaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom det internationella samfundet, framför allt genom Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria. FN.s världshälsoorganisation (WHO) har konstaterat att Namibia lider av kronisk bristpå kapacitet för att råda bukt på utbredningen av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Bristen på hälsostatistik innebär problem med att kartlägga de verkliga behoven. Den långtgående trenden är att standarden på vårdinrättningarna sjunker. Det finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal; endast tjugo läkarstudenter sägs utexamineras varje år, och av dessa tar endast hälften jobb i Namibia. De övriga lämnar landet för bättre betalda jobb i regionen eller i Europa. Läkare från Zimbabwe lindrar bristen något. Anmälningar mot vårdpersonal och vårdinstitutioner för bristfällig vård har ökat under de senaste åren. I juli 2007 krävde det civila samhället (Forum for the Future och Legal Assistance Center) att regeringen skulle förklara sjukvården för en ”katastrofsektor” som krävde högsta prioritet. 12. Rätten till utbildning År 2008 avsattes 22,4 procent av de offentliga utgifterna till utbildningsministeriet, vilket gör den till den största budgetposten. En debatt förs om fördelningen av pengarna, då ca 85 procent går till löner och endast en liten andel till lokaler och läromedel. Barn har rätt till gratis utbildning från årskurs ett till tio. Uppemot 98 procent av alla barn går i grundskolan, men på högre nivåer tenderar siffrorna att sjunka; men över hälften av alla barn går vidare till gymnasienivå. Resultatet av regeringens ekonomiska satsningar på utbildning är dock ifrågasatt. Bristande utbildning och kompetens hos många lärare samt låg kvalitet på skolböcker och lokaler, särskilt på landsbygden, har lett till att fler elever inte blir godkända. Många lärare är drabbade av hiv/aids. Ett stort antal fattiga familjer har svårt att klara av avgifterna till skolans utvecklingsfond, som i sin tur betalar för skoluniformer, böcker och dylikt. Detta drabbar särskilt flickorna, vars utbildning prioriteras lägre än pojkarnas. Ombudsmannen uppmanade under 2010 regeringen att sträva mot gratis gymnasie- och högskoleutbildning för alla, upphöra med de obligatoriska avgifterna till grundskolans utvecklingsfond samt introducera utbildning om mänskliga rättigheter i ett tidigt skede utbildningen. Under 2009 antogs en ny policy för unga gravida 17 kvinnor (New Learners' Pregnancy Policy), som syftar till att unga kvinnor ska kunna återvända till skolan ett år efter att deras barn har fötts. Många av de barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen san. Enligt UNDP:s kartläggningsrapport om mänsklig utveckling 2010 är 88 procent av befolkningen läs- och skrivkunnig, vilket innebär en ökning från 76 procent år 1991. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Namibia klassas av Världsbanken som ett (lägre) medelinkomstland. Bakom denna klassificering döljs dock mycket stora inkomstskillnader. Namibia har därför försökt att bli omklassificerat som ett så kallat MUL-land (minst utvecklade länder), eller åtminstone hamna på en mellannivå, för att på så sätt få tillgång till Världsbankens förmånliga lån. År 2007 klassades cirka 56 procent av Namibias befolkningsom fattig (mindre än 2 USD per dag) och 35 procent som extremt fattig (mindre än 1 USD per dag). Namibia rankas som nummer 105 av 169 länder enligt FN:s index för mänsklig utveckling 2010. Skillnaden i levnadsstandard varierar kraftigt beroende på etnisk bakgrund. Vid en jämförelse gjord av UNDP:s lokalkontor ligger namibier med tysk bakgrund på samma nivå som Sverige, de afrikaanstalande på samma nivå som Thailand och Albanien, medan levnadsstandarden för den etniska gruppen khoisan ligger på Eritreas nivå. Barnadödligheten ligger på 46 per 1 000 födda, och 69 per 1 000 barn under fem år. Cirka 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.; Denna tillgång är dock mer begränsad på landsbygden. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men diskriminering av kvinnor förekommer ändå. Kvinnor är alltjämt underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. En särskild lag (Affirmative Action Employment Act) som ska främja anställningar av kvinnor har dock gett vissa resultat. Namibia har antagit Afrikanska Unionens mål att 50 procent av 18 chefsposterna inom offentlig sektor ska innehas av kvinnor. Män dominerar dock fortfarande på chefsposter. Trots att grundlagen föreskriver att kvinnans ställning i familjen ska vara jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen, inte sällan på grund av den sedvanerätt som praktiseras främst på landsbygden. Kvinnor är dock inte förhindrade att inneha höga befattningar; enligt lokala sedvänjor är till exempel hövdingen för Namibias största etniska grupp en kvinna. Kvinnor diskrimineras ofta i frågor som rör arv på grund av sedvanan att en avliden mans kvarlåtenskap tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och syskon), istället för hans änka och barn. Bruket av denna praxis har dock minskat avsevärt under de senaste åren. Ny lagstiftning om underhållsbidrag som stärker kvinnans ekonomiska ställning antogs 2005. Kvinnor har också rätt till tre månaders föräldraledighet. Regeringen har föreslagit att den lagstiftning som omfattar traditionella giftermål omarbetas. Enligt förslaget skulle kommande traditionella giftermål registreras och erkännas under samma lagstiftning som civila giftermål idag. Polygami skulle inte längre vara möjligt och kvinnans ställning inom äktenskapet skulle stärkas. Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga (totalt en femtedel av alla våldsbrott). Namibia har en lagstiftning mot våld i hemmet från 2003 (Combating of Domestic Violence Act) som skyddar såväl kvinnor som barn mot våld i hemmet. Det är endast tingsrätter som kan utfärda restriktioner. Därför är det ofta svårt för utsatta kvinnor och barn på landsbygden att till fullo utnyttja lagstiftningen, då flera städer i Namibia inte har någon tingsrätt. Våld mot kvinnor har fått ökad uppmärksamhet under senare år. Såväl president Pohamba som andra regeringsföreträdare har öppet fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsförövare och personer som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel döms till längre straff än tidigare. Polisen har rapporterat om ett ökat antal anmälningar av kvinnomisshandel, och en ny lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett par år. Bland annat har definitionen av våldtäkt vidgats och straffen skärpts. Män som våldför sig på sina hustrur kan numera dömas för våldtäkt. Antalet rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år 2008 rapporterades 11 611 fall av könsrelaterat våld. Det är oklart om detta återspeglar en verklig ökning eller snarare en ökad benägenhet att anmäla brott 19 (till exempel tack vare minskadt fördömande av våldtagna kvinnor och fler lokala polisstationer). Mörkertalet förefaller dock att vara stort. Vissa uppskattar att endast en av 20 våldtäkter rapporteras till polis och många av de anmälningar som görs dras tillbaka av offren själva. Den genomsnittliga prövoperioden för ett våldtäksmål beräknas vara cirka fem år. I Namibia har ett antal hiv-positiva kvinnor tvångssteriliserats. Legal Assistance Center (LAC) företräder för närvarande tre av dessa kvinnor i domstol. FN:s kommitté för eliminerandet av all form av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) rekommenderade i sin rapport från februari 2007 att Namibia skulle föra bättre statistik över kvinnors representation i samhället. Särskilt uppmärksammades bristen på information om människohandel med kvinnor och flickor. Namibia uppmanades utföra en särskild studie i ämnet att redovisas i nästa periodiska rapport. Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för polis, socialarbetare och sjukvårdspersonal. Centra för utnyttjade kvinnor har upprättats på en rad platser i landet. Kvinnlig könsstympning anses inte vara ett utbrett problem. Det saknas specifik lagstiftning på området. Angående kvinnors representation i politiska fora, se avsnitt 9. 15. Barnets rättigheter Namibia undertecknade FN:s barnkonvention 1991. Något senare antogs en nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd finns även i grundlagens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen lägger, som ovan nämnts, en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning och hälsovård (cirka 30 procent totalt), vilket har bidragit till att i viss mån förbättra barnens situation. För familjer med mellan ett och tre barn och låga inkomster ges barnbidrag på motsvarande 200 kr per månad. För varje ytterligare barn erhålls 100 kr per månad, dock maximalt 800 kr per månad. Särskilda ansträngningar har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir allt fler på grund av den utbredda hiv/aids-pandemin. Antalet barn som får bidrag 20 mångdubblades från 7 000 år 2003 till 45 000 endast tre år senare. Det totala antalet föräldralösa och utsatta barn i Namibia beräknas till 155 000 och antas enligt FN:s barnfond Unicef öka till 250 000 år 2021. Det pågår för tillfället ett program för att utvidga landets system för registreringar av nyfödda på 34 av de största sjukhusen. 109 700 barn fem procent av befolkningen) blev registrerade och tilldelades födelseattest under 2009, men cirka 40 procent av alla barn saknar fortfarande födelseattest, vilket försvårar möjligheten till att få bidrag. Delvis som en effekt av de ökade registreringarna kan dock fler barn få bidrag (från 18 000 barn i slutet av 2004 till 107 500 i slutet av 2009). Grundlagen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi och prostitution, men barnvåldtäkter är likväl ett allvarligt problem. Fyra av tio våldtäktsfall uppges vara mot barn, och under 2009 har 200 fall av mord, våldtäkt eller andra övergrepp mot barn rapporterats. De offentliga institutionerna uppmärksammar våldet mot barn alltmer och förövarna döms till allt hårdare straff. Det finns centra för utnyttjade kvinnor och barn, och polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall med sexuellt utnyttjade barn. Under 2010 har ett utkast till ny lagstiftning utarbetats (Child Care and Protection Bill), som ska ersätta den gamla lagstiftningen från 1960 (Children's Act). Den nya lagen kommer att kriminalisera människohandel med barn och väntas träda i kraft under 2011. Minimiåldern för arbete är enligt grundlagen 14 år, men inom vissa tunga sektorer såsom gruv- och byggindustrin är den högre. Barn under 14 år arbetar dock ofta på familjeägda lantbruk och inom den informella sektorn. Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer. Straffmyndighetsåldern är tolv år. Unicef uppger att det i nuläget sitter 297 barn i häkte. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varvid de tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser. För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk 21 Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller social status.Ett uttryckligt förbud mot apartheid (”the practice and ideology of apartheid” ) finns. Detta förbud respekteras i allmänhet. Några incidenter har dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet. Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en viktig faktor i namibisk politik.Det anses till exempel fortfarande vara osannolikt att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska gruppen från norra delen av landet, ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i ett val. Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig förvaltning. Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör två procent av den totala befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt i förhållande till andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas 1996. Många barn som tillhör sanfolket går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten uppskattas vara under 20 procent. FN:s rasdiskrimineringskommitté har uppmanat regeringen att stärka tillämpningen av lagar som syftar till att minska diskriminering och segregering inom utbildning. Kommittén har även uttrycktoro över den höga frekvensen av våldtäkterer mot kvinnor som tillhör sanfolket, och uppmanar regeringen att ta till alla medel för att utreda dessa anklagelser. Regeringen rekommenderas även att ytterligare stärka ställningen och representationen av minoriteter i den offentliga sektorn på alla nivåer. Vice premiärministern har under året uppmärksammat sanfolkets arbetsvillkor, som i vissa fall påstods gränsa till slaveri (se avsnitt 10) 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homo-, bi och transsexuella (hbt) personers möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna på samma villkor som andra individer är något oklar. Grundlagens artikel 10 förbjuder diskriminering i allmänna termer och nämner specifikt kön (engelskans ”sex”), som olaglig grund för diskriminering. Enskilda frivilligorganisationer som arbetar för hbt-personers rättigheter anser att ordet ”sex” skl tolkas vitt och även inkludera sexuell läggning. Frågan har inte prövats i domstol, men eftersom sodomi(till vilket homosexualitet räknas i namibisk rättsutövning) är kriminaliserat finns inget som tyder på en vid tolkning av begreppet. 22 Den tidigare lagen om arbetsvillkor nämnde uttryckligen homosexuella som en grupp som inte fick diskrimineras på arbetsplatsen. I den nya lagen som antagits, men ännu inte trätt i kraft, har dock homosexuella tagits bort som en icke-diskriminerbar grupp. Enskilda frivilligorganisationer hoppas att detta inte ska anses innebära någon ändring i sak och att domstolarna ändå skall ge skydd till hbt-personer i framtida rättsfall. Det har under 2010 rapporterats om två händelser där diskriminering av homosexuella personer förekommit. Tidigare har ordet ”homosexuell” använts som skällsord av vissa regeringsföreträdare, inte minst av Sam Nujoma, mot kritiker. Detta språkbruk förefaller dock minska tack vare att Nujoma dragit sig tillbaka från den offentliga scenen. Myndigheterna förhindrar inte organisationer som arbetar för hbt-personers rättigheter att föra en aktiv kampanj för sina medlemmars intressen och att hålla offentliga möten. I april 2010 bildades en ny icke-statlig organisation, , som driver frågor om hbtpersoners rättigheter. 18. Flyktingars rättigheter Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med FN:s flyktingorgan (UNHCR) i denna fråga. De flesta flyktingarna (cirka 6 000) i Namibia kommer från Angola, men det finns även flyktingar från Demokratiska Republiken Kongo, Burundi och Rwanda. Flyktingarna lever i flyktingläger i Osire. De sanitära förhållandena i Osire, som tidigare kritiserats för att vara undermåliga, har förbättrats avsevärt sedan antalet flyktingar på några år minskat från 20 000 till cirka 8 000. Förklaringen är främst att många flyktingar återvänt till Angola efter inbördeskrigets slut. För de kvarvarande flyktingarna i Osire är situationen dock fortsatt svår då de, trots erkänd flyktingstatus, varken har rätt att lämna lägret (annat än för korta perioder) eller att få arbetstillstånd. Det bor även cirka 1 300 flyktingar utanför Osire. FN:s rasdiskrimineringskommitté skriver i sin rapport från augusti 2008 att regeringen bör respektera flyktingars och asylsökandes rätt till att röra sig fritt inom landets gränser. UNHCR, som regelbundet besöker flyktinglägret i Osire, anser att den bästa metoden för många av de angolanska flyktingar som befunnit sig i landet under en lång tid, är att de integreras i det namibiska samhället. Den namibiska 23 regeringen har godkänt detta och ska tillsammans med UNHCR utveckla ett regelverk. 19. Funktionshindrades rättigheter Lagstiftningen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättningi arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för att lagen ska efterlevas, och det är vanligt meddirekt diskriminering.. Det finns inga föreskrifter om att handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarlig funktionsnedsättning har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast ett fåtal av de berättigade får bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade. Totalt bedöms det finnas 85000 personer med funktionsnedsättning i landet. Situationen för personer med funktionsnedsättning har dock fått ökad uppmärksamhet och kan förväntas förbättras något framöver. En tydlig och positiv signal var att Namibia, som ett av de första länderna i världen, 2007 ratificerade den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns endast ett fåtal organisationer som verkar för de mänskliga rättigheterna i landet, men de som finns är mycket aktiva... Debatten om frågor rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig i medierna och de organisationer som finns tvekar inte att öppet kritisera regeringen. Som angetts, kan dock regeringen i sin tur vara högljudd i sin kritik av det civila samhället och dess företrädare (se avsnitt 8). I flera fall finns dock exempel på goda samarbeten mellan enskilda organisationer och staten. Organisationen Namibia Institute for Democracy (NID) utbildar exempelvis tjänstemän i den nyinstiftande Antikorruptionskommissionen, och organisationen Legal Assistance Centre (LAC) deltar i utbildningar med polisen. Aktivister på området säger sig, med något undantag, inte känna någon oro för sin egen säkerhet. Regeringen har sedan en tid fört en dialog med det civila samhället om ett samarbete för att formulera en gemensam vision för Namibia och dess demokratiska framtid. Samarbetet skulle även inkludera registrering av enskilda organisationer för att underlätta kanalisering av finansiellt stöd från staten och 24 utländska aktörer. Från att från början ha varit positiva till detta samarbete råder nu en viss tveksamhet bland flera frivilligorganisationer, eftersom de fruktar att statens inflytande över resurstilldelningen från utländska givare kan bli för stort och hämma det civila samhällets roll att vara en kritisk och oberoende granskare av makten. De tongivande organisationerna som arbetar för de mänskliga rättigheterna är Legal Assistance Centre, NSHR, Media Institute for Southern Africa, Human Rights Documentation Centre och Namibia Institute for Democracy. Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se avsnitt 6), men frivilligorganisationer menar att hans nuvarande resurser behöver stärkas för att kunna vara ett trovärdigt granskningsinstitut. Förslag har även väckts att inrätta en nationell kommission för mänskliga rättigheter för att komplettera de enskilda organisationerna och deras granskning av efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna mellan regering och det civila samhället om denna kommission har dock hittills varit resultatlösa. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Några av EU:s medlemsstater, i första hand Sverige, Frankrike och Finland, ger specifika stöd för arbetet med mänskliga rättigheter. Sverige har sedan lång tid samarbetat med och gett stöd till ett antal organisationer på området, däribland Legal Assistance Centre (LAC), NSHR, samt Namibia Institute for Democracy (NID). Sverige fortsätter under 2010 att ge stöd till LAC och NID. Namibia samarbetar lokalt med ett stort antal FN-organisationer, bland annat flyktingorganet UNHCR, livsmedelsprogrammet WFP, utvecklingsprogrammet UNDP och barnfonden Unicef. Afrikanska unionens (AU) närvaro och aktivitet är knappt märkbar. SADC (Southern African Development Community) har sin domstol förlagd till Namibia.