1
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Namibia 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den namibiska grundlagen från 1990, då landet blev självständigt, lägger
grunden för ett demokratiskt flerpartisystem. Den forna befrielserörelsen
SWAPO (South-West Africa Peoples´Organisation) har sedan
självständigheten varit det dominerande partiet i parlamentet. Mänskliga
rättigheter är garanterade i grundlagen och efterlevs i stor utsträckning
tillfredsställande.
Utvecklingen sedan 2005, då den nu sittande presidenten Hifikepunye
Pohamba tog över efter det självständiga Namibias förste president Sam
Nujoma, har sammanfattningsvis gått mot ett något förbättrat klimat för
yttrande- och tryckfriheten. Vissa händelser under de senaste åren väcker dock
frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att
vara en tydlig och oberoende röst. Regeringen ingrep mot vissa radioprogram
och tidningar där lyssnarna ansågs framföra för stark och onyanserad kritik
mot regeringen i allmänhet och Sam Nujoma i synnerhet. Namibisk press
svarar dock för en relativt fri och oberoende granskning av staten. Namibia har
den bästa placeringen år 2010 av alla afrikanska länder i organisationen
Reportrar utan gränsers frihetsindex för media.
Det finns endast ett fåtal organisationer i det civila samhället som är
verksamma för de mänskliga rättigheterna. Dessa är dock tämligen röststarka.
De utdragna rättegångarna mot de misstänkta i det s.k. Capriviupproret 1999
(en separatistattack som ledde till 15 döda och att 2 200 personer flydde till
Botswana) har varit förknippade med problem såsom långa frihetsberövanden
2
(mer än nio år) i avvaktan på dom, uppgifter om tortyr samt svårigheter för de
tilltalade att få försvarare.
Flera fall av polisbrutalitet rapporterades under 2010. Rikspolischefen har
tydligt markerat att detta inte var acceptabelt och har utlovat krafttag mot
övervåld från polisens sida.
På grund av den ojämna inkomstfördelningen, den utbredda fattigdomen och
den höga arbetslösheten är det svårt för många individer att åtnjuta de
ekonomiska och sociala rättigheter som regleras i grundlagen. Barn som blivit
föräldralösa till följd av hiv/aids-pandemin utgör en sårbar och växande grupp.
Hiv/aids är också huvudorsaken till att levnadsstandarden i Namibia sjunker,
trots förbättrad hushållsekonomi och ökad läskunnighet.
Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men
diskriminering av kvinnor förekommer lika fullt. Kvinnor är
underrepresenterade i regeringen, parlamentet och i näringslivet. Namibia var
ett av de första länderna i världen som ratificerade den nya konventionen om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Homosexualitet (sodomi,
till vilket homosexualitet räknas i namibisk rättsutövning) är olagligt. I den nya
lagen om arbetsvillkor som antogs under 2007, har det tidigare
diskrimineringsförbudet för homosexuella tagits bort..
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Namibia har ratificerat eller anslutit sig till följande FN-konventioner om
mänskliga rättigheter::
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(ICCPR) och dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild
klagorätt och om avskaffandet av dödsstraffet
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter (ICESCR)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering (CERD)
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor (CEDAW) (1992) och det fakultativa
tilläggsprotokollet om enskild klagorätt
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) (1994) Det
3
-
-
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har varken
ratificerats eller undertecknats
Konventionen om barnets rättigheter (CRC), samt de två
fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter
och barnhandel, barnprostitution samt barnpornografi
Konventionen om rättigheter för personer med
funktionshinder och det fakultativa protokollet (2007)
Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från
1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC)
Regionala instrument landet ratificerat eller anslutit sig till:
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter
(ACHPR), ratificerades den 30 juli 1992. Tilläggsprotokollet till
ACHPR om skapandet av en afrikansk domstol för mänskliga och
medborgerliga rättigheter undertecknades 2003, men är ännu inte
ratificerat.
Namibia har undertecknat, men inte ratificerat, konventionen mot ofrivilliga
försvinnanden. Namibia har inte inkluderat konventionen mot tortyr och
annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) i
nationell lagstiftning. Inte heller har någon deklaration (enligt artikel 22 i CAT)
gjorts som erkänner CAT:s granskningskommittés kompetens att behandla
klagomål om tortyr i Namibia. Landet är ännu inte statspart till
tilläggsprotokollet OPCAT, som syftar till ett system av regelbundna besök för
kontroll av behandlingen av fängslade personer.
Namibia samarbetar med relevanta FN-konventionskommittéer, men
inkommer ofta sent med sina rapporter (för närvarande är 12 stycken
försenade). De många och långa förseningarna har tagits upp av EU lokalt i
huvudstaden i september 2006, och en enskild organisation planerar
uppvaktningar om förseningarna under 2011 i bl a New York, Genève och
Nairobi.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga politiskt motiverade mord eller försvinnanden har rapporterats under de
senaste åren. Fyra dödsfall förorsakade av ordningsmakten omnämns i den
amerikanska kartläggningsrapporten beträffande situationen för mänskliga
4
rättigheter för 2009. Inget nytt har framkommit i det omtalade fall från 2007
där William Cloete kvävdes till döds då han skeppades i en container som
polisen använde som häktescell.
Grundlagen föreskriver att ingen individ ska utsättas för tortyr eller annan
omänsklig behandling. Den enskilda organisationen Namrights (tidigare
National Society for Human Rights, NSHR) rapporterar dock ett femtontal
incidenter eller situationer av maktmissbruk; av de 15 fall som rapporteras
beträffande tortyr anses den namibiska polisen vara ansvariga för mer än
hälften. Positivt är dock att rikspolischefen Sebastian Ndeitunga tydligt uttalat
att polisvåld inte är acceptabelt och att de ansvariga måste lagföras. Som
förebyggande åtgärd har han även inlett utbildning för poliser i mänskliga
rättigheter.
Den rättsliga uppföljningen av övergreppen under och efter det s.k. Capriviupproret 1999 (se avsnitt 6) fortgår.
I en rapport från FN:s arbetsgrupp för ofrivilliga försvinnanden i december
2005, framgår att Namibia ännu inte besvarat ett ärende från 1999 som rörde
en medlem av Namrights. Personen häktades i samband med Caprivi-upproret
och försvann sedan under oklara omständigheter.
Människohandel torde förekomma i Namibia, men ingen officiell statistik finns
att tillgå. Eftersom specifik lagstiftning saknas, tillämpas vanlig straffrättslag på
eventuella fall av människohandel.
Det har under de senaste åren blivit alltmer uppmärksammat att fängelser och
häkten är dåligt underhållna och överbelagda. Internationella
rödakorskommittén ges tillträde att utföra inspektioner och under 2009
besökte Röda korset namibiska fängelser vid tre tillfällen. Även Namibias
ombudsman inspekterar fängelser, och denne kritiserar i en rapport från juni
2010 de förhållanden som råder i polisens häktningsceller. Ombudsmannen
har vänt sig till regeringen och kräver en översyn av förhållandena i häktena.
Förhållandena i polisens häkten har inte märkbart förändrats sedan den tidigare
rapporteringen från ombudsmannen år 2008.Överbeläggningarna i häktena
sägs bero på långsamma förundersökningar och rättegångar misstänkta
personers oförmåga att betala borgen, domstolens vägran att bevilja borgen
samt lång väntan på åklagarens beslut om åtal.
Även landets fängelser tenderar att vara överfulla, Windhoeks centralfängelse
30 procents överbeläggning. Överbeläggningarna leder till att unga personer
5
inte alltid separeras från vuxna. . I augusti 2009 utsattes en femtonårig pojke
för sexuella övergrepp av vuxna män i häktet. Kvinnliga fångar är normalt
skilda från manliga, men det finns rapporter om att de blir utsatta för sexuella
övergrepp av personalen. Sex mellan interner är ett skäl till att antalet hiv/aidssmittade i fängelserna stiger alarmerande. Aids står för hälften av dödsfallen
bland internerna. Kriminalvården delar inte ut kondomer eftersom det anses
att detta skulle främja sodomi, vilket är ett brott under namibisk lag.
Enligt Namrights misshandlades i februari 2007 interner på Windhoeks
centralfängelse med pepparspray, batonger och knytnävsslag av tolv
fängelsevakter. Misshandeln ska ha skett i samband med kroppsvisitation.
Som ett svar på kritiken ovan har riksåklagaren Martha Imalwa utlovat en
landsomfattande så kallad upprensningsaktion på fängelserna.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet sedan 1990.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. En person som
arresteras måste bli informerad om skälet till arresteringen samt få sitt fall
upptaget av en underdomstol inom 48 timmar. Uppgifter finns dock om
gripanden där detta inte har kunnat ske av praktiska och administrativa skäl, till
exempel på landsbygden där rättsväsendets kapacitet är lägre. FN:s arbetsgrupp
mot godtyckliga frihetsberövanden riktade i december 2005 kritik mot
godtyckliga arresteringar av 13 misstänkta från Caprivi-upproret. Namrights
rapporterar om tolv godtyckliga arresteringar under 2009.
Det finns inga särskilda reserestriktioner i Namibia och den personliga
rörelsefriheten är överlag god.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Grundlagen föreskriver rätten till en rättvis rättegång, vilket i stort respekteras
av rättsväsendet. Rättsväsendet är enligt grundlagen självständigt i förhållande
till den verkställande makten. Ministrar och parlamentariker är uttryckligen
förbjudna att blanda sig i den dömande verksamheten. Domare tillsätts av
presidenten på rekommendation av en kommitté bestående av landets högsta
jurister.
6
Domstolsväsendet består av Högsta domstolen, överrättsdomstolen samt de
lägre domstolarna. De lägre domstolarna utgörs dels av brottmålsdomstolar
som har hand om mindre allvarliga brott, dels sedvanerättsliga eller så kallade
”traditionella”, domstolar. Därutöver finns det en ombudsmannainstitution dit
enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat
brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och
föreslår åtgärder där så är befogat. Han kan driva ärendet i domstol eller begära
att andra myndigheter agerar. Ombudsmannen skall vara antingen domare eller
advokat och tillsätts på samma sätt som ordinarie domare.
De traditionella domstolarna har befogenhet att döma för mindre allvarliga
brott, såsom snatteri, där frihetsberövande inte kan komma ifråga. Det
förekommer dock att personer arresteras och fängslas enligt sedvanerätt för
mindre brott utan att polisen eller det ordinarie rättsväsendet blir delaktigt.
Detta har föranlett regeringen att informera traditionella ledare om deras
rättsliga begränsningar.
En person som misstänks för att ha begått brott har rätt till en offentlig
försvarare om brottet är av tillräckligt allvarlig karaktär. Den som inte själv har
råd med advokat, får en sådan förordnad på statens bekostnad. Bristen på
rättslig expertis ute på landsbygden innebär dock att den misstänkte ofta blir
utan juridiskt ombud.
En undersökning av forskningsorganisationen Institute for Public Policy
Research från oktober 2006 slår fast att namibiska domare uppvisar en hög
grad av oberoende till den verkställande makten, särskilt vad gäller mål med
bäring på de mänskliga rättigheterna, där tendensen snarast är att döma till den
enskildes förmån. Förklaringen sägs vara gedigen erfarenhet av sådana mål från
tiden före självständigheten, starka enskilda organisationer som agerar ombud
(t ex Legal Assistance Center) och det faktum att flera mål beror på uppenbara
administrativa fel som regeringen inte bestrider. Enligt undersökningen ska
dock domare med utländsk bakgrund (främst sydafrikansk) utsedda efter 1994
ha en större benägenhet att döma till regeringens fördel. Orsaken kan vara att
utländska domarearbetar på årskontrakt, vilket kan skapa ett
beroendeförhållande till regeringen, eftersom de regelbundet behöver få sina
arbetstillstånd förnyade.
De långa väntetiderna är ett stort problem för rättsväsendet och begränsar den
enskildes rättssäkerhet. Det kan i många fall dröja flera år mellan ett gripande
och rättegång. I ett tal som hölls av riksåklagare Martha Imalwai januari 2009,
kunde dock siffror presenteras som visade på att landets regionala domstolar
och tingsrätter lyckats med att öka antalet avklarade fall under 2008. Även
7
andelen fall där misstänkta personer fällts för att ha utfört de brott som de
anklagats för hade ökat. I de regionala domstolarna - där de flesta av landets
mord, våldtäkter, allvarliga rån och bedrägerier prövas - avklarades totalt 729
fall under 2008 vilket är en ökning med 22 procent från föregående års 594
avklarade fall. Trots detta har det skett en ökning i antalet mål i
överrättsdomstolen:. Under 2009 prövades totalt 7 387 fall, vilket är en ökning
med 18,4 procent från föregående år. Vid samtal med enskilda organisationer i
Namibia nämndes att utnämningen av domare har lett till en lägre grad av
oberoende, speciellt i överrättsdomstolen. Det uttrycktes även en oro över det
ökade antalet överklaganden i de högre domstolarna.
Under separatistupproret i Caprivi-provinsen 1999 arresterades över 300
personer för att ha deltagit i en attack mot staden Katima Mulilo. Åklagaren
väckte åtal om landsförräderi med hänvisning till separatisternas krav på
Capriviprovinsens självständighet. Två rättegångar har förts med ca 120
respektive tolv åtalade som suttit i häkte sedan 1999 respektive 2003. Den
rättegång som behandlar det större antalet häktade inleddes 2004 och visar
hittills inga tecken på att vara på väg mot ett avslut. De flesta av de 117 som
fortfarande väntar på rättegång spenderar nu sitt tionde år i häktet. I den
mindre rättegången meddelades domen i augusti 2007. Tio personer fälldes och
dömdes till långa fängelsestraff, medan två frikändes efter fyra år i häktet. I
januari 2009 anhölls ytterligare en person för landsförräderi i samband med
Capriviupproret.
Flera av de häktade från Caprivi hävdar att de utsatts för tortyr och övervåld i
samband med arrestering och förhör. Tretton personer har avlidit i häktet. De
åtalade har haft svårt att få offentliga försvarare förordnade för sig. Även
vittnen ska tidigare ha trakasserats av polisen. Rättegångarna har skjutits upp
upprepade gånger. De 117 som fortfarande väntar på rättegång klagar över
bristande sjukvård samt att deras anhöriga utsätts för hot av personalen vid
besök i häktet. Flera enskilda organisationer, däribland Amnesty International,
har uttryckt oro för regeringens oförmåga att utreda uppenbara övergrepp mot
de mänskliga rättigheterna i samband med Capriviupproret.
Korruption inom poliskåren förekommer, ofta i mindre skala, men rapporter
från 2009 och 2010 upplyser om allvarligare fall av korruption. Tidningen
Informanté skriver att bevis i en misstänkt korruptionsaffär ska ha försvunnit
från polisens förvar.
7. Straffrihet
8
Namibia bär fortfarande spår av de övergrepp som begicks under
frihetskampen. Efter självständigheten från den sydafrikanska
apartheidregimen har behovet av en försoningsprocess varit stort, för att kunna
komma över begångna övergrepp och motverka sociala spänningar.
En framåtsyftande försoningspolitik, mellan olika etniska och sociala grupper,
har förts av regeringen. Enskilda frivilligorganisationer har dock sedan länge
efterlyst en försonings- och sanningskommission av sydafrikansk modell som
omfattar vittnesmål om begångna övergrepp. Inte minst vill de kartlägga
övergrepp mot SWAPO-aktivister i exil som misstänkts för att vara
informatörer till den sydafrikanska apartheidregimen. Massgravar upptäckta
hösten 2005 aktualiserade på nytt en sanningskommission. Regeringspartiet
SWAPO motsätter sig dock kraftfullt en sådan och har stoppat försök att
debattera frågan i parlamentet. Under 2008 undersökte regeringen en utav de
sex gravarna, vilken innehöll kvarlevorna av fem politiska aktivister som blivit
dödade av sydafrikansk säkerhetspolis 1972. Regeringen har kommenterat
fynden med hänvisning till att fynden är gamla och därmed inte bidrar med ny
information. Inga av de resterande fem massgravarna har undersökts.
Organisationen Namrights har i sin rapport från 2009 uttryckt att
massagravarna kan vara sammanlänkade med ofrivilliga försvinnanden i
Caprivi- och Kavangoregionerna mellan 1994 och 2003. FN:s
konventionsbaserade kommittéför medborgerliga och politiska rättigheter har
begärt att regeringen tar officiell ställning till anklagelserna samt ger en
förklaring till massgravarna. En polisutredning startades i oktober 2009, vilken
har blivit kritiserad av Namrights för sin osjälvständighet och misslyckandet att
inkludera oberoende rättsmedicinska experter.
Det finns ingen formell straffrihet för någon typ av brott. Det har dock varit
ett problem att anklagelser om tortyr och polisvåld inte har utretts på ett
fullgott sätt, vilket FN:s konventionskommitté för medborgerliga och politiska
rättigheter uttryckt missnöje över. Få brott klaras upp på grund av polisens
ineffektivitet på flera områden. Även om det inte råder en medveten
underlåtenhet att beivra och bestraffa brott, blir den reella effekten i många fall
straffrihet. Rikspolischefen har tydligt uttalat att misstankar om övervåld från
polisens sida alltid måste utredas (se avsnitt 3 ).
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Församlings- religions- och yttrandefriheterna finns inskrivna i grundlagen.
Medierna är väl utvecklade. och etablerade Sedan 2005, då den sittande
presidenten Hifikepunye Pohamba tog över efter det självständiga Namibias
9
förste president Sam Nujoma, har utvecklingen gått mot ett förbättrat klimat
för yttrande- och tryckfriheten. Ett antal händelser under året väcker dock
frågetecken för mediernas och det civila samhällets framtida möjligheter att
vara en tydlig och oberoende röst. Exempelvis uteslöts på oklara grunder
tidningen The Namibian, , från den namibiska valkommissionens information
om väljarregistrering inför parlaments- och presidentvalet 2009. . . Inför valet
dominerade SWAPO de största medierna med 70-80 procent av den nationella
TV- och radiosändingsbolagets (Namibia Broadcasting Corporations (NBC:s)
TV-bevakning.
En sydafrikansk journalist arresterades under 2009 för att ha arbetat i landet på
ett turistvisum. Journalisten hölls häktad över natten och släpptes efter att ha
betalat två borgensummor. I juli 2009 fick en brittisk och en sydafrikansk
journalist betala böter för att de filmat säljakt. Utöver detta kan utländska
journalister verka fritt i landet, men de måste ansöka om tillfälliga
arbetstillstånd. I sitt index över pressfriheten i världen 2010 har organisationen
Reportrar utan gränser tilldelat Namibia en 21:a plats, vilket är den högsta
placeringen bland de afrikanska länderna. Inga formella begränsningar råder
för användandet av Internet.
Det är ofta uppenbart att indirekta påtryckningar från regeringen och
inblandning utifrån förekommer gentemot namibisk media. Även om
journalister överlag inte upplever sig vara hotade, kan tonläget vara hätskt från
regeringssidan när kritik framförs i media. I Namrights årsrapport från 2009
uppges att 37 incidenter inträffatunder året där åsikts- och yttrandefriheten
attackerats av företrädare antingen från regering eller stat. De flesta av
repressalierna riktades mot The Namibians chefredaktör Gwen Lister,
journalisten John Grobler, redaktören för tidningen Informanté Max Hamata,
Namrights:s chef Phil Ya Nangoloh och den namibiske akademikern Henning
Melber, för närvarande chef för Dag Hammarskjöldsfonden i Uppsala.
En anledning till attackerna mot Namrights anses allmänt vara att det under juli
2007 blev känt att Namrights till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
i Haag har ansökt om åtal mot den forne. presidenten Sam Nujoma och tre
andra SWAPO- medlemmar, för brott mot mänskligheten. Grunden för åtalet
skulle vara nämnda personers ansvar för de fyra tusen namibier som försvann
under frihetskampen på 1980-talet. Den s k ICC-affären föranledde mycket
frän kritik mot Namrights. President Pohamba kritiserade i skarpa ordalag
Namrights genom att i ett tal den 9 augusti hävda att inlagan till ICC var ett hot
mot fred och stabilitet i Namibia samt att historien inte skulle glömma en
sådan svekfull handling.
10
I kölvattnet av presidentens tal följde ännu skarpare uttalanden av ett antal
ministrar samy SWAPO:s ungdomsförbunds talesman Elijah Ngurare. Ngurare
sade bland annat. att ungdomsförbundet skulle ta till vapen för att skydda
Nujoma och attackera dem som ville se honom utlämnad till Haag. Ya
Nangoloh upplevde att dessa och andra uttalanden skapade en hotfull
stämning mot hans person.
I samband med ICC-affären riktades även kritik mot utländska finansiärers
(däribland Sveriges) stöd till Namrights från vissa i regeringen,
fackföreningsrörelsen och SWAPO. Även förtäckta hot förekom.
Som en reaktion på ICC-affären lades det i augusti 2007 fram ett förslag om
hårdare reglering av media. Under 2009 antog parlamentet Communications Act.
Inom ramen för denna lag har ett medieråd etablerats(Communications
Regulatory Authority of Namibia, CRAN), vilket ska reglera kommunikation,
inklusive media, samt främja konkurrensen inom telekommunikation och
utforma ett licenssystem för telekommunikation, radio- och TV-sändning..
Lagstiftningen specificerar dock inte närmare hur media ska regleras.
Kommunikationslagen ger underrättelsetjänsten tillåtelse att, med ett beslut
från tingsrätten, övervaka e-post och Internetanvändning. Lagstiftningen
tillåter även avlyssning av telefoner och sms.
En incident med bäring på medierna under 2009 var att Namibia
Broadcasting Corporations (NBC):s redaktör,Bob Kandetu, i februari 2009
fick sparken med anledning av att en oppositionsflagga skymtades i bild
efter att presidenten hållit sitt nyårstal. Den nya chefen för NBC, Matthew
Gowaseb, försökte under 2009 styra innehållet i radioprogrammet
”Keetute”, som tidigare sände regeringskritiska diskussioner. Gowaseb
menade att programmet endast borde diskutera ämnen godkända av NBC.
Gowaseb hotade även att stänga ner kvällsprogrammet ”Openline”;.
Programmet har dock fortsatt att sändas.. I november 2010 avgick
redaktören för Informanté, Max Hamata, efter att tidningen publicerat en
artikel rörande Sam Nujomas hälsa.
Regeringens ökade känslighet för mediekritik torde ha ett samband med de allt
tydligare spänningarna inom SWAPO. Slitningar mellan medlemmar trogna
Sam Nujoma och förnyare av partiet har accelererat under senare år. I
november 2007 bildade ett antal tunga SWAPO-politiker det nya partiet Rally
for Democracy and Progress (RDP). Mycket av vad media tar upp om krav på
bättre tjänster för medborgarna, krafttag mot korruption och arbetslöshet
sammanfaller med RDP:s och övriga oppositionspartiers manifest. SWAPO
uppfattar därför ibland medierna som ett språkrör för oppositionen.
11
Utöver The Namibian finns åtminstone fyra oberoende nyhetstidningar:
Republikein (afrikansspråkig) och Allgemeine Zeitung (tyskspråkig) samt Windhoek
Observer och Informanté (båda engelskspråkiga). Den regeringstrogna
nyhetstidningen New Era utkommer fem gånger i veckan och förefaller gå mot
en alltmer oberoende journalistik, exempelvis genom mer positiva
framställningar av oppositionspartier.
Regeringen kontrollerar nyhetsbyrån Namibia Press Agency (NAMPA) och
NBC som ansvarar för de flesta radio- och TV-kanaler. Nyhetsbevakningen i
den statliga TV:n är regeringsvänlig och tämligen utslätad. Namibia har en
liberal radiolagstiftning som tillåter kommersiell radio, men de knappt tio
privata kanalerna spelar i första hand musik och erbjuder endast i liten
utsträckning nyhets- eller samhällsprogram. Det finns två privata lokala TVkanaler samt en rikstäckande kabel-TV-kanal, vilken till 51 procent ägs av
regeringspartiet SWAPO.
Även om den oberoende pressen tar upp för regeringen negativa nyheter,
saknas det ofta resurser att bedriva djuplodande undersökande journalistik.
Sedan några år tillbaka har dock situationen förbättrats genom Insight Namibia
(med en upplaga på 3 000 exemplar), en kvartalstidning som har fått en rad
utmärkelser för sin granskningsjournalistik. Utländska satellitkanaler som BBC
och CNN samt sydafrikanska medier är lättillgängliga. Flera tidningar har
heltäckande hemsidor på Internet.
Grundlagen föreskriver såväl mötesfrihet som religionsfrihet samt rätten att
ansluta sig till fackföreningar, vilket i allmänhet respekteras av regeringen
(angående föreningsfriheten, se avsnitt 9 om partiet UDP).
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Namibia är en grundlagsstadgad demokrati med flerpartisystem.
Maktutövningen är förhållandevis centraliserad och de lokala och regionala
organens reella makt är i praktiken begränsad. En ny lag antogs under hösten,
vilken ger presidenten makten att utnämna guvernörer från SWAPO på
regional lokal nivå, istället för att dessa, som tidigare, väljs regionalt.
Presidenten och partiet åtnjuter dock alltjämt ett stort förtroende bland
befolkningen. Det finns inga djupgående, öppna motsättningar mellan olika
etniska grupper, vilket bland annat är ett resultat av presidentens ambition att
verka för nationell försoning.
12
Endast nio av regeringens 26 ledamöter är kvinnor. I nationalförsamlingen
upptas 18 av 78 säten av kvinnor (23, procent) och i det nationella rådet sju av
26. På lokal nivå är kvinnor bättre representerade (42 procent), som en följd av
kvotering i lokalvalet 2004. Av regionernas 13 guvernörer återfinns endast tre
kvinnor.
Parlaments- och presidentval genomfördes i november 2009 och SWAPO fick
fortsatt stor majoritet med 76 procent av rösterna. 54 av de 72 valbara
platserna i parlamentet tillföll regeringspartiet. SWAPO:s presidentkandidat
Pohamba, vann överlägset med 75,3 procent av rösterna. Valdeltagandet
uppgick till 69 procent.
Det sedan hösten 2007 nybildade partiet Rally for Democracy and Progress
(RDP) (se avsnitt 8), blev i de nationella valen 2009 största oppositionsparti
med åtta platser i parlamentet. Democratic Turnhalle (DTA) och United
Democratic Front (UDF) fick två mandat vardera och Congress for
Democracy (CfD) fick ett mandat. Övriga oppositionspartier fick de resterande
fem mandaten. Oppositionen har svårt att få fotfäste och inflytande, och i
parlaments- och presidentvalet 2009 raderades i det närmaste
oppositionspartiet Congress of Democracts (CoD) ut och ersattes av RDP
som största oppositionsparti
I november 2010 genomfördes regionala och lokala val i Namibia. SWAPO
fick även här fortsatt stort stöd med majoritet i 92 procent av valkretsarna i de
regionala valen, vilket motsvarar 98 av 107 valkretsar. Oppositionspartiet RDP
fick majoritet i östra Windhoek, och fick därmed platsen som statsfullmäktige i
denna valkrets. I de lokala valen fick SWAPO majoritet i 33 av 44 lokala
instanser och RDP fick platser i precis över 50 procent av de lokala
instanserna. Valdeltagandet uppgick till ca 40 procent av de registrerade
väljarna, vilket visar på en fortsatt trend av lågt valdeltagande i de regionala och
lokala valen.
Även om inhemska och utländska observatörer generellt rapporterar om att
valet genomförts väl och bedömer att valresultatet i huvudsak återspeglar
folkviljan, finns brister. Kritik riktas mot valsystemet beträffande ojämn
mediabevakning av oppositionspartier, finansiering av valkampanjer,
röstförfarande samt väljarregistrering. Det namibiska väljarregistret har inte
uppdaterats sedan 2003.
Oppositionen har överklagat valresultatet från 2009. Överklagandet ligger nu
hos överrättsdomstolen. När oppositionens överklagande först nådde
domstolen kunde ärendet inte tas upp eftersom det inkommit för sent, men
13
efter ett beslut av Högsta domstolen är överklagandet åter hos
överrättsdomstolen. Utslaget väntas inom kort.
Parlamentet består av två kammare, nationalförsamlingen och nationalrådet.
Nationalförsamlingen består av 72 folkvalda ledamöter, som väljs vart femte år
enligt ett proportionellt valsystem, samt sex utsedda ledamöter. För att ingå i
regeringen krävs att personen också är parlamentsledamot. Nationalförsamlingen har direkt lagstiftande makt. Nationalrådet består av två
representanter från vardera av de 13 regionerna i Namibia, det vill säga
sammanlagt 26 ledamöter. Dessa utses i regionala val vart sjätte år. Samtliga
regeringsledamöter upptar en plats i parlamentet och utgör därmed en stor del
av det totala antalet ledamöter. Detta förhållande begränsar parlamentets
granskande funktion av den verkställande makten.
Presidenten väljs i direktval vart femte år och kan ställa upp till omval en gång.
Regeringspartiet SWAPO:s dominans har medfört att regeringen kritiserats av
oppositionen och av oberoende organisationer för att inte alltid främja en
demokratisk och pluralistisk samhällsdebatt. Kritikerna har också framhållit att
skiljelinjen mellan regeringen och partiet SWAPO ibland är otydlig. En av
förklaringarna till otydligheten har varit att den före detta presidenten Sam
Nujoma har kvarstått som ledare för SWAPO. Vid SWAPO:s -kongressi slutet
av november 2007 steg dock Nujoma av och lämnade plats för president
Pohamba att även bli partiledare. I och med det har det tidigare ”dualistiska”
styret upphört. Många håller dock för sannolikt att Nujoma fortsätter att spela
en tung roll inom SWAPO och regeringen genom sin egen person och genom
flera förtrogna, bland annat ministrar som sitter kvar från Nujomas tid som
president.
Partiet United Democratic Party (UDP) förklarades i september 2006 olagligt
av regeringen, vilket var ett bakslag för den namibiska demokratin. UDP
förespråkade att Capriviprovinsen skulle bli självständig, vilket regeringen
menade vara ett allvarligt brott mot grundlagen då Capriviprovinsen tillhör
namibiskt territorium. Genom ett officiellt uttalande av informationsministern
förklarades att de grundlagsfästa politiska rättigheterna inte kunde utsträckas
till organisationer vars mål stod i strid med grundlagens lydelse och bokstav.
Enskilda organisationer och medier har kritiserat regeringens hållning och
menar att det snarare är regeringen som med detta förhållningssätt gör sig
skyldig till grundlagsbrott. Inga rättsliga eller polisiära åtgärder har vidtagits,
men regeringen har ändå uppnått sitt syfte eftersom UDP idag upphört att
existera.
14
Officiellt har det inte funnits några restriktioner för oppositionen att organisera
sig, söka röster eller offentliggöra sina åsikter. Dock har det skett att SWAPOanhängare har stört möten och kampanjer anordnade av oppositionspartier.
Flertalet angrepp har rapporterats under året, speciellt mot RDP-medlemmar.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Apartheidssystemets skeva inkomstfördelning lever i stora delar kvar. De
rikaste 20 procenten (de flesta vita) förfogar över mer än hälften av landets
inkomster, samtidigt som de fattigaste 20 procenten i Namibia endast
disponerar cirka 1,5 procent av inkomsterna . Enligt Världsbanken har
Namibia en av världens största inkomstskillnader.
Arbetslösheten, som framför allt drabbar den svarta befolkningen på
landsbygden, ligger officiellt runt 51 procent, men oberoende bedömare anser
att den verkliga siffran är högre. Ett av Namibias grundläggande problem är att
tillväxten i ekonomin (3-4 procent om året) inte resulterat i fler arbeten i den
formella sektorn. Den dominerande inkomstkällan är för många familjer,
särskilt på landsbygden, den informella sektorn (självhushållning, byte av
tjänster och så vidare). Av en undersökning publicerad i Namrights årsrapport
från 2007 framgår att 53 procent av befolkningen anger arbetslösheten som det
ett av de svåraste problemen i tillvaron (efter brist på vatten och elektricitet
samt fattigdom). Effekterna av arbetslösheten förstärks av flera
socioekonomiska problem som intern migration, brottslighet och hiv/aidspandemin.
Under året har det rapporterats om incidenter där gruvföretag nekat sina
arbetare tillgång till sanitet och humana levnads- och arbetsförhållanden.
Grundlagen föreskriver rätten att fritt bilda eller ansluta sig till fackföreningar,
vilket i allmänhet respekteras. Rätten omfattar såväl tjänstemän som
jordbruksarbetare och hushållsanställda. Många lågutbildade, framför allt på
landsbygden, är dock inte medvetna om sina rättigheter, och fackförbunden som i många fall lider av resurs- och kapacitetsbrist - har ofta
rekryteringssvårigheter. Cirka 25 procent av arbetskraften är organiserad. De
största fackförbunden är Mineworkers Union, National Union of Namibian
Workers (NUNW), som är kopplad till SWAPO, samt Namibia Federation of
Trade Unions (NAFTU). Det finns ingen lagstadgad minimilön för andra än
jordbruksarbetare (som tjänar motsvarande 465 kr i månaden).
15
Artikel 9 i grundlagen förbjuder slaveri och tvångsarbete, men enligt uttalanden
i augusti 2007 av dåvarande vice premiärminister Libertine Amathila, utnyttjas
san-folket i jordbruksarbete på ovärdiga villkor som gränsar till slavarbete.
En ny arbetslagstiftning antogs under året där diskriminering förbjuds mot
arbetstagare som drabbats av hiv/aids. Lagen har dock ännu inte trätt i kraft.
Namibia har ratificerat alla centrala konventioner om mänskliga rättigheter
inom arbetsrelaterade frågor av den internationella arbetsorganisationens
(ILO).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt grundlagen är staten skyldig att verka för förbättrad hälsa hos
medborgarna. Landets storlek (nästan dubbelt så stort som Sverige), i
kombination med en liten och utspridd befolkning om cirka två miljoner samt
begränsade resurser, innebär emellertid svårigheter för myndigheterna att
tillhandahålla fullgod hälsovård i alla delar av landet. Som ett arv från den
tidigare regimen är infrastrukturen och resurserna koncentrerade kring
huvudstaden Windhoek. 11,1 procent av den totala statsbudgeten avsätts till
hälsosektorn, vilket motsvarar 3,2 procent av landets totala BNP.
De svåraste hälsoproblemen utgörs, av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Trots
att statistik nyligen har indikerat att hiv/aids-pandemin i Namibia har
stabiliserats, fortsätter utbredningen av hiv/aids-smittan att vara en av de
högsta i världen; närmare 18 procent av befolkningen är hiv-positiv.
Utbredningen av smittan bland gravida kvinnor är 17,8 procent och 15,3
procent hos den vuxna befolkningen i åldrarna 15-49. Bromsmediciner
introducerades 2003, och tidigt under 2009 beräknades 81 procent av de
identifierade människor som lever med hiv i Namibia vara inskrivna i ett
program för bromsmedicinering. Landets norra delar är värst drabbade.
Hiv/aids-pandemin är den främsta anledningen till att den förväntade
livslängden har minskat de senaste 15 åren. FN:s utvecklingsprogram (UNDP)
har visserligenhöjt den förväntade livslängden från 40 år (2006) till 61år (2010).
Det rör sig dock om en generell förändring för flera länder baserad på ett nytt
beräkningssätt, och speglar inte nödvändigtvis förbättrad hälsa.
Positivt är att Namibia har gjort stora satsningar på bromsmediciner, vilka
erbjuds gratis till behövande hiv/aids-patienter. Medicinerna når dock inte alla
behövande på grund av svårigheter för folk på landsbygden att ta sig till en
16
vårdinrättning. Kostnaderna för behandling av hiv/aidssjuka har fyrdubblats på
tre år och uppgick 2007 till 123 miljoner kr. Finansiering för hiv/aidsrelaterade kostnader sker i allt större utsträckning genom det internationella
samfundet, framför allt genom Globala fonden mot aids, tuberkulos och
malaria. FN.s världshälsoorganisation (WHO) har konstaterat att Namibia lider
av kronisk bristpå kapacitet för att råda bukt på utbredningen av hiv/aids,
tuberkulos och malaria. Bristen på hälsostatistik innebär problem med att
kartlägga de verkliga behoven.
Den långtgående trenden är att standarden på vårdinrättningarna sjunker. Det
finns för få läkare och annan hälsovårdspersonal; endast tjugo läkarstudenter
sägs utexamineras varje år, och av dessa tar endast hälften jobb i Namibia. De
övriga lämnar landet för bättre betalda jobb i regionen eller i Europa. Läkare
från Zimbabwe lindrar bristen något. Anmälningar mot vårdpersonal och
vårdinstitutioner för bristfällig vård har ökat under de senaste åren.
I juli 2007 krävde det civila samhället (Forum for the Future och Legal
Assistance Center) att regeringen skulle förklara sjukvården för en
”katastrofsektor” som krävde högsta prioritet.
12. Rätten till utbildning
År 2008 avsattes 22,4 procent av de offentliga utgifterna till
utbildningsministeriet, vilket gör den till den största budgetposten. En debatt
förs om fördelningen av pengarna, då ca 85 procent går till löner och endast en
liten andel till lokaler och läromedel.
Barn har rätt till gratis utbildning från årskurs ett till tio. Uppemot 98 procent
av alla barn går i grundskolan, men på högre nivåer tenderar siffrorna att
sjunka; men över hälften av alla barn går vidare till gymnasienivå. Resultatet av
regeringens ekonomiska satsningar på utbildning är dock ifrågasatt. Bristande
utbildning och kompetens hos många lärare samt låg kvalitet på skolböcker
och lokaler, särskilt på landsbygden, har lett till att fler elever inte blir
godkända. Många lärare är drabbade av hiv/aids. Ett stort antal fattiga familjer
har svårt att klara av avgifterna till skolans utvecklingsfond, som i sin tur
betalar för skoluniformer, böcker och dylikt. Detta drabbar särskilt flickorna,
vars utbildning prioriteras lägre än pojkarnas. Ombudsmannen uppmanade
under 2010 regeringen att sträva mot gratis gymnasie- och högskoleutbildning
för alla, upphöra med de obligatoriska avgifterna till grundskolans
utvecklingsfond samt introducera utbildning om mänskliga rättigheter i ett
tidigt skede utbildningen. Under 2009 antogs en ny policy för unga gravida
17
kvinnor (New Learners' Pregnancy Policy), som syftar till att unga kvinnor ska
kunna återvända till skolan ett år efter att deras barn har fötts. Många av de
barn som inte går i skolan tillhör den etniska gruppen san.
Enligt UNDP:s kartläggningsrapport om mänsklig utveckling 2010 är 88
procent av befolkningen läs- och skrivkunnig, vilket innebär en ökning från 76
procent år 1991.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Namibia klassas av Världsbanken som ett (lägre) medelinkomstland. Bakom
denna klassificering döljs dock mycket stora inkomstskillnader. Namibia har
därför försökt att bli omklassificerat som ett så kallat MUL-land (minst
utvecklade länder), eller åtminstone hamna på en mellannivå, för att på så sätt
få tillgång till Världsbankens förmånliga lån.
År 2007 klassades cirka 56 procent av Namibias befolkningsom fattig (mindre
än 2 USD per dag) och 35 procent som extremt fattig (mindre än 1 USD per
dag). Namibia rankas som nummer 105 av 169 länder enligt FN:s index för
mänsklig utveckling 2010.
Skillnaden i levnadsstandard varierar kraftigt beroende på etnisk bakgrund. Vid
en jämförelse gjord av UNDP:s lokalkontor ligger namibier med tysk bakgrund
på samma nivå som Sverige, de afrikaanstalande på samma nivå som Thailand
och Albanien, medan levnadsstandarden för den etniska gruppen khoisan
ligger på Eritreas nivå.
Barnadödligheten ligger på 46 per 1 000 födda, och 69 per 1 000 barn under
fem år. Cirka 80 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.; Denna
tillgång är dock mer begränsad på landsbygden.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Grundlagen förbjuder all form av diskriminering på grund av kön, men
diskriminering av kvinnor förekommer ändå. Kvinnor är alltjämt
underrepresenterade i parlamentet och i näringslivet. En särskild lag (Affirmative
Action Employment Act) som ska främja anställningar av kvinnor har dock gett
vissa resultat. Namibia har antagit Afrikanska Unionens mål att 50 procent av
18
chefsposterna inom offentlig sektor ska innehas av kvinnor. Män dominerar
dock fortfarande på chefsposter.
Trots att grundlagen föreskriver att kvinnans ställning i familjen ska vara
jämbördig med mannens, är kvinnan i praktiken ofta underordnad mannen,
inte sällan på grund av den sedvanerätt som praktiseras främst på landsbygden.
Kvinnor är dock inte förhindrade att inneha höga befattningar; enligt lokala
sedvänjor är till exempel hövdingen för Namibias största etniska grupp en
kvinna.
Kvinnor diskrimineras ofta i frågor som rör arv på grund av sedvanan att en
avliden mans kvarlåtenskap tillfaller hans släkt (det vill säga far, mor och
syskon), istället för hans änka och barn. Bruket av denna praxis har dock
minskat avsevärt under de senaste åren. Ny lagstiftning om underhållsbidrag
som stärker kvinnans ekonomiska ställning antogs 2005. Kvinnor har också
rätt till tre månaders föräldraledighet.
Regeringen har föreslagit att den lagstiftning som omfattar traditionella
giftermål omarbetas. Enligt förslaget skulle kommande traditionella giftermål
registreras och erkännas under samma lagstiftning som civila giftermål idag.
Polygami skulle inte längre vara möjligt och kvinnans ställning inom
äktenskapet skulle stärkas.
Övergrepp mot kvinnor i form av misshandel och våldtäkt i hemmet är vanliga
(totalt en femtedel av alla våldsbrott). Namibia har en lagstiftning mot våld i
hemmet från 2003 (Combating of Domestic Violence Act) som skyddar såväl
kvinnor som barn mot våld i hemmet. Det är endast tingsrätter som kan
utfärda restriktioner. Därför är det ofta svårt för utsatta kvinnor och barn på
landsbygden att till fullo utnyttja lagstiftningen, då flera städer i Namibia inte
har någon tingsrätt. Våld mot kvinnor har fått ökad uppmärksamhet under
senare år. Såväl president Pohamba som andra regeringsföreträdare har öppet
fördömt våld mot kvinnor. Våldtäktsförövare och personer som gjort sig
skyldiga till kvinnomisshandel döms till längre straff än tidigare. Polisen har
rapporterat om ett ökat antal anmälningar av kvinnomisshandel, och en ny
lagstiftning till förmån för kvinnan gäller sedan ett par år. Bland annat har
definitionen av våldtäkt vidgats och straffen skärpts. Män som våldför sig på
sina hustrur kan numera dömas för våldtäkt.
Antalet rapporterade våldtäkter har fördubblats sedan självständigheten och år
2008 rapporterades 11 611 fall av könsrelaterat våld. Det är oklart om detta
återspeglar en verklig ökning eller snarare en ökad benägenhet att anmäla brott
19
(till exempel tack vare minskadt fördömande av våldtagna kvinnor och fler
lokala polisstationer). Mörkertalet förefaller dock att vara stort. Vissa
uppskattar att endast en av 20 våldtäkter rapporteras till polis och många av de
anmälningar som görs dras tillbaka av offren själva. Den genomsnittliga
prövoperioden för ett våldtäksmål beräknas vara cirka fem år.
I Namibia har ett antal hiv-positiva kvinnor tvångssteriliserats. Legal Assistance
Center (LAC) företräder för närvarande tre av dessa kvinnor i domstol.
FN:s kommitté för eliminerandet av all form av diskriminering mot kvinnor
(CEDAW) rekommenderade i sin rapport från februari 2007 att Namibia skulle
föra bättre statistik över kvinnors representation i samhället. Särskilt
uppmärksammades bristen på information om människohandel med kvinnor
och flickor. Namibia uppmanades utföra en särskild studie i ämnet att
redovisas i nästa periodiska rapport.
Särskilda kurser om kvinno- och könsrelaterade frågor har organiserats för
polis, socialarbetare och sjukvårdspersonal. Centra för utnyttjade kvinnor har
upprättats på en rad platser i landet.
Kvinnlig könsstympning anses inte vara ett utbrett problem. Det saknas
specifik lagstiftning på området.
Angående kvinnors representation i politiska fora, se avsnitt 9.
15. Barnets rättigheter
Namibia undertecknade FN:s barnkonvention 1991. Något senare antogs en
nationell policy samt ett handlingsprogram om barnets rättigheter som följs
upp med årliga rapporter. Namibia har även ratificerat den afrikanska stadgan
om barnets rättigheter och välfärd (ACRWC). Garantier för barnens välfärd
finns även i grundlagens artikel 15. Landets utvecklingsproblem och sneda
inkomstfördelning innebär att alla behov inte kan tillgodoses, men regeringen
lägger, som ovan nämnts, en stor del av de offentliga utgifterna på utbildning
och hälsovård (cirka 30 procent totalt), vilket har bidragit till att i viss mån
förbättra barnens situation. För familjer med mellan ett och tre barn och låga
inkomster ges barnbidrag på motsvarande 200 kr per månad. För varje
ytterligare barn erhålls 100 kr per månad, dock maximalt 800 kr per månad.
Särskilda ansträngningar har gjorts för de föräldralösa barnen, som blir allt fler
på grund av den utbredda hiv/aids-pandemin. Antalet barn som får bidrag
20
mångdubblades från 7 000 år 2003 till 45 000 endast tre år senare. Det totala
antalet föräldralösa och utsatta barn i Namibia beräknas till 155 000 och antas
enligt FN:s barnfond Unicef öka till 250 000 år 2021.
Det pågår för tillfället ett program för att utvidga landets system för
registreringar av nyfödda på 34 av de största sjukhusen. 109 700 barn fem
procent av befolkningen) blev registrerade och tilldelades födelseattest under
2009, men cirka 40 procent av alla barn saknar fortfarande födelseattest, vilket
försvårar möjligheten till att få bidrag. Delvis som en effekt av de ökade
registreringarna kan dock fler barn få bidrag (från 18 000 barn i slutet av 2004
till 107 500 i slutet av 2009).
Grundlagen skyddar barn under 18 år från sexuellt utnyttjande, barnpornografi
och prostitution, men barnvåldtäkter är likväl ett allvarligt problem. Fyra av tio
våldtäktsfall uppges vara mot barn, och under 2009 har 200 fall av mord,
våldtäkt eller andra övergrepp mot barn rapporterats. De offentliga
institutionerna uppmärksammar våldet mot barn alltmer och förövarna döms
till allt hårdare straff. Det finns centra för utnyttjade kvinnor och barn, och
polisen har erbjudits utbildning om hur man hanterar fall med sexuellt
utnyttjade barn.
Under 2010 har ett utkast till ny lagstiftning utarbetats (Child Care and Protection
Bill), som ska ersätta den gamla lagstiftningen från 1960 (Children's Act). Den
nya lagen kommer att kriminalisera människohandel med barn och väntas träda
i kraft under 2011.
Minimiåldern för arbete är enligt grundlagen 14 år, men inom vissa tunga
sektorer såsom gruv- och byggindustrin är den högre. Barn under 14 år arbetar
dock ofta på familjeägda lantbruk och inom den informella sektorn.
Regeringen har vidtagit åtgärder för att minska barnarbetet, men
arbetsministeriet lider brist på specialutbildade inspektörer.
Straffmyndighetsåldern är tolv år. Unicef uppger att det i nuläget sitter 297
barn i häkte. Det saknas särskilda institutioner för unga lagöverträdare, varvid
de tvingas sitta tillsammans med vuxna interner på ordinarie fängelser.
För rekrytering till armén tillämpas en 18-årsgräns.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
21
Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av ras, kön, religion, språk eller
social status.Ett uttryckligt förbud mot apartheid (”the practice and ideology of
apartheid” ) finns. Detta förbud respekteras i allmänhet. Några incidenter har
dock rapporterats, bland annat om fall av diskriminering inom polisen
beroende på ras, etnisk eller politisk tillhörighet.
Namibias befolkning består av en rad etniska grupper av såväl afrikanskt
ursprung som tysk- och afrikaanstalande minoriteter. Etnisk tillhörighet är en
viktig faktor i namibisk politik.Det anses till exempel fortfarande vara
osannolikt att en presidentkandidat som inte tillhör den dominerande etniska
gruppen från norra delen av landet, ovambo, skulle kunna få majoritetsstöd i
ett val. Denna grupp anses även ha bättre karriärmöjligheter inom statlig
förvaltning.
Namibias ursprungsbefolkning san, som utgör två procent av den totala
befolkningen, har länge varit marginaliserad socioekonomiskt i förhållande till
andra befolkningsgrupper. Det är också den enda grupp som på alla plan fått
det sämre sedan differentierad statistik började sammanställas 1996. Många
barn som tillhör sanfolket går inte i skolan och läs- och skrivkunnigheten
uppskattas vara under 20 procent. FN:s rasdiskrimineringskommitté har
uppmanat regeringen att stärka tillämpningen av lagar som syftar till att minska
diskriminering och segregering inom utbildning. Kommittén har även
uttrycktoro över den höga frekvensen av våldtäkterer mot kvinnor som tillhör
sanfolket, och uppmanar regeringen att ta till alla medel för att utreda dessa
anklagelser. Regeringen rekommenderas även att ytterligare stärka ställningen
och representationen av minoriteter i den offentliga sektorn på alla nivåer.
Vice premiärministern har under året uppmärksammat sanfolkets arbetsvillkor,
som i vissa fall påstods gränsa till slaveri (se avsnitt 10)
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homo-, bi och transsexuella (hbt) personers möjligheter att åtnjuta de
mänskliga rättigheterna på samma villkor som andra individer är något oklar.
Grundlagens artikel 10 förbjuder diskriminering i allmänna termer och nämner
specifikt kön (engelskans ”sex”), som olaglig grund för diskriminering. Enskilda frivilligorganisationer som arbetar för hbt-personers rättigheter anser
att ordet ”sex” skl tolkas vitt och även inkludera sexuell läggning. Frågan har
inte prövats i domstol, men eftersom sodomi(till vilket homosexualitet räknas i
namibisk rättsutövning) är kriminaliserat finns inget som tyder på en vid
tolkning av begreppet.
22
Den tidigare lagen om arbetsvillkor nämnde uttryckligen homosexuella som en
grupp som inte fick diskrimineras på arbetsplatsen. I den nya lagen som
antagits, men ännu inte trätt i kraft, har dock homosexuella tagits bort som en
icke-diskriminerbar grupp. Enskilda frivilligorganisationer hoppas att detta inte
ska anses innebära någon ändring i sak och att domstolarna ändå skall ge
skydd till hbt-personer i framtida rättsfall. Det har under 2010 rapporterats om
två händelser där diskriminering av homosexuella personer förekommit.
Tidigare har ordet ”homosexuell” använts som skällsord av vissa
regeringsföreträdare, inte minst av Sam Nujoma, mot kritiker. Detta språkbruk
förefaller dock minska tack vare att Nujoma dragit sig tillbaka från den
offentliga scenen.
Myndigheterna förhindrar inte organisationer som arbetar för hbt-personers
rättigheter att föra en aktiv kampanj för sina medlemmars intressen och att
hålla offentliga möten.
I april 2010 bildades en ny icke-statlig organisation, , som driver frågor om hbtpersoners rättigheter.
18. Flyktingars rättigheter
Enligt lagen skall flyktingar och asylsökande tas emot i Namibia i enlighet med
FN:s flyktingkonvention, och regeringen samarbetar med FN:s flyktingorgan
(UNHCR) i denna fråga. De flesta flyktingarna (cirka 6 000) i Namibia
kommer från Angola, men det finns även flyktingar från Demokratiska
Republiken Kongo, Burundi och Rwanda. Flyktingarna lever i flyktingläger i
Osire. De sanitära förhållandena i Osire, som tidigare kritiserats för att vara
undermåliga, har förbättrats avsevärt sedan antalet flyktingar på några år
minskat från 20 000 till cirka 8 000. Förklaringen är främst att många flyktingar
återvänt till Angola efter inbördeskrigets slut. För de kvarvarande flyktingarna i
Osire är situationen dock fortsatt svår då de, trots erkänd flyktingstatus, varken
har rätt att lämna lägret (annat än för korta perioder) eller att få arbetstillstånd.
Det bor även cirka 1 300 flyktingar utanför Osire. FN:s
rasdiskrimineringskommitté skriver i sin rapport från augusti 2008 att
regeringen bör respektera flyktingars och asylsökandes rätt till att röra sig fritt
inom landets gränser.
UNHCR, som regelbundet besöker flyktinglägret i Osire, anser att den bästa
metoden för många av de angolanska flyktingar som befunnit sig i landet under
en lång tid, är att de integreras i det namibiska samhället. Den namibiska
23
regeringen har godkänt detta och ska tillsammans med UNHCR utveckla ett
regelverk.
19. Funktionshindrades rättigheter
Lagstiftningen förbjuder diskriminering av personer med funktionsnedsättningi
arbetslivet. Få åtgärder har dock vidtagits för att lagen ska efterlevas, och det är
vanligt meddirekt diskriminering.. Det finns inga föreskrifter om att
handikappanpassa offentliga byggnader. Personer med allvarlig
funktionsnedsättning har rätt till ett månatligt bidrag från staten, men endast
ett fåtal av de berättigade får bidraget. I Caprivi finns endast tolv personer på
utbetalningslistan trots att det bedöms finnas tusentals ersättningsberättigade.
Totalt bedöms det finnas 85000 personer med funktionsnedsättning i landet.
Situationen för personer med funktionsnedsättning har dock fått ökad
uppmärksamhet och kan förväntas förbättras något framöver. En tydlig och
positiv signal var att Namibia, som ett av de första länderna i världen, 2007
ratificerade den nya konventionen om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns endast ett fåtal organisationer som verkar för de mänskliga
rättigheterna i landet, men de som finns är mycket aktiva... Debatten om frågor
rörande mänskliga rättigheter är förhållandevis livlig i medierna och de
organisationer som finns tvekar inte att öppet kritisera regeringen. Som angetts,
kan dock regeringen i sin tur vara högljudd i sin kritik av det civila samhället
och dess företrädare (se avsnitt 8). I flera fall finns dock exempel på goda
samarbeten mellan enskilda organisationer och staten. Organisationen Namibia
Institute for Democracy (NID) utbildar exempelvis tjänstemän i den
nyinstiftande Antikorruptionskommissionen, och organisationen Legal
Assistance Centre (LAC) deltar i utbildningar med polisen. Aktivister på
området säger sig, med något undantag, inte känna någon oro för sin egen
säkerhet.
Regeringen har sedan en tid fört en dialog med det civila samhället om ett
samarbete för att formulera en gemensam vision för Namibia och dess
demokratiska framtid. Samarbetet skulle även inkludera registrering av enskilda
organisationer för att underlätta kanalisering av finansiellt stöd från staten och
24
utländska aktörer. Från att från början ha varit positiva till detta samarbete
råder nu en viss tveksamhet bland flera frivilligorganisationer, eftersom de
fruktar att statens inflytande över resurstilldelningen från utländska givare kan
bli för stort och hämma det civila samhällets roll att vara en kritisk och
oberoende granskare av makten.
De tongivande organisationerna som arbetar för de mänskliga rättigheterna är
Legal Assistance Centre, NSHR, Media Institute for Southern Africa, Human
Rights Documentation Centre och Namibia Institute for Democracy.
Ombudsmannen har ett förhållandevis brett mandat (se avsnitt 6), men
frivilligorganisationer menar att hans nuvarande resurser behöver stärkas för
att kunna vara ett trovärdigt granskningsinstitut.
Förslag har även väckts att inrätta en nationell kommission för mänskliga
rättigheter för att komplettera de enskilda organisationerna och deras
granskning av efterlevnaden av relevanta FN-konventioner. Diskussionerna
mellan regering och det civila samhället om denna kommission har dock hittills
varit resultatlösa.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Några av EU:s medlemsstater, i första hand Sverige, Frankrike och Finland, ger
specifika stöd för arbetet med mänskliga rättigheter. Sverige har sedan lång tid
samarbetat med och gett stöd till ett antal organisationer på området, däribland
Legal Assistance Centre (LAC), NSHR, samt Namibia Institute for Democracy
(NID). Sverige fortsätter under 2010 att ge stöd till LAC och NID.
Namibia samarbetar lokalt med ett stort antal FN-organisationer, bland annat
flyktingorganet UNHCR, livsmedelsprogrammet WFP, utvecklingsprogrammet
UNDP och barnfonden Unicef. Afrikanska unionens (AU) närvaro och
aktivitet är knappt märkbar. SADC (Southern African Development
Community) har sin domstol förlagd till Namibia.
