Vintervägen

Vintervägen.
1 Bakgrund
Vi hade hört talas om vintervägen genom Göran Karlsson i Döberg och Stig Peterson i
Höglunda.
Göran har skrivit en samling dikter, utgivna 1998, där en dikt handlar om vintervägen.
Vad är en vinterväg?
Göran Karlsson ger själv följande beskrivning av vintervägar i sin diktsamling , ”...där
virkestransporter med häst och vidhängande kuskar gick. Det var ju så att man sökte alltid
efter terrängens lågpunkter, så att man fick bort motluten och till och med hade lite medlut.
Då blev det mycket lättare för hästarna att dra timmerlassen.
På hösten och förvintern fick man gå och trampa samman lågpunkterna längs vintervägen,
för där var det som regel lite fuktigt eller rent av vatten. Detta gjorde man för att det skulle
kunna frysa till, så att det bar hästarna med de relativt tunga lassen. Det här var 1940-41 och
det var seklets kallaste vinter de här krigsvintrarna. Timmervägen som jag tänker beskriva
uppmätte ca.12 kilometer. Jag var med då, jag var fjorton år och hade precis slutat sjätte
klassen i skolan.”
2 Syfte/mål
Vårt syfte är att i text och kartor beskriva vintervägens sträckning från skogarna kring
Döberg, Spåsa och Ramshult till Björnvik vid Östersjön/Laxå. Huvudsyftet har varit att fånga
upplevelser och fakta från personer som faktiskt fortfarande har minnen från den här epoken.
Vi har även markerat ut vintervägen i terrängen med snitsel. Förhoppningsvis kan vi med
hjälp av EU-stöd, Landsbygdsutvecklingsprogrammet, få vintervägen markerad mer
permanent med färg på träd.
3 Utgångspunkter
Indata, intervjuer, bilder, kartor.
Intervjuer gjorda
vid Åsen 4/12-2007 med Roland Andersson och Åke Oskarsson.
Torpa 10/7 2008 med Stig och Lilian Peterson, Holger Vind, Enar Walfridsson, Rune
Karlsson(Kärr) och Råde Johansson.
Askersund dec 2008 hos Alvar, Märta och Holger Vind.
Intervjuare var Johan Höjenberg och Ann-Sofie Persson. Intervjuerna är mestadels
nedtecknade för hand, men ett antal kassettbandsupptagningar finns också.
3.1 Allmänt om vintervägar
Skogsförvaltare Bragnum körde en snövessla för att packa snö på vintervägen under
1950-talet. Snövesslan köptes in från Frankrike efter kriget. Tidigare hade vintervägen varit
tvungen att ha trampats för fot, av 6-7 man.
När Spillkråkan hördes ropa var det töväder på gång, så då var det dags att skynda på
transporterna innan det blev för blött i spåren.
Råde Johanssons far la ner sin häst i Bredmossen, men lyckades få upp hästen själv genom att
få tömmarna runt bogträna på hästen och på något vis få upp frambenen på hästen ovanpå
mossen.
I Röjebackarna delade sig vägen. En gick norrut mot Spångmossen och den andra fortsatte
söderut mot Björnvik.
I Tärnamossen gick också en timmerväg mot Djupadal.
Vid Östersjötorp och Björnvik var det avlägg för timmer, för flottning via Östra Laxsjön,
förbi Melån, till Västra Laxsjön och slutligen till sågen i Röfors.
Spanna= Köra med parhästar, för att orka dra tunga lass t ex i uppförsbackar, med hjälp av en
lunnstång.
Både timmer och kol kördes på vintervägen. Massaved kördes ibland på vagn och då använde
man släpkloss bakom lasset för att bromsa i de brantaste backarna, t ex vid Stavkärr.
Torp= i folkmun sades, att om man bara kunde hålla tre kor så hade man ett torp, men om
man kunde föda 7-8 kor då var man en storbonde.
För 3 miljoner köpte bröderna Emilsson Laxå Bruk 1939 och de sålde det 1947 till Kungliga
Domänstyrelsen för 6 miljoner.
De var tre bröder, Sölve (ingenjören, )Axel (direktören) och Karl (disponenten). Sölve
Emilsson uppfann spånskivan. Bröderna Emilsson startade Borohus.
Åhlfeldt, Lange, Mårtensson, Larsson och Rundquist var alla skogvaktare på Laxå Bruk och
senare Domänverket. Lange efterträdde Åhlfeldt. Lange bodde vid Hållet, Logafallet och
flyttade sedan till Finnerödja. Alwin var skogvaktare vid Holmskvarn. Skogvaktare Åhlfeldt
bodde vid Paris.
Åke Oskarsson och Åke Johansson sprang som pojkar hela vintervägen till Björnvik för att få
åka med på de tomma timmerkälkarna hem. Råde Johansson berättade att han som pojke i de
mörka vinterkvällarna gick ut och lyssnade efter hästklockorna när hans far och de andra
kuskarna närmade sig hemmet på kvällen, då var det riktigt mörkt!
Riktigt stora lass kunde innehålla ca 120 kubikfot timmer= 3,4 kubikmeter virke. Detta vägde
3700 kilo och skulle dras av en ensam häst ca.12 kilometer enkel väg och kanske två sådana
lass varje dag, 5 - 6 dagar i veckan. Det innebar att en häst och kusk minst tillryggalade 240
kilometer på en vecka d. v. s. 24 mil och förflyttade ca 34 kubikmeter eller 37 ton virke på 5
dagar.
Man lastade två tredjedelar av lassets tyngd på bakkälken och en tredjedel på framkälken, för
att kälken skulle bli något lättare för hästen att svänga. De grövsta och längsta stockarna la
man på bottenvarvet på kälkarna, sedan något klenare stockar högre upp i lasset. Man fäste
stockarna med kätting och använde björnen på bakkälken och koppel på framkälken. Detta
också för att lasset skulle följa terrängen på bästa sätt.
Geron körde med två kolryssar efter hästen. Kolhusets körbro var 6-7 meter hög och där
måste man upp med häst och lass. Sedan tippades ryssen på sidan och kolet föll ned i en ficka.
En gång följde hästen med ryssen ner i kolhuset så man var tvungen att ta håll i väggen för att
få ut hästen. Det tog ett tag innan unghästar fann sig i att gå upp på den smala körbron . Ivan
Persson i Pelltorp berättade att det gjordes stickprov på kollassen innan de stjälptes ner i
kolhuset. Ivan var bara ung pojke när han fick köra en het och något nervös unghäst. Det gick
åt flera man att hålla hästen stilla på rampen, så förman Flodin gjorde aldrig ett försök att
provmäta Ivans kolryssar.
Rikard Flodin hette förmannen som bevakade kolhuset och kvalitén på kolet. Om det small i
väggen när kolet ramlade ner, så var det inte genomkolat. Riktigt kol skulle bara rassla lite.
För provmätning av kollassen fick kuskarna stjälpa kolet i en särskild låda. Sista kolmilelasset
gick till Svartå i slutet på 1940-talet.
Kolet kördes på vanliga vägar, men vid Stavkärrsmosse fanns en trampad väg mot Röfors och
kolhuset.
Rätt över Stora Bredbergskolken gick stora timmervägen (Den har vi märkt ut fram till
strandkanten på båda sidor om kolken.) Vid Lassas = Gamla Stenåsen, började ett av
”stickspåren” och gick mot Åtorpet.
1947 köpte Domänverket skogen av Laxå Bruk och bröderna Emilsson. Köpeskillingen var
12,5 miljoner och ändå ritade Axel Emilsson från något som han uttryckte det - en tomt runt
Lassåna herrgård. Det visade sig att tomten var ca 300 tunnland.
Kolet betalades i stigar eller hektoliter. 1 stig var 40 hektoliter. Sista milan innehöll 150
kubikmeter virke.
En huggare högg ca 20 kors om dagen, med yxa och timmersåg. Björken krymper vid
kolning, men granen sprider isär sig. Korset skulle vara 1,10 meter högt. Ett knep att nå rätt
höjd var att lägga under en ”lumpekubb” i botten, då fick man snart ihop höjden.
Om virket var innanruttet när men reste in milan, var man tvungen att vända den ruttna änden
uppåt - annars kunde milan slockna. (Det har med kolningens förlopp att göra inuti milan.)
När milan var utriven och kolet bortkört, fick man göra en ”vrångput” = små okolade
stumpar, som man plockade ihop och kolade som en liten mila på den tomma kolbottnen.
Busost och Glödsill = kolarmat.
Busost var en sorts potatismos med mycket ägg. ”Glösill” var sill, som rullades in i ett blött
papper och bäddades ner i glöden.
Barkad 2- meters massaved kördes på hästvagn utför Stavkärrsbackarna. Man fick ha en
släpsko efter vagnen för att bromsa lasset. Timmer, sleepers och massaved var det vanligaste
sortimenten.
Avverkningen började vid jultid, men vintervägen började trampas redan i barmarken när
frosten kom, så att det kunde ”klafsa” till sig = frysa.
Hålldammen var ändstationen för flottningsvirket.
Vid ” Sörsågen” låg det gamla sågverket.
Fördärvet var en vattensamling vid Röfors, där det spökade. Där kunde ”Rabbidamen” göra
en sällskap om man hade otur.
Vintervägen var i bruk till ca 1943-1945. Om vintervägen var väldigt ojämn och stenig så la
man tätt med långa slanor tvärs över vägen, så att inte kälkarna körde fast eller lassen stjälpte.
Hästarna lärde sig att kliv mellan slanorna.
Kalle Spännare var en storfiskare - han fiskade mest i Örkaggen.
Timret söder om Laxå gick via Gryten, Lången och Bodarnesjön, genom Ålandskanalen till
Laxå.
BarkaLasse, den hiskeliga barkningsmaskinen. Det barkades virke en söndag under
högmässan, så prästen hörde inte sig själv under predikningen. Prästen blev så pass irriterad
att han pratade med skogvaktare Åslund, som såg till att de barkade efter högmässan istället.
Ökenvagn = Jeppen Sahara, en pjäs som vägde 5 ton och hade kulhål ifrån kriget.
Mira= Barkmaskin som hade hiskeliga kvistknivar. När stockar trots allt fastnade i Mira, så
tryckte de på med Sahara.
1927 köptes det första stället loss ifrån Laxå Bruk och det sista1944 och det var Åtorpet.
Spåsa lär också ha tillhört Laxå bruk.
Tore i Olas var duktig på att dansa och duktig på språk.
Sparabyggekolken, Trångasund, Röjebackarna och Vitmossahålet, var namn på platser utefter
vintervägen.
Många timmerkörare kom från Norrland. En kallades Surströmmingen.
Andra namn på timmerkörare var Ekorrn, Tjytten, Kuska-Britta i Koppartorpet, Helmer i
Spåsa, Ivar i Döberg, Filip i Benteboda m.fl.
Vid Oxhult, ungefär vid Esab, låg den gamla sågen. Sågen vid Röfors byggdes 1925.
Jägmästare Gesslen, skogvaktare Bragnum, skogvaktare Nilsson och skogvvaktare Selsing
körde gärna vesslan och trampade vintervägen.
Rune och Enar apterade på Domänverket. Jägmästare Gesslen kom och undrade om jobbet
räckte fram till eftermiddagen. Han kom alltid på eftermiddagarna för att kontrollera att man
”höll dan ut”.
Kuska-Britta i Koppartopet, som var en av timmerkörarna, hette egentligen Bertil.
Ca 30 hästar om dagen till Björnvik.
Timmerlassen innehöll ungefär 100 kubikfot. 4 stockar i bottenvarvet, sedan 3-4 ovanpå.
Skruvkoppel(fast) på bakkälken och björn(lösare) på framkälken. Spettet eller spak var ett
viktigt redskap för att knuffa igång fastfrusna timmerlass, så att hästarna orkade komma
igång.
Vadet vid Ladugårdsbacken vid Benteboda. Det var vadslagning om hur många som det gick
åt för att bromsa en häst. Sune ville inte ta fram sin häst. Arvid fick gå till Breberg för att
hämta Brunte. Det gick åt 9 man för att hålla emot. Men Arvid sa att om hästen hade varit
nyskodd så hade de följt med.
Överskogarn Karlsson arbetade på Emilssons tid. Åhlfeldt gillade inte Karlsson, han ville
själv bli överskogvaktare. Mårtensson, Åhlfeldt, Rundquist, Bragnum, Gesslen och Berg.
3.2 Spåsa (Hadar, Helmer)
Helmer i Spåsa hade en stor och stark ardennerhäst som kallades Lokomobilen. När andra
hästar inte orkade i backarna fick de kalla på Helmer och Lokomobilen.
I Spåsa hade de ardennerhästar som var rysligt starka, men desto sävligare i sin framfart,
därför så ville de andra kuskarna, Geron i Åsen och Rådes far, hinna före spåsakuskarna till
Björnvik. De ville hinna två vändor till Björnvik varje dag, eftersom de körde med de något
lättare, men kanske inte lika starka nordsvenska hästarna och det var bara ett spår på
vintervägen - köra om gick inte.
Ca 10 hästar kunde komma från Åsen och Bredberg varje dag längs vintervägen.
Hadar bytte aldrig glasögon i hela sitt liv, så till slut satt de mitt på näsan på honom.
Skyberg var måg vid Spåsa. Han hade så dåliga grejor till hästen.
Gerda Skyberg, dottern, omkom i Agadir.
Stina Skyberg.
Helmer, Hadar och Holger.
Hadar sågade med motorsåg. Han hade en liten flaska bensin i innerfickan på rocken. Han
fällde bara med motorsågen. Kvistade och kapade gjorde han med yxa och timmersåg.
Helmer körde mycket timmer med häst. Han lunnade med en häst och körde timmerlassen
med en annan.
Hadar hade ruskigt dålig syn, det sägs att han kände sig fram med händerna så därför fick han
egna skiften att hugga. Då kunde han känna sig fram mellan trädstammarna. Det påstås att han
en gång efter ett stort snöbrott höll på att hugga torrträd och istället sågade av en
ledningsstolpe, i tron att det var just ett torrträd. När Hadar kapat av stolpen steg den till
väders eftersom den stod i en svacka och trådarna sträcktes när stolpen gick av.
Det lär ha stuckit upp en sten inne i köksgolvet vid Spåsa.
3.3 Döberg (Ivar).
Historier om Ivar.
Ivar hade fått till uppgift att med häst och vagn hämta en veterinär vid namn Östberg i
Askersund. Veterinär Östberg hade rykte om sig att vara ”folkilsken”, så när Ivar kom
klivandes uppför trappen så frågade Östberg ilsket, om han inte hade hästen med sig?
Ivar svarade bara att hästen var så dålig på att gå i trappor, så det hade han inte! Hästen stod
kvar nere på gatan.
En annan historia var när Ivar skulle hjälpa veterinär Östberg med handräckning och Östberg
sa åt Ivar att ordna fram vatten, som skulle hålla 40 grader. Ivar frågade bara: - Ska det vara
kallt eller varmt?!
Ivar var en av de många timmerkuskar som körde på vintervägen, något som säkert var riktigt
kallt. För att hålla värmen så eldade Ivar små brasor på stockarna han satt på när han for fram
på den isiga vintervägen. Detta upptäcktes av skogvaktaren nere vid avlägget och Ivar fick en
åthutning, att så fick han inte göra, för när det blev sot i stockarna riskerade de att vrakas vid
sågen. Men nästa vända så eldade Ivar igen på sitt lass. Han rökte också pipa när han åkte.
Astrid, Ivar, Gunhild, Axel och Johan (dövstum), var syskonskaran vid Döberg. Astrid
flyttade till Sjöfallet, mor till Erik Trygg.
311 var numret på den stämplingsyxa som Ivar hade. Den dunkade han i rotändarna på
timmerstockarna för att kunna redovisa det timmer han kört. Ivar fick lära sig att skriva ett
bak o framvänt D för att märka virket. Senare fick han hjälp av en smed som gjorde ett järn
med 711 att märka virket med. Ivar kunde varken läsa eller skriva.
Åke Oskarsson skjutsade hem sonen Göran med ”jeppen” vid något tillfälle och då sa Ivar till
Lily att ta fram ”puttellen”, så det var bara för Åke att ta en klämtare. Åke skötte snöröjningen
med ”jeppen”.
Ivar kunde som sagt var inte läsa, men låtsades ibland att han kunde. En gång satt han med
tidningen upp och ner, då det på första sidan var en bild på en stor atlantångare. Då sa Ivar:
-Vilka förskräckliga sjöolyckor det händer!
Oskar i Gomossen kom förbi Döberg en gång och hade med sig ett paket smör, som han
skulle sälja i affären i Torpa. Då blev han bjuden av Ivar på kaffe (på pin tji!) och under tiden
smälte smöret som låg i solen på trappan.
-Inte lätt att räkna slagen när man slåss för livet! Det var Ivars svar när han kom inför tinget
och fick frågan hur många slag han fått efter ett slagsmål med Stubbetorpapojkarna?! Ivar i
Döberg frågade om han fick ta med ”flicka”, när han och skogvaktaren skulle ut och titta på
huggning. Det fick han göra för skogvaktaren. Så när skogvaktaren kom, så släppte Ivar
hunden =flickan.
3.4 Kerstibygget (Lappen)
Harry och Arvid i Kerstibygget var skolkamrater med Stig Peterson i Höglunda.
Kalle Spännare, som hade häståkeri i Laxå och Axel i Döberg, som var bror med Ivar, hittade
Lappen (Oskar) sittande död vid köksbordet vid Kerstibygget. Brännvinslitern stod i det
närmaste orörd intill honom på bordet, men de tyckte det var så kymigt, så de vågade sig inte
på flaskan! - Nu ä han dö! ska Axel ha sagt, när han tog tag i Lappens axel.
Lappen hade ett rykte om sig att vara onaturligt stark.
Bl.a. annat lär han ha gjort dagsverken invid Askersunds kvarn och som lön för mödan skulle
han få en 100 kilos säck med mjöl, om han orkade gå hela vägen från Askersund till
Kerstibygget, utan att någon gång på vägen stanna upp och sätta ifrån sig säcken på marken
och vila. Många ville se hur det hela skulle avlöpa, så det följde Lappens mödosamma
vandring mot hemmet - en promenad på kanske 5-6 kilometer. När han kom så nära att de
kunde skymta stugan vid Kerstibygget svängde plötsligt Lappen av vägen och gick in i
skogen och där började han plocka blåbär, fortfarande med 100 kilo säcken på ryggen.
Därmed kunde följeslagarna lomma tillbaka till Askersund, Lappen hade hållit sin del av
vadet – med råge!
Lappen och Lappa-Klara i Kerstibygget var syskon och de kom från Grängesberg och därav
fick de sina namn.
Lappen var väldigt stark, så när de kom flyttandes från Grängesberg sägs det att han bar en
tunna på ryggen och en byrå på magen och i den tunnan satt svärmor.
Lappen var kort till växten.
Lappens talesätt var ”aldrig fåfäng gå” d.v.s. gå aldrig tomhänt!
Lappen gick till Döberg och köpte hö och då blev han bjuden på kaffe. Under tiden han var
inne på en kaffetår så passade Ivar och någon kumpan på att rulla in en stor sten i hösäcken.
Antagligen kände Lappen av den ovanliga tyngden men låtsades som om inget, utan tog
säcken på ryggen och gick hem till Kerstibygget. Ivar och hans kompanjon stod kvar med
antagligen något långa näsor.
Lappa Klara var syster till Lappen. När hon hade dött försökte den förtvivlade Lappen att få
liv i henne igen genom att rulla henne i soffan där hon låg. Det hade han hållit på med några
dagar sägs det!
Lappen var så stark, så han bar sand ända från Bredberg för att kunna…?
Alvar Vinds far hälsade på Lappen en gång och blev bjuden på mat. Där åt de alla ur samma
karott och tog för sig med händerna. Alvars far fick ont i magen. Då sa Lappen att du behöver
lite ”Arak” = brännvin.
En gång höll de på och bröt sten vid Kerstibygget. Lappa-Klara var med och höll emot
stenarna med en lång stång. Plötsligt släppte stenen taget och rullade tillbaka i gropen, varvid
stången sprätte till, så gumman flög i en rejäl lufttur. Då lär Lappa Klara ha svurit ”så det var
grönt i luften.”
En annan gång var Ivar i Döberg på besök vid Kerstibygget och blev bjuden på fläsk och
potatis. Tyvärr så var fläsket i ett sämre skick, det var härsket! När värdfolket var borta ett
slag passade Ivar på att putta in fläsket under soffan. När Lappen och Lappa-Klara kom
tillbaka, så märkte de att katten höll på med något bakom soffan och rätt som det var dök
katten upp med fläsket. Då sa Ivar kvickt att - Kattfan tog fläsket för mig!
Arvid och Harry Andersson bodde i Kerstibygget efter Lappen och Lappa-Klara. Arvid
kallades snart för Lappa-Arvid men det lär han inte ha gillat.
3.5 Bredberg
Valfrid i Bredberg och Axel i Björnfallet lär ha gått med en livslevande bisvärm till
Björnfallet. Om det var vilda bin eller förrymda bin förtäljer inte historien.
Lång-Gustav, Gustav Gustavsson i Bredberg, bar ihop virke på axeln till en hel mila som han
kolade på en skogsholme i Bredmossen.
3.6 Paris.
Skogvaktare Åhlfeldt gick till Snavlunda kyrka varje söndag, från Paris över alla mossar och
genom alla skogar. Stigen lär ha funnits kvar länge i mossarna och kallades allmänt för
Åhlfeldtsgången.
Skogvaktare Åhlfeldt verkade ha haft ett gott hjärta och ett visst överseende med de
människor som levde ”på skogen”.
Många var väl de han dagligdags hade att göra med vid avverkning, kolning och körslor. Att
de dessutom drygade ut hushållskassan med en viss, men inte alltid lovlig jakt, kanske man
kan förstå av följande.
Vid något tillfälle blev han rejält utskälld av gårdens hund när han kom på besök och lär då ha
sagt så att ägaren hörde: - Du ska väl inte skälla på mig, som inte skällde på dig i söndags när
vi möttes i skogen…
Åhlfeldt vandrade till Snavlunda kyrka på söndagarna, han hade en stig över Bredmossen och
vidare österut och kom förmodligen förbi Döberg, Spåsa och Majtorp. Hans stig över
mossarna kallades Åhlfeldts gången.
Skogvaktare Åhlfeldt hade ett stort vitt skägg. När han klev in i köket vid Falköping såg han
ut som kung Bore själv, med frost i det vita skägget.
Ålhfeldt var aktiv som skogvaktare på 1930 talet.
3.7 Sparabygget (Svärd, Stig Peterson)
Stig Petersons morbror Filip, kolade milor vid Sparabygget.
Filip drabbades av polio vid ca 20 års ålder och kunde därefter aldrig gå, utan hasade sig fram
sittandes. Trots det så både kolade han och körde kol från milor till med häst och kolryssar.
Han var enormt stark i armarna. En gång när han körde kol från en mila så stjälpte hela ryssen
på en stubbe och allt kolet rasade ur. Filip hade inget annat än hästfilten med sig, så han satt
på marken och skottade kolet i filten och kastade på det viset upp hela kollasset över huvudet
och upp i ryssen igen - 4000 liter!
Oftast var det inga speciella vägar från milorna, så körarna fick köra en bit och sedan gå ett
stycke framför hästen och reka väg. Detta var inte lika lätt för Filip men han hasade sig fram
en bit framför hästen och tittade, sedan körde han en bit igen. Han hade extra långa tömmar
till sin svarta nordsvensk som hette Frigga. Då behövde han inte flytta på sig själv så mycket,
utan hästen kunde vändas ändå, vilket var särskilt bra vid harvning.
Frigga var väldigt svårkörd för andra för hon var van med Filips annorlunda körstil, hon
stannade rätt ofta och vände sig om tittade och väntade.
Filip var bror med Geron.
Filip köpte så småningom en traktor och också en folkvagn som specialbyggdes, så att han
kunde köra bara med händerna.
Stig Peterson i Höglunda var med och frösådde skogen vid Sparabygget.
Stig berättade att han som liten pojke var med och hjälpte sin morbror Filip att lasta och köra
timmer längs vintervägen. De startade i Benteboda för att sedan ta sig ut till avverkning där
timret skulle lastas. Stig berättade hur det var att sitta bredvid Filip på hösäcken och sakta
glida fram med timmerlasset längs vintervägen. Hur hästen blev varm och rimfrosten frös fast
i pälsen på sidorna och luften rök ur näsborrarna! Sedan också hur liten man kände sig när
man kom ned i Djupadal, med de höga branta bergväggarna alldeles på sidan om vintervägen,
som följde dalens botten. Och också hur mörkt det var när man vände hemåt och satt på
timmerkälkarna, som lastats på varandra för att gå lättare för hästen. Och hur den lilla lampan
i köket på Sparabygget lyste i mörkret när man passerade. Då visste Filip och Stig att de var
halvägs hem och det var den enda ljuspunkten som de fick se i mörkret, om det nu inte var
stjärnklart förstås.
Stig Peterson berättar: Vid Sparabyggekolken i den norra delen av Långmossen mötte
vintervägen den andra vintervägen som kom från Spåsa och Döberg. Stig mindes hur Ivar i
Döberg kom söder ifrån med sitt timmerlass alltid med rökpipan i munnen, och där möttes de,
Filip i Benteboda och Stig och Ivar för att gemensamt ta sig vidare mot Björnvik. Ibland var
det Helmer i Spåsa som kom med lass.
Stig berättar också om hur det var att ta sig över mossarna när vinden ven och snön yrde. Då
kunde vintervägens sträckning ”raderas” på någon timma. Det kunde också vara farligt
eftersom vid sidan om vägen inte fanns någon botten och ingen tjäle eftersom där var mossen
otrampad så ett felaktigt beslut från en villrådig kusk kunde bli ödesdigert om inte annat skapa
ett förskräckligt arbete med att få upp en häst som trampat igenom myren. För att få hjälp med
att veta vägens sträckning oavsett väderlek så markerade man vintervägen med granruskor
över de öppna myrarna. Då hade man något att rikta efter vid dålig sikt på grund av snödrev
eller mörker.
Stig berättade också om en kusk som blev lite talträngd och hade gått fram till kusken framför
och åkte med på dennes lass och lät sin häst lunka bakom med sitt lass. Det gick i sakta mak
över myrarna och de kom ner till avlägget där de lastade av för att vända åter, då upptäckte de
att den ”lösa” hästen hade gått i sicksack och ryckt upp varenda granruska bakom den andra
hästen, så markeringen av vintervägen var som man säger borta med vinden!
Kalle i Sparabygget flyttade mot Åtorpet. Kalle hade oftast dåligt med ved, men fann ett sätt
att skaffa ved på. Han knackade nämligen med hammaren på granstammarna så att de till slut
torkade. Han lurade sedan skogvaktare Åhlfeldt genom att fråga, om det gick bra att hugga
torrgran till ved.
Erik Svärd i Sparabygget hade dåligt med beten till hästen, så hästen gick ofta till Benteboda
och betade. Det var många gånger Svärd fick hämta hästen där.
Erik Svärd hade så fattigt att han sköt grävling och lakade ur den i mjölk innan han lagade till
den.
1935 planterades Sparabygget igen med gran.
Edvin i Stugera och Gustav i Köket var duktiga snickare. (Edvin var Stigs far.)
3.8 Åtorp(Pillekott)
Oskar i Åtorpet var skomakare.
Oskar lär ha varit väldigt barnkär, så när barn kom med skor eller när han träffade barn i andra
sammanhang, så strök han dem på huvudet och sa ”- din lille Pillekott”. Därmed fick han sitt
smeknamn Pillekott.
Oskar kunde känna vatten med slagruta eller bara med näven.
Vintervägen gick mellan huset och uthusen vid Åtorpet och över träbron vid bäcken nedanför
Åtorpet. (Bron fanns fortfarande kvar om än i dåligt skick sommaren 2008)
”Pillekottagången” = En stig som Pillekott vandrade mellan Åtorpet och Bredberg. Den
korsade stora vintervägen och följde den kanske också bitvis!
3.9 Djäknafallet(Vind)
Vinna rote.
Farfar till Holger fick namnet Vind för han var soldat i Vinna rote. (Ej släkt med Arne Vind.)
Holger Vind har kört med oxe både i skogen och i jordbruket. Han körde ända till Röfors med
kol efter oxen och bytte till häst 1939. Hästen köptes av Filip i Benteboda.
Valdemar Vind körde både timmer efter vintervägen och i jordbruket med oxe. Han köpte en
häst i Benteboda.
Den siste oxen han ägde hette Rosen, för att han var rosig. Rosen var stor och stark. Sista
resan med Rosen var 1939 då han såldes efter en resa in till Askersund, där en
kreaturshandlare hade fått syn på ekipaget. Det kanske var ett av de sista oxdragna ekipagen i
dessa trakter
Holger Vind och Rune Karlsson(i Kärr) har gått i skolan i Sånntorp.
Nedanför Djäknafallet kom den stora vintervägen över Djäknamossen. Här kunde Holger,
Alvar och Märta se när timmerfororna passerade.
Här kom också skogvaktare Åhlfeldt vandrade över Djäknamossen och en gång mitt i vintern
klev han ner sig i hålet, som Valdemar Vind hade tagit upp i mossen, för att kunna vattna
djuren. De fick hjälpa Åhlfeldt in i köket och värmen för att tina upp.
Valdemar Vind hade uppdraget att sköta sandningen på vägen mellan Rockebro och
Logafallet
.
3.10 Sy-Minas
Stället låg mellan Spåsa och Gomossen. (Jag har själv sett torpgrunden och
jordkällargrunden, plus att några rester efter åkrar finns än idag 2010, samt rester efter den
gamla vägen mellan Gomossen och Spåsa. Den vägen är troligtvis också en gammal kyrkväg
mot Snavlunda, vidare över Majtorp och Tjälvesta till Snavlunda kyrka. Den borde också
märkas ut och bevaras innan den blir förstörd av skogsmaskinerna. Bitvis är den redan
sönderkörd!)
Sy-Mina var en kvinna som bedrev ett skrädderi i sin lilla stuga. Hon hjälpte folk att laga och
ändra kläder.
Stugan bestod av ett enda rum och där levde Sy-Mina med sin son Kalle. I stugan fanns
förutom en spiselhäll, en soffa som bäddades ihop varje morgon, en säng, samt några stolar,
plus ett bord och förstås Sy-Minas symaskin.
I taket hängde påsar med olika stadsnamn, såsom Petersburg, Lissabon, Paris m.fl. Det var
påsar med tygstycken som blivit över efter jobb som Sy-Mina hade gjort åt folk i dessa
gårdar. Hon visste att de kunde komma till pass när kunderna kom tillbaka och skulle ha något
ändrat.
Sonen Kalle gick runt i gårdarna och fick hjälpa till med grovarbete, hugga och klyva ved,
slåtter och skörd, gödselkörning m.m. Han gick under namnet Sy-Minas Kalle.
När Sy-Mina slutligen inte klarade av att bo i sin torftiga lilla stuga, så fick man ”lura” henne
därifrån, under förevändning att de behövde hjälp på ålderdomshemmet med att ändra och
laga kläder, så Helmer i Spåsa fick skjutsa Sy-Mina och hennes symaskin till
ålderdomshemmet med häst och släde. Helmer var för övrigt den enda som var betrodd att
skjutsa på Sy-Mina.
Efter en veckas knåpande undrade Sy-Mina lite oroligt om det inte fanns mer kläder att laga
och då sa de att det fanns så att Mina kunde stanna så länge hon ville. Det gjorde Sy-Mina och
hon blev kvar på ålderdomshemmet för gott. Till slut lär också Kalle ha fått flyttat efter till
ålderdomshemmet. Han fick förhoppningsvis en drägligare tillvaro där!
Sy Minas Kalle fick nog ofta göra vad vi idag skulle kalla skitjobb, bl.a. fick han stå vid
skakarna när de tröskade, ett inte alltför populärt arbete.
Han hade en glupande aptit - kanske inte underligt med det tunga jobb han alltid fick göra.
En gång skickades en ostkakebunke runt bordet för att alla skulle kunna ta, men när bunken
passerade Kalle så skrapade han ur hela ostkakan och skickade vidare den tomma bunken till
nästa på tur!
Sy-Minas Kalle lär ha varit en storrökare, lång och smal.
Han var känd för sin märkliga gångstil, för han klev väldigt högt med benen, som om han
alltid gick i djupsnö, oavsett om det var barmark eller inte. Han var kanske präglad av sina
långa vandringar till Sy-Minas stuga, på den antagligen dåligt plogade vägen.
Sy-Minas Kalle kanske skulle ha velat bli militär? En gång exercerade Ivar i Döberg med
Kalle, så att han klev ner sig i en mosse. Då sa Kalle bara att - en krigsman inte fick väja för
något!
3.11 Nybacken.
Där var det tänkt att skolan skulle byggas, men den byggdes vid Ramshultsfallet istället.
År 1877 byggdes Bredbergs skola, men den kom senare att rivas. Virket användes till att
bygga boningshuset i Döberg. Där skolan stod i Bredberg, kan man än idag se husgrunden.
3.12 Stubbetorp
Hulda och Karl-Emil gick till Snavlunda kyrka nästan varje söndag. Förmodligen förbi SyMinas och Spåsa vidare, mot Snavlunda.
De fick nio barn: Sigvard, Yngve, Gunnel, Einar, Georg, Tore, Ture, Nora och Lisa, hette
syskonen vid Stubbetorp.
Nora var mor till Göran Karlsson i Döberg, gift med Ivar.
Tore från Stubbetorp var väldigt duktig att hugga och hade ofta ett gott humör. Han visslade
hela tiden när han jobbade. Han lär ha varit lugnast av Stubbetorpapojkarna.
Slagsmålet på auktionen vid Torpa:
Spåsapojkarna och Stubbetorpapojkarna rök ihop vid smedjan i Torpa. Sigvard från
Stubbetorp retade upp Spåsagänget och när de satte efter honom, så smet han iväg åt rätt håll,
för där stod hans bröder och tog emot de andra. De lär ha bultat på varandra med tegelstenar.
De slogs alltså friskt, trots att de var kusiner.
3.13 Marka=Larsboda Kalle i Marka.
Kalle i Marka var brandvakt för skogsbränder. Han hade ett brandtorn på taket på huset.
Meningen var att Kalle skulle sitta där och spana och vid eventuell rökutveckling skulle han
kvickt klättra ner och cykla så mycket han orkade till Logafallet, för där fanns telefon för att
vidare kunna skicka larm till brandstationen.
Alma och Teodor var mor och far till Kalle i Marka.
Alvar och Arne Vind var med och ”kokade” brännvin vid Marka.
Kalle i Marka flyttade så småningom till Ängafallet.
Alvar var med och flyttade Kalle och alla hans saker. Alvar minns att det var väldigt
omständigt. Kalle vände på varje pryl. Ändå var det väldigt mycket dåliga grejor. Alvar sa att
han aldrig höll på att komma hem!
Jägmästare Gesslen kom lagom ut till middagsrasten och pratade med Kalle när han högg.
Kalle satt kvar för länge så han fick sparken!
3.14 Olet =Olsbo
1954 planterade Råde Johansson från Bredberg m.fl. igen Olsbo och Larsbo med granplantor.
Sven–Olov plockade döda huggormar och la i kaffekorgen. För att skrämma någon ”utvald”
kaffegäst!?
3.15 Petersburg
9 barn.
Arvid i Petersburg lär vid något tillfälle ha varit så pass arg eller less på att hugga, så han
kastade timmersågen i ”Täern” vid Trolldalen.
3.16 Gryten
3.17 Gomossen
En hästkörare från Gomossen kallades för Ekorrn. Han hade en häst som var ”backaluten”,
d.v.s. den höll inte emot lassen, utan sprang undan framför. Det kunde resultera i att
timmerlassen stjälpte och både häst och kusk skadade sig.
3.18 Halvfarasten.
Mellan Döberg och Bengstbygget ligger Halvfarasten, som lär vara ett jättekast från jätten
Ramunder mot Snavlunda kyrka. Den försökte Rune i Bredberg och Göran i Döberg att
spränga. Resultat blev väl att stenen sjönk något djupare ner i mossen än innan.
3.19 Djupadal.
Här lär det ha funnits varglyor förr i tiden.
Djupadalsvägen började byggas 1940-1941. Den byggdes för hand med spade och spett och
skottkärror som ett beredskapsjobb.
3.20 Spjutmossen.
I Spjutmossen föddes Valfrid Karlsson, som senare i livet kom att bli skogvaktare på Laxå
Bruk. Han kallades allmänt för ”Överskogen”, men även för ”Svarten” eller ”disponentens
Svarta hund”.
Han lär ha varit en stor karl, alltid iförd en grön rock.
Han ska ha varit en duktig byggmästare och gjorde ritningar på små spånor som fanns
tillhands.
Han lär ha hållit ordning på alla andra skogvaktare och hela bruket.
Han skaffade så småningom bil eller om ”bruket” höll med en bil, i alla fall så körde han inte
fort. Folk sa att han körde bil i ”gånnes” d.v.s. det gick att gå lika fort som han körde!
En annan person som bodde i Spjutmossen hette Gunnar Eriksson och verkar ha varit en man
med fantasi!
Han hävdade bestämt att han var släkt med kungen.
Han påstod också att han hjälpt en älgko att kalva.(1970 talet)
Han hade en inneboende som kom på cykel och stannade ett par år. Han hette Oskar Mård och
försvann en dag lika plötsligt som han kom.
Gunnar sa att han hade cyklat efter till Alperna och kastat lasso och fångat ”Mården”.
Det fanns en väldigt gammal lagårdsbyggnad vid Spjutmossen som saknade vanliga fönster,
där fanns bara små gluggar i stockarna.
En dag var en kalv riktigt sjuk men den kurerade Gustav med starkt kaffe och en halv flaska
konjak.
4.21 Hilma
En träbåt som användes för att flytta timmerstockarna med. Den spelades fram och fanns i
Östra Laxsjön. Hilma lär vila på botten utanför ön Yttran, där den sjönk av okänd anledning.
3.22 Sånntorp.
Arne Vind föddes vid Sånntorp men flyttade senare till Sandmon. Arne har skrivit en bok som
väldigt utförligt beskriver gårdarna och livet på dessa. Boken heter Gårdagång.
Enar Walfridsson gjorde ”studiebesök” i Sånntorps skola via vintervägen.
3.23 Spjuthult.
Hjalmar Andersson i Spjuthult kolade under sin yrkestid hela 120 milor.
Han hade sju pojkar.
Henry Andersson i Vinnasjö var bror med Viggo i Spjuthult.
Henry var en omvittnat duktig hästkörare och väldigt stark. Han körde mycket i skogen.
Viggo körde kanske.
Henrys barn är Rune Vinsander, Kjell och Kristina.
3.24 Stenåsen.
Lennart och Arne vid Stenåsen var de sista som kolade milor på trakten.
Gamla Stenåsen =Lassas.
För att nå virket på Laxå Bruks nordöstra kant, som gränsade mot Torpagränsen vid
Tärningen, fick man köra virket genom Vargamossen och vidare mot Åtorpet. Där gick vägen
på huvudvintervägen och vidare mot Dammängsmossen.
3.25 Simonstorp.
Zackeus Molin var en känd jägare på trakten. Han lär ha haft ”stora” jaktmarker.
Zackeus skulle med bussen till Askersund och fick lift av Åke Oskarsson med ”jeppen”.
Zackeus och kompanjonen selade Hennings häst och drog iväg på jaktäventyr ända till Hova.
Väldigt stora jaktmarker!
Henning for till Amerika men fick ganska snart hemlängtan. Zackeus trodde inte sina ögon
när Henning stod på gårdsplanen igen.
Henning hade en nordsvensk märr som var väldigt duktig att springa fort. Det gick inte att
cykla ikapp med henne. Henning körde så det ”rök” med denna häst.
Senare körde Henning moped också, så att det rök. Då hade han en lång rock på sig och den
stod alltid som ett segel bakom honom på mopeden.
Henning blev döv med tiden, kanske av alla skott på diverse jaktäventyr!
Han fick syn på några ungdomar som stod och tuggade tuggummi, då trodde han att de
pratade med honom men han hörde inte vad de sa.
3.26 Åsen.
Geron i Åsen (Åke Oskarssons far), var bror till Filip i Benteboda.
Roland Anderssons i Åsens far, kolade tre-fyra milor efter Parisvägen.
Han kolade tre veckor i sträck med brusten blindtarm.
Roland Andersson kolade en gång tillsammans med Ivar Karlsson i Döberg. Roland trampade
igenom milan och var på väg ner, men Ivar fick tag i honom i sista stund.
Åke och Ivar plöjde på dagarna och kolade på kvällarna.
Milorna tändes i slutet på augusti och kolade i ca två veckor. Sedan fick de skotta på
”släckestybbe”= vitalv, som enligt Åke Oskarsson ska ha samma konsistens som barnskit, då
är den bäst. Dessutom på med vatten, så slocknade milorna.
Åke Oskarsson och Roland Andersson åkte många gånger skidor till skolan vid Bredberg.
Roland körde en gång ner hästen i ett kärr, men lyckades få upp den själv.
Vid Stavkärr körde Roland ner hästen en gång i ett kärrhål. Han fick då hjälp av 4-5 man att
lyfta hela hästen med en stång fästad i selen.
Geron i Åsen hade en häst med väldigt långa öron. Den såg nästan ut som en åsna.
3.27 Rågran:
Där var det en hiskeligt stor skog och en liten timmerkörare från Bergshult, skulle köra fram
timret med en liten nordsvensk. Han höll dock på att knäcka hästen, så Åke Oskarsson fick
köra fram virket med traktor.
Då kom John, med mågen Jens, med lastbil och skulle transportera timret vidare, men lasset
blev för tungt, så stången på lastbilsflaket gick sönder. John svor så det hördes ända till Laxå.
Åkare-John körde också sten ur åkrarna vid Karstorp.
3.28 Suddamon
Eskil och Ida i Suddamon.
Ida var hushållerska vid Suddamon och kom ursprungligen från Slätraska. Hon anställdes av
Eskils far. När senare Eskils far blev sjuk bad han henne att ta hand om Eskil.
De flyttade till Simonstorp, men när Suddamon senare blev till salu, så köpte Ida Suddamon
och då kunde både Ida och Eskil flytta dit igen.
Ida var släkt med Lisa i Fagerbjörke.
Ida spelade cittra och Eskil spelade dragspel. Ida hade en bok med pergamentsomslag, med
läsarsånger i.
Eskil hade enligt vissa drag av Kronblom, d.v.s. lång och smal.
Han avled år1985.
Eskil var en stor djurvän och åt i senare tid heller inte kött.
Nanna i Falköping ville hjälpa Eskil med städning, vilket inte accepterades av Eskil. Hon ville
skura golvet med vatten och såpa, men se det kunde riskera att bli röta golvbräderna!
Eskils modell var att ha dagstidningar på golvet, för om katterna skulle göra några behov av
misstag, så var det bara att vända blad. Enkelt och praktiskt.
Eskil hade en dunk sirap som hängde på en krok i taket ovanför soffan och när han ville ha en
slurk var det bara att ta ur bottenpluggen och ta en skvätt. Han fick dock magknip av all sirap.
En annan episod om Eskil var när han för första och troligen enda gången åt falukorv. Han
lagade till falukorven men förstod sig inte på att ta bort skinnet. Därför fick han förstås också
ont i magen och beslöt sig snart att resten av falukorven kunde räven få. Men som den store
djurvän han var, så tog han bort skinnet för räven skulle slippa magont.
Eskil kom en gång och tittade på när Åke Oskarsson körde fram virke vid branterna ned mot
Tärningen. Åke frågade om Eskil ville följa med på en åktur i skotaren. Det ville Eskil, så han
krånglade sig in i hytten och fick sitta bakom ryggen på Åke. Sedan bar det av utför branterna.
Eskil sa inte ett ljud på hela resan, men när de slutligen kom tillbaka helskinnade med skotare
och virke till vägen, så frågade Åke om Eskil varit rädd? Det svarade Eskil inte på. Han sa
bara att - Om du vill så kan du bli med hem så ska jag klippa dig! Han hade antagligen inte
vågat titta varken åt höger eller till vänster, utan stirrat Åke i nacken hela rundturen.
Ida hade ett rävskinn/rävboa om halsen när hon gick till affären eller till bönhuset.
Eskil drack nässelvatten och åt rågkakor bakade bara på vatten.
Dessutom åt han mycket potatis och lök för han var så sparsam, berättade Gustav i Byrlunda
för mig, när jag var ca 12 år.
3.29 Sandtorp
Gusten i Sandtorp hette en skomakare.
Gustens fru var en liten gumma men väldigt rar.
Gusten var väldigt nyfiken. Det gick i arv till en av hans söner Uno. Uno kom att kallas 20
frågor.
Uno körde bl.a. mjölken från Torpa till mejeriet i Vretstorp.
Mia var dotter till Gusten. Mia fick tolv barn och var gift med Walfrid Johansson
”smålänningen”, som var hästkarl på Torpa. Han hade en stämma som hördes över hela
Torpa.
3.30 Ekens
Gunnar Ek fick en gång anställning på ”Judasågen” i Vretstorp.
Han lär vid anställningsintervjun ha frågat om det var juden själv han pratade med? Han fick
jobbet ändå.
En annan episod var när Gunnar Ek hade klämt tummen ordentligt när han skulle fälla ett träd.
Någon frågade efteråt hur det var med tummen. –Jo, tack det gör inte ont, men det värker,
svarade Gunnar.
3.31 Håkadal
Hjalmar Andersson i Håkadal var en väldigt duktig hästkörare.
Håkadal ligger mellan Vinna och Markebäck.(Stugan finns fortfarande kvar år 2008, om än i
väldigt dåligt skick.)
Markerna runt Håkadal är väldigt kuperade.
Från Håkadal mot Kvarnsjön fanns ett ställe som hette Sjörödjan.
En vinterväg gick från Håkadal och anslöt på vintervägen norrut från Vinna mot Östersjötorp.
Hjalmar i Håkadal körde den vägen.
3.32 Kolfallet
John och Signe Östlund.
John var också en duktig hästkörare. Han körde antagligen mest på de södra delarna av
brukets marker, troligtvis på vintervägen som gick från Vinna mot Östersjötorp. Troligen i
sällskap med Hjalmar Andersson i Håkadal.
Lönndalen hette ett torp som låg mellan Kolfallet och Backafallet.
3.33 Lotorpet
Gustav och Anna i Lotorpet.
Det fanns en gång mellan Lotorpet och Kolfallet.
De kom från Djäknafallet.
Edetuns hette svärföräldrarna.
3.34 Perstorp
Paul Andersson i Perstorp.
Han ägde en ”krektor”= traktor.
Han blev påkörd när han for till Askersund, så traktorn blev sned i framvagnen. Paul klarade
kollisionen bättre än traktorn.
3.35 Bygget
Paulina i Bygget plockade mycket smultron för försäljning.
Hon vävde dessutom väldigt mycket.
Karl i Bygget hade en oxe som han körde mycket med.
En gång skenade oxen i Grinnabacken, där de hade hängt ut tvätt på tork, när de kom på
hemväg från en tur till Vretstorp. När oxen till slut stannade hemma på gårdsplanen sa Karl att
”Ossen ä så föbannad på tasor”.
3.36 Majas
Bertram och Bertil Karlsson startade Askersunds brunnsborrning.
Maja i Majas var mor till dem. Majas ligger mellan Bredberg och Bengtsbygget.
3.37 Rastorp
Thor Modén uppträdde på festplatsen vid Rastorpsäng 1937. Det var väldigt mycket folk där
då.
Enar åkte dit med häst och vagn. Hästen stod i stall vid Rastorp. Det var släktingar till Enar
som bodde vid Rastorp.
Det var också ett hiskeligt åskväder den kvällen mindes Enar.
3.38 Hässledalen(Böjen)
Henning i Böjen sprängde hästvägar.
En varm sommar gick Henning iförd bara stövlar och laddade, då mötte han några
bärplockande damer som lär ha blivit förskräckta.
Henning körde som en biltjuv med bilen.
3.39 Snavlunda dansbana
Dansbanan låg mellan Torsbron och Svinnersta smedja.
Ragnar i Bäcken åkte på stryk av ”Wallinarna” där.
4 Metod.
Modell, GPS markering i terräng och karta av vintervägens sträckning. Levandegöra
händelser och episoder från personer som har minnen av vintervägen. Detta har skett genom
nedteckning och inspelning av skrönor och muntliga traditioner.
5 Avgränsningar.
Vi har enbart ägnat oss åt den sista epoken fram till ca 1945-1950.
6 Slutsats.
Vi har försökt att återge minnen och berättelser från de personer som var med i slutfasen av
denna epok av Laxå bruk. Vi tror att det skedde en stor förändring vid denna tidsperiod i
början på 1950 talet. Mekaniseringen tog fart inom skogsbruket och hyttan i Röfors blåstes
ner 25 juni 1951.
De personer vi beskriver och även delvis intervjuat har varit med om denna brytningstid.
Vill man forska vidare så finns bl.a.dessa frågeställningar kvar!
Hur länge har denna vinterväg använts?
Har det även forslats malm och tackjärn på den?
Hur såg skogsbruket ut?( Förhållandet kolved och timmer.)
Hur såg fördelningen av arbete mellan den egna gården respektive bruket ut?
7 Bilagor.
Kartdokument över vägsträckning.
Kort på Sparabygget
Kort på avlägget i Björnvik