Energi är förutsättningen för liv för levande varelser
Även växter behöver energi, men de tar det mest som solenergi för sitt system med
fotosyntesen och upplagringen av koldioxid som förvandlas till kolhydrater, som vi sedan kan
”bränna” i vår ”motor”.
Vi människor har en ”förbränningskammare”, vår mage. Där – i samarbete med lever, tarmar
och den invärtes apparaturen – bryts bränslet ner – maten med främst kolhydraterna (kolet till
ångpannan, samt fettet (oljan, som i bilmotorn, till frigjord energi som värme och
rörelseenergi.
När människan lärde sig använda elden kunde energin i ”brännbart” material omvandlas från
bunden energi till värmeenergi. I och med herraväldet över elden förändrades också
matlagningen, men mest jagade man och fiskade samt samlade frön, frukter och honung.
En stor förändring skedde när man började tämja djur, där får och getter blev transportabla
förråd av mjölk och kött, där fåglar bidrog med ägg och senare kom kossan in i bilden som
mjölkleverantör. I första hand slaktade man inte sina matleverantörer utan tog vara på deras
avkastning. Vissa djur lämpade sig dessutom särskilt bra för transporter, som kamel och häst.
I synnerhet har hästen bidragit till en enorm utveckling, inte minst militärt och
maktuppbyggandet av samhällen.
När människan började tämja hästen och hästen blev kompis med människan skedde detta
genom att människan gav hästen mat, hö och havre, och därmed skapades ett beroende och
hästen avlastade människan från hårt arbete. Människan gav hästen mat för att den skulle
omvandla det till arbete och rörelseenergi.
Mänskligheten uppfann sedan ångmaskinen, där bränsle – ved och kol, skyfflades in och man
omvandlade bränslet till värme som kunde upphetta vatten och skapa tryck som kunde
omvandlas till rörelseenergienergi. Det gav förutsättning för järnvägsutbyggandet och därmed
möjligheten att förflytta människor och varor ännu längre. Man hade lärt sig använda kol.
Upptäckten av oljan startade ny utveckling och eftersom den var mer energität än veden så
medgav den en möjlighet till längre transporter och vi fick en utveckling av andra motorer och
därmed bilar, båtar och flyg. Men det är fortfarande människan som förser dessa uppfinningar
med ”mat”, bränsle, energi. Kolet är en central faktor, likaväl som det är det i maten vi kan
använda och utnyttja som energibärare.
Under senaste århundradena har vi också i industrialismen fått en ny roll, analogt med hästen,
som arbetare och belöningen kallades lön, inte foder. Men nu uppfanns köpkraften, som
kunde enkelt omvandlads till andra varor, som andra tillverkade. För köpkraften kan vi köpa
ny mat, energi, för att överleva, hålla värmen, orka arbeta och så var cykeln sluten.
Människan lever inte på vatten utan behöver både snabb och långsam energi, snabba
kolhydrater som socker och spannmål men även långsammare kolhydrater och främst fett,
dessutom proteiner för uppbyggnad. Ur raps kan man idag få fram olja för människan och olja
för bilen! Energin är det genomgående.
Hur mycket drar din bil? Det är väsentligt att veta och vad kostar den per liter? Vi räknar inte
i energienheter utan i liter och skulle kunna göra det i kg.
Vi människor har gjort det enkelt för oss, vi använder kronor, kilo och liter som mått, men då
har vi inget grepp om ”oktantal”, energiinnehåll och kvalitet. Men med tanke på att man mer
och mer i livsmedelsindustrin blandar till maten med olika billigare ingredienser med olika
energiinnnehåll är nog tiden inne att vi granskar bättre vad man ger oss i maten, den redan
färdiglagade. Att bara sätta ett pris på den färdiga måltiden är ganska orationellt, både storlek,
komponenter och energiinnehåll påverkar. En skvätt olja på salladen ger genast mycket mer
energi, mer smör på den hårda mackan samma sak, än om vi äter den utan smör. En klick
smör på spaghettin ökar både smakupplevelsen och mättnaden (energitillförseln).
Ett glas fetmjölk ger nästan dubbel mättnad, energi, än ett glas minimjölk (som då ska
jämföras med vatten närmast).
Vi kan se exempel nu med EMV-varornas tillkomst att man i de billigare varianterna har
drygat ut med vatten och fått en billigare korv t ex, med ett lägre kilopris men om man räknar
om det i kr/100 kcal så blir den dyrare, alltså blir knepet avslöjat. Ibland tar man till socker för
att höja mättnadskänslan, men då är det ju tomma kalorier, som inte avslöjas genom en
energikalkyl utan av mängdinnehållet kolhydrater. När det gäller medvurst är det fett (billigt
fett) som varierar. Kolla får du se, ju billigare medvurst desto vitare i färgen och desto högre
fettinnehåll har angetts!
Vare sig styckpris eller kilo- eller liter, eller hektopriser är exakta. Energipriset är en något
exaktare metod, i vart fall mer relaterad till det primära behovet vi alla har av något antal
1000 kilokalorier per dygn, bränslet alltså. Men då måste man ha en mer noggrann kunskap på
funktionaliteten för energibäraren, t ex en grönsak med andra värden, fibrer, vitaminer och
mineraler och spårämnen. Alltså ska man inte sätta energikravet på alla ingredienserna lika
högt utan blanda på ett bra sätt. Alla vet vi att vi kompletterar en måltid med grönsaker och
frukt för andra orsaker än att höja energivärdet. Däremot är det annorlunda med potatis, ris,
pasta och spannmål. Där sitter ju energin högkoncentrerat och därför är den moderna
färdigmaten så oerhört mycket basen i de färdiga rätterna, fast man ofta kallar dem köttnågonting eller räk… någonting för att produkten ska låta mer aptitlig. Utvecklingen mot
denna ny metod att sälja ”mat ” till oss kräver helt enkelt att vi börjar lära oss att ange
måltidens pris i relation till antal kcal – alltså kvaliteten.
Bengt Ingerstam
