Angivaren
Stadens guvernör var en slug och intelligent man. Var och en som inte stod på god fot
med guvernören (xalife och h ākem-e šahr är alltså samme man) och i hemlighet var
hans fiende blev avslöjad, eftersom han hade angivare och spioner överallt och för denna
tjänst betalade han också god lön.
I haremet bodde en eunuck, som ännu inte hade kommit någon vart i livet. En dag såg
han stallmästaren ridande på guvernörens häst. Denne red från ett stall till ett annat (i
originalet är detta en relativ bisats, men det är svårt att få till på svenska). Han sade för
sig själv: “Om jag meddelar guvernören detta (denna nyhet) kommer jag att bli omtyckt
av honom (göra mig kär inför honom).
På morgonen gick han till (inför) guvernören sade: Jag har sett att en person har gjort en
sak, och trots att jag är vän med honom (relativ bisats i originalet) är det min plikt att stå i
Er tjänst (d.v.s. underrätta Er om saken) och jag kan inte tiga.
Guvernören sade: Bravo! Skynda dig och säg vad du har sett.
Eunucken sade: Igår kväll såg jag stallmästaren som red på guvernörens (Er) häst. Resten
får Ni avgöra själv. (Uttrycket h ālā xvodetān midānid innebär att man överlämnar
ansvaret för att vidta ev. åtgärder till den man talar med)
Guvernören blev arg, ropade på vakten och sade: Kom och för denne eunuck till
fängelset.
Eunucken blev rädd och sade: Ers nåd (må jag bli offer för Er), jag har väl inte visat
förmätenhet (gjort något som ligger utanför mina befogenheter). Jag talade (bara) om för
Er vad jag hade sett.
Guvernören sade: Du har inte överträtt dina befogenheter och du har inte heller ljugit,
men du är inte fri från personliga syften med ditt handlande Varför vill du göra mig
bekymrad och ställa andra i en dålig dager?
Eunucken sade: Men hur i hela världen (ordet skydd används, d.v.s. må Gud skydda från
något sådant) kan det komma sig att stallmästaren får sitta på en häst som tillhör
guvernören. (I detta samhälle kunde det innebära uppror om man red på härskarens häst.
Endast personer som härskaren ville hedra speciellt kunde få tillstånd att rida på hans häst
offentligt.)
Guvernören frågade: Rider (sitter) han och gör anspråk på att vara guvernör?
Eunucken sade: Nej.
Guvernören frågade: Rider (sitter) han och ger order?
Han sade: Nej.
Han frågade: Ger har sig ut på jakt eller visar han upp sig i staden?
Han sade: Nej.
Han frågade: Rider (sitter) han inför mina vänner?
Han sade: Nej, han rider i ensamhet.
Han frågade: Rider han fientligt och går till strid?
Han sade: Jag vet inte.
Guvernören sade: Då så, okunnig som du är, vad medför stallmästarens ridning på min
häst på de villkor som du berättar om för skada för mig, då du nu betraktar det som
förräderi. Han sköter min häst och ger honom vatten och korn och tar honom från stall till
stall för att ge honom motion. Antag att han rider på hästen utan att ha onda avsikter.
Detta är min tron, kanske den snickare som har tillverkat den har suttit på den, eller den
hattmakare som har sytt min hatt har kanske provat den på sitt huvud, eller den skräddare
som har sytt min rock1 kanske har provat den på sin kropp, men utan att ha ond avsikt.
Men du hade ond avsikt. Du ville med detta angiveri visa upp dig som min tjänare,
eftersom du har hört att jag belönar angivare. Men jag kan skilja mellan uppriktighet och
ond avsikt. För övrigt, Du som skall vara I haremet, vad hade du för ärende I stallet?
Eunucken sade: Ers nåd… Ers nåd …
Guvernören sade: Åt… med ditt “Ers nåd”. För bort honom!
Grammatiska punkter:
Perfekt konjunktiv
in taxte man ast šāyad najjāri ke ānrā sāxte bar ān nešaste bāšad. Yā ān kolāhduzi ke
kolāhamrā duxte bar saraš emteḥ ān karde bāšad
Idiomatiska uttryck
Hela texten
Futurum (t.ex.)
agar in xabarrā be h ākem beresānam xvodamrā nazde vei ‘aziz xvāham kard
Passivum
har ke bā xalife sāzegār nabud va dar nahān bā u došman bud šenāxte mišod
(Detta ingår inte I tentan denna gång)
Använding av perfekt indikativ:
Vi har hittills talat om att perfekt indikativ används för handlingar i förfluten tid med
relevans i nuet. Det viktiga är att tidsfokus ligger i nuet. Detta fokus kan vara av två
typer:
Obruten kontinuitet (relevansen har fortsatt från det att handlingen ägt rum ända
till nuet):
1
Ġabā är en öppen rock utan ärmar
čizi dide-am az kesi ke bā u dust-am (jag har sett det själv och inte glömt bort det utan
kommer ihåg det som en kontinuitet från det att jag såg det till nuet)
(också)
zud begu če dide-i
šenide-i be xabarčin pādāš midaham
Bruten kontinuitet (relevans i nuet, men fokus på ett avbrott från det att handlingen
ägde rum till nuet, d.v.s. markering av en distans till handlingen). Denna distans
kan vara av olika typer,
1. Man kan med perfekt markera att man inte själv sett en handling utan
rapporterar den i andra hand. Detta gäller också historiska fakta etc. som
man läst sig till. Vill man specifikt markera att det inte rör sig om
förstahandsuppgifter kan man använda perfekt.
Inte exemplifierat i texten
2. Perfekt kan också användas för slutledningar, d.v.s. något man
inte heller här sett själv, och inte fått återberättat, men som man sluter sig
till av någon anledning.
ammā to qas de badi dāšte-i
giram ke savār bar asb mišavad vali qas de badi nadāšte
3. Perfekt kan också användas för något man glömt bort och sen kommer på
(för att markera just att man glömt bort det – bruten kontinuitet), eller för
något man själv bevittnat men vill förhålla sig distansierad till, som i
nedanstående exempel, där talaren vill markera ogillande och mental
distans:
dišab mirāxvorrā dide-am ke savār bar asbe xalilfe šode ast
