PÅSK OCH KRISTI ÅTERKOMST I DE ORIENTALISKA
LITURGIERNA
Att närma sig påsk är också att ställa sig under Guds dom. Under hela fastan
sjungs i den bysantinska liturgin:
Herre, livets källa, öppna för mig botens portar i ditt heliga tempel ...
Jag bävar inför domens fruktansvärda dag, men hoppas likväl.1
Här kommer nu påskhögtiden. Från och med stilla veckans början, efter den
storartade inledning som utgörs av Lasaroslördagen och palmsöndagen, är
Herrens ankomst och domen helt nära. Under de tre första dagarna hör vi det
eskatologiska talet (Matt 21:18-26:2). Denna läsning beskrivs av Egeria, som
hörde den under sin vallfärd till Jerusalem år 382. Den lästes i Eleonakyrkan
på tisdagskvällen i stilla veckan.2
Världens dom
När Kristus ”låter sitt heliga lidande stiga över världen som ett frälsningens
ljus”3 ”skyndar sig” den kristne ”att komma honom till mötes med sång”.4
Vedergällningens tid har kommit för alla; låt oss omvända oss! Herren
lär oss att han kommer plötsligt, han kommer och dröjer ej mer, han
kommer för att döma den värld som är hans.5
I den avgörande stunden för hans verk gäller det att vara med Kristus. Det är
en tanke som finns med i hela stilla veckan.
Vi har begravts med dig genom dopet, och så har vi gjorts värdiga det
eviga livet.6
1
Fastesöndagarna, troparion till Ps 50.
“Dagbok”, 33.
3
Måndag i stilla veckan, matines, chatismos 1.
4
Ibid., chatismos 3.
5
Tisdag i stilla veckan, åttonde odet.
6
Palmsöndagen, andra troparion.
2
1
Vi är ”tätt förbundna med Kristus”7 i den lilla skaran av lärjungar. Det handlar
ju om att följa Kristus i hans lidande och död för att ta del av hans
uppståndelse.
Med dig, o Kristus, var jag begravd igår; med dig, o Uppståndne,
vaknar jag idag. Med dig var jag korsfäst igår; förhärliga mig med dig,
o Frälsare, i ditt rike.
Så lyder den helige Johannes Chrysostomos påskkánon. Vi bör alltså uppmana oss själva:
Gör dig redo för din avfärd, o min själ, bered dig för det hinsides livet.
Skynda dig att lida med Kristus, han som vill dö för dig för att
förhärliga dig. Skynda dig att dö och uppstå med honom.8
Något avgörande och oåterkalleligt sker: domen över världen och den stora
övergången till gudsriket. Det gäller alltså att stå vid Kristi sida, inte ”utanför
i mörkret”. Vid onsdagens matutin i stilla veckan läser celebranten Johannes
12:17-50, en sannskyldig eskatologisk teofani:
Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens furste
fördrivas.
Vid det högtidligaste ögonblicket i påskvakans första del, efter episteln i den
helige Basileios liturgi och före den första förkunnelsen av uppståndelsen
(Matt 28:1-20), just där den romerska liturgin tar upp påskens Halleluja,
sjunger man domspsalmen 82 ur Psaltaren med detta omkväde:
Stå upp (anasta), o Gud, och gå till doms över världen, ty du har fått
alla länder i arv.
Det är den enda gång som den bysantinska liturgin är utan Halleluja. Världens
dom sammanfaller med påsken.
7
8
Skärtorsdagen, åttonde odet.
Palmsöndagen, kompletorium, åttonde odet.
2
Brudgummens ankomst
Jerusalemsliturgin har mot bakgrunden av palmsöndagens intåg i den heliga
staden gett ett dramatiskt uttryck åt liknelsen om brudgummen som man
finner också i den armeniska, syriska och kaldeiska liturgin. Av alla det
eskatologiska talets många bilder – det ofruktbara fikonträdet, bröllopsfesten,
vingårdsarbetarna, den trogne tjänaren, punden och den yttersta domen – är
det berättelsen om de tio jungfrurna och brudgummens ankomst som får
största utrymmet.
Matutinen under stilla veckans första tre dagar kallas ”brudgummens
tidegärd” på grund av följande troparion:
Se brudgummen kommer mitt i natten – salig den tjänare han finner
beredd, men ve den som är oförberedd. O min själ, låt därför inte
sömnen råda över dig, så att du utlämnas till döden och kastas ut ur
riket, utan vakna upp och ropa: helig, helig, helig är du, o Gud!
Förbarma dig över oss genom Guds moder.
Denna text återfinner vi i midnattsbönen i den bysantinska och den koptiska
ordningen, tillsammans med följande troparion:
Håll denna fruktansvärda dag i minnet, min själ, vaka med den tända
lampan fylld av blänkande olja, ty du vet inte när rösten skall ljuda som
säger: ”Se, brudgummen kommer”! O min själ, bli inte som de
slumrande fem jungfrurna som sedan står utanför och bultar på dörren.
Vaka för att gå Kristus till mötes, försedd med riklig olja, så att han
låter dig träda in i sin härlighets bröllopskammare.9
I Jerusalem fanns under de tre första dagarna i stilla veckan en rit för
öppnandet av portarna till Uppståndelsebasilikan.10 Ärkediakonen slog på
porten för att öppna den och det troparion som sjöngs vid tisdagens inträde i
denna helgedom är en brådskande uppmaning:
Låt oss inte förbli utanför Kristi bröllopskammare.11
9
Prière des heures, s 108.
A. Papadopoulos-Kerameus, Analekta hierosolymitikes stachyologia, II, s 49.
11
Ibid., s 65.
10
3
På påsknatten sjöng man inför de stängda portarna, tillsammans med
uppståndelseförkunnelsen, påsktropariet och de aktuella verserna från
Psaltaren 67 och 118:
Detta är Herren port, de rättfärdiga skall träda in. Öppna
rättfärdighetens portar, jag skall gå in och lova Herren (Ps 117:20 och
19).12
Påskkánon ger ett eko av detta:
Låt oss gå Kristus till mötes när han träder ut ur graven, med våra
lampor tända som vid brudgummens ankomst. Låt oss alla tillsammans
fira den gudomliga påsken, vår frälsning, i ett glädjefullt tåg.
Den armeniska liturgin firar på palmsöndagens kväll det såkallade
”portöppnandet”, som förutom vers 26 av Psaltarpsalmen 117 – ”Välsignad
vare han som kommer i Herrens namn” – innehåller samma verser 20 och 19
med följande troparion:
Skänk oss, Herre, de förståndiga jungfrurnas vakenhet och ljus i vårt
sinnes lampa; ty vi fruktar att förkastas av dig, Herre, med orden:
”Sannerligen, jag känner er inte.” Låt oss stå på din högra sida, Herre,
när du kommer för att döma hela världen. Öppna för oss din
barmhärtighets portar, himmelske brudgum. Må vi träda in i festhallen
med de förståndiga jungfrurna och komma inför brudgummen för att ta
del i hans bröllop. Må vi inte förbli utanför som de dåraktiga
jungfrurna. Tänd vårt sinnes lampa och ge rum bland dem som har
bjudits in till himmelriket.13
Därefter följer en dialog mellan celebranten och olika röster inne i kyrkan,
mera utvecklad än den som finns för palmsöndagen i Västerlandet i Missale
Gothicum, och som har överlevt till våra dagar i Frankrike och de tysktalande
länderna.
- Öppna för oss barmhärtighetens portar, Herre, vi ber dig!
12
Ibid., s 190.
A. Rückner, Die “Ankunft im Hafen” des syrisch-jakobischen Festrituals und verwandte Riten, i ”Jahrbüch für
Liturgie-wissenschaft” 3 (1923), s 78-92, här s 87-88.
13
4
- Vilka står därute? Detta är Herrens port och endast de rättfärdigaa
kan träda in.
- Inte bara de rättfärdiga skall träda in, utan också de syndare som
genom bikt och bot har rättfärdiggjorts.
- Detta är den port till himlen som Jakob utlovades, de rättfärdigas
vila, syndarnas försoning, Kristi palats, änglarnas hem, de heligas
ort, Herrens hus och boning.
- Rätta och sanna är dina ord om den heliga kyrkan, ty hon är vår
obefläckade moder! I henne har vi fötts som ljusets och sanningens
barn. I henne är vårt hopp om liv. Genom henne har vi vunnit
andens frälsning. Genom henne går vi mot Kristus, vår himmelske
fader.
Dialogen följs av olika troparier:
De förståndiga jungfrurna tog vara på oljan till sina lampor och gick
den himmelske brudgummen till mötes med tända lampor. De dåraktiga
jungfrurna hade ingen olja. Deras lampor hade slocknat, och de var inte
redo när brudgummen kom. Låt oss alltså hålla vår andliga olja redo för
att träda in i den odödlige brudgummens bröllopsfest med tända
lampor.
Härlighetens konung, vi vill invänta dig redo och vakande när du
kommer för att döma världen. Lysande brinner trons lampor för de
förståndiga jungfrurna. Dessa jungfrur träder in i den himmelske
brudgummens bröllopsfest. Låt oss skynda oss och förekomma den
gudomliga kallelsen så att vi inte blir kvar utanför med de fem
dåraktiga jungfrurna.
När man träder in i kyrkan sjunger man:
Öppna för oss barmhärtighetens portar, Herre, och gör oss tillsammans
med de heliga värdiga din ljusets boning, den plats du har berett för
dina heliga! Skriv in oss, o Frälsare, i livets bok. Var nådig mot dina
skapade varelser när du tronar på ditt fruktansvärda domarsäte, för de
heliga martyrernas böners och förböners skull.
5
Hos syrierna äger en högtidlig procession rum på måndagskvällen i stilla
veckan och en gudstjänst som kallas ”ankomsten till porten” eller ”ljusets
gudstjänst”.14 Temat med de tio jungfrurna och porten har vävts samman med
anspelningar på dopet. Här följer några böner och sånger:
Gör oss värdiga, Kristus vår Gud, att pryda våra själars lampor med din
godhets olja och liksom de förståndiga jungfrurna invänta dig vakande
och uppmärksamma, himmelske brudgum. Gör oss värdiga att
tillsammans med dig träda in i din härliga konungslighet och hylla och
ära dig och din fader och Anden, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.
Underbar är vår frälsares ankomstnatt, lovvärd, vördnadsbjudande och
full av härlighet! Se, gamla och barn kommer samman i natten och
sjunger hans lov med tända ljus. I denna natt står dopfunten prydd som
en strålande brud, som ger liv åt dem som har döpts och fötts på nytt i
honom, Halleluja, i hans rena kropp.
Låt oss följa de förståndiga jungfrurna som Herren prisade, för att vaka
i denna natt som skakar världen. Må vi få skåda brudgummen. Låt oss
inte ge oss hän åt lidelser, så att vi kan sjunga när han träder fram.
Måtte vårt bönerop bli nyckeln som öppnar hans port! Må ärkeänglarna
ropa där de står: ”Hur ljuv är inte rösten av de jordiska varelser vars
bön Herren snabbt uppfyller”.
Även här kommer processionen inför stängda dörrar, och celebranten slår tre
gånger på den med sitt kors, under det att han säger:
Stäng inte porten för oss, Herre! Vi bekänner dig, förbarma dig över
oss. Din kärlek har fått dig att stiga ned hos oss för att genom din död
vår dödlighet skall utplånas. Förbarma dig över oss!
I den kaldeiska liturgin tågar man kring dopfunten varje morgon under stilla
veckan, utom på lördagen, och man sjunger då:
14
A. Rücker, s 78-81.
6
Det andliga bröllopets salar har öppnats för människans förlåtelse, och
se – åt alla skänks barmhärtighet och nåd tillsammans med den
himmelske Anden. träd nu in, o ni som blivit inbjudna, träd in i glädjen
som har beretts för er och prisa Kristus, vår frälsare med ett rent och
heligt hjärta, med sann tro.15
Den följande texten är en del av samma gudstjänst. Den sjungs numera på
palmsöndagen:
Du har inte det rättfärdiga livets lampa, o min eländiga själ, för att gå
brudgummen till mötes. De förståndiga jungfrurna ger inte någon olja
åt de dåraktiga – dessa förkastas med sina verk. Bröllopsfestens sal
öppnas inte för dem...
Inträdet i paradiset
Påsken är domen, men det är också inträdet i himlen med den uppståndne
Kristus. Det gör att kopterna, som också lyssnar till Matteus 24 och 25 på
tisdagskvällen, kan högtidligen kan läsa ur Uppenbarelseboken på
påskaftonens eftermiddag, en läsning som ”avbryts av sånger som
parafraserar den heliga texten, När man kommer till visionen av de tjugofyra
äldste tänder man rökelse”.16 Övertygelsen om att vara medborgare i himlen,
som var så stark hos Paulus, är starkt accentuerad. Den kommer från
påskmysteriet:
Kristus, vår Gud, har fört oss från döden till livet, från jorden till
himlen, sjungande segerhymnen.
Så lyder påskkánon enligt Johannes av Damaskus (första odet). Vägen går
rakt upp från helvetets djup till himlens höjd och Faderns högra sida. Kristus
drar med sig alla människor och hela skapelsen.
De som satt fängslade i helvetet, vittnen till din oändliga kärlek,
skyndar sig med glädje mot ljuset, o Kristus, och hyllar den eviga
påsken (femte odet).
15
J. Mateos, Lelya-Sapra. “Essai ‘d’interprétation des matines chaldéennes” (OCA 156, 1959), s 208-209.
E. Lanne, “Textes et rites de la liturgie pascale dans l’ancienne Eglise copte”, i L’Orient syrien 6 (1961), s 279-300,
här s 298.
16
7
På långfredagen lyfter den bysantinska liturgin fram den gode rövaren och
sjunger, med sin känsla för paradoxer, saligprisningarna med detta omkväde:
”Tänk på oss, Herre, när du kommer i ditt rike” (Luk 23:42). Detta sker vid
Kristi heliga lidandes gudstjänst, mellan det sjätte och sjunde evangeliet.
Saligprisningarna blir på så vis korsvandringens sång, sången för via dolorosa
mellan ”Pilatus hus” och Golgota som anges i den gamla ordningen från
Jerusalem. De kommer tillsammans med olika troparion:
Likt Edens källa, o Kristus, flödar från din sida den ström som vattnar
din kyrka, det andliga paradiset. Liksom i det förflutna delar den sig i
fyra evangelier som mättar världen, gläder skapelsen och ger tron åt de
folk som lär sig att hylla ditt rike.
På korset, Herre, har du slitit sönder det domslut som skrivits mot oss.
Du räknades till de döda, men du slog helvetets furste i järn och
befriade alla människor från dödens band genom din uppståndelse, vars
ljus lyser över oss. Herre, människornas vän, vi ropar till dig: Herre,
tänk på oss i ditt rike.
När du upphöjdes på korset bröt du, Herre, dödens makt, och som Gud
har du utplånat det domslut som skrivits mot oss. Du människornas
ende sanne vän, ge oss rövarens ånger, vi som tillber dig i tro, Kristus
vår Gud, och ropar till dig: Herre tänk på oss i ditt rike.
Uppståndelseikonerna framställer ibland denna skara som kommer från
helvetet ända till paradisets port, alltid med den gode rövaren först. Han håller
korset, segertrofén och nyckeln till paradiset. Hädanefter är helvetets portar
uppbrutna, och himlens portar står öppna. Den befriade människan går fram
till Guds tron ”utan tvekan”, något som den bysantinska liturgin uttrycker
symboliskt genom att ikonostasens dörrar lämnas öppna under hela
påskveckan.
Den åttonde dagen
Påskaftonen kallas den sjunde dagen. Anspelningarna på människans skapelse
och vilan i Första Moseboken 2:1-4 är många.
8
Som profet angav den store Mose denna dag: ”Och Gud välsignade den
sjunde dagen”. Ty detta är den välsignade sabbaten, detta är vilodagen.
På denna dag vilade Guds enfödde Son från allt sitt verk. Genom
dödens ekonomi har han hållit sabbaten i köttet och genom
uppståndelsen har han åter stigit upp till vad han var. Han har gett oss
det eviga livet, ty endast han är god och människornas vän.
Denna sabbat, i vilken ”Kristus slumrar” (kontakion) och ”tystar allt dödligt
kött” (Kerubikon) är ett förspel till den eviga sabbaten och den åttonde dagen.
Idag rymmer graven den som håller skapelsen i sin hand. En sten täcker
den som har täckt himlarna med sin makt. Livet slumrar; helvetet darrar
och Adam befrias från sina rep. Ära vare din ekonomi, genom vilken
du har fullkomnat den fullkomliga vilan i den slutgiltiga sabbaten och
gett oss den högheliga uppståndelsen från de döda.
”En ny och evig sabbatsvila” – vi har trätt in i den definitiva verkligheten som
ingenting kan rubba.
Med påsken gryr dagen utan slut, ”en enda och odelad dag, den första och den
åttonde”. Påskveckan kallas ”förnyelseveckan” och thomassöndagen i
påskoktaven beskrivs i synaxariet på följande vis:
På denna dag firar vi påskens förnyelse och invigning ... Det
otvivelaktigt största verket av som finns i världen, ett verk som går
bortom allt mänskligt förstånd, är vår Herres uppståndelse, som vi firar
och förnyar inte en gång om året, utan var åttonde dag och ständigt.
Den första förnyelsen av denna händelse är denna söndag, som man
med gott skäl kan kalla den åttonde och den första. Den åttonde därför
att det är den åttonde dagen efter påsk, den första därför att den är
början på alla andra. Dessutom kan man kalla den åttonde såsom ikon
av den kommande tidens eviga dag, som skall vara den första och den
enda, aldrig avbruten av någon natt.
9
Det är bekant att detta synaxarion har inspirerats av den helige Gregorios
Nazianzos17 homilia som läses under matutinen denna söndag. Detsamma
gäller för följande troparion:
Denna strålande dag är den första och största bland dagar, en dag då det
nya och gudomliga Guds folk bör glädja sig. Denna dag bär skälvande i
sig bilden av evigheten såsom varande åtta dagar av det kommande
tidevarvet (sjunde odet).
Så inleder förnyelsesöndagen raden av söndagshögtider, den bestående
förnyelsen av frälsningsverket. Augustinus kallar denna rad av högtider för
perennitas, medan påsk är solemnitas. Påskhögtidens femtio dagar räknas
som en enda dag, ”dag ett”.
Den kristnes övertygelse om att redan leva i den definitiva dagen utan slut ges
i dopet och närs av den söndagliga kommunionen. Men den upprätthålls
också dag för dag, i synnerhet under nattens och morgonens böner:
Vakna, bröder, stig upp och tänd era lampor. Se, brudgummen har
kommit, han som skulle komma; gå honom till mötes (den syriska
liturgin18).
Den koptiska midnattsbönen innehåller hela veckan evangeliet om de tio
jungfrurna tillsammans med tropariet ”se brudgummen” och liknelserna om
vaksamhet (Luk 12:35-46).
Håll era lampor tända och var som dem som väntar på att husbonden
skall återkomma från bröllopet.
Texten följs av detta troparion:
Min själ, var uppmärksam som i domarens närvaro och tänk på den
fruktansvärda dagens timme. Ty domen är utan nåd för den som inte
har levt med barmhärtighet. Bevara mig, Herre, ty du ensam är
människornas vän.
17
18
PG 36, 608-621, Isärskilt 612-613.
J. Mateos, “Les matines chaldéennes, maronites et syriennes”, OCP 26 (1960), s 51-73, här s 63.
10
Hela nattmystiken kommer från väntan på Kristi återkomst. Söndagsvakan,
som kan vara hela natten, är en stor vaka. Den markeras av teofanier som
följer på varandra: skapelsen, ikonens frambärande och förkunnelsen av
evangeliet under matutinen och till slut eukaristin. Allt detta är Kristi ankomst
i mysteriet medan man inväntar hans ankomst i härlighet. Vid denna stora
stund gäller det att inte slumra, utan vaka för att kunna stå ”med trygg visshet
inför Kristi fruktansvärda domstol”. Den kristnes naturliga tillstånd
är att vara ”vaken”, den som ”har som gäst i sig det vakande Ordet” (Klemens
av Alexandria).19 Hela nätterna fylls i den bysantinska liturgin av sången från
Jesaja 26, med vers 19 som har gett inspiration till påsktropariet: ”De döda
skall uppstå, de som vilar i graven skall stiga upp.” I en bön som tillskrivs den
helige Basileios läser man:
Gör så att vi kan gå igenom hela detta livs natt med vakande hjärta och
vaket sinne, i väntan på din ende son, vår herre, Gud och frälsare Jesu
Kristi ljusa och strålande dag. Han skall komma till världen i härlighet,
som världsalltets domare, och ge var och en hans gärningars lön. Må
han inte finna oss utsträckta i sömn, utan vakande och i färd att följa
hans bud. Må vi vara redo att tillsammans med honom träda n i hans
härlighets bröllopskammares glädje. Där upphör aldrig sången hos dem
som hyllar dig, ej heller den outsägliga glädjen hos dem som skådar ditt
anletes skönhet bortom ord. Ty du är det sanna ljuset som upplyser och
helgar universum, och hela skapelsen hyllar dig i evigheternas evighet.
Amen.20
Vi finner samma tongång i kaldeernas matutin:
Låt oss väcka vår kropp genom bön och hallelujarop till en dold kraft,
så att vi följer de förståndiga jungfrur som Herren prisade och att vi i
den natt då han får världarna att skälva måtte vaka och skåda Sonen.
Låt oss inte förfalla till våra begär, utan se hans härlighet den dag då
den bryter fram, så att vi står inför honom som vakande tjänare när han
kommer med sitt bröllopståg, medan de onda förblir i sin plåga och
barmhärtighetens portar plötsligt stängs. Låt oss anstränga oss så länge
vi lever, ty efter döden kommer vedergällningens dag. Den som ägnar
19
20
“La Prière des Heures”, s 96.
“La Prière des Heures”, s 113.
11
sig åt bön skall stiga upp i luften på uppståndelsens dag. Han skall
skåda vår Herre utan att rodna, han skall träda in i gudsrikets hus med
honom och änglarna, och de rättfärdiga skall älska honom, ty han har
vakat och hängett sig åt bön. Välsignad vare han som har gjort oss till
hans härlighets verktyg och som har lagt sitt lov i munnar av jord! Ära
vare barmhärtigheten hos den som har förenat varelser av stoff med
andliga väsenden, så att de varje natt och i alla tider sjunger ”helig” till
hans namn och vi alla sjunger hans ära i evigheternas evighet, Amen,
ja, Amen!21
Uppståndna med Kristus förenas vi med änglarna och sjunger tillsammans
med dem in för tronen ett trefalt ”helig” utan slut.
Nicolas Egender
21
J. Mateos, Lelya-Sapra, s 64.
12
