Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun,
Västerbottens län
Kyrkomiljön
I den medeltida jordbruksbyn Skinnarbyn, ca 4 mil norr om Umeå och 2 mil söder om
nuvarande centralorten Robertsfors, uppfördes Bygdeå sockens första kyrka. Det kan ha
skett redan under 1100-talet men kanske mer sannolikt under 1200-talets slut. I en
skattelängd från 1314 omnämns Bygdeå som landets nordligaste självständiga
församling med sockenkyrka. Hur den första kyrkan såg ut vet vi inte mycket om, men
troligen var det en enkel träkyrka. Den nuvarande stenkyrkan restes under senmedeltiden, troligtvis med grundläggning redan i slutet av 1400-talet, och var helt färdig med
sina valv 1539. Kyrkan låg då strategiskt placerad på en höjd vid en havsfjärd, som
därefter under sekler av landhöjning har grundats upp till en liten bäck. På andra sidan
om den löper Kustlandsvägen, den äldsta sommarvägförbindelsen genom Norrland,
omtalad sedan 1300-talet, helt säkert farbar i trakten fr.o.m. slutet av 1600-talet. Under
1600-talet växte en kyrkstad upp i sluttningen ovanför Bygdeå kyrka. Kyrkplatsen,
socknens centrum, blev också marknadsplats och kompletterades under 1800-talet bl.a.
med ett kombinerat skol- och tingshus samt häradshäkte. Till Bygdeå förlades också
militär verksamhet. I början av 1600-talet bildades Bygdeå kompani. Kaptensbostället
Bygdeborg uppfördes 1691 strax sydväst om kyrkan och söder om det hade kompaniet
excercisplats under 1700-talet. Kaptensboställets portlider finns ännu kvar och är
skyddat som byggnadsminne. Även i närliggande Gumboda fanns en övningsplats fram
till 1800-talets slut och sista striden på svensk mark utspelade sig i närbelägna Ratan
1809. Ratan var också stapelhamn för övre Norrland under 1700-talet. Kopplingar till
militären och sjöfarten är på olika sätt fortfarande märkbara i kyrkomiljön.
Kyrkstaden revs i början av 1900-talet. Utöver kyrka, klockstapel och gravkapell finns
en del äldre byggnader bevarade i sluttningen ovanför (från norr till öster om kyrkan),
såsom tingshus/skolhus, sockenhäkte, prästgård från 1948 (ersatte äldre prästgård) samt
en del andra äldre hus. Till den plats där den gamla sockenstugan stod flyttades 1953 en
äldre bagarstuga från Bobacken för att användas som hembygdsgård. Direkt väster om
kyrkan sluttar terrängen brant ned mot Storbäcken, dvs. det som återstår av den gamla
havsviken. I söder angränsar bergig skogsmark. E4:an passerar väster om samhället,
men man kan fortfarande se den fritt och högt belägna medeltidskyrkan på långt håll i
det flacka landskapet. Kyrkomiljön med de äldre byggnader som historiskt hört ihop
med sockencentrat utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC 13).
Kyrkogården
Begravningsplatsen är belägen kring kyrkan samt dess omedelbara närhet. Den äldsta
delen, närmast söder och öster (och möjligen norr) om kyrkan, anlades under
senmedeltiden, men kan sträcka sig tillbaka till 1200-talet om den första träkyrkan
1
också låg här. Kyrkogården har sedan utvidgats mot öster någon gång mellan 1867
1895 och mot söder efter 1950 samt 1980. Under 2010 pågick anläggandet av en
askurnlund på Prästbergets sluttning i begravningsplatsens sydöstra hörn. Kyrkogården
omges av en bogårdsmur av kallmurad natursten i väster, norr och öster. I öster övergår
muren till stödmur. Bogårdsmur finns även söder om kyrkan, men fungerar idag som
avgränsare mot den utvidgade nya delen i söder, som i sin tur avgränsas mot öster och
söder av Prästberget och i väster av ett vitt trästaket. Bogårdsmurens äldsta del anlades
under 1760-talet (vissa delar möjligen tidigare). Den delen som avgränsar 1800-talets
utvidgning anlades 1936, och ersatte då det ursprungliga järnstaketet. Kyrkan angörs via
huvudentrén i norr, med vita putsade bastanta portstolpar försedda med spånklädda
tälttak. Även entrén mot kyrkogården i nordost har liknande portstolpar. Järngrindar
saknas.
Terrängen på kyrkogården är relativt plan, den sluttar bara lätt uppåt mot öster och lätt
nedåt mot söder. Den södra utvidgade delen ligger i en lägre etage som nås via två
stentrappor med svarta smidesräcken. Karaktären på såväl växtlighet som gravvårdar
skiljer sig markant mellan de olika delarna. Närmast öster om kyrkan är gravarna
disponerade i parallella rader med höga och täta rygghäckar av häggmispel. Gravstenarna är resta i gräsmatta, med de högsta, äldsta och förnämaste allra närmast kyrkan
och norra bogårdsmuren, bl.a. sjökaptenen Thurdins (d.1849) och tulluppsyningsmannen Wigrens (d.1848) stiliga gjutjärnsvårdar samt kyrkoherdarna Nordins (d. 1773)
och Nortmans (d. 1805) och familjen Häggströms grusgravar omgärdade av järnstaket.
Familjen Häggström var betydelsefull inom handel, rederi-, sågverks-, varvs- och
bruksverksamhet under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Här finns även
andra titlar som minner om militärens, båtbyggeriets och sjöfartens betydelse i trakten,
som exempelvis sjökaptener, mästerlots, majorer och fanjunkare. Strax nordost om
kyrkan finns en kopia av en gravsten över den ryska generalmajoren Gotofsof som
stupade vid slaget i Sävar 1809 (originalet förvaras i klockstapeln). Bara ett fåtal
grusgravar finns kvar sedan viss omläggning från grus till gräs skett under 1950-70talen. Före 1895 inhägnades många av gravarna med planteringar. I den nyare del av
kyrkogården som ligger längst österut saknas rygghäckar och gravstenarna är lägre och
har en något mindre strikt placering. Utvidgningen söderut från 1950-talet och framåt
har mer likformiga rektangulära låga och ofta ljusa stenar. Här förekommer rygghäckar
av ölandstok och randgräs med ett friare växtsätt än de klippta häggmispelhäckarna. En
modern offerkälla är anlagd i den sydöstra delen i närheten av en, enligt tradition,
numera utdikad trefaldighetskälla. Kyrkogårdens trädbestånd har förnyats under senare
år och är därför huvudsakligen ännu relativt småvuxet. De trädslag som förkommer är
björkar, popplar och rönnar. En planering av kyrkogården med upptagande av
grusgångar skedde 1937, men troligtvis har åtminstone en del av dessa planterats igen
med gräs.
Gravkapellet är placerat ca 40 meter sydost om kyrkan. Den närmast kvadratiska
byggnaden är uppförd av regelverkskonstruktion, täckt av vitmålad äldre lockpanel, har
spetsbågade fönster, ockragula spegeldörrar mot norr och väster, samt ett tälttak täckt av
spetsig tjärad brädspån. Gravkapellet uppfördes troligen som likbod 1885. Sannolikt
fanns en äldre likbod, eller åtminstone likkällare här sedan 1700-talet.
Klockstapeln ligger ca 30 meter norr om kyrkan, utanför bogårdsmuren. Den uppfördes
1815-1816 på samma plats som en äldre föregångare (omnämnd 1674) av Simon
Geting, Ångermanland. Han utförde en stor mängd ny-, om- och tillbyggnader av
2
kyrkor i främst Ångermanland, Medelpad och Jämtland och blev sedermera stiftsbyggmästare i Härnösands stift. Geting var f.ö. elev till byggmästaren Per Hagmansson
som i sin tur var son till (och upplärd av) Daniel Hagman som genomförde den stora
ombyggnaden av Bygdeå kyrka på 1750-talet. Den kvadratiska tornliknande stapeln har
tre våningar; bottenvåningen med brant snedtak av tjärade bräder, mellanvåningen med
lejongul stående slätpanel, svarta luckor och vita knutar, lanterninen med vitt listverk
och svarta små luckor. Takfoten är dekorerad med tandsnitt på lanterninen och snidade
takfotstassar på mellanvåningen. De valmade takfallen är täckta av tjärat brädspån och
det översta krönt av ett kors. Stapeln har genomgått flera förändringar och var bl.a.
under en period 1899-1950 reveterad, avfärgad i rosa och försedd med plåttak. Den är
senare återställd och det nuvarande utförandet och färgsättningen från 2002 överensstämmer av allt att döma med det ursprungliga. Möjligen har den nedre delen varit
bestruken med tjärblandad rödfärg istället för som nu tjärad.
Kyrkan
Exteriör
Som tidigare nämnts påbörjades grundläggningen av Bygdeå kyrka troligen i slutet av
1400-talet. Eventuellt kan kyrkan under sin första tid ha haft ett plant innertak av trä.
Valven färdigställdes 1539, och det räknas av tradition som det år kyrkan stod färdig.
Byggmästare är okänd. Som de flesta övriga av övre Norrlands kvarvarande
senmedeltida kyrkor byggdes den som en salkyrka av gråsten med tegelornerade
gavelrösten. Från det rektangulära långhuset med rak koravslutning i öster var ett
utskjutande vapenhus med huvudingång förlagt i sydväst och en timrad sakristia i
nordväst. På södra långsidan fanns två små fönster och på östra gaveln ett litet fönster.
Sadeltaket var brant och saknade i princip takfot. Något klocktorn har aldrig funnits.
Vid en arkeologisk undersökning 2002 fann man vitgul puts som tyder på att kyrkan
kan ha varit putsad före 1700-talets mitt.
En stor del av sitt nuvarande exteriöra utseende fick kyrkan under åren 1756-57, när
kyrkan genomgick en omfattande restaurering under ledning av byggmästaren Daniel
Hagman. Besiktningsprotokollen från åren innan beskriver hur förfallen kyrkan var då, i
synnerhet sakristian men även kyrkans och vapenhusets yttertak. Restaureringen innebar
inte bara ett åtgärdande av tekniska brister utan också en modernisering i tidens anda
och smak, som var barocken. Vapenhuset mot söder revs och ingångsportalen murades
igen. (En arkeologisk undersökning 2002 visade att den varit smyckad med avrundade
formtegel, precis som den ännu bevarade medeltida portalen i Lövånger.) Istället togs en
ny huvudentré upp i väster, med ett rundfönster ovanför. Sakristian av timmer revs och
en ny med flackt sadeltak uppfördes på samma plats av sten och tegel från det nedrivna
vapenhuset. Troligtvis tillkom även strävpelarna på östra gaveln nu. Den södra fasaden
fick tre höga rundbågade fönster, djupt inskjutna i muren, och med smala omfattningar.
Ytterbågarna med blyspröjs kan vara de ursprungliga. Fram till 1929 var det sydöstra
fönstret något kortare för att ge plats åt en äldre korportal. Korfönstret i öster
förstorades och på norra sidan upptogs ett stort fönster i kyrkans mitt. En ny entré
tillkom även i nordväst, men den murades delvis igen och gjordes om till ett fönster
1813. Det som innebar allra störst förändring av kyrkans karaktär var dock att fasaderna
putsades med kalkputs blandad med tegelkross och avfärgades i rött, med vita lisener
och band samt vita plafonder i gavelröstena mot öster och väster. Endast mindre
förändringar har skett efter 1750-talets restaurering. Ett fönster på sakristians östra sida
3
gjordes om till en stickbågad ingångsdörr 1929. Fasadens puts är lagad och avfärgad vid
några tillfällen men har troligtvis alltid haft sin karaktäristiskt ljusröda ton av kalk
blandat med tegel. Taktäckningen av tjärade brådspån med spetsig underdel har också
förnyats, senast 2002.
Utmärkande yttre karaktärsdrag för Bygdeå kyrka är den senmedeltida formen, det
branta spånklädda sadeltaket med nästan ingen takfot, fasadens rosa puts, samt de vita
detaljerna, såsom plafonder, hörnlisener, och huvudentréns bandrusticerade omfattning i
vit puts. Pardörren av trä är rutmönstrad och målad lejongul. De tresidigt avfasade
fönsterbågarna är vitmålade. Kyrktaket kröns av en flöjel mitt på taket samt av två
korsställda ”dalpilar” över gavelröstena. Från mark till nock finns tre rustika trästegar
uppställda. Sådana har stått vid kyrkan åtminstone sedan 1788. De nuvarande är från
1960-talet, renoverade 2001.
Interiör
Entrén till kyrkan går genom ett kort vapenhus under läktarplanet, med trappa upp till
läktaren samt dörrar mot brudkammare, elcentral och toalett. Kyrkorummet är
enskeppigt med rakt korparti i öster. Det täcks av tre lika stora stjärnvalv (ribbvalv) av
tegel, vilande på kraftiga pelare. Det rikare korvalvet har formen av en s.k. Hälsingtunastjärna medan de två över långhuset är av enklare Vadstenatyp. Väggar och valv är
putsade med kalkputs, avfärgad i vitt. Äldre kalkmålningar saknas i kyrkorummet, men
en målad krans finns kring korvalvets slutsten. Långhuset har två höga fönster på
vardera norra och södra sidan, och koret ett likadant på södra sidan. På korets norra sida,
bakom predikstolen, finns ingången till sakristian. Kalkstensgolv är lagt i mittgången
och i koret, medan bänkkvarteren har spontat trägolv. Taket under läktaren är försedd
med spontad vitmålad panel och väggen mot vapenhuset har stående slät handhyvlad
och vitmålad panel.
Den slutna bänkinredningen är disponerad med mittgång. Utsidan är ådringsmålad i
blågrått medan de bredare dörrarna har vitbeiga marmorerade speglar med närmast
rombformad listindelning. Den profilerade överliggaren är brunröd och invändigt är
bänkarna ådringsmålade i ljust rödbeige, med något mörkare buntning på sitt- och
ryggytor. Mot koret finns bänkskärmar med en annan utformning. De är mörkare gråblå
med liggande rektangulära inskjutna speglar med lökformig avslutning. Speglarna har
beige botten och är bemålade med individuellt utformade trastar. Samma utformning,
fast med marmorering istället för trastar, har läktarbarriären i väster, som är insvängd i
mitten och kompletterad med räckeshöjning i mässingrör. Läktaren bärs upp av marmorerade pelare med barocksvängda former. Orgelfasaden har ett högre mittparti krönt
med sniderier och två lägre sidopartier med krönande urnor. Fasaden är marmorerad i
grönt med förgyllda ornament och pipor i tenn.
Vad man först lägger märke till när man kommer in i det ljusa kyrkorummet är utöver
valven den mörkare fasta inredningen i koret, såsom altaruppsats, korfönster och
predikstol. Den senare har en femsidig blågrå korg med kolonetter i hörnen och
inskjutna speglar innehållande förgyllda träskulpturer som föreställer Kristus, apostlarna
Petrus och Paulus samt evangelisten Johannes. Den nedåt insvängda korgen bärs av en
stödjande träskulptur föreställande den helige Kristofer, vars namn betyder Kristusbärare. Det sexsidiga ljudtaket är rikt ornamenterat och försett med spiror. Korväggen är
svagt bemålad med ett arkitekturmotiv och genombryts av ett korfönster med glasmålningar föreställande scener ur passionshistorien. Glasmålningen omges av en
4
altaruppsats i barocksvängda former, målad i gråblågrönt med förgyllda växtornament,
urnor, strålsol och ornament. Denna flankeras av nummertavlor. Altarringen är
avrundad med tät barriär i samma utformning som läktarbarriären fast med närmast
kvadratiska speglar utan klövsadel. På ömse sidor om koret finns fasta korbänkar med
bänkskärmar. På södra sidan står också dopfunten och en domarstol. På norra sidan står
en flygel. Väggen mot sakristian är dekorerad med tre epitafier.
Interiörens olika årsringar
I en medeltida kyrka har interiören självklart genomgått en hel del förändringar sedan
byggnadstiden. En kronologisk genomgång av dessa återfinns i kyrkans vård- och
underhållsplan, under fliken Historik. Dagens kyrkorum är resultatet av de olika
förändringar som skett och innehåller inslag från alla århundraden alltifrån medeltid till
nutid.
Senmedeltida är kyrkans murverk, valven, sluttningen på golvet (omlagt o höjt 1929)
och kransmålningen. Kyrkan kan ha haft betydligt mer medeltida kalkmåleri, men det
tros i så fall ha förstörts i samband med att valven putsades om 1730. Medeltida är även
flera av skulpturerna. Kristofer som bär predikstolen har sannolikt tillhört en äldre
predikstol från början, men hamnat på denna plats mellan 1658-1852 samt efter 1966.
Den bemålade skulpturgruppen på södra långväggen kommer från ett idag försvunnet
altarskåp. Skulpturerna var donerade från Bygdeå till Nysätra kyrka åtminstone sedan
1830, men återbördades efter att bl.a. predikstolens skulpturer stulits vid ett inbrott i
Bygdeå kyrka 2002. På norra långhusväggen hänger en träskulptur av Kristus, vilken
troligtvis hört till ett medeltida triumfkrucifix som hängt i öppningen mellan långhus
och kor. Triumfkrucifixet avlägsnades 1852, försvann, återfanns sedermera, konserverades och sattes upp på sin nuvarande plats 1997. Votivgåvan som sitter i en av
ljuskronorna tros också vara från 1500-talet.
Under 1600-talet tillkom de tre gravhällar som är utlagda i korgolvet; efter överstelöjtnant Henrik von Walter, kyrkoherden Lars Burman samt bonden Pehr Ohlsson med
fru. De hade dock en annan placering från början och hamnade på sina nuvarande
platser i samband med att golvet lades om 1928. Henrik von Walter, som under ett
decennium varit kapten vid Bygdeå kompani innan han meriterade sig i pågående krig
och till slut adlades till friherre, har också sitt epitafium hängande på väggen mot
sakristian. Det är beställt av självaste kung Karl XI och tillverkat av den framstående
hovbildhuggaren Burchardt Precht, sedan kungen vid sitt besök i Bygdeå kyrka 1694
hade underkänt den vapensköld som först hängts upp efter von Walters död 1690.
Målningen ”Korsfästelsen”, som hänger i sakristian, är enligt traditionen ett krigsbyte
från trettioåriga kriget. Ljuskronan närmast altaret är från 1675 och skänkt till minne av
kyrkoherden Lars Burman. Den imposanta stolen i barockstil som står intill dopfunten
är en domarstol från 1600-talet, då kyrkplatsen också var tingsplats. Predikstolen av
massiv ek med skulpturer skänktes till kyrkan av änkeprostinnan Karin Trast 1658, till
minne av hennes far, prästen N. Turdinus. Även de främre bänkskärmarna med trastar är
från 1600-talet. Koltrasten ingick i Bygdeå sockens sigill och numera i Robertsfors
kommunvapen. Koltrasten (Turdus merula) har kopplingar till efternamnen Turdinus,
Thurdin samt Trast.
Den genomgripande restaurering av kyrkans exteriör som skedde på 1750-talet följdes
av en nästan lika omfattande invändig restaurering. I dåtidens besiktningsprotokoll
beskrivs kyrkan även invändigt som förfallen, med stora sprickor i korväggens hörn.
5
Mittgången hade tegelgolv men under bänkarna saknades golv, p.g.a. att folk begravdes
där. Bänkarna var små och obekväma och hade skadats vid gravöppningarna. Altarskranket beskrevs som ”otjänligt”, predikstolen som gammal och förfallen, orgeln som
liten och bristfällig. Någon altaruppsättning fanns inte. Många av de insatser som följde
på detta har senare restaureringar utraderat, exempelvis den slutna bänkinredningen,
altartavlan föreställande Nattvarden, trä- och stengolvet samt korskranket och
pyramiderna fram mot koret. Traditionen med sluten bänkinredning och pyramider har
dock återkommit i ny tappning efter Nordenskjölds restaurering 1929. Men ett fåtal
autentiska 1700-talsinslag finns ännu kvar. Läktaren med sin barriär tillkom troligen
redan vid 1700-talets början eftersom den omnämns 1724. Altaruppsättningens övre del
snidades av sockensnickaren Johan Boberg 1765. Den nedre delen (som numera
förvaras i klockstapeln) avlägsnades och ersattes med en ny 1929. Måleriet på
korväggen föreställande den Heliga staden utfördes av målaren Erik Roström från Umeå
1768. Detta överkalkades i mitten av 1800-talet men togs fram igen och konserverades
1929, men syns ganska svagt idag. Delen till vänster om korfönstret var dock förstört
och nymålades av konstnären Yngve Lundström för att få en god helhetsverkan.
Predikstolens snidade krans på undersidan tillkom 1766 och pulpeten tillkom 1760.
Timglaset, minnestavlan över kyrkoherden Carl Magnus Nordin och de två bakre
ljuskronorna är också från 1700-talet. De nummertavlor som troligen tillkom vid
restaureringen på 1750-talet och ersattes av de nuvarande 1929 förvaras i klockstapeln.
1800-talets restaureringar innebar bl.a. att korväggens måleri kalkades över, att en ny
öppen bänkinredning tillkom, liksom en altarprydnad i form av nyklassicismens typiska
kors med svepning, samt att korvalven försågs med dekorationsmåleri och att
inredningen fick en ny färgsättning. Inget av detta finns kvar i kyrkan idag
(altarprydnaden förvaras dock i klockstapeln). Kvarvarande 1800-talsinredning är
altarringen och minnestavlan över kyrkoherden Carl Johan Nortman i samma stil som
den över Nordin. En del nattvardssilver och ljusstakar är också från 1800-talet.
Orgelfasaden är från 1903 men nuvarande orgelverk från 1971. En stor restaurering av
kyrkans inre skedde 1928−1929, efter program av slottsarkitekten Knut Nordenskjöld,
Stockholm. Han skapade en ny sluten bänkinredning utifrån gamla bevarade bänkdörrar
från 1758. Som tidigare nämnts togs korväggens 1700-talsmåleri och den medeltida
kransmålningen fram medan 1800-talets schablonmåleri på valvkapporna kalkades över.
De järnkaminer som satts in för uppvärmning 1885 togs också bort och ersattes med
centralvärme via radiatorer vid väggarna och i bänkarna. Altaruppsatsens nederdel
nytillverkades efter Nordenskjölds ritningar. Golvet lades om och fick nuvarande
utseende och gravhällarna som sedan 1854 stått på kyrkogården, uppställda mot
kyrkväggen, lades in på sina nuvarande platser i korgolvet. Äldre underliggande
färgsättning och måleri skrapades fram och konserverades på läktare, predikstol och
altaruppsats. Nordenskjöld ritade också de nya nummertavlorna, dopfunten, obeliskerna
framme vid bänkskärmarna och timglasets pelare. Korset med svepduk togs bort från
altaret och istället tillkom det målade korfönstret, komponerat av Gunnar Torhamn och
utfört av glasmålerifirman N.P. Ringström, Stockholm. Vid en restaurering 1966
tillkom läktarunderbyggnaden, vilket innebar att tre bänkrader togs bort under läktaren,
att kyrkorummet kortades med 1,5 meter och att den ena läktartrappan försvann. Ett nytt
altare tillverkades, bänkinredningen målades om i en ljusare färgskala, bänkar och
altarring fick ny klädsel och såväl väggar, valv som många inventarier rengjordes och
konserverades. På 1990-talet togs de bakre bänkraderna bort för inrymmande av
kyrktorg med bokbord och lekutrymme. 2006 installerades vattenburen bergvärme.
6
Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning
Kyrkomiljön i Bygdeå har kontinuitet sedan medeltiden och innehåller en för stiftets
förhållanden rik uppsättning av lämningar från äldsta tid och framåt. Som sockencentra
vävs här mycket av traktens kulturhistoria samman och de historiska sammanhangen
tydliggörs. Även om kyrkstaden och en del andra av de byggnader som historisk hört
ihop med kyrkomiljön är borta kan man fortfarande uppleva och förstå platsens
historiska betydelse. Kyrkan ligger fortfarande fritt och högt och nytillkommen
bebyggelse har placerats och utformats med respekt för platsens kulturhistoriska värden.
Av dessa anledningar är kyrkomiljön klassad som en kulturmiljö av riksintresse (AC
13). Kyrkogården, särskilt delen närmast kyrkan, bogårdsmuren, gravkapellet och
klockstapeln är, tillsammans med kyrkan, särskilt viktiga delar av den samlade
kyrkomiljön. Den nyklassicistiska klockstapeln från 1816 är en av få klockstaplar från
denna tid, när man annars byggde kyrkor med klocktorn. Dess närmaste förebild vad
gäller konstruktion och uppbyggnad är sannolikt klockstapeln i Tynderö (Timrå
kommun, Härnösands stift) som uppfördes av byggmästaren Daniel Hagman i barockstil
1766.
Kyrkan hade kvar sin alltigenom medeltida karaktär fram till Daniel Hagmans
omfattande restaurering på 1750-talet, då de viktigaste förändringarna av kyrkans
karaktär var att vapenhuset mot söder revs, att en barockportal med rundfönster tillkom i
väster, att nya stora symmetriska fönster togs upp och att kyrkan kläddes med röd puts.
Utmärkande för kyrkans exteriör idag är denna blandning av senmedeltida slutna former
i en barockdräkt från 1700-talet, med ljust tegelröd puts och vita detaljer såsom lisener
och plafonder. Av Övre Norrlands medeltida kyrkor har även Lövångers kyrka och
Nederkalix kyrka förändrats på liknande sätt. Att den främsta parallellen i länet är just
Lövångers kyrka, bara ca 8 mil från Bygdeå, är knappast någon slump. Förutom den
geografiska närheten till förebilden Bygdeå kan man notera att Lövångers kyrka
restaurerades 1760-65 av Daniel Hagmans gesäll Anders Wahlberg.
Invändigt kan man också fortfarande tydligt känna kyrkans medeltida ursprung, inte
minst tack vare valven. I länet finns bara två kyrkor med bevarade medeltida valv,
Bygdeå och Lövånger, om man bortser från de små sakristievalven i Skellefteå och
Umeå landskyrkor. Även om det medeltida kalkmåleriet i form av den målade kransen
under korvalvet är väldigt obetydligt, sett i ett nationellt perspektiv, så är det likväl det
enda exponerade exempel på detta som finns kvar i länet. I hela stiftet är det bara
Nederluleå kyrka som kan visa upp ett rikare senmedeltida kalkmåleri. Alla de
restaureringar som genomförts invändigt under århundradens lopp har i mer eller
mindre utsträckning avsatt spår. Särskilt 1600- och 1700-talen med sin barockstil
upplever man som närvarande, genom de många inventarier och den fasta inredning
som finns kvar från denna tid. Dessa århundraden lyftes också fram ytterligare på
bekostnad av 1800-talets ändringar i Knut Nordenskjölds omfattande 1900-talsrestaurering som till ganska stor del var konserverande och stilimiterande. Inte heller
1900-talet upplevs därför på något vis dominera kyrkorummet. Tvärtom har mycket av
den nytillkomna inredningen som Nordenskjöld ritade en äldre prägel, och skulle lika
gärna ha kunnat vara från barocktid, men är samtidigt väldigt typiska för Nordenskjölds
stil. Nummertavlorna och pyramiderna är särskilt tydliga exempel på detta.
7
Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och
byggnaderna
Som en av stiftets sju senmedeltida gråstenskyrkor besitter Bygdeå kyrka ett
högt kulturhistoriskt värde. Dess välbevarade årsring (röd puts) från Daniel
Hagmans restaurering 1756–57 är utmärkande för kyrkan.
Klockstapeln efter byggmästaren Simon Getings ritningar är ovanlig genom sitt
sena uppförande 1816 och har därmed brädfodring med ett klassicerande
uttryck. Fristående klockstaplar är annars ovanliga från denna tid när i stort sett
alla nya kyrkor byggdes med västtorn. Klockstapeln utgör en av kyrkomiljöns
tydligaste årsringar från 1800-talet, som i övrigt är klent representerat.
Av särskilt värde är kyrkans senmedeltida valv som är de enda i länet utöver
valven i Lövångers kyrka som finns kvar från medeltiden.
De förgyllda och målade medeltidsskulpturerna har ett högt kulturhistoriskt och
konstnärligt värde, även i ett nationellt perspektiv.
Av särskilt värde är också de, för länets förhållanden, ovanligt många
inventarierna från 1600-talet, såsom predikstolen, bänkskärmarna, gravhällarna,
ljuskronor, domarstolen, von Walters begravningsvapen och korsfästelsemålningen från Prag.
Kyrkan präglas invändigt av de medeltida valven och den myckna inredningen
från 1600- och till viss del 1700-tal (läktare, korbänkar, altaruppsats och
arkitekturmålning) och upplevs därför som genuin, autentisk och ålderdomlig.
Kyrkan är på det sättet unik i länet och därför är denna karaktär och patina
särskilt viktig att behålla, genom att även framöver undvika alltför påtagliga
ingrepp.
Bogårdsmuren från 1760-talet med portstolpar, gravkapellet med goticerande
drag samt de höga trästegarna med tradition från 1700-talet är karaktärsfulla och
viktiga inslag i kyrkomiljön. Detsamma gäller rygghäckarna och de ståtliga
gravmonumenten på det äldsta kyrkogårdsområdet söder och öster om kyrkan.
Litteratur- och källförteckning
Begravningsplatsinventeringen 1979–1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens
arkiv.
Burman, Mattias. Bygdeå kyrkas restaurering under 1700-talet.
C-uppsats vid Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet, 1994.
Burman, Mattias. Bygdeå kyrka 1928–1929 – en restaurering av arkitekt Knut
Nordenskjöld. D-uppsats vid Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet, 1995.
8
Elmén Berg, Anna, Järnfeldt-Carlsson, Marta & Åman, Anders. ”Från Adak till
Övertorneå. Alfabetiskt inventarium över Övre Norrlands kyrkor med kommenterade
historiska kartor”. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991.
(Om hur vanligt det är med medeltida kalkmåleri i stiftet.)
Hägglund, Sven-Olof m.fl. Kyrkorna i Bygdeå församling, Västerbotten. Umeå 1985.
Lindberg, Annika. Bygdeå kyrka. Byggnadshistorik. Västerbottens museum 2001.
Noderman, Maj. ”Kyrkor, byggmästare och timmermän i Jämtland och Härjedalen
under 1700-talets senare hälft.” I: Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor.
Nr 22, 1991. (Om Simon Geting, Daniel Hagman m.fl.)
Våra kulturmiljöer. Program för kulturmiljövård i Robertsfors kommun. Umeå 1996.
Vård- och underhållsplanen för Bygdeå kyrka. Västerbottens museum 2004.
Västerbotten genom tiderna. Del 1. Kulturmiljöer av riksintresse i Västerbottens län.
Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande 2, 1991.
Åman, Anders. ”Övre Norrlands kyrkor – deras konsthistoria och geografi”. I:
Bebyggelsehistorisk tidskrift. Övre Norrlands kyrkor. Nr 22, 1991.
Inventeringsdatum: 2010-09-02
Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas
Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012.
Rapport: Andreas Grahn
9
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Den medeltida jordbruksbyn Bygdeå hade i början av
1300-talet landets nordligaste sockenkyrka. Den
nuvarande kyrkan i sten stod klar 1539, och låg då
strategiskt placerad på ett högt och fritt läge intill
Kustlandsvägen och den havsvik som senare uppgrundats
till Storbäcken. Fortfarande är kyrkan synbar på långt
håll i det flacka jordbrukslandskap som omger Bygdeå. Mycket av det nuvarande exteriöra utseendet med ljust
tegelröd puts, vita detaljer och västingång med barockportal, fick kyrkan vid en omfattande restaurering på
1750-talet. Bogårdsmuren i sten, som i sina äldsta delar är från 1700-talet, är tillsammans med de putsade
portstolparna, det tjärade branta brädspåntaket och väggstegarna i trä betydelsefulla och karaktärsskapande
inslag i kyrkomiljön som utgör en kulturmiljö av riksintresse (AC13). Satellitbild från www.maps.google.se.
Foto, högra nedre bilden: Mattias Burman/Västerbottens museum, 2003.
Invändigt är 1800-talet det århundrade som det finns kvar minst tydliga årsringar från, men i den yttre
kyrkomiljön representeras det av både gravkapellet från 1895 och klockstapeln från 1816, samt en del
gravvårdar. Den äldsta delen av kyrkogården ligger närmast öster och söder om kyrkan. Det äldsta gravskicket
att begrava folk under golvet inne i kyrkan upphörde troligen i samband med restaureringen på 1750-talet, men
i alla fall som allra senast på 1780-talet när detta gravskick förbjöds. Kyrkogården har utvidgats vid flera
tillfällen, först österut, sedan söderut i omgångar, och de olika delarna av kyrkogården har olika karaktärer.
Delen närmast öster om kyrkan präglas av en mångfald ofta högresta och påkostade gravmonument från 1800talet och början av 1900-talet bakom räta rader av höga och täta rygghäckar av häggmispel.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Klockstapeln i klassicistisk stil
uppfördes av stiftsbyggmästaren
Simon Geting 1816 och ersatte då
en äldre förfallen stapel. Den har
förändrats flera gånger men det
nuvarande utseendet överensstämmer tämligen väl med det
ursprungliga. Delar av den
karaktärsfulla stenmuren runt
kyrkogården är från 1760-talet. I
bakgrunden skymtar församlingsgården. Ovanför (öster) om den
låg tidigare en kyrkstad men
numera en skola som genom sin
utformning också passar in väl i
den gamla kyrkomiljön.
Gravstenarna är disponerade
med rygghäckar närmast öster om
kyrkan. Det välbevarade
gravkapellet är troligen från 1885
och ersatte en äldre likbod.
Ovan, vänster: Kyrkogården är utvidgad mot söder efter 1950 och 1980. Karaktären är här modernare, med
låga och ofta ljusa stenar samt häckar av bl.a. ölandstok och randgräs.
Ovan, höger: Familjen Häggströms familjegrav med grusbeläggning, smidesstaket och monumental gravsten i
form av ett avhugget livsträd är en av kyrkogårdens mest påkostade. Men så var familjen Häggström också
mycket betydelsefull inom allt från handel till rederi-, sågverks-, varvs- och bruksverksamhet under slutet av
1700- och början av 1800-talet. Staketet är nyligen renoverat. I bakgrunden skymtar församlingshem och
skolbyggnad.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Kyrkan präglas invändigt av de medeltida valven och skulpturerna samt inredningen som till stor del är från
1600- och 1700-talen. Den upplevs därför som genuin, autentisk och ålderdomlig. Den slutna bänkinredningen
har tradition från 1700-talet men tillverkades i sin nuvarande tappning vid Knut Nordenskjölds omfattande
restaurering 1929, som till stor del var konserverande och stilimiterande. I länet är det bara Bygdeå och
Lövångers kyrkor som har kvar sina medeltida valv.
Vid den omfattande restaureringen på 1750-talet förstorades och tillkom fler fönster. Sannolikt kalkades även
medeltida kalkmålningar över när kyrkan kalkslogs invändigt 1730. Kyrkan blev därmed i tidens anda betydligt
ljusare. Läktaren kan ha tillkommit i början av 1700-talet. Predikstolen i barockstil skänktes till kyrkan 1658,
men den helige Kristofer som bär upp predikstolen är sannolikt medeltida och kommer från en äldre predikstol.
Orgelfasaden är från 1902, men orgelverket från 1971. Ljuskronorna är från 1600-talet.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
Invändigt representeras kyrkans medeltida ursprung, utöver valven, av de
många skulpturerna. Kristusfiguren har troligtvis tillhört ett triumfkrucifix
som hängt i öppningen mellan långhus och kor. Den bemålade
skulpturgruppen har tillhört ett idag försvunnet altarskåp som ursprungligen
fanns i Bygdeå kyrka, senare donerades till Nysätra kyrka och nu har flyttats
tillbaka. Kransmålningen är det enda exponerade medeltida kalkmåleri som
finns kvar i länet.
Von Walters begravningsvapen, korsfästelsemålningen från
Prag (enligt traditionen ett krigsbyte från trettioåriga kriget)
samt de främre bänkskärmarna med målade trastar är från
1600-talet. En trast ingick i Bygdeå vapens sigill och numera i
Robertsfors kommunvapen, och har gett upphov till de i trakten
förekommande efternamnen Thurdin och Trast. von Walters
begravningsvapen är tillverkat av hovbildhuggaren Burchard
Precht sedan Karl IX underkänt det tidigare vapnet. De
flankerande minnestavlorna efter kyrkoherdarna Nortman (t.v.)
och Nordin (t.h.) tillkom i slutet av 1700-talet respektive början
av 1800-talet.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Bygdeå kyrka, Robertsfors kommun, Västerbottens län
1900-talets restaurering innebar att Erik Roströms
väggmålning från 1760-talet föreställande den
Heliga staden togs fram, konserverades och
kompletterades. Nedre delen av altaruppsatsen
underkändes av Nordenskjöld som helt sonika ritade
en ny. 1800-talets altarprydnad i form av kors med
svepning ersattes av en ny glasmålning med scener
ur passionshistorien, komponerad av Gunnar
Torhamn och utförd av N.P. Ringströms glasmåleri.
Altartavlan i sin tidlösa modernism är det kanske tydligaste 1900-talstillägget, tillsammans med dopfunten i
1920-talsklassicistisk stil (se bild nedan). Nummertavlorna och obeliskerna är ritade av Nordenskjöld och bär
hans omisskännliga prägel, men har samtidigt en ålderdomlig och barockmässig utformning som gör att de
smälter in bra. Nordenskjöld återtog därmed traditionen med obelisker i kyrkan som funnits efter restaureringen
på 1750-talet. På bilden ovan till höger syns också Pehr Ohlssons gravhäll från 1600-talet (en av tre i kyrkan)
och dopljusstaken med en förgylld trast från 1900-talet. Korbänkarna är förmodligen från 1700-talet men något
ändrade 1929.
Domarstolen i barockstil är från 1600talet då kyrkplatsen också var tingsplats.
Dopfunten ritades av Nordenskjöld 1929
och är utförd av skulptören David
Wretling från Umeå.
Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
