Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar vid årsskiftet
2013/2014. Rapporten kan inte ge en fullständig
bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Papua Nya Guinea 2013
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Papua Nya Guinea har ett lagstadgat skydd för flertalet mänskliga rättigheter
såsom rätten till liv, yttrande- och mötesfrihet och förbud mot tortyr. På flera
områden finns dock allvarliga brister.
Kvinnors och flickors bristande åtnjutande av mänskliga rättigheter utgör ett
av de allvarligaste problemen i Papua Nya Guinea. Diskriminering, våld och
sexuellt utnyttjande av flickor och kvinnor är utbrett. Personer med funktionsnedsättning, asiatiska immigranter och barn är andra utsatta grupper. Sexuellt
umgänge mellan män är kriminaliserat.
Under år 2013 kritiserades Papua Nya Guinea av FN på grund av ny
lagstiftning som utökade antalet brott som kan rendera dödsstraff till att
omfatta även våldtäkt och väpnat rån. Först år 2013 avskaffades lagen om att
häxeri ska bestraffas genom bränning eller halshuggning.
Trots att landet har stora naturtillgångar lever många människor i fattigdom.
Infrastruktur, sjukvård och utbildning är undermåligt. Folkhälsoläget i landet är
ett av de sämsta i Stillahavsregionen och landets levnadsstandard en av de
lägsta i världen och landet har hittills inte uppnått några av FN:s millenniemål.
Papua Nya Guinea är ett av de mest heterogena länderna i världen med fler än
800 olika urfolk med en befolkning på cirka 6,3 miljoner. Landet präglas delvis
av språklig och etnisk splittring och klanbetingade motsättningar.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Papua Nya Guinea har ratificerat följande fem av de mest centrala
konventionerna om mänskliga rättigheter:
– Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1966.
– Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR,
1966.
– Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination, CERD,
1966.
– Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women, CEDAW, 1979.
– Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child,
CRC, 1989
- Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CPRD, 2013. Inget av
konventionernas frivilliga protokoll har dock ratificerats.
- Konventionen om flyktingars rättigheter, Convention Relating to the Status
of Refugees, har undertecknats men ännu inte ratificerats.
Papua Nya Guinea har påbörjat ratificering av bland annat konventionen mot
tortyr, men har på grund av resursbrist inte kommit vidare.
Papua Nya Guinea genomgick under 2011 FN:s universella granskning av
respekten för mänskliga rättigheter, UPR. I rapporten uppgavs att bristen på
resurser är en av flera bidragande faktorer till att landet inte har nått längre i
implementeringen av de mänskliga rättigheter, trots att lagstiftningen till viss
del finns på plats.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Enligt FN:s kommission för tortyrfrågor är övervåldet från polisen på Papua
Nya Guinea ofta så allvarligt att det bör klassas som tortyr. I synnerhet
ungdomar och kvinnor uppges vara utsatta. Enligt FN:s särskilda sändebud i
tortyrfrågor saknar landet ett rättsväsende som har kapacitet att utreda
misstänkta fall av tortyr och misshandel inom skälig tid.
Förhållandena i landets fängelser är undermåliga. Varken fängelser eller häkten
erbjuder tillgång till hälsovård och en del saknar tillräcklig tillgång till mat och
vatten. Överbeläggning av fängelser är ett allvarligt problem. Separata faciliteter
för kvinnliga interner saknas på vissa håll i landet, vilket lett till fall där
kvinnliga interner utsatts för våld och sexuella övergrepp. Det finns heller inga
separata ungdomsanstalter. Rymningar är vanligt förekommande. Besök av
frivilligorganisationer är dock tillåtna.
Utomrättsliga avrättningar relaterade till anklagelser om häxeri uppges
förekomma i landet. Många av incidenterna inbegriper mycket stor brutalitet,
bland annat tortyr och brännandet av levande personer på bål. Polisen har haft
svårt att utreda dessa fall och att ingripa för att stoppa morden. De skyldiga
straffas sällan. I juli 2013 greps och anklagades flera personer för kannibalism
efter att ha mördat och ätit upp tre kvinnor och fyra män i Madang-provinsen.
De mördade personerna hade dödats eftersom de misstänktes vara häxor eller
trollkarlar.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet återinfördes i strafflagstiftningen 1991 för särskilt allvarliga brott
men ingen avrättning har verkställts sedan 1954. Under 2013 antogs ny
lagstiftning som utökade antalet brott som kan föranleda till dödstraff. Numera
kan även brott som grov våldtäkt och rån föranleda dödsstraff. Lagstifningen
var föremål för stark kritik från bland annat FN.
Under år 2013 avskaffades lagen som stadgade att häxeri ska bestraffas genom
bränning eller halshuggning.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Hög kriminalitet och begränsade polisiära och juridiska resurser innebär att
personer ofta hålls frihetsberövade under långa tidsperioder. Lagstadgad rätt till
ombud, juridisk rådgivning, besök och insyn finns, liksom rätt att överklaga
domen i högre instans.
Enligt konstitutionen har samtliga medborgare rätt till rörelsefrihet inom
landet, liksom rätt att lämna landet och återvända. Dessa rättigheter respekteras
överlag. Inga påtvingade försvinnanden har rapporterats.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Domstolsväsendet är oberoende av statsmakten och har influerats av det
brittiska rättssystemet. Det består av en högsta domstol, en nationell domstol
samt regionala och lokala domstolar. Domstolsväsendet fungerar i allmänhet
väl men präglas av långa handläggningstider. Det råder ett allvarligt underskott
på juridiskt kunnig personal och många domare rekryteras från andra länder.
Rättsväsendet i övrigt har dock betydande brister. FN:s sändebud för
tortyrfrågor rapporterade 2010 att poliskåren tyngs av otillräckliga resurser,
utbredd korruption, svårigheter att nå ut till landsbygden och bristande politisk
vilja, problem som är fortsatt aktuella. Detta har bland annat medfört att
privata säkerhetsföretag utför flera av polisens traditionella arbetsuppgifter.
Polisen respekterar inte alltid privatpersoners integritet och ingripanden är ofta
våldsamma. I höglandsregionerna uppges hot och trakasserier och förstörelse
av egendom användas som strategier i hanteringen av stamkonflikter.
Markockupanter i gruvområden har ofta behandlats mycket brutalt av polisen.
I april 2009 brändes ett femtiotal hus ned i samband med en polisaktion mot
illegal gruvverksamhet och när jordägare i regionen stämde polisen förstördes
ytterligare 300 hem. På bynivå finns informella lokala rättsskipningsmekanismer parallellt med det ordinarie rättsystemet, där lekmän löser tvister
på basis av tradition och sedvana.
Ombudsmannainstitutionen i Papua Nya Guinea har en stark ställning och har
som uppgift att ta emot och utreda klagomål från allmänheten. Ämbetet har
haft betydelse för rättstillämpning, rättsäkerhet och rättsutveckling, och även
för korruptionsbekämpning. Ombudsmannaorganisationen har under de
senaste åren utrett även egna medarbetare. Ombudsmannen har vid flera
tillfällen utsatts för mordförsök och blev allvarligt skadad för ett par år sedan.
Den australiska polisen har haft utbildningsprogram i landet för att öka
kunskaperna om mänskliga rättigheter inom polisväsendet. Det finns ingen
nationell organisation för mänskliga rättigheter.
7. Straffrihet
Klankulturen och utbredd korruption i rättsväsendet bidrar till omfattande
straffrihet i Papua Nya Guinea.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och tryckfrihet garanteras i konstitutionen och respekteras i stort.
Inga restriktioner vad gäller användande av internet har rapporterats. Endast
två procent av befolkningen beräknas dock ha tillgång till internet. Radio är en
viktig nyhetskälla i Papua Nya Guinea, inte minst eftersom läskunnigheten är
begränsad. Kring 30-40 procent av befolkningen är analfabeter (2013).
Den offentliga debatten är i huvudsak fri men allmänhetens tillgång till
information är begränsad. Politiska partier kan verka fritt. Däremot uppges
stammarnas inflytande över individen i vissa fall begränsa politiskt deltagande.
Särskilt kvinnor förväntas (eller tvingas) tycka likadant som sin familj eller stam
vilket utesluter dem från diskussioner och deltagande.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Inskränkningar i mötesfriheten förekommer. Polistillstånd för offentliga
demonstrationer beviljas sällan eftersom myndigheterna befarar våldsamheter.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionen garanterar förenings- och religionsfrihet, vilket generellt
respekteras även om tidskrävande registrering ibland krävs. Det finns inga
rapporter om diskriminering på grund av religionstillhörighet.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Papua Nya Guinea är en parlamentarisk demokrati. Den brittiska drottningen
är statsöverhuvud och representeras av en generalguvernör. Det nationella
parlamentet har 111 ledamöter som väljs till femåriga mandatperioder. Av
dessa var tre kvinnor och fyra tillhörande etniska minoriteter år 2012.
Premiärministern utses av en majoritet i parlamentet och får sitt
regeringsuppdrag av generalguvernören. Det senaste parlamentsvalet hölls
2012 och besöktes av flera valobservatörer. Det uppgavs att valet gick lugnt till
men att resultaten kan ifrågasättas på grund av brist i hanteringen av röstsedlar,
att underåriga tilläts rösta och att röstlängderna inte var korrekta.
Politiska partier kan verka fritt i landet och ingen lag förbjuder politiskt
deltagande för kvinnor även om de diskrimineras i praktiken.
Det finns ingen lag som tillåter allmän tillgång till offentliga handlingar och
myndigheterna lämnar sällan ut uppgifter till media.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Papua Nya Guinea har ratificerat samtliga av internationella
arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner. Kring hälften av
arbetstagarna i den formella sektorn (totalt 250 000) är organiserade i omkring
50 olika fackföreningar.
Fackföreningarna är självständiga från såväl regering som politiska partier.
Fackföreningar måste dock registreras hos arbetsmarknadsdepartementet och
regeringen kan ingripa i dispyter innan en strejk tillåts. Den lagstadgade rätten
att bilda och ansluta sig till fackföreningar respekteras överlag. Lagen förbjuder
tvångsarbete. Det förekommer dock att barn tvingas arbeta som
hushållsarbetare i privata hem, ofta för att betala av en familjeskuld.
Slaverirelaterade brott kan ge upp till 20 års fängelse. Minimiåldern för arbete
är 16 år (för riskfyllt arbete 18 år) men barn i åldrarna 11 till 18 kan arbeta i
familjeföretag om de har föräldrarnas godkännande, tillstånd från läkare samt
från ett arbetsmarknadskontor. Arbete får inte lov att störa skolgången för
barn under 16 år. En del barn under 18 år arbetar i nattklubbar och barer och
är utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande. Prostitution är olagligt men
förekommer.
Styrelsen Minimum Wage Board reglerar minimilönerna i den privata sektorn.
Trots att minimilönen nu är högre än den officiella per capita-inkomsten är den
inte tillräcklig för att ge en anställd med familj en dräglig levnadsstandard.
Lagen kräver regelbundna inspektioner av arbetsplatser men dessa har på
grund av inspektörsbrist enbart utförts när fackföreningar eller arbetare krävt
dem. Det finns en utbredd diskriminering av kvinnor i arbetslivet.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Tropiska sjukdomar och tuberkulos är allmänt förekommande. Förekomsten
av hiv/aids är hög, nästan två procent av befolkningen är smittad, vilket
innebär en svår belastning på landets sjukvårdsresurser. Tillgång till
preventivmedel och säkra födslar hindras av diverse logistiska problem i
hälsovården. Mödra- och barnadödligheten är en av de högsta i
Stillahavsområdet.
Regeringen erbjöd tidigare avgiftsfri sjukvård för både vuxna och barn, men
vården är nu avgiftsbelagd. Sjukhus finns i de större städerna men
sjukvårdsystemet är underdimensionerat i relation till den växande
befolkningen. Pojkar och flickor har samma tillgång till hälsovård, men många
barn får inte tillräcklig vård.
14. Rätten till utbildning
Skolsystemet är underfinansierat och det råder stor brist både på lärare och
undervisningslokaler. Grundutbildningen är inte obligatorisk och tillgången
varierar mellan olika geografiska delar av landet. Höga avgifter utgör ett
betydande hinder för barns utbildning och många når inte längre än till
grundskolan. Fler pojkar än flickor går i skolan och andelen pojkar ökar högre
upp i utbildningen. Flickors utbildning hindras ofta av tidiga graviditeter som
medför avstängning från skolan. Sexuella trakasserier och utnyttjande av flickor
i skolor är också vanligt förekommande.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Endast en mindre del av befolkningen försörjer sig genom lönearbete och
fattigdomen är fortsatt hög. 80 procent av befolkningen har fiske och jordbruk
som försörjning.
De senaste årens globala prishöjningar på bränsle, guld och koppar har
tillsammans med ökad gruvproduktion ökat statens inkomster. Dock har
levnadsstandarden för stora delar av befolkningen sjunkit, i synnerhet på
landsbygden. I UNDP:s Human Development Index för 2013 ligger Papua Nya
Guinea på plats 156 av 182 listade länder. Landet har hittills inte uppnått några
av FN:s millenniemål.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grundval av kön men
bestämmelserna följs inte i praktiken. Kvinnor behandlas fortfarande som
andra klassens medborgare och utsätts för allvarlig diskriminering inom många
områden.
Våld inom hemmets väggar har tidigare varit frekvent förekommande och
sällan lett till utredning. Dock antogs en ny lag år 2013 med syfte att
kriminalisera allt våld i hemmet, Family Protection Bill 2013. Denna nya lag kan
också komma att påverka förekommandet av månggifte och andra delar av
familjerätten. I dagsläget är månggifte vanligt på Papua Nya Guinea, trots att
lagen förbjuder det.
Den patriarkala kulturen, och i synnerhet traditionen att betala brudpris bidrar
till en utbredd tendens att se kvinnor som ägodelar. Kvinnor överlåts i bland
som kompensation i tvister mellan klaner, även om domstolar har konstaterat
att detta kränker kvinnors mänskliga rättigheter. Det är vanligt att kvinnor
utövar våld mot andra kvinnor, i synnerhet i de områden där månggifte är
utbrett. 90 procent av alla kvinnor i fängelse har dömts för misshandel eller
mord där offren ofta varit en annan kvinna. Landets riktlinjer för
familjeplanering tillåter par och individer att fritt bestämma när de ska bilda
familj men i praktiken är kvinnors sexuella- och reproduktiva rättigheter starkt
inskränkta.
Äktenskapsbrott bestraffas ofta med fängelse för kvinnor medan män får milda
straff eller inga straff alls.
Under 2012 och 2013 uppmärksammades flera fall av mord på kvinnor som
anklagats för häxeri. Häxjakten beror ofta på okunskap och traditionell tro,
exempelvis att en hjärtattack har orsakats av en ond kvinna i grannskapet,
snarare än av fysiologiska orsaker. Kvinnor har jagats och kidnappats av
uppretade folkmassor för att sedan brännas levande. Amnesty International har
riktat hård kritik mot landet då förföljelse mot ”häxor” fortsatt och krävt att
kvinnornas säkerhet garanteras samt att förövarna straffas. Under år 2013
avskaffades emellertid lagen som stadgade att häxeri ska bestraffas genom
bränning och halshuggning.
Kvinnor är underrepresenterade både inom politiken och i näringslivet. Endast
ett fåtal kvinnor har höga positioner i arbetslivet och landet saknar lagstadgat
förbud mot diskriminering i arbetslivet. Efter ett besök i mars 2013 riktade
Mining Watch och andra experter på mänskliga rättigheter kritik mot det största
gruvföretaget i landet. Flera kvinnor hade utsatts för övergrepp av företagets
vakter och hade sedan dess inte erbjudits tillräcklig ersättning eller stöd.
Tre kvinnor röstades in i parlamentet i samband med valet 2012.
17. Barnets rättigheter
Papua Nya Guinea antog under 2010 lagstiftning avseende barnets rättigheter
som syftar till att implementera bestämmelserna i FN:s barnkonvention. Ett
flertal frivilligorganisationer verkar för att stärka och skydda barns och
ungdomars rättigheter i landet. Sjukvården är likvärdig för flickor och pojkar
men många barn får inte tillräcklig vård.
Minimiåldern för sexuellt umgänge är 16 år och personer som bryter mot
denna föreskrift kan dömas till fängelse i upp till 25 år (eller livstid om barnet
är yngre än tolv år). Barnpornografi är olagligt och straffbelagt med upp till 15
års fängelse. Sexuellt utnyttjande av barn tros vara utbrett. Den lagstadgade
minimiåldern för giftermål är 16 år för flickor och 18 år för pojkar. Med
domstolsbeslut och föräldrars medgivande kan denna sänkas till 14 år
respektive 16 år. Barnäktenskap är vanligt förekommande, särskilt på
landsbygden.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Papua Nya Guinea är ett av de mest heterogena länderna i världen och har ett
stort antal olika etniciteter och språk. Djupt rotade konflikter liksom brist på
effektiva polisinsatser har ibland lett till våldsamma etniska konflikter. Den
ökade tillgången av moderna vapen har ökat dödssiffrorna i dessa
sammandrabbningar på senare år.
Diskriminering på grundval av etnisk bakgrund förekommer. Särskilt drabbade
är personer som tillhör asiatiska immigrerade minoriteter (malajer, filippiner,
kineser). Myndigheterna har inrättat en kommitté för att granska
bakomliggande orsaker till diskriminering och våld mot utsatta grupper.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Sexuellt umgänge och vad som betecknas som grovt oanständiga handlingar
mellan män är olagliga och bestraffas med fängelse i upp till 14 respektive 3 år.
Under 2012 fanns inga uppgifter om att någon åtalats för detta brott. Sexuellt
umgänge mellan kvinnor är inte kriminaliserat. Hbt-personer utsätts för social
stigmatisering, och det finns inget rättsligt skydd mot diskriminering på
grundval av sexuell läggning eller könsidentitet. 2011 avvisade regeringen en
begäran från FN att avkriminalisera homosexualitet.
20. Flyktingars rättigheter
Papua Nya Guinea har undertecknat FN:s flyktingkonvention men har inget
etablerat skyddssystem för flyktingar och asylsökande. Med stöd av UNHCR
har regeringen gett skydd till flyktingar från den indonesiska provinsen
Västpapua (Irian Jaya).
Papua Nya Guinea har under de senaste åren mottagit asylsökande som varit
på väg till Australien vilket har ökat påfrestningen på landets
flyktinganläggningar markant. Flera hjälporganisationer har uppmärksammat de
undermåliga anläggningarna där det råder brist på rent vatten. UNHCR
oroades 2013 över avtal mellan Australien och Papua Nya Guinea om
hantering av asylsökande och avsaknaden av ett skyddssystem. Enligt
nuvarande avtal förs alla asylsökande från Australien till Manus Island, på
Papua Nya Guinea, där levnadsförhållanden är betydligt svårare.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Konstitutionen förbjuder diskriminering mot personer med fysisk eller psykisk
funktionsnedsättning. Det saknas emellertid lagar för att tillämpa detta förbud.
De flesta byggnader är inte anpassade till personer med funktionsnedsättning
och de diskrimineras i såväl utbildning som arbetsliv.
Regeringen ger stöd till ett flertal enskilda organisationer som arbetar för
rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Regeringen erbjuder också
avgiftsfri psykiatrisk vård för personer med psykisk funktionsnedsättning,
sådan vård är dock sällan tillgänglig utanför de större städerna. På landsbygden
är personer med funktionsnedsättning ofta hänvisade till familje- och
klansystemet. De flesta personer med funktionsnedsättning får inte jobb
utanför familjestrukturen.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ingen nationell institution för mänskliga rättigheter. Ett antal enskilda
organisationer för mänskliga rättigheter, såväl nationella som internationella,
verkar dock i landet. Regeringstjänstemän uppges vara lyhörda för synpunkter
från civilsamhällets sida.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Australien och Nya Zeeland har omfattande utvecklingssamarbete med Papua
Nya Guinea. Bland annat ges stöd till förbättringar av infrastruktur och insatser
för att uppnå FN:s millenniemål. Endast ett FN-organ, UNHCR, verkar i
landet.
Australien är den störste bidragsgivaren till Papua Nya Guinea. Australien har
dock fått kritik för sin politik att skicka flyktingar till Papua Nya Guinea i
utbyte mot bistånd och investeringar.
Papua Nya Guinea omfattas av EU:s partnerskapsavtal med Afrika, Karibien
och Stillahavsområdet (Cotonouavtalet). Avtalets syfte är att främja hållbar
ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning i AVS-länderna. Avtalet
lägger stor tonvikt vid mänskliga rättigheter, demokrati, rättstatsprincipen och
god samhällsstyrning.
