Stormaktens sista krig

Stormaktens
sista krig
Sverige och stora nordiska kriget 1700 – 1721
Olle Larsson
historiska media
Stormaktens sista krig.indd 3
2009-01-21 08:30:41
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
© Historiska Media och Olle Larsson 2009
Omslag: Jacob Wiberg
Omslagsbild: Övergången över Düna 1701 av Dan Andersson Stawert
Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum
Kartor: Svante Ström, Anders Enquist
Faktagranskning: Bengt Nilsson
Sättning: Gyllene Snittet
Tryck: ScandBook, Falun 2009
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-85873-59-3
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 4
2009-01-21 10:28:09
Innehåll
Förord
9
Prolog
11
13
Ett välde av fyrkantig skapnad
25
30
34
38
40
43
Orosmolnen hopar sig
49
51
58
65
70
74
Den svenska stormakten tar form
Hur riket styrdes
Kyrkans roll
Den politiska kulturen
Resurserna
Det kungliga enväldet
Anfallsförbundet tar form
Den karolinska armén och flottan
Krigföringen
På slagfältet
Manligt och kvinnligt i den karolinska armén
Från Narva till Düna
Det danska kriget
Belägringen av Riga
Mot Narva
Med Guds hjälp
Övergången över Düna
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 5
81
83
86
89
95
101
2009-01-21 10:28:09
Det svenska Israel
113
115
120
127
130
Kriget i Polen
135
137
142
149
155
Livet i fält och ombord
159
159
162
165
167
172
Mot katastrofen
175
177
185
191
Krigsfångarna
205
206
212
214
217
219
222
Östersjöväldet går under
225
225
230
Predikstolen som propagandainstrument
Småskrifter, skillingtryck och visor
Teman i propagandavisorna – fallet Narva
Propagandan utåt
Slaget vid Kliszów
Jakten på August
Slaget vid Fraustadt
Freden i Altranstädt
Mat och marscher
Sjukvården i fält
Religiös och världslig ordning
Breven hem
Livet på fartygen
Uppbrottet från Sachsen
Lesna – Poltavas moder
En armés undergång
Krigsfånge i Sverige
Svenska fångar i Ryssland före Poltava
Efter Poltava
Mot Sibirien
Religionen under fångenskapen
Fångenskapens slut
Vistelsen i Turkiet
Skåne ockuperas
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 6
2009-01-21 10:28:09
Slaget vid Helsingborg
De baltiska områdena förloras
Kriget i de tyska provinserna
Slaget vid Gadebusch
Arméns undergång
236
238
243
250
253
Slutet närmar sig
257
258
263
265
I skuggan av kriget
273
274
279
282
287
290
294
De norska fälttågen
297
298
302
308
311
313
Den döende stormakten
317
317
321
Epilog
329
Bibliografi
335
Register
347
Anfallet mot Finland
Den stora ofreden
I Stralsund
Den ekonomiska utvecklingen
Rikets styrelse
Manskapsförluster, missväxter och pest
Flyktingarna
Karolinernas kvinnor
Klagomål och missnöjesyttringar
Det första norska fälttåget
Nya fälttågsplaner
Kungens död
Dödsmarschen över fjällen
Enväldets fall
Rysshärjningarna sommaren 1719
Fredsförhandlingarna
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 7
2009-01-21 10:28:09
Förord
Egentligen var det med det stora nordiska kriget som mitt historieintresse tog sin början. Många är de som fått höra historien om
femåringen som tjatade sig till Den svenska historien i tio band på
bokrean 1973. Det femte bandet med titeln Karolinska tiden 1654–
1718 är mer än välläst. Jag minns fortfarande hur jag fascinerades
av bilderna i boken. Den svenska segern vid Narva, det framryckande svenska kavalleriet vid Gadebusch och Karl XII:s leriga uniform från Fredrikshald satte fantasin i rörelse.
Under min barndom sände Sveriges Radio ett program som
hette Morgonväktarna där lyssnarna fick ringa in och ställa frågor
till olika ämnesexperter. Historieprofessorn Alf Åberg besvarade de
frågor som handlade om historia och inte sällan rörde lyssnarnas
funderingar Karl XII:s krig. På sin trygga skånska redogjorde professorn bland annat för den svenska landstigningen på Själland liksom för karolinernas svåra nederlag vid Poltava. Kanske är det just
den där bokrean i början av 1970-talet och lördagsförmiddagarna
framför radion i mina föräldrars kök i Oskarshamn som gör att jag
idag är verksam som historiker och nu har skrivit en bok om just
det stora nordiska kriget.
I boken Stormaktens sista krig. Sverige och stora nordiska kriget
har jag med kriget i fokus velat skildra livet i den svenska stormakten under de dryga tjugo år som konflikten pågick. De långa marscherna, fältslagen och livet i fält löper som en röd tråd genom
berättelsen men även villkoren för de människor som levde i skug-
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 9
2009-01-21 10:28:09
10 ·
Stormaktens sista krig
gan av kriget lyfts fram. Vilken roll spelade religionen? Hur försökte statsmakten få människorna i riket att ställa upp på den förda
politiken? Hur påverkades befolkningen av den pestepidemi och de
missväxter som drabbade landet under krigsåren? Detta är några av
de olika teman som behandlas i boken.
Att skriva en bok är i många avseenden ett mycket ensamt ar­
bete. Det är därför av utomordentligt stor vikt att man då har människor omkring sig som man kan diskutera och samtala med under
arbetets gång. Mitt största tack går till Lena Amurén på förlaget
Historiska Media som följt arbetet med boken från början till slut.
Tack för allt stöd och all uppmuntran under skrivprocessen och för
din konstruktiva kritik av såväl språk som innehåll som väsentligt
bidragit till att göra texten bättre.
Bengt Nilsson har lagt ner ett storartat arbete som faktagranskare av texten. Tack för dina värdefulla synpunkter och kommentarer.
Flera hjälpsamma vänner har haft godheten att läsa och kommentera texten. Jag tackar Peter Danielsson, Fredrik Kjällbring,
Eije Hagelberg, Johan Nilsson och Christian Sandahl för kloka
syn­punkter på både innehåll och språk.
Många människor som lever idag har svårt att tänka sig att det
inte är särskilt länge sedan dålig väderlek innebar att man fick svälta
och att det med jämna mellanrum dök upp epidemier som skördade tiotusentals offer. I ett land som inte varit i krig på snart 200
år kan det vara svårt att tänka sig att det fanns en tid då krig var ett
normaltillstånd. Förhoppningsvis kan boken om Sverige och det
stora nordiska kriget bidra till att ge läsaren perspektiv på vår egen
tid. Det var inte länge sedan apokalypsens ryttare sprängde fram
över den svenska jorden.
Växjö i januari 2009
Olle Larsson
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 10
2009-01-21 10:28:09
Prolog
Tecknen år 1697 talade sitt tydliga språk. Svåra tider stod för dörren och ofärd var att vänta. Kungen, Karl XI, som under en lång tid
plågats av svåra buksmärtor, avled i början av april. Obduktionen
visade att hela bukhålan var full av cancersvulster. Under två års tid
hade dessutom skördarna slagit fel till följd av ogynnsam väderlek.
Vintrarna hade varat ända till midsommar och somrarna sedan regnat bort. Missväxten slog hårt mot stora delar av riket, och rykten
visste berätta att folket på många håll fått blanda agnar, halm, bark
och rötter i brödet om man ens hade något. Många var de som
dukat under av hunger eller av de sjukdomar som följde i svältens
spår. Rödsot och fläckfeber härjade på flera platser och människor
föll offer för liemannens skära. Västmanland, Dalarna, Uppland
och Södermanland tillhörde de delar av riket som led svårast. I
tusental sökte sig de svältande till huvudstaden. Här höll de till på
gatorna där de drog omkring i jakt på föda. Värst drabbades emellertid den östra rikshalvan. I Finland hade svälten tagit livet av upp
emot en fjärdedel av befolkningen. Uppskattningsvis 114 000 människor dog svältdöden eller föll offer för de härjande sjukdomarna
under nödåren.
Den sjunde maj, medan den döde kungen fortfarande stod lik
på slottet Tre kronor, kom elden lös i den gamla kungaborgen. De
båda knektar som skulle hålla vakt på vinden hade övergivit sina
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 11
2009-01-21 10:28:09
12 ·
Stormaktens sista krig
poster. När de kom tillbaka hade elden redan fått fäste och stod
inte att hejda. De skräckslagna åskådarna kunde se eldslågor slå ut
överallt under koppartaket. Kungafamiljen utrymde slottet och
Karl XI:s lik fördes i säkerhet. Kroppen bars först till stallet och
därefter till ”greve Pers hus” för att slutligen hamna i Riddarholmskyrkan. Slottet var helt övertänt och stod inte att rädda. Med ett
brak störtade de åtta kanonerna i det höga tornet ner i drottningens vinkällare. Rasade gjorde också den stora kyrkklocka som hängt
i taket. Som ett järtecken som förebådade onda tider kunde de som
sökt sig ut för att beskåda katastrofen se hur de tre kronorna på tornets tak, symbolen för riket och kungamakten, blev lågornas rov.
Vid kungens begravning i Storkyrkan i november samma år höll
ärkebiskopen Olof Svebilius tal. Han var orolig för vad som skulle
komma då han sammanfattade läget i riket:
Uti Helgedomen och Guds församling, ja i hela Israel, det är
överallt i vårt fädernesland, höres inget annat än denna klagorösten: Konungen, landets fader, är död. Konungens gemål
och landets moder är död. Konungens härliga borg är av eld
förtärd och i aska lagd, och landets invånare försmäktar av
hunger och förgås.
Tecknen bådade verkligen inte gott men än var det inte riktigt slut
på förebuden om onda tider. Sedan riksdagen förklarat den blott
femtonårige Karl XII myndig i november 1697 kröntes den unge
kungen i ett snöigt Stockholm den 14 december samma år. Över
fyra hundra personer, de flesta svartklädda, hade samlats på Riddar­
holmen där de kungliga hade sitt residens. Sorgkläder var påbjudna
av hänsyn till den gamle kungens bortgång. Vid tidigare kröningar
hade rikets ärkebiskop placerat kronan på kungens huvud, men när
Karl XII steg ut på kungshusets trappa klockan åtta på krönings­
dagens morgon satt redan kronan på den kungliga hjässan. Den
svenske monarken var den förste svenske kung som ärvde ett en-
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 12
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 13
välde. I samma ögonblick som han satt upp på sin häst för att rida
bort till Storkyrkan gled kronan av hans huvud. Överste­marskalken
Johan Gabriel Stenbock lyckades emellertid fånga den innan den
slog i marken. Detta var också ett tecken som inte bådade gott för
framtiden. Efter akten i kyrkan gled smörjelsehornet ur ärkebiskopens händer och föll i golvet. Ännu ett tecken som tydde på att
olyckor stod att vänta. Vad skulle framtiden bära i sitt sköte för den
unge kungen och det svenska stormaktsväldet, ett välde som byggts
upp genom krigiska erövringar under drygt 130 år?
Den svenska stormakten tar form
Fram till tiden för Gustav Vasas död kan den svenska utrikespolitiken beskrivas som defensiv och återhållsam. Men efter 1560 började Sverige föra en allt mer expansiv politik samtidigt som de styrande började kasta sina blickar österut. Danmark var alltjämt
arvfienden men nu började även Polen och Ryssland att uppfattas
som potentiella hot.
En viktig faktor bakom den nya utrikespolitiska inriktningen
var det politiska vakuum som uppstått i Östersjöområdet efter det
att den så kallade Ordensstaten i Baltikum upplösts. Plötsligt blev
det möjligt för nya makter att försöka skaffa sig inflytande över
bland annat de viktiga hamnstäderna i Estland och Livland som
tidigare kontrollerats av Tyska orden. Ytterst handlade det om att
tillskansa sig så mycket som möjligt av de inkomster som handeln
över de baltiska hamnarna inbringade. Till detta kan läggas att den
ryska marknaden var viktig för flera västeuropeiska länder. Inte
minst varor som hampa och lin var av stor betydelse för de stora
sjöfartsnationerna England och Holland. I och med detta skapades
en rivalitet mellan Ryssland, Polen, Danmark och Sverige som bottnade i att samtliga önskade flytta fram sina positioner i Östersjöområdet.
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 13
2009-01-21 10:28:10
14 ·
Stormaktens sista krig
En kapplöpning om Baltikum inleddes. I slutet av 1550-talet
hade Ryssland lagt under sig Narva och Dorpat. År 1561 skaffade
Sverige sig kontroll över Reval och de tre estniska landskapen Harrien, Wierland och Jerven. Danmark köpte Ösel av Ordensstaten
medan Livland anslöt sig till Polen. Handelspolitiskt innebar detta
att Sverige, Ryssland och Polen kontrollerade hamnar som var av
stor betydelse för den ryska handeln med Västeuropa. Danmark
kunde genom sin kontroll över Öresund blockera handeln och därmed spela en viktig roll i kampen om Östersjön.
De spänningar som rivaliteten orsakade skulle snart leda till
öppen konflikt. År 1563 bröt krig ut mellan Sverige och Danmark.
Kriget, som kallas det nordiska sjuårskriget, avslutades 1570 genom
freden i Stettin. Här bekräftades rikenas gamla gränser. Den danska
kungen avsade sig sina anspråk på den svenska kronan medan Johan
III avstod från sina anspråk på Norge. Älvsborg, som var Sveriges
enda hamn i väster, hade erövrats av danskarna under kriget och
skulle därför återlösas av svenskarna med 150 000 daler silvermynt.
För att betala lösen för Älvsborg lades en ny skatt på de svenska
bönderna. Varje hushåll skulle betala en tiondel av sin förmögenhet
i koppar, silver och boskap.
För svenskt vidkommande präglades det sena 1500-talet av krig
med Ryssland. Redan mellan åren 1554 och 1557 hade de båda
länderna varit i krig med varandra. Under 1560-talet gjorde svenskarna försök att blockera den ryska handeln över Narva för att istället förlägga den till de svenska städerna Reval och Viborg. År 1581
erövrades Narva av svenska trupper. Det kom emellertid inte att få
de konsekvenser för handeln som man hoppats på. Ryssarna förlade istället sin handel till Archangelsk vid Vita havet. Nya fientligheter blossade upp under 1590-talet. Då konflikten avslutades
genom freden i Teusina 1595 bekräftades det svenska innehavet av
Estland. Sverige avstod Kexholms län mot att ryssarna lovade att
omdirigera sin handel från Archangelsk till Reval och Viborg. I
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 14
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 15
praktiken kom emellertid den huvudsakliga handeln att även fortsättningsvis gå över Archangelsk eller över de polska hamnarna.
I samband med de svenska tronföljdsstriderna vid slutet av
1590-talet försämrades relationerna till Polen. Sigismund, som var
kung i såväl Sverige som Polen, fördrevs från den svenska tronen av
sin farbror hertig Karl och gjorde ända fram till sin död 1632
anspråk på kronan. Ytterligare en anledning till den ökade spänningen mellan de båda länderna var kampen om Estland och Livland. Konflikten eskalerade och krig bröt ut under tidigt 1600-tal.
Då Karl IX dog 1611 dominerade Sverige i Estland medan Polen
kontrollerade i stort sett hela Livland.
En av den svenska historievetenskapens klassiska tvistefrågor har
handlat om vilka motiv som låg bakom den svenska stormaktspolitiken. Grovt sett kan man urskilja tre olika förklaringsmodeller. En
förklaring som framförts är att utrikespolitiken dikterades av om­
sorg om rikets säkerhet. Av rädsla för att bli inringad av Danmark,
­Ryssland eller Polen var Sverige tvunget att blanda sig i kampen
om de baltiska områdena. Danmark kunde, som tidigare nämnts,
stänga till Öresund samt hota den svenska hamnen Älvsborg i väster. Anhängarna av denna förklaringsmodell menar att det var rädslan för att Danmark skulle etablera sig i Estland som drev Erik XIV
att ta kontroll över Reval. Eftersom Ösel och Gotland var i danska
händer skulle ett ökat danskt inflytande vid Finska viken kunna
leda till en militär inringning av Sverige. Lika farligt var det om
Ryssland nådde ut till Östersjön eller om det polska inflytandet vid
Östersjökusten ökade. När Sverige väl etablerat sig på andra sidan
Östersjön föddes en ny försvarspolitisk doktrin – tanken på att förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav, ett dominium maris Baltici.
Andra forskare hävdar att det snarare var ekonomiska motiv
som låg bakom den expansiva utrikespolitiken. Målet för Sverige
var att skaffa sig monopol på tullinkomsterna från handeln mellan
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 15
2009-01-21 10:28:10
16 ·
Stormaktens sista krig
Ryssland och Baltikum å ena sidan och Väst- och Mellaneuropa å
den andra. Hampa, lin och virke från Ryssland var eftertraktade
produkter i väst. Viktig var också handeln med spannmål från
Polen och Litauen. De forskare som förfäktar denna förklaringsmodell lyfter fram de svenska försöken att få den ryska handeln att
gå över svenska hamnar som ett argument för att de ekonomiska
motiven skall ha varit avgörande för den svenska Östersjöpolitiken.
En tredje uppfattning är att den svenska stormaktspolitiken
drevs fram av adeln. En lyckosam svensk expansionspolitik skulle
medföra välavlönade militära och civila ämbeten i de nyerövrade
provinserna. Att dessa ämbeten skulle tillfalla adeln var självklart då
adelsståndet hade ensamrätt till högre poster i rikets tjänst. Genom
donationer av jord skulle de kunna berika sig på krigen som också
skapade nya karriärmöjligheter.
Debatten kring motiven bakom den svenska stormaktspolitiken
fortsätter. Idag menar de flesta forskare att det var en kombination
av säkerhetspolitiska och ekonomiska överväganden som låg bakom
den förda politiken.
I Ryssland rådde stor politisk oreda efter den gamla tsarättens
utdöende, och perioden mellan 1603 och 1613 kallas i historieskrivningen ”den stora oredan”. Sverige utnyttjade det politiska
kaoset för att föra en allt aggressivare utrikespolitik gentemot Ryssland. Svenska trupper blandade sig i det ryska inbördeskriget och
1610 nådde en styrka Moskva. Jacob De la Gardie marscherade in
i staden och stannade där ett par månader. Svenskarna tvingades
senare att retirera efter att ha försökt undsätta Smolensk men misslyckats. Följande år lanserade en av de stridande fraktionerna Karl
Filip, Gustav II Adolfs bror, som kandidat till den ryska tronen. En
annan gruppering ville istället se Vladislav, den polske kungen
Sigismunds son, som rysk tronföljare. Härigenom kom de svenska
och de polska intressena att kollidera. En svensk framgång i den
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 16
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 17
ryska konflikten nåddes 1611 då Novgorod erövrades. Sverige blandade sig inte enbart i inrikespolitiken utan försökte även skaffa sig
kontroll över den ryska handeln vid Ishavet. Sverige ställde krav på
att få delar av Lappmarken. Detta gjorde att Danmark kom att
känna sin ställning hotad. Den danske kungen Kristian IV hade
under lång tid argumenterat för nödvändigheten av ett nytt krig
mot Sverige. Hans mål var att återställa och säkra den danska dominansen i Östersjöområdet. En del forskare menar att Lappmarksproblematiken inte spelade någon större roll i den uppblossande
konflikten mellan Sverige och Danmark. De svenska ambitionerna
i området hade redan kommit på skam då kriget bröt ut. Efter
moget övervägande gav det danska rådet kungen sitt medgivande.
Fejdebrevet utfärdades den 4 april och i maj 1611 kom krigsförklaringen. Kriget, som gått till historien som Kalmarkriget, avslutades
genom freden i Knäred 1613. Svenskarna hade besegrats och tvingades formellt att ge upp sina anspråk på Lappmarken vid Ishavet.
Danmark, som ännu en gång erövrat Älvsborgs fästning, behöll
denna samt sju härader fram till dess att en ny lösensumma betalats. Denna Älvsborgs andra lösen, som skulle betalas under åren
1616–19, tvingade staten att ta lån i utlandet och öka exporten av
koppar. Man vände sig till Holland som var en av de ledande handelsnationerna under 1600-talet. Holländarna var missnöjda med
den danska handelspolitiken och inte minst med tullhöjningarna i
Öresund. Det låg i Hollands intresse att inte någon nordisk makt
ensam ­tilläts behärska Östersjön. Ett svenskt-holländskt samarbete
inleddes därför i Haag 1614.
År 1613 var den stora oredan i Ryssland över och en ny dynasti,
den romanovska, tog plats på den ryska tronen. Krigstillstånd rådde
mellan Ryssland och Sverige. Svenskarna krävde att få ersättning
för sina insatser under inbördeskriget. Fred slöts fyra år senare, i
Stolbova 1617, och Sverige erhöll då Kexholms län och Ingermanland.
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 17
2009-01-21 10:28:10
18 ·
Stormaktens sista krig
Med Polen hade Sverige varit i krig sedan slutet av 1500-talet.
Svenskarna närde en önskan om att förvärva Livland från Polen
medan polackerna å sin sida ville driva bort svenskarna från Estland. Ytterligare en orsak till konflikten var dynastisk. Sigismund
gjorde alltjämt anspråk på den svenska kronan. Efter freden i Stolbova tog Sverige nya tag i kampen mot Polen som befann sig i krig
med Ryssland. En stor svensk framgång nåddes 1621 då Riga erövrades. De polska försöken att återta kontrollen över Livland stoppades i slaget vid Wallhof 1626. Stillestånd slöts i Altmark 1629 där
Polen erkände de svenska besittningarna i Livland och avstod från
städerna Elbing, Frauenberg, Braunsberg och Memel under en sexårsperiod. Sverige och Danzig ingick en överenskommelse som
innebar att den svenska kronan och staden delade på tullinkomsterna. Det polska kriget 1617–29 var således en stor framgång för
Sverige. Handelsvägarna längs Düna, Njemen och Weichsel var nu
under svensk kontroll och därmed stora delar av den polska Östersjöhandeln.
Ett viktigt steg på vägen mot rollen som europeisk stormakt tog
Sverige genom sin inblandning i det trettioåriga kriget 1618–48.
Huvudmotståndare i kriget var inledningsvis den protestantiska
unionen och den katolska ligan. Danmark blandade sig i konflikten på den protestantiska sidan men besegrades och tvingades dra
sig ur 1629. Den tyska Östersjökusten var då besatt av den katolska
ligans trupper. Utvecklingen medförde att de kejserliga anspråken i
Östersjöområdet kolliderade med de svenska. I forskningen har
man diskuterat hur stort det kejserliga hotet mot Sverige i realiteten var. Det var emellertid inte första gången som kejsaren och den
svenske kungen var i konflikt med varandra. Redan under det
polska kriget hade kejsaren sänt hjälptrupper till den polske kungen.
År 1628 bad staden ­Stralsund om svensk hjälp mot Albrecht von
Wallensteins trupper. Ett avtal slöts mellan staden och Gustav II
Adolf. Svenska trupper sändes till stadens hjälp och Stralsund kom
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 18
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 19
att bli en stödjepunkt för de kommande svenska operationerna i
Tyskland. Efter stilleståndet i Altmark 1629 kunde den svenske
kungen rikta all sin uppmärksamhet mot situationen i Tyskland.
Den svenska hären landsteg på tysk mark sommaren 1630.
Svenskarna var i behov av ekonomiskt stöd för den militära kampanjen. Efter förhandlingar med Frankrike ingicks traktaten i Bärwalde 1631. Genom denna garanterades Sverige årliga subsidier på
400 000 riksdaler mot att man höll en armé på 36 000 man i Tyskland. Den svenska insatsen i trettioåriga kriget kom att bli framgångsrik och då freden slöts fick man skörda frukterna av krigs­
ansträngningarna. Enligt traktaten från den westfaliska freden 1648
fick Sverige Vorpommern med Rügen, delar av Hinterpommern
med Stettin, Wismar i Mecklenburg samt biskopsdömena Bremen
och Verden. Därmed var det kejserliga hotet mot Östersjön avvärjt.
Genom sina tyska besittningar kom Sverige att bli representerat
bland de tyska riksständerna.
Redan innan freden slutits 1648 hade ett tillfälle till en uppgörelse med den gamla ärkefienden Danmark yppat sig. År 1643
genomfördes ett svenskt anfall söderifrån under ledning av fältmarskalken Lennart Torstenson. Blixtattacken tog danskarna på sängen
och de besegrades. Då fred slöts i Brömsebro 1645 avträdde Danmark Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen ovillkorligen och
Halland på trettio år till Sverige. Svenskarna fick dessutom tullfrihet i Öresund. Sverige hade nu tagit över rollen som den dominerande makten i området runt Östersjön.
Efter frederna 1645 och 1648 uppkom nya hotbilder. De angränsande tyska furstestaterna utgjorde ett potentiellt framtida hot,
inte minst Brandenburg, som var intresserat av Pommern. Hertigdömet skulle egentligen ha tillfallit Brandenburg efter den siste hertigens död. Danmark var revanschlystet efter nederlaget och orienterade sig därför mot länder som kunde tänkas vara intresserade av
att föra en antisvensk politik. Till dessa länder hörde nu Holland
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 19
2009-01-21 10:28:10
20 ·
Stormaktens sista krig
som kände sig besvärat av den svenska dominansen i Öster­sjö­
området.
Under tiden hade situationen i Ryssland stabiliserat sig och de
styrande kände sig redo att försöka återvinna det som förlorats till
Sverige och Polen. Svenskarna, som fruktade en rysk framstöt,
beslutade om nya rustningar och vände sig till Polen med ett allians­
erbjudande. Tanken var att Polen skulle ingå ett förbund med Sverige. Förhandlingar mellan de båda länderna inleddes i Lübeck
1651 och fortsatte ända fram till 1655. De kom emellertid att bli
resultatlösa. Sverige fattade då beslut att anfalla Polen och krig bröt
ut sommaren 1655. Svenskarna var framgångsrika, Warszawa och
Kraków erövrades snabbt och den polske kungen tvingades fly. Karl
X Gustav fortsatte fälttåget i Västpreussen där endast staden Danzig stod emot svenskarna. Kriget ledde till uppkomsten av en nationell motståndsrörelse i Polen. De svenska framgångarna avstannade och svenskarna fick inrikta sig på att hålla ställningarna vid
Östersjön. Holländarna sände en flotta till Danzigs skydd och
ingick ett förbund med Danmark. Svenskarna tvingades till reträtt.
För att vinna tid slöt svenskarna ett avtal med holländarna i Elbing
i september 1656.
I denna brydsamma situation anföll Ryssland Sverige 1656 och
slöt samtidigt ett stilleståndsavtal med Polen i Vilnius. Situationen
gjorde att svenskarna tvingades avsätta stora truppstyrkor för att
försvara de baltiska provinserna och Finland. I konflikten gav kejsaren Polen sitt stöd och Brandenburg, som tidigare varit i förbund
med Sverige, bytte sida.
Danmark såg nu sin chans att återerövra det som förlorats till
Sverige 1645 och förklarade krig i juni 1657. Ur dansk synvinkel
var läget synnerligen gynnsamt då svenskarna hade händerna fulla
i såväl Baltikum som Polen. I denna situation valde Karl X Gustav
att bryta upp med sin här från det polska området och tåga mot
Danmark. Precis som 1643 anföll svenskarna söderifrån. Jylland
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 20
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 21
erövrades, och tack vare den starka vinterkylan som gjorde att Stora
och Lilla Bält frös till kunde den svenska armén tåga över isen och
besegra de danska trupperna. I den fred som slöts i Roskilde 1658
fick Sverige Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och
Trondheims län. Det svenska riket nådde därmed sin största territoriella utsträckning någonsin.
Sedan stillestånd ingåtts med Ryssland beslutade den svenske
kungen att danskarna skulle tvingas till total underkastelse en gång
för alla. Ett nytt krig bröt ut i augusti 1658. Köpenhamn belägrades av svenskarna men en holländsk flotta kom till stadens undsättning. Den svenska blockaden bröts och fred slöts efter medling av
västmakterna. I freden i Köpenhamn 1660 tvingades Sverige återlämna Bornholm och Trondheims län till Danmark.
Samma år slöts freden i Oliva med Polen som definitivt avstod
Livland till Sverige och avsade sig alla anspråk på den svenska kronan. Följande år ingicks ett fredsavtal med Ryssland i Kardis utan
några landavträdelser.
1660-talet präglades av en fredlig utrikespolitik från svensk sida.
Det överskuggande målet var att skydda den nyvunna stormaktsställningen. Svenskarna behövde skaffa sig bundsförvanter. Sverige
orienterade sig mot England och anledningarna till detta var flera.
Den tidigare bundsförvanten Holland hade agerat antisvenskt
under krigen på 1650-talet och dessutom hade holländarna erövrat
kolonin Nya Sverige i Nordamerika 1655 liksom den svenska handelsstationen Cabo Corso i Västafrika. Under den senare delen av
1660-talet skedde ett närmande mellan England och Holland. Syftet med det ingångna förbundet var att stävja en fransk expansion
på kontinenten. Till detta läger anslöt sig Sverige.
Under 1670-talet sprack alliansen mellan England, Holland och
Sverige då engelsmännen närmade sig Frankrike. Fransmännen
försökte få till stånd ett förbund med Danmark. I denna skärpta
utrikespolitiska situation såg sig Sverige tvunget att rusta och för
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 21
2009-01-21 10:28:10
22 ·
Stormaktens sista krig
detta krävdes subsidier. Fransmännen förklarade sig vara villiga att
hjälpa Sverige ekonomiskt mot att svenskarna lovade att ingripa
militärt om någon tysk makt skulle angripa Frankrike. Fransmännen förband sig att göra detsamma i motsvarande situation. Ett
förbund mellan Sverige och Frankrike ingicks 1672.
Mellan åren 1673 och 1674 bildades en antifransk allians bestående av Holland, Österrike, Spanien, Brandenburg, Lüneburg och
Danmark. De sistnämnda tre staterna hoppades kunna göra territoriella vinster på Sve­riges bekostnad. Efter påtryckningar från
Frankrike gick svenska trupper, stationerade i Pommern, in i Brandenburg 1674. Här tvingades de till reträtt efter att ha besegrats i
slaget vid Fehrbellin 1675. Samtidigt gick danska trupper in i Holstein-Gottorp som sedan 1661 var i förbund med Sverige. Hertigen
fängslades och tvingades överlämna sina fästningar. Samma år kom
den danska krigsförklaringen mot Sverige. I krigets inledning led
den svenska flottan ett förödande nederlag utanför Ölands södra
udde. En dansk här landsteg i Skåne men efter den svenska arméns
seger vid det blodiga slaget vid Lund i december 1676 inträffade en
vändpunkt i kriget. Skåne återerövrades, och i och med att de
svenska trupperna intog Kristianstad 1678 var kriget till ända. Jakten på snapphaneförband fortsatte emellertid under det följande
året. Fred slöts i Fontainebleau 1679 där Sverige endast tvingades
till marginella landavträdelser till Brandenburg och Lüneburg.
Såväl svenskarna som danskarna ogillade att fransmännen mäklat
fred över deras huvuden och ingick därför en egen fred i Lund den
26 september 1679. Fredsvillkoren var emellertid desamma. För att
ytterligare befästa freden ingick den svenske kungen Karl XI äktenskap med den danska prinsessan Ulrika Eleonora i maj samma år.
Bröllopet firades på Skottorps slott i Halland. Efter freden följde en
drygt tjugoårig fredsperiod innan de rivaliserande staterna åter
drabbade samman.
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 22
2009-01-21 10:28:10
Prolog
· 23
Det svenska stormaktsväldet byggdes således upp under en
hundraårsperiod genom en rad krig som ledde till territoriella vinster. Dessa ledde i sin tur till misstänksamhet och fientlighet mellan de länder som deltog i kampen om makt och inflytande kring
Östersjön. Den fredsperiod som följde var en tid då rivalerna slickade sina sår och bidade sin tid. Sverige var mäktigt men i vassen
lurade tre hämndlystna och revanschsugna stater: Danmark, Ryssland och Polen. I slutet av 1690-talet härjades Sverige av hungersnöd och sjukdomar, kungen var omyndig och ingen visste riktigt
vad som skulle ske. Läget tedde sig gynnsamt för Sveriges fiender
och de förberedde sig för krig. Kriget, som bröt ut tidigt på våren
1700, benämns det stora nordiska kriget.
Stormaktens sista krigaefixs45o56.indd 23
2009-01-21 10:28:10