Barnmorskans erfarenhet och upplevelse av att stödja

KAROLINSKA INSTITUTET
Institutionen för kvinnor och barns hälsa
Enheten för reproduktiv hälsa
VT16
Barnmorskans erfarenhet och upplevelse av att
stödja kvinnans anknytning till det väntade
barnet under graviditet
Examensarbete i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa, 15 HP
(Avancerad nivå), 2016
Författare:
Miriam Hyrkäs
Leg. Sjuksköterska
Barnmorskestudent
Handledare:
Kyllike Christensson
Professor, Senior
Leg. Barnmorska
Författare:
Rishwana Kamaldeen
Leg. Sjuksköterska
Barnmorskestudent
Examinator:
Mia Barimani
Universitetsadjunkt
Leg. Barnmorska
KAROLINSKA INSTITUTET
Institutionen för kvinnor och barns hälsa
Enheten för reproduktiv hälsa
VT16
Midwife´s experiences and perceptions in
supporting prenatal bonding during pregnancy
Master’s Degree thesis in the field of Sexual, reproductive and perinatal health, 15 ECTS,
(Advanced level), 2016
Authors:
Miriam Hyrkäs
Reg. Nurse
Midwifery Student
Supervisor:
Kyllike Christensson
Professor, Senior
Reg. Midwife
Authors:
Rishwana Kamaldeen
Reg. Nurse
Midwifery Student
Examiner:
Mia Barimani
Lecturer, Med. Dr.
Reg. Midwife
Förord
Det har varit ett intressant, lärorikt och intensivt arbetet. Under
arbetsprocessens gång har vi haft möjligheten att reflektera med
engagerade människor som vi vill uttrycka vår djupaste tacksamhet till, ni
vet vilka ni är.
Ett stort tack till er barnmorskor som deltog i studien och som så generöst
delade med sig av er tid och era erfarenheter. Det var oerhört givande och
lärorikt av att få samtala med er, tack.
Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare, Kyllike Christensen, som
under arbetes gång givit oss vägledning, uppmuntran och värdefulla
synpunkter.
Sist men inte minst vill vi tacka våra barn Inaya, Ifra, Ilfa och Adam för ert
tålamod. Raja Kamaldeen för all god mat, Gerth Hyrkäs för ständig
tillgänglighet.
Miriam Hyrkäs och Rishwana Kamaldeen
Stockholm, den 18 maj 2016
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Mödrahälsovårdens primära uppdrag är att erbjuda hälsovård under graviditeten
till alla gravida. En del av mödrahälsovårdens arbete idag har blivit att förbereda föräldrarna
inför förlossning och stödja dem i föräldraskapet. Regionala riktlinjer i Stockholms län
beskriver att i barnmorskans arbetsuppgifter på mödravårdscentralen ingår det att bistå vid
initiering av anknytningsprocessen mellan den gravida kvinnan och det ofödda barnet. Det
man tror sig veta, är att en god relationsutveckling prenatalt predisponerar för en god
relationsutveckling postnatalt.
Syfte: Belysa barnmorskors erfarenheter och upplevelser av att stödja kvinnans
relationsutveckling till det ofödda barnet på mödravårdscentral.
Metod: Deskriptiv kvalitativ ansats. I urvalsprocessen anmälde sex barnmorskor, verksamma
inom mödrahälsovården, sitt deltagande. Datainsamling skedde via semi-strukturerade
intervjuer. Latent innehållsanalys användes för att finna den underliggande meningen i de
berättelser som delgavs.
Etiska aspekter: Då arbetet betraktas som en kvalitetssäkring har inget etiskt godkännande
eller rådgivande inhämtats. En etisk diskussion har förts genomgående under
arbetsprocessens gång.
Resultat: Ett tema, tre subtema identifierades från intervjuerna. Temat visade att
barnmorskorna i föreliggande studie främjade föräldrablivandet för att stärka kvinnans
förmåga att skapa en relation med sitt ofödda barn och de tre subtemana visade att
barnmorskan gjorde detta genom att upprätta en vårdrelation, verkliggörande av barnet och
att stödja kvinnan att ta ansvar för sitt och barnets välbefinnande. Psykisk ohälsa pekades ut
som den eventuella riskfaktorn för hinder i relationsutvecklingen.
Slutsats: Barnmorskorna i föreliggande studie uppgav att de kan utföra sitt uppdrag i enlighet
med BAS-programmet, att verkliggöra barnet och stödja initieringen av
anknytningsprocessen.
Nyckelord: Anknytning, att Stödja, Barnmorska, Mödravårdscentral
ABSTRACT
Background: Maternal health care´s primary mission is to provide health care during
pregnancy to all pregnant women. Part of maternal health care work today has been to
prepare the parents for childbirth and support them in their parenting. Regional guidelines in
Stockholm County depicts that the midwife's duties at maternity care unit is to support the
initiation of prenatal relationship between the pregnant woman and the unborn child. Various
studies show that an optimal prenatal bonding helps determine a sound postnatal bonding
with the infant.
Purpose: To illustrate antenatal midwife´s experiences in supporting women´s prenatal
attachment with the unborn child.
Method: Descriptive qualitative approach method was employed. Six midwives working at
maternity clinics were interviewed and the data collected was analyzed by latent content
analysis technique.
Ethical considerations: Ethical approval or advisory is not required because this work is
regarded as a quality assurance.
Result: One theme, three subthemes emerged from the data. The theme was to promote the
woman’s parenting role in order to support her development of a relationship with her unborn
child. The subthemes showed that the midwife’s in this study did so by establishing a caring
relationship, to perceive the child and encourage women to take their own responsibility.
Mental illness was identified as the possible risk to the obstacles in the relationship
development.
Conclusions: The midwives in this study reported that they can carry out their mission in
supporting the women at perceiving the child and support the initiation of the prenatal
bonding process.
Keywords: Maternal-fetal attachment, Guidance, Midwife, Maternity care units.
Innehållsförteckning
Inledning ................................................................................................................................... 1
Bakgrund .................................................................................................................................. 1
Mödrahälsovård ................................................................................................................... 1
Riktlinjer för vård under graviditet ................................................................................... 2
Barnmorskans stödjande roll .............................................................................................. 3
Relationsutvecklingen med det ofödda barnet .................................................................. 4
Problemformulering ................................................................................................................ 5
Syfte ........................................................................................................................................... 5
Metod ........................................................................................................................................ 5
Överväganden ........................................................................................................................ 6
Urval....................................................................................................................................... 6
Datainsamling ....................................................................................................................... 7
Dataanalys ............................................................................................................................. 8
Etiska aspekter ......................................................................................................................... 8
Resultat ................................................................................................................................... 10
Stödja föräldrablivandet ................................................................................................... 10
Upprätta en vårdrelation ................................................................................................... 11
Verkliggörande av barnet .................................................................................................. 13
Att stödja kvinnan att ta egenansvar för sitt och barnets välbefinnande ..................... 15
Metoddiskussion..................................................................................................................... 17
Giltighet ............................................................................................................................... 17
Tillförlitlighet...................................................................................................................... 19
Överförbarhet ..................................................................................................................... 19
Resultatdiskussion.................................................................................................................. 20
Att etablera en vårdrelation .............................................................................................. 21
Att verkliggöra barnet ....................................................................................................... 22
Att stödja kvinnan att ta egenansvar för sitt och barnets välbefinnande ..................... 24
Vetenskapliga slutsatser ........................................................................................................ 26
Klinisk implikation och samhällelig relevans ...................................................................... 27
Referenslista ........................................................................................................................... 28
BILAGA 1 – Informationsbrev............................................................................................. 33
BILAGA 2 – Frågeguide ....................................................................................................... 34
BILAGA 3 – Matris av bedömningsunderlaget i BAS-programmet ................................ 35
Inledning
Graviditeten är en tid av fysiologisk omställning och psykologisk mognad. Dessa är tätt
sammanvävda och beroende av varandra. Mödrahälsovården i Sverige har en unik möjlighet
att vara med och påverka de blivande föräldrarnas kognitiva-, emotionella- och
beteendeförändringar under graviditet. Ett intresse väcktes hos författarna i föreliggande
studie att fördjupa sig inom mödrahälsovårdens arbete i den relation som föräldrarna bygger
till det väntade barnet under graviditet. Den psykiska hälsan och eventuella ohälsans inverkan
på graviditet, förlossning och det nya livet med barnet har en stor inverkan på den enskilda
individens livskvalité. Goda relationer inom närfamiljen är av samhällsintresse för att stärka
det individuella barnets förutsättningar för trygga uppväxtvillkor. Detta inspirerade till en
fördjupning i barnmorskans upplevelse och erfarenhet av anknytning mellan kvinnan och
hennes ofödda barn. Denna uppsats blev resultatet av vårt intresse och ämnesfördjupningen.
Bakgrund
Mödrahälsovård
Mödrahälsovårdens primära uppdrag är att erbjuda hälsovård under graviditeten till alla
gravida. Mödrahälsovård är offentligt finansierad, kostnadsfri, frivillig och den organiseras i
form av barnmorskemottagningar (BMM). Verksamheten har även en stor betydelse för det
förebyggande, förberedande och informerande arbetet inom sexuell och reproduktiv hälsa.
Syftet är att främja hälsa och förebygga ohälsa hos kvinnan, det väntade barnet och det
nyfödda barnet. Barnmorskan arbetar promotivt för att identifiera, stödja och uppmärksamma
individens egna resurser, för att långsiktigt främja den totala hälsan i den kvinnliga
populationen. I det förebyggandet arbetet mot ohälsa ingår att förhindra uppkomsten av
sjukdomar, skador samt fysiska, psykiska och sociala problem. Där utöver att tidigt upptäcka
och behandla det som kan ha en ogynnsam påverkan på graviditeten (Socialstyrelsen, 2014).
Mödrahälsovårdens organisation så som den ser ut idag, utformades i slutet av 1930-talet med
främsta syfte att screena för diabetes och preeklampsi (Kaplan, Hogg, Hildingsson &
Lundgren, 2013). Under årens lopp har övervakning av barnets hälsa fått en allt större plats i
arbetet i och med fosterdiagnostikens utveckling. Utöver kvinnans fysiologiska hälsa har
kontroller för den psykologiska hälsan fått större utrymme (a.a). Psykiska och sociala besvär
under graviditet har alltmer adresseras som viktiga faktorer att uppmärksamma med tanke på
framtida konsekvenser för barnet (Socialstyrelsen, 2005). Barnmorskan inom
mödrahälsovården arbetar därför aktivt förebyggande med hälsorisker i samband med
1
graviditet. Livsstilsvanor som kan leda till ohälsa samt sociala missförhållanden i till exempel
partnerrelationen anses vara faktorer som kan resultera i en psykisk ohälsa när barnet väl är
fött (a.a.). Den eventuella psykiska ohälsan under barnets första levnadsår kan sätta hinder för
anknytningen mellan mor och barn med negativa konsekvenser för barnets socioemotionella
utveckling (Regionalt vårdprogram, 2014). En del av mödrahälsovårdens arbete idag har
blivit att förbereda föräldrarna inför förlossning och stödja dem i föräldraskapet
(Socialstyrelsen, 2014). Detta kan ske fortlöpande i enskilt möte, genom föräldragrupper
och/eller i samverkan med andra verksamheter som är av betydelse för den enskilda familjen.
Barnmorskans informerande ansvar på mödrahälsovården ämnar till att förmedla kunskap till
de blivande föräldrarna för att de ska kunna reflektera över sin livsstil och levnadsvanor.
Kvinnans kostvanor, utövande av fysisk aktivitet och eventuellt bruk av alkohol och tobak
har visat sig ha en inverkan på fosterutvecklingen. I barnmorskans uppdrag ingår det därför
att arbeta för sunda levnadsvanor för hela familjen (Socialstyrelsen, 2014).
Riktlinjer för vård under graviditet
BAS-programmet är ett styrdokument framtaget av en expertgrupp från Svenska Föreningen
för Obstetrik och Gynekologi samt Svenska Barnmorskeförbundet. Det är utformat som en
checklista för vilka aspekter som anses bör prioriteras inom mödrahälsovården (Stockholms
läns landsting, 2013). Liknande styrdokument finns i andra län i Sverige med varierande
utformning alla med Socialstyrelsens rekommendationer som underlag (Socialstyrelsen,
2014). Den blivande mammans relationsutveckling med det ofödda barnet, det vill säga
anknytning under graviditet, specificeras under barnmorskans arbetsfält om psykosocial hälsa
(a.a.). Psykisk ohälsa redovisas som den främsta riskfaktorn för ohälsa i samband med
graviditet och barnafödande och har därför fått ett specifikt regionalt vårdprogram som
fokuserar på psykisk sjukdom i samband med graviditet och spädbarnsperiod. I
vårdprogrammet finns tydliga riktlinjer för barnmorskans handläggning vid eventuell psykisk
ohälsa. Det adresserar tecken, riskfaktorer, medicinska frågeställningar och
läkemedelsanvändning. Därutöver görs en specificering av förväntat förlopp och avvikande
förlopp i anknytning utefter de tre trimestrar som kvinnan genomgår (Regionalt
Vårdprogram, 2014).
BAS-programmet (Stockholms läns landsting, 2013) omfattar minst åtta besök på
mödravårdscentral för en förstföderska och sju besök för omföderskor vid normal graviditet. I
början är besöken glesa och mot slutet kommer besöken i tätare intervaller. För besöken
beräknas ca 30 minuter inklusive tid för dokumentation. Barnmorskan har möjlighet att
individualisera vårdprogrammet genom medicinskt motiverade extra besök (a.a.).
2
Samverkansbehov föreligger vid åtgärder som ligger utanför barnmorskans yrkeskompetens,
till exempel, behandlingskrävande fysisk eller psykisk ohälsa (Socialstyrelsen, 2014). I
tvärprofessionella samverkansgrupper finns företrädare från mödrahälsovård, barnhälsovård,
vuxenpsykiatri, barn-och ungdomspsykiatrin (BUP) och socialtjänst (Stockholms läns
landsting, 2013). Enligt BAS-programmet är det väsentligt med samverkan mellan de
ovannämnda verksamheterna för att identifiera och stödja gravida kvinnor och nyblivna
föräldrar med psykisk ohälsa. Andra viktiga samarbetspartners är husläkare, sjukgymnast,
dietist och beroendevård (a.a.).
Barnmorskans stödjande roll
För att ge en förtroendeingivande och omsorgsfull vård ska barnmorskan försöka möta det
blivande föräldraparet där de befinner sig i sin livsvärld. Detta stärker föräldrarnas förmåga
att lita på sina egna resurser, vilket i sin tur leder till att föräldrarna utvecklas i föräldraskapet
(Berg & Lundgren, 2004). Vårdrelation bör präglas av ömsesidig respekt mellan
barnmorskan och det blivande föräldraparet. På så sätt blir vårdrelationen en väsentlig
utgångspunkt, och ett verktyg, för vägledning in i föräldraskapet (a.a.).
Enligt Hunter, B. (2006) bör barnmorskan skapa sig en förståelse för vem kvinnan är, utifrån
hennes unika livsvärld och anpassa sig kognitivt, emotionellt och beteendemässigt efter
kvinnas behov. Den hållningen möjliggör för kvinnan i sin tur att öppna upp och dela med av
sig själv (a.a.). Vårdrelationen bör alltså anta ett empatiskt förhållningssätt vid interaktion
mellan barnmorskan och kvinnan, där barnmorskan gör sig tillgänglig och avsätter tid för
samtal (Raine, Cartwright, Richens, Mohamed, & Smith. 2010, Seefat-van Teeffelen,
Nieuwenhuijze, & Korstjens, 2011). Ett sådant förhållningssätt har setts dämpa kvinnans
eventuella oro och stärka vårdrelationen ytterligare (Raine m.fl. 2010). På vilket sätt frågor
adresseras av barnmorskan när det gäller kvinnans psykosociala hälsa, har visat sig viktig för
kvinnans vilja till att dela med sig till barnmorskan (Rollans, Schmeid & Meade, 2012). En
mer informell konversationsstil har oftare visat sig resultera i att barnmorskan får ett mer
aktivt lyssnande. Detta anses skapa goda förutsättningar för barnmorskan att lära känna
kvinnan och upprätta en stödjande vårdrelation (Rollans et.al. 2012, Seefat-Van Teeffelen,
et.al. 2011. Hunter, 2005. Raine, et.al. 2010). Seefat-van Teeffelen et.al. (2011) beskriver att
kvinnorna önskar stöd i både de fysiologiska, psykologiska och till viss del sociala
förändringarna som sker under graviditeten. Informationen bör därutöver anpassas utifrån
kvinnans individuella förmåga att ta emot och förstå den (a.a.). För barnmorskorna kan detta
upplevas som en utmaning att genomföra just detta (Wilmore, Rodger, Humphreys, Clifton,
Dalton, Flabouris, & Skuse. 2014). Barnmorskans förmåga att stödja kvinnan att göra
3
informerade val ökar om hen har möjlighet till uppföljning tillsammans med kvinnan vid ett
senare tillfälle. Ofta diskuterat som kontinuitet i vården (a.a.). Kontinuitet är speciellt viktigt i
förhållande till barnmorskans möjligheter att ge psykosocialt stöd (Seefat-van Teeffelen m.fl.
2011). Enligt Andersson (2014) efterfrågas det kontinuerliga stödet på mödravården av
merparten kvinnor oavsett den enskilda individens förutsättningar. Medan barnmorskornas
inställning kring vem som gynnas och varför, av den kontinuerliga vården, varierar (a.a.).
I BAS-programmet framgår det att barnmorskan ska medverka till att barnet blir tydliggjort
och att anknytningsprocessen påbörjas (Stockholmsläns landsting, 2013). Barnmorskan på
mödrahälsovården har alltså i uppdrag att stödja anknytningsprocessen mellan mor och barn
under graviditet. Hen bör stärka de blivande föräldrarnas egna resurser att klara olika
påfrestningar som graviditet och föräldraskap medför samt medverka till att graviditeten blir
en tid av mognad och föräldraförberedelse (Socialstyrelsen, 2014).
Relationsutvecklingen med det ofödda barnet
Raphael-Leff (1991) beskriver hur kvinnan orienterar sig mot barnet och etablerar en relation
som en viktig komponent i övergången in i föräldraskapet. Hennes förklaringsmodell av den
psykologiska mognaden fördelat över de tre timestrarna ligger till grund för BASprogrammet (se bilaga 3). Författarna i föreliggande studie använder begreppet anknytning
under graviditet synonymt med “relationsutvecklingen till det ofödda barnet” under
graviditet. Författarna lutar sig mot Doan & Zimerman (2003) beskrivning av
relationsutvecklingen mellan kvinnan och det ofödda barnet som ett abstrakt begrepp som
innebär en nära relation mellan föräldern och det ofödda barnet som potentiellt finns
närvarande inom föräldrarna före graviditeten. För att en prenatal bindning ska kunna
etableras fodras såväl kognitiv som emotionell förmåga hos föräldern, vilket gör det möjligt
att föreställa sig en annan människa (a.a.).
I Sverige har Margareta Brodén beskrivit sina erfarenheter av den kliniska miljön (Brodén,
2004). Hon har i sitt arbete på en BUP-enhet (Barn- och Ungdomspsykiatrin) i Malmö stöttat
kvinnor remitterade från mödrahälsovården i deras föräldrablivande, då de upplever hinder i
relationsutvecklingen till det ofödda barnet. I hennes bok beskriver hon vikten av att
vårdpersonal medvetandegör, verkliggör och identifierar barnet som en fysisk person. Hon
betonar vikten av att kvinnan blir stöttad i kommunikationen med sitt barn, och får möjlighet
att utforska tankar om barnet tillsammans med vårdpersonal samt att kvinnan uppmuntras till
att praktiskt förbereda sig inför barnets ankomst. Genom att stödja och uppmuntra den
blivande moderns reflekterande förmåga kan hon i sin fantasi utveckla empati för det
4
kommande barnet, vilket är en grund för moderns sensitivitet när barnet väl är fött. I det
kliniska arbetet utgår vårdpersonalen från kvinnans övergång in i föräldraskapet där
relationen till det ofödda barnet är en aspekt i den mognadsprocess som föräldrablivandet
innebär. För att stödja relationsutvecklingen till det ofödda barnet behöver vårdpersonalen
inta ett helhetsperspektiv på övergången in i föräldraskapet. Det inkluderar att arbeta med
anknytning under graviditet, tidigare erfarenheter och andra aspekter som påverkar
föräldrablivelse-processen. Det hjälper barnmorskan att förhålla sig ödmjuk inför den
komplexitet som föreligger i fenomenet att bli förälder (a.a.).
Problemformulering
Behandling av den psykiska hälsan är inte lika välreglerad som den fysiska, vilket kan bero
på en rad olika samhällsaspekter, men kanske framförallt för att det inte finns en tillräckligt
stor evidensbaserad kunskapsöversikt i ämnet. Vårt intryck är dock att föräldrastödet inom
mödrahälsovården behöver utvecklas med ett bredare utbud, bättre kompetens hos personalen
och en tydligare plats för det psykosociala och informativa arbetet i den kliniska
verksamheten.
I barnmorskans arbetsuppgifter ingår det att stödja kvinnan i att utveckla en god relation till
sitt barn under graviditet och perinatalt. Författarna i föreliggande studie har dock inte funnit
någon forskning som antagit ett barnmorskeperspektiv på arbetet med relationsutvecklingen
mellan kvinnan och det ofödda barnet inom mödrahälsovården.
Syfte
Att beskriva barnmorskans erfarenheter och upplevelser av att stödja kvinnans
relationsutveckling till det ofödda barnet inom mödrahälsovården.
Metod
Deskriptiv kvalitativ studiedesign med induktiv ansats.
Kvalitativ forskningsdesign har sin utgångspunkt i det naturalistiska paradigm som bland
andra presenteras i Polit & Beck (2008) och som angriper fenomenets dynamiska, holistiska
och individuella aspekter av levda erfarenheter och sätter det i sin kontext. Henriksson (2013)
benämner det som den holistiska traditionen. Genom denna utgångspunkt kan forskaren titta
på olika dimensioner och variationer för att ta fram vikten av ett fenomen (Polit & Beck,
2008). Barnmorskans förutsättningar för att fullfölja sitt uppdrag utifrån sina egna kunskaper,
5
fysiska förutsättningar samt styrdokument/lagar och förordningar som reglerar barnmorskans
arbete är just ett sådant komplext fenomen. Genom att välja att använda oss av en induktiv
ansats föresätter författarna i föreliggande studie att så förutsättningslöst som möjligt studera
ovanstående syfte och därefter beskriva fenomenet så korrekt som möjligt. (a.a.).
Överväganden
Författarna i föreliggande studie har valt att titta på kvinnans relationsutveckling med det
ofödda barnet under graviditet. Vi förlitar oss på RFSL:s begreppsförklaring av vad det
innebär att vara en CIS-person: ”En person som identifierar sig med det vid födseln tilldelade
könet. CIS är latin för -på samma sida.” Relationen och fenomenet anknytning diskuteras
alltså med förförståelsen om att kvinnan är född med kvinnligt kön och identifierar sig som
kvinna (RFSL, hämtad den 17 mars 2016).
Vi använder begreppet hen i enlighet med Svenska Akademins ordlista (2015). Då
barnmorskorna vid intervjuerna valt att presentera sig med pronomen hon hänvisar vi till dem
som hon.
Urval
Vi tillämpade ett bekvämlighetsurval vilket betyder att vi vände oss till de som var lättast att
rekrytera (Polit & Beck, 2008). Detta gjorde vi då vi hade en smal tidsram för datainsamling.
Önskat antal medverkande barnmorskor var sex stycken. Vi har informerat alla
landstingsbundna mödravårdscentraler i Stockholm med ett informationsbrev där vi gjorde en
kort förfrågan om deltagande (se bilaga 1). Detta informationsbrev mailades sedan ut till alla
anställda barnmorskor på respektive klinik. Intresserad barnmorska hade därefter möjlighet
att själv anmäla sig till oss eller via sin verksamhetschef. Privata mödravårdscentraler
kontaktades initialt via telefon och fick sedan samma informationsbrev via email. Av de tre
mödravårdscentraler som kontaktades personligen ville två barnmorskor från samtliga ställa
upp. Inga andra barnmorskor tog kontakt. Urvalet resulterade därmed i sex stycken
barnmorskor. Efter att kvoten för önskat antal deltagare hade uppnåtts gjordes inga fler försök
att kontakta fler mödravårdscentraler.
Inklusionskriterier för deltagande i studien var att barnmorskan vid tillfället för studien
arbetar aktivt vid en mödravårdscentral, samt att barnmorskan var en av de sex första som
angav att de ville delta i studien.
De inkluderade barnmorskorna hade arbetat mellan 2-20 år på mödravårdscentral med en
median på 14 år. Upptagningsområdena som barnmorskorna arbetade i hade en likartad lägre
6
socio-ekonomisk struktur och med en hög andel nysvenskar jämfört med genomsnittet i
Stockholm.
Datainsamling
Semi-strukturerade intervjuer utifrån fastställd frågeguide genomfördes (se bilaga 2). Denna
datainsamlingsmetod möjliggör ett svar på vårt syfte då forskaren kan, med öppna frågor och
eventuellt kompletterande stödord, inom given tidsram, undersöka ett komplext fenomen
(Henricsson, 2012). Forskarrollen har en fast struktur medan barnmorskan får tala fritt utifrån
ämnet (Polit & Beck, 2012). Detta erbjöd ett mer lättanalyserat material utifrån fasta sökord
istället för att respondenten fick tala fritt utifrån syftet, men kunde också ge djup och
detaljrikedom om barnmorskan vågade öppna upp och delge sin verklighet (a.a.). Kvalitén i
resultatet speglas av kvalitén av de intervjuer som vi genomfört (Kvale & Brinkman, 2009).
Kunskapsfördjupning och övning i intervjuteknik gjordes därför fortlöpande innan och under
datainsamlingsperioden. Vi utgick från att en god kunskapsbas inom forskningsområdet är en
förutsättning för att forskaren ska förmå att dra fram essensen i barnmorskornas berättelser,
och för att kunna styra samtalet till att svara mot syftet (a.a.).
Datainsamlingen skedde på respektive arbetsplats för responderande barnmorska.
Intervjutiden varierade mellan 35-50minuter. Intervjuerna spelades in på respektive
författares mobiltelefon och lagrades på ett USB som förvaras åtkomligt endast för deltagare i
forskningsprojektet på Institutionen för kvinnor och barns hälsa, Solna.
Vid intervjutillfället fick barnmorskan ytterligare muntlig information om studien samt skriva
under en informerat-samtyckesblankett. Barnmorskan fick en kort presentation av
magisteruppsatsens syfte och fick sedan se bilaga 3 med avsnittet om anknytning
understruket. Tre barnmorskor intervjuades av respektive författare. Två barnmorskor hade
varit handledare till en av författarna på hennes verksamhetsförlagda utbildning, dessa två
barnmorskor intervjuades då av den andra författaren. Alla respondenter tillfrågades om de
ville granska transkriberingen innan författarna gick vidare med analysen. Fyra respondenter
önskade göra just detta. Ingen respondent som läste igenom sin transkriberade intervju drog
tillbaka sitt deltagande från studien (Kvale & Brinkman, 2009). Ingen kompletterade eller
önskade förtydliga något efter att ha läst igenom respektive intervju. En respondent fick en
intervjufråga skickad via email som författaren glömt att fråga. Svaret mailades tillbaka och
inkorporerades i det transkriberade materialet (a.a.).
7
Dataanalys
Polit & Beck (2008) beskriver att vid deskriptiv kvalitativ studieansats kan insamlat material
analyseras via en innehållsanalys. Vi lutade oss mot riktlinjerna presenterade Graneheim &
Lundman, (2004) för att hitta underliggande strukturer och mönster i de levda erfarenheter
som återberättas för oss. Analysen hade följande förlopp: Transkribering, extraktion av
meningsbärande enheter, kondensering, kodning, kategorisering, tematisering av teman
respektive underteman (Granskär & Höglund-Nielsen, 2014). Efter avslutad intervju
transkriberades denna av författaren som genomfört intervjun. Därefter genomfördes en
korrekturläsning. Den transkriberade och korrigerade texten gicks sedan igenom av den andra
författarensamtidigt som hon lyssnade på ljudfilen och korrigerade identifierade misstag.
Misstag som uppdagades var; oavsiktligt nedtecknande av ett annat ord än det som sas, vissa
få ord gick inte att uttyda på grund av att ljudupptagningen skedde för långt bort från
respondenten. Dessa misstag är vanligt förekommande vid transkriberingen vilken kan
betraktas som en konstform som övas upp till förvärvad skicklighet (Kvale & Brinkman,
2009). Transkriberingen av den första intervjun för respektive författare skickades till
handledaren som gav skriftlig feedback på intervjuteknik. Därefter lästes transkriberingen i
sin helhet tre gånger av båda författarna och en förförståelse för vad respondenten hade velat
förmedla diskuterades mellan författarna. Inför varje moment delades materialet upp mellan
författarna och det arbete som gjordes kontrollerades av respektive författare. Sedan hölls en
gemensam diskussion kring de stycken som författarna var oense om.
Meningsbärandeenheter som bevarade syftet selekterades efter genomförd transkribering
(Granskär & Höglund-Nielsen, 2014). Därefter kondenserades de meningsbärande enheterna
och slutligen kodades kondenseringarna så textnära som möjligt (a.a.). Det innebar att en kod
ibland kunde bli längre än vad som rekommenderades av Graneheim & Lundman, (2004)
men motiveras av att författarna till studien av lingvistiska skäl inte kunde säkerställa att
samma kodnamn skulle komma att användas vid kodning av likvärdigt innehåll. Totalt gav
kodningen drygt 400 koder. Dessa koder skevs ut och klistrades fast på postitlappar som
sorterades på en stor vägg i enlighet med Kvale & Brinkman (2009) för att identifiera
mönster i de berättelser vi fått ta del av. Författarna identifierade ca 40 kategorier som
därefter placerades i plastfickor och nästkommande dag sattes kategorisering upp igen.
Etiska aspekter
Efter andra världskriget uppmärksammades behovet av en gemensam etiskkod vid forskning
som berör människor (Polit & Beck, 2008). Den instiftades 1947 och benämns
Nürnbergkonventionen. Efter det formade de enskilda länderna egna etiska koder för att
8
kunna kontrollera forskning som berör människor i det egna landet (a.a.). World Medical
Association instiftade 1964 Helsingforsdeklarationen vilken är det dokument som
vetenskapsrådet i Sverige grundar den nationella etiska koden på i Sverige (Vetenskapsrådet,
2002). I Sverige ska forskning som baseras på människor utgår ifrån autonomi-, godhet-, icke
skada- och rättviseprincipen (a.a.). Detta uppfattar författarna som att man i den föreliggande
studien, med ovanstående beskriven design, kan tolka som att forskaren ska värna om
informantens rätt att fatta informerade beslut angående studien, och att denne upplever att hen
blir bemött med respekt under intervjun. Författarna i föreliggande studie var noga med
frivillighet till deltagande och konfidentialitet av personuppgifter. Barnmorskorna som deltog
i intervjuerna fick muntlig och skriftlig information om studien och undertecknat en
samtyckesblankett under premissen att hon, när helst hon önskar, kan avbryta sitt deltagande
utan att uppge orsak (Kvale & Brinkmann, 2009). Vidare tolkas, godhet- och icke skadaprincipen i detta fall av författarnas om ett vidtagande av åtgärder för att minska eventuellt
lidande för informanten av att göra sig sårbar i en intervjusituation. Det kan i sin tur öka
förutsättningarna för att informanten ska uppleva att deltagandet i studien kan innebära en
hälsofrämjande effekt i dennes fortsatta arbete. Vidare, att rättvise-principen kan i
föreliggande studie innebära att forskningsprocessen ska ha en rättvisefokus i
urvalsprocessen. Samt att andra barnmorskor verksamma inom mödrahälsovård erbjuds att få
tillgång till det färdiga materialet.
Den internationella etiska koden för barnmorskor belyser att barnmorskor bör utveckla och
dela med sig av sina specifika ämneskunskaper genom olika processer, så som ”Peer Review”
och forskning (ICM, maj 1999). Det stärker den etiska aspekten till att studien är lämplig att
genomföras (a.a.). Det bör tas i beaktan att ämnet kunde upplevas känsligt för respondenterna
därför ämnade författarna under pågående intervju att föra diskussionen varligt framåt (Kvale
& Brinkman, 2009). Författarna till föreliggande studie frågar sig vem som kan komma att ha
nytta av denna forskning och på vilket sätt. Detta sammanfattas under rubriken klinisk
implikation. Genom att formulera denna typ av resonemang kan författarna öka det etiska
stödet för att studien behövs (Henricson, 2013).
Då syftet enligt ovanstående utformad design avser att beskriva upplevelsen av ett fenomen
och hur den upplevs av barnmorskor yrkar författarna i föreliggande studie på att arbetet bör
klassas som en kvalitetssäkring i enlighet med hälso-och sjukvårdslagen (1982:763) och
därmed inte inkluderas av lagen om etikprövning (SFS 2003:460 3§). Forskningsprojekt på
magisternivå går hur som helst inte under lagen om etikprövning av forskning som avser
människor (2003), och kräver således inget godkännande av en etikkommitté, så till vida att
9
avsikten inte är att publicera materialet, då ett rådgivande yttrande kan behövas
(etikprövningsnämnden den 1 februari 2016). Vid analys av materialet skedde en
avidentifiering med hjälp av koder, endast deltagare i forskningsprojektet kommer att ha
tillgång till råmaterialet som förvaras på avsedd plats på institutionen för kvinnor och barns
hälsa, Solna (Kjellström, 2012).
Resultat
Under analysen framkom ett tema och tre subtema som beskriver barnmorskans erfarenheter
och upplevelser av att stödja kvinnans relationsutveckling till det ofödda barnet inom
mödrahälsovården (Figur 1). Stödja föräldrablivandet, framträdde som den övergripande
målsättningen för barnmorskan vid initiering av anknytningsprocessen och verkliggörande av
barnet. För att stödja föräldrablivandet i relation till syftet i föreliggande studie återfanns tre
subteman: Upprätta en vårdrelation, Verkliggöra barnet och Att stödja kvinnan att ta ansvar
för sitt och barnets välbefinnande.
Tema
Subtema
Upprätta en vårdrelation
Stödja föräldrablivandet
Verkliggörande av barnet
Att stödja kvinnan att ta ansvar för sitt
och barnets välbefinnande
Figur 1. Illustrerar temat med sina tre subtema som framkom vid en latent innehållsanalys av de sex intervjuer som gjordes
med barnmorskor verksamma på mödrahälsovårdcentral.
Stödja föräldrablivandet
Genom att stödja kvinnans föräldrablivande ansåg sig barnmorskorna i föreliggande studie ha
möjlighet att öka förutsättningarna för att kvinnan skulle reflektera med en positiv inställning
till barnet och erfara känslor av glädje inför barnet. För att stödja föräldrablivandet och på så
sätt underlätta för anknytningsprocessen ansåg sig barnmorskorna behöva upprätta en vård
relation som byggde på ett professionellt förhållningssätt och en individualisering av vården.
I det personliga mötet med kvinnan fick barnmorskan sedan möjlighet att verkliggöra barnet
10
och stödja kvinnan att förknippa upplevelsen med barnet genom positiva tankar, emotioner av
glädje och ett värnande beteende. Intentionen i det personliga mötet låg i att uppmuntra
kvinnan att ta ansvar för sitt egna och barnets välbefinnande genom att reflektera tillsammans
med kvinnan. Reflektera över hennes psykosociala situation och uppmuntra till livsstilsval
som ökar hennes egna och barnets välbefinnande samt detektera eventuella risker för psykisk
ohälsa i samband med graviditet och postnatalt.
Upprätta en vårdrelation
Graviditeten beskrevs som en dynamisk process mellan fysiologiska förändringar och
psykologisk mognad. Hur processen gestaltade sig varierade mellan individer och paritet. Att
stödja denna process kunde ses som att normalisera det fysiologiska skeendet och värna om
kvinnans psykosociala hälsa. Relationsutveckling mellan kvinnan och barnet beskrevs som en
oberoende inre process hos kvinnan. Barnmorskorna ansåg sig sedan ha möjlighet, inom
ramen för vårdrelationen, att stärka relationsutvecklingen mellan mor och barn genom att
stödja kvinnans föräldrablivande.
Det mest centrala i vårdrelationen var bemötandet, att kvinnan upplevde tillit till
barnmorskan och kände sig omtyckt av barnmorskan. Då kunde kvinnan öppna upp, och våga
dela med sig av sina funderingar samt ställa frågor. Första mötet mellan barnmorskan och
kvinnan ansågs ha ett stort inflytande på vårdrelationen. Där ett unikt känslomässigt band
skapades tidigt i graviditeten och som i sin tur främjade relationsutvecklingen mellan kvinnan
och det ofödda barnet.
”Jag tror nog att det handlar mycket om att liksom försöka. På något sätt. Bekräfta personen så att den
personen känner sig sedd när den kommer hit.”
- Barnmorska Birgitta.
Lyhört, aktivt lyssnande samt människokännedom med ett icke-dömande förhållningssätt är
egenskaper hos barnmorskan som ansågs bekräfta kvinnans tankar och känslor för barnet och
föräldrablivandet. I mötet med kvinnan kunde barnmorskan tolka atmosfären runt kvinnan
och göra en bedömning av hennes psykiska hälsa. Upplevelsen av kvinnan var intuitiv och
skapade ett emotionellt gensvar hos barnmorskan, såsom känslor av lugn eller oro inför
föräldrablivande -processen. En annan aspekt som också påpekades var de kognitiva
förutsättningarna i vårdrelationen. Hänsyn togs till kvinnans förmåga att uttrycka sig på det
svenska språket. Men kanske framförallt till kvinnans förmåga till reflektion och kvinnans
förförståelse för vad graviditet och föräldraskap innebär. Hur barnmorskan sedan förhöll sig
11
till ovanstående präglade utformningen av informationsutbytet mellan barnmorskan och
kvinnan. Förmågan till reflektion varierade från person till person men barnmorskan uttryckte
att först- och omföderskor skilde sig i hur de reflekterade. Förstföderskor ansågs tala mycket
mer om sin graviditet medan omföderskor hade lättare att relatera till barnet som en egen
individ baserat på sina tidigare erfarenheter.
Behovet av att vårdrelationen präglades av kontinuitet mellan en specifik vårdgivare och
kvinna uttrycktes av barnmorskorna. Kontinuiteten kunde ses korrelera med kvinnans egen
trygghet. Ju mindre trygg kvinnan uppfattades i sig själv desto högre prioritet lades vid att ha
en kontinuerlig vård på mödravårdscentralen.
Vårdrelationen beskrevs av barnmorskorna som en maktbalans där det formulerade uppdraget
väger tyngre än kvinnans uttryckta behov. Genom att barnmorskan gjorde kvinnan delaktig i
utformningen av vården kunde denna asymmetriska maktbalans överbyggas. Detta upplevdes
framförallt viktigt när barnmorskan kände en oro för föräldrablivandet och ansåg att åtgärder
behövde vidtas. Det reflekterande samtalet mellan barnmorskan och kvinnan kring
föräldrablivandet och relationsutvecklingen uppgavs vara känsloladdat för barnmorskan. Det
kunde upplevas påfrestande att ha ett icke-dömande förhållningssätt gentemot kvinnans
negativa känslor och tankar inför graviditet eller om barnet. Om barnmorskan inte klarade av
att upprätta en god vårdrelation ansågs det viktigt att byta barnmorska. Detta då främjandet
av föräldrablivandet ansågs förutsätta en god vårdrelation.
” ja man blir jätteprovocerad och då kanske man måste sälja henne till en annan kollega. För att börja om...
för en ny start.. så kan det vara”
- Barnmorska Denise.
Barnmorskorna såg graviditeten som en möjlighet för att den sträcker sig över en niomånaders period vilket ger barnmorskan möjlighet att successivt bygga upp vårdrelationen.
På så sätt upplevdes det finnas utrymme för att anpassa vårdformen och informationsutbytet
utefter kvinnans behov och mognad. Tid är således en ofrånkomlig faktor som påverkar
handlingsutrymmet, men kan även fungera som en avgränsning för det egna uppdraget.
Tidsaspekten tvingade barnmorskan att prioritera. Praktiska kontroller av mor och barns hälsa
gick före en fördjupning i kvinnans livsvärld. Vården individualiserades utifrån
barnmorskans bedömning av kvinnans behov via samtalsmetodik, antal besök, tidsram för
besöken samt vilka ämnen som adresserades under respektive besök. Information
efterfrågades om kvinnans tidigare erfarenheter, aktuell livssituation, parrelation och
erfarenheter av våld. Att avvakta och följa en problematik över tid uppgavs också vara en
möjlighet där barnmorskorna som kunde boka in tätare besök och/eller remittera vidare till
lämplig yrkeskategori. Barnmorskorna sökte stöd kollegialt när barnmorskans oro för
12
kvinnans föräldrablivande upplevdes svårbedömd eller när mötet med kvinnan väckte känslor
av frustration hos barnmorskan.
”Det är svårt för många under de första två besöken. Att öppna upp sig så mycket. När man har träffats några gånger
då, då brukar det släppa lite, då berättar de kanske mera.”
- Barnmorska Anita.
Språkliga förutsättningar och hur pass involverad mannen var under mödrahälsovårds besök
påverkade i stor utsträckning utformningen av stödet som gavs. Kvinnans färdigheter i det
svenska språket kunde påverka barnmorskornas möjligheter till att göra en korrekt
bedömning av hur kvinnan hanterade graviditetens fysiologiska och psykologiska
förändringar. Om mannen fungerade som tolk vid besöken uppgavs det finnas en risk för att
vårdrelationen i större utsträckning etablerades med mannen än med kvinnan. Detta kunde i
sin tur leda till ett bristande engagemang hos kvinnan för besöken på mödrahälsovården.
Synen på mannens deltagande vid besöken på mödravården var splittrad hos barnmorskorna.
Kvinnan ansågs vara den primära vårdtagaren med vem en vårdrelation upprättades. Men
mannens deltagande ansågs stärka gemenskapen hos de blivande föräldrarna vilket stärkte
föräldrablivandet. Mannens deltagande kunde också bidra till en större förståelse hos
barnmorskan för kvinnans sociala sammanhang och den familjestruktur som barnet skulle
födas in i. Ett sådant deltagande ansågs underlätta för barnmorskan att individualisera det
stöd som kvinnan upplevdes behöva. Föräldrablivandet adresserades dock som en fråga för
båda föräldrarna även om kvinnan kom ensam till besöket.
”och att man får med partnern där och att man tillsammans får det här stödet att stärka henne, få henne att tro på sig
själv.”
- Barnmorska Denise.
Verkliggörande av barnet
Genom att efterfråga information om barnets mående och väcka kvinnans fantasier kring
barnets kompetenser ämnar barnmorskan att verkliggöra barnet inför kvinnan. Till sin hjälp
hade barnmorskorna verktyg av kognitiv, emotionell och beteendemässig karaktär som
användes vid övervakning av det ofödda barnets hälsa som till exempel vid yttre palpation
och mätning av symfys-fundus mått. När kvinnan och barnmorskan tillsammans lyssnade på
hjärtljuden bekräftades barnets existens. Detta likasom medvetandegörandet av fosterrörelser
som ansågs vara ett mått på barnets vitalitet och som användes som ett verktyg för
barnmorskan att tillsammans med kvinnan bedöma barnets mående. Kvinnan uppmuntrades
13
till att känna efter fosterrörelser och identifiera barnets dygnsrytm: dels för att kontrollera
barnets hälsa, dels för att det ansågs stärka relationen dem emellan. Ultraljudet identifierades
som en brytpunkt för kvinnans naturliga ambivalens inför graviditeten, då kvinnan med sina
egna ögon får se att barnet existerar. Att använda levande material var ett annat sätt för att
medvetandegöra kvinnan om barnet och lyfta fram barnets kompetenser.
Kognitiva verktyg kunde vara att prata direkt till barnet och uppmuntra kvinnan till att
kommunicera med barnet verbalt genom exempelvis sång. Barnmorskorna kunde
avdramatisera detta steg för kvinnan, genom att själv prata till barnet. Det ansågs också bidra
till att verkliggöra barnet som en deltagare under besöket. Att förbereda för tiden efter
graviditeten, antingen enskilt eller i grupp, beskrevs som en reflekterande process där
barnmorskorna ämnade stärka kvinnans förmåga att ta hand om sitt barn. Att reflektera över
amningen var ett sådant exempel. En fungerande amning ansågs stötta bindningen till barnet
postnatalt och därför ansågs det önskvärt att prioritera ämnet redan under graviditet som ett i
ledet av åtgärder för att stärka föräldrablivandet. Barnmorskan uppgav att svårigheter i
relationsutvecklingen mellan kvinnan och barnet kunde visa sig i kvinnans tankeyttringar,
och i ett ointresse för att prata om barnet.
”Ja det som många säger, det är skräcken att man inte ska få sova eller att man får ett barn som skriker hela tiden. Man
pratar ju om det här att vi är individer, det är ju alla barn också, en del barn bara äter och sover och en del barn kräver
mer. Och det är ingenting man kan bestämma i förväg utan det är så det är.”
- Barnmorska Carina.
Barnmorskorna uppgav att det emotionella gensvaret till barnet, framförallt glädjen inför
graviditeten och för att lära känna barnet, hade ett tydligt samband med det psykiska måendet
i föräldrablivandet. En uppenbar reaktion vid avvikande relationsutveckling var avsaknad av
glädje vid kontroll av hjärtljud eller om hon uttryckte känslor av obehag vid beröring av
magen. Kontroll av hjärtljuden ansågs vara ett hjälpmedel för att stärka kvinnas
relationsutveckling, då det ansågs skapa känslor av glädje hos kvinnan om psykisk ohälsa inte
förelåg. Fosterrörelser ansågs också skapa känslor av glädje hos kvinnan. Om kvinnan
uttryckte obehag av fosterrörelser kunde det ge oro hos barnmorskan men också ses som ett
sätt för kvinnan att avgränsa sig själv från barnet och ge barnet en egen identitet.
Barnmorskorna ansåg sig ha en intuitiv förmåga att uppfatta hinder i relationsutvecklingen
med det ofödda barnet. I mötet med kvinnan varseblev barnmorskan något i atmosfären runt
kvinnan som oroade henne. När detta skedde försökte barnmorskan undersöka vilka tankar
och reflektioner som kvinnan bar på.
Barnmorskorna upplevde att vissa distinkta beteenden som att självmant berätta om barnet,
dess rörelse, att stryka sig över magen, ett mjukt kroppsspråk präglade en positiv
14
relationsutveckling. Kvinnan signalerade till barnmorskan om avvikande relationsutveckling i
sitt beteende genom att ha ett tydligt avvisande kroppsspråk. Barnmorskan uppmuntrade
därför kvinnan till interaktion med barnet genom beröring, att känna efter barnet utanpå
magen.
”Men jag frågar också lite mer om hur de känner inför barnet, hur de tänker, hur sparkar barnet? Hur verkar den vara?
Vad har det för personlighet?”
- Barnmorska Erika.
Att stödja kvinnan att ta egenansvar för sitt och barnets välbefinnande
Barnmorskorna eftersökte framförallt information om kvinnans inställning och vilja till
graviditeten och det kommande barnet. Genom att undersöka om, och vidare hur, kvinnan
förändrade sin livssituation och inställning till livet med det nya barnet bildade sig
barnmorskan en uppfattning om kvinnans förmåga till att ta ansvar för sitt och barnets
välbefinnande. Genom att ta tillvara på barnets intressen, fungerade barnmorskan som en
advokat för barnets välmående. Den dubbla lojaliteten, till kvinnan respektive barnet
splittrade ibland barnmorskan då hon önskade visa hänsyn till båda parters behov.
Barnmorskorna uppgav att relationsutvecklingen mellan kvinnan och det ofödda barnet var
en naturlig men komplicerad process som stärks med stigande gestationsålder. Det är
önskvärt men inte avgörande att upprätta en god relation till barnet redan under graviditeten.
Uppfattningen var dock att en god relation under graviditeten ökade förutsättningarna för en
god relation till barnet när hen väl är född.
Det var väsentligt för barnmorskan att uppfatta kvinnans inställning till graviditeten, om
barnet var välkommet eller inte, för att stödja kvinnan i hennes relationsutveckling. Viljan till
graviditeten var också en parameter längre in i graviditeten för vilket ansvar som kvinnan
förväntades ta över sitt barns välmående när det väl var fött. En oönskad graviditet innebär
inte automatiskt att kvinnan gör abort, barnmorskorna har erfarit fall där kvinnan behåller
barnet trots att barnet är oönskat av till exempel religiösa skäl och behöver då stöd av
barnmorskan att bearbeta detta. Vetskapen om barnets kön ansågs också kunna påverka
kvinnans inställning till graviditeten. Detta motiverades dels utifrån barnmorskans
förförståelse om olika kulturers inställning till könet på barnet, dels utifrån hur kvinnorna
upplevdes fantisera kring barnet. Barnmorskorna beskrev att kvinnans inställning till
graviditeten kunde påverkade hennes levnadsvanor, vilket ansågs i förlängningen kunna ha
ett inflytande på kvinnans psykosociala hälsa.
”Alltså, en kvinna som inte har planerat graviditet och inte skött sig som hon kanske säger, utan levt på i det livet som hon
kanske brukar, de mår ju oftast sämre.”
- Barnmorska Denise
15
Vid oklar inställning var det viktigt att ge detta extra utrymme. Kvinnans känsla av
ambivalens i början av graviditeten, oavsett om den var planerad eller inte, ansågs normal. En
eventuell negativ/oklar/ambivalent inställning förutsattes mogna med tiden om inget hinder
för relationsutvecklingen därutöver förelåg. Barnmorskorna reflekterade tillsammans med
kvinnan kring de livsstilsförändringar som barnmorskan ansåg viktiga för barnets
välbefinnande. Inställningen till graviditeten som oönskad eller att beskriva graviditeten
endast i negativa termer ansågs också vara en riskfaktor. Om kvinnan upplevdes ha ett hinder
i relationsutvecklingen delgav barnmorskan kvinnan sina funderingar och tillfrågade kvinnan
vilka åtgärder hon ansåg borde vidtas.
Ett naturligt steg i att skapa sig en relation till det ofödda barnet var att engagera familjen,
och barnmorskan menade på att en fungerande parrelation stöttade kvinnans
relationsutveckling. Mannens deltagande ansågs dels stärka mannens egen relation med det
ofödda barnet och dels stärka gemenskapen hos de blivande föräldrarna i föräldrablivandet.
Det ansågs i förlängningen kunna stärka kvinnans egen relation till det ofödda barnet.
”och att man får med partnern där och att man tillsammans får det här stödet att stärka henne, få henne att tro på sig
själv.”
- Barnmorska Denise.
Barnmorskan betonade att stöd från samhället och familjen spelade en stor roll i kvinnans
relationsutveckling till sitt ofödda barn. Hur kvinnans liv såg ut innan hon blev gravid och
hur hon sedan anpassade sig till graviditeten ansågs också påverka hennes relationsutveckling
till det ofödda barnet.
”En psykisk problematik kan skada relationsutvecklingen, jag tror det, att det kan påverka kvinnan. Hon kan komma och
redan ha inställning – varför är jag gravid när jag mår så dåligt? Så det blir värre, jag känner ingenting för barnet. Det kan
också kännas så. ”
-Barnmorska Birgitta.
Hur resurserna inom mödrahälsovården fördelas geografiskt upplevdes ibland orättvist.
Barnmorskor som arbetade i ett segregerat upptagningsområde med låg socioekonomiska
standard, upplevde att kvinnan oftare var ensam i sin graviditet även om de levde i en
parrelation. Barnmorskorna beskrev att kvinnans sociala sammanhang påverkade kvinnan
kognitiva, emotionella och beteendemässiga val under graviditeten i stor utsträckning.
Genom att reflektera med kvinnan kring hennes livssituation kunde barnmorskorna eventuellt
stödja kvinnas föräldrablivande i förhållande till sin sociala kontext. Barnmorskorna
påpekade också att erfarenheter i kvinnans barndom och under hennes uppväxt samt den
16
nuvarande relationen till hennes egna föräldrar såg ut, kunde utgöra ett hinder. Erfarenheter
av våld eller separation från sin partner under graviditeten eller samhälleliga kroppsideal var
andra riskfaktorer som beskrevs.
”Jag tycker att vi arbetar i ett väldigt utsatt område, segregerat. Många har inte egna lägenheter och man bor väldigt
trångt. Man pratar om att det i området förekommer mycket droger. Alla känner alla säger en del, så man vågar inte
anmäla. Det är ett ganska tufft område som barn växer upp i, så det är superviktigt att få en bra start här.”
- Barnmorska Erika.
Kvinnans oro för att skada barnet genom olämpliga livsstilsval ansågs vara en indikation för
god relationsutveckling. Oro för om barnet är friskt eller inte kunde vara en indikation för
otrygghet i moderskapet. Orsaker till varför hinder uppstod ansågs sannolikt funnits med från
början av graviditeten och hinder överlag ansågs vara ett ovanligt fenomen. Kvinnans
eventuella tidigare psykiska ohälsa uppgavs vara den främsta riskfaktorn för hinder i
relationsutvecklingen enligt samtliga barnmorskor i studien. De bedömde att det var av
yttersta vikt att kvinnan informerade om sin eventuella psykiska ohälsa och behandling så att
barnmorskan kunde stödja kvinnan i sitt föräldrablivande på bästa sätt. Den vanligaste
formen av tvärprofessionellt arbete bedrevs genom samverkansgrupper som kunde se lite
olika ut till sin konstitution.
”Vi brukar också som jag sa att ta upp det i samverkansgruppen så vi får prata, få kontakt med, kanske psykiatrin eller
socialtjänsten. Just för att vara observanta på att barnet inte kommer att fara illa sen när den föds.”
– Barnmorska Anita.
Metoddiskussion
Det tåls att adressera en rad metodologiska frågor i denna studie. Kvale & Brinkman (2009)
beskriver intervjuteknik som ett hantverk som till viss del kan tillgodogöras genom litteratur
men som framförallt är något forskaren förvärvar genom att erfara. Det är första gången som
båda författarna till den här studien företar sig ett motsvarande projekt. Det märks
genomgående i alla moment under studiens genomförande. Vi väljer att här adressera de
största metodologiska funderingarna som vi har haft.
Giltighet
Bekvämlighetsurvalet så som presenterats i använd litteratur (Kvale & Brinkman, 2009.
Henricsson, 2014. Granskär & Höglund-Nielsen, 2014, Polit & Beck, 2008) var nödvändig
för genomförandet av studien, men är kanske också den största begränsningen i studien.
17
Antalet deltagare, sex stycken, var det antal som på förhand ansågs generera den mängd data
som ansågs hanterbar.
I intervjuguiden inleds intervjun med att adressera det styrdokument där begreppet
anknytning under graviditet beskrivs. Det lämnar förmodligen ett mycket litet eller kanske
inget utrymme alls för respondenten att motsätta sig begreppet anknytning. På den inledande
frågan (se bilaga 3) fick vi övervägande ja-svar, ”Ja jag anser att vi kan leva upp till det som
står här” utan större reflektion. Huruvida det beror på att respondenten egentligen tycker det
eller om det beror på att respondenten anser sig tvungen att följa de riktlinjer som ges till dem
från högre instans går bara att spekulera i (Kvale & Brinkman, 2009).
Författarna hade aldrig genomfört en intervjustudie tidigare och hade ingen kunskap om
intervjuteknik innan påbörjad studie. När författarna betraktar hur intervjufrågorna ställts och
vilka uppföljningsfrågor som föll efter det går det att se att den ena författaren var för
tillbakadragen och den andra författaren för påträngande i sin intervjuteknik. Detta
förbättrades efter första intervjutillfället men då den som intervjuar anses vara en
medförfattare (Kvale & Brinkman, 2009) till intervjun går det bara att konstatera att
författarnas bristande kunskaper i intervjuteknik förmodligen dragit ned trovärdigheten i det
skrivna materialet. Förhållandet mellan intervjuare och respondent kan också liknas vid den
som beskrivs av Kvale & Brinkman (2009) -Intervjuer med experter. Intervjuaren och
informanten är inte jämställda kunskapsmässigt, det ökar vikten av att intervjuaren sätter sig
in i ämnet ordentligt innan intervjun genomförs, så att informanten upplever det som
intressant att föra ett samtal med intervjuaren, och på så sätt erbjuder ett mer intressant
material till studien (a.a.).
Att båda författarna genomförde två intervjuer var under samma eftermiddag har förmodligen
inverkat på intervjutekniken under den senare av intervjuerna. Dels fick inte intervjuaren tid
att gå igenom den första intervjun och dra lärdom av den, dels är det fysiskt och psykiskt
krävande att vara aktivt lyssnande och hålla intervjun med uppföljningsfrågor i linje med
syftet. Detta har förmodligen lett till att den andra intervjun blev av sämre kvalité än om
intervjun hade hållits vid ett annat tillfälle.
Att vi inkluderade två barnmorskor som en av författarna hade en relation med sedan
verksamhetsförlagd utbildning är något som kräver eftertänksamhet enligt McConnell-Henry,
James, Chapman & Francis, (2010). Det kan betraktas som en fördel om intervjuaren kommer
förberedd och har haft en inre reflektion kring vilka för- och nackdelar som kan uppstå (a.a.).
Författaren som genomförde intervjun tillfrågade vardera av respondenterna hur de ansåg att
18
den existerande relationen eventuellt påverkat dem. De uppgav båda två att de hade diskuterat
problematiken tillsammans innan intervjuerna ägt rum och kommit fram till att de inte såg
någon intressekonflikt. Båda två var intresserade av ämnet och skulle tackat ja till medverkan
i intervjun oavsett. Ingen av dem ansåg att de hade anpassat sina svar utifrån att de har en
relation till den ena av författarna.
Tillförlitlighet
Författarna till föreliggande studie strävade under tolkningen och analysarbetet att vara lojala
mot barnmorskorna i att förmedla de beskrivningar som gavs, så som vi fick dem till oss. Vi
vill dock påpeka att vi tillsammans ansvarar för tolkningarna som presenteras i resultatet och
den argumentation som vi för i resultatdiskussionen. Det är en realitet att i föreliggande
studie har författarnas förförståelse präglat hur materialet har behandlats (Granskär &
Höglund-Nielsen, 2014).
Överförbarhet
Författarna anser med stöd av litteratur ((Kvale & Brinkman, 2009, Henricsson, 2014,
Granskär & Höglund-Nielsen, 2014, Polit & Beck, 2008) att det finns begränsningar kring
helheten och de inte går att överförbara fenomenet. Det går inte att dra slutsatser kring den
information som inte nämns i studien och huruvida de deltagande barnmorskorna och/eller
yrkesverksamma barnmorskor runt om i Stockholms län har mer varierande kunskap,
färdigheter och verktyg än de som presenterats i denna studie. Vid intervjustudier bör
respondenterna representera ett rikt och varierat underlag (Granskär & Höglund-Nielsen
2014). De deltagande barnmorskorna kom från liknande upptagningsområden och hade
likartade förutsättningar för att bedriva sin verksamhet.
Möjligheten att återupprepa studien finns ur ett metodologiskt perspektiv men innehållet i
intervjuerna skulle förmodligen skilja sig. Intervjun är en levande process där den som
intervjuar är en lika stor deltagare som den som blir intervjuad. Den som intervjuar blir som
en medförfattare till den berättelse som delges, och därmed anser vi att även om det går att
metodologiskt replikera studien skulle resultatet skilja sig.
19
Resultatdiskussion
Huvud fynden i föreliggande studie visar på att de intervjuade barnmorskorna beskrev
relationsutvecklingen som en naturlig och oberoende inre process hos kvinnan men att
barnmorskan däremot kunde stödja kvinnans föräldrablivande.
I intervjuerna framträdde berättelser kring hur barnmorskan upprättade en vårdrelation med
kvinnan med ett gemensamt förtroende för varandra. Det framkom att i mötet med kvinnan
kunde barnmorskan verkliggöra barnet som en unik individ för att på så sätt medvetandegöra
och förstärka kvinnans förväntningar. Därutöver så uppmuntrade barnmorskan kvinnan att ta
ansvar för sitt egna och barnets välbefinnande genom att adressera olika psykosociala samt
livsstilsaspekter. Aspekter som potentiellt kunde utgöra hälsorisker för den enskilda kvinnan
och uppmuntrade henne att göra ansvarsfulla kognitiva, emotionella och/eller
beteendemässiga val som antas öka förutsättningarna för psykisk och fysisk välbefinnande.
Resultatet i föreliggande studie, efter intervjuer med de sex deltagande mödrahälsovårdsbarnmorskorna är i linje med BAS-programmets utformning av barnmorskans uppdrag att
barnet blir tydliggjort och anknytningsprocessen påbörjad (Stockholmsläns landsting, 2013).
Barnmorskorna i föreliggande studie beskrev både kunskaps- och erfarenhetsmässigt att deras
upplevelse av den vård som erbjuds kvinnorna för att stärka relationsutvecklingen till det
ofödda barnet överensstämde med uppdraget som Stockholms läns landsting givit dem. De
observandum som adresseras i BAS-programmet och regionalt vårdprogram vid psykisk
ohälsa under graviditet och spädbarnsperioden, motsvarade de observandum som
barnmorskorna vi intervjuade adresserade som essentiella. Den mognadsprocess som kvinnan
genomgår och som beskrivs i styrdokumenten överensstämmer med de kliniska observationer
som barnmorskan gör i mötet med kvinnan (Stockholmsläns landsting, 2013, 2014). Detta
sett i ljuset av forskning som pekar mot att kvinnor intervjuade 2012 förväntade sig ett
mindre emotionellt stöd och har lägre förväntningar på föräldrautbildningen, än runt
millenniumskiftet (Hildingsson, Andersson & Christensson, 2014). Bergström, Kieler, &
Waldenström (2011) fann att endast 32% av kvinnor som fick konventionell antenatalvård
var nöjda med den föräldraförberedande aspekten.
Trots brist på teoretisk tydlighet kring relationsutvecklingen under graviditet påvisades en
bred förståelse för ämnet i de erfarenheter och upplevelser som adresserades av
barnmorskorna. Barnmorskorna adresserade frågor kring relationsutvecklingen under det
psykosociala arbetsfältet i enlighet med det formulerade uppdraget och uppgav att den
psykiska ohälsan var den primära faktorn som kunde utgöra ett hinder. Vid granskning av
20
resultatet i föreliggande studie bör det dock tas i beaktan att samtliga barnmorskor som
ställde upp för intervju, sade sig vara speciellt intresserade av ämnet.
Att etablera en vårdrelation
För att stödja föräldrablivandet och på så sätt underlätta för anknytningsprocessen ansåg sig
barnmorskorna behöva upprätta en vård relation som byggde på ett professionellt
förhållningssätt och en individualisering av vården. Barnmorskorna i föreliggande studie
talade om bemötande i form av ett lyhört, aktivt lyssnande och ett icke-dömande
förhållningssätt. Hunter, B (2004) beskriver antenatal-vården som emotionellt utmanande för
barnmorskan. Att involvera sig emotionellt och låta sina känsla, sin intuition, styra
vårdförloppet är en balansgång för barnmorskan och kräver att hen ständigt arbetar med sig
själv och sitt emotionella gensvar för att bibehålla ett professionellt förhållningssätt (a.a.).
Barnmorskorna i föreliggande studie uppgav att de hade en god människokännedom. Den
intuitiva förmågan hos barnmorskan att uppfatta kvinnans karaktär och hennes behov samt ta
in hennes sociala kontext gör att barnmorskan kan möta kvinnan där hon är och barnmorskan
kan ställa sig tillgänglig till kvinnan. Barnmorskans tillgänglighet möjliggör för kvinnan att
öppna upp och involveras till att bli en aktiv deltagare i vården. Varje kvinna är unik och har
sin unika livsvärld som barnmorskan ska förhålla sig till. Kaplan, Hogg, Hildingsson &
Lundgren (2013) lyfter farorna med en styrande, distanserat och övervakande perspektiv som
ibland ses i den kliniska praxisen. De beskriver ett förhållningssätt där delaktighet, aktivt
lyssnande och en stödjande funktion stärker kvinnans egen förmåga till reflektion och
utveckling i sin mognadsprocess, vilket stämmer väl överens med vad barnmorskorna i
föreliggande studie förespråkar. Olsson & Jansson (2001) beskriver de två motsatserna som
barnmorskans förmåga att individualisera vården gentemot att generalisera den. Ju mer
personligt barnmorskan förhåll sig i sin yrkesroll desto varmare atmosfär skapades i
vårdrelationen, vilket vidare resulterade i att kvinnan blev en aktiv deltagare och att hennes
egen medverkan värnades. Detta i kontrast till den generaliserande vården där barnmorskan
föll tillbaka på strukturen och organisationen som ett ”vi” när kvinnan ifrågasatte det
bemötande hon fick. Informationen som delges kvinnan ska ges med respekt för ”den andre”
och möta hennes som en människa så mycket mer än vad kvinnan väljer att visa för
barnmorskan (a.a.)
I interaktion med kvinnan fick barnmorskan en uppfattning av hur den gravida kvinnan
orienterade sig kognitivt, känslomässigt och beteendemässigt med förväntningar på sig själv
och förväntningar på interaktionen med barnet. Därefter anpassades typen av information
21
som skulle ges, samt på vilket sätt, genom att uppfatta kvinnans kognitiva förutsättningar. De
behövde även ta hänsyn till hennes förförståelse och hennes förmåga att reflektera. I en studie
av Aune och Möller (2012) upplevde kvinnorna att den uppsjö av information som finns
under graviditeten behöver anpassas till deras egen kontext för att det ska generera en
individualiserad vård. Wilmore et al. (2014) studie visar vidare på vikten av den språkliga
aspekten, att rikta information utefter kvinnans attityd och behov. Dessa studier kom fram till
att barnmorskor gör en bedömning av vem kvinnan är och vilka behov hon har för att sedan
ge information utifrån hennes premisser (a.a., Aune & Möller, 2012).
Lori, Hwa & Martyn, 2011 fann att kvinnorna har en önskan om att barnmorskan tar initiativ,
aktivt ställer frågor samt förklarar de fysiologiska och psykologiska förändringarna under
graviditeten (a.a.). Enligt Wilmore et. al (2014) har barnmorskorna dock ibland inte
tillräckligt med underlag för att göra en bedömning och/eller använder sig av bristfällig
samtalsmetodik. Det visar sig även att barnmorskan sällan följer upp att informationen som
ges också har tagits emot och lett till beteendeförändringar i praktiken (a.a.).
Att verkliggöra barnet
Barnmorskorna i föreliggande studie använde sig av fantasier om barnet som ett verktyg för
att skapa känslor av glädje hos kvinnan som i förlängningen ansågs stärka bandet mellan
kvinnan och det ofödda barnet. Vreeswijk, Rijk, Maas och van Bakel (2015) visar på att
kvinnans föreställningar om relationen med barnet predisponerar för hur relationen med
barnet sedan skulle komma att se ut under barnets första levnadsår. Liknande slutsats drogs
av DiPietro, Goldshore, Kivlighan, Pater och Costigan (2015) som kom fram till att den
känslomässiga uppfattningen av graviditeten i tredje trimestern predicerar för upplevelsen av
moderskapet. Vidare pekar deras resultat mot att det emotionella tillståndet postpartum
påverkas lika mycket av känslor kopplade till graviditeten som reaktionen på att få ett barn.
De anser att det kunde indikera till möjligheten för interventioner som stärker kvinnans
positiva känslor under graviditeten vilket i sin tur kan stärka upplevelsen av moderskapet
(a.a.).
En studie gjord av Heberlein et al. (2016) beskriver kvinnors erfarenhet av individuell
respektive grupp-mödravård. I den anser deltagarna att bekräftelse på fostrets hälsa och
utveckling så som att lyssna på fostrets hjärtslag och mäta fostertillväxt får dem att känna
lättnad. Att se barnet med sina egna ögon vid ultraljudet ansågs i föreliggande studie
verkliggör barnet för både kvinnan och hennes partner. Ultraljudet kunde också användas för
att lugna väldigt oroliga föräldrar enligt barnmorskorna i föreliggande studie. I en studie av
22
Oyen & Aune (2016) presenterades likvärdigt fynd. Kvinnor i den studien påpekade att
ultraljudsundersökning under graviditeten innebar levande bilder av ens barn, där den
visuella upplevelsen antas stärka anknytningen. Kvinnorna uppgav att
ultraljudsundersökningen medvetandegjorde graviditeten och barnet blev mer verklig för
både kvinnan och partnern. Detta styrks av andra studier (Aune & Möller, 2012 & DiPietro,
2010) som betonar att ultraljudsundersökning gav värdefull information om fostrets tillstånd,
vilket ger de blivande föräldrarna en känsla av trygghet. En trygghet som i förlängningen
ansågs stötta anknytningen mellan kvinnan och det ofödda barnet (a.a.).
Kvinnan uppmuntrades i den föreliggande studien till att känna efter fosterrörelser och
identifiera barnets dygnsrytm. Dels för att kontrollera barnets hälsa, dels för att det ansågs
stärka relationen till det ofödda barnet. Damato (2004) utforskar det predikativa sambandet
mellan prenatal anknytning i tvillinggraviditet och utvalda demografiska och biopsykosociala
faktorer, för att jämföra dessa mot graviditeter med enkelbörd. Resultaten stödjer att förutom
gestationsålder, kan upplevelse av fosterrörelser ge större engagemang (a.a.). Liknande
resultat redovisas av Alhusen (2008). En teori är att kvinnan ska räkna fosterrörelser för att
stärka anknytningen men detta gick inte att bevisa (Saastad, Israel, Ahlborg, Gunnes &
Froen, 2011). Nishikawa, M., & Sakakibara, H. (2013) gjorde en interventionsstudie där
kvinnorna utöver den traditionella föräldraförberedande gruppträffarna fick möjlighet att
tillsammans med barnmorskan känna efter sitt barn genom Leopold’s handgrepp. Därefter
fördes ett reflekterande samtal i grupp kring upplevelsen av barnet och tankar och känslor
inför barnet. Resultatet indikerar på att kvinnorna skattade sin relationsutveckling till det
ofödda barnet högre än kontrollgruppen. Skillnaden visade sig först i mitten på tredje
trimestern och blev större i takt med att graviditeten framskred (a.a.).
Kvinnan uppmuntrades till att kommunicera med barnet genom att tala eller sjunga till barnet
vilket ansågs stärka anknytningen till barnet. Liknande resultat redovisades i studien av
Carolan, Barry, Gamble, Turner och Mascareñas (2012) med syfte att undersöka effekterna
av att sjunga vaggvisor under graviditet. Hälften av deltagarna upplevde att sjunga till fostret
förstärkte deras känslor av att knyta an till det ofödda barnet. En annan studie (McDonald et
al, 2009) uppvisade också att sjunga till barnet hade en positiv effekt på både mor och barn i
form av förbättrad relationsutveckling mellan mor och barn samt minskad stress hos mödrar.
Kvinnor i studien av Carolan et al, (2012) anser att interventionen om att sjunga vaggvisor,
hjälpte dem att återförenas med sitt förflutna, förnya trevliga minnen så som att sjunga i
skolkören eller förnya minnen av sina egna mödrar som sjöng till dem som barn.
23
Att stödja kvinnan att ta egenansvar för sitt och barnets välbefinnande
Barnmorskorna i föreliggande studie beskrev att kvinnans oro för barnets välmående i
relation till sina egna livsstilsval var en indikation för en positiv relationsutveckling. När
kvinnans ambivalens under den tidiga graviditeten avtagit väljer kvinnan att ta egenansvar för
sitt och barnets välmående i graviditeten och förbereder sig inför framtiden. Oron kunde visa
sig i förhållande till livsstilsvanor. Dodd et al. (2016) undersökte hur överviktiga kvinnor
upplevde att ta emot livsstilsråd under graviditeten men kunde inte påvisa någon ökad risk för
ångest och depression. Tvärtom fann de indikationer på att rådgivningen stärkte kvinnans
tillit till sin egen förmåga att göra en bedömning av sitt egna och barnets välbefinnande (a.a.).
Sanaati, Mohammad-Alizadeh Charandabi, Farrokh Eslamlo, Mirghafourvand,
AlizadehSharajabad, (2016) fick fram överensstämmande slutsats i sin randomiserade
kontrollerade studie av kvinnor ur normalpopulationen. Interventioner med båda föräldrarna
fick bättre genomslag än interventioner med endast kvinnan. De betraktar mannen som
kvinnans starkaste psykosociala stöd (a.a.). Yu, Hung, Chan,Yeh, C & Lai, (2012) studie
indikerar för att de starkaste predikatorerna för anknytning mellan fadern och barnet var
intimiteten mellan föräldrarna och stödet från partner. Föräldrarnas emotionella gensvar på
det väntade barnet verkar ha en förstärkande effekt på varandra vilket barnmorskorna i
föreliggande studie även uppmärksammat.
I en studie gjord av Behringer, Reiner och Spangler (2011) framkom det att i parförhållanden
där det finns brister i anknytningen till varandra ökar kvinnans känsla av sorg och ångest
under barnets första levnadsår. Intensiteten av ilska kopplas till inre representationer av
kvinnans föräldrar (a.a.). Seimyr (2011) påvisade att kvinnor med depression i betydligt
mindre utsträckning vänder sig till sin partner för att söka tröst och stöd jämfört med kvinnor
som inte lider av depression. Ammaniti, Tambelli och Odorisio (2013) menar på att om
kvinnan har trygga representationer av anknytning till partnern och föräldrarna så upplevs
hon mer emotionellt stabil under graviditeten och barnets första levnadsår. Kvinnans förmåga
att föreställa sig barnet och föreställa sig sin förmåga som förälder i tredje trimestern
predisponerar för hur relationen faktiskt ser ut under barnets första levnadsår (a.a.). Kvinnor
(Heberlein et al, 2016) som får individuell mödrahälsovård beskriver att deras prenatala
vårderfarenhet inte påverkar deras relationer med barnets far, men uttrycker att individuell
vård är en bra möjlighet för män att lära sig om graviditet och förlossning, om de har valt att
delta vid möten. Flera kvinnor i gruppmödravården beskriver att fäders ökade kunskap i
samband med föräldraförberedande möten bidrar till att förbättra parrelationen. Detta
eftersom båda föräldrarna upplevs vara på samma sida, männen får möjlighet att lära sig
24
några grunder i omvårdnaden av det nyfödda barnet och förstår därför att kvinnorna behöver
hjälp och stöd (a.a.). Barnmorskorna i aktuell studie beskrev ett liknande resonemang av
stödjande faktorer för relationsutvecklingen mellan kvinnan och det ofödda barnet. Vidare
adresserade barnmorskorna psykosociala faktorer som: paritet, tidigare psykisk ohälsa,
erfarenhet av våld, erfarenheter i kvinnans barndom och under hennes uppväxt, nuvarande
relation till sina egna föräldrar, inställning till graviditetsbeskedet och kroppsideal. Om
kvinnorna upplevde dem som psykiskt påfrestande, kunde skapa en psykisk ohälsa, vilket i
sin tur ansågs påverka kvinnans relationsutveckling till det ofödda barnet.
Barnmorskorna i föreliggande studie beskrev psykisk ohälsa som den främsta riskfaktor för
hinder i relationsutvecklingen med det ofödda barnet. Psykisk ohälsa ansågs potentiellt kunna
påverka kvinnans orientering i föräldraskapet, från barnet och graviditeten, mot sig själv.
Eller tvärt om, att kvinnan bortprioriterade sig själv till förmån för graviditeten och det
väntade barnet på bekostnad av sin egna psykiska hälsa. Dessa kvinnor remitterades vidare
genom ett tvärprofessionellt samarbete i enlighet med BAS-programmets riktlinjer om
samverkan mellan olika verksamheter. Liknande arbetssätt rapporteras från Australien (Jones,
Creedy och Gamble, 2012). Barnmorskorna i föreliggande studie uppgav att den fastställda
tiden per besök kunde hjälpa barnmorskan att begränsa omfattningen av informationsutbyte
under besöken, men samtidigt utgjorde det en press för barnmorskan att hinna med allting. I
prioritering av hälsokontroller av mor och barn, mot kognitivt och emotionellt stöd i
föräldrablivandet, fick de psykologiska aspekterna stå tillbaka mot de fysiologiska. Enligt
Jones, Creedy och Gamble (2012) uppger barnmorskorna att deras arbetsbelastning
förhindrar dem från att ta itu med kvinnors psykiska ohälsa, så som depression och/eller
ångest. Nästan hälften av de tillfrågade barnmorskorna sade sig tycka att mödrahälsovårdens
strategiska utformning hindrar deras möjlighet att lära känna kvinnorna tillräckligt bra för att
ge adekvat emotionell vård. Den nuvarande organisatoriska prioriteringen uppmuntrar dem
att primärt fokusera på problem som presenteras av kvinnor snarare än att utforska
underliggande frågor (a.a.). Enligt Dubber, Reck, Müller & Gawlik, (2014) inverkar
anknytningen under graviditeten och depressiva symptom postpartum på kvinnas bindning till
barnet under barnets första levnads år. Detta stöds av Seimyr, (2011) som fann att tecken på
depression under graviditet ökar risken för depression efter barnets födelse. Var femte kvinna
anses ha depressiva symptom i sista trimester och av dessa hade knappt hälften kvarstående
depressiva symptom efter barnets första levnadsår (a.a.)
Akiki, Avison, Speechley & Campbell, (2016) såg i sin studie att kvinnans emotionella
upplevelse av graviditeten påverkar upplevelsen av ångest under graviditeten. Andra faktorer
25
som också anses påverka förekomsten och intensiteten av ångest hos kvinnorna var stress, låg
självkänsla och socialt stöd från partner och familj. Tiet, Zietlow & Reck, (2014) påvisade i
sin studie om postpartum depression att även milda symptom inverkar på barnets utveckling
och att det därför är viktigt att identifiera och behandla även dessa. Detta stödjer
barnmorskornas antagande i föreliggande studie att fokusera på kvinnans psykiska hälsa som
främsta riskfaktor för hinder i relationsutvecklingen till det ofödda barnet.
Butler et al. (2014) såg att när barnmorskan är ansvarig för mödrahälsovården erfor kvinnan
den mer positivt, vilket också anses öka möjligheten för kvinnan att påverka sin egen vård.
Den mentala hälsan under graviditeten får dock inte det stöd som kvinnorna önskar (a.a.).
Barnmorskorna i föreliggande studie uppgav att de remitterade vidare de kvinnor som var i
behov av vård för psykiska ohälsa. Författarna till föreliggande studie frågar sig om det kan
vara här som diskrepansen mellan kvinnans förväntningar på omhändertagandet av deras
psykiska hälsa gentemot barnmorskans uppfattning av sitt uppdrag, uppstår. I utformningen
av mödrahälsovårdens organisation ligger det inga förväntningar på att barnmorskan ska ta
ansvar för kvinnans psykiska hälsa mer än att identifiera om den finns (Stockholm, 2013).
Vetenskapliga slutsatser
Barnmorskorna i föreliggande studie uppgav att de kan utföra sitt uppdrag i att verkliggöra
barnet och stödja initieringen av anknytningsprocessen i sitt arbete inom mödrahälsovården.
Relationsutvecklingen med det ofödda barnet uppgavs vara en oberoende inre process där
kvalitén ansågs predicera för förutsättningarna till en god bindning postnatalt. Det ansågs
därför viktigt att stödja denna i en positiv riktning. Detta uppgav barnmorskorna att de gjorde
genom att stödja kvinnans föräldrablivande.
För att kunna erbjuda stöd i föräldrablivandet ansåg sig barnmorskorna behöva upprätta en
god vårdrelation som präglades av ett professionellt förhållningssätt och en individualisering
av vården. Genom att verkliggöra barnet tillsammans med kvinnan kunde barnmorskorna i
interaktionen göra en bedömning av kvinnans relationsutveckling till det ofödda barnet.
Barnmorskorna uppmuntrade därefter kvinnan att ta ansvar för sitt egna och barnets
välbefinnande med hänsyn till kvinnans inställning till graviditeten och psykosociala hälsa.
Den främsta riskfaktorn för att hinder skulle uppstå i relationsutvecklingen från kvinnan till
barnet var psykisk ohälsa. Ambitionen hos barnmorskorna i det personliga mötet var att ge
kvinnan positiva tankar och känslor inför det väntade barnet.
26
Klinisk implikation och samhällelig relevans
Det finns idag inga gemensamma riktlinjer för vad mödrahälsovården ska erbjuda den
enskilda kvinnan i Sverige. Behandling av den psykiska hälsan är inte lika välreglerad som
den fysiska, vilket beror på en rad olika samhällsaspekter inklusive stigmatisering, men
kanske framförallt för att det inte finns en tillräckligt stor evidensbaserad kunskapsöversikt i
ämnet. Vårt preliminära intryck är dock att föräldrastödet inom mödrahälsovården behöver
utvecklas med ett bredare utbud, bättre kompetens hos personalen och en tydligare plats för
det psykosociala och informativa arbetet i den kliniska verksamheten. Det råder också delade
meningar i forskningslitteraturen om hur konceptet mödrahälsovård ska definieras och vilket
vårdparadigm som relationen mellan barnmorskan och den gravida kvinnan ska beskrivas i.
Denna brist på teoretisk tydlighet kan ha konsekvenser över vilken tyngd som anknytningen
tillges i klinisk praxis idag.
Författarna i föreliggande studie hoppas att framförallt barnmorskor verksamma inom
mödrahälsovården kan finna studien intressant. Det är vår förförståelse, att det föreligger en
osäkerhet inom ämnet hos verksamma barnmorskor. Detta kan bidra till att en del blivande
mödrar inte får tillräckligt med stöd i sitt föräldrablivande, vilket kan resultera i ökad psykisk
ohälsa. Genom att beskriva hur några barnmorskor gör för att stötta dessa kvinnor som ett
inlägg i debatten, och som ett sätt att försöka kvalitetssäkra arbetet, kan fler barnmorskor
uppmuntras till reflektion över vad som krävs för att stödja dessa familjer. Det kan i
förlängningen leda till ett utökat stöd i föräldrablivandet för den enskilda patienten och ses
som en aspekt i det preventiva arbetet mot psykisk ohälsa i stort.
Författarna till föreliggande studie efterfrågar mer studier kring hur barnmorskan på
mödrahälsovården kan stärka relationen mellan det blivande föräldraparet för att på så sätt
stärka föräldrarnas individuella relationsutveckling till det väntade barnet.
27
Referenslista
Andersson, E. (2014). Gruppmödravård - Förväntningar, attityder och upplevelser från
föräldrars och barnmorskors perspektiv. (Doktorsavhandling, Karolinska Institutet,
Stockholm). Hämtad
frånhttps://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/42005/Thesis_Ewa_Andersson.p
df?sequence=7&isAllowed=y
Andersson, E., Christensson, K., &Hildingsson, I. (n.d.). Parents' experiences and perceptions
of group-based antenatal care in four clinics in Sweden. Midwifery.,28(4), 502-508.
Akiki, S. Avison, W R. Speechley K N. & Campbell, N K. (2016) Determinants of maternal
antenatal state- anxiety in mid-pregnancy: Role of the maternal feelings about the Pregnancy.
Journal of Affective disorders 196 (2016) 260-267.
Alhusen, J. I. (2008). A Literature Update on Maternal-Fetal Attachment. Journal of
Obstetric, Gynecologic and Neonatal Nursing, 37(3), 315-328.
Ammaniti, M., Tambelli, R., &Odorisio, F. (2013). Exploring Maternal Representations
During Pregnancy in Normal and At‐Risk Samples: The Use of the Interview of Maternal
Representations During Pregnancy. Infant Mental Health Journal,34(1), 1-10.
Aune, I., &Möller, A. (2012). `I want a choice, but I don´t want to decide´- a qualitative study
of pregnant women´s experiences regarding early ultrasound risk assessment for
chromosomal anomalies. Midwifery, 28, 14-23.
Behringer, J., Reiner, I., Spangler, G., &Kaslow, Nadine J. (2011). Maternal Representations
of Past and Current Attachment Relationships, and Emotional Experience Across the
Transition to Motherhood: A Longitudinal Study. Journal ofFamilyPsychology,25(2), 210219.
Berg, M., & Lundgren, I. (2004). Att stödja och stärka: Vårdande vid barnafödande (red).
Lund. Studentlitteratur.
Bergström, K., &Waldenström, U. (2011). A randomised controlled multicentre trial of
women’s and men’s satisfaction with two models of antenatal education. Midwifery,27(6),
E195-E200.
Broberg, A. (2006). Anknytningsteori : Betydelsen av nära känslomässiga relationer (1. utg.
ed.). Stockholm: Natur och kultur.
Brodén, m. (2004). Graviditetens möjligheter. Matur och Kultur: Stockholm.
Butler, M. M., Sheehy, L., Kington, M., Walsh, M. C., Brosnan, M. C., Murphy, M.,
Naughton, C., Drennan, J., & Barry, T. (2015). Evaluating midwife-led antenatal care:
Choice, experience, effectiveness, and preparation for pregnancy. Midwifery,31(4), 418-425.
Carolan, M., Barry, M., Gamble, M., Turner, K., &Mascareñas, Ó. (2012). The Limerick
Lullaby Project: An intervention to relieve prenatal stress. Midwifery, 28(2), 173-180.
Condon, JT. (1993). The assessment of antenatal emotional attachment: Development of a
questionnaire instrument. British Journal of Medical Psychology, 66, 167-183.
28
Damato. E.G. (2004). Predictors of Prenatal Attachment in Mothers of Twins. Journal of
Obstetric, Gynecologic and Neonatal Nursing, 33(4), 436-445.
DiPietro, JA. (2010). Psychological and Pschophysiological considerations regarding the
maternal-fetal relationship. Infant Child development, 19, 27-38.
Dipietro, J., Goldshore, M., Kivlighan, K., Pater, H., &Costigan, K. (2015). The ups and
downs of early mothering. Journal of Psychosomatic Obstetrics and Gynaecology,36(3), 94102.
Doan, H. & Zimerman, A. (2003) Conceotualizing Prenatal Attachment: Toward a
Multidimensional View. Journal of Prenatal and perinatal Psychology and Health. 18(2)
109-129.
Dodd, J., Newman, A., Moran, L., Deussen, A., Grivell, R., Yelland, L., . . .Robinson, J.
(2016). The effect of antenatal dietary and lifestyle advice for women who are overweight or
obese on emotional well‐being: The LIMIT randomized trial. ActaObstetricia Et
Gynecologica Scandinavica, 95(3), 309-318.
Dubber, S., Reck, C., Muller, M., & Gawlik,S. (2015). Postpartum bonding: the role of
perinatal depression, anxiety and maternal-fetal bonding during pregnancy. Archives of
Women´s Mental Health, 18(2), 187-195.
Etikprövningsnämden, vanliga frågor och svar. Hämtad den 2016-0201.http://www.epn.se/start/fag
Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:
Concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today,
24(2), 105-112.
Granskär, M., & Höglund-Nielsen, B. (2014). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och
sjukvård.(2.Rev.) Lund: Studentliteratur.
Heberlein, E., Picklesimer, A, H., Billings, D, L., Covington-Kolb, S., Farber, N., &
Frongillo, E, A. (2016). Qualitative Comparison of Women´s Perspectives on the Functions
and Benefits of Group and Individual Prenatal Care. Journal of Midwifery & Women´s
Health, 00, 1-11.
Henricsson, M. (2013). Vetenskaplig teori och metod: från idé tillexamination inom
omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.
Hildingsson, I., Andersson, E., & Christensson, K. (n.d.). (2014). Swedish women's
expectations about antenatal care and change over time - a comparative study of two cohorts
of women. Sexual & Reproductive Healthcare,5(2), 51-57.
Hunter, B. (2006). The importance of reciprocity in relationships between community-based
midwives and mothers. Midwifery,22(4), 308-322.
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Hämtad från Riksdagens
webbplatshttps://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso--och-sjukvardslag-1982_sfs-1982-763/
29
International Confederation of Midwives. (1999). ICM - International Code of Ethics for
Midwives. Hämtad från
http://www.vroedvrouwen.be/sites/default/files/ICM%20Ethische%20code%20Engels.pdf
Jones, C.C., Creedy, D. K., & Gamble, J. A. (2012). Australian midwives´ attitudes towards
care for women with emotional distress. Midwifery, 28(2), 216-221.
Kaplan, A., Hogg, B., Hildingsson, I., & Lundgren, I. (2013). Lärobok för barnmorskor.
Lund: Studentliteratur.
Kjellström, S. (2012). Forskningsetik. Lund: Studentliteratur.
Kvale, S., & Brinkman, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2. Ed). Lund:
Studentliteratur.
Lag om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460). Hämtad från
Riksdagens webbplats https://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-2003460-om-etikprovning_sfs-2003-460/
Lindqvist, M., Mogren, I., Eurenius, E., Edvardsson, K., & Persson, M. (2014). "An on-going
individual adjustment": A qualitative study of midwives' experiences counselling pregnant
women on physical activity in Sweden. BMC Pregnancy and Childbirth, 14, 343.
Lin, Yea-Pyng, & Tsai, Yun-Fang. (2011). Maintaining patients' dignity during clinical care:
A qualitative interview study. (Report). Journal of Advanced Nursing,67(2), 340.
Lori, J, R., Hwa, C., & Martyn, K, K. (2011). Provider Characteristics Desired by African
American Women in Prenatal care. Journal of Transcultural Nursing, 22(1), 71-76.
Mazzeschi, C., Pazzagli, C., Radi, G., Raspa, V., & Buratta, L. (2015). Antecedents of
maternal parenting stress: the role of attachment style, prenatal attachment, and dyadic
adjustment in first-time mothers. Frontiers in Psychology, 6, 1443.
McConnell-Henrt, T., James, A., Chapman, Y., & Francis, K. (2010). Researching with
people you know: Issues in Interviewing. Contemporary Nurse, 34(1), 2-9.
McDonald, L., Conrad, T., Fairtlough, A., Fletcher, J., Green, L., Moore, L., & Lepps, B.
(2009). An evaluation of a group work intervention for teenage mothers and their families.
Child & Family Social Work, 14(1), 45-57.
Müller, M. (1993). Development of the Prenatal Attachment Inventory. Western Journal of
Nursing research, 15(2), 199-211.
Nishikawa, M., &Sakakibara, H. (2013). Effect of nursing intervention program using
abdominal palpation of Leopold's maneuvers on maternal-fetal attachment. Reproductive
Health,10, 12.
Nichols, M, R., Roux, G, M., & Harris, N, R. (2007). Primigravid and multigravid women:
prenatal perspectives. The journal of perinatal education, 16(2), 21-32.
Olsson, P., & Jansson, L. (2001). Patterns in midwives’ and expectant/new parents’ ways of
relating to each other in ante‐ and postnatal consultations. Scandinavian Journal of Caring
Sciences,15(2), 113-122.
30
Oyen, L., & Aune, I. (2016). Viewing the unborn child - pregnant women´s expectations,
attitudes and experiences regarding fetal ultrasound examination. Sexual & Reproductive
Healthcare, 7, 8-13.
Polit, F, D., & Beck, T, C. (2008). Nursing research: generating and assessing evidence for
nursing practice. (8.ed). Philadelphia: Lippincott Company.
Raine, R., Cartwright, M., Yana, R., Mohamed, Z., & Smith, D. (2010). A qualitative Study
of Women´s Experiences of Communication in Antenatal Care: Identifying Areas for Action.
Maternal and Child Health Journal, 14(4), 590-599.
Raphael-Leff, J. (2009). Psychological processes of childbearing (4.ed).Great Britain: The
Anna Freud Centre.
RFSL http://www.rfsl.se/hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/hämtad den 17 mars 2016
Rollans, M., Schmied, V., Kemp, L., & Meade, T. (2012). ‘We just ask some questions…’
the process of antenatal psychosocial assessment by midwives. Midwifery,29(8), 935-942
Sanaati, F., Mohammad-Alizadeh Charandabi, S., Farrokh Eslamlo, H., Mirghafourvand, M .,
Alizadeh Sharajabad, F. (2016). The effect of lifestyle-based education to women and their
husbands on the anxiety and depression during pregnancy: a randomized controlled trial. J
Maternal Fetal Neonatal Medicine, 17, 1-20.
Saastad, E., Israel, P., Ahlborg, T., Gunnes, N., & Frøen, F, J. (2011). Fetal Movement
Counting - effects on Maternal-Fetal Attachment: A Multicenter Randomized Controlled
Trial. Birth, 38(4), 282-293.
Seefat-van Teeffelen, A., Nieuwenhuijze, M., & Korstjens, I. (2011). Women want proactive
psychosocial support from midwives during transition to motherhood: a qualitative study.
Midwifery, 27(1), 122-127.
Seimyr, L. (2011). Depressiva Reaktioner Hos Blivande Och Nyblivna Mödrar : Kvinnors
Och Mäns Upplevelser Av Föräldraskap Första året Efter Barnets Födelse.
(Doktorsavhandling, Karolinska Institutet, Stockholm). Hämtad
från:https://openarchive.ki.se/xmlui/bitstream/handle/10616/40559/Thesis_Louise_Seimyr.pd
f?sequence=1&isAllowed=y
Socialstyrelsen. (2014). Kunskapsstöd för mödrahälsovården. Hämtad
frånhttp://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19328/2014-2-2.pdf
Statens folkhälsoinstitut. (2012). Föräldrastöd i Sverige idag – vad, när och hur. Hämtad
frånhttp://www.narhalsan.se/upload/PV%20skaraborg/Nya%20webben/barnhalsovarden/foral
drastod1.pdf
Stockholms Läns Landsting (2013). Basprogram för vård under graviditet. Hämtad
frånhttp://www.vardgivarguiden.se/global/01_behandlingsst%C3%B6d/barnmorskemottagni
ng/basprogram/basprogram%2020-5.pdf
Stockholms Läns landsting. (2014). Regionalt Vårdprogram – psykisk sjukdom i samband
med graviditet och spädbarnsperiod. Hämtad
frånhttp://www1.psykiatristod.se/Global/Psykiatristod/Bilagor/RVP_GravDepp_webb.pdf
31
Svenska Akademin(2015) Svenska Akademins Ordlista över Svenska Språket. Svenska
Akademin: Stockholm
Tietz, A., Zietlow, A. l., & Reck, C. (2014). Maternal bonding in mothers with postpartum
anxiety disorder: The crucial role of subclinical depressive symptoms and maternal avoidance
behaviour. Archives of Women´s Mental Health. 17(5), 433-442.
Vetenskapsrådet. (2003). Riktlinjer för etisk värdering av medicinsk humanforskning. Hämtad
2016-01-20
frånhttps://www.vr.se/download/18.6b2f98a910b3e260ae28000355/medicinsk_humanforskni
ng_13.pdf
Vreeswijk, C, M ,J ,M.,Rrijk, C, H, A, M., Maas, A, J, B, M., & Van Bakel, H, J, A. (2015).
Fathers´ and mothers´ representations of the infant: associations with prenatal risk factors.
Infant mental health journal, 36(6), 599-612.
Walsh, J., Hepper, E.G., & Marshall, B.J. (2014). Investigating attachment, caregiving, and
mental health: a model of maternal-fetal relationships. BMC Pregnancy and Childbirth,
14(1).
Wilmore, M., Rodger, D., Humphreys, S., Clifton, V.L., Dalton, J., Flabouris, M., & Skuse,
A. (2015). How midwives tailor health information used in antenatal care. Midwifery,31(1),
74-7.
Yu, C., Hung, C., Chan, T., Yeh, C, & Lai, C. (2012). Prenatal predictors for father-infant attachment after childbirth. Journal of Clinical Nursing, 21 (11-12), 1577-1583.
32
BILAGA 1 – Informationsbrev
Institutionen för kvinnors och barns hälsa
Enheten för reproduktiv hälsa
Barnmorskeprogrammet 90 HP
_________________________________________________________________________
Till Verksamhetschef/Chefsbarnmorska
Vi är två studenter på karolinska institutet som läser sista terminen på barnmorskeprogrammet och
vi vänder oss till er därför vi är intresserade av att rekrytera yrkesverksamma barnmorskor till ett
reflekterande samtal. Samtalet kommer kretsa kring anknytning under graviditet, även kallat
prenatal bonding, utifrån barnmorskans tankar och erfarenheter.
Vi hoppas på att dessa samtal kan genomföras under v.5 -6, och förslagsvis på er mödravårdscentral.
Samtalet sker i intervjuform, uppskattningsvis under 40 min. Samtalen spelas in, transkriberas och
avidentifieras. Allt material förvaras så att endast vi som genomför studien har tillgång till det.
Deltagandet är frivilligt och barnmorskan har full rätt att avbryta sitt deltagande i studien oavsett
orsak när som under arbetsprocessens gång.
Kriterier för att delta i studien är att barnmorskan arbetar kliniskt på en mödravårdscentral.
Studien redovisas som en magisteruppsats på Karolinska Institutet i Stockholm, Institutionen för
kvinnors och barns hälsa, Enheten för reproduktiv hälsa. Målsättningen är att kunna publicera
uppsatsen som en artikel.
Har du ytterligare frågor är du välkommen att kontakta oss.
Med vänliga hälsningar
Miriam och Rishwana
Miriam Hyrkäs
Email – [email protected] Tel: 073 33 176 13
Rishwana Kamaldeen
Email – [email protected] Tel: 073 20 567 13
Ansvarig handledare:
Kyllike Christensson professor, senior vid enheten för reproduktiv hälsa, Karolinska Institutet Email:
[email protected]
33
BILAGA 2 – Frågeguide
- Vad anser du att BAS-programmet från SLL menar med ”Bistå vid initiering av
anknytningsprocessen? (BAS programmet visas till respondenter.)
- Hur anser du att barnmorskan kan stödja/stärka kvinnans relationsutveckling till det ofödda
barnet
- Vilken information ger du?
- Vilken information vill du få från kvinnan?
- Vilka tankar, känslor, beteenden och attityder hos kvinnan förknippar du med en
positiv/negativ relationsutveckling mellan kvinnan och det ofödda barnet?
- Vilka verktyg använder du för att stödja kvinnan?
- Hur gör du för att stärka de blivande föräldrarnas tilltro till sin föräldraroll?
- Tror du barnmorskan kan påverka kvinnans reflektioner i föräldrablivandet?
- Hur tror du att dina kollegor tänker och arbetar med ämnet?
- Vad tycker du själv om dina kunskaper, tycker du att du har tillräckligt mycket kunskap?
- När tar du hjälp från dina kollegor, kan du ge exempel?
- När tar du hjälp från andra yrkeskategorier, kan du ge exempel?
- Kommentarer att tillägga?
34
BILAGA 3 – Matris av bedömningsunderlaget i
BAS-programmet
Psykosociala aspekter/föräldrastöd och folkhälsofrågor. Schematisk översikt.
Trimester
Psykosociala aspekter
Första
trimestern
Fusionsfasen
Hör till/Uppmärksamma:
Acceptera förändring, anpassa sig för
barnets skull även om det kan finnas
viss ambivalens, overklighetskänsla
och oro.
Observandum;
Stark ambivalens, mardrömmar.
Svårighet att anpassa sig till
graviditeten. Relationsproblem.
Erfarenhet av våld i nära relationer,
arbetsplatsrelaterade problem, brisande
nätverk. Psykisk sjukdom och hereditet
för psykisk sjukdom. Stark oro för
kroppens förändringar, för förlossning
och föräldraskap. Tidigare svåra
livserfarenheter och erfarenheter från
vården, tidigare svår
förlossningsupplevelse.
Differentieringsfasen
Hör till/Uppmärksamma:
Börja fantisera om det väntade barnet.
Anknytningsprocessen bör tydligt ha
kommit igång. Det gemensamma
föräldraskapet, tankar inför det.
Förväntningar, tankar inför kommande
förlossning.
Observandum:
Stark oro/nedstämdhet. Påtaglig rädsla
inför förlossning. Avsaknad av tankar,
föreställningar om barnet.
Relationsproblem/bristande socialt
stöd. Avsaknad av tankar om tiden
efter förlossningen.
Sepparatonsfasen
Hör till/Uppmärksamma:
Barnet skiljer tydligare ut sig Ökad
nyfikenhet, förväntan, förberedelse att
ta emot, ”Boa”.
Förlossningsförberedelse.
Föräldraförberedelse.
Observandum:
Starkoro/nedstämdhet eller psykisk
sjukdom. Undvikande inför förlossning
Andra
trimester
Tredje
Trimester
35
Folkhälsofrågor/Föräldrastöd
Förlossningsförberedelse
Hälsoinformation
Livsstil, kost, motion
Alkohol -AUDIT
Andra droger
Information om tobak
Läkemedelsinverkan
Uppföljning hälsosamtal
Uppföljning alkoholvanor
Särskilda kostråd
Uppföljning tobaksvanor
Fråga om våld
Amningsinformation
Planering av arbete/ledighet
under graviditet
Påbörja föräldrastöd/grupper
Uppföljning hälsosamtal
Uppföljning alkoholvanor
Uppföljning tobaksvanor
Föräldrastöd/grupper
Förlossningsförberedelse; i
grupp eller individuellt se v. 37
och föräldraförberedelse. Stark oro för
barnets hälsa. Inga planer för första
tiden med barnet. Relationsproblem/
bristande socialt stöd.
36
info.