Idag är det dags för vårt tredje ledord ”Gudsmöten”. Orden vi
vill ska genomsyra allt vi gör i och genom församlingen,
Öppenhet, gemenskap och Gudsmöten. Alltså det är hur stort
som helst. Vi kan möta Gud hur som helst, var som helst, när
som helst. Både när vi söker Gud i stor förväntan och när vi
som minst förväntar oss det Men fyra ledtrådar fyra dagar
denna veckan som lett mig in i det jag kommer säga idag.
I tisdags så möttes vi i föreståndarrådet och samtalade om vad
vi vill se hända i församlingen under hösten. En gemensam
längtan var att få se fler av oss som tar vara på förmånen att få
förbön i gudstjänster och andra mötesplatser vi har. Hur gör vi
var en fråga som vi bollade, vi pratade bland annat om att vara
föredömen, vi behöver ju förbön och vi behöver som ledare i
församling visa det. Föreståndarrådet är inga andliga
superheroes, och jag är det absolut inte. Vi pratade också om
att förenkla och avdramitarisera. Och Evan berättade om när
han och RuthMarie var senast i RuthMaries föräldrars
församling, Ulriksbergskyrkan, i Växjö. Om hur i stort sett de
flesta av de flera hundratals gudstjänstdeltagarna köade för
att få förbön i slutet av gudstjänsten. Ulrika berättade om
missionärbarnsträffen hon var med på i somras och om hur
barn och ungdomar strömmade till att få förbön och bad för
varandra i gudstjänsterna och hur hon längtade efter att få se
det här hemma.
I onsdags var jag på frukostklubben, sopplunchen vi har
tillsammans med Equmeniakyrkan och Pingstkyrkan, och hade
en liten andakt innan vi käkade. Jag läste denna söndagens
evangelietext från Joh 17:9-11
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du
har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt
ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte
längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer
till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har
gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Hela detta sammanhang kallas ju Jesu förbön. Han ber för sina
lärjungar innan han tas till fånga och hela påskdramat med
död och uppståndelse kommer. Men Jesus förbön sträcker sig
längre in i historien, den sträcker sig till dig och mig.
Fantastiskt att Jesus ber för dig, för mig, varenda dag, bevara
……….. i ditt namn Fader. Och det är stort att vi i Jesu namn får
vara med och be för varandra.
I torsdags satt vi här i sofforna i kyrkan på förmiddagen och
läste Ps 4 och 5 tillsammans och samtalade om dem innan vi
bad och fikade. Också slog mig Ps 4:7b-8
Herre, låt ditt ansikte lysa över oss. 8Av dig har jag fått en
större glädje än de som fått korn och vin i mängd.
Jag älskar den bönen från den aronitiska välsignelsen, låt ditt
ansikte lysa över oss, inte över mig utan över oss. Det är inte
en egoistisk bön utan en fantastisk förbön. Vi längtar efter din
närhet, din strålglans, ditt ljus och vi ber att det ska få omsluta
människor i vår närhet. Själv tänkte jag på att ofta känns livet
grått, inte mörkt utan alldagligt, livet rullar på, men å vad jag
behöver Guds ansiktes ljus in i min vardag. Jag tror det är
många av oss som egentligen innerst inne längtar efter mer av
Guds närvaro i vår vardag. Vi längtar efter Gudsmöte, men
kommer vi med vår längtan till varandra och till Gud?
I fredags var jag som vanligt på häktet och ett av samtalen var
med en person som jag träffat många gånger. Vi pratade som
vanligt om olika saker i både hans liv men har man suttit
månad efter månad efter månad på ett häkte så händer inte
så mycket så vi pratar mycket om mitt liv också. Efter ett tag
började han fråga om hur mycket ni i Korskyrkan visste om det
jag gör och människor jag möter på häktet. Jag sa ju att jag kan
ju inte dela så mycket eftersom jag inte får röja vilka som finns
på häktet eller röja det som sägs till mig i förtroende, så sådär
värst mycket vet ni inte, men jag sa att ibland så ber jag att
församlingen ska be för en gudstjänst eller en person som vill
ha förbön. Och då sa han direkt, be för mig på söndag.
BE
4 ledtrådar som ledde mig in i förbön
I Nya Testamentet finns förbön med hela tiden på olika sätt
och ofta kominerad med handpåläggning. Att lägga händerna
på någon annan för att ge Guds välsignelse vidare finns med
redan i 1 Mos när Jakob välsignar sina barnbarn Efraim och
Manasse genom att fysiskt lägga sin händer på dem.
Handpåläggningen är ingenting övernaturligt. Det handlar inte
om någon form av "kraftöverföring", "förmedling av kosmiska
energier" eller liknande. Handpåläggningen är en allvarlig,
symbolisk handling som visar att även om Gud själv är osynlig
för våra begränsade mänskliga ögon, så är han närvarande i
det som sker. Den är ett yttre tecken på att Gud verkar genom
vanliga Jesusefterföljare.
I Hebreerbrevet 6 skriver författaren:
1Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig
om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi
kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda
gärningar, tron på Gud 2och läran om dop och
handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom.
Basic, grunden, handpåläggning, lika grundläggande som
omvändelse och dop, eller hur är det hos oss?
Jesus kan inte bli profet i sin egen hemstad, men han botade
ändå några sjuka genom att lägga sin händer på dem och be
står det i Mark6:5 och Lukas 4:40 står det att Jesus la
händerna på var och en och botade dem. I Matt 19:13 läser vi
hur längtande föräldrar kom med sina barn till Jesus för att
han skulle lägga sina händer på dem och be.
I Apostlagärningarna läggs händerna på människor ofta, ofta.
När nya diakoner/medhjälpare utses i Jerusalemförsamlingen.
När Petrus och Johannes kommer till Samarien och ber för de
helt nya troende där får de Helig Ande när de lägger sina
händer på dem. I kapitlet efter får Ananias det svåra
uppdraget att gå till den rabiate förföljaren Saul och lägga sina
händer på honom för att han skullefå synen tillbaka och fyllas
av Guds Ande. Senare så sänder församlingen i Antiokia ut
samme Saul och hans vän Barnabas som missionärer genom
att be och lägga sin händer på dem. När samme Saul som nu
kallas Paulus kommer till Efesos så möter han sökare som han
ber för genom att lägga sina händer på dem och de fylls av den
helige Ande, profeterar och talade med tungor.
Det finns något där, en praktik som en del av oss kan känna
oss lite främmande för eller rädda för, men det finns något
där, inget magiskt, men ändå en tydlig praktik.
Varför är jag då så sen att be om hjälp i förbön? Varför är du?
Min begränsade erfarenhet är att de som är nya i Jesustron
har lättare att ta till sig förbön och se sitt behov av det. Så var
det i Åhus och så är det i Mariestad. Men vad är det som
händer som gör att du som varit kristen i många år nu inte
vågar, vill, behöver? Behöver vi inte alla mer av Gud i våra liv
och vår vardag? Har inte du också längtan efter mer? Eller är
det bra som det är, Gud på lagom distans, ingen som ser
igenom mina sprickor i fasaden, ingen risk att jag skulle fälla
en tår inför någon annan, ingen som kan undra varför jag
behöver förbön? Hallå, varför ska någon undra över det i
kyrkan, det borde ju vara tvärtom, varför behöver han inte
förbön, varför vill hon inte ha mer av Gud i sitt liv, varför visar
han aldrig att han har en längtan och behov av att få möta
Gud? Är inte det de naturliga frågorna att ställa till varandra.
Idag ska vi dela bröd och vin. Vi tar steg fram konkret i vår
kyrklokal till nattvardstjänarna, vi tar emot bröd och vin, Guds
närvaro, Kristi kropp, blir del av vår kropp. Visst är det så att
det inte bara är ritual, tradition utan att det är en genuin
längtan i dig efter mer av Faderns kärlek, mer av Jesu nåd, mer
av andens liv som driver dig fram att ta emot. Låt samma
längtan dra dig till förebedjare, till att be för varandra i
hemgruppen, till att be för varandra när ni tar en fika ihop
eller äter middag ihop, när ni talar i telefon. Och var inte rädd
att fråga om du får lägga din hand på din syster eller broder
när du ber. Vi ställer ju bara in oss i det led av Jesusefterföljare
som i tid efter tid längtat efter att Guds ansikte ska lysa in i
våra liv, i våra situationer, i våra familjer, i våra relationer och
som längtat efter att få förmedla det ljuset in i en annan
människas liv.
Idag ska vi som vanligt ge chansen att gå till en förebedjare,
men idag blir det kö. Så jag tänker att du säger ett ord bara
som du vill ha förbön för, det kan vara en plats, ett namn, en
kroppsdel, en relation. You name it! Ta chansen, eller så frågar
du bara den bredvid dig i bänken. Be för mig, jag längtar efter
mer av Gudsmöten.
