Tro – Hopp - Kärlek
3. HOPP
Jesu uppståndelse:
Vägen till ett förvandlat liv!
(1 Kor. 15:1-58
)
1. Två missförstånd som hör samman
När Paulus nu närmar sig slutet av sitt brev, så vill han visa att Kristi verk
är ett, hans död och uppståndelse hör samman. När korinthierna förbiser
korset, så är det därför inte oväntat att de också ringaktar uppståndelsen.
Nu vill han visa dem, att de bara kan komma tillrätta med olika problem i
sina individuella och i församlingens liv, genom att ta på allvar båda dessa
aspekter av Kristi verk. Ett återförande till korset och ett erkännande av
uppståndelsens betydelse, måste återigen genomsyra den korinthiska
gemenskapen.
2. Korinthiernas perspektiv måste korrigeras!
Paulus har hört talas om några av de här tongivande medlemmarna i
församlingen, som med kraft hävdar att det inte finns någon uppståndelse
från de döda. Dessa andliga korinthier har så till den grad betonat de
närvarande välsignelserna, att sanningen om något som återstår helt har
skjutits åt sidan. Vad Paulus kan förstå, efter att ha informerat sig om deras
uppfattning, så innebär deras position ett förnekande av den kroppsliga
uppståndelsen. De inte bara utelämnar läran om kroppens uppståndelse
från sin undervisning. De förnekar dess betydelse och att den skulle vara
nödvändig för den kristna tron.
Paulus ser inte korinthiernas felaktiga framtidsperspektiv som en obetydlig
detalj. Den innebär ju i första hand ett förkastande av det hopp som hör till
den kristna tron och en nästan total koncentration på nuet. I sin förlängning
innebär den emellertid mycket mer. Den är ödesdiger för deras tro och
riskerar att föra dem helt vilse när det gäller deras syn på sig själva och på
andra, på nutid och på framtid, på människa och på Gud.
Lösningen på problemet är att korinthierna bekänner sig till och tillägnar
sanningen av den uppståndne. Kristi uppståndelse från de döda är av
avgörande betydelse för deras frälsning. Om Kristus har uppstått, så
påverkar det också radikalt den troendes syn på tillvaron.
Enligt Paulus finns det två huvudpunkter som korinthierna måste ta till sig:
2
a. Nödvändigheten av att de kristna ska uppstå (15:1-34)
Frågan om de troendes uppståndelse är inte något som korinthierna kan
välja bort. Den vilar på en fast grund och den grunden är Jesu Kristi egen
uppståndelse från de döda..
En påminnelse om grunden (15:1-11)
Därför tänker Paulus börja med att påminna läsarna om trons grundval Kristi uppståndelse . Det var ju själva huvudpunkten i det som han hade att
förmedla, när han undervisade dem i grunderna av den kristna tron. Han
redogjorde också för alla de vittnen som kunde intyga sanningshalten av det
som hade hänt: först och främst apostlarna men dessutom många andra, av
vilka de flesta fortfarande lever. Till slut berättade han också själv för dem
om sin egen upplevelse av den uppståndne.
Det är en stark grund för tron på uppståndelsen som Paulus presenterar.
Vittnesmålen stämmer överens och det är på den grundvalen som
korinthierna har kommit till tro
Ett påpekande av den logiska konsekvensen (15:12-28)
Med utgångspunkt från det historiska faktum att Kristus har stått upp från
de döda, så är korinthiernas ståndpunkt ologisk. Poängen som de troende i
Korinth har glömt bort, är att Kristus och den kristne är förenade till ett. Det
som är sant för Kristus, måste med nödvändighet därför också vara sant för
den som är i honom. Man kan inte tala om Kristi uppståndelse, utan att på
samma gång också slå fast de troendes uppståndelse.
Vad blir den yttersta konsekvensen av korinthiernas förnekande av de dödas
uppståndelse? Eftersom den i så fall också måste innebära ett förnekande av
det centrala i tron, att Jesus har uppstått, så är deras tro tom och
meningslös. Kristi uppståndelse är ju själva kvittot på att frälsningsverket är
fullbordat. Om inte Kristus skulle ha uppstått, så vore därför korinthierna
fortfarande kvar i sina synder. De som redan har dött i tron på honom, har i
själva verket fallit offer för ett stort bedrägeri! Om vi tror att uppståndelsen
bara gäller det här livet, så är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Ingen troende kan ju undkomma den här världens lidande och förgänglighet,
3
trots all andlig välsignelse som man också får uppleva. Hoppet om en
framtida uppståndelse ger löfte om något mer och radikalt annorlunda!
Två oemotsägliga utsagor
Paulus vill förstärka sitt argument med hjälp av två utsagor om Kristus:
- Kristus är ”den förste” . Paulus tror att de flesta av dem som läser brevet
kommer att veta vad han syftar på. Uttrycket anspelar på förstlingskärven
och förstlingsfrukten. Den är inte bara den första i ordning. Det är själva
början på skörden, med en garanti om att mycket mer finns att hämta ute
på fälten. Så är Kristus inledningen av de troendes uppståndelse.
Korinthierna måste inse, att det inte bara är en lek med ord eller en fin bild,
utan en djup sanning i uttrycket. Genom sin uppståndelse, har Kristus
triumferat över döden och därmed garanterat samma seger åt dem som
tillhör honom. Redan nu kan korinthierna vara säkra på att de är inbegripna
i den radikala konsekvensen av Jesus uppståndelse. Att Kristus är
”förstlingen”, innebär också att hans uppståndelse är modellen för de
troendes uppståndelse. Han har uppstått från de döda, som den förste av de
avlidna. Eftersom Kristus har uppstått med sin kropp, så måste också
korinthierna förvänta sig en uppståndelse som kommer att omfatta deras
kroppar.
- Kristus är huvudet för en ny mänsklighet. Som ett överhuvud för
mänskligheten fick Adams andliga död konsekvenser för hela
människosläktet. På samma sätt har också Kristus, som ett överhuvud för
en ny mänsklighet, genom sin uppståndelse fört med sig frukten av sin seger
över döden till dem som är förenade med honom. Det innebär att alla som
tillhör honom ska få nytt liv genom Kristus. Allt ska ske i sin ordning: först
Kristi uppståndelse och sedan, vid hans återkomst de dödas uppståndelse.
Korinthierna tror att synden och därmed döden, redan här och nu i princip
är utplånade. I ett visst avseende kan även Paulus hålla med om det. Döden
har redan i den här tiden tillfogats ett avgörande nederlag genom Jesu död
och uppståndelse. Den slutliga, totala och synliga segern hör emellertid till
Jesu återkomst. Döden är den siste fienden som förintas. Det kommer att
4
vara det slutliga tecknet på att fullkomningen är nådd. Guds styre är
återupprättat, Gud blir allt, överallt.
När korinthierna förnekar en kommande, kroppslig uppståndelse från de
döda, så förnekar de på samma gång de universella konsekvenserna av
Kristi uppståndelse. Därmed begår de ett stort logiskt misstag. Deras
förening med Kristus, som ju Paulus grundligt har undervisat dem om under
sin vistelse hos dem och som bekräftats i dopet till Kristus, innebär en total
delaktighet i frukterna av hans nya skapelse. I den här tiden får de troende
uppleva hur en bruten relation med Gud blir hel igen. När Kristus kommer
tillbaka, ska frukten av hans verk uppenbaras på ett synligt sätt. Då ska det
visa sig, att den gäller hela skapelsen, i vilken också kroppen innefattas.
Det som då händer, kommer emellertid att vara mer än ett återförande till
skapelsens morgon. Vad den kommer att innebära, tänker Paulus snart
undervisa dem om. Innan dess vill han bara avsluta sitt försök att överbevisa
korinthierna om det ologiska i deras slutsatser, genom att hämta ett par
exempel från deras och hans egen erfarenhet.
Två exempel (15:29-32)
Det första exemplet är en del av församlingsmedlemmarna i Korinth, som
låter döpa sig för de dödas skull. Trots att Paulus aldrig undervisat om
detta, så har en sådan tradition växt fram hos en grupp. Om nu dessa
korinthier av någon anledning ser den här ritualen som så nödvändig att
utföra för de döda, hur kan de då samtidigt lägga så ringa vikt vid de
dödas uppståndelse? Och omvänt: om de anser att den framtida
uppståndelsen av de döda inte har någon plats i den kristna tron, varför
är det då så viktigt att oroa sig för deras framtida öde? Kan de inte se att
det finns en motsägelse i det hela?
Det andra exemplet är han själv. Varför skulle han ständigt riskera livet,
om det inte fanns något annat att vänta bortom graven? Varför skulle han
utsätta sig för lidanden och umbäranden? Det är ju inte ens i egen sak
utan för korinthiernas och alla andra troendes skull som han gör allt
detta! Om det inte finns ett hopp att se fram emot, så vore det mest
5
logiska att leva för sig själv, det vill säga njuta livets glada dagar innan
döden kommer. Den logiken har Paulus stöd för i Skriften
b. Beskrivningen av hur den kristne ska uppstå (15:35-49)
Nu återstår det att försöka beskriva naturen av uppståndelsekroppen.
Paulus är säker på att korinthierna med den kunskapen bättre kommer att
förstå vad som står på spel, om de förkastar läran om de dödas
uppståndelse.
Korinthiernas fråga och Paulus svar (15:35-41)
Ett bra sätt att få korinthierna att fatta vikten av ämnet, är att utgå från den
fråga som de själva så cyniskt har ställt: Hur uppstår de döda? Det vill
säga - hurdan kropp har de när de kommer? Tanken att de sedan länge
förmultnade döda, en dag skulle återfå någon form av kropp är orimlig. Hur
skulle den se ut?
Att tro på uppståndelsen innebär, enligt Paulus, att man inte låter den
mänskliga erfarenheten och kunskapen sätta en mall för Guds ingripande i
människans framtida öde. Det är att inte begränsa Gud som Skapare och
Livgivare.
Hur skapelsen förnyas (15:36-38)
Nyckeln till en förståelse av uppståndelsens hemlighet, finner korinthierna
i den naturlag som säger att ”Det du sår får inte liv om det inte dör”. Det
gamla måste komma till ett slut, för att något nytt ska kunna spira! Om
korinthierna tror att det är Gud som ger uppståndelselivet, så får de inte
låta nöja sig med en ofullkomlig förvandling i det här livet. Den nya
skapelsens verklighet uppenbarar sig visserligen i den troendes jordiska
liv men på ett ofullkomligt sätt. Uppståndelsen innebär att Gud ur den
kropp som nu finns skapar något helt nytt! Kroppen som uppstår har
visserligen sin utgångspunkt i den gamla men är radikalt annorlunda i
jämförelse med den.
Är det då inte absurt att tänka sig att Gud ligger bakom en ny,
annorlunda
kropp,
vilken
kommer
att
ges
åt
de
troende
efter
uppståndelsen?
6
Hur skapelsen är komponerad (15:39-41)
Som Skapare är det ju Gud som står bakom mångfalden av kroppar i
universum. Inbördes är de enormt olika. Ändå är det ingen som
ifrågasätter ändamålsenligheten i detta! Varför tycker då korinthierna det
är så orimligt att Gud har en uppståndelsekropp i beredskap? Skulle det
inte vara möjligt för Gud att skapa en ny mänsklig kropp, även om den
radikalt skiljer sig från allt det som korinthierna förut varit med om?
De frukter som de troende redan nu upplever, bara är ett löfte om
fullkomningen själv. För att Guds syfte fullt ut ska kunna förverkligas i
människans liv, så måste Gud på ett radikalt sätt gripa in i hennes
existens och göra något helt nytt. Den troendes kropp måste förvandlas
innan den nya skapelsen är fullbordad!
Den stora kontrasten mellan den jordiska kroppen och
uppståndelsekroppen (15:42-44)
Genom
att
kontrastera
den
första
skapelsens
jordeliv,
med
uppståndelsekroppens förvandlade liv, så hoppas Paulus att korinthierna
ska förstå skillnaden!
Den första skapelsens kropp är förgänglig. Den förgängligheten tillhör
inte bara en kropp angripen av synd. Redan från skapelsens morgon
fanns förgängligheten inbyggd hos människan, som en hotande möjlighet.
Också kroppen ingår i Guds plan för den nya skapelsen och så länge den
är angripen av nedbrytande krafter så har inte den troende smakat på
uppståndelsekraften fullt ut. Hos uppståndelsekroppen finns inte längre
förgängligheten som en inbyggd potential. Den nya kroppen är evig,
odödlig.
Den första skapelsens kropp löper ständigt risk att bli utsatt för
förakt. Människor kan bli föraktade därför att deras fysiska status inte
överensstämmer med de ideal som omvärlden har ställt upp. Den kristne
är inget undantag. Paulus är den förste som kan intyga detta genom sin
egen erfarenhet. Han har redan öppet skrivit om det tidigare i brevet.
Det betyder inte att den jordiska kroppen är utan härlighet - korinthierna
vet ju själva att den är skapad till Guds avbild. Den inneboende svagheten
7
grumlar emellertid bilden. Korinthierna måste erkänna att de fortfarande
finns kvar i den ofullkomliga människans existens. Det är faktiskt helt
naturligt att också den kristne utsätts för förakt.
Den kropp som uppstår i härlighet kommer däremot inte att ha några
sådana angreppspunkter. Dess fullständiga återsken av Kristus, ska inge
respekt och bli en orsak till lovsång.
Den första skapelsen kropp är svag. Även den här erfarenheten har
Paulus delat med sina läsare i brevet, just därför att han vet att de
behöver
komma
tillrätta
med
sin
syn
på
svagheten.
Även
om
återlösningens kraft redan här och nu är verksam i korinthiernas liv, så är
det bara en föraning av vad som ska komma på uppståndelsens dag.
Under jordelivet är det mer svagheten, bräckligheten och skörheten i det
mänskliga livet, som också ständigt gör sig gällande i den troendes liv.
Därför behöver korinthierna ta till sig bekännelsen av den stora
förvandling som ligger i framtiden. Uppståndelsekroppen kommer att
framträda full av kraft.
Den första skapelsens kropp är själisk. Den andra skapelsens kropp
är andlig .
Det som återstår för korinthierna, är alltså en vilja att ta till sig sanningen
att Kristi verk omfattar också de troendes kroppar. I själva verket handlar
det om en bekännelse av att den Gud som har skapat människan, i
Kristus har inlett en ny skapelse, genom vilken han en dag kommer att
föra sin skapelse fram till dess fulla syfte. Då kommer människan att bli
”andlig” på ett sant och genomgripande sätt, det vill säga med en kropp
som
kännetecknas
av
oförgänglighet,
härlighet
och
kraft.
Uppståndelsekroppen kommer att äga en utstrålning som saknades i
naturliga kroppen. Förvandlingen till ”andlig människa” ligger i
framtiden och kommer att ske vid de dödas uppståndelse.
Skriftens grundval (15:45)
Ingen kan anklaga Paulus för att själv ha uppfunnit den här läran.
Korinthierna har nu möjlighet att genom Skriftordet själva undersöka
grundvalen till det som Paulus säger: Den första människan Adam, blev en
8
levande
själ.
De
kännetecken
på
mänsklighet
som
korinthierna
nedvärderar, därför att de inte stämmer överens med deras ideal för en
”andlig människa”, tillhör i själva verket den princip som av Gud själv
finns nedlagd i själva skapelseögonblicket. Adam blev en representant för
hela människosläktet inte bara ifråga om synden. Det är också till honom
som hela människosläktet kan hänföra sin mänsklighet med allt vad det
innebär. Korinthierna känner väl till historien om hur Gud skapade den
första människan, genom att blåsa liv i honom med sin andedräkt.
Resultatet blev en levande själ, det vill säga en människa vars fysiska
varelse får liv och är bestämt av det själsliga. Den skapelseakten vill Gud
nu vid tidens slut återupprepa. På samma sätt som människan i den
gamla skapelsen fick liv genom den mänsklighetens princip som kallas för
själen, så ska nu Kristus i den nya skapelsen och genom sin Ande, ge liv
åt människan i den nya mänsklighet han har skapat.
Allt i sin ordning! (15:46)
Uppståndelsen är den händelse som gjorde Kristus till en ande som ger
liv. Uppståndelsen är alltså den yttersta tidens motsvarighet till den gamla
skapelsen. Paulus är därför helt överens med korinthierna om att detta liv
redan här och nu ges åt de troende. Mitt i deras dödliga kroppar
uppenbarar sig genom Andens förstlingsgåva Kristi liv, hans härlighet och
avbild . Detta Andens liv som korinthierna får uppleva, är emellertid
bara ett löfte om vad som kommer att ske vid de dödas uppståndelse.
De behöver än en gång ta fasta på sanningen: Det andliga kommer alltså
inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Även om
korinthierna har fått Anden som gåva, så kan de inte fly bort från det
mänskliga livet. De har ännu inte nått fram till en existens som domineras
av Anden, eftersom de ännu inte har fått en kropp med ande.
Den nya skapelsen finns närvarande bara som en försmak av det som ska
komma.
De två hövdingarna med olika ursprung (15:47-48)
Om nu korinthierna har en tendens att förbise det jordiska livet, till
förmån för Andens nya liv i Kristus, så beror det på att de inte ser det gap
9
som finns mellan den gamla och den nya skapelsen. Paulus kan inte
beskriva det bättre än genom att ge korinthierna en bild av de två
”hövdingarnas” skilda ursprung. Den förste Adam är en levande själ,
därför att han kom från jorden och var jord; den andra människan är en
levandegörande Ande, därför att han kom från himlen . Även om de båda
representanterna båda är människor, så skiljer de sig totalt åt ifråga om
ursprung. Den förste Adam har jordiskt ursprung, medan den andre
Adam har gudomligt ursprung. Det innebär att liksom korinthierna under
det här jordelivet är jordiska, såsom avbilder av den förste Adam, så är de
också bestämda att bli avbilder av den gudomlige Kristus.
Konsekvensen: en avbild nu och i framtiden (15:49)
Det finns ingen naturlig förbindelse mellan det jordiska och det
himmelska. Paulus vet att den nya skapelsens krafter har gjort sitt inträde
i korinthiernas liv genom tron på Kristus och den helige Andes gåva. I en
mening beror det därför på korinthierna själva, om avbilden av den
himmelska människan ska börja synliggöras i deras liv. Genom att mer
och mer öppna sina liv för den nya verkligheten som är deras i Kristus, så
kan de också förvandlas till hans avbilder. Det är det som Paulus har
försökt att undervisa sina läsare om brevet igenom. Nu visar han dem att
uppståndelsen är den nyckel, som öppnar dörren för dem in i den
verkligheten.
c. Sammanfattning av budskapet (15:50-57)
Därför vill Paulus med några kärnfulla satser understryka två viktiga
saker som hänger samman med den slutliga, kroppsliga uppståndelse han
just har undervisat om:
(1) Det som ska hända på uppståndelsens dag, innebär en total förvandling.
Både döda och levande kommer att uppleva denna totala förvandling.
Samtidigt finns det ett samband med det nuvarande: oförgängligheten och
odödligheten
är
som
en
klädnad
som
döljer
förgängligheten
och
dödligheten.
(2) Döden kommer för alltid att vara utplånad, därför att synden för alltid
kommer att vara utplånad. Det innebär att de troende i Korinth inte
10
behöver se det som ett nederlag, när en medlem lämnar det här jordelivet.
Den avgörande segern är redan vunnen!
d. Slutsats: därför är jordelivets mödor inte förgäves! (15:58)
Därför att de kristna i Korinth har det här hoppet, så kan Paulus frimodigt
uppmuntra dem att satsa allt i trohet mot Kristus. De lidanden och
umbäranden som möter, är inget tecken på att något är fel. Det är bara ett
bevis på att korinthierna fortfarande befinner sig i en värld som står under
förgänglighetens inflytande. Även om de inte ser omedelbara resultat av
arbetet för Herren, så kan de vara förvissade om att mödan inte är
förspilld, oavsett vad som händer! Hoppets perspektiv ser längre än till de
kortsiktiga vinsterna!
Sammanfattning
När
nu
Paulus
avslutar
sin
utläggning
av
den
kristna
tron
på
uppståndelsen, så hoppas han att de har kunnat ta till sig budskapet..
Genom att bekänna sin förening med honom som den siste Adam, så
kommer
de
att
förstå
nödvändigheten
av
en
framtida,
kroppslig
uppståndelse. Genom att bekänna sin förening med honom som den siste
Adam, så kommer de också att förstå de fulla konsekvenserna av den
uppståndelsen - vad den innebär för deras liv i nutid och i framtid, i
församlingen och i världen, i det här livet och efter döden.
11
