NORDISK MU SE OLOGI
1996•1, S . 61-66
LOKALMUSEET SOM PROCESS
Hugues de Vttrine
Foljande reflexioner dr ett uttryck for den respekt jag hyser for de svenska museer som
under de senaste drtiondena utvecklat nya sdtt att pa ett ejfektivare sdtt tjdna samhdllet och dess medborgare. Det jinns ocksa anledning att nu Jira 30-drsminnet av utredningen MUS 65 som under dren 1969-72 inspirerade mycket av det internationella
arbetet inom museernas vdrldsorganisation, !COM.
Ett traditionellt museum har som officiell
uppgift att tjana kunskapsspridning och
kulturell utveckling.
Under de senaste trettio aren har pa tva
hall i varlden ett sarskilt djupgaende arbete pagatt med att studera och utveckla
relationerna mellan museet och samhallet
- i norra Amerika (Mexiko inraknat) och i
de nordiska landerna. Personligen har jag,
fran borjan och i olika egenskaper, deltagit
i tillkomsten och utvecklingen av ekomuseet Le Creusot-Montceau i Frankrike,
som under 1970-talet atnjot rykte som en
helt ny typ av museum. Senare har jag
haft formanen att utifran fa studera ekomuseirorelsen i Quebec i Kanada och tillkomsten av en rad lokalmuseer i Portugal.
De sista aren ocksa de lokala utvecklingsprogrammen i Rio Grande do Sul i Brasilien, vilka medvetet tar hansyn till regionens omfattande kulturarv och aven tar
upp grundandet av lokalmuseer i sina projekt.
Samtidigt har jag yrkesmassigt och teoretiskt sokt utveckla metoder och strategier for lokalsamhallens utveckling. Dessa
innebar primart att ett omrade maste
inventera och utnyttja alla tillgangliga
resurser - manskliga, naturliga och kulturella - genom mobilisering av sina aktiva
krafter - de valda politiska foretradarna
och tjanstemannen, befintlig arbetskraft,
foretagare, olika yrkesgrupper etc. En
sadan process inkluderar teknisk planering, tillskott fran externa resurser, anslutning till regionala, nationella och internationella ekonomier och strukturer; det
avgorande ar att de maste kunna kontrolleras lokalt.
SAMHALLSUTVECKLING
OCHMUSEER
Varje lokalsamhalles utveckling maste, for
att bli framgangsrik, i sin karna ha en
mycket framtradande kulturell dimension.
for varje positiv forandring overhuvud
galler, att den maste vara knuten till samhallets kulturella och psykologiska rotter.
Den maste rora sig underifran, aven om
somliga paverkansfaktorer uppifran kan
Vara betydelsefulla. Vanligtvis ar det samhalle som skall forandras inte moget, beroende pa att de existerande systemen for
HUGUE S DE VARINE
62
folkbildning, valfard och politiska beslut
inte givit alla manniskor som berors nodvandiga kunskaper eller gynnat medborgerlig delaktighet. Dartill ar moderna
utvecklingsproblem saval pa det ekonomiska och finansiella som sociala omradet
sa komplexa att det forefaller enklare att
pa medborgarnas vagnar delegera beslutsratten till kompetenta tekniker.
Min erfarenhet ar entydig - lokal
· utveckling i orders sanna bemarkelse ar
mojlig endast om samhallets invanare ar
nara knutna till beslutsprocessen, med att
inventera och forvalta lokala resurser, med
art mobilisera platsens tillgangar. Dessa
maste ju forst oc.h framst sokas bland
invanarna sjalva.
Der ar har museet kommer in. I utvecklingsprojektet behovs sarskilda kulturella
verktyg, for att identifiera resurser, for att
formulera malsattningar, for att visa pa
strategier och tillvagagangssatt - kort sagt
for samhallets mobilisering. Detra kan
inte alltid goras genom sprakliga medier,
skrivelser och tal, de maste kommuniceras
med de patagliga tingens sprak, genom
direkta, konkreta erfarenheter.
Men detta ar ingen uppgift for ett vanligt museum som arbetar traditionellt med
forskning, utstallningar och formedling
som ICOMs museidefinition anger. Vi
maste skapa ett nytt slags museer, eller,
rattare sagt, anvanda oss av arbetssattet i
museer som utvecklats i lander med starka
lokalsamhallen. Nar jag 1971 ombads att
delta i inrattartdet av ett museum som i Le
Creusot skulle kunna medverka i kommunens utveckling och senare i hela «Communaute Urbaine», anvande jag mig darf0r av museimodeller jag lart kanna under
mina ICOM-uppdrag under senare delen
av 1960-talet, namligen de skandinaviska
friluftsmuseerna, grannskapsmuseerna i
USA och skolmuseerna i Mexiko. Min
tanke att dessa modeller var tillampliga
ocksa pa andra hall, bekraftades under det
s.k. Santiago-seminariet 1972 vilket blev och fortfarande ar - en aktuell referens
nar det galler museet som redskap for
samhallsforandring.
Jag har senare nara studerat ett antal liknande projekt, varvid det mest betydelsefulla varit ekomuseet i Seixal i Portugal.
Detra lilla samhalle med 60.000 invanare,
belaget mitt emot storstaden Lissabon pa
andra sidan Tejo-floden, dominerades lange av storskaliga ekonomiska verksamheter, somliga av dem med en historia som
strackte sig bakat rill medelriden - skeppsbyggeri, sjofart, fiskindustri, tidvattenkvarnar for spannmal och olja, senare aven
en sralindustri. Sedan dessa industrier i
vara dagar avvecklats, sag Seixal ut art bli
en sovstad till Lissabon, om inget gjordes
for att ge samhallet ett nytt eget liv genom
verksamheter grundade pa platsens naturoch kulturarv. Seixals borgmastare bad en
ung historielarare att grunda ett lokalt
museum som kulturellt och bildningsmassigt stod for en utvecklingsstrategi. Der
blev sa framgangsrikt art Seixal-museet har
blivit en modell for andra portugisiska
samhallen. Der naraliggande . Alcochete,
exempelvis, anvander sitt museum for att
halla salttillverkningen levande; Cartaxo
har gjort sitt 'vinmuseum' till huvudkvarter for vinodlarnas forbund, som arbetar
med art modernisera och marknadsfora
den traditionella vinproduktionen.
I alla dessa fall, liksom i Le Creusot, ar
museets verksamhet, sarskilt dess forskning och formedling, nara kopplade till
den lokala utvecklingen och samverkar
med andra ekonomiska, sociala, folkbil-
LOKALMUSEET SOM
dande och kulturella initiativ. Vi befinner
oss har fjarran fr:in di;: traditionella museerna, dar institutionen och museifolket
uppfattar som sin centrala uppgift att
samla, forska och formedla pa ett vetenskapligt satt for att framja skonhet, vetenskap och finkultur. Lokalmuseets uppgift
ar i stallet att aktivt medverka i utvecklingsprogrammet genom att erbjuda en
arena for dialogen mellan de programansvariga och samhallets medborgare.
MUSEET SOM PROCESS
Liksom sjalva samhallsutvecklingen . kan
det lokala museet bast beskrivas som en
process. Det ar varken en institution eller
en given fast struktur. Det ar som samhallet sjalv levande, i standig forandring, for
att anpassa sig till dynamiken i sitt samhalle och dess omvarld - den regionala,
nationella och globala.
Darfor kan museet inte stangas in i en
byggnad, med den begransade uppgiften
att rymma samlingar och utstallningar,
eller ledas av professionella anstallda utan
kontakt och kommunikation med lokalsamhallet. Darfor kan det inte heller uppfattas som en turistfalla, eller ett monument att invigas av en lokal politiker
dagen fore ett politiskt val.
Ett 'process-museum' maste utvecklas
manad efter manad, ar efter ar. Arbetet
maste goras av inv:inarna sjalva, sjalvklart
med stod av yrkesman: det ar inneborden
av det som Maud Cere i Montreal kallar
museologie populaire, folklig museologi, ett
arbetssatt som hon lar ut till lokalsamhallens ledare och aktivister. Det ar inte ens
nodvandigt att kalla det hela 'museum'
om samhallets hela kulturarv integreras i
processen, om utstallningen bara ar en av
PROCESS
de tekniker som anvands i formedlingsuppgiften (det finns ju manga andra
metoder - kulturstigar, informations- och
dokumentationscentra, audivisuella produktioner och multimediaprogram, skolundervisning, tematiska seminarier och
workshops etc.).
Det ar nar en sadan process avstannar
som museet blir en institution. Da loper
det ocksa risken att isolera sig fran nar- .
samhallet och upphor att tjana som ett
verktyg for utveckling. Det blir snart
foraldrat, overspelat.
Den museala processen behaver inte
nodvandigtvis vara dyr eller sarskilt sofistikerad. Den ar latt att anpassa ocksa till
fattiga samhallen, darfor att den bygger pa
lokala resurser och vasendigen pa manniskors eget engagemang. Just nu foljer jag
flera fangslande projekt i sodra Brasilien (i
Rio Grande do Sul-regionen). Ett av dem
pagar i ett landsbygdsomrade 400 km fran
den regionala huvudstaden Porto Alegre.
Det siktar till att mobilisera befolkningen
i hta samhallen som tillsammans bildar
Quarta Colonia, den fjarde italienska .
bosattning som i slutet av 1800-talet initierades av den brasilianske kejsaren Dom
Pedro II. Projektet inleddes for fyra ar
sedan av en ung tjansteman i Silveii-a
Martins, som foreslog att ett forsok skulle
goras att lokalisera de forsta bosattarnas
gravplats. Det blev startpunkten for ett
'kulturarvsprogram' som framfor allt togs
upp av skolan och senare i en overgripande utvecklingsplan med en inventering
och utvardering av alla tillgangliga resurser for att utveckla ekonomiskt och socialt
meningsfulla verksamheter: restaurering av
gamla byggnader, heruppvackandet och
bruket av invandrargenerationens traditionella venetianska dialekt, olika uppslag
63
HUGUES DE VARI N E
64
for att locka turister, forsok att utnyttja
den 'atlantiska skog' som omger odlingsytorna och slutligen en studie av hur den
traditionella grodan - potatis - skulle
kunna bilda basen for en chips-industri.
Varje ar sammanfattas vad som astadkommits i seminarier och utstallningar i samband med en lokal festlighet. Meningen ar
att planer och program da ska granskas
och utvarderas, farska initiativ tas upp och
nya projekt sjosattas. Resultatet ar naturligtvis inte ett museum i ordets vanliga
bemarkelse, men ovedersagligen ett museologiskt foretag som integreras i en gemensam kraftsamling for lokal utveckling.
Helt patagligt ar att malsattningen natts
utan stora ekonomiska insatser och
vasentligen
tack vare medborgarnas
gemensamma anstrangningar om man far
doma efter det framgangsrika festprogram,
som jag kunnat delta i och vari faktiskt
alla kommuninvanare fanns med.
FARANMED
GENERATIONSSKIFTEN
I Silveira Martins ar projektet bara fyra ar
gammalt. Vad kommer att handa under de
kommande 20 aren? Da har kanske den
lokale initiativtagaren lamnat omr:idet,
manga politiska val har hunnit aga rum
som har fort borgmastare med skilda ideologiska utgangspunkter till makten, da har
den ekonomiska situationen for hela
omr:idet forandrats - till det battre eller
samre. Detta ar ett aterkommande problem for alla som tar de! i ett utvecklingsprojekt: hur ska projektet kunna fortsatta
och hallas vid liv med nya aktorer?
Av projektet i Le Creusot kan en viktig
lardom dras. Lokalmuseet som levande
organ maste genomleva samma cykel av
aldrande som den befolkning som bar upp
det. Det skapas av en bestamd generation,
i vart fall under 1970-talet, i aldersgruppen 35 till 55 :ir, mestadels manniskor i
produktion och i social verksamhet (arbetare, ingenjorer, larare, foraldrar osv.). De
formade ett museum enligt sina ideer, sina
behov, sina syften, men ocksa med sina
minnen, sina fordomar och tidens smak
som grund. De anvande sitt sprak och de
bilder som var gangbara vid den tiden.
Under 1970-talet blomstrade Communaute Urbaine, tillgangen pa arbetstillfallen
var god, framtiden tycktes lovande.
Familjen Schneiders paternalistiska styre
fanns i allas minne och klasskampens realitet var dagligen narvarande. Man mindes
exempelvis den stora strejken 1899-1900,
vid vars slut nastan hela arbetsstyrkan
(8.000 man) avskedades som bestraffning.
Tjugu ar senare kom en dubbel kris - de
lokala gruvforetagens och industriernas
kollaps och den forsta museichefens
beklagliga avgang. Museigrundarna hade
lamnat scenen, eller var i alla handelser
inte langre politiskt aktiva. Lokala utvecklingsbehov hade radikalt forandrats: i stallet for att utnyttja traditionella verksamheter och formagor, var problemet nu att
:iteruppbygga en ekonomi som var kord i
botten, att slass mot arbetsloshet, de ungas
moraliska kris, resignationen och fatalismen hos de aldre. Den aktiva generationen var inte langre sa intresserad av att
ateruppliva minnen fran ett forflutet som
hade misslyckats med att tillgodose manniskors behov. Till och med den paternalistiska epoken framstod i forsonande
dager, som en 'guldalder' .
lnte langt darifran, i Blanzy, hade ett
gruvmuseum oppnats pa 1970-talet som
en avlaggare till Le Creusot. De som ska-
LOKALMUSEET SOM PROCESS
pat det var gruvarbetare och tjansteman i
femtioarsaldern och det ar i dag svart att
finna ersattare for dem som nu sedan
lange ar pensionerade. Gruvan ar stangd,
ungdomarna saker andra jobb, kommunalmannen gor vad de kan for att locka
andra foretag och de startar yrkesutbildningar, sa langt som mojligt av annat slag
an de traditionella verksamheterna. Det
blir allt svarare att hitta gamla gruvarbetare, som kan visa museet for skolklasser och
turistgrupper.
Darfor utvecklas museerna i Communaute Urbaine till att bli sevardheter och
attraktioner for turister pa vag fran det
romanska Autun till det beromda Clunyklostret, eller som fardas i husbat efter
Canal du Centre. Vi maste soka en ny
strategi for ekomuseets verksamhet, som
tar till vara turismen som ekonomisk tillgang i regionen, men som samtidigt oppnar sig i nya riktningar. Det ar ingen latt
uppgift, eftersom museets styrelse till stor
de! bestir av foretradare for en aldre generation, ideologiskt bunden av vad de sjalva
skapade for mer an tjugu ar sedan.
Jag berattar detta, darfor att jag tror att
det har betydelse i sammanhanget. Det
forefaller foreligga bara tva mojligheter for
oss: antingen kan ett lokalmuseum av den
har typen inte overleva grundlaggargenerationen for att sedan forsvinna (kanske
bli ett institutionaliserat museum) eller sa
maste det fornyas med 20-30 ars mellanrum for att behaJla sin levande funktion.
Vi ar har langt fran de stora regionala och
nationella museernas varld! Langt ocksa
fran akademikers och lardes sakra overtygelser!
MOT EN BEFRIELSENS
MUSEOLOGI
Enligt min erfarenhet galler de sma och
lokala institutionernas museologi manniskors frigorelse fran kulturell alienering,
dvs uppgiften ar att frigora deras fantasi
och initiativformaga och att vacka insikten
om aganderatten till det egna kulturarvet,
saval det materiella som det andliga.
Det ar vad som intraffade i Le Creusot
med omgivningar under 1970-talet: hela
omradet hade under mer an ett sekel varit
underkastad en stark auktoritar ordning
som omfattade saval hela arbetslivet som
den sociala och privata existensen. Ett av
malen var att medverka till att gora manniskor till fria medborgare, medvetna om
sin ratt till ett eget industriellt och kulturellt arv. Ett annat var att gora manniskor
aktiva i den process som etableringen av
Communaute Urbaine innebar, dvs sammanslagningen av 16 kommuner till en
administrativ region. Detta hade de lokala
kommunstyrelserna beslutat, utan att
befoJkningens asikt efterfragats och i Strid
mot all historisk tradition. Malen uppnaddes, men museets styrelse och direktor
kunde inte forutse den industriella och
ekonomiska krisen i mitten av 80-talet, en
kris som inte kunde hanteras, nar den
intraffade. Nu kampar vi med ungdomsarbetslosheten, forsoker hitta ideer och projekt for att kunna gora en insats i den
gemensamma anstrangningen for att
erbjuda utbildning, arbetstillfallen och
kulturellt stod.
Annu mer dramatisk ar en hanvandelse
jag fick for tva ar sedan fran en gamma!
bekant i Indien, en pensionerad museologiprofessor vid Baroda-universitetet. Professor Bedekar berattade, att en farsk studie fran Anthropological Survey i Indien
65
HUGUES DE VARINE
66
visat, att det fanns mer an 4.000 skilda
kulturella, sprakliga och etniska grupper i
lander och att bara nagra fa av dem officiellt erkandes som sadana. Problemet var,
ansag han, att kunna hjalpa de mest fortryckta av dessa grupper att frigora sig
kulturellt och darmed gora det mojligt for
dem att forma sin utveckling och framtid
pa grundval av den egna kulturen och historiska traditionen. Bedekar hoppades, att
den nya museologin skulle kunna anvandas som redskap for en sadan frigorelse
och bad mig formedla kontakter runt om i
varlden med kolleger som var fortrogna
med museiverksamhet av denna typ.
Detra har foranlett mig att borja organisera ett globalt natverk, eller forum, for
manniskor inbegripna i forskning och
experiment som ror kulturarv, museer och
utveckling. Jag hoppas att skandinaviska
lander ska kunna spela en ledande roll i
projekt som forhoppningsvis en gang ska
kunna ge svar pa Bedekars fragor. En
sadan ny form for internationell samverkan skulle kunna leda till att vi battre
kunde definiera den nya roll som lokalmuseer kan spela som medverkande till en
hallbar utveckling grundad pa en sann frigorelse av manniskors kreativitet, nar de
erkanns som handlande subjekt, ansvariga
for sin egen fram rid.
SUMMARY
The local museum as a process
The role of the museum in community development is discussed. The author, former direcror of
ICOM, took an active part in promoting the active
role of local museums in cultural development. He
was inspired by his experiences of Scandinavian
open air museums, neighbourhood museums in the
United States and the Mexican school museums.
They combined to form the basis for a strategy to
make local museums instruments of social and cultural development. This strategy was first applied in
the forming of the museum of Le Creusot in 1971
and then adopted during the famous Santiago
Round Table conference in 1972. It was later integrated in the ecomuseum model, whose recent adaptation is described with examples from Portugal and
Brazil. In a time perspective some problems arising
from viewing the museum as a process in contrast
to perceiving the museum as a permanent institution become apparent and the author pays special
attention to the generation shift in the running of a
museum. Finally a request for advice fromProfessor
Bedekar at the University of Baroda, India, is quoted. He is concerned about the situation of the
more than 4,000 different cultural, linguistic and
ethnic communities, many of them obviously oppressed. To assist them, 'to liberate them culturally
in order to be able to model their development and
future according to their cultures and heritage' he
would like to profit from worldwide experiences of
local museum action . The appeal is made public
and the author is prepared to act as an intermediary
for such information to be passed on to Professor
Bedekar.
Hugues de Varine var 1964-1974 direktorfor den
internationella museiorganisationen !COM och knuten till dess sekretariat i Paris. Under n!igra !irp!i
1980-talet forestod han Institut Franrais i Lissabon
och har senare iignat sig !it lokala samhiillrntvecklingsuppdrag pa skilda h!ill i viirlden. Han har skrivit bl.
a. «La Culture des Autres» 1976, «0 Tempo Social»
1987 och «L 'initiative communautaire» 1991.
Adr: F-21360 L11signy-sur-011che.
