0
01
2
a
ag
l
p
up
d
a
er
d
i
v
Re
Terapiriktlinjer
Övre
luftvägsinfektioner
Läkemedelsrådet
Terapiriktlinjer Övre luftvägsinfektioner är utarbetade av Terapigruppen Antibiotika/infektioner i samarbete med STRAMA
1
Övre luftvägsinfektioner
Luftvägsinfektioner allmänt
Viktigaste icke virala agens, förekomst och
vanligaste därav orsakade luftvägsjukdomar:
Betastreptokocker grupp A (S.pyogenes):
Asymtomatiskt bärarskap i svalget hos 1-5% av
vuxen befolkning och vintertid hos upp till 50%
av förskolebarn! Orsakar tonsillit och en mindre
andel otiter och sinuiter.
Akuta luftvägsinfektioner – som traditionellt indelas i övre (ÖLI) och nedre (NLI) där larynx utgör
gränsnivå – har den högsta incidensen av alla sjukdomsgrupper. Mottagligheten är allmän och nästan alla individer drabbas minst en gång årligen
medan barn i åldern 1-3 år genomsnittligt insjuknar 6-10 gånger/år. Den högre siffran avser barn i
förskoleverksamhet.
Av luftvägsinfektionerna, inklusive NLI, har
>80% viral genes och av de återstående bakteriella, behöver merparten ingen antibiotikabehandling (t ex varig snuva).
Pneumokocker (S.pneumoniae):
Normalflora i nasofarynx hos 60-80% av barn
under 4 år, men endast ett par procent hos vuxna.
Orsakar pneumonier, otiter, sinuiter samt varig
snuva hos barn.
Omkring 400 potentiellt luftvägspatogena virus
har identifierats medan antalet dito bakterietyper
uppgår till ett drygt 10-tal varav några är sällsynta
eller inte förekommer inom landet.
Hemophilus influenzae:
Isoleras från nasofarynx hos 60-80% av friska
småbarn. Ej ovanlig orsak till otit, sinuit och varig
snuva.
Moraxella catarrhalis:
Isoleras hos 60-80% i nasofarynx hos friska barn.
ÖLI hos barn, ses även vid otit och ibland orsak till
långdragen, icke behandlingskrävande hosta.
Etiologiskt agens varierar mycket starkt över tid
och plats eftersom snabb endemisk, epidemisk eller till och med pandemisk spridning är vanlig för
många virala luftvägspatogener.
Mycoplasma pneumoniae:
Asymtomatiskt bärarskap ofullständigt känt, men
troligen ej vanligt. Orsakar primär atypisk pneumoni, men även NLI utan samtidig pneumoni.
Många virusorsakade luftvägssjukdomar ger upphov till lika kraftiga feberreaktioner och lika stort
inflammatoriskt svar som de bakteriella, varför
temperatur eller CRP-nivå oftast inte tillför någon
information angående typ av agens.
Behandling vid luftvägsinfektion
Grundregeln är att antibiotikabehandling inte är
indicerad vid luftvägsinfektion!
Vid följande tillstånd råder dock enighet om att
antibiotika bör/kan förskrivas :
ÖLI respektive NLI
ÖLI
Indelas traditionellt i rinit, rinofaryngit, faryngotonsillit och rinosinuit. Akut otit och akut laryngit
brukar medräknas. Typiska besvär är nästäppa,
snuva, halsont, heshet och eventuellt feber. De
flesta med övervägande ÖLI-symtom har även
NLI-besvär av någon typ, oftast hosta.
●
●
●
●
NLI
Uppdelas i trakeit, bronkit, pleurit och pneumoni.
Kännetecknas oftast av hosta med eller utan upphostningar. Feber är vanligare än vid ÖLI.
ÖLI-symtom ses ofta samtidigt. Försämringar av
astma är vanligt och talar för viral genes.
●
●
Pneumoni.
Tonsillit orsakad av betastreptokocker
grupp A (se separat avsnitt).
Purulent rinosinuit (se separat avsnitt).
Akut otit (med vissa undantag, se separat avsnitt).
Pertussis hos spädbarn.
Vissa sällsynta sjukdomar (se nedan).
Andra mer sällsynta undantag utgörs till exempel
av epiglottit, abscessbildningar inom munhåla,
2
sta hand rekommenderas preparat innehållande
paracetamol. Vid otillräcklig effekt av dessa kan
NSAID-preparat tilläggas. Hos barn har ibuprofen lika god effekt som paracetamol och man kan
antingen kombinera dessa preparat eller använda
dem växelvis.
svalg eller thorax, mastoidit, frontal-, sfenoidaleller ethmoidalsinuit, vissa immundefekter etc.
Dessa är alla ovanliga och i stort sett alltid
sjukhusfall.
●
●
Akut bronkit hos icke rökande hjärt-lungfrisk
person är ingen indikation för antibiotika
– även om feber och variga upphostningar
noteras!
Hög CRP med < 7 dagars symtom är i sig
ingen behandlingsindikation utan kliniken
avgör.
Avsvällande nässprayer är effektiva vid besvärande nästäppa. Perorala avsvällande medel har
däremot inte kunnat visas ge någon generell vinst
vare sig vid nästäppa, otit eller sinuit. Däremot orsakar de inte helt sällan adrenerga biverkningar.
Hostmedel. Hostmediciner har mycket begränsad
och dåligt bevisad effekt. Dessa har utgått ur läkemedelsförmånen. De kan därför inte generellt rekommenderas.
Symtomlindrande behandling
Febernedsättande läkemedel som även är smärtstillande har oftast god symtomatisk effekt. I för-
Akut otit
Frekvens
otiten med rodnad men normalrörlig trumhinna,
som egentligen är en trumhinneinflammation, har
luftat mellanöra och inget pus och ska inte betraktas som en akut purulent otit. Bullös myringit ska
endast betraktas som en akut purulent otit om
nedsatt trumhinnerörlighet föreligger.
Man beräknar att 200.000 fall diagnostiseras årligen i Sverige. Framför allt drabbas små barn; fram
till 2 års ålder har ca 50% av barnen haft minst en
akut öroninflammation, upp till 7 års ålder har 7080% haft åtminstone en otit. Även om incidensen
sjunkit de senaste åren finns fortfarande en stor
överdiagnostik. Den kliniska spontanläkningsfrekvensen vid akut otit är 75-85% men varierar
med etiologin.
●
●
Etiologi
Bakterier kan påvisas i 50-70% av alla akuta
öroninflammationer. Streptococcus pneumoniae
förekommer i 30-50%, Hemophilus influenzae i
15-30%, Moraxella catarrhalis i 1-9% och
Streptococcus pyogenes i 1-5%.
●
Virus är numera en erkänd orsak till en akut otit,
oftast i kombination med bakterier. Upp till 75%
av alla patienter med akut otit har en samtidig virusinfektion och hos upp till 50% kan man påvisa
virus i mellanörat.
Diagnostiken kan och får ej grundas på enbart
symtomen – trumhinnan måste bedömas!
Graden av trumhinnebuktning är mycket viktigare än rodnaden vid diagnostik av akut
otit!
Om trumhinnan enbart är röd räcker ej inspektion – rörligheten måste bedömas med
pneumatisk otoskopi/otomikroskopi eller
tympanometri.
Behandling
Enligt Otitkonsensus år 2000 rekommenderas följande: Om barnet endast haft övergående öronont
och blir besvärsfritt inom 24 timmar behöver inte
läkarundersökning göras. Det finns sällan medicinska skäl att undersöka barn under kvälls-/
nattetid.
Diagnostik
Akut otit definieras som en varig (purulent) inflammation i mellanörat, vilken har börjat plötsligt, är kortvarig och kan verifieras kliniskt.
Diagnoskriterier är symtom på infektion, fynd av
buktande trumhinna eller flytning av purulent sekret i hörselgången eller färg-och strukturförändrad trumhinna med nedsatt rörlighet. Simplex-
Om kvarstående besvär bör tid för läkarbedömning erbjudas inom ett dygn. Om barnet blir besvärsfritt under väntetiden behöver undersökning
således inte göras!
Hos barn under 2 år med säkerställd otit rekommenderas fortfarande antibiotikum (penicillin V).
3
Hos barn över 2 år kan man avstå från antibiotika
efter samråd med förälder, om barnet inte är allmänpåverkat och om inte trumhinnan perforerat.
Lämna eventuellt med ett recept med begränsad
varaktighet (fyll i rutan högst upp till vänster på
receptet) och säg till att avvakta med att hämta ut
det. Om patienten förbättras krävs ingen ytterligare kontakt och ingen antibiotikabehandling.
der 10 dagar. Tre-dosering rekommenderas hela
behandlingstiden (se ovan).
Vid terapisvikt: (Definieras som utebliven förbättring alternativt ny akut otit under pågående behandling i minst 3 dygn.) Orsakas vanligen av icke
betalaktamasproducerande H. influenzae. Vid
terapisvikt: tag nasofarynxodling.
Behandling: Amimox1) (amoxicillin). Barn: 20 mg/
kg x 3 och vuxna: 500 mg x 3 under 10 dagar.
Vid växt av betalaktamasbildande H. influenzae
eller H. influenzae med förändrade penicillinbindande protein, behandla enligt odlingssvaret.
Kontakt med öronläkare rekommenderas vid
terapisvikt trots preparatbyte!
Ny kontakt på mottagningen eller per telefon eller
uthämtning av receptet skall ske vid utebliven förbättring efter 2-3 dygn eller tidigare vid försämring med hög feber, ökad värk, öronflytning eller
på annat sätt påverkat allmäntillstånd. Om inte
antibiotika tidigare skrivits ut bör patienten undersökas så snart som möjligt och antibiotikum
ges. Efterkontroll: se nedan.
Vid samtidig penicillinallergi och terapisvikt:
Bactrim1) (trimetoprim-sulfa) i 7 dagar;
6 mån-5år: 5 ml x 2, 6-12 år: 10 ml (1 tabl) x 2,
vuxna: 2 tabl x 2.
Öronbarn, d v s barn med mer än tre säkerställda
otiter inom 6 månader, barn med recidivotiter eller
spontanperforerade otiter (det är vanligare att
pneumokocker och streptokocker ger spontanperforation), barn med missbildningar, kromosomrubbningar, allvarliga grundsjukdomar, anatomiska förändringar i öronområdet eller resttillstånd efter skallbasfrakturer samt öronopererade
(förutom plaströr) barn bör behandlas med antibiotika!
●
●
●
●
Även vuxna över 16 år bör ha antibiotika vid akut
purulent otit.
●
●
Val av antibiotika
Förstahandsval: Kåvepenin1) (eller synonym1)).
Barn: 25mg/kg x 3 i 5 dagar. Tre-dosering är att
föredra hela behandlingstiden. Då barnet återgått
till förskola/skola kan den andra dosen ges efter
hemkomsten på eftermiddagen och den tredje
innan läggdags.
Vuxna: Kåvepenin1) (eller synonym1)) 1,6 g x 3 i
5 dagar.
Om övergående öronont mindre än 24 timmar
behöver inte läkarundersökning göras.
Om kvarstående besvär bör läkarundersökning erbjudas inom 1 dygn.
Om opåverkat barn över 2 år kan man efter
läkarundersökning avvakta med antibiotikum
i 2-3 dygn.
Barn under 2 år och vuxna skall fortfarande ha
antibiotikum vid akut purulent otit.
CRP har inget värde i otitdiagnostiken.
Om utåtstående öra, rodnad eller svullnad retroaurikulärt – akut remiss till Öronklinik. Kan
vara mastoidit som är vanligast hos barn 0-2 år.
Plaströrsotit
Förstahandsmedel: Terracortril med Polymyxin Bdroppar, 3 droppar 2-3 ggr dagligen.
Om opåverkat barn kan man avvakta 5-7 dygn
med enbart dessa droppar (som plaströrsbarnen
bör ha hemma) innan läkarbesök och ställningstagande till oralt antibiotikum eller kinolonsteroiddroppar.
Vid säkerställd penicillinallergi: Ery-Max (erytromycin) 15-25 mg/kg x 2 alt. 500 mg x 2 eller Surlid
(roxitromycin) 150 mg x 2 i 7-10 dagar.
Barn med symtom såsom feber, smärta har ofta
akut otit med vanliga öronpatogener vid flytning
och kan då behöva peroralt antibiotikum i form av
Kåvepenin eller Amimox om droppar ej hjälper primärt.
Vid recidiv: (Definieras som ny akut otit, inom en
månad efter den föregående men efter avslutad
behandling och med symtomfritt intervall). Recidivet orsakas vanligen av samma bakterier som
den primära otiten, d v s oftast pneumokocker.
Behandling: Kåvepenin1) (eller synonym1)) enligt
ovan i 10 dagar. I andra hand Amimox1) (amoxicillin). Barn: 20 mg/kg x 3 och vuxna: 500 mg x 3 un-
Under sommartid är det vanligt med badorsakad
flytning p g a stafylokocker eller pseudomonas.
Det finns evidens för att Ciloxan örondroppar och
4
en grupp III-steroid har effekt på dessa öronflytningar.
Vid perforerad akut otit kan även odling från örat
tagas. Odlingsresultat i sig motiverar ej terapibyte
om klinisk förbättring skett. M. catarrhalis, som är
lågvirulent orsakar aldrig komplikationer, varför
dess resistensmönster inte bör styra terapin.
Tag öronodling om det fortsätter flyta efter en
vecka trots behandling! Överväg kontakt med
öronspecialist.
●
●
●
Uppföljning
Perorala antibiotika är aldrig förstahandsval
vid rörflytning hos barn som är opåverkade.
Tag öronodling om det fortsätter flyta efter
en vecka trots behandling!
Överväg kontakt med öronspecialist.
Kontroll rekommenderas efter 3 månader även om
behandling inte getts, för att säkerställa normalisering av hörsel och trumhinnestatus. Det är speciellt
angeläget att de yngsta barnen barnen med bilaterala besvär efterkontrolleras. Barn i skolåldern behöver inte rutinmässig kontroll. Sådan bör ske enbart vid subjektivt kvarstående hörselnedsättning i
mer än 3 månader.
Nasofarynxodling
Bör utföras vid terapisvikt samt vid täta recidiv.
Akut faryngotonsillit
gommen talar mot GAS och för virusorsakad sjukdom. I dessa fall bör man undvika snabbtest/odling, då man annars riskerar att antibiotikabehandla bärare av GAS med virusorsakad sjukdom.
Akut faryngotonsillit är en vanlig sjukdom med en
incidens av över 300 000 fall/år i Sverige. 40-50%
orsakas av beta-hemolytiska grupp A-streptokocker (GAS), 20-30% orsakas av virus och
5-10% av andra definierade bakterier. I 10-20%
av fallen är genesen oklar. Allvarliga följdsjukdomar till GAS-infektioner såsom peritonsillit, sepsis, ”streptococcal toxic shock syndrome” (STSS)
och nekrotiserande fasceit är ovanliga men kan
förekomma. GAS-infektioner kan ge upphov till
immunologiska senkomplikationer i form av reumatisk feber och akut glomerulonefrit, vilket dock
är sällsynt i Sverige och risken för dessa komplikationer utgör därför enligt behandlingsrekommendationer från Läkemedelsverket (2001) inte längre
någon indikation för behandling. Antibiotikabehandling ges idag för att förkorta sjukdomsduration och minska smittspridning.
Barn under 4 år har sällan GAS-tonsillit men är,
speciellt vintertid, ofta bärare av GAS. Purulent
snuva och impetigo kan i dessa åldrar tala för
GAS-infektion.
Faryngotonsillit orsakad av grupp C- eller Gstreptokocker kan inte påvisas med snabbtester
men anses inte orsaka icke-purulenta senkomplikationer.
Snabbtesten/odlingen bör tas av läkaren och pannlampa bör i görligaste mån användas för att lämna
en hand fri för spateln och den andra för odlingspinnen. Om provet inte kunnat tas på adekvat sätt
(provtagningspinnen ska strykas över bägge tonsillerna) kan resultatet av snabbtesten/odlingen bli
missvisande.
Diagnostik
Inte ens den mest rutinerade läkare kan enbart på
anamnes och klinisk undersökning särskilja en
faryngotonsillit orsakad av GAS från en av annan
genes (oftast virus). Svalgodling eller snabbtest för
GAS bör därför användas för att skilja mellan
virusorsakad och bakteriell faryngotonsillit och
för att undvika onödig antibiotikaförskrivning.
Den kliniska undersökningen bör, vid uttalad
smärta och sväljningssvårigheter, även omfatta
inspektion av epiglottis, särskilt om patienten inte
uppvisar en klinisk tonsillitbild!
●
●
●
●
●
Symtom såsom hosta, snuva, heshet eller blåsor i
5
Verifiera alltid diagnosen grupp A-streptokock-(GAS)tonsillit genom odling eller snabbtest.
Kåvepenin1) (eller synonym1)) är förstahandsmedel.
Ge inte penicillin V vid recidiv (inom 4 veckor
efter föregående episod).
Ta inte odling/snabbtest vid samtidig hosta
och snuva. GAS ger aldrig hosta.
CRP har inget värde i tonsillitdiagnostiken.
Behandling
Några penicillinresistenta kliniska isolat av GAS
har inte påträffats någonstans i världen.
Makrolider bör undvikas med tanke på risken för
resistensutveckling och att erytromycin inte är effektivare än penicillinV vid behandling av recidiv.
Förstahandsmedel vid GAS-tonsillit är Kåvepenin1) (eller synonym1)), 1 g x 3 i 10 dagar (barn:
12,5 mg/kg x 3). Kortare behandlingstid ger fler
recidiv. Vid penicillinallergi: Dalacin 300 mg x 3
(barn: 5 mg/kg x 3) eller Cefadroxil1)*) 500 mg x 2
(barn: 15 mg/kg x 2, om ej typ I allergi) i 10 dagar.
Vid täta recidiv av streptokocktonsillit (3-4 per år i
2 år) bör man överväga remiss till öron-, näs- och
halsspecialist men först efter att en Dalacin- eller
Cefadroxilkur provats enligt ovan. Även vid virusorsakade frekventa tonsillitrecidiv finns indikation för tonsillektomi.
Recidiv av GAS-tonsillit
Terapisvikt och differentialdiagnoser
Vid recidiv bör svalgodling utföras. Snabbtest kan
teoretiskt vara falskt positiva upp till två veckor på
grund av att de kan ge positivt utslag även för
döda bakterier. Vidare bör, vid upprepade recidiv,
endast smittkällor i patientens närmast omgivning
inom familjen undersökas. Vid smittspårning;
tänk på alternativa smittkällor såsom perianal
streptokockdermatit, vaginit/flytning hos småflickor, balanit, småsår på huden, paronyki, scarlatina, impetigo. Tag inte odling på symtomfria
barn i förskolan. Det lönar sig inte att spåra friska
bärare. Sjuka smittar, friska smittar troligen inte.
Vid terapisvikt, d v s bristande klinisk effekt under
pågående behandling, bör diagnosen ifrågasättas!
Terapisvikt beroende på penicillin- eller cefalosporinresistens förekommer inte.
Vid recidiv inom 4 veckor efter föregående episod
Erymax, Dalacin eller Cefadroxil1)*). Dosering
enligt ovan.
Ensidig tonsillit måste följas upp - kan vara tonsillcancer. Vanliga orsaker till hals- och svalgsmärtor
utan fynd är reflux (även vanligt hos barn), fonasteni och spänning i halsmuskulaturen.
Virusorsakad tonsillit i kombination med GASbärarskap liksom utveckling av peritonsillit måste
övervägas.
Adenovirustonsillit och mononukleos är två vanliga differentialdiagnostiska alternativ. HIV-orsakad faryngotonsillit är ett annat mera sällsynt alternativ. Epiglottit måste uteslutas.
Ytterligare en penicillinkur efter penicillinbehandling ger en ännu högre recidivfrekvens.
Akut bakteriell rinosinuit
Diagnostik
diagnostik i bästa fall ge korrekt diagnos i 65-70%
av fallen. Antibiotikabehandlingskrävande rinosinuit tar minst 10 dagar att utvecklas. Säkraste
kliniska symtom är varig snuva och samtidig synlig vargata vid undersökning (främre rinoskopi),
speciellt om symtomen dominerar på en sida. Tillgång till ultraljudsundersökning kan i vana händer
öka den diagnostiska säkerheten. Röntgen ger
ingen säker uppgift om etiologin, då även virusorsakade rinosinuiter kan ge upphov till vätskenivåer. Men en normal röntgenundersökning utesluter med stor sannolikhet akut bakteriell rinosinuit. Käkhålepunktion ger diagnos i tveksamma
fall och är enda sättet att avgöra om rinosinuiten
är purulent.
Flertalet fall måste diagnostiseras enbart på kliniska grunder. Vid bakteriell rinosinuit (tidigare
kallad akut maxillarsinuit) hos vuxna kan klinisk
Vid frontalsinuit har patienten förutom varig
snuva oftast uttalad ensidig huvudvärk förenad
med tryckömhet i botten av pannhålorna medialt
Cirka 150.000 personer behandlas årligen under
diagnosen akut bakteriell rinosinuit i Sverige. En
betydande överdiagnostik föreligger. I 50-60% av
obehandlade rinosinuitfall isoleras Streptococcus
pneumoniae, i 15-20% Hemophilus influenzae
och i 5-10% Moraxella catarrhalis. Även anaerober och grupp A-streptokocker förekommer i en
mindre del av fallen. Sällsynta allvarliga komplikationer utgörs av periorbital eller orbital abscess
(med risk för blindhet) vid ethmoidalsinuit samt
intrakraniell spridning av frontal- eller sfenoidalsinuit. Risken för komplikation till akut bakteriell
rinosinuit är dock liten.
6
antiflogistika och slemhinneavsvällande behandling med lokalt verkande sympatikomimetika.
Dessa har liksom nässköljningar inte effekt på
sjukdomsförloppet men har symtomatisk effekt.
Om symtomen förvärras till medelsvåra (VAS
> 3-7) efter 5 dagars förkylning rekommenderas
nasal steroid, som kan förkorta symtomdurationen, men som precis som antibiotika inte har någon betydelse för sjukdomsförloppet i dessa fall
(EPOS behandlingsrekommendationer 2007,
Läkartidningen 45 (105), 2008). Nasalsteroid kan
ordineras i dubbeldos (2 x 2) första dygnen då
effekt är visad efter 48 timmar.
ovan ögat . Röntgen bör göras akut framför allt
för att konstatera om patienten har eller inte har
frontalsinuit.
Akut ethmoidit ger allvarligast symtom hos förskolebarn med allmänpåverkan, svullnad och rodnad i mediala ögonvrån. Dessa barn är sjukhusfall
p g a risken för orbital komplikation och blir föremål för datortomografi. Akut sfenoidit kan i enstaka fall ge en dramatisk bild med allmänpåverkan och en intensiv huvudvärk oftast lokaliserad till kapillitiets ena halva, bakom ögat eller i
nacken. Datortomografi är nödvändig för att säkerställa diagnosen.
Bakteriell rinosinuit > 10 dagar eller
svåra besvär efter 5 dagar (feber > 38°,
svår smärta = VAS 7-10)
Punktion och aspiration krävs för exakt
diagnostik.
Kåvepenin1) (eller synonym1)) 25 mg/kg x 3 alt.
1,6 g x 3 i 7 dagar.
Vid säkerställd pc-allergi kan Ery-Max 15-25
mg/kg x 2 alt. 500 mg x 2, Surlid 150 mg x 2 eller
Doxyferm 0,1 g x 2 första dagen och därefter 0,1 g
x 1 användas.
Tilläggsbehandling med nasal steroid vid akut
bakteriell rinosinuit kan förkorta symtomdurationen, men har ingen betydelse för utläkningen.
Differentialdiagnoser till akut bakteriell rinosinuit
är: TMD (temporomandibulär dysfunktion) d v s
värk och spänningar i käkledens muskler, vilket är
vanligast, ospecifik värk i samband med ÖLI, idiopatisk rinit (överkänslig näsa utan allergi) allergisk
rinit, näspolypos, tandinfektion, spänningshuvudvärk, migrän och neuralgi.
●
●
●
●
●
●
●
Antibiotikabehandlingskrävande akut bakteriell rinosinuit tar 10 dagar att utvecklas.
Överdiagnostiken är stor.
Spontanläkningen vid akut rinosinuit är
mycket hög (> 90%).
Generell huvudvärk, tryck bakom ögonen,
värk vid framåtböjning etc är ospecifika symtom som vid frånvaro av snuva/vargata saknar diagnostiskt värde.
Vargata i mellersta näsgången stöder diagnosen liksom minst 3 av följande 4 kriterier:
purulent sekret i näshålan, uttalad smärta i
tänder/ansikte, ensidiga symtom och dubbelinsjuknande.
Kåvepenin1) (eller synonym1)) är förstahandsmedel.
CRP har inget värde i sinuitdiagnostiken under de första 7-10 dagarna av symtom, men
efter 10 dagar kan CRP > 10 tala för bakteriell
rinosinuit.
Terapisvikt
Om symtomen inte förbättras eller ökar föreligger
misstanke på infektion med H influenzae, som vid
terapisvikt är ett vanligare agens än pneumokocker.
Behandling: Amoxicillin1) 20 mg/kg x 3 alt.
500 mg x 3 i 10 dagar. Ett alternativ är Doxyferm
200 mg (1:a dagen) sedan 100 mg x 1 i 8 dagar.
Vid svåra/täta besvär bör diagnosen bekräftas med
röntgen eller sinuspunktion. Remittera till öron-,
näs- och halsspecialist för käkspolning. Stinkande,
varigt utbyte vid käkspolning talar för tandinfektion som orsak till sinuiten.
Vid täta recidiv eller kroniskt långdraget förlopp
krävs specialistbedömning för utredning av eventuella bakomliggande predisponerande faktorer
och för ställningstagande till kirurgi (FESS).
Behandling
Akut rinosinuit < 10 dagar
Eftersom en förkylning kan ha en duration på 10
dagar, blir det inte aktuellt att ge annat än symtomatisk terapi såvida inte förvärrade symtom inträder efter 5 dagar med feber och svår värk.
Akut frontalsinuit:
med ökande värk och ömhet bör röntgas akut för
diagnosbekräftelse och härefter remitteras till spe-
Den symtomatiska terapin omfattar analgetika,
7
cialist för värdering p g a komplikationsrisken.
Kirurgisk dränering kan bli aktuell.
svår unilateral eller bilateral frontalhuvudvärk,
svullnad över pannan, tecken på meningit eller andra neurologiska tecken.
Akut ethmoidit med svullnad; akut sfenoidit:
Vid båda dessa diagnoser remiss till sjukhusspecialist för definitiv diagnos och behandling.
Kontroller
Omedelbar remiss eller inläggning vid:
Periorbitalt ödem, förskjuten ögonglob, dubbelseende, påverkad ögonmuskulatur, nedsatt visus,
Om symtomen avklingar på insatt behandling
krävs i regel ingen efterkontroll. Långdragna,
speciellt ensidiga besvär inger misstanke om tumör
och utgör indikation för röntgen och endoskopisk
undersökning av näsan – remiss till öron-, näs och
halsspecialist.
Substanser på Läkemedelsverkets utbyteslista är markerade med 1). För dessa gäller att apoteken
beställer hem den förpackning som för tillfället har det lägsta priset. Produktnamn anges i huvudsak
endast då produkter med generiskt namn (substansnamn + företagsnamn) saknas eller, i några enstaka fall, då en produkt mycket kraftigt dominerar förskrivningen. Om produkter med generiskt namn
finns tillgängliga anges detta med substansnamn följt av *).
Medlemmar i terapigrupp Antibiotika/Infektioner i öppen vård
Mikael Karlson (ordf.), Vårdcentralen, Sjöbo
Anita Groth, ÖNH-specialist, Lund
Maria Landgren, Avdelningen för god vård och läkemedel, Region Skåne
Bengt Ljungberg, Infektionskliniken, Skånes Universitetssjukhus, Lund
Percy Nilsson Wimar, Barn- och ungdomscentrum, Skånes Universitetssjukhus, Malmö
Inga Odenholt, Infektionskliniken, Skånes Universitetssjukhus, Malmö
Terapiriktlinjer Övre luftvägsinfektioner utgiven februari 2010.
Övriga utgivna terapiriktlinjer: Antiviral terapi, Hud- & Mjukdelsinfektioner, Nedre luftvägsinfektioner samt Urinvägsinfektioner.
Samtliga terapiriktlinjer kan rekvireras från: Läkemedelsrådet, Region Skåne, Box 1, 221 00 Lund.
Tel: 044-309 30 51. Fax: 044-309 39 49. E-post: [email protected]
www.skane.se/lakemedelsradet
Grafisk form: Ann-Christine Jönsson. Tryckeri:
Wallin & Dalholm AB, Lund
8
