Anthericum liliago
Stor sandlilja
NE
NA
LC
Kärlväxter
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Starkt hotad (EN)
B2ab(iii,iv,v)
Klass: Liliopsida (enhjärtbladiga blomväxter), Ordning: Asparagales (sparrisordningen), Familj: Asparagaceae
(sparrisväxter), Släkte: Anthericum (sandliljor), Art: Anthericum liliago - stor sandlilja L. Synonymer:
Kännetecken
Stor sandlilja är en svagt tuvad, flerårig, 3–5 dm hög ört. Stängeln är vanligen enkel och vid basen finns en snäv strut
av glänsande slidor. Bladen är upp till 10 mm breda. Stödbladen i blomställningen har bred hinnkant. Blommorna är
välluktande och vita. Stor sandlilja liknar liten sandlilja Anthericum ramosum, vilken den sällsynt växer tillsammans
med, men blommorna är större och blomställningen är ogrenad. Stor sandlilja blommar från mitten av juni och i juli.
Utbredning och status
Stor sandlilja förekommer i östra Skåne (69 lokaler, varav många förekomster är mycket närliggande), Blekinge (1),
Öland (40-tal), Gotland (5–6 lokaler, avståndet mellan förekomsterna är som mest 1,5 km.), Halland (1), södra
Östergötland (2) samt på en plats i Upplands skärgård. I Uppland upptäcktes den i början av 1990-talet, troligen
spridd från odling. Den är nu försvunnen från flera lokaler, främst i Skåne. I övriga Norden förekommer den sällsynt i
Danmark. De svenska förekomsterna är de nordligaste i Europa. Artens huvudutbredning ligger i Sydvästeuropa och
medelhavsområdet. Förutom i Europa förekommer den också i Nordafrika och Turkiet.
Ekologi
På Öland växer stor sandlilja på alvar i karstsprickor eller i tunna, sandiga och grusiga avlagringar, men även på
vittringsgrus och Gotland förekommer den i gläntor i kalktallskog. Arten trivs i varma, torra lägen helst ljusöppet eller
i halvskugga bland enar och andra buskar. I Östergötland förekommer den på strandklippor och i Halland i en
bergsbrant. I Blekinge växer den sedan mer än ett sekel på en åssluttning i näringsfattig ekhagmark, samt i en
närbelägen öppen betad torräng. I Skåne växer den i sandstäpp på kalkhaltiga, humusfattiga sandjordar. Denna
vegetation utbildas där urlakningen är mycket obetydlig, helst i sydvända, solstekta slänter. Växttäcket är glest och
beroende av bete och tramp. Omröring av markens ytlager genom grävande djur är också väsentlig. Sandstäppen har
ett stort inslag av sydliga och sydöstliga arter. Karaktärsväxt i denna vegetationstyp är tofsäxing Koeleria glauca. Ett
flertal hotade arter påträffas här, förutom stor sandlilja t ex sandnejlika Dianthus arenarius, fågelarv Holosteum
umbellatum, sandlusern Medicago minima, och sandvedel Astragalus arenarius. På Stenshuvud i Skåne förekommer
arten inte på sandstäpp, utan i örtrik torräng uppe på en klipphylla i berget. På den uppländska lokalen växer stora
sandliljan på en driftvall nära havet.
Hot
Områden med sandstäpp har förstörts genom igenväxning, igenplantering, uppodling och täktverksamhet. Sandstäpp
utan trampskador och markomrörning leder till att grässvålen blir tätare och stäppvegetationen konkurreras ut och
ersätts av någon form av torräng. Svag eller utebliven hävd medför även att knylhavre, Arrhenatherum elatius
breder ut sig i dessa marker i Skåne. Uppgrävning av exemplar har förekommit. På Öland kan alltför hårt bete vara
ett hot framförallt gäller det lokalerna på Stora Alvaret. Kreatur, både får och nöt, betar gärna både stor och liten
sandlilja som tydligen uppfattas som välsmakande.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Åtgärder
I Skåne är bevarandet av den sydöstskånska sandstäppen viktigt för stor sandlilja och många andra hotade växter.
Hävden måste noga avvägas för att få tillräcklig mängd blottad sand. Igenväxning av lokalerna måste förhindras. På
Öland är fortsatt extensivt bete av alvaren önskvärt men vissa bestånd kan behöva hägnas in från betesdjuren.
Lokalerna utanför Skåne och Öland bör skyddas. Arten övervakas på de flesta lokaler av floraväktare.
Övrigt
Stor sandlilja är fridlyst. Stor sandlilja är teraploid 2n = 64, medan den greniga sandliljan är diploid 2n = 32, dessa två
arter hybridiserar sällsynt och bildar triploida hybrider 2n = 48. Hybriden, är i stort sett steril, men kan på vissa
ställen förekomma i stor mängd. Växten är lättodlad och finns i flera botaniska trädgårdar. Utländska namn – NO:
Sandlilje, DK: Ugrenet Edderkopurt, GB: St Bernard´s Lily.
Naturvård
Konventioner: Typisk art i 6120 Sandstäpp (Kontinental region (CON))
Fridlysning: Fridlyst enligt Artskyddsförordningen (SFS 2007:845), enligt paragraf: 8. Bestämmelsen gäller hela
landet
Litteratur
Anonym 1997. Floraväktarverksamheten i Skåne. Årsrapport 1996. Lunds Botaniska Förening. Medlemsblad 1997
(1).
Antonsson, K. 1997. Hotade kärlväxter i Östergötland 1997. Information från länsstyrelsen i Östergötlands län 1997:4.
Aronsson, M. (red.) 1993. Floristiska notiser från Södermanland och Uppland. Daphne 4: 56–62.
Ekman, J., Frostberg, K. & Svenson, A. 2005. Floraväkteriet i Sörmland och Uppland fram t.o.m. 2004. Daphne 16: 3–
111.
Georgson, K. m fl 1997. Hallands flora. Lund Jessen, K. 1935. Liliiflorernes Udbredelse i Danmark. Bot. Tidsskr. 43:
71–132.
Johansson, L. 1999. Rödlistade kärlväxter i Blekinge. Länsstyrelsen Blekinge län.
Knutsson, T. m fl 1997. Försvunna, hotade och sårbara kärlväxter på Öland. Krutbrännaren. Suppl. 2.
Løjtnant, B. & Worsøe, E. 1993. Status over den danske flora 1993. G.E.C. Gads Forlag, Kopenhagen.
Olsson, K.-A. 2006. Nya hotade kärlväxter i Skåne. Bot. Not. 139 (3): 22–33.
Petersson, J. 1994. Nyheter i Gotlands flora 1993. Rindi 14: 4–18.
Petersson, J. 1999. Hotade växter på Gotland. Del. 2: Sårbara arter. Rindi 19: 59–118.
Rosquist, G. 1999. Genetic variation, polyploidy and hybridization in Scandinavian Anthericum ramosum and A. liliago
(Anhericaceae). Avhandling vid Systematisk botanik, Lunds universitet.
Ålind, P. & Öberg, E. 1999. Den stora sandliljans Anthericum lilago förekomst på Öland. Krutbrännaren 8 (3): 75–83.
Författare
Göran Thor 1992. Rev. Mora Aronsson 1997, Margareta Edqvist 2006.
ArtDatabanken - artfaktablad
2
