507
Replik till Ray Baker om helvetet
Stefan Swärd
Pastor i Elimkyrkan, Stockholm
[email protected]
Ray Baker, lärare vid Credoakademin,
har skrivit en artikel ”Vår Gud är en förtärande eld – om den bibliska grunden för
konditionalism”.1 Han problematiserar den
traditionella tolkningen av helvetet som
oändligt straff i medvetet tillstånd. Baker
gör detta genom att diskutera två böcker
som försvarar en traditionalistisk tolkning, nämligen Efter detta skriven av undertecknad, och antologin Hell Under Fire
med Christopher W. Morgan och Robert
A. Peterson som redaktörer. Baker analyserar särskilt begreppet odödlighet, och
hävdar att endast personer som tar emot
evigt liv som gåva från Gud genom tron
på Jesus Kristus blir odödliga. Baker går
igenom bibeltexter som talar om elden
som metafor för Guds slutgiltiga dom, han
granskar kritiskt bibeltexter som pekar i
riktning mot oändligt straff i medvetet
tillstånd. Bakers text är intressant och han
tar tag i ett svårt ämne, och försöker hitta
en hållning med förankring i bibeltexterna.
Hur får vi vår tro på en allsmäktig,
kärleksfull Gud att gå ihop med idén att
kanske många människor kommer att
plågas för evigt i helvetet? Det är Bakers
grundläggande fråga och han försöker få
ihop ekvationen genom annihilationsläran, också kallad för konditionalism. Det
är idén att de som inte vill tillhöra Gud så
småningom kommer att upphöra att existera som en del av det eviga straffet.
Baker argumenterar för att konditionalism presenterar en bättre helhetstolkning
av de bibliska texterna än perspektivet att
de gudlösa kommer att lida i medvetet
tillstånd i oändlig tid.
Ray Baker citerar från min bok: ”Ska
vi ändra eller överge en kristen undervisning som har funnits i snart två tusen år
måste det vara på grund av mycket starka övertygelser om att man i hela kyrkans
historia har missförstått eller feltolkat
Bibelns budskap.” Hans kommentar till
detta är att han antar den utmaningen.
Jag tycker dock att han här förenklar frågan. Kan man hitta tydliga mönster kyrkohistoriskt när det gäller utläggningen av
den kristna läran behöver det respekteras,
jag tycker att det försummas i alltför stor
utsträckning i modern teologi. Baker vill
utgå från exegetiken och bibeltexterna,
men det är ju detta som kyrkohistoriens
lärofäder och bibelutläggare ständigt
eftersträvat att göra. En exegetisk analys
måste väga in hur de aktuella bibliska
texterna har tolkats av kyrkans lärare och
ledare under århundradena.
Att Bibeln tar upp om den slutliga domen och eviga straff kan inte förnekas av
någon som har Bibeln som grund för lära
och liv. Men hur detta mer exakt ska uppfattas och tolkas, där kan meningarna gå
isär. Det handlar om ett bildspråk för att
skildra en framtid som är något annat än
vad vi idag kan föreställa oss, det ligger
utanför våra referensramar och erfarenhetsramar. Bibeln talar om Jesu tillkommelse och den fysiska uppenbarelsen av
Jesus för hela världen, de dödas uppståndelse och att vi alla ska möta Gud som
domare. Bibeln talar också om världens
Theofilos vol. 6 nr. 3 2014
Replik till Ray Baker om helvetet
508
förvandling och nya himlar och en ny
jord. Vårt nya uppståndelseliv blir av helt
annan art än det liv vi lever nu. Evigt liv,
evig dom och eviga straff är tydliga läror
i Nya Testamentet. Men vad innebär den
eviga domen och det eviga straffet i praktiken? Det är inte helt enkelt att med våra
begränsade förstånd försöka greppa hur
vårt liv kommer att gestalta sig efter den
stora uppståndelsen, och att stå inför
Guds domstol. Hur är vårt liv då i ett helt
nytt framtida tillstånd? Var kommer vi att
befinna oss m.m.?
Att frågan om helvetet och de eviga
straffen är svåra frågor, där är jag och
Baker överens. Och att det inte alltid är
självklart hur vi ska tolka bibeltexterna.
En hel del av de frågor jag ställer i min
bok kan jag inte besvara på ett bra sätt.
Men när det gäller frågor om den eviga
framtiden kan vi bara veta det Gud
uppenbarat för oss, resten blir spekulationer. Därför behöver man tillämpa en viss
försiktighet när man ska tolka de bibliska
texterna.
Baker följer flera olika argumentationslinjer för att försvara läran om konditionalism. I ett avsnitt problematiserar
han läran om själens odödlighet, han ifrågasätter om det verkligen är Bibelns lära.
Den nämns mer förbigående i min bok.
Jag lyfter fram i min bok att det finns bibeltexter som kan peka i en sådan riktning – att det inte är självklart att själen
med automatik är odödlig. Min bedömning och slutsats blir dock att ordet evigt,
pekar i riktning mot tid utan slut. En dag
ska alla döda uppväckas, och uppstå till
nya kroppar. Den uppståndelsen är bestående till sin karaktär. Om den uppståndelsen bara är temporär för alla dem som
inte tagit emot eviga livets gåva, frågan är
vad uppståndelsen då fyller för funktion.
Uppståndelsen gäller alla dem som får
gåvan evigt liv, men det gäller även alla
dem som möter den eviga domen, det
eviga straffet och den eviga döden. Det är
min bedömning vid en samlad granskning
av bibeltexterna att det eviga straffet är
just evigt vilket också innebär en odödlighet, men visst finns det bibeltexter som
man kan använda för att hävda att det
inte finns en absolut odödlighet för själen.
Vidare går Baker igenom bibeltexter
som tar upp ord som förgås, förgöra, fördärv, brännas upp i eld m.m. Ord som
används när det talas om helvetet i Bibeln. Han argumenterar för att orden betyder att upphöra att existera, förintas. Det
är en möjlig tolkning av orden. En renodlad ord- och språkanalys ger inte ett
renodlat svar, orden kan ha flera nyanser
i den gamla grekiskan. De berörda orden
måste inte ha innebörden att förintas, det
finns också bibeltexter som pekar i riktning mot att straffet inte är temporärt,
bland annat texten i Upp. 14 som Baker
refererar till.
I ett kapitel i min bok diskuterar jag
särskilt annihilationsläran. Exakt hur den
slutliga domen kommer att utformas och
gestaltas är svårt att veta. Det vi vet är att
alla människor som har existerat under
historiens gång ska uppväckas från det
döda, och i sina nya uppståndelsekroppar
ska man möta Gud som domare. Det
kommer att då bli en åtskillnad, en del
kommer att få det eviga livet och en del
kommer att möta den eviga döden. I min
bok argumenterar jag för att Guds rättvisa kräver att det blir olika grader i bestraffningen. Ett problem med annihilationismen är att det är svårt att se hur
Guds straff kan graderas. Om den eviga
döden inträffar direkt efter den yttersta
domen, så blir det då i praktiken som en
form av massavrättning. Frågan är också
vad den yttersta domen har för funktion,
Gud känner vad som finns i människors
hjärtan och han vet allt om våra gärningar.
Theofilos vol. 6 nr. 3 2014
Stefan Swärd
509
Vad syftar det till att uppväcka en massa
människor från det döda, för att de sedan
ska avrättas igen?
Men om man tänker sig domen som en
gradering av både belöning och straff, då
finns det en logik med att det finns en
yttersta dom.
Min referens till ateisterna avfärdar
Baker. Men den fysiska döden och förintelsen är ju ett faktum för den icke-troende. Om en evig död, i form av förintelse,
utplåning, är enda konsekvensen av mina
synder, så är mitt slutliga öde som syndare endast det som alla redan vet. Alla de
som saknar all form av tro och religion,
och som inte tror på någon uppståndelse
från det döda, de är helt övertygade om
att utplåning och förintelse är ens eviga
destination. Om detta är innebörden av
den eviga döden, varför varnar Jesus
ständigt för risken att gå evigt förlorad?
Faktum är att Bibeln är helt tyst i frågan om vad som verkligen händer efter
den yttersta domen om annihilationsläran
stämmer. Hur ska domen graderas? När
inträffar döden? I vilka avseenden är den
eviga konsekvensen värre än vad alla
icke-troende människor idag vet om sin
eviga död, att man kommer att upphöra
att existera? Här saknar jag reflektioner
och resonemang i Bakers text.
Noter
1. Theofilos, vol. 6, nr 1 (2014), 4-19.
Theofilos vol. 6 nr. 3 2014
510
Slutreplik till Swärd
Ray Baker
Lärare vid CredoAkademin
[email protected]
Jag är tacksam att Stefan Swärd har tagit
tid ur sitt alltför ofta hektiska schema för
att skriva en respons på min artikel. Jag
hoppas att vi genom detta samtal kan likt
järn som skärper järn också skärpa varandra (Ords 27:17).
Swärd hävdar att jag gör en komplicerad fråga för enkel genom att nonchalera
kyrkohistoria och tolkningstraditioner.
Jag står dock vid begränsningarna jag gjorde i min artikel därför att jag ville fokusera på exegetiken. Jag är medveten om att
traditionalism har varit majoritetsuppfattningen i den västerländska kyrkans
historia, men menar att några tongivande
tidiga kyrkofäder såsom Irenaeus och Justinus Martyren var konditionalister, som
Swärd medger i sin bok.1 Frågan om tolkningstraditioner ligger helt enkelt för långt
från kärnfråga för att göra den rättvisa i
denna korta text. Kyrkofädernas tolkningar av helvetestexterna och själens
eventuella odödlighet får förbli fokus för
en helt annan artikel.
Min utmaning till Swärd i artikeln var
att komma med exegetiska skäl för tron
att de ogudaktiga kommer att lida i medvetet tillstånd i oändlig tid. Han svarar
med en utläggning om hur vi ska förstå
orden evig och ἀπ όλλυµι-gruppen.
Swärd menar att ordet ’evig’ pekar i
riktning mot tid utan slut. Jag kan också
bejaka ordets kvantitativa definition, men
menar som han säger angående ἀπ όλλυµιgruppen att “orden kan ha flera nyanser i
den gamla grekiskan” som jag har visat
med mina utläggningar av Romarbrevet
16:25 och Judas brev 7. I avsaknad av
verser som tydligt visar att människosjälen är odödlig och med starka bevis på
motsatsen förblir min mening att Bibeln
inte talar om eviga eller odödliga själar
förutom när det handlar om Jesus eller
troende människor.
Swärd tar också upp meningen bakom
orden i ἀπ όλλυµι-gruppen. Här missrepresenterar dock Swärd min position när
han hävdar att jag menar att ἀπ όλλυµι
måste betyda ’förinta’. Jag skriver uttryckligen i min artikel: “En del traditionalister menar att konditionalister argumenterar att verbet ἀπ όλλυµι och motsvarande substantivet ἀπ ώλεια betyder att
det som förgörs eller blir fördärvat upphör att existera. Traditionalister påpekar
med rätta att ordet också kan användas
om sådant som blir förstört men som inte
upphör att existera, exempelvis det borttappade silvermyntet, den förlorade sonen och gamla vinsäckar. Ordet kan betyda förinta, men behöver inte betyda det
varje gång det förekommer. Min poäng är
att ordet oftast används i kontrast till
livet.” (s 9). När ordet används i motsatsrelation till evigt liv – som det gör i Johannes 3:16; 10:28 och Matteus 7:13-14
– betyder det evig död.
Styrkan med Swärds respons på min
artikel är två insiktsfulla religionsfilosofiska frågor. För det första frågar han vad
uppståndelsen fyller för funktion om de
ogudaktiga bara ska avrättas eller tillåtas
dö. Det är en viktig invändning som
Shedd lyfte fram redan för mer än 100 år
Theofilos vol. 6 nr. 3 2014
Ray Baker
511
sedan. Jag kan tyvärr inte ge ett definitivt
svar på frågan eftersom jag anser att
Bibeln är tyst på den här punkten. Jag kan
dock presentera ett tänkbart svar som
passar ihop med det som vi för övrigt vet
om uppståndelsen och domen. Det är
vedergällning – att domen ska fällas och
det eviga straffet utmätas, en övertygelse
jag tror att Swärd och jag delar. Annars
blir det som Swärd mycket riktigt påpekar, att ateisten har rätt: man dör och så
är sagan slut. Ateisten kanske satsade fel
i frågan om Guds existens, men ateisten
kommer aldrig veta det om inte det finns
en uppståndelse och en dom. Swärd ställer följdfrågan i vilket avseende den eviga
konsekvensen av konditionalism är värre
än vad ateister förväntar sig. Jag menar
att de inte förväntar sig möta den levande
Guden.
Jag ställer också en följdfråga: vad fyller uppståndelsen för funktion om de ogudaktiga redan lider kval i hades eller mellantillståndet? Jag är medveten om att
inte alla traditionalister tror att man är
medveten i mellantillståndet, men vilket
syfte tjänar den kroppsliga uppståndelsen
om det blir bara mer lidande av samma
art – särskilt om man också tar avstånd
från poena sensus, fysiskt lidande i helvetet, som många traditionalister gör?
Den andra religionsfilosofiska frågan
Swärd ställer handlar om graderingar.
Han menar att konditionalism inte läm-
nar utrymme för olika grader av straff om
alla möter samma slut, den andra döden.
Det är intressant att Swärd lyfter fram det
som kritik mot konditionalism eftersom
jag redan har riktat samma kritik mot
statusprincipen, ett vanligt sätt bland traditionalister för att försvara disproportionaliteten mellan synd och straff.
Trots att lång ifrån alla konditionister
anser att människan är medveten i mellantillståndet, anser jag att det är just i
mellantillståndet att graderingar mellan
synd och straff kan bli både proportionerliga och rättvisa. Jag har dock inte alla
svar angående mellantillståndet – Bibelns
uppgifter är knapphändiga även i denna
fråga – och jag är också medveten om
problemet med ett straff som kommer
omedelbart efter den fysiska döden, innan man har stått inför domen. Det enda
svaret jag kommer på är Jesu ord i Johannes 3:18 att ”den som inte tror är redan
dömd.”
Både Swärd och jag delar många
grundläggande övertygelser. Vi har båda
ägnat största delen av vårt liv åt att uppmuntra och utmana troende människor,
sökare så väl som skeptiker att ta den
kristna trons sanningsanspråk på större
allvar. Även om vi inte är överens om
exakt hur konsekvenserna ser ut om man
säger ett slutgiltigt nej till Gud, så tror vi
båda två att det blir ytterst allvarligt.
Noter
1. Efter detta: Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete (Örebro:XP Media, 2011), 108.
Theofilos vol. 6 nr. 3 2014
