Nr. 1 Årgång 35
mars 2011
Medlemstidning för
Göteborgs Astronomiska Klubb
www.goteborgsastronomiskaklubb.se
INNEHÅLL:
!
!
"#
!$%
2
AURORA 1/2011
&'()* )+:
Christian Vestergaard
Claes-Göran Carlsson
Jan Persson
Jan-Gunnar Tingsell
Göran Kajler
Olof Karmedal
Ingemar Ewaldz
Gunnar Sporrong
Sven-Göran Lätt
Christer Brattås
Hans Almgren
Saied Amini
Anders Winnberg
(ordf.)
(vice ordf.)
(kassör)
(sekr.)
(observatorieförv.)
(ledamot)
(ledamot)
(ledamot)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(medlemsadm.)
Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in
•
200 kronor till plusgirokonto: 4 77 03 - 4.
•
ungdom till och med 17 år: 100 kronor
•
familj: 300 kronor
•
skola/bibliotek/institution: 500 kronor*
Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)!
Som medlem får du:
- tillgång till klubbens bibliotek
- gå på 3 - 4 populärvetenskapliga föredrag per termin
- gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke
- komma med på “star parties” på olika ställen i landet
- rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och
Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF)
Är du inte medlem så passa på att betala redan idag.
Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar!
* Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information!
E-postadresser:
[email protected]
Bidrag till denna tidskrift kan sändas till
[email protected]
Nästa nummer beräknas utkomma i slutet av maj 2011.
MANUSSTOPP: 1 maj 2011
Omslagsbilden: Foto: Bengt Svensson.
Bilden är tagen i primärfokus på en William Optics flt 132 med kameran Canon EOS 400D.
exp tid (om Bengt minns rätt 1/125 sek), filter: Baaders solfilm. Ort och plats: Örkelljunga från
Bengts nya hembyggda trädgårdsobservatorium. Bildbehandlad i Photoshop.
3
AURORA 1/2011
!),*)! -
"
Medlemsavgiften i GAK är ingen större kostnad!
Man betalar bara 200 kr per år, 100 kr om man inte fyllt 18 år, 300 kr per familj eller
500 kr för skola/bibliotek/institution.
Känner du någon som skulle vara intresserad av ett medlemskap men ännu inte tagit
steget, så är du välkommen att tipsa om medlemsskapets fördelar! / Styrelsen
Är du GAK:are och Volvoägare är årsavgiften till GAK ingen astronomisk
summa!
Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan.
- Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan.
- På Aurora-sidan hittar du texten:
”
- Klicka på länken.
- I år (2011) skall du ange
.
och lösenordet
4
AURORA 1/2011
/*0 (! (")* )+ 123342342$
GAK / SV anordnade en visning högst upp i
utsikten i Skanska-skrapan i Göteborg, det s.k.
Läppstiftet. Ett tjugotal besökare hade sökt sig
dit trots att vädret inte var det bästa. En lucka i
molnen gjorde att solen bröt fram genom diset
i rätt ögonblick och gav besökarna lön för
mödan.
Bilden till höger: I väntan på att den
förmörkade, uppgående solen ska visa sig för
besökarna i ”Läppstiftet”. Foto: Aurora ©
Förmörkelsen sågs bra
från Grötö utanför
Göteborg mellan 9.45
och 10 varefter sol och
måne gick i moln.
Bilden tagen med
Canon EOS 300D,
200 mm lins och
Baader solfilter.
Foto: Lars Erik
Andréasson©
5
AURORA 1/2011
1233
Se program på
Slottsskogsobservatoriets hemsida!
(sidan Öppettider)
5
6 mars
14:00
Studiecirkel: Solsystemsobservationer
20
mars
14:00
Före föredraget, SV:s och GAK:s
årsmöten, kl. 12:00 resp. kl 13:00
0
6)7
5
8 Rymdfarkoster och filosofi
Doc. Malcolm Fridlund
ESA.
3 april
14:00
Studiecirkel: Observationer av galaxer
och nebulosor
10 april
14:00
0
17 april
14:00
Professor Claes Uggla, Karlstads
universitet
Studiecirkel: Dokumentation
1 maj
14:00
Studiecirkel: Den professionella amatören
6"
5
Se GAK:s hemsida för nyheter och ev. ändringar i programmet.
" **)* )
12339
Härmed kallas alla medlemmar i GAK resp. SV till årsmöte,
söndagen den 20 mars 2011.
SV:s årsmöte börjar kl. 12:00
GAK:s årsmöte börjar kl. 13:00
Kl. 14:00 börjar det annonserade föredraget (se ovan).
Dagordning och verksamhetsberättelse finns på hemsidan, under fliken
.
6
AURORA 1/2011
Den här spalten tänkte jag ägna åt världens mest kända stjärna. Men ändå en stjärna
som förhållandevis få vet var den ligger. Jag tänker då på Polstjärnan, Stella Polaris
som av en ren slump just nu ligger ca en grad från den norra himmelspolen. Norra och
södra himmelspolerna är ju två tänkte punkter ute i rymden mot vilka jordens
rotationsaxel pekar. Jordens rotationsaxel lutar ju drygt 23 grader mot det banplan där
solsystemets åtta planeter susar fram runt solen. Inom parentes sagt så är det den här
lutningen som gör att vi får årstider. Det är absolut ingen naturlag som säger att det
ska ligga en stjärna vid himmelspolerna. Det finns ingen i närheten av den södra
himmelspolen t.ex. Vidare är det ju så att jordens polaxel, tack vare ett gravitationellt
sampel med solen och månen sakta vobblar runt som en gigantisk snurra. Ett sådant
varv som för övrigt kallas för preccession tar 25 600 år. Om ca 13 000 år kommer den
ljusstarka stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran att vara den stjärna som ligger närmast
norra himmelspolen.
Bild 1. Här ser vi en stjärnkarta över norra stjärnhimlen där en pil pekar från de två
bakersta stjärnorna i Karlavagnen mot Polstjärnan.
För 4500 år sedan då de gamla egyptierna byggde pyramiderna vid Gizhe var stjärnan
Thuban i Draken polstjärna. De tre stora pyramiderna är för övrigt orienterade i
förhållande till Thuban när den var polstjärna. Vår nuvarande polstjärna kommer
faktiskt att vara som närmast norra himmelspolen år 2095 då den är 0.45 grader från
polen. Polstjärnan i historisk tid har varit avgörande för hur långt norr om ekvatorn
man befinner sig. Stod du på nordpolen skulle polstjärnan var rakt i zenit. Däremot
AURORA 1/2011
7
från ekvatorn ligger den på horisonten i norr. Vi i Arvikatrakten bor ju på latitud 59.5
nord. Det innebär att går vi ut på kvällen och tittar mot norr så ser vi polstjärnan på
samma höjd över den norra horisonten. Åker vi, låt oss säga 20 grader längre söderut
så kommer polstjärnan att sjunka motsvarande 20 grader längre ner mot horisonten i
norr.
Polstjärnans läge har ju naturligtvis givit den en central roll i praktiskt taget alla
kosmologiska myter bland folken norr om ekvatorn. Världsspiken, berget Merhu
(hinduismen), kvarnen Sampo (Kalevala) för att bara nämna några. Det är troligen
stjärnans berömdhet som ofta ger anledning till missuppfattningen (något jag ofta
stöter på under stjärnvisningar) att Polstjärnan skulle vara himlens ljusaste stjärna. Så
är det nu inte. Polstjärnan som är en variabelstjärna ligger och pendlar på en visuell
magnitud mellan 1.95 och 2.2. Eftersom en stjärna av 2:a magnituden är ca 2 ½ gånger
ljussvagare än en av 1.a magnituden så finns det mer än tjugo stjärnor som lyser
starkare än vår Stella Polaris. I verkligheten är det en annan femma. Detta eftersom
polstjärnan tillhör en klass variabla stjärnor med en mycket värdefull egenskap. De
genomför en snabb ljusning följt av ett lite mera utdraget avklingande. De gör dock
det här enligt en mycket exakt tidtabell. De har också den unika egenskapen att ju
ljusstarkare stjärnan är i verkligheten, desto längre tid tar det för den att gå igenom en
period. En period kan vara alltifrån något dygn till uppemot femtio för de största och
ljusstarkaste. Eftersom ljuset avtar med kvadraten på avståndet gör det att kan vi
bestämma avståndet till en enda stjärna av den här sorten (de kallas cepheidvariabler
efter den först upptäckta, delta Cephei) så kan vi bestämma hur långt bort de ligger
många miljoner ljusår ut i rymden. Det gör dom till förträffliga måttstockar för att
bestämma avståndet till andra galaxer. Vår polstjärna är en superjätte av spektralklass
F och ligger ca 430 ljusår bort. När du ikväll går ut och bestämmer nordlig riktning
med hjälp av Polstjärnan ser du den som den såg ut när Johan III var kung av Sverige.
Polstjärnan har också en liten följeslagare av magnitud 9 på ca 18 bågsekunders
avstånd.
Hur hittar man då denna formidabla stjärna? Ett tips är att de bakersta stjärnorna i
asterismen karlavagnen alltid pekar uppåt mot Polstjärnan, svårare än så är det inte.
Det finns en del stjärnbilder som för oss här i norr är cirkumpolära, dvs. de går aldrig
ner under horisonten under loppet av året. Stora Björn, varav Karlavagnen är en del, är
en sådan. Följ karlavagnen under ett år med början nu i höst då den står ganska lågt i
nordväst efter mörkningen. Se sedan hur den under vintern går lågt i norr för att
frampå vårkanten brant klättra upp mot zenit i öster. På så sätt får man verkligen en
känsla för att vi är en del av det stora och underbara kosmos. Till på köpet, om man
skaffar sig en enkel stjärnkarta, kan man lära sig en hel del andra stjärnbilder. En kul
grej man kan göra, om man har en kamera som man kan ställa in tiden på kanske en
halvtimme eller en timme (exempelvis) samt ett stativ, är rikta in kameran mot
Polstjärnan och öppna slutaren. Då kommer man efter en stund att se att stjärnorna
som kretsar runt Polstjärnan har dragits ut till streck. Ju längre från Polstjärnan, ju
8
AURORA 1/2011
längre streck. Tack vare att Polstjärnan inte ligger exakt vid norra himmelspolen så
gör även den en pytteliten båge, ungefär som en miniatyrostkrok. Alltnog, förutom att
vara bra att kunna hitta om man går vilse vid bärplockning etc., så ger observationer
av Polstjärnans närområde verkligen den förundrade observatören en stark känsla för
den rymd vi är en del av. Man behöver inte ens ha tillgång till en kikare. Vidare,
eftersom Polstjärnan är en sådan stark komponent i vårt kulturarv sedan urminnes
tider, så finns det en uppsjö med underbara myter som är relaterade till den.
Ut och Observera.
Jan Sandström
Bild 2. Den cirkumpolära natthimlen runt Polstjärnan fotograferad över Rocky
Mountains. Foto. Tyler Nordgren.
AURORA 1/2011
Foto: Lars Brive 2010-11-07
Båda bilderna är tagna med en Nikon D200 / Nikkor 18-70 3.5-4.5 ED,
slutartid 20s, bländare 3.5, ISO 800.
9
10
AURORA 1/2011
Mitt intresse för astronomi har funnits sedan tonåren. Jag minns passagen av Halleys
komet 1986 som ett startskott inom ämnet för mig. Då började jag fördjupa mig i vad
som fanns där ute och allt sedan dess har jag alltid haft en stor passion och vördnad till
vårt vackra universum.
Några år senare hade min pappa köpt en fågelkikare som jag lånade. Jag satt och
tittade runt på stjärnhimlen utan att egentligen veta vad jag sökte eller tittade på, men
så plötsligt fick jag se Saturnus med dess ringar och det blev en häftig upplevelse.
Som ett kvitto på att allt där ute verkligen är så som i de böcker och tidningar jag läst.
Då bestämde jag mig för att börja spara till ett teleskop och att satsa mer tid på min
kommande hobby astrofoto.
När det gäller fotografering så har jag alltid haft det nära mig då min pappa
fotograferat mycket och jag själv har ett stort intresse för bildspråk, färg och form. I
mitten på 90-talet tog fotograferandet fart och några år senare, närmare bestämt 1998,
köpte jag mitt första teleskop. Alla år med knackig ekonomi i skolbänken tillät inte
några teleskopköp, men nu hade jag fast jobb och stadig inkomst.
Så, mitt första teleskop blev en 6” reflektor som jag använder än idag, dock något
uppgraderad från sitt ursprung. I samma veva så började Internet att finnas tillgängligt
för allmänheten och hemma kunde jag surfa runt bland andras astrobilder och blev
otroligt inspirerad av alla vackra astrobilder. Jag kände att allt detta vackra vill jag
också fånga och dela med mig av. En trevande start med handhållen kompaktkamera
över okular gav ändå en del spännande bilder att titta på, framför allt på månen och
planeterna.
Med ett stort teknikintresse i botten så började jag snabbt läsa på om hur jag kunde
uppgradera min utrustning och vad som krävdes för att ta bättre bilder. Denna strävan
efter perfektion har visat sig vara den stora drivkraften för mig än idag. Astrofoto är
för mig ett ständigt lärande och desto mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag har
kvar att lära, vilket känns väldigt spännande.
I början på 2000-talet hamnade astrofotot lite på hyllan när andra saker skulle göras i
livet. Fotograferandet fortsatte, men då främst under den ljusa delen av dagen. 2005
började jag jobba som frilansande fotograf och har sedan dess jobbat med diverse
uppdrag inom främst produkt-, reklam- och imagefotografering. Jag är idag ansluten
till bildbyrån Bildarkivet.se, där mina bilder finns till försäljning.
När jag sedan plockade upp astrofotot igen så hade min kamerautrustning
uppgraderats avsevärt sedan sist och jag fick på nytt blodad tand för att börja
fotografera stjärnhimlen. Jag gjorde en större uppgradering av min astronomiska
AURORA 1/2011
11
utrustning och har sedan dess satsat allt mer på astrofoto istället för mer traditionell
fotografering. Det är verkligen inom astrofoto min passion ligger och just nu är det
roligare än någonsin. De senste två åren har tempot kommit av sig en aning. Två små
barn stjäl en stor del av fritiden, men som tur är så sker fotograferandet kvälls/nattetid
då dom sover vilket gör astrofoto till en småbarnsanpassad hobby.
Idag jobbar jag mest med vanliga kameraobjektiv och då främst med korta
brännvidder. Guidning gör jag via min AstroTrac som tillåter mig att bege mig till mer
avlägsna platser där naturen och omgivningen ger mig spännande förgrunder att jobba
med.
För djuprymdsfotografering har jag en Celestron CGEM-montering som jag lastar
med antingen min William Optics Megrez 72 eller min reflektor på 6”, dessa guidar
jag sedan med en enklare 80mm/f5 refraktor.
Ifjol började jag dessutom fotografera solen. Jag köpte först ett Coronado PST och
insåg ganska snart att detta var ett område som var väldigt intressant, så det fick bli en
uppgradering till ett Lunt 50mm frontfilter till min Megrez.
Mitt långsiktiga mål med fotograferandet är att beskriva min syn av hur människan
passar in i vårt universum och jag vill använda mig av bilder för att åstadkomma detta.
Jag har ingen strävan att återge det vetenskapliga utan jag åberopar min konstnärliga
frihet att visa mitt universum i mina färger och former som jag ser det. Jag hoppas
inom 2-3 år ha material klart för en utställning och nu i år kommer jag att påbörja ett
projekt som jag hoppas mynnar ut i en fotobok så småningom.
Bakgrundsfakta
Jag heter Göran Strand och är 40 år. Jag är född i Östersund och bor numer på Frösön,
en vackert belägen ö i Storsjön vid Östersunds strand. Jag har en tålmodig och
förstående sambo och två små barn som är mina egna små strålande stjärnor. Bland
övriga intressen kan nämnas fjällturer, fiske och att utöka min brädspelssamling.
Jag är utbildad programvaruingejnör och jobbar idag på Bracke Systems AB där vi
utvecklar GPS-baserade system inom vinterturismen. På sidan om min anställning
jobbar jag som frilansande fotograf. Är också redaktör för gruppen Natt- och astrofoto
på Fotosidan.se
http://www.fotosidan.se/groups/nattfotografering/index.htm
http://www.fotografgoranstrand.se
http://www.astrofotografen.se
[email protected]
12
AURORA 1/2011
författad av Lennart Samuelsson, oktober 2009
(se även ÖAS hemsida www.astronomi-oas.nu)
Östergötlands Astronomiska Sällskap, ÖAS, bildades år 1978. Bakgrunden var att
undervisning i astronomi hade startat inom fysikutbildningen vid Linköpings universitet.
Universitetslektorn i fysik, Lennart Samuelsson, svarade där även för undervisningen i
astronomi. Redan 1959 hade Lennart påbörjat studier i astronomi vid Uppsala universitet
med professor Tord Elvius som lärare. Därefter fortsatte Lennart med studier i fysik,
eftersom kunskaper i kärnfysik är helt nödvändiga för att förstå hur stjärnor föds, lever
och dör.
År 1978 var Tord Elvius ordförande i Svenska Astronomiska Sällskapet, SAS, och
han föreslog att Lennart tillsammans med Gunnar Darsenius, sekreterare i SAS och bosatt
i Norrköping, skulle försöka att i Östergötland bilda en lokalavdelning till Svenska
Astronomiska Sällskapet. Onsdagen den 19 april 1978, gav professor Tord Elvius ett
föredrag med titeln "Vintergatan vår egen galax" för anställda vid Institutionen för Fysik
och Mätteknik, IFM, vid Linköpings universitet. De närvarande, en astronomi-intresserad
församling på 55 personer, önskade fortsätta att samarbeta för att sprida information om
vår plats i universum, och beslöt att bilda Östergötlands Astronomiska Sällskap, ÖAS.
Till sällskapets styrelse utsågs:
Lennart Samuelsson (ordförande)
Gunnar Darsenius (sekreterare)
Anders Welander (kassör)
Åke Hammarström (ledamot)
Peter Landgren (ledamot)
Rolf Riklund (ledamot)
Harry Stadh och Leif Thuresson (revisorer)
Under hösten 1978 anslöts ÖAS till Svenska Astronomiska Sällskapet som dess tredje
lokalavdelning. Redan från starten beslöt ÖAS att i samarbete med Institutionen för fysik
och mätteknik vid Universitetet i Linköping, årligen anordna föredrag både på hösten och
våren. Under åren som följde har detta uppfyllts, och programmet har dessutom utvidgats
med observationstillfällen, planetarieresor och studiebesök.
Antalet medlemmar i ÖAS uppgick i slutet av 1998 till 98, varav 16 var medlemmar i
Tranås Astronomiska Sällskap. År 2009 är antalet medlemmar 102. För att underlätta
kontakter med medlemmarna har vi infört e-medlemskap, vilket innebär att dessa själva
hämtar vårt medlemsblad Cygnus via ÖAS hemsida. ÖAS e-medlemmar får information
via e-brev om när nästa Cygnus kan hämtas, och de får även påminnelser om möten och
snabbinformation om aktuellt på stjärnhimlen. Antalet e-medlemmar är för närvarande 76
d v s huvuddelen av ÖAS medlemmar. Övriga medlemmar får Cygnus via föreningsbrev.
AURORA 1/2011
13
Landeryds observatorium
Våren 1996 invigdes ÖAS egna observatorium, Landeryds observatorium, beläget
inom Landeryds golfbana. Observatoriet är byggnaden till höger på bilden. Huset till
vänster är ÖAS Värmestuga (se nedan). Det finns tre huvudskäl till placeringen vid
Landeryds golfbanas sandupplag: relativt bra mörka nätter, närhet till buss (ca 1 km)
samt gratis snöskottning (eftersom arbeten inom golfbanan behöver tillgång till sand
även vintertid). Vi har dessutom enkelt fått tillgång till el och vatten, eftersom
ledningar till en närbelägen golfkiosk passerar utanför observatoriet.
Observatoriet har ritats av Ove Huzell, som i samarbete med andra ÖASmedlemmar sedan utförde större delen av byggnationen. För gjutning av
betongfundamentet anlitades Ljungstedska skolan och elinstallationen utfördes av
Hjulsbro elektriska firma. Väggarna byggdes i moduler av Skänninge snickeri AB.
Marken intill observatoriet är asfalterad, och där finns två betongbord (med elanslutning) avsedda för mindre teleskop. Utebelysningen på observatoriet är
rörelsedetektorstyrd, men även den som inte har nyckel till observatoriet kan släcka
belysningen, så att den inte stör observationerna.
Tack vare gåvor och stöd från Svenska Astronomiska Sällskapet kunde ÖAS 1998
inköpa ett 12" datorstyrt Meade teleskop som på ett utmärkt sätt förenklat sökningar
av ljussvaga objekt. Landeryds observatorium har använts flitigt för visningar av
stjärnhimlen för studenter vid Linköpings universitet, skolelever och allmänheten.
Bokning av visningar sker numera via ÖAS hemsida (www.astronomi-oas.nu), och
normalt bokas både en ordinarie visning och en reservkväll. Visning sker bara om
vädret tillåter bra observation. Vid middagstid på visningsdagen tas beslut om
visningen skall anordnas eller flyttas till reservtiden. I undantagsfall kan vi nöja oss
med att enbart visa vårt väl fungerande observatorium.
14
AURORA 1/2011
Ove Huzell observerar med teleskopet Emma vid Landeryds observatorium
ÖAS värmestuga
Värmestugan är avsedd att under kalla, stjärnklara kvällar ge värme åt de som med
ÖAS ccd-kamera fotograferar galaxer och andra ljussvaga objekt (se ÖAS hemsida).
Dessutom underlättas fotograferingarna genom att det är möjligt att fjärrstyra
teleskopet från Värmestugan. Värmestugan användes även t ex vid styrelsemöten och
för föredrag vid medlemmarnas observationsmöten, om vädret inte tillåter
observationer.
Det finns planer på att ordna så att handikappade personer, som inte själva kan
komma in i observatoriet för att titta i teleskopets okular, ändå kan se de inställda
objekten på en TV-skärm i Värmestugan. Ett annat alternativ, som redan prövats, är
att på asfaltplanen utanför observatoriet ställa upp ett 7” Questar (som finns i
observatoriet) så att även rullstolsbundna besökare själva kan se objekten i kikarens
okular.
Värmestugan är byggd av fabrikstillverkade stockar och kostnaden för byggsatsen
täcktes av medel (86 000 kr) som ÖAS fått från Westman-Wernerska stiftelsen.
Värmestugans entré är arrangerad så att även rullstolsburna lätt kan komma in, och i
Värmestugan finns en handikappanpassad TC.
Den 27 september 2003 firade ÖAS sitt 25-årsjubileum med en god måltid på
restaurang 19:e, Landeryds golfklubb. Ett 20-tal medlemmar deltog. ÖAS ordförande
Lennart Samuelsson presenterade sällskapets verksamhet under de gångna 25 åren.
Avslutningsvis framförde Jonny Martinsson medlemmarnas tack till Lennart som varit
ordförande för ÖAS sedan starten. Kvällen avslutades med en taklagsfest, kaffe och
tårta, i den av medlemmar under augusti och september uppförda Värmestugan.
AURORA 1/2011
15
/"():)+ -/+)(
Comets and How to Observe Them, Richard Schmude, Springer-Verlag, Heidelberg,
2010, ISBN 978-1-4419-5789-4, häftad, pris: 31.99 pund.
Så har det då kommit ytterligare ett värdefullt bidrag till Springer-Verlags “How to
observe Them” serie. Den här handlar om hur man som amatörastronom på ett
givande sätt kan observera kometer och om man så önskar, lämna ett bidrag till
vetenskapen. Författare är den amerikanske kemisten Richard Schmude. I bokens fem
huvudkapitel beskriver han på ett verkligt professionellt sätt kometobserverandets
ädla. Konst. De två första kapitlen handlar om vad kometer är, hur de beter sig samt
övriga fysikaliska karakteristika. Bokens tre avslutande kapitel redogör för
kometobserverande med blotta ögat, ett litet teleskop samt slutligen ett stort dito. Lägg
till det ett appendix om hur man beräknar en kometsvans längd. Även om nybörjaren i
inledningen till varje kapitel får en del användbara tips så är det här en bok som främst
riktar sig till den erfarna observatören. Den innehåller inte mindre än 177 figurer
varav de flesta är diagram. Författaren skyggar inte för att använda formler där det är
nödvändigt och genomgående är även språket ganska tekniskt. Kapitel tre är nog det
mest användbara kapitlet för den relativt oerfarna amatörastronomen. Här kan man
lära sig t.ex. om felkällor när det gäller att visuellt bestämma magnituder, om det
mänskliga ögat, om färger, hur man lär sig att korrekt teckna en komet och mycket
annat. Slutkapitlet är direkt avancerat. Här lär man sig hur man själv kan ta spektra på
kometer, radiostudier, om fotometri och ljuskurvor, om hur man mäter polarisation
hos ljuset etc. Det här är definitivt en bok för den som allvarligt har bestämt sig för att
”Jag vill ägna mitt observerande åt kometer, och jag vill bli mycket bra på det”. För
nybörjaren finns det som sagt en del att hämta, men boken är genomgående så pass
avancerad att det finns andra, mera lättillgängligare verk för den som bara vill förstå
”basic” när det gäller kometer för att kunna njuta av deras skönhet på natthimlen.
Jan Sandström
Galileo and 400 Years of Telescopic Astronomy, Pter grego/David Mannion,
Springer-verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-5570-8, häftad, 310 sidor, pris:
26.99 pund.
Det är egentligen otroligt vad mycket som har hänt när det gäller vår kunskap på det
astronomiska området under de 400 år som gått sedan Galileo Galilei i november 1609
först riktade sitt teleskop mot månen. Men i den här både trivsamma, välskrivna och
lärorika boken författad av två erfarna engelska astronomiska skribenter lär vi oss att
faktiskt deras landsman Harriot förekom Galileo med några månader. Den här boken
är en sorts sammanfattning av vad som har hänt under 400 års astronomiska
observationer med teleskop. Alltifrån Galileos lilla refraktor som förstorade 20X till
de stora rymdmonstren Hubble, Spitzer etc. Men författarna redogör också för de
viktigaste prehistoriska upptäckterna både från Medelhavsvärlden och det gamla Kina.
Boken är smockfull med förklarande skisser och illustrationer och språket lämnar
16
AURORA 1/2011
ingen nybörjare i sticket. Men här finns också åtskilliga guldkorn att hämta för den
mera erfarne amatörastronomen. Boken är någorlunda kronologiskt uppbyggd även
om vissa hopp ibland görs för att anpassa det skrivna till ämnet. En kul grej som är
ganska typiskt engelsk är att här och där får vi lära oss hur man själv bygger Galileos
teleskop, hur man konstruerar en korsstav etc. Med hjälp av tabeller och instruktioner
får vi observatörer också möjlighet att upprepa många av de tidiga stjärnskådarnas
observationer. En liten guldgruva i sig inom ramen för boken är de många
föreningsadresser och webadresser som återfinns i bokens slut. Det märks att en sådan
person som Peter Grego är en mycket erfaren amatörastronom. Vant och skickligt
kryssar han genom ämnena. Man har helt enkelt väldigt trevligt när man läser boken.
Jan Sandström
+) &;+; <
=
I den här stjärnspalten och i den nästa ska vi se lite närmare på solsystemets yttersta
planeter, Uranus och Neptunus, Pluto blev ju, med all rätt, degraderat till dvärgplanet
vid IAU:s möte i Prag i augusti 2006. Anledningen till att jag går lite baklänges och
behandlar den yttersta is och gasjätten Neptunus först är att man nu under hösten och
den tidiga förvintern 2010 kan observera både den och Uranus ganska väl. Men
Neptunus står längre västerut än Uranus, i Stenbockens stjärnbild och därför
försvinner den först ur vår synfält under Jordens årliga rundtur runt solen. Först lite
allmänna basfakta om den havsblå planeten, den är ju uppkallad efter den romerske
havsguden Neptunus. Planeten upptäcktes år 1846 och är den första himlakropp som
upptäcktes efter att dess ungefärliga position hade räknats fram matematiskt. Det var
nämligen så att planeten innanför, Uranus verkade störas av något objekt längre ut i
solsystemet. Engelsmannen Adams och fransmannen Le Verrier räknade var för sig ut
Neptunus ungefärliga position och hela den här händelsekedjan är spännande som
detektivhistoria att följa, men skulle leda alldeles för långt att berätta här. Hur som
helst upptäcktes Neptunus från Berlinobservatoriet 1846, redan första kvällen man
letade efter den. Neptunus ligger verkligen långt ut i solsystemet, hela 30.06
astronomiska enheter bort i genomsnitt (1 astronomisk enhet är 150 miljoner km,
solens avstånd till Jorden eller 8 ljusminuter. Det innebär att Neptunus i genomsnitt
befinner sig ca 4.5 miljarder km från Solen. Det är en is och gasjätte med en massa på
ungefär 15 jordmassor. Dess blå färg beror på metangas i dess atmosfär som
absorberar solens ljus i de flesta färger utom just blått. Det är en av solsystemets allra
kallaste platser med en genomsnittstemperatur på ca 230 minusgrader Celsius. Ett
Neptunusår är 165 Jordår långt så där blir det långt mellan storhelgerna. När den
fantastiska rymdsonden Voyager 2 passerade förbi planeten 1989 upptäcktes också ett
svagt ringsystem, men till skillnad från ringsystemen runt Saturnus, Uranus och
Jupiter så förefaller det som att Neptunus ringar snarare består av ringfragment, vad
det nu beror på. Något som verkligen tog astronomerna med överraskning var att
vädersystemen på den blå planeten visade röra sig med de högsta vindhastigheterna i
solsystemet, i ”Vindbyarna” kan det blåsa mer än 450 meter i sekunden (jämför med
en orkan på Jorden,c a 35 m/sk.). Den troliga orsaken till de här vindstyrkorna är att
alla de fyra jätteplaneterna har relativt stora järnkärnor i centrum, de embryon kring
AURORA 1/2011
17
vilka is- och gasmassorna samlades, när solsystemet bildades för 4.6 miljarder år
sedan. Genom gravitationell kompression håller fortfarande de här kärnorna, under
trycket från de stora gas- och ismassor, som omger dem, fortfarande på att dra ihop
sig. Då frigörs värme genom gravitationens inverkan. Det gör att alla de fyra jättarna
strålar ut mera värme än de mottar från solen och det leder till höga vindhastigheter.
Alla de fyra yttre planeterna har också hög rotationshastighet runt sin egen polaxel, i
Neptunus fall 16.1 timme. Även det bidrar till vindhastigheten, vi ska komma ihåg att
de här planeternas djupa atmosfärer består ju av gas och is, det gör dom känsliga för
hög rotationshastighet.
Neptunus har också i likhet med de andra tre ”stora”många månar. Till dags dato har
man upptcäkt 13 stycken, men fler lär nog följa. Den största är Triton, en stor ismåne,
med en diameter på ca 2700 km, nästan i klass med vår egen måne. Dess omloppstid
kring Neptunus är 5.9 Jorddygn. Det gör att den utsätts för starka gravitationella
tidvattenseffekter från ”Moder Neptunus”, vilket hör och häpna, gör att dess inre i viss
mån smälter och sprutar ut stora isgeysrar i rymden.
Vill du själv gå ut och titta på den här planeten så använd sökkartan ur Telescopium
nr. 3 år 2010 nedan. Här kan du se Stenbockens östra delar och Neptunus position
under resten av året. Även i en vanlig fältkikare syns planeten som en blåaktig stjärna.
Dess ungefärliga magnitud är 8. När du ska observera Neptunus är det viktigt att du
har en så ren och mörk söderhorisont som möjligt. Stenbocken (Capricornus) är en
sydlig stjärnbild och kommer aldrig högt över horisonten i söder från våra breddgrader
sett. Förvänta dig inte att se Neptunus annat än som just en blåaktig stjärna. I ett större
teleskop kan man möjligen ana en liten skiva. Men å andra sidan sett så kan du tänka
på att ljuset från Neptunus har färdats i drygt 4 timmar för att drunkna i dina ögon.
Lycka till.
Jan Sandström
URANUS
När William Herschel, engelsk-tysk musiker och amatörastronom bosatt i den
fashionabla kurorten Bath på kvällen den 13 mars 1781 gjorde i ordning sitt teleskop
för att utföra ytterligare ett av sina ”svep” på himlavalvet anade han inte att innan
morgonen skulle han mer än fördubblat storleken på vårt kända solsystem. När han
riktade teleskopet mot ett område i stjärnbilden Tvillingarna (Gemini) så upptäckte
han vad han först trodde var en komet. En liten blek gråblå skiva framträdde nämligen
i okularet. Men efter ytterligare ett antal observationer så förstod han där långt ute i
solsystemet hade han funnit den första nya planeten sedan historiens gryning. Vår vän
Herschel var väl medveten om värdet av ”sponsring”, därför döpte han den
nyupptäckte planeten till William, efter Englands halvgalne kung William III, för
övrigt landsman med Herschel från Hannover. Projektet föll i god gjord då William
Herschel beviljades ett kungligt apanage på 200 pund om året för att visa kungen och
gäster natthimlen vid behov. Fransmännen var dock mindre roade av att ha en engelsk
kung på himlen så till slut enades man om att döpa planeten till Uranus efter den
grekiske himmelstitanen, far för övrigt till Zeus.
18
AURORA 1/2011
Uranus som är en gas-isjätte med en massa på ca 14.5 gånger Jordens är sannerligen
långt ut i solsystemet. Dess genomsnittliga avstånd från solen är ca 2.9 miljarder
kilometer, eller annorlunda uttryckt ca 19 astronomiska enheter ( 1 astronomisk enhet,
AE är 150 miljoner km, lika med avståndet Jorden-Solen). Uranus består till nästan
100% av grundämnena väte och Helium. Det som ger planeten dess karakteristiska
gråblågröna färg är i första hand metan och vattenmolekyler. Det är planetens yttre
gaslager som vi ser när vi betraktar den i våra teleskop. Längre ner i atmosfären där
tryck och temperatur stiger tros de här grundämnena bestå i flytande form för att allra
längst in bestå av en fast, huvudsaklig järnkärna. Precis som de tre övriga
jätteplaneterna har Uranus en snabb rotation kring sin egen polaxel. Ett uranusdygn är
faktiskt inte längre än 17.24 timmar. Det här gör att planeten har en skiktad
(differentierad) rotation, dvs. säga roterar snabbare vid ekvatorn än vid polerna.
Likaså varierar rotationsperioden med djupet i atmosfären. Allt det här gör att planeten
har ett relativt strakt magnetfält, och man kan detektera djupa radiovåglängder
därifrån när den gamle himmelsguden tar till sina ”brösttoner”. Om ett uranusdygn är
en snabb historia så är det verkligen en annan femma med året. Det tar Uranus inte
mindre än 84 jordår att rulla ett varv runt Solen. Varje årstid blir därmed 21 år lång.
Det gör också att exempelvis sydpolen får uppleva 21 år när Solen alltid står i zenit
och inte går ner. Snacka om midnattssol. Jag skrev som den uppmärksamme noterade
att planeten ”rullar” fram. Dees polaxel lutar nämligen inte mindre än 82.2 grader.
Detta till skillnad mot vår polaxel som lutar milda 23 grader. Anledningen till det här
fenomenet tros vara att protouranus i solsystemets barndom kolliderade med en annan
himlakropp som i bokstavlig bemärkelse ”välte”planeten. När Uranus 1977 skulle
okultera dvs. passera framför en stjärna upptäckte man också att planeten har ringar.
Stjärnljuset försvann nämligen en stund både före och efter själva planetskivans
döljande av stjärnan. Numera vet man att Uranus ringsystem består av 13 olika, tunna
ringar. Ringarnas herre är naturligtvis Saturnus, men också Jupiter och Neptunus har
ringsystem.
Uranus har i nuläget 27 kända månar. De har den egenskapen att samtliga är döpte
efter figurer ur William (se där ytterligare en William i Uranus historia) Shakespeares
värld. Det är exempelvis Oberon, Ariel, Miranda, Caliban etc. Just i skrivande stund,
omkring den 1 december hittar vi Uranus ca 2.5 grader ostnordost om Jupiter på
kvällshimlen (Jupiter är den mycket ljusstarka ”stjärnan” som inte blinkar i sydost på
kvällshimlen). Uranus har en visuell magnitud på 5.8 vilket gör att från en mycket
mörk och klar plats så skulle man kunna se den med blotta ögat. Men planeten är väl
synlig i en vanlig fältkikare som en blåaktig stjärna. Eftersom synfältet i en vanlig
7x50 fältkikare är ca 5 grader så får man in Jupiter och Uranus i samma synfält. Men
eftersom Jupiter kraftiga sken tenderar att nästan sudda ut Uranus så är det en god idé
att först lokalisera Uranus och sedan lägga Jupiter utanför synfältet.
Lycka till. För övrigt vill jag önska Stjärnspaltens läsare ett Gott Nytt år.
Jan Sandström
19
AURORA 1/2011
sågs bra från Grötö utanför
Göteborg 2011-01-04 mellan
klockan 09:45 och 10:00
varefter sol och måne gick i
moln. Bilderna tagna med
Canon EOS 300D, 200 mm
lins och Baader solfilter.
Foto: Lars Erik Andréasson
!"
"#
% &'(
! "
$
20
!$%
AURORA 1/2011
Fotograf: Mikael Skafar ©
Teleskop: Astro ED 102mm
Piggyback på 12" Meade LX200ACF, som också användes som guidetub.
Guidekamera QCam5 mono
-- CCD kamera QCam9 mono
Luminans 25x4 (100min)
-- datum: 2010-11-07
Bildbehandlat i MaximDL5 och Photoshop CS2
För större bild: se http://astrosweden.forum24.se/astrosweden-about199.html
