Vindel River LIFE
Restaurering av Vindelälvens flottade biflöden
Layman’s Report
EC LIFE + programme
LIFE08 NAT/S/000266
Ansvariga för innehåll:
Johanna Gardeström, Umeå universitet, +46 (0) 90 786 65 61, [email protected]
Daniel Holmqvist, Lycksele kommun, +46 (0) 950 164 14, [email protected]
Textredigering och layout:
Anders Esselin, Man & Nature, +46 (0)70 273 09 45, [email protected]
Bild på förstasidan:
Gargån som demonstrationsrestaurerats av Vindel River LIFE. Foto: Johanna Gardeström
Tryck:
Nya Tryckeriet i Lycksele
2
Innehåll
SAMMANFATTNING
4
FLOTTNINGEN FÖRÄNDRADE LIVET I OCH VID ÄLVEN
6
Enormt arbete
Stor skada
Strandskogar
7
8
8
NYA VATTEN BLIR SOM ”GAMLA”
11
EFFEKTEN AV ÅTGÄRDERNA VARIERAR
20
MÅNGA OLIKA INFORMATIONSVÄGAR
29
FAKTA VINDEL RIVER LIFE
31
Tidigare restaureringar
Krokiga och breda vattendrag
Ny teori och ny praktik
Traditionell grundrestaurering
Omfattande restaurering
Grävskopor och handverktyg
Ny fisktrappa
Föregripande modellering
En vädjan till alla som fiskar i Vindelälvssystemet
Vattenflöde
Strandväxter
Fisk
Lekbottnar
Ägginkubatorer
Särskilt skyddsvärda arter
Tiden är avgörande
Informationsmaterial och media
Naturskolan
Projektägare
Projekttid
Projektpartners (namn och adresser)
Projektbudget
11
12
13
13
14
14
15
16
18
20
21
22
24
25
25
26
29
30
31
31
31
31
3
Sammanfattning
Ä
lvarna i norr började användas som flottleder redan före 1800-talet. Under flottningsepokens storhetstid omformades
vattendragen radikalt för att underlätta transporten
av timmer: dammar byggdes, vattendragen rensades på sten och block och fåror trängdes ihop med
hjälp av murar och vallar. Tidigare variationsrika
miljöer blev mer likformiga och det blev svårare för
strömlevande fisk som öring, harr och lax att vandra
och leka.
Redan då flottningen upphörde i Vindelälven
1976 påbörjades arbetet med att återställa vattendragen. I början handlade restaureringarna främst
om att skapa attraktiva fiskeplatser för sportfiskare,
men med tiden har vindarna vänt och fokus ligger
idag på att skapa en bra miljö för fisken likväl som
för andra vattenlevande organismer.
V
indel River LIFE är det hittills största
restaureringsprojektet inom Vindelälvens
avrinningsområde. Projektet har hållit på
i drygt fem år och är ett samarbetsprojekt mellan
Umeå universitet, Ume/Vindelälvens fiskeråd,
Sveriges lantbruksuniversitet och Havs- och vattenmyndigheten.
Inom projektet har 26 biflöden i Vindelälvssystemet restaurerats. Syftet har varit att återskapa
miljövariation liknande den som fanns i vattendragen innan flottningsepoken. Det innebär krokigare, bredare och mer komplexa biflöden för att
få långsammare och mer variationsrika strömmar,
vilket i slutändan kan öka livsutrymmet för många
4
arter. Projektet har både arbetat med traditionell
grundrestaurering (bästa praxis-metoder) och med
mer omfattande restaurering (demonstrationsrestaurering).
I
nom Vindel River LIFE har det tagits bort 20
flottledsdammar som har hindrat fiskvandring,
vilket innebär att drygt 250 kilometer avstängd
forssträcka återigen öppnats upp. Dessutom har ett
stort antal sidofåror som varit avstängda under timmerflottningen återöppnats. Dessa två åtgärder har
tillsammans underlättat för vandrande lax och öring
och naturligtvis också spridningsmöjligheterna för
andra djur och växter.
Idag vet man att det är tillgången på områden
med bäddar av grus och småsten, där många fiskar
leker och lägger sin rom, som är avgörande för hur
bra till exempel bestånden av öring klarar sig på
lång sikt. Därför har projektet också anlagt ca 1 000
lekbottnar för fisk i de biflöden som restaurerats.
D
emonstrationsrestaureringarna ger tydliga
hydrologiska effekter: strömhastigheten har
minskat och strömmarna har blivit mer varierande. Vattendragen har också blivit bredare efter
restaurering. I strandzonen verkar demonstrationsrestaureringen leda till att något fler växtarter hittar
platser att gro på. I biflöden där det fanns fisk även
innan restaurering genomfördes finns det numer
ännu mer fisk. Däremot verkar det ta längre tid för
områden där fisken tidigare slagits ut att återhämta
sig.
Västerbottens län
Vindelälven
Natura 2000
Grundrestaurering (bästa praxis-metoder)
och/eller borttagning av flottledsdamm
Gargån1
Hjuksån1
Bjurbäcken1
Beukabäcken1
Kvarnbäcken2
Sågbäcken2
Ruskträskbäcken
Vormbäcken
Åman
Akersbäcken
Ribbikbäcken
1
2
Stenträskbäcken
Giertsbäcken
Kulbäcken
Arvån
Sikbäcken
Storkvarnbäcken
Nackbäcken
Mösupbäcken1
Olsbäcken1
Jacksbäcken
Holmforsen och Krokforsen i Vindeälven
Omfattande restaurering
(demonstrationsrestaurering)
Gargån
Hjuksån
Bjurbäcken
Beukabäcken
Abmobäcken
Olsbäcken
Mattjockbäcken
Rågobäcken
Mösupbäcken
Falåströmsbäcken
Grundrestaurering och omfattande restaurering i olika delar av biflödet
Endast borttagning av damm
5
Flottningen förändrade livet i och vid älven
Flottningen i Sverige började på medeltiden. Vid mitten av
1800-talet tog exploateringen av skogen fart på allvar och
så även utbyggnaden av flottledsystemet. Ingreppen för att
effektivisera flottningen förändrade vattendragens hydrologi och ekologi i grunden och orsakade stor skada på miljön.
Vindelälven är med sina många biflöden en vild och
levande livsnerv genom det västerbottniska landskapet. I alla tider har den gett goda förutsättningar
för ett rikt växt- och djurliv såväl som för mänsklig
överlevnad och utveckling.
Älvens källflöden hittar man på nordsidan av
fjället Sarvestjåkkå vid gränsen mot Norge, och i
Vännäsby, ca 40 kilometer väster om Bottenvikens
kust, förenas Vindelälven med Umeälven. Däremellan flyter den fritt, 450 kilometer genom forsar och
sel förbi inlandets skogar.
Vindelälven har genom historien betytt mycket
för många. Idag är älven både ett Natura 2000-omOmråden som ingår i Natura 2000 har särskilda skydds- eller bevarandevärden. Syftet med nätverket är att skydda mångfalden
av arter, deras livsmiljöer och vissa naturtyper i Europa.
Ramsarkonventionen är en naturvårdskonvention om att bevara
våtmarker och vattenmiljöer och nyttja dem på ett hållbart sätt.
6
råde och ett Ramsarområde. Älven är också en av
Sveriges fyra fritt strömmande nationalälvar, skyddad av en mängd nationella lagar och uppmärksammad som riksintresse för naturvård, friluftsliv,
kulturmiljövård och rennäring.
Tidigare har Vindelälven också tjänat som en
viktig transportled, inte minst under flottningsepoken. Fram till i början av 1800-talet var avverkningarna i skogen tämligen blygsamma och handeln
med virke småskalig, men vid mitten av 1800-talet
tog exploateringen av skogen fart på allvar. Stockarna från inlandsskogarna skulle fraktas till sågverk
och pappersbruk vid kusten och det enda sättet var
att flotta dem på älven. Utbyggnaden av flottledsnätet var på så sätt också en förutsättning för skogsbrukets genombrott och snabba expansion under
1800-talet.
Under mer än hundra år var flottningen i stort
sett det enda sättet att transportera virke, men i bör-
Bäckflottning i ett av
Vindelälvens biflöden.
Källa: Folkrörelsearkivet, Umeå
jan av 1960-talet tog virkestransporter på landsvägarna över allt mer. 1976 avslutades flottningsverksamheten på Vindelälven helt.
Flottningsepoken är en viktig del av vår kulturhistoria. Under den tid som flottningen pågick hade
den stor betydelse för älvdalens befolkning. Ofta
var det bönder som drygade ut sina inkomster genom att arbeta med flottning. Många som idag bor
längs älvdalen minns fortfarande flottningen och
hur den bidrog till liv och rörelse längs älven.
Enormt arbete
Vindelälven och dess biflöden var på många sätt
ett idealiskt vatten att flotta timmer på, men det
fanns förbättringsmöjligheter. Ett naturligt vattendrag slingrar sig fram genom landskapet, det flyter
mellan hällar, stenbumlingar och kullfallna träd. I
sådana vattendrag fastnade timret lätt och bildade
brötar som var både kostsamma och farliga att bryta
loss.
I slutet av 1800-talet påbörjades därför ett enormt
arbete för att underlätta och snabba på transporten av timmer. Flottledsnätet utökades genom att
älvens biflöden byggdes om så att de mer kom att
likna raka kanaler än naturligt slingrade vattendrag.
Block och hällar sprängdes sönder och träd och sten
rensades bort. I huvudälvens forsavsnitt uppfördes olika typer av ledarmar, stenkistor, för att leda
virket i rätt riktning. I biflödena byggde man också
ledarmar och dessutom dammar och timmerrännor.
Allt eftersom virkesvolymerna ökade effektiviserades också arbetet med att rensa flottlederna.
Under 1920-talet började man använda större motordrivna lyftkranar och på 1950-talet kom schaktmaskinerna. Då blev rensningen av vattendragen
extra hård och många forsar skrapades helt rena
från sten och grus.
7
När schaktmaskiner
började användas
på 1950-talet blev
rensningen av vattendragen extra hård och
många forsar skrapades helt rena från sten
och grus.
Källa: Folkrörelsearkivet, Umeå
På det här sättet påverkades praktiskt taget alla
vattendrag nedanför fjällen i norra och mellersta
Sverige av timmerflottningen. I Vindelälvssystemet
gjordes omfattande flottledsrensning i älven och
dess biflöden. När flottningen var som intensivast
under 1930- och 1940-talen fanns här minst 140
flottledsdammar och 1 600 kilometer insynade
flottleder.
grus som är viktigt för fiskarnas lek, utan även gräs,
löv och kvistar som är grunden i bäckarnas näringsvävar. Flottledsdammar stänger av många arters
vandrings- och spridningsvägar, och avstängningen
av sidovattendrag tar bort stora ytor av möjliga
livsmiljöer för djur och växter.
Stor skada
Innan skogsbruket och flottningen tog fart stod
också stora och orörda skogar längs stränderna. De
bidrog med ”död ved” till vattnet när träd blåste
omkull eller dog. Dessa strandskogar var de första
som höggs ner då flottningen inleddes. Dels fanns
de nära vattendragen vilket gjorde timmertransporten enkel, och dels ville man bli av med strandskogen eftersom den var i vägen för flottningsarbetet.
När strandskogarna försvann blev det färre döda
träd i vattendragen. Det har inneburit en stor förlust
Åtgärderna för att underlätta flottningen förändrade
vattendragens hydrologi och ekologi i grunden. De
orsakade stor skada på den naturliga miljön och
begränsade högst påtagligt livsutrymmet för djur
och växter i vattendragen såväl som i vattendragens
omgivning. Kanaliserade vattendrag saknar livsmiljöer för många vatten- och strandlevande djur
och växter. Det snabba vattnet spolar inte bara bort
8
Strandskogar
Vattendrag som rensats
och kanaliserats under
flottningsepoken.
Foto: Daniel Jonsson
eftersom träden, förutom att skapa fördämningar så
att strandområden kan översvämmas av näringsrikt
vatten, även fungerar som vattendragens skafferi:
grenarna fångar upp löv, kvistar och gräs som blir
mat åt vattenlevande insekter, som i sin tur blir mat
åt fiskar.
De sammantagna ingreppens negativa effekter på
fisket noterades tidigt av lokalbefolkningen. 1928
lämnade fiskerättsägare längs Vindelälven in ett
skriftligt yttrande till Vattendomstolen i Umeå. I
detta yttrande konstateras:
”Den ideala miljön för laxen och den ideala miljön för timmerflottningen är varandras motsatser.
Därför kommer varje åtgärd som förbättrar transporten av timmer ha en negativ effekt på laxen.”
Problemet
Åtgärderna för att underlätta flottningen förändrade vattendragens hydrologi och ekologi i grunden.
Flottledsrensade, kanaliserade vattendrag saknar livsmiljöer för många vatten- och strandlevande djur och växter.
Det snabba vattnet spolar bort lekgrus, gräs, löv och kvistar
som är grunden i bäckarnas näringsvävar.
Flottledsdammar stänger av många arters vandringsvägar.
Avstängningen av sidovattendrag tar bort stora ytor av möjliga livsmiljöer för djur och växter.
I Vindelälvssystemet gjordes omfattande flottledsrensning,
bland annat med större schaktmaskiner.
När flottningen var som intensivast fanns minst 140 flottledsdammar och 1 600 kilometer insynade flottleder i Vindelälvssystemet.
9
Foto: Stefan Ågren
10
Nya vatten blir som ”gamla”
Det finns många goda anledningar att återställa flottade
vattendrag till ett mer naturligt och ursprungligt tillstånd.
Projektet Vindel River LIFE har tagit bort 18 flottledsdammar och restaurerat 66 kilometer forssträcka i 26 olika
biflöden med hjälp av grävskopor och handverktyg.
Vindel River LIFE har varit ett samarbetsprojekt
mellan Umeå universitet, Ume/Vindelälvens fiskeråd, Sveriges lantbruksuniversitet och Havs- och
vattenmyndigheten. Projektet pågick 2010 till och
med oktober 2015 med syftet att återställa hårt
flottningspåverkade biflöden till Vindelälven för att
få tillbaka en mer varierad vattenmiljö som gynnar
växter och djur. Målet var att restaurera 75 procent
av de identifierade flottledsrensningarna längs Vindelälvens biflöden. Sammanlagt har 66 kilometer
forssträcka i 26 biflöden inom Vindelälvssystemets
Natura 2000-områden restaurerats.
Tidigare restaureringar
En del av Vindelälvssystemet hade restaurerats
redan innan Vindel River LIFE startade. Faktum är
att arbetet med att restaurera flottningspåverkade
sträckor av Vindelälven och dess biflöden påbörja-
des så snart timmerflottningen upphörde. Redan på
1970-talet skapades till exempel olika arbetsmarknadsprojekt där före detta flottare hade till uppgift
att lyfta ut enstaka stenar i strömmen.
Under 1990-talet genomfördes flera återställningsprojekt. Mellan 2002 och 2009 ökade ansträngningarna ytterligare i och med projektet EVP,
Ekologisk restaurering av Vindelälven och Piteälven.
Från början var syftet med dessa restaureringsprojekt att få till attraktiva fiskeplatser för sportfiskare. Huvudsakligen flyttade man tillbaka upprensat
stenmaterial från stränderna till strömfåran och
LIFE är EU:s ekonomiska stöd till miljö- och naturskyddsprojekt
inom EU. LIFE Nature finansierar endast arbete inom befintliga
Natura 2000-områden. Under perioden 2007–2013 har cirka 20
miljarder kronor delas ut till olika miljöprojekt runt om i EU, pengar
som Vindel River LIFE fått ta del av.
11
Abmobäcken efter omfattande restaurering.
Stora stenblock och
träd i vattnet skapar en
fruktsam växelverkan
mellan land och vatten.
Foto: Daniel Jonsson
byggde till exempel upprepade trösklar och pooler.
Allt eftersom har projektens fokus istället kommit
att handla om att åstadkomma attraktiva miljöer för
fisk och andra vattenlevande organismer. Idag är
målbilden vattendragens ”gamla” utseende. Man
eftersträvar, så långt det nu är möjligt, det naturliga
och ursprungliga.
Krokiga och breda vattendrag
Vattendrag som inte har påverkats av flottning är
krokiga, breda, har ofta flera parallella fåror och
innehåller massor av stora stenblock och döda träd.
Det gör att vattenflödet i naturliga vattendrag är
långsammare och strömmarna mer variationsrika än
i vattendrag som anpassats för flottning.
Numer handlar därför åtgärdsarbetet till stor
del om att förstärka påverkade forsnackar, forsar,
grundområden, kurvor och höljor, samtidigt som
12
allt upprensat material återförs till vattendraget.
De här åtgärderna gynnar miljön i och omkring
vattendraget på flera sätt. Stora stenblock skapar
lugnvatten som erbjuder ståndplatser för fisk. Dessutom fångar de, liksom träden i vattnet, upp löv,
kvistar och gräs vilket gynnar både växter och djur.
Ett långsammare vattenflöde minskar risken för att
grusbäddar, så kallade lekbottnar där flera strömlevande fiskar lägger sin rom, sköljs bort under
höga vattenflöden. När hastigheten på vattenflödet i
biflödena sänks rinner det inte ner i huvudfåran lika
snabbt, vilket innebär att översvämningsrisken vid
höga vattenflöden minskar i älvens nedre del.
Träd och stora stenblock i vattnet skapar en
fruktsam växelverkan mellan land och vatten och
ger goda förutsättningar för en artrik och produktiv
växtlighet. Återöppnande av sidofåror som varit
avstängda under timmerflottningen förbättrar möjligheterna för bland annat lax och öring att vandra
Sidokanal som återöppnats.
Foto: Daniel Jonsson
mellan lämpliga livsmiljöer. De nya vattenvägarna
underlättar naturligtvis också andra djurs och växters spridningsmöjligheter.
Ny teori och ny praktik
Resultaten från tidigare restaureringsarbeten har
varit lovande men forskning har visat att det under
vårfloden, då vattenflödet är som störst, behövs
ännu större strukturer i vattendragen för att bromsa det kanaliserade flödet. Vindel River LIFE har
därför byggt vidare på lärdomar från tidigare restaureringsarbeten i Vindelälvssystemet, men också
använt ny teori och ny praktik. Projektet har jobbat
på två sätt: För det första med traditionell grundrestaurering (bästa praxis-metoder), det vill säga med
ett paket av metoder som tidigare har testats och
använts i andra restaureringsprojekt. För det andra
med mer omfattande restaurering (demonstrations-
restaurering), som tidigare bara har testats i enstaka
mindre projekt.
Traditionell grundrestaurering
I grundrestaurering ingår friläggande av vandringsvägar vid dammar, restaurering av lekbottnar,
restaurering av fiskens livsmiljöer och öppning av
sidofåror. Totalt har cirka 60 kilometer forssträcka
grundrestaurerats på detta sätt. 20 flottningsdammar har plockats bort, vilket innebär att drygt 250
kilometer forssträcka återigen blivit tillgänglig för
vandrande fisk. Åtgärden har också ökat spridningsmöjligheterna för andra djur och växter.
Tidigare trodde man att det bara var de stora stenarna i vattnet som var viktiga för fisken. Idag vet
man att det är tillgången på områden med bäddar av
grus och småsten, där många fiskar leker och lägger
sin rom, som är avgörande för hur bra till exempel
13
En grävmaskin har
hämtat en stor sten
från land och placerar
den i vattendraget.
Foto: Johanna
Gardeström
bestånden av öring klarar sig på lång sikt. Därför
har projektet också återskapat närmare 1 000 grusbäddar i vattendragen där man jobbat.
Omfattande restaurering
Omfattande restaurering har utförts i tio vattendrag
som grundrestaurerades någon gång under 1990-telet eller 2000-talet. Då var man väldigt försiktig
när man restaurerade vattendrag jämfört med när
Vindel River LIFE har grundrestaurerat. Ofta återfördes bara det sprängmaterial som låg på strandkanten och man breddade sällan vattendragen. I den
omfattande typen av restaurering har Vindel River
LIFE gått några steg längre. Här har man inte nöjt
sig med vad som finns i strandkanten utan också
hämtat stora block och hela träd från omkringliggande marker och placerat dem i vattendragen.
Även i dessa vattendrag har grusbäddar åter-
14
skapats. Omfattande restaurering har tillämpats på
5,7 kilometer forssträcka. Att projektet har grundrestaurerat en så pass mycket längre sträcka (60
kilometer) beror på att den är enklare och billigare
än omfattande restaurering.
Grävskopor och handverktyg
Under arbetet med att lägga tillbaka sten, block och
träd har grävmaskiner med så kallad gripgallerskopa använts. En grävmaskin klarar av ett vattendjup
på cirka en meter och det vanliga är att den går
mitt i vattendraget och lyfter block, sten och träd
från sidorna och placerar dessa i vattnet. På så vis
undviker man att skada strandkanten ytterligare
med maskinspår. Materialet har placerats på olika
ställen och på olika djup i vattendraget. En estetisk
ambition har varit att i största möjliga mån lägga
sprängstenar på ett djup så att de även vid lågvatten
En lekbotten skapas
med specialtillverkade
handverktyg.
Foto: Johanna
Gardeström
befinner sig under vattenytan, och att använda runda naturstenar, gärna med den moss- och lavtäckta
sidan uppåt, när de sticker upp ovan vattenytan.
De praktiska arbetena har utförts under sommaren och hösten eftersom det varit lättare att uppnå
ett bra resultat när vattennivåerna varit låga. I och
med att maskinerna till stor del har arbetat i vatten
har det varit viktigt att ha erfarna maskinförare.
Dessutom har en arbetsledare alltid funnits på plats
för att dirigera arbetet där det behövts. Arbetsledaren har också haft till uppgift att dokumentera
vattendragens tillstånd och utseende före, under och
efter restaureringsarbetet.
När arbetet med att återskapa vattendragens
grövre struktur har avslutats, har lekbottnar återskapats. För att göra så lite skada på marken som
möjligt har gruset oftast körts fram med fyrhjulingar under perioder när det varit tjäle i marken. Under
sommaren har sedan grusets burits ut manuellt eller
så har en vajer använts som linbana för att få gruset
på rätt ställen i bäckarna. Projektet har också använt
krattverktyg, både på grävmaskin och manuellt, för
att få loss grus som ligger hårt packat i bottnarna på
vattendragen.
Oavsett om gruset har frigjorts med handkraft eller med maskin så har arbetet alltid avslutas manuellt med hjälp av specialtillverkade handverktyg för
att justera lekområdena så att bara grus i rätt storlek
blir kvar. En återställd lekbotten har ett djup på 30
centimeter och består av grus med en diameter på
2–10 centimeter. Storleken på de återställda lekbottnarna varierar, men de är minst fyra kvadratmeter.
Ny fisktrappa
En annan stor och viktig miljöförbättrande åtgärd
som nyligen utförts i Ume-Vindelälvens vattensystem, men som inte varit en del av Vindel River
15
Föregripande modellering
Under första halvan av 2010 utförde forskare vid Luleå tekniska universitet en föregripande hydrogeografisk modellering för att
försäkra att placeringen av block och stenar görs så effektivt som möjligt i demonstrationsområdena. Nedan summeras några av
resultaten från studien:
•
•
Om målet är att öka vattendjupet uppströms bör blocket placeras i lugna områden. Om blocket placeras i strömfåran och
stränderna är flacka får man mycket större area, större motstånd och lägre hastigheter.
Om målet är att minska strömmar nedströms, placera blocket i områden med mycket höga hastigheter.
Blockkaraktär för att skapa ett lugnt område (vak) uppströms:
•
•
•
•
Om hastigheten är 1 m/s skall stenen vara större än 0.5 m i diameter.
Om hastigheten är 0.5 m/s skall stenen vara större än 1 m i diameter.
Välj en grov yta på stenen framför en slät. Det stabiliserar vaken.
Stenar som har en flat yta placeras med den flata ytan nerströms. Detta gör vaken så stor som möjligt. Om möjligt välj stenar
med en flat yta.
För att skapa ett lugnt område mellan två block som ligger snett bakom varandra:
•
•
•
skall stenarna inte placeras närmare än två diametrar ifrån varandra, centrum till centrum, cc.
vinkeln på linjen mellan stenarnas centrum (vinkeln α) ska inte vara större än 5°.
längsta avståndet, cc, vara 3,5 diametrar. Troligtvis fungerar det med längre avstånd men det finns inga studier på detta.
Ett block som placeras snett bakom ett annat kommer att påverka hastigheten mellan de två blocken
16
En återställd lekbotten
har ett djup på 30 centimeter och består av
grus med en diameter
på 2–10 centimeter.
Foto: Anders Esselin
LIFE, är bygget av en ny fisktrappa vid Stornorrfors
vattenkraftverk. Trots att kraftverket har haft en
fisktrappa ända sedan det byggdes på 1950-talet
har laxen och den havsvandrande öringen haft stora
problem att ta sig förbi. Den nya fisktrappan, som
kostat närmare 100 miljoner kronor, har tillsammans med en rad andra åtgärder nedströms trappan,
förbättrat fiskens vandringsmöjligheter till Vindelälven avsevärt.
Åtgärder
Syftet med Vindel River LIFE (LIFE08 NAT/S/000266) var
att återställa hårt flottningspåverkade biflöden till Vindelälven för att få tillbaka en mer varierad vattenmiljö som gynnar både växter och djur.
Drygt 80 procent av identifierade flottledsrensningar längs
Vindelälvens biflöden har restaurerats, sammanlagt 66 kilometer forssträcka i 26 biflöden.
Ca 60 kilometer forssträcka i delar av 25 biflöden har
grundrestaurerats med bästa praxis-metoder.
Ytterligare 5,7 kilometer forssträcka i tidigare restaurerade
sträckor har restaurerats med mer omfattande metoder, så
kallad demonstrationsrestaurering.
20 flottningsdammar har plockats bort.
Cirka 1 000 grusbäddar, så kallade lekbottnar där flera
strömlevande fiskar lägger sin rom, har återskapats.
17
En havsöring på väg upp i Vindelälven – en resurs väl värd att värna och utveckla.
Foto: Anders Esselin
En vädjan till alla som fiskar i Vindelälvssystemet
För att lyckas fullt ut med miljöåterställningen i Vindelälvssystemet behöver alla hjälpas åt. Det spelar ingen roll hur mycket sten,
grus eller död ved som läggs ut om fiskbestånden inte hinner
reproducera sig innan de fiskas upp. Nordliga vatten är förhållandevis näringsfattiga och lågproduktiva så fiskarna behöver tid för
att växa och nå reproduktionsmogen ålder.
Projektet Vindel River LIFE vädjar därför till alla som fiskar
att följa uppsatta regler från fiskevårdsområdena för att bevara
och ytterligare förbättra fisket i Vindelälvsdalen. Fisken i älven
och dess biflöden är en resurs som är väl värd att värna och utveckla, inte minst för kommande generationer!
18
Foto: Anders Esselin
19
Effekten av åtgärderna varierar
Ingreppen för att effektivisera flottningen orsakade stor
skada på miljön. Vindel River LIFE har gjort en mängd
åtgärder för att få tillbaka en mer varierad vattenmiljö. Effekten är i vissa fall påtaglig och i andra fall mindre tydlig.
Det är uppenbart att går fort att ödelägga natur men att det
behövs lång tid för att den ska återhämta sig.
Vindel River LIFE har genomfört en mängd åtgärder för att få tillbaka en mer varierad vattenmiljö i
tidigare flottledsrensade vattendrag. Resultatet är
högst påtagligt och lätt mätbart när det gäller fysiska effekter för vattendragen och deras omgivningar.
Bland annat har restaureringarna tillfört cirka 54
hektar biotopvårdad yta. I och med att 20 dammar
har öppnats har 241 kilometer forssträcka återöppnats och nästan 4000 hektar sjöyta blivit tillgänglig.
Ett stort antal stängda sidovattendrag har också
öppnats vilket har tillgängliggjort ytterligare 27
hektar vattenytor längs 152 kilometer vattendragssträcka.
Däremot är resultaten när det gäller vattendragens biologi och ekologi mindre tydliga.
Eftersom den mer omfattande typen av restaurering som tillämpats av projektet, så kallad demonstrationsrestaurering, är en helt ny metod har
projektet gjort uppföljningar av både fysiska och
20
biologiska effekter av åtgärden. Referenslokalerna i
dessa uppföljningsstudier ligger inom samma avrinningsområde och har tidigare, 2003–2005, grundrestaurerats med bästa praxis-metoder. Resultaten
som redovisas i följande text visar alltså inte en
jämförelse mellan vattendrag som restaurerats med
demonstrationsåtgärd och kanaliserade vattendrag,
vilket förmodligen skulle ha gett tydligare skillnader.
Vattenflöde
Demonstrationsrestaurering har lett till 24 procent
långsammare vattenflöde och 13 procent bredare
vattendrag jämfört med hur det var före åtgärden.
Flödeshastighet och bredd i referensvattendragen ändrades inte mellan de bägge tidpunkterna.
Demonstrationsrestaurering gav också betydligt
variationsrikare strömmar jämfört med referensvat-
Fler frön fångas in av
träd och stora stenblock längs demonstrationssträckornas
stränder, vilket bland
annat leder till fler
groddplantor längs
stränderna.
Foto: Anders Esselin
tendragen, vilket är en naturlig följd av den ökade
komplexiteten i demonstrationsrestaurerade vattendrag.
Strandväxter
Sträckorna som demonstrationsrestaurerades 2010
hade något fler växtarter än referenssträckorna som
restaurerades 2003–2005. I våra provrutor närmast
vattendraget återfanns ofta blåtåtel (Molinia caerulea), älggräs (Filipendula ulmaria), kärrviol (Viola
palustris), flädervänderot (Valeriana sambucifolia)
och knagglestarr (Carex flava). Högre upp på stranden ändrades vegetationen och de vanligaste arterna
var lingon (Vaccinium vitis-idaea), skogsstjärna
(Trientalis europaea), linnéa (Linnaea borealis),
slidstarr (Carex vaginata), ekorrbär (Maianthemum
bifolium) och bergslok (Melica nutans).
Gullris (Solidago virgaurea), midsommar-
blomster (Geranium sylvaticum), stenbär (Rubus
saxatilis) och odon (Vaccinium uliginosum) återfanns i hela strandzonen i bägge typerna av lokaler.
I vattennära provytor i demonstrationssträckorna
var det vanligare med arter som vanligtvis förekommer högre upp på stranden (till exempel lingon och
skogsstjärna), vilket troligtvis beror på att dessa
områden låg högre upp från vattnet innan restaureringen.
För att studera om miljöförhållandena sommartid
skiljde sig mellan demonstrations- och referenslokalerna planterades frön av älgört, blåtåtel, brunört,
glasbjörk och gullris på olika ställen längs stränderna. Efter åtta veckor växte arterna lika bra i bägge
typerna av lokaler vilket tyder på att förutsättningarna sommartid inte skiljer sig nämnvärt.
Däremot fanns det fler naturligt förekommande groddplantor i demonstrationssträckorna än
i referenslokalerna under sommaren 2013. Det
21
Skogsstjärna är en av de vanligare arterna
högre upp på stränderna.
Foto: Roland Jansson
tycktes inte bero på jordkemi eller näringstillgång.
Exempelvis var halterna av kväve, fosfor och pH
desamma i de två typerna av sträckor. Det är troligare att skillnaden i mängden groddplantor beror på
att träd och stora stenblock längs demonstrationssträckornas stränder fångar in fler frön. Träden och
stenarna i demonstrationslokalerna kan alltså tänkas
ge bättre förutsättningar för växter att nå lämpliga
livsmiljöer. I demonstrationssträckorna kan man
också förvänta sig kolonisering och avdöende av
växter i takt med att strandvegetationen förskjuts
mot högre nivåer.
Fisk
Med hjälp av elfiske i både referenslokaler och
demonstrationslokaler räknades och mättes olika
fiskarter 2010, 2013 och 2015. Elfisket resulterade
i 7–424 fiskar av 2–6 arter i varje lokal, och fisk-
22
tätheterna varierade mellan 2 och 79 individer per
100 kvadratmeter. Totalt, i alla lokaler, fanns tio
fiskarter: öring, (Salmo trutta), Lax (Salmo salar),
stensimpa, (Cottus gobio); bäcknejonöga (Lampetra
planeri), elritsa (Phoxinus phoxinus), harr (Thymallus thymallus), gädda (Esox lucius), mört (Rutilus
rutilus), lake (Lota lota) och abborre (Perca fluviatilis). Sammansättningen av fiskarter var starkt
dominerad av antingen öring eller stensimpa, som
tillsammans utgjorde 80 procent av alla individer.
Antalet fiskar och deras biomassa skiljde sig inte
åt mellan demonstrationslokalerna och referenslokalerna. 2013 fanns det mer fisk generellt, vilket
troligtvis berodde på gynnsamma förhållanden det
året. Sommaren 2014 var ovanligt varm i norra
Sverige, något som bidrog till att det fanns få ettåriga fiskar 2015.
Mängden fisk, uppskattat med elfiske, hade mellan åren 2010 och 2015 ökat mest i Beukabäcken
Både referenslokaler
och demonstrationslokaler elfiskades 2010,
2013 och 2015.
Foto: Anders Esselin
och Mattjockbäcken, som båda har demonstrationsrestaurerats. En förklaring kan vara att vattenkemin
var extra gynnsam i dessa biflöden.
Vattenprover samlades in från demonstrationslokalerna mellan december 2014 och oktober 2015.
Resultaten visar att Beukabäcken och Mattjockbäcken hade en vattenkemisk sammansättning av
höga värden löst organiskt kol, nitrat (NO32-), fosfat
(PO43-) och aluminium (Al3+), samt högt minimum
pH (lägsta uppmätta värdet).
En förutsättning för att fiskar ska trivas är att
pH-värdet i vattnet inte blir för lågt. Under vårfloden blir det dramatiska vattenkemiska förändringar
i vattendragen. Snösmältningen tar endast tre till
fyra veckor, men under den korta perioden sänks
vattnets pH-värde. På grund av dessa årliga minimumnivåer i pH kan fiskarna skadas, även om vattnet under större delen av året inte har skadligt lågt
pH. Ett lågt pH innebär nämligen att aluminium blir
mer biologiskt tillgängligt och kan fastna på gälarna
och hindra fiskarna från att ta upp syre ur vattnet.
Om det däremot finns mycket löst organiskt material som binder upp det giftiga aluminiumet kan fisk
bättre klara av tillfälligt låga pH-värden.
Under sommaren 2015 studerades hur fiskar
förflyttar sig inom och mellan vattendrag. Fisk som
fångats med elfiske märktes med små akustiska
sändare (pit-tags). Fiskarna kunde därefter spåras
med bärbara och stationära antenner. Resultaten
visade att mängden fisk som man hittar inom ett
område varierar mycket över tiden. I till exempel Beukabäcken, hade 53 procent av öringarna
förflyttat sig från en del av bäcken till en annan under tiden juni–augusti. Hela 8 procent av
öringsbestånden hade från slutet av augusti till
mitten av september simmat ut ur Beukabäcken
till Vindelälvens huvudfåra. För att få en bättre
beståndsuppskattning av fisk är det därför viktigt
23
Öring föredrar att lägga
rommen centralt på
lekbottnarna och en bit
nedströms mitten.
Foto: Stefan Ågren
att göra uppföljningsstudier under längre perioder,
till exempel över sommaren och hösten, och över
större områden inom vattendragen.
Under den årliga nationella laxövervakningen hittades 2014 ettårig lax i den nedre delen av
Giertsbäcken. Det är första gången sedan elfiske
började användas för fiskövervakning som lax har
påträffats i biflöden så långt upp i Vindelälvssystemet. Detta faktum, liksom att flera laxar har påträffats i andra bäckar som restaurerats av projektet, är
bevis på att laxen inte bara håller till i Vindelälvens
huvudfåra utan även behöver biflöden och bäckar
under sin uppväxt.
Lekbottnar
De lekbottnar som skapats inom projektet hade
ett mediandjup i mitten på 0,3–0,7 meter. För att
undersöka om sammansättningen av lekgruset för-
24
ändras över tiden mättes småstenarna i det översta
lagret av lekbottnarna under fältsäsongerna 2011
och 2013. Resultatet visade att den genomsnittliga
storleken på lekgruset ökade mellan åren, vilket
tyder på att de mindre grusfraktionerna flyttas nedströms av vattenströmmarna och av fiskens lek.
Under fältarbetet var det vid högvatten omöjligt
att vada ut och mäta vid 7 av totalt 27 undersökta
lekbottnar. Det visade sig senare att just dessa sju
lekbottnar hade eroderats bort tre år efter att de
konstruerats. Lärdomen är att man aldrig ska bygga
lekbottnar i områden där man inte själv kan stå
under höga flöden.
Även fiskens lek påverkar lekbottnarnas livslängd. Resultaten visar att öring föredrar att lägga
rommen centralt på lekbottnarna och en bit nedströms mitten, samt att honorna täcker rommen
med grus som ligger direkt uppströms lekgropen.
Det verkar som om honorna undviker att leka i de
Flodpärlmussla är en
av de arter som EU
utpekat som särskilt
skyddsvärda inom
nätverket Natura 2000
– och som kan gynnas
av Vindel River LIFE:s
åtgärder på lång sikt.
Foto: Johanna
Gardeström
delar av lekbottnarna som ligger mest uppströms,
troligen för att det saknas grus uppströms att täcka
rommen med. För att öka livslängden på lekbottnarna rekommenderar Vindel River LIFE därför att
man bygger djupare lekbottnar med mer grus i de
mittersta och nedersta delarna.
Ägginkubatorer
Under oktober 2013 placerades så kallade ägginkubatorer i lekbottnar i demonstrationsrestaurerade
lokaler. Äggen kom från havsöringar som fångats
vid Stornorrfors kraftstation i Umeälven. Inkubatorerna begravdes i lekbottnarna, under sand och
lekgrus av blandad storlek. Den embryonala överlevnaden, som mättes efter sju månader, var mellan
45–84 procent, vilket är ovanligt högt i denna typ
av studier.
Det fanns inget samband mellan andelen sand
och finmaterial och den embryonala överlevnaden.
Troligen var halterna av finmaterial och sand låga
jämfört med i många andra studier, vilket tyder på
att nivåerna i Vindelälvsområdet inte påverkar den
embryonala överlevnaden.
Särskilt skyddsvärda arter
Vindel River LIFE har identifierat flera arter som
kan gynnas av projektet på lång sikt som till exempel lax och öring. Några av dessa har EU utpekat
som särskilt skyddsvärda inom nätverket Natura
2000, nämligen: lax, stensimpa, bäcknejonöga,
flodpärlmussla och utter.
Vid inventering fann projektet att utter (liksom
mink) förekom i de flesta biflöden, och att spår
fanns lika ofta i demonstrationssträckorna som i referenssträckorna. Dessa djurs utbredningsområden
är större än de undersökta sträckornas längd, vilket
25
Utter fanns i de flesta biflöden
Illustration: Chris Shields
omöjliggör en utvärdering av demonstrationsrestaureringens effekter på utter.
Tiden är avgörande
Att projektet inte ser några större biologiska skillnader mellan demonstrationssträckor och sträckor
som tidigare restaurerats med bästa praxis-metoder
är inte förvånande. Studier i andra länder har gett
samma resultat. Orsakerna kan vara många men en
av de viktigaste är tiden. Det går fort att ödelägga
natur men det behövs lång tid för att den ska återhämta sig. Det handlar om många decennier.
En annan viktig orsak är att en hel del arter
knappast har tillräckligt stora populationer för att
det ska ske en effektiv spridning till det restaurerade området. De spridningsbara populationerna kan
också ligga för långt ifrån det restaurerade området
för att de ska ha en rimlig chans att nå dit. En viss
26
växtart kanske inte längre finns i det restaurerade
vattendraget utan bara i andra vattendrag inom andra vattensystem. Det kan också finnas spridningshinder som gör invandring omöjlig. I sådana fall
kan man överväga att aktivt återintroducera arterna,
alternativt att restaurera delar av det omgivande
landskapet så att det blir lättare för arterna att sprida
sig.
När det gäller långvandrande fiskar som exempelvis havsöring och lax krävs att man överblickar
mycket stora områden eftersom fiskarna ska kunna
ta sig både till och från sina lekplatser samt hitta
föda i havet. I sådana fall behövs en god förvaltning
av arten i samråd med berörda mark- och vattenanvändare. Det handlar då främst om att reglera
fisket, både i havet och i älven med dess biflöden.
Den ökande mängden laxungar som under senare år
dokumenterats i flera av projektets återställda sidovattendrag ökar givetvis älvens totala produktions-
Resultat
Ca 54 hektar biotopvårdad yta har tillförts via restaurering.
20 dammar har öppnats vilket har lett till 241 kilometer
återöppnad forssträcka och närmare 4 000 hektar tillgänglig sjöyta.
Bäcknejonöga finns
i Vindelälvssystemet och betraktas
också som särskilt
skyddsvärd.
Illustration:
Susanne Enetjärn
potential, vilket på längre sikt kan ge möjligheter
till ökat fiske.
För Vindelälvens del är nedströmsvandringen
fortfarande ett problem. Anledningen är att de flesta
vandringsfiskar, både de som har lekt och de som
har fötts i älven, riskerar att dödas av den omilda
behandling de utsätts för när de passerar genom
Stornorrfors kraftverk.
Man ska inte heller blunda för att det redan
några år efter en restaurering kan finnas arter som
reagerat positivt, men att dessa arter inte studerats
tillräckligt inom uppföljningsprogrammen. Det kan
också vara så att vissa undersökningsmetoder inte
är anpassade för att hitta alla arter och individer av
en viss grupp av organismer. Ett exempel är elfiske som användes eftersom de flesta tillflöden som
projektet arbetade i var för steniga och grunda för
att möjliggöra dykning.
För att få en tydlig bild av hur organismerna
Många stängda sidovattendrag har öppnats vilket tillgängliggjort 27 hektar vattenytor längs 152 kilometer vattendragssträcka.
Mer än 60 000 kubikmeter sten har flyttats från stränderna
till vattnet, och ca 1000 lekbottnar har skapats för fisk.
Demonstrationsrestaurering har lett till 24 procent långsammare vattenflöde, 13 procent bredare vattendrag och
betydligt mer variationsrika strömmar.
svarar på en restaurering bör man därför studera
många olika arter samtidigt – både i vattnet och på
stränderna – och utsträcka undersökningarna över
mångåriga tidsperioder.
27
Foto: Johanna Gardeström
28
Många olika informationsvägar
Ett av Vindel River LIFE:s mål har varit att öka förståelsen
för restaurering av vattendrag bland allmänhet och beslutsfattare. För att nå detta mål har projektet deltagit i hundratals möten, samarbetat med Naturskolan i Umeå och spritt
kunskap via hemsida, informationsmaterial och media.
Sammanlagt har Vindel River LIFE deltagit i över
300 olika möten sedan projektet startade 2010. I
dessa möten har projekts planer, mål, verksamhet
och resultat presenterats.
För många av mötena har projektet varit initiativtagare och arrangör. Till exempel inleddes Vindel
River LIFE med ett seminarium i Umeå där 25
personer från universitet, myndigheter, kommuner
och företag deltog.
På projektets slutkonferens i Lycksele (Nya
vatten blir som gamla, med den engelska titeln
Reviving waters), deltog drygt 100 personer från
10 olika länder. Det blev en lyckad konferens med
över 30 utmärkta presentationer och många postrar
från praktiker, forskare och representanter för myndigheter och intresseorganisationer. En av konferensens stora styrkor var just blandningen av deltagare.
En lärdom från denna konferens var att samverkan
mellan olika aktörer och olika sektorer har stor
betydelse för genomförandet av projekt liknande
Vindel River LIFE. Andra lärdomar var att kunskapen som utvecklas bör delas och bli mer tillgänglig
(se RiverWiki: https://restorerivers.eu/wiki) och att
man måste hitta vägar för att nå beslutsfattare.
Under projekttiden har Daniel Holmqvist i sin
roll som teknisk koordinator också arrangerat över
hundra möten, varav de flesta i fält, med berörda markägare, samebyar och fiskevårdsområden.
Dessa möten har alltid hållits på intressenternas
hemmaplan och skett på kvällstid så att så många
som möjligt har kunnat delta.
Dessutom har Vindel River LIFE presenterats på
många andra svenska och internationella konferenser och seminarier.
Informationsmaterial och media
Navet i informationsarbetet har varit projektets
29
Spridning av kunskap
Representanter för Vindel River LIFE har deltagit i över 300
olika möten, varav drygt 100 har hållits vid Vindelälven och
vänt sig till markägare, samebyar och fiskevårdsområden
På projektets slutkonferens Nya vatten blir som gamla deltog drygt 100 personer från 10 olika länder.
Webbplatsen www.vindelriverlife.se har utgjort navet i projektets informationsarbete.
Projektet har uppmärksammats i media vid flera tillfällen.
Naturskolan i Umeå har ansvarat för utbildning och kompetensutveckling i klassrum och vid Vindelälvens stränder.
Genom att studera livet i vattnet lär sig eleverna om vattenmiljöerna längs Vindelälvens stränder.
Foto: Leopold Sjöström
Längs Vindelälven finns ett antal informationstavlor som
berättar om projektet.
webbplats (www.vindelriverlife.se) som har uppdaterats löpande. På webbplatsen finns bland annat två
egenproducerade foldrar och tre filmer som använts
flitigt för kunskapsspridning. Längs Vindelälven
finns också ett antal informationstavlor som berättar
om projektet. Mycket av informationsmaterialet har
även framställts på engelska.
Projektet har uppmärksammats i flera artiklar i
lokala såväl som i nationella tidningar och tidskrifter. Dessutom har inslag om projektet synts i TV
och hörts i radio.
Hittills har forskning utförd i de demonstrationsrestaurerade biflödena lett till drygt tio vetenskapliga artiklar i internationella tidskrifter.
kompetensutveckling. Naturskolans personal har
gjort klassbesök i skolor längs älven och erbjudit
lärarna att delta i konferenser och seminarier om utomhuspedagogik vid älvar. Syftet har varit att skapa
medvetenhet, intresse och kunskap om vattendragens och deras omkringliggande miljöers kulturhistoria och ekologi.
En del av Naturskolans verksamhet har ägt rum
i klassrummen, men för det mesta har lärare och
elever tagits ut till Vindelälvens stränder. Naturskolan har också tagit fram ett studiematerial som
handlar om Vindelälven och Umeälven, vilket
är tänkt att vara en hjälp för lärare som arbetar i
årskurserna 4–6. Materialet behandlar bland annat
historia, samhällskunskap, naturorienterade ämnen,
svenska och matematik och ger exempel på hur
Norrlands lokala kulturhistoria har påverkat både
ekonomi och ekologi.
Naturskolan
Naturskolan i Umeå har haft en central roll i Vindel
River LIFE genom att ansvara för utbildning och
30
Fakta Vindel River LIFE
Projektägare
Projektbudget
Umeå universitet
2 675 000 EUR, där hälften är finansierad av EU
och resten av Länsstyrelsen i Västerbotten, Umeå
kommun, Vännäs kommun, Vindelns kommun,
Lycksele kommun, Sorsele kommun, Arjeplogs
kommun, Umeå universitet, Vindelälvens fiskeråd
och Sveriges lantbruksuniversitet, och Havs- och
vattenmyndigheten.
Projekttid
2010 till och med oktober 2015
Projektpartners
Ume/Vindelälvens Fiskeråd, Sveriges lantbruksuniversitet och Havs- och vattenmyndigheten
31
Mellan 1850 och 1970 hade flottningen sin storhetstid i Sverige och
i Vindelälven. Virket från inlandsskogarna skulle fraktas till sågverk
och pappersbruk vid kusten och enda sättet var att flotta dem på
älven. För att underlätta och snabba på transporten av timmer inleddes ett enormt arbete i älven och dess biflöden. Vattendragen
rätades och kanaliserades, block och hällar sprängdes bort, ledarmar, stenkistor, och flottningsdammar uppfördes, och de mindre
biflödena bottenrensades på träd och sten. Ingreppen förändrade
vattendragens hydrologi och ekologi i grunden. De orsakade stor
skada på den naturliga miljön och begränsade livsutrymmet för djur
och växter i vattendragen såväl som i vattendragens omgivning.
Den här skriften handlar om EU-projektet ”Vindel River LIFE” som
varit ett samarbetsprojekt mellan Umeå universitet, Ume/Vindelälvens Fiskeråd, Sveriges lantbruksuniversitet och Havs- och vattenmyndigheten. Projektets syfte har varit att återställa hårt flottningspåverkade biflöden till Vindelälven för att få tillbaka en mer
varierad vattenmiljö som gynnar växter och djur.
För mer information om Vindel River LIFE, besök projektets webbplats:
www.vindelriverlife.se
Eller kontakta:
Johanna Gardeström, projektledare
+46 (0) 90 786 65 61, [email protected]
Daniel Holmqvist, teknisk koordinator
+46 (0) 950 164 14, [email protected]
