2009-04-01
Johanna Dahl
Tema för de fem Moseböckerna viktigt även för resten av Bibeln
Jag delar med mig av en förkortning av en PM skrivet utifrån boken:
Clines, David J. A, 2008, The Theme of the Pentateuch (second edition). Journal for the Study of the Old
Testament Supplement Series, 10. Sheffield: Sheffield Academic Press.
Clines ägnar ett antal sidor i början av The theme of the Pentateuch åt att förklara vad han
menar med theme. För att bättre förstå hans tes behöver man veta att theme hos Clines
inbegriper 1) innehållsligt tema, 2) den centrala eller dominerande idén, 3) förklaring till
varför materialet är dokumenterat och återfinns i en särskild form och ordning, 4) hur verket
är orienterat, som riktmärke för läsning och garant för koherens, 5) avsikt, motiv och ämne.
Denna rika beskrivning av theme medför att det som Clines senare presenterar som
Pentateukens theme återfinns i många dimensioner av Bibelmaterialet. Faktum är att Clines
beslut att våga kalla 1 Mos 12:1-3 theme, mot bakgrunden ovan, nästan är skäl nog att
bedöma att vi har med något mycket viktigt i Pentateuken att göra.
Clines driver tesen att Pentateuken som helhet handlar om delvis uppfyllelse
(samt delvis icke uppfyllelse) av det trefaldiga löftet till patriarkerna: om 1) ättlingar, 2) land,
och 3) Gudsrelation.
Clines delar upp Första Mosebok i två delar: a) urhistorien (1 Mos 1-11), som
inte riktigt har samma theme som övriga 1 Mos, och b) patriarkberättelserna (1 Mos 12-50).
Patriarkberättelserna bör inte läsas som berättelser om fyra olika personer utan som ett
släktled/ en arvslinje (line of succession).1 Detta släktled visar sig vid upprepade tillfällen
vara beroende av Guds ingripande för att fortsätta. Flera av patriarkerna riskerade barnlöshet i
sina huvudäktenskap (med Sara, Rebecka och Rakel). Dessutom var det ofta stridigheter
mellan bröder i patriarkfamiljerna som hotade den av Gud utvalda arvslinjen. Detta
understryker att patriarkerna har varit beroende av att Gud har fört historien framåt, genom
konkret gripa in. Guds initiativ att välsigna patriarkerna och deras ättlingar fungerar som ett
slags motreaktion mot mänskliga initiativ, som i urhistorien visat sig leda till katastrof och
död. Guds ingripande visar att Hans goda avsikter med mänskligheten fortfarande står kvar,
trots allt vad människorna har gjort.
Clines framhåller att tyngdpunkten i 1 Mos ligger vid den del av löftet som
handlar om ättlingar.2 I Andra och Tredje Mosebok ligger tyngdpunkten vid Gudsrelationen.
1
2
Clines, 2001, s. 48.
Clines, 2001, s. 48f.
1
2009-04-01
Johanna Dahl
Gud har valt Israel till sitt folk (2 Mos 12). I Andra Mosebok kapitel 12 och igenom hela
Tredje Mosebok får Israel får veta hur de kan svara och välja Herren som sin Gud.3 Lagen kan
dock inte träda i kraft till fullo förrän folket intagit landet, därmed finns ett klart samband
mellan löftet om Gudsrelationen och löftet om landet.4 I Fjärde och särskilt i Femte Mosebok
ligger tyngdpunkten på det utlovade landet, som folket ska ta i besittning. Formuleringar om
att ta ”landet i besittning”, ”landet som Herren din Gud ger dig”, förekommer ofta.5
Intagandet av landet bekräftar Guds förbund med Israel och löftet som Gud gav patriarkerna,
skriver Clines. Detta tolkar han som att Femte Mosebok bekräftar hans tes att dessa
Pentateuken handlar om den delvisa fullkomningen av löftet till patriarkerna. ”The theme of
the Pentateuch is the partial and yet awaited fulfilment of the patriarchal promise”6.
I kapitel 5 Formulations redovisar Clines alla de ställen där löftet till
Abraham/patriarkerna hänvisas eller alluderas till. Argumentationen för att Pentateukens
theme är löftet till patriarkerna är slående. Löftet förefaller vara av stor vikt fr o m Första
Mosebok 12:1-3, där det först ges till Abraham. Därefter hänvisas det flitigt till genom hela
Pentateuken, om än med lite olika betoningar (se min sammanfattande bild nedan) och
överensstämmer med temana i alla Pentateukens alla ingående böcker. Jag bedömer även,
utifrån ett kanonkritiskt perspektiv, skäl att Clines tes skulle vara korrekt. Temat stämmer
dessutom överens med så väl resten av GT som inom den senare bibliska historien, vilken
kommer till uttryck genom Messias, Jesus Kristus. Detta kommer jag dock att återkomma till i
slutet av min argumentation.
Clines theme för Pentateuken stämmer dock inte överens med de första elva
kapitlen i Första Mosebok. Detta är en möjlig svaghet i hans argumentation kring den
grundläggande tesen och behöver därmed kort behandlas. Clines förklarar uppdelningen med
att de första elva kapitlen utgör ett slags bakgrund till resten av Pentateuken. De ska då alltså
inte förstås som två skilda delar i motsats till varandra, utan som tätt sammanknutna. Detta
kommer snart att ges exempel på. Clines finner två themes som beskriver den första delen av
Första Mosebok: 1) Skapelse, destruktion och nyskapelse (creation – uncreation - recreation), och 2) nådens utbredande (spread of grace). Dessa themes överensstämmer så väl
med berättelsens innehåll, form som dess utveckling, menar Clines.7 Nådens utbredande
länkar även samman urhistorien och Pentateukens fortsättning i patriarkberättelserna: 1)
3
Clines, 2001, s. 50-53.
Clines, 2001, s. 56.
5
Clines, 2001, s. 62f.
6
Clines, 2001, s. 63.
7
Clines, 2001, s. 82f.
4
2
2009-04-01
Johanna Dahl
Herren Gud ger Adam och Eva kläder av skinn, 2) Gud tillåter inte att Kain blir ihjälslagen, 3)
Gud utplånar inte sin skapelse totalt, och 4) patriarkhistorien, menar Clines, utgör ett uttryck
för Guds nåd för människornas synd då de byggde Babels torn. Guds löfte till patriarkerna
visar att Han fortfarande har planer och en framtid för mänskligheten.
Mina skäl att acceptera Clines tes ligger dels i placeringen av löftet till Abraham
(direkt efter urhistorien, vilken vi också skulle kunna kalla ”förhistorien”), det stora antalet
gånger som löftet återges/alluderas på, att det finns en genomgående struktur så väl genom
Pentateuken som helhet som inom de fem böckerna och delberättelserna som anknyter till
löftet, samt den stora roll som löftet spelar genom hela Pentateuken (bortsett från 1 Mos 111). Jag bedömer det även vara av vikt att alla böckerna i Pentateuken kan knytas till ett
särskilt dellöfte av det trefaldiga löftet Gud gav Abraham. Olika böcker betonar de tre
dellöftena lite olika. Första Mosebok handlar i första hand om ättlingar, Andra och Tredje
Mosebok om Gudsrelationen, Fjärde och Femte Mosebok om landet. Böckerna slutar
dessutom ofta i sammanhang där löftena endast är delvis uppfyllda: 1) Josefs ättlingar är kvar
i Egypten (1 Mos), tabernaklet är uppfört men det är ännu oklart om folket kommer att leva
enligt Guds anvisningar (2 Mos), profetior om framtiden genom Bileams åsna (4 Mos), inte
ännu intagit landet (5 Mos). Det finns alltså i alla böckernas avslutningar rörelse vidare mot
framtiden och löftets uppfyllelse. Hänvisningarna till Guds löfte är flitigt återkommande
genom hela Pentateuken.
1 Mos
2 Mos
Tyngdpunkt på löftet om ättlingar. Löfte om landet är givet, men folket (Jakobs 12
ättlingar) befinner sig i Egypten. Gudsrelationen är vagt definierad, knuten till
förbundet med Herren, omskärelsen.
Löftet tydliggörs. Ramar för Gudsrelationen tydliggörs. Uttåget innebär
fullkomning av löftet att hebréerna är Guds folk. Tar folket Herren till sin Gud?
3 Mos
4 Mos
5 Mos
Löftet om ättlingar, land och Gudsrelation är delvis uppfyllt, men
man är ännu inte framme i löfteslandet.
Mitt tillägg: Väntan på
Gudsfolket Messias fridsrike.
väntar på att
inta landet.
Mitt tillägg: Löftena om arvingar, land och Guds
relation får sin yttersta uppfyllelse i Guds rike.
Upp 21f
GT
Bibeln (GT + NT)
3
Bibeln (GT + NT)
2009-04-01
Johanna Dahl
Clines tes är knuten till hans holistiska läsning av Pentateuken och utgör därmed
ett argument mot ett traditionellt källkritiskt angreppssätt av Pentateuken. Ytterligare ett starkt
och viktigt argument för riktigheten i Clines tes finner jag när jag betraktar denna i förhållande till
övrig kanon – så väl Tanak som Bibeln (se min illustration ovan). I avslutningen av Femte Mosebok
står folket vid gränsen till det utlovade landet, men är ännu inte framme. De har löftet att de ska få
komma dit. Men inte heller när folket kommit dit in blir allt bra. Clines drar knappast några linjer för
temats utveckling i resten av kanon, men jag finner intressanta paralleller genom hela Bibeln. När GT
slutar väntar folket på Guds utlovade Messianska fredsrike, vilket jag ser som en parallell till
avslutningen av Femte Mosebok. Jesus Kristus, Messias, kommer i NT. Kyrkan finns i den tid då vi
väntar på att Guds rike ska fullkomnas. Vi lever i löftet om detta, precis som gudsfolket i Pentateuken
och i tiden före Kristi födelse. Kyrkans tid och Uppenbarelseboken slutar med det fullkomnade riket
(Upp 21f). Alla dimensionerna av löftet som gavs till patriarkerna blir slutgiltigt fullkomnade i och
med himmelen. Först då slutar Gudsfolket också att leva i ”redan nu men ännu inte”. Detta stämmer
även med om löftet till patriarkerna kom ur Guds vilja att återställa relationen mellan Honom och
människan som bröts i paradiset. Det är alltså möjligt, mot bakgrund av Clines tes, att se en tydlig röd
tråd hur hela Bibeln hänger ihop. Denna röda tråd går dessutom rakt igenom de sammanhang som
förefaller vara teologiskt centrala (Messias, frälsning åt alla folk, gemenskapen med Gud, himlen), den
löper inte som något pseudotema. Även detta styrker relevansen av Clines tes. Ett kanoniskt perspektiv
kan alltså även styrka att NT/kristendomen är en god och rimlig fortsättning av GT/judendomen. En
teologiskt viktig konsekvens om löftet till Abraham har denna viktiga funktion är att i honom” skall
alla släkter på jorden bli välsignade”8. Redan från första boken i Bibeln finns ord som på sikt håller
samman GT och NT. Clines tes förefaller på många plan värdefull för studiet av Pentateuken. Den
verkar nästan för bra för att vara riktig. Jag kan inte annat än konstatera att Guds löfte till Abraham
verkar vara ett tema genom Pentateuken och genom hela Bibeln. Dessutom verkar den ofullständiga
uppfyllelsen vara viktig för Pentateukens (men även hela Bibelns) rörelse. Således är Pentateuken en
tematiskt mycket viktigare skrift än vad jag hade trott. Jag finner nästan inga blottor i Clines
argumentation. Han nämner visserligen inte tesens kanoniska relevans, men denna styrker ju snarast
hans tes.
8
1 Mos 12:3 (Folkbibelns översättning)
4
