Behovet av mångfald i
språket för Gud
Psalm Kön Kyrka
Könsförståelse och kyrkosyn i
Den svenska psalmboken och i
Svenska kyrkans kyrkomöte. Agneta
Lejdhamre, Uppsala 2011
”Det ligger en förunderlig tomhet för
en kvinnosjäl att aldrig tillåtas ana eller
skåda gudamänsklighet annat än i utpräglat manlig, historiskt given form”, ett citat
från Emilia Fogelklou från 1900-talets
början som inspirerade Agneta Lejdhamre till den studie som blev hennes doktorsavhandling i kyrkovetenskap: Psalm
Kön Kyrka. Könsförståelse och kyrkosyn i
Den svenska psalmboken och i Svenska kyrkans kyrkomöte. Uppsala 2011.
Agneta Lejdhamre har varit präst i
många år och vi är många som känner
igen oss i våndan att hitta psalmer för en
gudstjänst med ett jämställdhetstema,
med ett språk som inkluderar både män
och kvinnor. En handgriplig undersökning av könsförståelsen i psalmboken är
utgångspunkt för avhandlingen. Identifierbara personer har räknats, så också
könsmarkerade substantiv och personliga
pronomina. Resultatet är inte förvånande, men obalansen är mer än tydlig. Könsmarkörer som konnoterar KVINNA är
få och preciserade, de representerar den
privata sfären, ger uttryck för klandervärd
sexualitet, inga markörer sammanfaller
med dem på gudomen, inga markörer uttrycker makt och styrka, de representerar
relationspersoner.
Könsmarkörer som konnoterar MAN
är många, de representerar människan
i gemen och den offentliga sfären, de är
asexuella, markörerna sammanfaller ofta
med dem på gudomen, uttrycker makt
och styrka, är autonoma personer. Markörer som konnoterar män är i överväldigande majoritet trots att namnet Jesus/
Kristus inte har ingått i undersökningen.
Könsmarkörer som konnoterar kvinna,
181 könsmarkörer som konnoterar man,
2333 exklusive alla oräknade ”hans” och
”honom”. Analysen visar att kvinnor är
nära nog osynliga i jämförelse med män
i texterna. Sammansmältningen av gudomligt och manligt är iögonenfallande
och möjligheter för kvinnor att uppfatta
sig som Imago Dei, Guds avbild, är i stort
sett obefintliga. Lejdhamre benämner det
mönster av tudelning och motsättningar
mellan manligt och kvinnligt som framträder som dikotomi och värdediskriminering och de är viktiga analysbegrepp
igenom hela avhandlingen.
På frågan hur könsförståelsen i psalmboken förhåller sig till det som är centralt
i ett jämställt samhälle svarar Lejdhamre
att texterna inte kan ses som uttryck för
vad som läggs i begreppet jämställdhet
eller som redskap i strävan efter ökad
jämställdhet, snarare tvärtom. Men könsförståelsen i psalmtexterna är inte enbart
viktig ur ett jämställdhetsperspektiv.
Psalmboken är central i gudstjänstlivet
och därför är det relevant att tolka vilken
kyrkosyn/ecklesiologi med avseende på
kön som framträder i texterna. ”Kyrkan
– en gemenskap för samma villkor” är den
ecklesiologiska modell som väljs. Genom
att syna materialet utifrån hur kategorierna mänskligt, gudomligt och gudomligt
möter mänskligt framträder, inte överraskande, samma mönster som presenterades
inledningsvis.
”När kategorin gudomligt, det centrala i kristen tro, så ensidigt nämns med
markörer som konnoterar man, bidrar det
till att positivt påverka villkoren för män
(också) i kategorin mänskligt. Detta menar jag vara det mest angelägna att utsätta
för teologisk reflektion. När kategorin
mänskligt genomgående tillskrivs sådana egenskaper som tidigare visats vara
kopplade till kvinnor, bidrar detta ytterligare till att spegla en kyrkosyn med olika
villkor för kvinnor och män till kvinnors
nackdel”, enligt Lejdhamre. Språklig dissonans är ett begrepp som används ofta.
Med det menas det översättningsarbete
som kvinnor måste göra för att uppfatta
sig vara inkluderade i texterna. Detta kan
medföra både främlingskap och osäkerhet
om det egna värdet
Den svenska psalmboken antogs av
Kyrkomötet 1986 och hade varit föremål för diskussion och bearbetning sedan
1969. I studiet av motioner och protokoll noteras liten medvetenhet om könsaspekten i psalmtexterna. Studien omfattar inte tillägget Psalmer i 2000-talet.
Huvuduppgiften i avhandlingen är att
klargöra könsförståelse och kyrkosyn i
Den svenska psalmboken men också att
utveckla en könsförståelse för det jäm-
ställda samhällets kyrka. Därför handlar
hennes sista kapitel om att konstruktivt
pröva sig fram till ett språk utan en dikotom och värdediskriminerande könsförståelse. Efter att ha redogjort för alla de
hinder för en förändring som finns i form
av tradition, religionens språk som inte
får förändras, följer ett resonemang med
ett antal förslag. Ett språk som ska kunna
destabilisera dikotomin och värdediskrimineringen i psalmbokens texter måste
ha följande karaktär:
– Språket rörande människa måste synliggöra kvinnor och män lika frekvent.
– Språket om och till gudomen måste
konnotera kvinna likaväl som man.
– Vad gäller både synliggörandet av
människor och språket om och till Gud
gäller att det måste utmana rådande föreställningar om kön.
Allt detta är givetvis lättare sagt än
gjort, men kapitlet innehåller en del goda
förslag: att använda en större mångfald i
språket för Gud, att variera gudsspråket
genom att benämna vad Gud är och vad
Gud inte är. Människan (man och kvinna)
som skapad till Guds avbild måste komma
till uttryck i språket om och till Gud. Agneta Lejdhamre har sin teoretiska bas i feministteologin där hon utifrån Schüssler
Fiorenza använder begreppet kyriaki och
kyriocentrism för en struktur för maktutövning. Avhandlingen är väl strukturerad
och med ett tydligt budskap. Den är på så
sätt tillgänglig och angelägen för alla som
kämpar för ett jämställt liv i kyrka och
samhälle. Men det är bra att vara beredd
på att en och annan älsklingspsalm får sig
en törn vid läsningen.
Birgitta Larsson
E l sa n r 1 2012 13
