Visa i webbläsare l Tipsa en vän!
Min förebild Ernst-Hugo
När jag blev anställd på Dramaten var Ernst-Hugo den förste skådespelare
jag träffade när jag trädde in i marmorpalatset vid Nybroplan. Han var
oklanderligt klädd i kostym av italienskt snitt som han troligtvis fått som
betalning för ett av de otaliga extraknäck han gjorde på alla möjliga och
omöjliga ställen.
Jag visste ju inte säkert, men han hade sagt det i
någon intervju jag läst någonstans så jag antog att
det förhåll sig på det viset. Till denna kostym hade
han e-x-c-e-p-t-i-o-n-e-l-l-t välputsade, blanka skor.
Och så hatt förstås. Han hävdade, på det sätt han
hade för vana att uttrycka sig, att han var
OOOOERHÖRT glad över att få träffa mig och att hans
namn var ERNST-HUGO, ja det stämmer, JÄREGÅRD
och att han var OOOOERHÖRT glad över att just jag
hade för avsikt att beträda de tiljor som föreställa
världen.
Man kan väl lugnt säga att detta bemötande
gjorde ett outplånligt intryck på den unge
skådespelare som bar mitt namn. Om Ernst-Hugo var
något av en favorit innan så blev han raskt en idol
och förebild efter detta första möte och har så
förblivit än till denna dag som idag är.
Och i efterhand har jag ju förstått att det var just hans vänliga och välkomnande
förhållningssätt gentemot den nyutexaminerade parveln som gjorde att han erhöll
denna piedestalplats hos mig.
Det blev jag verkligen varse, om inte förr, när jag stötte på andra aktörer som befann
sig bland huvudrollsskådespelarna. Där kunde man, i vissa fall, känna sig
oerhört tillplattad och tillintetgjord när man försökte hälsa och de bara stirrade
på en som vore man något som diverse katter hade släpat in.
Men inte Ernst-Hugo! Nix pix!!
Förutom trevligt bemötande och ett artigt sätt hade
han även ett par andra egenskaper som jag alltid
värdesatt väldigt högt hos andra människor;
nämligen civilkurage och mod.
Även om det idag låter mycket märkligt så kom
Ernst-Hugo till Dramaten som bihang till sin hustru
Karin som, när det begav sig, var familjens
stjärnskådespelare. Ernest-Hugo hade någon replik i
en uppsättning signerad demonregissören Olof
Molander. Huvudrollen gjordes av Anita Björk.
Molander var mycket elak mot henne och kallade
henne för Gran och Tall och Asp i efternamn och
förklarade för henne att ingenting av det hon
åstadkom på scenen var till belåtenhet.
Man ska i sammanhanget minnas att Dramaten alltid varit en hierarkisk arbetsplats,
och på den tiden slog det alla rekord; det var t ex bestämt att vissa anställda
inte fick sitta på vissa platser som var reserverade för utvalda
stjärnaktörer.
Lite skön apartheid sådär!
Det ska man komma ihåg när Ernst-Hugo, med en replik i uppsättningen, går fram till
rampen under en repetition och ropar ut i mörkret i salongen där Molander sitter och
häver ur sig otidigheter; "Molander ska hålla käften och icke behandla människor som
skit. Skäms!"
Otroligt! Fantastiskt! Underbart!
Och av någon märklig anledning blev Ernst-Hugo kvar på Dramaten. Hur det gick till;
därom tvista di lärde…
Benny Haag
Avregistrera din adress | Tipsa en vän!
Postm an
