LAS hindrar demensvårdens utveckling
Efter hård styrning inom långvården, kom äldrereformen som en befrielse
både för personal och vårdtagare. Men bra blev det inte. Problem med
missförhållanden på boenden, stress och anställda som inte trivs på jobbet är
vanligare än någonsin. Även inom demensvården tros ökade resurser vara
lösningen.
– Det är helt fel, fler medarbetare ger inte bättre omvårdnad, säger Ola
Polmé som har arbetat många år inom demensvården och idag är flitig
föreläsare på ämnet.
Överallt krävs mer personal. Även demensförbundets ordförande Stina-Clara
Hjulström skriker efter fler personal, men det är fel väg att gå menar Polmé.
– Istället behövs struktur och planering. Det kan till och med vara ett hinder
med mer personal, det blir mer onödigt prat och oroligt på enheten, fortsätter
han.
Det är aldrig antalet personal som tryggar den goda omvårdnaden utan
kvaliteten på den personal som är.
Tappar fokus på vårdtagaren
Förra året skrev Ola Polmé boken Hur ska vi bemöta demenssjuka, en
teoretisk handbok för vårdpersonal och anhöriga. Och nyligen släpptes
uppföljaren Praktisk professionell planering som skrivits tillsammans med
utvecklingsledaren Helen Hedman. Det är en instruktionsbok för alla som vill
förändra inom omvårdnad, speciellt demensomvårdnad och omsorg. Alla
exempel på hur det kan gå till ute i verksamheterna är direkt hämtade från
verkligheten.
”Jag kom till en enhet där man nyss hade fått varor i form av livsmedel.
Personen som ansvarade för beställningarna satt på en stol med en
fraktsedel. I högra handen hade hon en penna. Två andra tömde vagnen med
varorna samtidigt som de sa vad det var de tog. Beställningsansvariga
bockade för och vid ett tillfälle sa hon åt de andra att ta det lite lugnt.
– Jag hinner inte med att skriva.”
– Här är en organisation som helt tappat fokus på vårdtagaren, menar Ola
Polmé. Av ledningen tillåts tre medarbetare ägna tjugo minuter var åt en
livsmedelsleverans, medan den gamla människan har bortprioriterats.
Att arbeta effektivt och på rätt sätt har man kommit långt med inom de flesta
branscher, men inte inom vårdavdelningar och landstingen. Och att
vårdtagaren kommer i första hand är långt ifrån en självklarhet.
– En del personal har svårt att förstå varför man är där. Och man vet inte
exakt vad man ska göra. Inom andra jobb finns en målsättning för varje dag.
Man har kanske ett visst antal kunder att besöka, förklarar Ola Polmé som
alltför många gånger har fått höra frågan ”när ska du ha rast?” som första och
viktigaste frågan vid arbetsdagens början. Det hoppas han få slippa när han i
sommar tillfälligt ska ut igen för att sommarjobba som sjuksköterska inom
demensvården.
Blir inte bättre med fler
I sitt nuvarande arbete som föreläsare och konsult där Ola Polmé handleder i
vårdenheters utvecklingsarbete möts han sällan av kritiska röster. Trots att
råden kan uppfattas som kontroversiella. Oftast är man redan medveten om
problemen på sin arbetsplats, men vet inte hur man ska komma vidare. Som
för allt förändringsarbete gäller det att ha cheferna med sig.
– Det finns ingen vetenskaplig studie som visar att antalet i personalen styr.
Att det inte blir bättre med fler medarbetare måste cheferna förstå. Personalen
förstår detta och kan tvärtom uppleva en kaotisk arbetsmiljö med många
arbetskollegor runt omkring sig, hävdar Polmé. Även invändningen att man
måste vara två om omvårdnaden av vissa boende anser han är felriktad.
– Det behövs kanske några sekunder för ett tungt lyft eller i våldsamma
situationer. Men inte annars, för då gör ena vårdaren sådant som inte ska
prioriteras.
I verksamheter där förändringsarbetet inte kommit igång finns alla möjliga
olustiga attityder. Personal som varit på enheten länge är inte sällan kritisk till
vikarier, som alltid tycks göra något fel. Enligt verksamhetsutvecklarna är nya
medarbetare en tillgång som man borde högakta eftersom de har ett oförstört
hjärta. Om de gör fel beror det på att arbetsordningen brister.
– Det behövs till och med en instruktion för hur man lagar
havregrynsgröt, säger Ola Polmé som tycker att man förringar sin kunskap
genom att anta att alla kan allt. Om rutinerna är tydliga och klara vinns mycket
tid som annars hade gått åt till tillrättavisningar och smågnabb.
Hindras av LAS
Även när det gäller Lex Sarah behövs praktisk professionell planering.
– Idag är det teoretiskt. Det finns inga planer för hur man ska jobba med
övergrepp. Och det är dåligt med uppföljningar. Enligt Polmé är det svårt att ta
tag i problem när de upptäcks.
– Många gånger hindras man av LAS och får inte flytta eller avskeda den som
begår övergrepp på vårdtagaren. LAS bör tänkas igenom, eftersom den gör
skada, säger han och jobbar nu med manuset till en tredje bok om alla sådana
fall som han har stött på.
Förutom förbättrad arbetsmiljö bland medarbetarna påverkas också anhöriga
av en strukturerad demensvård.
– Ja, budskapen blir tydligare. Kommunikation saknas idag och det är därför vi
kan läsa i kvällstidningarna om vårdtagare som ramlat 17 gånger. Det är en
kommunikationsbrist. Om anhöriga ser att verksamhet utgår från de
närstående, förstår de mer vad som händer och är en del av det hela, säger
Ola Polmé.
Det är lätt att få en dålig stämpel, och den är svår att bli av med. Rykten lever
kvar länge, men går att göra något åt.
– Om personal och chefer byts ut – det är tråkigt att säga det, men ofta är det
så. Djuprotade attityder och relationer blir till en ond cirkel, säger Ola Polmé
som också tycker det är bra att skifta chefskap inom kommunerna, men att
behålla samma ideologi och skriftliga rutiner. Idag hänger allt på vem som är
chef. Så behöver det inte vara i framtiden, när var och en tar ansvar.
För pressbilder och recensionsex. kontakta Lill Eriksson,
Kommunlitteratur, [email protected] eller tel. 070-331 49 21.
