Kvalitativ frågeställning: Hur upplever hemmavarande förälder och

GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för socialt arbete
”ATT VÅGA SÄTTA ORD PÅ HEMLIGHETEN”
– En kvalitativ studie om hur kommunikationen mellan barn och hemmavarande
förälder har förändrats efter det att barnen deltagit i verksamheten Solrosen
SOLROSEN
Stöd till barn med pappa/mamma i fängelse
Socionomprogrammet
C-uppsats
VT-2007
Författare: Teresa Lundberg
Anna Löwenborg
Handledare: Annica Johansson
Förord
Vi vill framföra ett stort tack till personalen på Solrosen, för deras engagemang
och tro på oss .
Ett stort tack till ”våra” tre barn och deras mammor som delat med sig av sina
erfarenheter till oss!
Vi vill också rikta ett tack till vår handledare Annica Johansson som otröttligt
har läst och tyckt till om det vi skrivit.
GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för socialt arbete
Titel:
”ATT VÅGA SÄTTA ORD PÅ HEMLIGHETEN”
-
En kvalitativ studie om hur kommunikationen mellan barn och
hemmavarande förälder har förändrats efter det att barnen
deltagit i verksamheten Solrosen.
År: 2007
Författare:
Teresa Lundberg ([email protected])
Anna Löwenborg ([email protected])
Nyckelord:
KASAM, kommunikation, resiliens och stödgrupp
ABSTRACT
Syftet med uppsatsen är att undersöka om kommunikationen mellan barn och hemmavarande
vårdnadshavare har förändrats efter barnets deltagande på verksamheten Solrosen.
Uppsatsen utgår ifrån frågeställningarna:
•
•
•
Hur upplever barnet att kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren förändrats?
Hur upplever den hemmavarande vårdnadshavaren att kommunikationen mellan den
hemmavarande vårdnadshavaren och barnet har förändrats?
Vad anser personalen på Solrosen sig ha bidragit med gällande kommunikationen
mellan barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren?
Solrosen är en verksamhet som drivs av Göteborgs Räddningsmission och som arbetar med
pedagogisk gruppverksamhet för barn och ungdomar i åldrarna 5-18 år. Solrosen erbjuder
stöd till barn, föräldrar och andra anhöriga då en familjemedlem frihetsberövats. Stödet kan
innefatta gruppdeltagande och individuella samtal. Solrosen anordnar även andra aktiviteter
såsom läger och fester. Verksamheten är kostnadsfri och öppen för alla.
Uppsatsen bygger på kvalitativa intervjuer med tre barn och deras mammor samt två
projektsamordnare anställda vid verksamheten Solrosen. Resultaten har analyserats med hjälp
av följande teorier: KASAM, resiliens, risk- och skyddsfaktorer och kommunikationsteorin. I
vårt resultat framkommer det att kommunikationen mellan barn och hemmavarande
vårdnadshavare har förändrats efter barnets deltagande i Solrosen. Dock upplevs förändringen
på olika sätt av barn och förälder. När vi har intervjuat barnen har de framhållit vikten av att
få träffa andra barn i liknande situationer och att lära sig våga sätta ord på sin ”hemlighet”. Vi
upplever att Solrosen är en fristad för barnet, och har en stor inverkan på barnets
välbefinnande i den utsatta situationen
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING......................................................................................................................... 1
2. BAKGRUND......................................................................................................................... 3
3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR............................................................................. 4
4. METOD................................................................................................................................. 5
4.1Val av metod ..................................................................................................................... 5
4.2 Litteratur........................................................................................................................... 5
4.3 Intervjuer .......................................................................................................................... 5
4.4 Analysmetod..................................................................................................................... 6
4.5 Urval och avgränsningar .................................................................................................. 6
4.6 Validitet och Reliabilitet .................................................................................................. 6
4.7 Etiska överväganden ........................................................................................................ 7
5. TIDIGARE FORSKNING .................................................................................................. 9
5.1 Barnets reaktioner ............................................................................................................ 9
5.2 Barn – och föräldrarelationen........................................................................................... 9
5.3 Förebyggande och stödjande insatser............................................................................. 10
6. TEORIER ........................................................................................................................... 12
6.1 KASAM ......................................................................................................................... 12
6.2 Resiliens, Risk- och Skyddsfaktorer .............................................................................. 13
6.3 Kommunikationsteori..................................................................................................... 15
6.3.1 Kommunikationsprocessen ..................................................................................... 15
6.3.2 Icke-verbal kommunikation .................................................................................... 15
6.3.3 Kroppsrörelser......................................................................................................... 15
6.3.4 Verbal kommunikation............................................................................................ 16
6.3.5 Tolkning av budskap ............................................................................................... 16
6.3.6 Metakommunikation ............................................................................................... 17
6.3.7 Kongruens ............................................................................................................... 17
6.3.8 Dysfunktionella budskap......................................................................................... 17
6.3.9 Ofullständiga budskap............................................................................................. 17
6.3.10 Indirekta budskap .................................................................................................. 18
6.3.11 Öppen kommunikation.......................................................................................... 18
7. RESULTAT ........................................................................................................................ 19
7.1 Barn ................................................................................................................................ 19
7.2 Hemmavarande vårdnadshavare .................................................................................... 22
7.3 Projektsamordnare.......................................................................................................... 26
8. ANALYS ............................................................................................................................. 31
8.1 KASAM ......................................................................................................................... 31
8.2 Resiliens, Risk och Skyddsfaktorer................................................................................ 32
8.3 Kommunikationsteori..................................................................................................... 34
9. DISKUSSION ..................................................................................................................... 37
KÄLLFÖRTECKNING ........................................................................................................ 40
BILAGA 1 Intervjufrågor Barn
BILAGA 2 Intervjufrågor hemmavarande förälder/vårdnadshavare
BILAGA 3 Intervjufrågor projektsamordnare
”Att våga sätta ord på hemligheten”
1. INLEDNING
Barn till föräldrar som är frihetsberövade är själva oskyldiga, men straffas indirekt av den
svåra livssituation som familjen ofta hamnar i på grund av själva frihetsberövandet. Det är
mycket skam och skuld som är knutet till att ha en familjemedlem i fängelse och det kan vara
svårt att veta hur situationen bör hanteras i förhållande till barnet (www.kvv.se).
I dag lever tusentals barn i Sverige separerade från sin fängslade mamma eller pappa. Barnen
till dessa fängslade föräldrar är en bortglömd och osynlig grupp barn. När det gäller hjälp och
stöd för dessa barn så finns det få direkt riktade insatser. Trots att utländsk forskning visar på
att dessa barn bär på stor ilska, skuld och sorg, ofta har olika kroppsliga symtom, har
svårigheter i skolan samt löper en ökad risk att själva hamna i kriminalitet, görs det väldigt
lite för att hjälpa dessa barn (Melin, 1998).
Under ett studiebesök i samband med vår socionompraktik våren 2006 kom vi i kontakt med
verksamheten Solrosen. Solrosen är en pedagogisk verksamhet som erbjuder stöd till barn och
föräldrar och andra anhöriga som har en frihetsberövad familjemedlem. Då vi är intresserade
av barn och ungdomar ville vi skriva vår uppsats om en verksamhet som vänder sig till barn i
utsatta situationer. Då vi båda upplevde att de insatser som Solrosen erbjuder är mycket
viktiga när det gäller att lyfta fram dessa barns utsatthet, kontaktade vi verksamhetsledaren för
Solrosen, Yvonne Lagerstedt, som ställde sig positiv till att vi skulle skriva vår C- uppsats om
verksamheten.
Vi har valt att i vår C- uppsats fokusera på kommunikationen mellan barnet och den
hemmavarande vårdnadshavaren då vi anser att en fungerade kommunikation är av yttersta
vikt för barnet som genomgått en tillfällig förlust av den andre föräldern. Vi tror att
kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren kan påverkas
negativt av den utsatta situationen. Många föräldrar väljer på grund av rädsla för att vetskapen
om att frihetsberövandet skulle skada barnet att inte berätta att mamma eller pappa sitter i
fängelse. Dock dröjer det inte lång tid innan barnet förstår att den hemmavarande
vårdnadshavaren inte sagt som det är, då barn oftast känner på sig om föräldrarna undanhåller
information vilket leder till att de mår dåligt av ovissheten. Då barns fantasier oftast är mycket
värre än verkligheten är det bättre att få höra sanningen då detta kan lugna barnet och
förbereda det på omgivningens reaktioner (ibid.). Vid ett frihetsberövande av en mamma eller
en pappa kommer en familjeroll att vara obesatt och barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren måste vänja sig vid ett nytt familjemönster (www.kvv.se).
Vi tror att de metoder som Solrosen använder sig av i sitt arbete med barn och föräldrar kan
bidra till att barn och föräldrarelationen förändras på olika sätt, genom att öppna upp
kommunikationen mellan barn och föräldrar, skapa förtroende, trygghet och att avlasta
familjerna från skam och skuldkänslor. En annan viktig aspekt av Solrosens arbete är enligt
oss att hjälpa barn och föräldrar att visa och sätta ord på sina känslor. Barnet kan reagera med
sorg och med längtan samt känna både saknad och tomhet. Ofta reagerar barnet med gråt,
ilska eller raseri riktat mot sig själv eller mot omgivningen. Sorgen kan också ta sig uttryck i
avvisande, avvisandet kan vara riktat mot den som är frihetsberövad eller mot den
hemmavarande vårdnadshavaren (ibid.). Då den hemmavarande vårdnadshavaren är tyngd av
sin egen sorg och förtvivlan och exempelvis kan vara arg, innesluten, trött eller nedbruten
drabbas barnet av känslan av att inte bli sedd. Vissa barn tar på sig en omsorgsroll gentemot
den vuxna. För att inte ytterligare belasta den vuxne vill barnet uppträda snällt, medgörligt
1
”Att våga sätta ord på hemligheten”
och hålla egna funderingar inne, vilket kan leda till att barnets egen bearbetning av situationen
hämmas (ibid.).
2
”Att våga sätta ord på hemligheten”
2. BAKGRUND
Omkring 10 000 barn i Sverige har en förälder som sitter i fängelse. Det finns också ett stort
mörkertal. Många av dessa barn har upplevt svåra saker och ofta får det ingen möjlighet att
bearbeta detta då familjen många gånger kan ha svårt att tala om det som har hänt. Barnen
riskerar att bli mer eller mindre osynliga, då föräldrarna ofta har egna problem, och många av
barnen har tappat tilltron till de vuxna (Solrosen, informationsblad).
Solrosen är en frivillig verksamhet som startade år 2000 och drivs av Göteborgs
Räddningsmission. Verksamheten har bildats för att se, medvetandegöra och stödja denna
barngrupp samt deras anhöriga. Personalen på Solrosen utgörs av personer från olika
professioner, så som tillexempel socialpedagoger och psykologer. Personalen har
tystnadsplikt, med undantag för om barnet befinner sig i stor fara. Verksamheten är
kostnadsfri och öppen för alla. Solrosen riktar sig både till barn, ungdomar och föräldrar, men
det är på barnen och tonåringarna som fokus ligger. Solrosen arbetar förebyggande, där
viktiga delar i stödet går ut på att förmedla kunskap och medvetandegöra. På Solrosen vet
man att barn och ungdomar med en förälder i fängelse behöver få träffa andra i samma
situation, få hjälp med att bearbeta och sätta ord på vanligt förekommande känslor som till
exempel sorg, skuld och skam, men det är också viktigt att barn och ungdomar får möjlighet
att leka, spela och ha roligt, att de helt enkelt tillåts må bra fast att andra personer i dess närhet
mår dåligt. Solrosen har utformat sin verksamhet för att kunna möta dessa behov hos barn och
ungdom (ibid.).
Verksamheten har en pedagogisk gruppverksamhet för barn och ungdomar mellan 5-18 år.
Den pedagogiska modellen som Solrosen arbetar utifrån används ofta i arbete med barn till
missbrukare. Grupperna är åldersindelade och består av två gruppledare och högst åtta
deltagare. Man träffas under två timmar en gång i veckan, samma tid och på samma plats,
vilket bidrar till kontinuitet. Grupperna träffas sammanlagt sexton gånger (ibid.).
Träffarna har olika teman som man arbetar med i musik, bild och sagor, men de följer ändå en
fast struktur som innebär att träffarna är indelade i olika delar såsom öppningsritual, prat om
dagens tema, gemensamma övningar och lek kring temat, fika samt avslutningsritual som kan
innebära att man sjunger en speciell sång. Att träffarna är strukturerade på detta sätt bidrar till
att skapa trygghet hos barnen. Efter de sexton träffarna har man alltid ett utskrivningsamtal
där ledarna tillsammans med barnet och föräldern/föräldrarna eller annan vårdnadshavare
träffas för att prata om barnets gruppgenomgång. Man fokuserar på barnets upplevelser och
behov samt om barnet är i behov av fortsatt hjälp. Är barnet lite äldre blir det mer samtal. För
den hemmavarande föräldern eller annan vårdnadshavare eller person som har den dagliga
omsorgen om barnet, erbjuds möjligheten att delta i en anhöriggrupp för att träffa andra i
samma situation. Anhöriggruppen tar upp samma teman som i barn- och ungdomsgrupperna.
De anhöriga får lov att delta i anhöriggruppen även om inte barnet eller ungdomen deltar i
verksamheten (ibid.).
3
”Att våga sätta ord på hemligheten”
3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Vårt syfte med denna uppsats är att försöka ta reda på om barn och hemmavarande
vårdnadshavare upplever att deras kommunikation förändrats genom barnets deltagande i
verksamheten Solrosen. Dessutom vill vi ta reda på vad personalen på Solrosen anser sig ha
bidragit med gällande kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren.
Har kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren
förändrats genom barnets deltagande i verksamheten Solrosen?
•
•
•
Hur upplever barnet att kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren förändrats?
Hur upplever den hemmavarande vårdnadshavaren att kommunikationen mellan den
hemmavarande vårdnadshavaren och barnet har förändrats?
Vad anser personalen på Solrosen sig ha bidragit med gällande kommunikationen
mellan barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren?
4
”Att våga sätta ord på hemligheten”
4. METOD
4.1. Val av metod
Vi har valt en kvalitativ undersökningsmetod, där vi valt att intervjua barn och föräldrar som
tidigare deltagit i verksamheten Solrosen. Vi har också intervjuat två projektsamordnare som
är anställda på Solrosen. Kännetecknande för kvalitativ forskning är att den syftar till att
klargöra ett fenomens karaktär eller egenskaper, man söker efter en innebörd och mening. Då
ingen människa eller situation är den andra lik innebär detta tillvägagångssätt en variation och
mångfald men även komplexitet (Widerberg, 2002). Den kvalitativa metoden kan även
belysa de olika respondenternas uppfattning av problemet och få deras perspektiv på ämnet.
Forskaren har även ett empatiskt tillträde till respondenternas värld (Larsson m.fl., 2005). När
man intervjuar förmedlas respondentens upplevelser inte bara genom ord, utan också genom
tonfall, ansiktsuttryck och gester, vilket bidrar till att forskaren får en ökad förståelse för
respondentens åsikter (Kvale, 1997).
En vanlig metod för kvalitativa studier är intervjuer och syftet med dessa är att kunna använda
sig av det direkta mötet mellan intervjuperson och forskare och det unika samtal som uppstår
dem emellan (Widerberg, 2002). Det är viktigt att i kontakten med intervjupersonerna bygga
en positiv och öppen atmosfär så att de även vågar prata om mer känsliga frågor. Vidare är det
också viktigt att inte ställa alltför detaljerade frågor då risken finns att forskaren styr
informanternas beskrivning av problemet (Larsson m.fl., 2005).
Den kvalitativa forskningen handlar till stor del om analyser och tolkningar där resultaten kan
ge ny kunskap, ökad förståelse och fördjupad insikt baserad på genomtänkta tolkningar
(Lindblad, 1998).
4.2 Litteratur
Under arbetets gång har vi sökt litteratur i Göteborgs universitets databas: GUNDA och
Göteborgs stadsbibliotek. Vi har sökt och använt oss av både svensk och engelskspråkig
litteratur. Vi har använt oss av en mängd sökord, vilka varit relevanta för arbetet. Andra
källor vi har använt oss av, är information vi funnit via Internet.
4.3 Intervjuer
Vi har intervjuat tre barn och deras mammor samt två projektsamordnare anställda av
Solrosen. Barn- och föräldraintervjuerna skedde hemma hos de intervjuade, detta för att det
underlättade för familjerna och bidrog till att skapa trygghet, framför allt för barnen.
Projektsamordnarnas intervjuer gjordes i Solrosens lokaler. Vi intervjuade barn och föräldrar
var för sig, för att säkerställa reliabiliteten i svaren, då tror vi att barnen skulle påverkas av
förälderns närvaro. Varje intervju spelades in med hjälp av bandspelare och frågorna ställdes
utifrån de tre olika frågeformulär som vi sammanställt. Växelvis intervjuade en av oss och den
andre tog anteckningar, anteckningarna skulle utgöra en extra säkerhet. Då vi intervjuade barn
tror vi att det var viktigt att vi styrde frågorna, men vi använde oss av det som Kvale (1997)
benämner den halvstrukturella intervjuformen, där vi delvis hade standardiserade frågor men
vi hade dock möjlighet att ändra frågornas form och ordningsföljd vid behov, för att kunna
5
”Att våga sätta ord på hemligheten”
följa upp svaren och eventuellt ställa följdfrågor till våra informanter (ibid.). Vid ett flertal
gånger behövde vi omformulera frågan, då barnet inte förstod vad vi menade.
Särskilt när det gäller intervjuer med barn, bör man möta barnet i ögonhöjd, för att få
direktkontakt och därmed skapa förtroende. Det var också viktigt att förklara för familjerna
vilka vi är, vad vi gör och vad vi ska göra tillsammans det vill säga göra en inramning till den
kommande intervjun (Cristianson m.fl., 1998). Intervjuerna har skrivits ut ordagrant, och
legat som grund för analysen av intervjuerna.
4.4 Analysmetod
Att beskriva och tolka de teman som förekommer i intervjupersonens livsvärld har sagts vara
syftet med den kvalitativa forskningsintervjun. Vi har valt att använda oss utav Kvales (1997)
ad hoc metod. Detta är enligt Kvale den vanligaste metoden vid intervjuanalys. Här används
ingen standard metod, utan man växlar fritt mellan olika tekniker för att analysera
intervjumaterialet (ibid.).
Våra frågeformulär hade vi utformat dels efter, barn, förälder och anställd och dels utifrån
olika teman, detta för att underlätta för oss själva i analysen. Resultaten av våra intervjuer
redovisades utefter varje målgrupp (barn, förälder och anställd). För att kunna hitta eventuella
likheter, skillnader och mönster läste och lyssnade vi noga igenom intervjuerna tillsammans.
Detta kunde vi sedan använda för att tolka resultatet utifrån våra valda teorier.
4.5 Urval och avgränsningar
Vi har i samråd med verksamheten Solrosen kommit överens om urvalet. Det var dock
personalen på Solrosen som tog den första kontakten med föräldrarna. Våra kriterier för
urvalet var att barnen inte var yngre än nio år samt att det inte hade fått gå längre tid än ett år
sedan de deltog i verksamheten. Har det gått längre tid än ett år finns risken att både barnet
och föräldern har svårt att återberätta om sina erfarenheter av Solrosen, vilket skulle kunna
innebära att validiteten påverkas. Vi har i vår uppsats valt att bortse från faktorer som kön,
ålder och etnicitet både när det gäller barn och vuxna. Åldern har för oss endast betydelse då
vi inte ville intervjua för små barn. Detta på grund av att vi kände att det är svårt att intervjua
mindre barn kring de frågor som vår uppsats syftar till. Vi har valt att bortse från vad
anhöriggruppen på Solrosen fyller för funktion hos dem som deltar, då ingen av de föräldrar
vi intervjuat har deltagit.
4.6 Validitet och Reliabilitet
Validitet innebär att man mäter det man avser att mäta (Svenning, 2003). Under
undersökningens gång blev det allt tydligare att Solrosen har spelat en stor roll för barnen och
deras föräldrar. Däremot har vi haft svårare att utläsa om kommunikationen mellan barn och
hemmavarande vårdnadshavare förändrats efter barnets deltagande i Solrosen då vi tror att
barnen kanske inte är medvetna om att kommunikationen utgör en viktig del i en relation.
Validiteten i kvalitativ forskning beror på om läsaren kan skapa sig en tydlig bild av det
fenomen som studeras via de beskrivningar, kategoriseringar och analyser som forskaren
presenterar. Validiteten är kopplad till forskarens förmåga att kontrollera, ifrågasätta och
6
”Att våga sätta ord på hemligheten”
teoretiskt tolka sina upptäckter (Larsson m.fl., 2005). I samband med det kommer validiteten i
denna typ av forskning till stor del vara beroende på forskarens inlevelseförmåga, att kunna
lyssna på och samtala med respondenten. Validiteten beror även på forskarens förmåga att
kontrollera, ifrågasätta och teoretiskt tolka sitt resultat (Kvale, 1997).
Begreppet reliabilitet kan ibland vara oklart men det innebär att resultaten ska vara
tillförlitliga. I kvalitativa undersökningar blir oftast reliabiliteten lägre eftersom den
kvalitativa undersökningen är mer exemplifierande än generaliserande. De faktorer som kan
äventyra reliabiliteten är till exempel; intervjuareffekter, tolkningsproblem eller
standardiseringsproblem (Svenning, 2003). Det finns vissa omständigheter som troligen har
påverkat uppsatsens resultat. Vid några tillfällen under intervjuerna har vi varit osäkra på om
barnen verkligen förstod vad vi frågade efter. Även om vi omformulerade frågor, fick vi inte
alltid fram vad vi sökte. Dessutom satt vid varje barnintervju föräldern i rummet bredvid,
detta tror vi kan ha haft inverkan på reliabiliteten i barnens svar.
Då undersökningen gäller en grupp med ett mindre antal barn så är inte resultaten
generaliserbara. Det är svårt att uppnå generaliserbarhet när man använder sig av kvalitativ
metod (ibid.). Uppsatsen kan inte svara för hur en annan liknande verksamhet som Solrosen
bidrar till att förändra kommunikationen mellan barn och hemmavarande vårdnadshavare i en
utsatt situation.
4.7 Etiska överväganden
Etiska avgöranden sker inte på något särskilt stadium av intervjuundersökningen, utan
aktualiseras under hela forskningsprocessen (Kvale, 1997). En kvalitativ forskningsinsats
kräver att forskaren noga tänker igenom de etiska frågor som är kopplade till att få ta del av
privat och i många fall känslig information (Larsson m.fl., 2005). Detta är extra viktigt när
man har med barn att göra, dels krävs det att minderåriga barn har föräldrarnas skriftliga
samtycke och dels att man är lyhörd för barnets behov under intervjun. Vi informerade barnen
samt deras föräldrar samt projektsamordnarna, som deltog i studien om det allmänna syftet
med undersökningen och hur den i stort var upplagd.
Vi informerade också
intervjupersonerna att deltagandet var frivilligt, och att de kunde utan att ange något skäl
avbryta deltagandet i undersökningen när som helst. Det är också viktigt att upplysa
intervjupersonerna att det som sägs under intervjun kommer att behandlas konfidentiellt och
att de är anonyma (ibid.).
Det kan vara problematiskt att direkt involvera barn i forskningsprocessen då barn och
ungdomar kan önska att göra sin stämma hörd och/eller kräva på särskilt beskydd som följer
av att de är barn. Då de barn som vi ska undersöka är under 18 år krävs vanligtvis ett skriftligt
samtycke från föräldrarna, dock behövde vi inte detta inför våra intervjuer, då det var
Solrosen som förmedlade kontakten. Detta samtycke måste vara frivilligt och förutsätter att
deltagaren, oberoende av om hon/han är ett barn eller vuxen, är informerad och verkligen har
förstått vad hon/han väljer att delta i för forskning (ibid.).
Vetenskapsrådet
har
utgivit
”Forskningsetiska
principer
inom
humanistisksamhällsvetenskaplig forskning” där Vetenskapsrådet uppger de fyra huvudkrav på forskning
som gäller:
Informationskravet syftar till att vi som forskare informerar våra respondenter om studien,
dess syfte och även villkoren för deltagandet.
7
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Samtyckeskravet innebär att vi upplyser respondenten om att deltagandet i undersökningen
är frivilligt.
Konfidentialitetskravet går ut på att vi som forskare respekterar respondentens anonymitet.
Nyttjandekravet innebär att våra insamlade uppgifter endast får användas i vår aktuella
studie (Andersen, 1998).
I samråd med Solrosen togs beslutet att barnen inte skulle vara under nio år, detta för att vi
kände att yngre barn inte riktigt skulle kunna svara på de frågor vi ställde. Efter att vi
genomfört intervjuerna tyckte vi att de barn vi intervjuat ibland hade svårt att förstå våra
frågor, även om de var äldre än nio år.
8
”Att våga sätta ord på hemligheten”
5. TIDIGARE FORSKNING
Enligt Barnombudsmannen (2004:13) är den befintliga forskningen i Sverige om barns
reaktioner vid separation, från en eller båda föräldrarna i samband med ett frihetsberövande
knapphändig. Det är främst internationellt som man uppmärksammat detta, och sedan mitten
av 60-talet har man i USA gjort undersökningar där man undersökt familjernas situation och
då utifrån skam och skuld (Johnston, 1995). Det som har framgått är att den forskning som
finns, främst handlar om de frihetsberövade föräldrarna och deras syn på föräldraskapet. Det
finns nästan ingen forskning alls om hur den hemmavarande vårdnadshavaren upplever
situationen kring en partners frihetsberövande samt sitt föräldraskap.
5.1 Barnets reaktioner
När det gäller barnets upplevelse av när en förälder frihetsberövas kan det uppleva blandade
känslor som exempelvis, ilska, sorg, skuld, skam, ensamhet, oro och övergivenhet. Barn kan
även visa dessa känslor på olika sätt. En del blir avvisande till exempel gentemot vänner, en
del blir utagerande eller inåtvända samt att deras skolarbete försämras. Hur barnet reagerar
beror på olika faktorer som till exempel ålder, relationen till den frihetsberövade samt
relationen till den hemmavarande vårdnadshavaren, familjens sätt att förhålla sig och om
föräldrarna väljer att undanhålla barnet information (Seymour, 2001).
I boken ”Fångarnas Barn” (1998) skriver Melin att barn reagerar starkt på oväntade
separationer. Vidare menar Melin att det är viktigt att den hemmavarande vårdnadshavaren
förklarar för barnet varför den andra föräldern plötsligt försvunnit, detta för att förhindra att
barnet själv tar på sig skulden för försvinnandet. När en förälder helt oväntat försvinner ur
barnets vardagsliv kan detta ge upphov till starka krisreaktioner i familjen. Den
hemmavarande föräldern kanske är uppfylld av egna problem, plötsligt måste den
hemmavarande föräldern själv klara av vardagsbestyren med allt vad det innebär och det kan
då finnas risk att barnets behov hamnar i skymundan (ibid.).
5.2 Barn – och föräldrarelationen
Jewett Jarratt skriver i sin bok ”Barn som sörjer” (1996) att många vuxna känner sig
bortkomna när de måste prata med barn om separationer eller förluster som till exempel ett
frihetsberövande. Det kan särskilt gälla om orsaken till frihetsberövandet får dem att
personligen känna sig illa till mods eller att de finner den oursäktlig.
Det är viktigt att föräldrarna försäkrar och visar att de älskar sina barn lika mycket trots det
som hänt. För barnens skull är detta oerhört betydelsefullt, även om det kan vara svårt när
hela ens liv vänds upp och ner. För att orka vidare behöver barnen hjälp från vuxenvärlden då
deras trygghet och vardag slagits i bitar. För att orka med att vara ett bra stöd för sina barn
kan vårdnadshavaren själv behöva stöd och hjälp från omgivningen (Melin, 1998).
Separationen mellan barnet och föräldern har sammankopplats med de svårigheter och
problem som barnet uppvisar. En separation kan leda till stress hos barnet som kan identifiera
sig med föräldern och själva frihetsberövandet kan leda till social stigmatisering. Det har ännu
inte studerats om dessa upplevelser hos barnet kan påverkas av andra faktorer som till
9
”Att våga sätta ord på hemligheten”
exempel av det kriminella beteende som föräldern uppvisar eller ett svagt föräldraskap
(Seymour, 2001). Björkhagen Thuresson (2005) menar att reaktionerna hos barnet vid en
separation påverkas av hur omständigheterna sett ut innan och hur barnet har levt innan
föräldern frihetsberövats. Förändringen blir inte fullt så påtaglig för de barn som levt skilda
från sin förälder innan straffet. Björkhagen Thuresson menar vidare att hur separationen har
gått till samt barnets ålder vid tidpunkten för separationen är av stor betydelse för hur barnet
senare kommer att må och hur det kan klara av att hantera förändringen. I sin undersökning
har hon även kommit fram till att längden av förälderns straff är av betydelse för hur barnet
mår, men det är främst barnets familjenätverk samt hur det professionella stödsystem
samverkar kring familjen som har betydelse för hur barnet mår (ibid.).
5.3 Förebyggande och stödjande insatser
Johnston (1995) skriver i sin bok ”Childrens Support Groups” att en stödgrupp för barn och
ungdomar har till uppgift att utgöra ett socialt stöd för barnen, att hjälpa barnen att uttrycka
sina tankar, stärka sin självkänsla och minska känslor av skuld och skam. Vidare skriver
Johnston att gruppen bör träffas minst en gång i veckan och att barnen bör vara minst åtta år,
för att kunna umgås efter sociala regler och att ta till sig det som sker (ibid.).
I Sverige startades det första barngruppsarbetet 1989 av Ersta Vändpunkten i Stockholm.
Många barngrupper bygger på metoderna från Anonyma Alkolisters 12-stegs program,
Minnessotamodellen, CAP - Children Are People Too och Startpunktens metod baserat på
CAP samt TAPP – Teen Age Power Potential. Målet med dessa program är att barnen och
ungdomarna ska prata, leka, fantisera, diskutera samt ha roligt. Detta tros underlätta barnens
möjlighet att uttrycka sig (Hindberg, 2001).
Ersta vändpunkten är till för dem som lever i en familj där någon är beroende av alkohol eller
droger, här finns stödgrupper både för barn, ungdomar och vuxna. Ersta Vändpunktens
program är kunskapsbaserade och bedrivs i grupp. Programmen bygger på erfarenheter kring
familjeprogram enligt Minnesota modellen och på mångårig erfarenhet av kontakt med
anhöriga missbrukare. Ersta vändpunktens arbete sker utifrån Antonovskys teori om KASAM,
känsla av sammanhang, vilket innebär att man skall hjälpa barnen att förstå och hantera sin
livssituation samt finna meningsfullhet med tillvaron (Lindstein, 2001).
Verksamheten Solrosen bygger på Ersta vändpunktens sätt att arbeta. Barnen träffas en gång i
veckan upp till sexton gånger och varje vecka diskuteras ett nytt tema. De teorier som
Solrosen arbetar utifrån har en kognitiv-pedagogisk inriktning samt Antonovskys teori om
KASAM. På Solrosen behandlar man inte barnen utan det är en plats där man stöttar barnen i
deras situation. Solrosens metoder bygger till stor del på programmen CAP, Children Are
People Too, TAPP, Teen Age Power Potential.
Sedan 2002 bedriver föreningen Bryggan i Stockholm en verksamhet för barn vars föräldrar
är, eller har varit, frihetsberövade. Tanken med verksamheten är att barn till kriminella skall
få samma möjligheter som andra barn, till positiva upplevelser tillsammans med sina föräldrar.
Då dessa barn löper en ökad risk att själva bli kriminella är stödet särskilt viktigt.
Verksamheten bygger på erfarenheter från ett projekt inom Kriminalvården där man arbetat
med att föra in barnperspektivet (www.bryggan.a.se). Bryggan bedriver även sedan en tid
tillbaka samtalsgrupper för familjer där den ena föräldern är frihetsberövad eller för föräldrar
som har suttit i fängelse. Träffarna innebär att föräldrarna ges möjlighet att träffa andra som
10
”Att våga sätta ord på hemligheten”
har liknande erfarenheter, då många aldrig tidigare har talat med någon om vilka svårigheter
de upplever som förälder i en sådan här situation (ibid.).
1998 fick Kriminalvårdstyrelsen och Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att kartlägga
villkoren för barn till frihetsberövade föräldrar, vilket resulterade i rapporten ”Barn med
frihetsberövade föräldrar”. Det resulterade även i att regeringen avsatte pengar för att
genomföra föräldrautbildning på anstalter och fängelser (www.kvv.se).
För många barn som upplevt eller berörts av en liknande händelse, är stödgrupper av stort
värde. I gruppen får barnet möjlighet att ”normalisera” sina reaktioner genom att höra att
andra barn reagerar på samma sätt som de själva. Erfarenheten är också att barnen delar med
sig till varandra av sitt sätt att förhålla sig till det som skett. En stödgrupp kan också bidra till
att barnen får nya kompisar, dock är det viktigt att barnen inte ersätter sina gamla kompisar
med de nya. Barnen upplever ofta i dessa typer av grupper att de kan vara till hjälp för andra,
samtidigt som de själva får möjlighet att uttrycka sina egna tankar och känslor. Detta bidrar
också till att det enskilda barnet får en helhetsbild av sin situation och därmed kan hitta ett
bättre sätt att hantera det inträffade (Dyregrov, 1997). Tidigare erfarenheter har visat att i
arbetet med stödgrupper vill barnen ha tid tillsammans och inte känna sig tvungna att prata
om det som är jobbigt. När det gäller gruppsammansättningen är det viktigt att tänka på att
barnen befinner sig på ungefär samma mognads- och utvecklingsnivå, samt att den
gruppstorlek som brukar rekommenderas består av sex till åtta barn. Förutom samtal är det
viktigt att barn får lov att uttrycka sig kreativt i form av att måla, sjunga och leka. Genom
dessa aktiviteter kan barnet uttrycka sina känslor på ett annat sätt än genom ord. Det kan vara
bra att samtidigt ha en pågående stödgrupp för barnens vårdnadshavare, då det även är viktigt
för dem att möta andra vuxna i samma situation (ibid.).
11
”Att våga sätta ord på hemligheten”
6. TEORIER
Vi har valt att använda oss av följande teorier: KASAM, Resiliens, risk- och skyddsfaktorer
samt kommunikationsteori då vi tror att dessa teorier kan ge oss en förståelse för hur
kommunikationen mellan barn och hemmavarande vårdnadshavare kan förändras i och med
att den andre föräldern frihetsberövats. Genom att vara delaktig i Solrosen kan barnet och
vårdnadshavaren träffa och prata med andra barn och vuxna med liknande erfarenheter samt
få hjälp och information av professionella som arbetar inom verksamheten. Detta kan bidra
till att både barn och vuxen kan få en känsla av sammanhang (KASAM). Vi tror att Solrosen
har betydelse för barnets utveckling av resiliens till exempel när det gäller att utveckla den
kommunikativa förmågan och förmågan att hantera problem. Vi anser att en fungerande
kommunikation mellan barnet och den vuxna är en förutsättning för att kunna bearbeta den
svåra situation familjen befinner sig i när en förälder frihetsberövas.
6.1 KASAM
Begreppet KASAM myntades av Aaron Antonovsky (1923-1994) och innebär att en individ
aldrig är helt frisk eller helt sjuk utan vi rör oss hela tiden mellan de två polerna frisk och sjuk.
Antonovsky menar att det är graden av känsla av sammanhang som ligger till grund för vad vi
befinner oss mellan dessa poler. Utifrån tre kognitiva begrepp beskriver Antonovsky
människors förmåga att hantera svåra livssituationer och dessa är: begriplighet, hanterbarhet
och meningsfullhet (Antonovsky, 1991).
Begriplighet innebär att det som sker i och utanför individen är förutsägbart, begripligt och
strukturerat.
Hanterbarhet handlar om att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga för
individen.
Meningsfullhet innebär att individen finner livets utmaningar värda att investera sitt
engagemang i (ibid.).
Om man har höga värden på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet innebär det att
individen har en stark känsla av sammanhang samt en god förmåga att hantera
problemsituationer. En stark känsla av sammanhang innebär att ha förmåga att kunna välja
den mest lämpade strategin för att hantera den aktuella stressorn. Olika individer reagerar
olika på stress då stressorer (de krav och händelser som individen inte omedelbart har resurser
för att hantera) kan väcka starka känslor av obehag. En diffus känsla kan aktivera omedvetna
försvarsmekanismer som till exempel att man lägger känslor som man själv har på andra,
medan fokuserad känsla tyder på att problemet är begripligt vilket får komponenten
meningsfullhet att engageras och därmed aktiveras copingstrategier (individens sätt att
handskas med problemet) (ibid.). Antonovsky menar att personer med stark KASAM har
lättare att fokusera känslorna på problemet och lägga skulden där den hör hemma. Detta kan
leda till att individen får en mer optimistisk syn på sig själv och sin omgivning vilket är
hälsobringande (ibid.).
Då man behöver förstå det som inträffat för att kunna agera är hanterbarheten beroende av
begripligheten. Vid låg nivå av hanterbarhet och hög nivå av begriplighet är det
meningsfullheten som bestämmer i vilken riktning förändring (positiv eller negativ) kan ske.
Är känslan av meningsfullhet hög kan man åstadkomma positiva förändringar genom att
12
”Att våga sätta ord på hemligheten”
aktivt söka efter resurser och kunskap, även då nivåerna av begriplighet och hanterbarhet är
lägre (ibid.).
Genom att uppleva de tre komponenterna av KASAM bildar sig barnet ett mönster av
livserfarenheter under sin uppväxt. Det förutsägbara gör barnets värld begriplig och genom att
ha realistiska förväntningar på barnets förmåga lägger man grunden för hanterbarhet. Då
barnet vill göra nya saker, ställer de krav på sin omgivning och det är omgivningens positiva
responser och stimuli som leder till erfarenheter, vilket i sin tur bidrar till känslan av
medbestämmande (meningsfullhet). Vilka livserfarenheter som bidrar till en stark eller svag
känsla av sammanhang beror på en rad olika faktorer bland annat de personliga egenskaperna
hos barnet samt omgivningens respons på barnet, men även ålder, kön, kultur, klass och
etnicitet har betydelse. Barnets utveckling av stark eller svag KASAM är beroende av
föräldrarnas KASAM. Ju starkare känsla av sammanhang föräldrarna har desto större förmåga
har de att förse barnet med positiva erfarenheter, vilket kan bidra till att barnet får en större
självkänsla och förmåga att hantera problem (ibid.).
Det är även möjligt att åstadkomma terapeutiska förändringar i KASAM hos vuxna individer,
genom att professionella med hjälp av terapi kan komma att förse individen med nya
erfarenheter som bidrar till en förhöjd känsla av sammanhang (ibid.).
En individs KASAM kan vid kriser och oväntade händelser tillfälligt förändras, men
återgår till sitt ursprungliga värde igen efter återhämtning (ibid.).
6.2 Resiliens, Risk- och Skyddsfaktorer
Det salutogena perspektivet som innebär att man betonar det friska och fungerande hos
individen ligger till grund för teorin om resiliens. Resiliens, som kommer ifrån det engelska
ordet resilience (motståndskraft), innebär barns motståndskraft mot att utveckla psykiska
problem genom att använda sig av en effektiv och framgångsrik anpassning trots hotande
omgivningar samt kriser (Helmen Borge, 2005).
Det finns en rad olika faktorer som påverkar barnets förmåga att hantera svåra upplevelser.
Både skydds- och sårbarhetsfaktorer finns hos barnet självt och i dess omgivning. Barn är
olika när det gäller hur mycket de tål och kan bemästra utan att det går utöver deras funktion
och utveckling i alltför hög utsträckning, detta kan förklaras av skydds- och sårbarhets
faktorer. Positiva egenskaper hos barnet såsom; intelligens, temperament samt social kapacitet
har visat sig ha en skyddande effekt mot svåra upplevelser (ibid.). Barnets personlighet är
enligt Dyregrov (1997) en av de viktigaste faktorerna som kan inverka på barnets förmåga att
hantera en svår upplevelse. Utåtriktade barn verkar kunna bemästra kritiska situationer bättre
än barn som är inåtvända. På grund av medfödda anlag samt olika erfarenheter skiljer sig
barns stresstolerans åt. Barnets livssituation samt psykiska tillstånd kan också påverka hur
barnet kan komma att reagera vid en viss händelse. En speciell riskgrupp utgörs av barn som
har psykiska problem när händelsen inträffar (ibid.). Barnets familjemiljö och stöd från
föräldrarna har visat sig ha stor betydelse när det gäller barns förmåga att klara av svåra
situationer. Men även andra stödjande relationer såsom; syskon, lärare eller vänner kan ha stor
betydelse för barnet. En trygg uppväxtmiljö och en trygg anknytning vilket skapas av en
emotionell och positiv omsorg samt genom samspel med lyhörda vuxna leder till att barnet
utvecklar en positiv självbild samt självkänsla och förmåga att klara av det som händer i dess
omvärld (ibid.).
13
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Om det finns problem i barnets omsorgssituation behöver barnet en trygg anknytning utanför
familjen (Helmen Borge, 2005). Vidare skriver Helmen Borge att barnen behöver tro på sin
egen förmåga att hantera påfrestningar och stress. Genom att stödja den sociala och kognitiva
förmågan samt deras handlingsförmåga kan man stärka barnets självuppfattning och
möjligheten att hantera svåra situationer. En stödkontakt kan vara en god skyddsfaktor, dock
behöver den inte vara resilient i sig själv. Att få positiv uppmärksamhet av till exempel vuxna
förebilder samt känslan av att klara saker kan utveckla barnets resiliens (ibid.).
Barn som uppvisar en sund anpassning under svåra familjeförhållanden kan sägas göra något
åt sin svåra situation. Det har visat sig att de barn som aktivt uppsöker en person som det trivs
med minskar risken för psykiska problem. När barnet är tillsammans med en vän, en vuxen
eller ett syskon ges det möjlighet att tala om upplevelserna eller välja att inte tala om dem,
utan istället ha trevligt tillsammans för att komma bort från den besvärliga hemsituationen för
en stund. En annan viktig beståndsdel i barnets resiliensutveckling är att inte känna skuld för
föräldrarnas problem (ibid.).
Enligt Dyregrov (1997) finns det ett antal faktorer som styr barnets sätt att reagera i en
traumatisk situation. Han delar in dessa faktorer i tre grupper; situationen, barnen själva samt
den miljö barnen befinner sig i.
Situationsfaktorer: Här återfinns de eventuella varsel som barnet upplevt om det som skett,
om barnet var förberett innan, hur barnet förhåller sig till det som hänt samt hur stark själva
händelsen var för barnet. Det är viktigt att skaffa information rörande barnets reaktioner samt
hur mycket barnet har utsatts för under den aktuella händelsen, detta för att kunna göra en
riktig uppföljning (ibid.).
Barnen själva: Det har enligt nyare forskning visat sig att utåtriktade barn har kunnat hantera
kritiska situationer bättre än inåtvända barn. Detta tror man beror på att barn som är mer
utåtriktade är bättre på att tillgodogöra sig samt mobilisera stöd från omgivningen än vad de
inåtvända barnen är. Barnens sätt att hantera stress skiljer sig åt beroende på medfödda anlag
och olika erfarenheter. Barn uppvisar olika slags förmåga att hantera stress, vilket innebär att
de använder sig av olika tekniker för att hantera sitt beteende och sina tankar under och efter
ett trauma. Andra personfaktorer inbegriper också den livssituation och det psykiska tillstånd
som barnet befinner sig i när händelsen äger rum. Barn med psykiska problem eller som redan
är ängsliga av sig utgör en speciell riskgrupp (ibid.).
Omsorgsmiljö: Ibland är det familjemedlemmarna själva som står för de traumatiserande
handlingarna, detta lyfter fram familjen som en tänkbar riskfaktor. De föräldrar som inte
tillåter att barnen regredierar eller som inte klarar av att uttrycka och prata om traumat kan
försvåra situationen för barnet. Hur mycket stöd från familj och vänner barnet får är
avgörande för hur barnet klarar sig genom tiden under och efter en traumatisk situation. Det är
även viktigt att barnet får tillgång till professionell hjälp samt hjälp från skola och daghem.
Barnets ålder påverkar också vilka effekter de olika faktorerna får. Skolan och närmiljön blir
viktigare ju äldre barnet blir och kan därmed både utgöra riskfaktorer samt skyddsfaktorer
(ibid.).
14
”Att våga sätta ord på hemligheten”
6.3 Kommunikationsteori
6.3.1 Kommunikationsprocessen
Kommunikationsteorins utgångspunkt är att när vi gör något visst så gör vi alltid detta som en
reaktion på någon form av information som vi har fått. Den information vi tar emot kan
utgöras av antingen fakta eller sådant som vi kan lära in, som till exempel minne, känslor,
kroppsupplevelser eller en bild av hur någon uppfattar oss (Payne, 2002).
Med kommunikation menar vi mellanmänsklig (interpersonell) kommunikation, vilket
innebär att man via signaler överför budskap från sändare till mottagare med en direkt
återkoppling (feedback). Ett budskap kan förmedla känslor, tankar, värderingar och behov och
behöver inte vara avsiktligt eller ens medvetet. En signal kan vara till exempel en rörelse, en
doft eller klädsel och behöver med andra ord inte vara ord (Lundsbye m.fl., 2000). Feedback
eller återkoppling betyder det gensvar sändaren får från mottagaren, även om mottagaren inte
visar någon reaktion på sändarens budskap är detta en form av gensvar som återkopplas till
sändaren. Eftersom den som talar samtidigt registrerar mottagarens reaktioner, och den som
lyssnar samtidigt signalerar sin reaktion på budskapet kan man säga att man i viss mån är
både sändare och mottagare samtidigt (ibid.).
6.3.2 Icke-verbal kommunikation
Kommunikationen kan ta sig många olika uttryck genom de signaler vi använder. Man skiljer
grovt mellan två former av kommunikation, verbal (kommunikation genom ord) och ickeverbal (all form av kommunikation som försiggår utöver orden). Den verbala
kommunikationen sker på en hög abstraktionsnivå och kontrolleras av medvetandet, medan
den icke- verbala kommunikationen sker på en mer direkt och primitiv nivå, och ofta på ett
omedvetet plan (ibid.). När vi interagerar med andra utnyttjar vi hela tiden vårt kroppsspråk,
oavsett om det är medveten kommunikation eller omedveten information. Oavsett medveten
eller omedveten fyller den icke-verbala kommunikationen flera funktioner; förmedla attityder
och känslor, stödja eller ersätta verbal kommunikation, styra interaktionen genom att signalera
och ge feedback (Dimbleby & Burton, 1997).
6.3.3 Kroppsrörelser
Förflyttning mot eller ifrån någon är ett budskap i sig men sättet att röra sig utgör minst lika
viktig information. Andra exempel på kroppsspråk är gester och åtbörder. Vissa gester kan
vara både symboliska och direkt översättbara till ord eller meningar, som till exempel när
döva använder teckenspråk medan vissa gester är mer tvetydiga som till exempel att rycka på
axlarna eller vicka på foten (Lundsbye m.fl., 2000). Mimik som att till exempel le eller höja
ögonbrynen är en av de mest avslöjande signalerna inom kommunikation. När någon kommer
för nära inpå en kan vi reagera med att dra oss tillbaka eller gå till attack, det fysiska avståndet
speglar väl den psykiska distansen. Kroppshållningen är också av betydelse när man
kommunicerar, det vill säga om man ligger sitter eller står och även hur man gör det (ibid.).
15
”Att våga sätta ord på hemligheten”
6.3.4 Verbal kommunikation
Budskap som förmedlas med ord kallar vi för verbal kommunikation. När man ser på ordens
symbolfunktion är det viktigt att skilja mellan denotation och konnotation. Med denotation
menas det konkreta som sägs medan konnotation betyder det känslomässiga värdet som ordet
har för sändare och mottagare. Ett och samma ord väcker aldrig samma känslor och
associationer hos olika individer (ibid.).
6.3.5 Tolkning av budskap
Vid verbal kommunikation utgör orden bara budskapets innehåll. Innebörden av det som
sändaren förmedlar är oftast mycket mer eller kan ibland vara något helt annat än de ord som
sägs. Innebörden kan sägas innehålla fem aspekter; en kompletterande informationsaspekt, en
känsloaspekt, en intentionsaspekt samt en relationsdeifinierad aspekt.
Informationsaspekten innebär att sändaren skickar ett kompletterande budskap med ett
utelämnat, underförstått budskap som inte alltid förstås av mottagaren. Dock behövs denna
information för att innehållet i budskapet ska bli fullständigt.
Känsloaspekten uttrycker oftast mer eller mindre de känslor som ligger bakom sändarens
budskap (ibid.).
Intentionsaspekten förmedlar de krav som sändaren ger uttryck för. Nästan alla budskap kan
sägas innehålla mer eller mindre öppna uttryck för krav på mottagaren. Intentionen är många
gånger dold i budskapet, då vi ofta är försiktiga med att öppet uttrycka de krav vi har på den
andre, för att få våra behov och önskningar uppfyllda.
Alla budskap förmedlar hur sändaren ser sig själv, ser mottagaren och deras inbördes
förhållande. Detta är vad som kallas den
relationsdefinierade aspekten.
Den femte aspekten kallas mönsteraspekten och innebär att när vi interagerar etableras förr
eller senare regler (outtalade och omedvetna) för hur vi beter oss mot varandra. Vissa
beteenden har en tendens att upprepa sig i mönster, något som oftast uttrycks i budskapets
innebörd. Ett exempel kan vara ”varenda morgon är det likadant, det är alltid jag som får ta
hand om allting här hemma” (ibid.).
Man brukar skilja på komplementära och symmetriska relationer. Den komplementära
relationen bygger på någon form av olikhet som till exempel kan vara ansvarstagande,
initiativförmåga, erfarenhet eller begåvning. Fast i grund och botten handlar det oftast om
vem som bestämmer över vem. Den symmetriska relationen bygger istället på likhet. Här får
ingen av parterna vara starkare än den andre. I en funktionell relation växlar man oftast
mellan den symmetriska och den komplementära relationen, relationen är därmed flexibel
(ibid.).
16
”Att våga sätta ord på hemligheten”
6.3.6 Metakommunikation
Den relation som finns mellan människor kallas för metakommunikation (Payne, 2002).
Mottagaren av ett budskap måste höra mycket mer än orden som sägs för att förstå vad
sändaren menar. Att lyssna på hur budskapet framförs är oftast viktigare än vad som sägs och
genom icke-verbala signaler (tonfall, mimik och gester) och sammanhanget får vi ledtrådar till
hur vi skall tolka budskapet. Detta budskap av budskapet kan sägas vara kommunikation på
en annan nivå än själva innehållsnivån (Lundsbye m.fl., 2000). Den mesta kommunikationen
bildar mönster. Många människor vänjer sig vid förutsägbara och balanserade sätt att
kommunicera med personer som de träffar i vardagen, detta kan sägas utgöra grunden för
relationen till andra (Payne, 2002).
6.3.7 Kongruens
Budskapets kongruens anger graden av överensstämmelse mellan innehåll och innebörd.
Kongruenta budskap är ofta lätta att tolka då jag uttrycker det jag känner både verbalt och
icke-verbalt. Ett exempel är att visa ilska genom att höja rösten, samtidigt som man verbalt
framför budskapet. Däremot är det svårare för mottagaren att tolka ett inkongruent budskap,
därför att innehållet och innebörden inte stämmer överens (Lundsbye m.fl., 2000).
6.3.8 Dysfunktionella budskap
Enligt Payne (2002) har många människor problem med att kommunicera då de kan uppfatta
information på ett felaktigt sätt eller för att andra människor har svårt för på vilket sätt de
väljer ut viss information som relevant. Detta kan bero på att man har svårt att bedöma
informationen, att de inte ger en återkoppling som andra kan förstå eller för att de inte
uppfattar den återkoppling andra människor ger dem på ett adekvat sätt. Det är denna typ av
problem som vanligtvis skapar problem i relationer (ibid.).
Inkongruenta budskap kan delas in i två olika typer, antydningar och paradoxala budskap.
Antydningar innebär att man inte klart uttrycker det man egentligen menar vilket betyder att
budskapet ligger dolt i metakommunikationen. På detta sätt kan man komma undan med det
man sagt (Lundsbye m.fl., 2000).
Paradoxala budskap innebär att man på innebördsnivån emotsäger innehållsnivån som till
exempel ironi. Ett budskap kan vara paradoxalt både på ett verbalt och ett icke-verbalt plan.
När ett paradoxalt budskap blir ett krav är det svårare för mottagaren att tolka budskapet. Ett
exempel är när en mamma säger ”ge mig en kram”, samtidigt som hon ryggar undan när
barnet närmar sig. Detta får barnet att känna att hur han än gör så blir det fel (ibid.).
6.3.9 Ofullständiga budskap
När sändaren utelämnar viktiga delar av den information som mottagaren behöver för att
uppfatta budskapet korrekt kallar vi det för ett ofullständigt budskap. Då sändaren väljer att
inte ta med alla delar av tanke och känsloinnehållet i budskapet så måste mottagaren själv
gissa sig till vad som utelämnats. Ett exempel på ett av den mest ofullständiga typen av
budskap är när sändaren inte sänder ut något budskap alls, men ändå tar för givet att
mottagaren ska förstå. Det kan både handla om mer konkreta tankeöverföringar eller djupare
känslomässiga behov (ibid.).
17
”Att våga sätta ord på hemligheten”
6.3.10 Indirekta budskap
Indirekta budskap brukar man kalla det budskap som egentligen är avsett för någon annan än
den person som mottar budskapet. Vidare är indirekta budskap när man talar om istället för
till en närvarande person. Den tredje formen av indirekta budskap är att tala för någon annan
person genom att man ger sig själv tolkningsföreträde när det gäller den personens känslor
och behov. Dessa uttryck speglar oftast ens egna föreställningar och behov mer än den andra
personens. Indirekta budskap kan även uttryckas icke-verbalt. Ett exempel på detta är när
någon utför en handling istället för att uttrycka sina känslor verbalt. Alla typer av
dysfunktionella budskap överlappar ofta varandra, med detta menas att ett budskap kan vara
både ofullständigt, förtäckt, ospecifikt och indirekt (ibid.).
6.3.11 Öppen kommunikation
Kommunikation innebär att både ge och ta emot budskap, därför måste öppenheten gälla både
utåt (sändare) och inåt (mottagare). När det gäller öppenheten är det eftersträvansvärt att
budskapets innehåll och innebörd skall överensstämma samt att den icke-verbala och den
verbala kommunikationen ska matcha varandra (ibid.). Öppen kommunikation kräver också
ett öppet lyssnande, vilket innebär att lyssna till hela budskapet genom att via kroppsspråk,
ord, tonfall och sammanhang försöka förstå budskapets innebörd och inte bara koncentrera sig
på det som sägs. Genom att lyssna till hela budskapet visar man lyhördhet för den andres
signaler och är intresserad av att förstå dessa. Detta kräver mycket av den som lyssnar, vilket
ibland kan leda till att vi inte alltid kan eller orkar lyssna in hela budskapet. Det är viktigt att
man kontrollerar sin tolkning av budskapet med sändaren för att försäkra sig om att man gjort
en korrekt tolkning av det, då viktiga relationer riskerar att störas av oklar kommunikation.
Det är också viktigt att ge en öppen och direkt feedback till sändaren, detta gör man genom att
dela med sig av de känslor, tankar och behov som den andres information väcker (ibid.).
18
”Att våga sätta ord på hemligheten”
7. RESULTAT
Vi har valt att redovisa resultatet av våra intervjuer utifrån våra tre frågeställningar. Vi
kommer att analysera resultatet efter respektive målgrupp. Vi kommer att göra våra egna
sammanfattningar utifrån barnens, föräldrarnas samt projektsamordnarnas information. Dessa
sammanfattningar kommer att kompletteras med citat. Citaten kommer inte att kunna härledas
till någon specifik familj eller projektsamordnare för att skydda deras identitet. Resultatet är
uppdelat i tre kategorier:
•
•
•
Hur upplever barnet att kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren förändrats?
Hur upplever den hemmavarande vårdnadshavaren att kommunikationen mellan den
hemmavarande vårdnadshavaren och barnet har förändrats?
Vad anser personalen på Solrosen sig ha bidragit med gällande kommunikationen
mellan barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren?
7.1 Barn
Våra intervjufrågor är sammansatta på det sätt att de avser att ge oss svar på vår huvudfråga.
Frågorna var indelade i två teman: barnet och Solrosen och barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren. I de familjer vi intervjuade var den hemmavarande vårdnadshavaren barnets
biologiska mamma.
Barnen fick på olika sätt reda på att Solrosen fanns. Två av barnen fick reda på det av sin
frihetsberövade pappa och ett barn fick reda på det genom att mamman berättade. En pappa
hade gått ut på Internet och sett att verksamheten fanns.
En fråga vi ställde var: hur barnet tänkte/tyckte om verksamheten efter första besöket?
”Jag tyckte att det var bra… man vill lära sig saker… och det finns andra barn som har
samma problem som jag själv har…”
”Att det kunde hjälpa mig… att det inte skulle vara så jobbigt…”
”I början tyckte jag att det var skönt att det var så många som var samma, att det hände
samma sak så… och man var inte utanför eller sådär… Jag har inte tänkt på innan att det är
så många som har samma som jag…”
Vid frågan om vad barnen hade för förväntningar på Solrosen och om dessa förväntningar
hade införlivats svarade barnen att de inte hade några direkta förväntningar och att det hade
blivit som de trott. Två barn uttrycker att på Solrosen förklarar de saker och att det inte är
barnets fel att pappa sitter i fängelse. Ingen utav barnen vill dock delta i Solrosen en gång
till. ”Det behövs inte…”
”Innan jag gick där så trodde jag att det var mitt fel att pappa sitter i fängelse… men nu vet
jag att det inte är det…”
”Att de (Solrosen) hade pratat med mig om att det inte var mitt fel…”
19
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Den andra kategorin av frågor handlade om barnets relation till den hemmavarande
vårdnadshavaren. Vid frågan om vad skulle du säga beskriver en relation mellan barn och
förälder när det gäller innehåll svarar barnen:
”Äh… snäll… och hjälpsam…”
”Snäll…”
”Ha respekt för varandra… och… lyssna… och… man ska lyssna på varandra och prata…”
Barnen på Solrosen har ett kontrakt i gruppen som innebär att det som sägs i gruppen stannar
där. Vi valde ändå att fråga barnen om de pratade med den hemmavarande vårdnadshavaren
om vad de gjort i gruppen när de kom hem? Barnen påpekade att de hade ett kontrakt men vid
frågan om hur det kändes att mamma frågade hur det var, tyckte barnen att det kändes bra. Ett
barn uppgav att det kändes som att berätta om vad man har gjort i skolan. Hur ofta barnen
valde att berätta vad de gjort på Solrosen varierade från sällan till ofta.
”Ja ibland… vilka saker vi gjorde och så… och vad var roligt eller inte…”
”Nää… de två första gångerna…”
”Nej dom säger att det ska stanna kvar där…” När vi omformulerade frågan svarade barnet
så här; ”ja typ vad vi gjorde och så där…”
På frågan om hur barnet upplevde huruvida det blev lättare att prata med den hemmavarande
vårdnadshavaren om att den ena föräldern är frihetsberövad efter deltagandet i Solrosen
svarade de:
”Ja vi träffar varandra ganska ofta…”
”Mm… ja det var lättare…”
”Vet inte riktigt… brukar inte berätta för mamma hur jag känner…”
Vad pratar du och mamma om när ni pratar om pappa?;
”Uhm vi undrar hur det känns att vara där… undrar om han har det bra… och så…”
”Att han snart kommer hem…”
På vilket sätt tycker du att det var lättare?
”Att de (Solrosen) hade pratat om det...”
”Nej lite bara… det är fortfarande jobbigt…”
Två av barnen uppgav att det hade blivit lättare att prata med pappa (den frihetsberövade)
efter att de deltagit i Solrosen. Även om detta inte är relevant för vårt syfte, tyckte vi ändå att
detta var värt att nämnas då relationen mellan den hemmavarande föräldern och barnet kan
påverkas av detta.
20
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Vi frågade barnen om de brukar prata med den hemmavarande föräldern om hur du känner
inför att pappa sitter i fängelse samt om mamma brukar prata med dig om hur hon känner?
”Nej… vet inte riktigt…” ”Ibland… om hon (mamman) är ledsen brukar hon säga det…”
Barnet uppger att hon också blir ledsen när mamman berättar att hon är ledsen.
”Nej men det händer oftast inget… alltså man tänker inte på det… inte när man har kul… i
skolan och allt…” ” Mm ibland (mamman)…” Barnet uppger också att när mamma är ledsen
brukar barnet tala om för henne att barnet också är ledsen.
”Ja… om att han (pappan) snart kommer hem…” ”Nej… (mamman)”
Den sista frågan vi ställde var om barnet upplevde att det hade skett någon förändring i
relationen till den hemmavarande vårdnadshavaren efter att barnet deltagit i Solrosen?
Alla barnen uppgav att ingenting har förändrats i relationen till mamman. Ett barn uppgav
dock att det blivit lättare att prata med mamma.
”Nej…” Den är samma som förut.
21
”Att våga sätta ord på hemligheten”
7.2 Hemmavarande vårdnadshavare
Även här var våra intervjufrågor indelade i två teman: den hemmavarande vårdnadshavaren
och Solrosen och den hemmavarande vårdnadshavarens relation till barnet. I alla tre familjer
var det den biologiska mamman som var den hemmavarande vårdnadshavaren. Då vi inte
själva har kunnat påverka urvalet av familjer, har vi valt att inte ta hänsyn till hur
könsaspekten kan komma att påverka resultatet.
De första frågorna vi ställde till föräldrarna handlade om deras första möte med Solrosen,
varför de önskade att deras barn skulle delta i verksamheten samt hur de kom i kontakt med
Solrosen.
”Öh, jag blev himla imponerad att det finns någonting sånt här över huvudtaget… för det vet
man ju inte för man får ju ingen information från kriminalvården eller nånting… utan jag fick
reda på det på BVC då...
Varför ville du att ditt barn skulle delta i verksamheten?
”Ja just det att x får träffa andra barn och sen att de har erfarenhet och x gick ju hos kurator
då på skolan ett tag, men dom har ju ändå inte erfarenhet av såna situationer och det är ju
lite så speciellt också…”
”Jo jag hade förhoppning att de skulle kunna hjälpa mig och x… ja vi var i en krissituation…
så, ja det var faktiskt bra att vi kunde få tag på dom och dom var ju verkligen bra… Genom
socialens resursteam…
”Jag tyckte det verkade jättebra… Äh pedagogisk, liksom ärlig, man fick ett varmt
mottagande och kändes seriöst och enkelt så att ett barn kan liksom förstå, så det kändes
jättebra…
Varför ville du att ditt barn skulle delta i verksamheten? Suckar… och fortsätter
sen ”framförallt för att x pappa sitter i fängelse då… och ett bra sätt för x att bearbeta det
hela då… det var faktiskt x pappa som gav mig tips om detta då, han hade hittat det på
Internet på anstalten… så det var en bra grej tänkte jag, det får jag kolla upp och så på den
vägen var det…”
Vad hade du för förväntningar på verksamheten?
En mamma beskriver sina förväntningar så här:
”Att x ska få bearbeta sina känslor så att inte x lägger skulden på sig själv… känner att x inte
är ensam, att det inte är x det är fel på, att det inte är x fel utan det är liksom x som har
hamnat i en situation som x inte själv har bett om och därför tyckte jag att det var ett bra sätt
liksom och att x ser andra barn i samma situation och andra vuxna som pratar lite mer
objektivt, jag blir ju väldigt nära x och så…”
En annan mamma uttrycker sina förväntningar på följande sätt:
”Jag visste inte alls var det för något från början, de (Solrosen) förklarade vad det är för
verksamhet och de hjälper barn i grupp och så… så jag hade liksom hoppats att min x skulle
få hjälp och att x skulle få prata för att x mådde jätte dåligt och så…” Mamman berättade
också att hennes barn även gick i enskilda samtal på Solrosen vid sidan om sitt
gruppdeltagande.
22
”Att våga sätta ord på hemligheten”
”Ja just att x skulle känna sig mer säkrare när x vet att x inte är ensam, för det var ju väldigt
oroligt, x hade mycket ont i magen i början när x gick till skolan och så där och x var ju
väldigt, väldigt ledsen…
Det som kom fram under intervjuerna med föräldrarna var att två av dem hade undanhållit
sanningen om pappans frihetsberövande från sitt barn och detta hade gjorts medvetet för att
skydda barnet.
”Ja det var också en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera, jag försökte skydda
x… Mamman berättar vidare att hon berättat det successivt för sitt barn för att x skulle kunna
få tid att bearbeta det som hänt.
En mamma valde dock att berätta sanningen på en gång.
”Han försvann ju bara, så jag blev tvungen…”
Vidare handlade frågorna om hur föräldern upplevde att de tidigare hade lätt att prata med sitt
barn och om Solrosen har bidragit till deras sätt att kommunicera hemma?
En mamma svarar:
”Ja x var mycket öppnare innan, det var x men samtidigt så har x kommit precis i tonåren och
det är ju så mycket annat nu så jag vet inte om det är det ena eller det andra…
Om deltagandet i Solrosen påverkat hennes och barnets sätt att kommunicera med varandra
svarar mamman:
”Ja det tycker jag, det har blivit enklare, och x frågar ju mera själv också och sen har vi ju
pratat lite om det då vad dom har pratat om på Solrosen och om hur det är i fängelset och
vad de (Solrosen) kan hjälpa till med…” Mamman berättar vidare att hennes barn även
frågade henne om sådant som barnet diskuterat i gruppen på Solrosen.
En annan mamma uttrycker sig så här:
”Ja vi hade det bättre för jag mådde ju bättre innan det, men det var lite rörigt innan detta
också, men det är klart att när jag mådde bättre så hade x det bättre hemma, vi pratade mer
och var gladare över huvudtaget…” På frågan om Solrosen bidragit till att förändra barnets
och förälderns sätt att kommunicera svarar hon:
”Ja x kunde liksom förstå bättre efter att x varit där så x kunde lättare berätta om det… Så
Solrosen gjorde några grejer som var roliga med x då kände x sig speciell att x fick vara
med… Mamman berättar att det var viktigt att hennes barn fick känna sig utvald trots pappans
frihetsberövande.
Den tredje mamman upplevde att man redan innan hade lätt för att prata om saker. Angående
Solrosens inverkan säger hon så här:
”Jag måste tänka lite… x har blivit lugnare, mkt lugnare… x kanske berättar lite mer om det
har hänt konflikter i skolan och kompisar, det berättar x lite oftare för mig nu än vad x gjorde
förut upplever jag... hur x själv vill vara den som försöker lösa konflikterna har jag märkt..”
23
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Vi ställde ett antal frågor kring barn- och föräldrarelationen. En fråga löd: vad anser du att en
barn- och föräldrarelation ska innehålla samt vad den hemmavarande vårdnadshavaren
upplevt som svårt i sin relation med barnet under den här tiden?
En mamma ger följande svar;
”Oj, tillit… kärlek… trygghet… att man kan känna att man kan vara den man är och man blir
älskad ändå… och så ja gränser, regler och normer och allt så…”
Det som mamman upplevt som svårast svarar hon så här på efter en stunds eftertänksamhet;
”Äh… Det är en svår fråga, det är många tankeställningar som vaknar upp liksom så, jag är
så väldigt nyfiken på hur x känner sig när de har varit på de här grupperna och på träffarna
och när de har haft sina samtal med trygghet, skuld, skam och alla de här tårtbitarna så va,
då blir jag så himla nyfiken, hur har x känt sig, hur x har mått, hur har det gått och hur tänkte
x, då får ju jag försöka lägga lite band på mig då va, vill x komma till mig så får x komma
och prata men där kan jag tycka att det är lite svårt och jag vill ju gärna att x ska komma och
berätta lite mer vad x egentligen gör… Jag vill inte vara påträngande mot x…” Mamman
berättar att hon är medveten barnets tystnadsplikt gentemot gruppen, därför gäller det enligt
mamman att hitta en balans mellan att försöka prata och inte pressa barnet. Hon säger också
att barnet vet att x kan komma till henne om det är något.
En annan mamma säger så här:
”För det första att man ska vara ärlig mot barnet, men ibland är det en sådan situation som
gör att man inte kan vara det… och sen att man ska ge barnet så mycket man kan av kärlek så
och att uppfostra sitt barn rätt och att ta hand om dom på rätt sätt…”
Mamman upplever vidare att:
”Det är fortfarande jobbigt att x är så ledsen inom sig, det är inte lätt att prata med x… x har
svårt att prata om grejer och x har svårt att uttrycka sig, x bara visar att x är ledsen…”
Mamman säger också att barnet har svårt att uttrycka sina känslor verbalt.
Den tredje mamman uttrycker sig så här:
”Ja öppenhet, att man ska kunna ha tilltro, och att man alltid finns där, att x skall våga
komma och öppna sig… genom att jag själv var ledsen i början, då kanske x inte vågade
ställa frågor för att göra mig ännu mer ledsen, man vill ju att x ska få ur sig det som x vill få
ur sig…
Det som har varit svårast under den här tiden:
Ja det var ju då i början att x inte liksom vågade fråga och prata om det sådär… att försöka
vara ett stöd när jag ändå mådde så dåligt… det som var viktigast för mig var att inte x skulle
må så dåligt…”
Vid frågan om föräldrarna pratade med barnen om hur de upplevde sitt deltagande i Solrosen
samt vad de gjorde under träffarna berättar föräldrarna att barnen inte självmant berättade,
utan det var föräldern som fick fråga. Två föräldrar uttrycker dock att de respekterade
24
”Att våga sätta ord på hemligheten”
tystnadsplikten och försökte inte ställa alltför många frågor, även om de upplevde att det var
svårt att stå utanför.
Den sista frågan vi ställde till mammorna var: tycker du att ditt barns deltagande i Solrosen
bidragit till att förändra relationen mellan dig och ditt barn, i så fall på vilket sätt?
En mamma uttrycker sig så här:
”Ja… det har hjälpt oss att prata om situationen… de (Solrosen) var dom som pratade med x
om den här biten, om vad det är för något… för x hängde inte med i början… men x fick hjälp
med att förstå sin situation…”
En annan mamma anser:
”Ja jag tycker att det har blivit bättre… Jag har märkt skillnad sedan x började där… sedan
har ju tiden hjälpt till, man har hunnit smälta saker… det märktes jätte skillnad när x började
där och började prata med dom andra barnen… vår relation har blivit mer öppen…”
Vår tredje mamma tycker:
”Att x känns ju lugnare och mer harmonisk nu tycker jag… x har ju inte det jättebehovet av
att hålla mig i byxskinnet så som det kändes ibland… x känns lite tryggare, fortfarande
väldigt grubblig av sig… tänker mycket och så, men det är ju x personlighet…”
Mammorna uppger också att de upplever att de har fått det lättare att prata med sina barn om
deras känslor kring den svåra situationen, vilket har bidragit till att mammorna upplever att
det är lättare för barnen att uttrycka sina egna känslor.
25
”Att våga sätta ord på hemligheten”
7.3 Projektsamordnare
Vi har intervjuat två projektsamordnare som är anställda på Solrosen. Våra frågor rör sig
kring relationen mellan barn och föräldrar och barnen och verksamheten Solrosen. Den ena
projektsamordnaren är socialpedagog med steg-1 utbildning, psykoterapeut med inriktning
mot barn och ungdom. Den andra projektsamordnaren är utbildad social terapeut med
inriktning barn och ungdomar med behov av särskilt stöd.
Båda projektsamordnarna har givit sina svar utifrån att det är pappan till barnet som är
frihetsberövad, då detta är det vanligast förekommande.
Vår första fråga var vad tror du kan vara svårt i barn och föräldrarelationen hemmavid när det
gäller att handskas med att den ena föräldern sitter i fängelse?
En projektsamordnare svarar:
”Öh, det som är svårt, det finns många olika delar det är skuldfrågan och skamfrågan och
ilska… skuld är många gånger det som barnen att dom tar på sig skulden i och med att de
tänker att jaha jag fick inte vittna eller om jag var hemma så hade polisen inte tagit pappa…
kvinnan kan ju känna skuld över att kanske inte ha vetat över huvud taget vad mannen hade
sysslat med… att hon inte hade vetat eller att hon har misstänkt men inte gjort någonting… så
det är ju hennes skuld… sen finns det ju någonstans de kvinnor jag har pratat med säger ju
också att deras barn kan bli arga på mammorna eller för att de hade valt en så dum
pappa…det finns ju också, det är en delad skuld på nåt sätt…kvinnan bär ju den skulden mer
än kanske vad barnet belastar kvinnan för…men sen är det ju ilskan för alla är ju arga…men
frågan är ju hur man gör med ilskan…vågar den hemmavarande föräldern ta emot ilskan
eller för det handlar ju om vad det är för familj då hur man hanterar sådana här
grejer…många gånger försöker man lägga locket på eller att det blir ilska, barnet riktar sin
ilska ut mot skolan eller mot samhället eller mot den som tjallade på pappa eller åklagare och
så vidare…samtidigt det blir ju en del av det viktiga i arbetet med familjerna och med barnen
är att just hjälpa till med att var tar ilskan vägen, att det är mot pappa man ska rikta
ilskan…sen finns det alltid ilska man kan rikta mot mamma och samhället också, men att på
nåt sätt hjälpa barnet att sortera upp sin ilska och besvikelse…”
Den andre projektsamordnaren uttrycker sig så här:
”Jag tror att många gånger så är det så att den hemmavarande föräldern får ta väldigt
mycket av ilska som är riktad egentligen mot den frihetsberövade föräldern också kanske blir
avvisad och testad väldigt mycket och så där… det är ju den som är där och ska rådda och
svara upp för och så… det är ett tungt lass att dra tror jag…”
Vad anser du att en barn- och föräldrarelation skall innehålla?
En projektsamordnare anser:
”Respekt och ärlighet, kärlek absolut och att det finns en trygghet och kontinuitet,
jätteviktigt…! ”
26
”Att våga sätta ord på hemligheten”
En projektsamordnare uttrycker sig skrattande så här:
”Det var en liten lätt… yes… den ska innehålla kärlek, i och för sig lite flummigt… men
framför allt ska det finnas tillit, det är ju oerhört viktigt och det är ju samma som kärlek på ett
sätt… men ett tecken på en bra familjebild eller relation är tillit och kärlek och någon slags
kommunikation på något sätt… att man har den möjligheten att kanske inte alltid berätta för
varandra, men att man kan se att jag som pappa kan se att mina söner eller barn eller så mår
dåligt… men dom kanske inte vill prata om det, men att jag talar om att jag ser… med det
menar jag också en slags kommunikation eller att man läser av…”
På vilka sätt tror du att ni kan bidra till att förändra relationen mellan barn och förälder?
En projektsamordnare säger:
”Jaa, jag tror att vi kan det, förändra relationen, dels genom arbetet med mamman eller en
vårdnadshavare och dels i arbetet med barnet… men det snabbaste och det bästa sättet
egentligen många gånger är relationen till kvinnan, det är ju ändå att få henne som ändå är
vuxen att förstå lite grann vad barnet kan känna, tycka och tänka även om barnet inte säger
det… så att hon har den förmågan att ta hand om, förstå och stå ut liksom… och sen är det ju,
det ser vi ju också väldigt många gånger att är det så att mamman går igenom en kris så går
ju inte barnet in i en kris förrän mamman är färdig med sin kris… så därför så blir det ju ett
naturligt steg att hjälpa barnet, det är att hjälpa mamman först så att barnet ser att mamman
håller… sen är det väl viktigt på nåt sätt att det vi kan hjälpa barnen med är att säga att de
inte är ensamma, att dom kan få någon slags möjlighet att sätta ord på det dom känner inne i
sig… ilska eller skuld eller skam eller prata om det här att man kan älska någon fast man
också hatar någon… kan man älska sin pappa fastän han har rånat en bank eller knivskurit
någon, eller lurat eller svikit och så där…”
Den andra projektsamordnaren tror:
”Ja, genom att barnen får komma hit och bearbeta och ställa frågor till oss, möta andra
vuxna, vuxna som är vana vid att möta barn som har den här situationen… så att vi kan bli…
på nåt sätt blir vi ju en liten avlastning då… och kan också gå in och prata om det här att det
kan vara svårt att vara den föräldern som är hemma… alltså liksom öppna upp så… men
mycket tror jag att vi kan hjälpa till med i det här att vi kan fungera som ett forum där barnen
kan få prata… att det kanske inte alltid så lätt att prata med den vuxna även om man vill
hemma… och så kan man komma hit och göra och så kan vi… kan det i sin tur ge att man kan
börja prata hemma också…”
Hur upplever du att barnet är när det kommer till verksamheten första gången?
En projektsamordnare säger:
”Det är väldigt individuellt… många är jätte motiverade så att de tycker att det kan vara
skönt… många är också väldigt blyga, kanske inte ens har lust att komma egentligen och är
väldigt försiktiga först… lite så avvaktande… Så det beror ju på, det är ju så individuellt
också vad dom har runt omkring sig och hur dom har blivit förberedda på att komma hit…
27
”Att våga sätta ord på hemligheten”
En projektsamordnare upplever att:
”Då är dom jätte försiktiga, jätte pirriga, jätte försiktiga… därför att man undrar… alla barn
som jag har stött på i alla fall undrar ju vad är det för andra barn, vad är dom för några, är
dom som jag eller är dom speciella eller så där va… det kan jag tänka mig och det vet jag att
det är den stora frågan… sen är det väl lite det här att man har förväntningar att kunna, att
man har fått höra, då har man ju kanske gått i några enskilda samtal med mig först eller med
någon annan här först och där vi diskuterar vad vi kommer att prata om och det här med att
man kan släppa på hemligheten… och det är nog nästa steg att det faktiskt är att våga testa
det här, att kunna sätta ord på det att man min pappa sitter på den anstalten eller ja han har
gjort det eller för barnen berättar för varann däremot oftast…”
Hur upplever du att föräldern är när den kommer till verksamheten första gången?
En projektsamordnare säger:
”Jaa, föräldern är nog, där är det jätte olika, men man kan väl säga så här att de generellt är
hjälpsökande, dom är väldigt tacksamma för att få hitta någonstans där dom kan få börja
nysta i det här problemet då… sen kan vi ju inte hjälpa alla med allt då… men just det här att
man kanske berättar för någon som förstår som vet liksom… så att man blir lättad om man är
pirrig och behöver hjälp liksom…
Den andre projektsamordnaren upplever:
”Det är också väldigt olika… en del föräldrar kan tycka att det är… man kan uppleva att det
är lite svårt det här med att söka hjälp… att man är liksom i underläge på något sätt när man
kommer till oss… ofta så tycker jag att dom känner att dom är… att dom tycker att det är
skönt att få komma hit därför att vi är så vana vid att träffa just dom här barnen… i just den
här situationen och så… att dom kan känna sig trygga i det…”
Pratar ni med barnen om deras relation med den hemmavarande vårdnadshavaren?
En projektsamordnare säger:
”Kommer dom individuellt, alltså i individuella samtal så gör man ju det…”
Projektsamordnaren berättar vidare om familjetemat i barngruppen. Där pratar man mycket
om den familj man lever med. Vid frågan om hur projektsamordnaren upplever att barnet kan
prata om sin hemmavarande familj, säger samordnaren att det kan vara svårt.
”Om man egentligen gör sin familj i lerfigurer och så, så är det många som inte vill göra hela
familjen och dom kan inte med alla… en del saker är så svåra… därför att det kanske är
andra problem i familjen också, som ett missbruk eller någonting sånt där kan det väl säkert
vara… att det tar emot lite att dom inte heller är, tänker att dom är på Solrosen för att prata
om det, utan det är ok att prata om den föräldern som är borta, men kanske inte om den som
är så nära… jag har faktiskt upplevt att det blir sådär att det är lättare att prata om sin katt,
det kan man ta fram liksom som en viktig… och det kan ju vara en viktig figur i ens liv
också… konstigt nog så är det lite svårt… inte alltid, alltså dom gör ju det och det är också
individuellt så klart… en del har ju jätte lätt för att prata om det… men om man nu ska
försöka hitta något generellt så… så kan ju jag känna att det finns ett visst motstånd… det är
ovilja det här att det är väl inte så himla kul att sitta och prata om det…”
28
”Att våga sätta ord på hemligheten”
En projektsamordnare uttrycker sig så här:
”Mm, vi har ett tema som heter familj och min familj och mina relationer och mitt nätverk
och mina kompisar… och när vi pratar om min familj så pratar vi lite om familjen och den
hemmavarande föräldern… men eftersom det är så här att, det här är ett pedagogiskt
program som vi jobbar efter så går vi inte in och egentligen söker eller frågar efter hur är din
relation med mamma så här, utan de… vill dom berätta, ok, jag bråkade med mamma eller
min mamma är knäpp eller min mamma är jätte snäll, så får man säga det… men däremot
kan jag tänka mig att en del barn kan vara lite försiktiga för mår inte deras mamma så där
jätte bra så är ju det också en hemlighet som man kanske inte kläcker hos oss heller… vi har
ju upplyst alla barn om vår anmälningsplikt så att alla vet om det, men att det finns, jag
menar det finns ju många olika hemligheter som man ska hålla tyst om… en hemlighet är ju
helt ingen hemlighet hos oss på Solrosen… men skrapar man på ytan så vet man ju inte hur
många fler hemligheter det finns…”
Märker du några förändringar hos barnet efter avslutad termin?
En projektsamordnare svarar:
”Mm, nu har jag ju då bara haft en barngrupp så jag talar utifrån den… i x fall så tycker jag
det att x har faktiskt vågat berätta, x berättade sin pappas historia och sin historia… [..] Vi
har valt att inte fortsätta citera projektsamordnaren då vi ansåg att risken för att röja barnets
identitet var allt för stor.
”För de andra barnen i den här gruppen då, så är det just att kunna få säga någonting att
den här hemligheten går att prata om…”
Projektsamordnaren berättar vidare att man har positiva och negativa rundor i gruppen, där
barnet när som helst får berätta om något de går och bär på. Genom att bli lyssnad på och få
berätta för andra om hur man känner leder ofta till ökad självkänsla.
Den andra projektsamordnaren säger:
”Det kan jag göra… och en förändring kan ju som jag har märkt hos många, är att det är
lättare att prata, man känner sig tryggare med att kunna… man har fått ett ordförråd och fått
tillåtelse att prata, och då när man sitter på utvärderingssamtal med föräldern… eh … så
kommer det fram också, att det har blivit lättare att prata hemma, vissa barn… också det här
med känslor, att alla känslor är ok man behöver kunna få in det i sig att det är så… och lite
mer det här tryggare i att min verklighet...att jag inte är ensam och att det inte är mitt fel,
alltså den skillnaden kan man se…om ett barn har kommit in i gruppen med att faktiskt det är
mitt fel, så har vi kunnat hjälpa till att förändra det till att nä, det är föräldern som sitter inne
som har ansvaret… och det tycker jag är en jätteviktig skillnad..så..det här också med
skuld…ja med skammen också, dom kanske inte skäms lika mycket..så..”
29
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Märker du några förändringar hos hemmavarande vårdnadshavare efter avslutad termin?
En projekt samordnare säger:
”Ja, alltså just det där att föräldrar kan uttrycka att nu kan vi prata, vi kan prata om det här
hemma också så… eller jag blir inte lika avvisad, en del föräldrar går ju samtidigt i
föräldragrupp här och får också liksom stöd på det sättet och då har dom ju gjort en resa
tillsammans på nåt sätt, var och en för sig och är lite trygga och samma att där kan också
föräldern känna, även om dom inte har gått i grupp så träffas dom när dom hämtar och
lämnar och så, att man…börjar se att det finns andra och att det inte står stämplat i pannan,
att det inte syns, att man.. sådär…och att det också är för att det är sambon eller sin före
detta som bär ansvaret, det är inte jag som mamma eller pappa, om det då är respektive som
bär ansvaret...så den resan tycker jag att jag ser ofta, att dom liksom på nåt sätt, sen är det så
klart lite individuellt beroende på hur situationen ser ut…”
Den andra projektsamordnaren svarar:
”Jaa, för vi har en intervju sen, vi har ju ett avslutningssamtal där också den hemmavarande
vårdnadshavaren är med och där har alla vårdnadshavare sagt att de upplever att alla barn
har blivit gladare… och kunnat säga lite mer och det har öppnat upp för lite mer i alla fall,
någon slags… lite fördjupning utav relationen… sen är det ju en annan sak, vad det är för
bilder vi har och så vidare… men det är väl det som man kan se hos föräldrarna… sen är det
ju så att en del… är man fosterhemsföräldrar så får man ju handledning på annat håll då
va… men de här biologiska föräldrarna som är hemmavarande har ju också kanske sett att de
har behövt få prata själva och få lite stöttning och så där… eller veta det att jag kan lugna
mig och det är faktiskt någon (Solrosen) som tar hand om mitt barn… så dom har också mått
bättre på det att dom kan dämpa sig lite grann och att barnen får svar på sina konkreta
frågor, vad är en fotboja, hur ser det ut i fängelset och så vidare…”
30
”Att våga sätta ord på hemligheten”
8. ANALYS
Vi har valt att analysera resultatet av våra intervjuer med barn, hemmavarande
vårdnadshavare samt projektsamordnare på Solrosen med hjälp av våra utvalda teorier;
KASAM, Resiliens, risk- och skyddsfaktorer samt Kommunikationsteori.
8.1 KASAM
Ett problem som barn och ungdomar ställs inför är ”att bli någon”, att utveckla en bestämd
personlighet i en social verklighet som de kan begripa. När barnet upplever hur andra
personer i dess omgivning bemästrar sin tillvaro tar barnet ofta efter för att själv upptäcka om
detta sätt är framgångsrikt eller ej (Antonovsky, 1991). Det som framkom tydligt i vårt
resultat var hur viktigt det var för barnen och för deras mammor att barnen fick träffa andra
barn i liknande situationer på Solrosen. Detta gjorde att barnen fick en känsla av sammanhang
där gruppgemenskapen gjorde att de inte längre kände sig utanför. Dyregrov (1997) menar att
det viktigaste med grupper av detta slag är att barnen får höra att andra barn reagerar på
liknade sätt som de själva, vilket kan göra att barnets reaktioner ”normaliseras”. Ett barn säger
att det som var så skönt med Solrosen var att få träffa andra barn som var som barnet uttryckte
det ”samma”, att det hade hänt samma ”sak” för dem också. Detta bidrog till att barnet inte
kände sig utanför. Ett annat barn tyckte också att det var skönt att det fanns andra barn som
hade samma problem som barnet självt.
Solrosens verksamhet bygger på kognitiva metoder och utifrån den kognitiva teorin samt
KASAM får barnen möjlighet att lära sig att hantera sina känslor och förstå sin situation och
sina känslor. Under en termin på Solrosen har man flera olika slags teman, syftet är att det
skall underlätta för barnen att sortera sina tankar och känslor. Enligt Antonovsky (1991) har
personer med stark känsla av sammanhang lättare att fokusera känslorna kring problemet och
lägga skulden där den hör hemma. Genom de olika teman man arbetar med på Solrosen får
barnen hjälp med att öka sin KASAM, så att deras situation kan bli mer begriplig, hanterbar
samt meningsfull.
Vi upplevde att de barn vi intervjuade fortfarande var väldigt ledsna, men två av barnen
berättade att tiden på Solrosen hade fått dem att inse att ”det är inte mitt fel att pappa sitter i
fängelse”, något som barnen belastat sig själva med för tidigare. Barnen tar ofta på sig
skulden, de tror att det är deras fel att mamma eller pappa inte vill komma hem (Melin, 1998).
En projektsamordnare uppgav att många gånger tar barnet på sig skulden för att den ena
föräldern försvunnit men barnet belastar även mamman för att hon valt ”en sådan dum pappa”.
Detta betyder att barnet inte bara skuldbelägger sig själv utan även den hemmavarande
vårdnadshavaren och därmed blir skulden delad. Dyregrov (1997) menar att om ett barn har
varit närvarande när något otäckt hänt så är det inte en helt ovanlig företeelse att barnet tar på
sig en inbillad skuld för det som skett. Jewett Jarratt (1996) talar i detta fall om magiskt
tänkande, vilket är vanligast hos mindre barn och upp till ca sju års ålder. Magiskt tänkande
innebär att barnet i detta stadium har en benägenhet att tro att det är dess tankar och
handlingar som ligger till grund för allt som händer barnet självt och personer i dess
omgivning. Jewett Jaratt menar vidare att även om barnet är äldre och anses ha ett mer
konkret tänkande, kan det under stress komma att återgå till magiskt tänkande eller blanda
olika tankesätt.
31
”Att våga sätta ord på hemligheten”
I gruppen kan barnet dela med sig av sina erfarenheter, på detta sätt upplever barnet att det
som det berättar kan vara till hjälp för andra, samtidigt som barnet själv får möjlighet att
uttrycka sina tankar och känslor. När barnen i gruppen delar med sig av varandras
erfarenheter bidrar detta till att den enskilda individen får en mer fullständig bild av sin
situation och därmed ett bättre grepp om det som skett (Dyregrov, 1997).
Barnets utveckling av stark eller svag KASAM är beroende av föräldrarnas KASAM. Ju
starkare KASAM föräldrarna har desto större är deras förmåga att förse barnet med positiva
erfarenheter, detta kan bidra till att barnet får en större självkänsla och förmåga att hantera
problem (Antonovsky, 1991).
Av resultatet framkommer att två av föräldrarna för att skydda barnet medvetet valt att
undanhålla sanningen om den andre förälderns frihetsberövande. Många föräldrar väljer att
inte berätta sanningen för barnet för att skydda barnet men också för att man är rädd att barnet
inte vill veta av den fängslade föräldern om sanningen uppdagas (Melin, 1998). Många löser
istället dilemmat med att hitta på olika bortförklaringar till den andre förälderns ”plötsliga”
försvinnande. Detta leder ofta till att barnen kommer att förstå att föräldrarna inte talar
sanning. Att föräldrarna far med osanning och undanhåller information kan få barnet att må
dåligt på grund av den ovisshet som infinner sig hos barnet. Detta sätter inte sällan fart på
barnets egna fantasier som oftast kan vara värre än verkligheten (ibid.). En mamma uppgav att
det var en situation hon inte visste hur hon skulle hantera och valde att successivt berätta för
hennes barn om det som hänt. En annan mamma berättade att hon valt att inte berätta
sanningen för hennes barn, då hon upplevde att barnet var för litet för att förstå. Det var
Solrosen som fick förklara för barnet att pappa satt i fängelse. När det gäller en förlust som
innebär att den ena föräldern frihetsberövats, bör båda föräldrarna, om det är möjligt framföra
nyheten till barnet. På så sätt får barnet en möjlighet att förstå att alla är inblandade i det som
händer och att man fortfarande är en familj, oavsett denna förändring menar Jewett Jarratt
(1996).
8.2 Resiliens, Risk och Skyddsfaktorer
Utgångspunkten från resiliensperspektivet är lite annorlunda. Det centrala i resiliensprocessen
är kopplingen mellan barns särskilda resilienta beteende och den sociala omgivningen.
Barnets självuppfattning är också viktig, det är viktigt att barn får utveckla en tro på sin
kapacitet att hantera riskfaktorer och stress i miljön. För att barnen ska bli mindre sårbara för
en rad problem bör man gå in och stärka barns sociala, kognitiva och typiska beteenden
gällande barnets sätt att hantera problemet (Helmen Borge, 2005).
Dyregrov (1997 s.42) skriver i sin bok ”Barn och Trauma” att ”barn som genomgått ett
trauma kommer ofta vandra omkring i ett minneslandskap som är fyllt av saker som påminner
om det som inträffat”. Det finns både yttre faktorer som till exempel; olika stimuli,
symboliska faktorer, samtal om händelsen samt periodvisa skeenden (viktiga datum) och inre
faktorer till exempel; återkommande tankar, emotionella tillstånd och upprepningsfantasier,
som kan påminna barnet om det inträffade (ibid.). En mamma berättar att hennes barn
fortfarande grubblar och tänker mycket på det som hänt, men hon tillägger att det är en del av
hans personlighet också. Vi upplevde under våra intervjuer med barnen att våra frågor väckte
starka känslor hos dem. Vissa frågor som till exempel när det gäller kommunikationen med
mamman var extra känsliga för barnen att svara på.
Föräldrarnas reaktioner är viktiga för hur barnet kommer att reagera. I en krissituation kan
förmågan att fungera på ett bra sätt som förälder försämras och detta kan leda till att
32
”Att våga sätta ord på hemligheten”
kommunikationen mellan den vuxna och barnet starkt påverkas (ibid.). Projektsamordnarna
på Solrosen pratar mycket om känslor som skuld och skam. De upplever att föräldrarna som
kommer till verksamheten också känner skuld och skam över det som hänt i familjen. En del
kvinnor kan känna skuld över att de inte vetat någonting eller misstänkt något, men inte gjort
något åt det. Vidare säger en projektsamordnare att om mamman går igenom en kris, så går
inte barnet in i en kris förrän mamman är färdig med sin kris. Jewett Jarratt (1996) menar att
om vårdnadshavaren sörjer eller är trött av att helt plötsligt få en ny roll, kan det vara svårt att
hjälpa sina barn att bearbeta de känslor och de beteenden som barnet uppvisar. En
projektsamordnare på Solrosen säger att många gånger får den hemmavarande föräldern ta
väldigt mycket ilska, som egentligen är riktad mot den frihetsberövade föräldern och att
barnen testar och avvisar den hemmavarande vårdnadshavaren.
Om barnet inte vill prata om det som hänt, kan en del föräldrar bli oroade. Även om det i sig
kan vara ett bekymmer för föräldern, kan detta också betyda att barnet behöver lite tid på sig
att smälta det som hänt (Dyregrov, 1997). En mamma valde att successivt berätta för hennes
barn att pappan var frihetsberövad just för att hennes barn skulle få tid på sig att bearbeta det
som hänt. Å andra sidan upplevde mamman att det ibland var svårt att hennes barn inte ville
delge henne om sina upplevelser på Solrosen.
I en fungerande omsorgsmiljö utvecklas med tiden motståndskraft. Genom en positiv och
emotionellt lyhörd omsorg i den tidiga barndomen främjas en trygg anknytning. Genom ett
samspel med lyhörda vuxna kan man anta att barnet utvecklar en positiv jagbild och
självkänsla samt förmågan att hantera saker som händer i barnets omvärld (ibid.). Vi upplevde
att de barn vi intervjuade hade vuxit upp under relativt gynnsamma förhållanden, barnen hade
vuxit upp med båda föräldrarna i sin närhet. Dock som vi nämnt tidigare, var barnen sårbara
och ledsna, men vi anser att inte ens i de mest trygga familjer kan man skydda sig mot en
sådan tragedi som att tillfälligt förlora en förälder.
För barn som varit med om en svår upplevelse är det viktigt för barnet att återfå en tro på
framtiden och en känsla av kontinuitet. I den besvärliga situationen kan barnet få möjlighet att
lära sig prata öppet om svåra saker samt att lära sig hur barnet kan ge andra barn stöd, men
också få en bättre inblick i sitt egna sätt att reagera och kanske genom detta med tiden
utveckla en bättre självkänsla (ibid.). Stödkontakter för barn utgör en typ av skyddsfaktor. Det
som främjar utvecklingen av resiliens behöver inte vara upplevelsen av till exempel Solrosen i
sig, utan det som främjar utvecklingen av resiliens är att få beröm, att lyckas med något och få
uppmuntran genom social kontakt och aktivitet (Helmen Borge, 2005). En mamma berättar att
de på Solrosen gjorde roliga saker som fick hennes barn att känna sig speciell och utvald. På
Solrosen får barnen både möjlighet att prata om sina upplevelser men också möjlighet att bara
vara med andra barn med liknande situation. Dyregrov (1997) skriver att det är viktigt för
barnen att få ha tid tillsammans utan att behöva känna sig tvungna att prata om den jobbiga
situationen. Det är vanligt att man i många grupper använder sig utav olika aktiviteter såsom
att måla, rollspel, musik och lek då detta stimulerar tankemässig och känslomässig
bearbetning i det som hänt. På Solrosen använder man sig utav olika slags aktiviteter och
teman som enligt Dyregrov kan ge mer direkta uttryck för känslor istället för ord.
Vi ställde frågan hur barnen, föräldrarna samt projektsamordnarna ansåg vad det är som
utmärker och vad som är viktigt i barn- och föräldrarelationen?
Samtliga respondenter tyckte att detta var en svår fråga att svara på direkt. För barnen var det
viktigast att man både som barn och förälder var snäll och hjälpsam samt att man pratade och
lyssnade samt hade respekt för varandra. Mammorna svarade att det var viktigt med tillit,
33
”Att våga sätta ord på hemligheten”
kärlek, trygghet, ärlighet men också att kunna sätta gränser och ha regler. Projektsamordnarna
menade att också kärlek, trygghet, respekt och tillit var av betydelse. Vi kan konstatera att alla
våra respondenter efter en viss betänketid svarade ungefär det samma. Melin (1998.) menar
att några viktiga egenskaper i föräldraskapet är ärlighet, som författaren tycker är A och O i
föräldraskapet, respekt, tålamod och att kunna lyssna. Oavsett vad som än hänt, måste
föräldrarna försäkra och visa att de älskar sina barn, även om ens liv har vänts upp och ner är
detta oerhört betydelsefullt för barnet. Då barnets trygghet och vardag har slagits i spillror,
behöver de hjälp från vuxna för att kunna gå vidare. Men för att som vuxen kunna utgöra ett
gott stöd för barnet så behöver man själv stöd och hjälp utifrån, antingen av släkt och vänner
eller professionell hjälp, till exempel stödgrupp för vuxna (ibid.). ”Många föräldrar slår nästan
knut på sig själva för att räcka till och göra det bra för barnen – men ingen kan vara en
kärleksfull förälder 24 timmar om dygnet, 365 dagar per år. Det är att ställa orimliga krav på
sig själv. Det viktiga är att de fel vi begår mot våra barn kompenseras av att vi så mycket
oftare gör rätt” (ibid. s. 74).
Det finns inte en universallösning som passar alla, utan varje förälder och barn måste hitta sitt
sätt att hantera det faktum att pappa eller mamma sitter i fängelse. Var och en måste utefter
sin egen förutsättning försöka att återskapa en så normal och fungerande vardag som möjligt
(ibid.).
8.3 Kommunikationsteori
Grundelementet i mänskligt samspel och relationer är överförandet av budskap,
kommunikation. Genom överförandet av budskapet skickas signaler från sändare till
mottagare med en direkt återkoppling (feedback). Detta budskap kan förmedla känslor, tankar,
behov, värderingar etc. Överförande av budskap kan ske på olika sätt, verbalt eller ickeverbalt, medvetet eller omedvetet (Lundsbye m.fl., 2000). I vår analys lägger vi fokus på den
interpersonella kommunikationen mellan barn och förälder och barn och Solrosen, vilket
innefattar projektsamordnare samt andra barn som deltagit i verksamheten.
Samtliga mammor upplevde att de hade lättare att kommunicera med sina barn innan den
andre föräldern frihetsberövats. En mamma utrycker att hennes barn var mycket öppnare
innan det hände, men att barnet precis har kommit in i tonåren och att det kan vara svårt att
skilja på vad som är vad. En mamma ansåg att barnet var öppnare, de hade det bättre hemma
och var gladare innan pappan frihetsberövats.
En öppen kommunikation kring det traumatiska som hänt har ett tydligt samband med en
bättre motståndskraft och över huvudtaget en bättre situation för barnens del efter en
krissituation (Dyregrov, 1997). En öppen kommunikation kräver att man lyssnar till hela
budskapet, både den verbala delen och den icke-verbala delen. Detta kräver mycket av den
som lyssnar, det innebär bland annat att vara lyhörd och intresserad för vad den andre säger
och menar. Det är viktigt att försöka hitta innehållet i budskapet istället för att fastna i
innehållet samt att ge öppen och direkt feedback (ibid.). Det var projektsamordnarna på
Solrosen som berörde detta ämne lite grann. De berättade att det är svårt som hemmavarande
vårdnadshavare att både vara den som ska stötta och ge barnet omsorg samtidigt som
föräldern själv kan må dåligt i situationen och själv behöva stöttning.
När vi blir mer medvetna om hur vi själva beter oss och hur vi interagerar med andra kan vi
uttrycka våra känslor på ett bättre sätt och därmed uppnå våra mål och förstå andra
människors behov och känslor på ett mer fullständigt sätt. Genom att noggrant iaktta våra
34
”Att våga sätta ord på hemligheten”
egna och andra människors reaktioner i ord och handling samt i vilket sammanhang de
förekommer kan underlätta för oss att interagera mer effektivt (Dimbleby & Burton, 1997).
En projektsamordnare på Solrosen beskriver att de har positiva och negativa rundor i gruppen,
där barnen ges möjlighet att få berätta för varandra om något som de går och bär på. Genom
att barnet blir lyssnad på och ges möjlighet att berätta för andra om sina känslor kan detta
enligt projektsamordnaren leda till ökad självkänsla hos barnet. När vi återkopplar innebär det
att vi lyssnat på den verbala kommunikationen, vilket innebär att den som talar känner sig
trygg (Payne, 2002).
Av våra resultat har framkommit att barnen ofta använder sig av ett icke- verbalt sätt att
kommunicera. Lundsbye m.fl., (2000) menar att det icke-verbala språket fungerar bättre för
att förmedla känslor och det verbala språket är bättre när man förmedlar fakta.
En mamma beskriver att hennes barn fick ont i magen och var väldigt ledsen. En annan
mamma säger att hennes barn behövde få prata då barnet mådde väldigt dåligt. Att man har en
social kommunikationsfärdighet innebär att man är mottaglig för både medveten och
omedveten feedback (ibid.). En kommunikationsteoretisk grundprincip är att allt beteende i
interpersonell interaktion är kommunikation vilket betyder att det registreras och tolkas av
omgivningen. Det är omöjligt att inte kommunicera då ett icke-beteende är omöjligt (ibid.).
När barnet kommer till Solrosen för första gången, beskriver en projektsamordnare att det är
viktigt för barnet att kunna sätta ord på, våga berätta sin hemlighet att man har en förälder i
fängelse. På Solrosen uppmuntrar man barnen att kommunicera oavsett om det sker verbalt
som till exempel grupprundor, diskussion kring teman och icke-verbalt genom att barnen får
rita, göra lerfigurer och leka. En projektsamordnare beskriver att vissa barn har svårt att
uttrycka sig i ord kring sin situation i hemmet. En del barn vill inte gestalta hela sin familj i
till exempel lera därför att de kan ha svårt med någon i familjen. Andra barn har till exempel
pratat mer om sin katt än om sin egen familj och enligt projektsamordnaren kan katten ha en
nog så viktig roll i barnets liv. Vid intervjuerna upplevde vi genom barnens sätt att använda
sitt kroppsspråk att det fortfarande var svårt för barnen att prata om deras situation. Ett barn
hade svårt att sitta stilla på stolen, barnets kroppsspråk uttryckte att det bara ville iväg så fort
som möjligt. Ett annat barn uppvisade ett litet nervöst beteende, då hon ofta satt och sneglade
på dörren till det rum där modern satt och fnissade lätt.
Ofullständiga budskap innebär att man som sändare utelämnar viktiga delar av den
information som man som mottagare behöver för att kunna uppfatta budskapet korrekt. Detta
innebär att man som mottagare måste gissa sig till vad som utelämnats (ibid.). I vårt resultat
framkommer det inte några konkreta exempel på ofullständiga budskap. Däremot kan vi
indirekt skönja att barnen väljer att antingen inte berätta alls om sina känslor eller utelämnar
viss information, barnen vill inte belasta mamman ännu mer.
Indirekta budskap betyder att budskapet egentligen är avsett för någon annan än den person
som mottar budskapet (ibid.). Båda projektsamordnarna menar att barnen kan rikta sin ilska
mot mamman, skolan eller samhället, därför är en del av det viktiga arbetet med barnen att
hjälpa barnen att rikta ilskan mot den person som ilskan är avsedd för (i våra fall, papporna).
Det är oftast den hemmavarande vårdnadshavaren som får ta mycket av denna ilska, och
riskerar gång på gång att bli testad och avvisad.
Det som framkommit hos alla tre mammor är att de varit nyfikna på vad barnet har gjort på
Solrosen. Barnen på Solrosen har ett kontrakt i gruppen som innebär att det som sägs i
gruppen stannar där. Barnen berättar att de inte gärna delar med sig av vad de har gjort på
Solrosen, men att det är ok att mamma ändå frågar. En mamma säger att det gäller att hitta en
35
”Att våga sätta ord på hemligheten”
balans mellan att försöka prata och inte pressa barnet. Intentionsaspekten förmedlar de krav
som sändaren ger uttryck för. Man kan säga att nästan alla typer av budskap innehåller mer
eller mindre öppna uttryck för krav på mottagaren. Intentionen är många gånger dold i
budskapet, då vi ofta är försiktiga med att öppet uttrycka våra krav vi har på den andre för att
få våra önskningar och behov uppfyllda (ibid.).
Den största delen av all kommunikation bildar mönster. Det som utgör grunden för relationer
till andra är hur människan vänjer sig vid förutsägbara och balanserade sätt att kommunicera
med personer de träffar i vardagen (Payne, 2002). På frågan om mammorna ansåg att barnens
deltagande på Solrosen hade bidragit till att de lättare kunde kommunicera hemma var alla tre
mammorna rörande överens. Kommunikation innebär att både ge och ta emot budskap, därför
måste öppenheten gälla både sändare och mottagare (Lundsbye m.fl., 2000). Mammorna
beskriver att deras kommunikation med barnen har blivit öppnare och att barnets deltagande
har hjälpt dem i den svåra situationen. En mamma menade att tiden också har hjälpt familjen
att smälta det som hänt. Två av barnen upplever att det har blivit lättare att prata med
mamman om den frihetsberövade föräldern, ett barn är osäker på om det blivit lättare att prata
med mamman, då barnet inte brukar berätta för sin mamma hur det känner. Ett barn tycker att
det blivit lättare att prata med mamma efter att barnet har pratat om den frihetsberövade
föräldern efter sitt deltagande på Solrosen. När vi frågade barnen om de brukar prata med
mamman om att pappa sitter i fängelse samt om mamman brukar prata med barnet om hur
hon känner inför detta, svarar två av barnen att de inte brukar prata med mamma om pappa
men att mamma ibland brukar berätta att hon är ledsen, ett barn uppger att det brukar prata
med mamma, men att mamma inte pratar med barnet om sina känslor.
På Solrosen märker man skillnad på barnens sätt att kommunicera efter det att de deltagit i
verksamheten. En projektsamordnare säger att det har blivit lättare för barnen att prata, de
känner sig tryggare då de har fått tillåtelse och hjälp med att sätta ord på sina känslor.
Generellt upplever personalen på Solrosen att de hemmavarande vårdnadshavarna tycker att
det har blivit lättare att prata hemma och att föräldrarna inte blir lika avvisade av barnen.
36
”Att våga sätta ord på hemligheten”
9. DISKUSSION
Vi ville undersöka om kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren förändrats efter barnets deltagande i Solrosen, samt vad de anställda vid
Solrosen ansåg sig ha bidragit med gällande detta. Vi valde att undersöka kommunikationen
mellan den hemmavarande vårdnadshavaren och barnet då vi anser att kommunikationen
utgör en stor del av relationen i helhet. Vi tror att för de barn som befinner sig i en sådan här
utsatt situation är kommunikationen en av de viktigaste hjälpmedlen för att barnet ska kunna
bearbeta det som skett, vilket kan leda till en snabbare återhämtning.
Med hjälp av kvalitativa intervjuer har vi intervjuat barn, föräldrar och projektsamordnare.
Det som framkom under våra intervjuer är att barn och föräldrar inte riktigt har samma
uppfattning gällande förändringen i kommunikationen och relationen. Föräldrarna upplevde
att deras relation till barnet har förändrats till det bättre efter barnets deltagande i Solrosen,
genom att kommunikationen blivit öppnare. Vi tror att barnen inte riktigt förstått att begreppet
kommunikation utgör en viktig del av relationen, vilket bidragit till att barnen tycker att
kommunikationen med modern har blivit bättre, men att deras relation inte har förändrats
nämnvärt efter barnets deltagande i Solrosen. Detta kan till stor del bero på att våra
intervjufrågor kan ha varit för svåra för barnen att förstå och att vi heller inte lyckats med att
omformulera frågorna rörande kommunikation och relation tydligt nog. Projektsamordnarna
ansåg generellt att de hade upplevt att det skett en förändring i kommunikationen mellan
barnet och den hemmavarande vårdnadshavaren efter avslutat deltagande. Detta framkom i
det obligatoriska avslutningssamtal Solrosen har med föräldrar och barn.
För att få hjälp med att undersöka huruvida kommunikationen förändrats mellan barn och
hemmavarande förälder, valde vi att använda oss av följande teorier:
KASAM, är den teori som verksamheten Solrosen utgår ifrån genom att barnen får träffa
andra barn i liknande situationer, de får hjälp med att sätta ord på sina känslor. Genom de
olika teman som Solrosen följer, får barnen hjälp med att hantera skuld och skamkänslor samt
att förstå att det är inte barnets fel att föräldern sitter i fängelse. Dessa saker kan bidra till att
öka barnets känsla av sammanhang.
Resiliens, risk- och skyddsfaktorer innebär att barnet får hjälp med att öka sin tro på att kunna
hantera stress och riskfaktorer i sin omgivning. Vi tror att barnets deltagande på Solrosen
utgör en stor skyddsfaktor för barnen i denna utsatta situation. Det är viktigt för barnet att får
en tro på framtiden och en känsla av kontinuitet. I resiliens framhäver man vikten av en trygg
anknytning under uppväxttiden. Detta kan innebära skillnaden i hur ett barn hanterar en svår
situation. Vi upplevde att de barn som vi intervjuade hade relativt gynnsamma
uppväxtförhållanden samt att föräldrarna var väldigt måna om barnets välbefinnande.
Kommunikationsteorin är den teori som har gått som en röd tråd genom hela vår uppsats.
Även de två ovannämnda teorierna tar upp kommunikation som en viktig del i att hjälpa
barnet att få en känsla av sammanhang och öka barnets förmåga att hantera en besvärlig
situation. Vårt intervjumaterial handlade till stor del kring hur barn och förälder
kommunicerade med varandra. Projektsamordnarna på Solrosen framhöll vikten av en
fungerande kommunikation mellan barn och förälder samt mellan barnen som deltar i
Solrosen.
Vi upplever att våra utvalda teorier har varit till stor hjälp för att kunna analysera vårt material,
och dessutom hjälpt oss att få en större insikt i för hur dessa familjer upplevt en situation där
37
”Att våga sätta ord på hemligheten”
den ena föräldern plötsligt försvinner. Under våra intervjuer har vi förstått att känslor av skuld
och skam är vanligt hos både barn och förälder. Vi upplevde att barnen fortfarande hade svårt
att berätta om sin situation, medan mammorna var betydligt öppnare. Barnen använde sig av
en mer icke-verbal kommunikation då de ibland uppvisade ett ledset och nervöst beteende.
Våra intervjuer skedde i familjernas hem. Detta var både positivt och negativt. Vi var
tacksamma att familjerna ville ta emot två främmande personer, då detta gav oss en möjlighet
att få ta del av familjens liv på ett sätt som inte hade varit möjligt om vi intervjuat dem i
Solrosens lokaler, vilket vi tror bidrog till att både barn och förälder kände sig tryggare. Det
som vi tror kan ha varit negativt är att föräldrarna satt i rummet bredvid medan vi intervjuade
deras barn. Ett barn frågade till och med sin mamma efteråt om hon hade hört vad barnet sagt.
Vi tyckte att det var svårt att intervjua barnen, dels för att vi inte har speciellt mycket
erfarenhet av att prata med barn på det sättet och dels upplevde vi att barnen fortfarande hade
svårt att uttrycka sina känslor kring den situation de befinner sig i. Vi hade nog naivt trott att
barnen hade kommit längre i sin bearbetning, men så var inte fallet. Ibland ställde vi för svåra
frågor till barnen, så vi fick omformulera oss ganska mycket, vilket också ledde till att vi
ställde en hel del ledande frågor, detta var dock nödvändigt då barnen var ganska fåordiga.
Efter intervjuerna var vi båda påtagligt känslomässigt berörda av dessa familjer och deras
livssituation, då vi inte tidigare har haft erfarenhet av hur barn och föräldrar hanterar den
situation som uppkommer där den ena föräldern frihetsberövats.
Vi intervjuade två projektsamordnare i Solrosen lokaler. Vid deras intervjuer blev det
uppenbart för oss vilket enormt stöd denna typ av verksamhet utgör för dessa familjer. Vår
uppfattning är att på Solrosen arbetar engagerade personer med ett stort intresse och hjärta för
dessa utsatta barn och deras familjer. Våra familjer upplevde Solrosen som ett ställe där man
kan känna sig som hemma. Solrosens lokaler ger ett hemtrevligt intryck och tillsammans med
personalens avslappnade sätt att vara, är vi inte alls förvånade över att familjerna känner så.
Vid vårt första möte med projektsamordnarna på Solrosen hade vi många diskussioner om vad
vi skulle skriva om. Det finns väldigt mycket intressanta frågeställningar man kan använda sig
av. Vi var i första hand inte intresserade av verksamheten som sådan, utan mer av barnen och
dess familjer samt de anställda på Solrosen. Den forskning som finns handlar mest om de
frihetsberövade föräldrarna och deras situation. Det är inte många forskare som tar upp
situationen för den hemmavarande vårdnadshavaren. Därför tyckte vi att det skulle vara
intressant att ta reda på mer om kommunikationen mellan barnet och den hemmavarande
vårdnadshavaren. Hade vi haft mera tid på oss hade det varit väldigt intressant att även
intervjua den frihetsberövade föräldern för att se hur barnets deltagande på Solrosen förändrat
barnets kommunikation till den fängslade föräldern. En frihetsberövad pappa erbjöd sig att
också bli intervjuad, tyvärr var detta inte möjligt, då det inte hade någon relevans för syftet
med vår uppsats. Det hade också varit intressant att undersöka mer hur relationen (inte bara
den kommunikativa delen) mellan barnet och föräldrarna, både den hemmavarande
vårdnadshavaren och den frihetsberövade föräldern, förändrats efter barnets deltagande i
Solrosen. En annan intressant frågeställning som också kom upp i våra diskussioner med
Solrosen var, att enligt projektsamordnarna är det merparten etniskt svenska barn som deltar i
verksamheten och vi ställer oss frågan: varför är det så? Vi tror att en orsak kan vara att man i
vissa kulturer väljer att hålla ”hemligheten” inom familjen. Andra intressanta
forskningsområden hade varit att titta på hur kommunikationen hade sett ut mellan barn och
den hemmavarande vårdnadshavaren i de fall då den hemmavarande vårdnadshavaren inte är
barnets förälder, utan barnet kanske är familjehemsplacerat. Det hade också varit intressant att
titta på könsaspekten, finns det märkbara skillnader i kommunikationen med hemmavarande
vårdnadshavare beroende på om barnet är pojke eller flicka? Finns det märkbara skillnader i
38
”Att våga sätta ord på hemligheten”
kommunikationen med barnet beroende på om den hemmavarande vårdnadshavaren är man
eller kvinna?
Vi upplever att de barn vi träffat behöver mer tid på sig att bearbeta det som hänt. Papporna
sitter fortfarande fängslade ett antal år till, vilket innebär att situationen för barnen inte
förändras förrän den dag pappan avtjänat sitt straff. Detta kommer dock att innebära andra
förändringar för familjen då man ska ”återgå” till att bli en hel familj igen. Mammorna
verkade ha kommit längre i sin bearbetning, men så har de också ett ansvar för de övriga
familjemedlemmarna, vilket vi tror leder till att mammorna ibland tvingas hålla tillbaka sina
känslor. Det som också indirekt framkom i våra intervjuer med barnen var att de inte gärna
visar att de är ledsna inför sina mammor, då de är rädda för att göra mamma mera ledsen.
Avslutningsvis vill vi säga att detta har varit en fantastisk resa, att få ta del av dessa familjers
livssituation samt att få en djupare inblick i Solrosens verksamhet. Då vi har tagit del av den
forskning som finns, har vi även fått en djupare kunskap kring detta ämne. Efter att vi skrivit
klart vårt resultat och analys blev det ganska tydligt för oss att kommunikationen mellan
barnet och föräldern har förändras och att utgör Solrosen ett ovärderligt stöd för barnet när det
gäller att våga sätta ord på och dela sin ”hemlighet” med andra barn.
39
”Att våga sätta ord på hemligheten”
KÄLLFÖRTECKNING
Litteratur
Andersen I. (1998): Den uppenbara verkligheten – val av samhällsvetenskaplig metod. Lund:
Studentlitteratur
Antonovsky A. (1991): Hälsans Mysterium, Stockholm: Natur och kultur.
Barnombudsmannen (2004): Straffa inte barnet- en studie av barnperspektivet inom
kriminalvården. Barnombudsmannen rapporterar 2004:01
Björkhagen Thureson, A. (2005): Men jag fick icke reda varför du kom i fängelset. Malmö
Högskola: FoU rapport 2005:1.
Cristianson, S-Å & Engelberg, E & Holmberg U. (1998): Avancerad förhörs och
intervjumetodik. Stockholm: Natur och Kultur
Dimbleby, R & Burton, G. (1997): Oss emellan- mellanmänsklig kommunikation. Lund:
Studentlitteratur.
Dyregrov, A. (1997): Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur.
Helmen Borge, A-I. (2005): Resiliensrisk och sund utveckling. Lund: Studentlitteratur
Hindberg, B. (2001): När omsorgen sviktar- Om barns utsatthet och samhällets ansvar. Borås:
Centraltryckeriet.
Jewett Jarrat, C. (1996): Barn som sörjer- Att hjälpa barn att klara av separationer och
förluster. Slussens Bokförlag: Göteborg.
Johnston, D. (1995): Effects of parental incarceration i Gabel K.& Johnston D. (red.) Children
of incarcerated parents. New York: Lexington Books.
Kvale, S. (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Larsson, S & Lilja, J & Mannheimer, K. (2005): Forskningsmetoder i socialt arbete. Lund:
Studentlitteratur.
Lindblad, I-B. (1998): Uppsatsarbete En kreativ process. Lund: Studentlitteratur
Lindstein, T. (2001): Vändpunkten- ur barnens och ungdomarnas perspektiv. Stockholm:
Gothia.
Lundsbye, M, m.fl. (2000): Familjeterapins grunder. Borås: Centraltryckeriet.
Melin, M. (1998): Fångarnas Barn. Kristianstad: Kristianstads Boktryckeri AB.
Payne, M. (2002): Modern teoribildning i socialt arbete. Falköping: Elanders Gummessons.
40
”Att våga sätta ord på hemligheten”
Seymor, C. (2001): ”Children with parents in prison- Child welfare policy, program and
practice issues” i Seymor C. & Finney Hairston C. (red) Children with parents in prisonChild welfare policy, program and practice issues. New Brunswick USA: Transactions
Publishers
Svenning, C. (2003): Metodboken. Eslöv: Lorentz Förlag
Widerberg, K. (2002): Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur
Internet:
http://www.bryggan.a.se/ombryggan.php?bkg=1
http://www.kvv.se/templates/KVV_InfoMaterialListing____4075.aspx
Informationsblad:
Solrosen
41
”Att våga sätta ord på hemligheten”
BILAGA 1
Intervjufrågor barnen
Barnet och verksamheten Solrosen
•
Hur gammal är du?
•
-
När du varit hos Solrosen på studiebesök, vad tänkte/tyckte du då om
verksamheten?
Vem följde med dig på studiebesöket?
•
-
Berätta varför du började i en grupp på Solrosen?
Sitter din mamma eller pappa i fängelse fortfarande?
Hur fick du ni reda på att verksamheten Solrosen fanns?
•
När du började på verksamheten Solrosen, vad hade du då för förväntningar?
•
När du nu ser tillbaka på ditt deltagande i verksamheten blev det som du
förväntat dig?
Barnet och hemmavarande förälder/vårdnadshavare
•
-
Vad skulle du säga beskriver en relation mellan barn och förälder
Vad skall en relation mellan barn- förälder innehålla?
Vad tycker du är viktigt i relationen barn- föräldrar?
•
Brukar du och din mamma/pappa prata om vad du gjort i gruppen när du
kommer hem från Solrosen?
Vad pratar ni om då?
Vem av er börjar prata om hur du har haft det?
Hur känns det att prata om det som ni gjort i gruppen?
•
Blev det lättare att prata med mamma/pappa om att mamma/pappa sitter i
fängelse efter att börjat delta i gruppen på Solrosen?
- På vilket sätt har det i så fall blivit lättare?
- Vad brukar ni prata om när ni pratar om mamma/pappa i fängelset?
•
Pratar du och mamma/pappa om hur du känner inför att mamma/pappa sitter i
fängelse?
•
Pratar mamma/pappa med dig om vad hon/han känner inför att din
mamma/pappa sitter i fängelse?
•
Finns det några andra personer som du pratar med om detta?
”Att våga sätta ord på hemligheten”
BILAGA 2
Intervjufrågor hemmavarande förälder/vårdnadshavare
•
När ni varit på studiebesök hos Solrosen vad tänkte du om verksamheten då?
•
-
Berätta varför du ville att ditt barn skulle delta i verksamheten Solrosen?
Hur kom du i kontakt med verksamheten Solrosen?
•
Vad hade du för förväntningar på verksamheten Solrosen innan ditt barn
började där?
•
Har dina förväntningar på verksamheten införlivats?
•
Hur berättade du för ditt barn att mamma/pappa sitter i fängelse?
•
Hur upplevde du att ditt barn hanterade de du berättade?
•
Upplever du att du kan prata med ditt barn om att mamma/pappa som sitter i
fängelse?
•
Upplever du att du och ditt barn innan allt hände hade lätt för att prata om saker?
•
-
Upplever du att ditt barns deltagande i verksamheten Solrosen bidragit till att
förändra erat sätt att kommunicera med varandra hemma?
I så fall, på vilket sätt?
•
Vad anser du att en barn- och föräldrar relation skall innehålla?
-
Vad tycker du är viktigt i relationen förälder- barn?
•
Vad tycker du har varit det mest svåraste i din relation med ditt barn under den
här tiden?
•
Vad tror du har varit det mest svåra i ditt barns relation till dig under den här
tiden?
•
Pratade ni om hur barnet upplevde sitt deltagande i Solrosen och vad som hände
under mötena?
Vem av er började att prata om det?
•
-
Tycker du att ditt barns deltagande i Solrosen bidragit till att förändra
relationen mellan dig och ditt barn?
I så fall, på vilket sätt?
•
Pratar du med ditt barn om dina känslor inför att din partner sitter i fängelse?
•
Upplever du att det är någon skillnad för ditt barn att prata om sin situation
även med andra i och med deltagandet på Solrosen?
”Att våga sätta ord på hemligheten”
BILAGA 3
Intervjufrågor projektsamordnare
•
Hur länge har du jobbat i verksamheten?
•
Vilken profession tillhör du?
•
Vad tror du kan vara svårt i barn och förälder relationen hemmavid när det
gäller att handskas med att den ena föräldern sitter i fängelse?
•
Vad anser du att en barn- och föräldrar relation skall innehålla?
-
Vad tycker du är viktigt i relationen förälder- barn?
•
På vilka sätt tror du att ni kan bidra till att förändra relationen mellan barn och
förälder?
•
Hur upplever du att barnet är när det kommer till verksamheten första gången?
•
Hur upplever du att föräldern är när den kommer till verksamheten första
gången?
•
-
Pratar ni med barnen om deras relation med den hemmavarande föräldern?
Hur upplever ni i så fall hur det är för barnet att prata om detta?
•
Märker du några förändringar hos barnet efter avslutad termin? I så fall vilka?
•
Märker du några förändringar hos hemmavarande vårdnadshavare efter
avslutad termin? I så fall vilka?
”Att våga sätta ord på hemligheten”