makt och vanmakt - Global Utmaning

MAKT OCH VANMAKT
i klimatförhandlingarna
En rapport skriven av Inger Jägerhorn
på uppdrag av Föreningen Norden och Global Utmaning
november 2008 • Andra upplagan
Föreningen Norden vill påverka den politiska dagordningen för ett stärkt och utvecklat samarbete mellan de
nordiska länderna. Föreningen Norden arbetar för att
utveckla samarbetet i Europa med utgångspunkt i erfarenheterna av det nordiska samarbetet. Föreningen Norden är
en partipolitiskt obunden organisation som bildades 1919,
där medlemmarna utgörs av enskilda personer, skolor, bibliotek och samverkande organisationer. Föreningen har
också en egen folkhögskola, Nordens Biskops-Arnö, lokalavdelningar i hela Sverige och systerföreningar i samtliga
nordiska länder och självstyrande områden. För mer information se www.norden.se.
Global Utmaning vill identifiera, tydliggöra och driva
frågor som är viktiga för det svenska samhället och som
aktualiseras av globaliseringen. Global Utmaning arbetar
för en fördjupad analys och kommunikation om de utmaningar som globaliseringen för med sig. Global Utmaning
arbetar för att nå ut brett med kunskap om komplexa förhållanden i ekonomi och samhälle, främst genom samarbete med andra organisationer. Global Utmaning är en
arena för samarbete mellan olika aktörer - företag, fack,
forskning, politiker och ideella organisationer - och driver
frågor utan bindning till särskilda intressen eller politisk tillhörighet. För mer information se www.globalutmaning.se.
Tillsammans vill Föreningen Norden och Global Utmaning sammanlänka det nordiska med det globala. Att det
som sker globalt påverkar vad som sker i de nordiska länderna står utom allt tvivel. Men det är också vår uppfattning
att vad som sker i Norden, hur de nordiska länderna enskilt
och tillsammans agerar, också kan påverka det globala. Ett
första steg i vårt samarbete är denna rapport, som handlar
om de kommande klimatförhandlingarna i Köpenhamn
2009, med utgångspunkt i intervjuer med nitton framstående personer inom näringsliv, politik, stat och
organisationsvärlden. I denna rapport ställer vi oss frågan
vilka förutsättningarna är för ett nytt klimatavtal, samt vilken
roll som Norden kan spela i framtagandet av detta.
MAKT OCH VANMAKT
i klimatförhandlingarna
MAKT OCH VANMAKT
Förord
i klimatförhandlingarna
Klimatfrågan liknar ingen annan politisk eller samhällelig utmaning.
Andra upplagan
Redaktör: Karin Valtersson
För det första är det omfattningen och allvaret i frågan. ”Business as usual” riskerar att leda till omfattande katastrofer.
Layout: Ramquist & CO
Tryck: Grafiska Punkten, Växjö
Teckningar: Magnus Bard ©.
© Föreningen Norden och Inger Jägerhorn.
Stockholm, 2008.
För det andra är klimatfrågan den första genuint gemensamma
uppgift som människorna på jorden står inför.
För det tredje tvingas dagens beslutsfattare att i sina beslut och
avvägningar ha ännu ofödda generationers intressen för ögonen.
För det fjärde griper klimatfrågan in i alla andra politikområden den är själva förutsättningen för all annan samhällspolitik.
Texten får användas fritt så länge källan uppges och det
inte sker i kommersiellt syfte. Detta gäller enbart den
skrivna texten och ej illustrationer, foton, grafer etcetera.
För det femte kommer de som drabbas mest och först inte att
vara desamma som har skapat problemen.
ISBN-nummer: ISBN 978-91-9774-811-7
Att hitta fungerande lösningar tillräckligt snabbt är med andra ord
en gigantisk samhällelig utmaning.
Denna publikation har
tillkommit med stöd från:
Harald Elldins fond
Letterstedtska föreningen
Naturvårdsverket
Nordiska ministerrådet
Med denna bakgrund är det självklart att Föreningen Norden
engagerar sig. Vår uppgift är att driva angelägna samhällsfrågor,
verka för nordiskt samarbete när det behövs och bidra till ökad
medvetenhet om detta bland medborgarna.
Norden har mycket kvar att göra för att fasa ut sitt beroende av
fossila bränslen, inte minst inom transportområdet. I andra avseenden har vi kommit längre än andra, det gäller energieffektivisering och uppvärmning. Vi är också väl fungerande samhällen i
demokratisk, social och ekonomisk mening. Detta är viktiga förutsättningar för att kunna gå före andra länder och axla ett ledarskap i klimatfrågan.
Det är Europa som genom EU idag driver frågan om lösningar på
global nivå. I detta arbete kan de nordiska länderna tillsammans
utgöra en stark röst, både i utformningen av politiken och som
leverantörer av praktiska exempel. Det folkliga stödet och engagemanget för denna politik kommer att behövas. Därför har föreningen Norden och andra folkrörelser en viktig roll att spela.
på sidan 72. Tillsammans kommer Föreningen Norden och Global Utmaning också att genomföra möten och seminarier om
klimatpolitiken. I januari 2009 inleds en studiekampanj tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan som siktar till att inför
FN:s klimatmöte i Köpenhamn i slutet av samma år, engagera
medborgarna i de många svåra frågor och avvägningar som politiken står inför. Om denna studiekampanj kan du också läsa mer
om på sidan 72.
Inger Jägerhorn, som är skriftens författare, har intervjuat 19
experter/opinionsbildare från olika sektorer och delar av Norden.
De uttrycker starka farhågor för att förhandlingarna inte kommer
att leda till tillräckligt konkreta eller långtgående åtaganden. Alla
måste bidra men alla kan inte göra det lika skyndsamt eller på
samma sätt.
Det som inger hopp är att problemet går att lösa. Alternativ teknik finns och kostnaderna är ofta blygsamma, särskilt om åtgärderna sätts in snart; det är många gånger lönsamt att byta teknik, även om investeringarna i början kan vara stora.
Nordens regeringar har än så länge inte visat någon större förmåga att axla ett ledarskap i klimatfrågan. De skulle kunna göra
mycket mer. En jämförelse av de nordiska ländernas klimatmål
visar att dessa visserligen är ambitiösa, men att det fortfarande
finns mycket att önska. En sammanfattning av jämförelsen hittar
du på sidorna 68-69. Jämförelsen i sin helhet publiceras på
www.arenanorden.org, som är en debattsida om norden och klimatpolitiken.
Vi har ställt samman sex förslag till åtgärder som vi önskar att de
nordiska regeringarna vidtar. På sidorna 70-71 kan du läsa förslaget och uppmaningen i dess helhet.
Stockholm 2008-11-07,
Kristina Persson, ordförande för
Föreningen Norden i Sverige
Detta är en uppdatering av den rapport som utkom i mars 2008.
Det nya i denna upplaga är framförallt fem nya intervjuer. Nu
finns bland annat alla fem nordiska ministrar med ansvar för klimatet intervjuade. Föreningen Norden samarbetar med tankesmedjan Global Utmaning som driver ett stort klimatprojekt åren
2008-2009. Mer information om detta projekt kan du läsa om
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 5
Innehåll
7
8
10
11
14
17
Vår klimatpanel
“Uppdrag Norden” är “Uppdrag Jorden”
Låt oss anta att…
Det önskvärda och det möjliga
MAKT OCH VANMAKT I KLIMATFÖRHANDLINGARNA
På politikernas bord / Inför det okända / Opinionerna /
Vänteläge i industrin
Förhandlingarna
Ramverket / Förutsättningar och risker / Ledarskap / Fördelning av åtaganden / Fossilfri framtid / Energislukarna / Transporterna / Försäkring och
finans / Klimatprotektionism
22
Verktygslådan
24
Förhandlingsgeografin
29
30
67
68
70
Kostnader och priser / Marknad och styrmedel / Finansiering / Övervakning
De centrala spelarna:
Europeiska Unionen / Norden: Danmark, Finland, Norge,
Sverige / USA / Australien / Kina och andra växande ekonomier / Ryssland /
OPEC-länderna / Utvecklingsländerna
Nytt tänk
Intervjuerna
Efterord
Appendix 1
Appendix 2
6 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Vår klimatpanel
31
32
33
34
35
36
CONNIE HEDEGAARD, dansk klimat- och energiminister
39
40
ANDERS WIJKMAN, Europaparlamentariker och specialist på klimatfrågor
42
45
49
50
53
56
58
60
62
64
65
PAULA LEHTOMÄKI, finsk miljöminister
THÓRUNN SVEINBJARNARDÓTTIR, isländsk miljöminister
ERIK SOLHEIM, norsk miljöminister
ANDREAS CARLGREN, svensk miljöminister
ALLAN LARSSON, tidigare bland annat finansminister, nu rådgivare i klimatfrågor
hos EU-kommissionens ordförande
ASMUND KRISTOFFERSEN, norsk stortingsledamot och ordförande i NR:s
klimatutskott
BJÖRN HÄGGLUND, tidigare vicekoncernchef Stora Enso
BO KJELLÉN, veteranförhandlare i klimatfrågor
CHRISTINA GESTRIN, riksdagsledamot i Finland
GÖRAN PERSSON, tidigare statsminister som lanserade ”det gröna folkhemmet”
JAN-ERIC SUNDGREN, klimatansvarig i Volvos koncernledning
JAN-ERIK ENESTAM, direktör för Nordiska Rådet i Köpenhamn
LENNART DALÉUS, tidigare vd för Greenpeace Norden
ROLF ANNERBERG, generaldirektör i Formas
THOMAS BECKER, chef för danska regeringens ”klimasekretariat”
FRANÇOIS FILLON, fransk premiärminister
MICHAEL ZAMMIT CUTAJAR, Malta, en av ordförandena i huvudförhandlingarna
år 2009
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 7
”Uppdrag Norden” är ”Uppdrag Jorden”
Världens länder är överens om att jorden tycks gå mot en klimatkatastrof. Det är
därför de förhandlar. Ett mera närliggande hot är att vi får en förhandlingskatastrof
– att vi får ett avtal som inte blir tillräckligt effektivt. Det finns många skäl till
optimism men en hel del till pessimism. Det kan bli för sent, och för lite.
Uppvaknandet i klimatfrågan går i olika takt i olika länder. Sternrapporten och Al Gores globala väckelsemöten väckte västvärlden. Klimatfrågan exploderade i det allmänna medvetandet för
bara två år sedan.
För att få en fortsättning på det tämligen tandlösa Kyoto-avtalet
samlades världens länder på Bali i december 2007. Bali Action
Plan slog fast att ett nytt klimatavtal ska vara på plats i december
2009 i Köpenhamn.
EU har en liten andel av världens CO2-utsläpp, men förmådde
påverka förhandlingarna i ett kritiskt läge. Kan Norden göra om
samma konststycke? En liten men avgörande faktor kan få klimatet att plötsligt ”tippa över”. Kanske kan en liten grupp länder på
samma sätt få förhandlingarna att tippa över – i positiv riktning?
Det vore i varje fall värt att pröva.
Norden har vissa naturliga trumfkort på hand.
Ett framtidslaboratorium Små öppna ekonomier är beroende
Det är ett år till dess. Mest illavarslande är att vissa länder nu talar
om målsättningar för år 2050. Då är det för sent att stiga tidigt
upp.
Pådrivande på Bali var EU. Vid toppmötet våren 2007 beslöt
regeringscheferna vilka utsläppsmål som EU skulle uppnå 2020 –
det som Bali-mötet skulle handla om. Detta beslut användes som
påtryckningsmedel vid Bali-konferensen, främst mot USA. Först
efter Bali presenterade EU-kommissionen bördefördelningen
inom EU för att förverkliga toppmötets beslut. Det blev ett
ramaskri på sina håll. Men strategin var smart. Utan EU hade det
inte blivit någon överenskommelse på Bali.
Indirekt kan Norden ta åt sig en del av äran, eller kanske inte hela
Norden, men de tre nordiska länder som tillhör EU. Här är det nordiska dilemmat i ett nötskal. Vi är så lika och ändå så olika –
antingen det gäller EU-medlemskap, euro, Nato eller energistruktur. Norden har beskyllts för att driva de små stegens fridfulla
samarbete, och för att de stora projekten ofta har havererat.
Kanske det. Men är det en evig sanning?
Klimathotet skulle för Norden kunna bli en nytändning på samma
sätt som det blivit för EU. Det finns knappast en fråga som kunde
vara mera skräddarsydd för Norden. Dessa små rika länder har
ökat sitt välstånd (mätt i BNP/capita) och samtidigt sänkt sina
CO2-utsläpp, en häpnadsväckande kombination som får länder
som Japan, Indien, Kina och Sydkorea att imponeras och
förundras.
8 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
av sin anpassningsförmåga till den globala verkligheten. En sådan
kultur har lättare att stöda strukturförändringar, gynna innovationer och tänka nytt och sunt. Byggnormer, teknikutveckling och
skatter kan gynna klimatsmarta lösningar.
Målkonflikten mellan frihandel och miljöpolitik är de nordiska
länderna vana att konfrontera. Redan mullrar den energiintensiva
industrin som reser begripliga krav på skydd mot ”klimatdumpning”. Samtidigt kan ökad protektionism slå hårt mot hela
världshandeln och förgifta förhandlingsklimatet. En nordisk analys
kunde beskriva hur en långtgående klimatpolitik som inte raserar
frihandeln kunde se ut.
Långa avstånd, tät befolkning. På de stora avstånden i glesbe-
folkade delar av Norden fungerar inte alltid miljövänliga kollektiva
transporter. Att fasa ut beroendet av fossila drivmedel är därför en
nödvändighet, inte minst för att det beroendet också är en säkerhetsfråga. Å andra sidan klumpar också vår lilla befolkning ihop sig
och urbaniseras liksom resten av världen i rask takt. En tät population är all lönsam kollektivtrafiks förutsättning. Urbanisering ger
en enastående möjlighet till nya smarta kollektiva trafiklösningar.
Samhällsbyggandet är en nyckelfråga i klimatpolitiken.
Ökad självinsikt. Vi kanske inte alltid är bäst? Man behöver inte
uppfinna hjulet på nytt. Världen över finns exempel på intressant
klimattänkande. Det går att friskt låna idéer av andra, likaväl som
att själv inspirera inte minst utvecklingsländer som ännu inte
byggt fast sig i en föråldrad teknologi.
ILLUSTRATION: MAGNUS BARD
Medborgarförankringen. Klimatfrågan har stöd i opinionen. Här
behövs inget försiktigt nordiskt tassande. Det går att genomföra
en snabbare tidtabell för nedskärningar och att ge opinionen
ytterligare stimulans, kanske genom tävlingar mellan medborgare, byggentreprenörer och kommuner. Agenda 21-konceptet
från Riokonferensen kunde återupplivas. Det var en framgång i
Sverige och engagerade människor, framför allt ungdomar, lokalt.
inom uthålliga ramar. Här finns som på en bricka en av de mest
progressiva och klimatsmarta strategier man kan tänka sig.
Uppdrag Norden. En klimatmedveten politiker är en visionär politiker. Det är någon som vet att hon eller han nu står inför sitt förmodligen viktigaste och svåraste politiska uppdrag. Uppdrag
Jorden.
Den unika nordiska allemansrätten är en filosofi som handlar
om att nyttja utan att förstöra, att använda naturen men bara
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 9
sekel stannar vid två grader vilket börjar verka optimistiskt. Hur oroliga ska vi vara?
Klimatet på jorden har aldrig varit konstant. Det har funnits många istider. Till och med under
den korta tid av jordens historia som människor har levt här har klimatet växlat betydligt,
påverkat av olika naturkrafter.
Det finns ett starkt samband mellan jordens temperatur och mängden koldioxid (CO2) i atmosfären. Koldioxid, den dominerande växthusgasen, släpper fram solljuset men förhindrar värmestrålningen tillbaka ut i rymden. Ju mera koldioxid desto varmare klimat.
Efter 1800 händer något märkligt – CO2-halten stiger allt brantare. Efter 1970 har den rusat
ytterligare. Under 650 000 år har koncentrationen av koldioxid aldrig varit så här hög. Nu väntas en temperaturstegring på 1,8-4 grader till år 2100 jämfört med 1989-1999. Om ingenting
görs för att stoppa utvecklingen kan temperaturstegringen bli över 6 grader, en katastrof för
livet på jorden som det ser ut i dag. Skillnaden mellan i dag och senaste istid är 4-5 grader.
I sina senaste rapporter har IPCC blivit allt säkrare på sin sak. Klimatpanelen säger nu att det
med 90 procents sannolikhet är människan som är huvudorsak till uppvärmningen efter år
1950. Jorden har fått en ny naturkraft – människan.
Elva av de tolv senaste åren har varit de varmaste efter 1850. Under rekordvärmen 1998 beräknas minst 35 000 personer ha dött av hettan i Europa. Nyligen konstaterade forskare som
besökte Arktis att en fjärdedel av isen försvunnit på bara det senaste året, andra talar om 33
procent.
•
Låt oss anta att temperaturhöjningen detta sekel blir två grader. Då händer följande:
Sverige klarar sig ganska bra – till en början. Sydsverige får ett klimat som liknar Frankrikes.
Mellansverige ett som liknar Danmark och Nordtyskland. Norra Sverige ett som liknar det mellansvenska. Östersjöns salthalt minskar. En stor del av organismerna som redan har det kämpigt i det bräckta vattnet, slås ut. Isen på Östersjön försvinner vintertid. Fjällens natur ändras
kraftigt. Fjällvandringar blir skogspromenader. Rennäringen får stora svårigheter. När vattennivåerna stiger ökar risken för ras och översvämningar i kustnära områden. Många fågelarter
försvinner, andra tillkommer. Lövträden breder ut sig norrut – förutsatt att de hinner och klimatet inte ändras för snabbt.
För resten av Europa är situationen allvarligare. Sydeuropa blir mer och mer likt en öken.
Klimatet påminner om det i Nordafrika med sommartemperaturer över 40 grader. I Nordafrika
kan dagstemperaturen stiga till 60 grader.
En del kan tycka att utsikterna för Sverige är tilltalande. Men risken är stor att klimatförändringarna utlöser lokala katastrofsituationer som allvarligt hämmar världsekonomin. Stagnation betyder arbetslöshet, stigande fattigdom och social oro. Sveriges ekonomi är intimt sammanflätad med omvärldens. En ekonomisk nedgång i världen kommer att drabba Sverige allvarligt.
•
Låt oss anta att det ännu går att göra något!
10 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Det önskvärda och det möjliga
På Bali i december 2007 stakade FN:s klimatkonferens ut vägen till ett globalt klimatavtal i Köpenhamn i december 2009. På drygt ett år ska världens ledare nu
röra sig från det önskvärda till det möjliga. De kommer att snubbla över hinder,
piskas av opinioner, skrämmas av nya klimatdata och pressas av tidsbrist. Resultatet, ett nytt klimatavtal, kommer att avslöja skillnaden mellan retorik och handling. Och till slut kommer klimatförändringarna att avslöja om avtalet är tillräckligt
globalt och tillräckligt effektivt.
Med inspiration från intervjuerna ställs här det önskvärda
mot det möjliga i en lista med kikarsiktet inställt på de närmaste åren. Här listas också utgångspunkter och farhågor
inför de kommande förhandlingarna. Sist punktas några
öppna frågor.
ILLUSTRATION: MAGNUS BARD
Låt oss anta att ….
oss anta att de försiktigaste prognoserna från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental
• Låt
Panel on Climate Change) slår in. Låt oss anta att temperaturhöjningen på jorden under detta
ÖNSKETÄNKANDE
Att man kan nå klimatmålen genom frivilliga överenskommelser, från staters och/eller näringslivets sida.
Klart otillräckligt!
Att det går att få globala kvoter för utsläppen som gäller
alla länder lika. Önskvärt men inte möjligt!
Att det går att ersätta bindande åtaganden med löften och
att sikta på år 2050. Nej, det måste vara verifierbara
åtaganden med sikte på 2020 och 2030!
Att USA kommer att acceptera Kyotoprotokollets basår
1990 för att mäta sina utsläpp. Osannolikt, även med
nya makthavare.
Att det finns en fri lunch för något land i dag. Nej, alla
måste satsa!
Att det sluts ett omfattande och bindande globalt avtal
med verifierbara åtaganden. Verklighet och retorik
kommer knappast att mötas.
Att tro att tekniska lösningar är tillräckligt för att stoppa
klimatförändringarna, så att man inte måste göra så
mycket annat. Det måste man, annars blir det inte tillräckligt med tekniska lösningar!
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 11
MÖJLIGT
UTGÅNGSPUNKTER
Att bördorna (nedskärningarna i utsläpp) inte fördelas lika
Nyckelfrågan är att CO2-utsläpp får ett pris i EU och USA
mellan länderna, utan blir ”shared but differentiated”.
som är tillräckligt högt för att driva på en utveckling
bort från fossila bränslen och mot större energieffektivisering.
Att vissa stater/regioner, framför allt EU och USA tillsammans, går före i att skapa ett pris på utsläppen och att
dominoeffekten drar med sig resten av OECD.
Att EU, USA och Kina kan göra upp om ett litet antal
centrala frågor (CO2-pris, garantier mot ”läckage” från
energitung industri osv).
Utan vissa bindande åtaganden från USA och Kina (som
Idag vet ingen hur snabba
klimatförändringarna kommer
att vara. I dag vet ingen hur
genomgripande effekterna av
dessa kommer att bli…
tillsammans står för 40 procent av världens utsläpp)
blir ett klimatavtal tämligen verkningslöst. Båda har rört
sig i förhandlingarna men har långt kvar, speciellt Kina.
ges – vilka, blir en central förhandlingsfråga.
king” (bästa resultat blir norm) – trots motstånd från
Indien.
Tungt beroende av fossila bränslen är en säkerhetsrisk.
Att flera förhandlingsarenor kan och kommer att användas:
WTO, UNEP, G8, G12, G20, i viss mån OECD.
Olje- och gasleveranser har redan används som politiskt påtryckningsmedel. Detta (liksom ett högt oljepris) kan påskynda övergången till förnybar energi.
Att någon form av globalt avtal till slut nås inom FN:s ram.
Det behöver inte finnas ett samband mellan BNP-tillväxt
Vad händer om avtalet visar sig vara långt ifrån tillräckligt (som det första Kyoto-protokollet var)?
Hur ska tillräckliga ekonomiska resurser komma u-länderna till del? Bistånd eller andel av klimatskatter?
Hur ska avtalen övervakas? Hur ska överträdelser
bestraffas?
Att någon form av garantier mot ”klimatdumpning” måste
Att vissa centrala industrisektorer accepterar ”bench-mar-
ÖPPNA FRÅGOR
Vad händer om strukturförändringarna i våra samhällen
blir alltför starka, så att social oro blir följden?
FARHÅGOR
Att ett avtal fördröjs eller blir så urvattnat så att verklig-
heten springer förbi det.
och ökad energiförbrukning (Norden har bevisat det!).
Att klimatprotektionismen blir så stark att frihandelsavtal murknar inifrån, världshandeln stagnerar och hela
världsekonomin slår back.
De mest framgångsrika och kostnadseffektiva investe-
Att företagen skrämmer upp folk med arbetslöshet så att
ringarna görs genom energisparande.
opinionstrycket avtar.
Att EU:s existerande system och regelverk för utsläpps-
Urbaniseringen ger stora möjligheter till klimatsmarta kol-
handel, monitoring och rapportering kommer att graderas upp till ett globalt system.
lektivtrafiklösningar.
Att en stark nedgång i världskonjunkturen bromsar villigheten att satsa tillräckligt på anpassning inför klimatförändringarna, på innovationer och på en friare handel, i stället för att detta ses som en tillväxtmöjlighet.
Vad händer om klimatförändringarna blir så snabba att
anpassningen tar alla resurser och alla krafter i
anspråk så att samhället inte dessutom orkar med nödvändiga strukturförändringar inför framtiden? Hur
ska kostnaderna för denna anpassning fördelas mellan
länder – de länder som skapat uppvärmningen är inte
de samma som drabbas hårdast?
Att Världsbanken blir ett viktigt instrument inom den finan-
siella sektorn av klimatavtalet (för överföring av teknologi till u-länderna).
Kolet går inte att tänka bort. Det finns jättelika kolresurAtt man når en överenskommelse om ”comparability of
efforts”, det vill säga hur man kan jämföra exempelvis
åtaganden som Japan gör med åtaganden som Indien
gör.
Att u-länderna också måste lägga något på bordet, kanske
åtaganden om hur de kan förbättra sin energisektor
genom att satsa på förnybar energi, effektivisering och
bra samhällsplanering
Att de nordiska länderna lyckas presentera en gemensam
klimatstrategi på vissa områden, och framför allt kan
visa vägen när det gäller praktiska tillämpningar.
ser i världen som är relativt lättåtkomliga. Men utsläppen måste tas om hand.
Att klimatet används som en förevändning för importstopp
eller andra handelshinder.
Sänkor för att ”begrava” CO2-utsläpp från industrin går
inte att tänka bort för rätt lång tid framåt men är en
övergångslösning. Genom sänkor rundar man problemet att på allvar gå över till förnyelsebar energi.
Kärnkraften går inte att tänka bort men den ses som en
övergångslösning av samma skäl som kolkraften. Att
gömma undan avfall i stället för att förhindra att det
uppstår är inte hållbart i längden.
Bilen går inte att tänka bort men kommer att användas på
ett annat sätt. Antagligen får vi hybridbilar, som delvis går på el, förhoppningsvis producerad med förnybar
energi. Etanol kan vara en återvändsgränd. Biodiesel
har ännu ingen enhetlig standard.
I dag vet ingen vilka tekniska lösningar som kommer att
Att avtalet blir för vagt eller för snårigt med många undantag (speciellt för de elintensiva industrierna, stål, aluminium, bygg och papper), så att det blir svårt att
avgränsa och övervaka.
Att alltför många områden dras in i klimatförhandlingarna: villkorat bistånd, demokratifrågor, frihandelsavtal med mera.
Att det inte blir tillräckligt starka incitament för nödvändiga strukturförändringar i samhället.
Att klimatet betraktas som en ”sektorsangelägenhet” för
miljöministrar, och klimathänsyn inte integreras i alla
politikområden och samhällssektorer - byggnadssektorn, transporter, handel m.fl.
ILLUSTRATION: MAGNUS BARD
erbjudas om fem eller tio år.
12 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 13
MAKT OCH VANMAKT i klimatförhandlingarna
Naturvetenskapliga undersökningar och ekonomiska
kalkyler har duggat tätt. De tunga grundstenarna är
rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC och Nicholas
Sterns ekonomiska utredning hösten 2006.
I den här rapporten ställs frågan vilka förutsättningarna
är att de 192 länder som nu förbundit sig att förhandla
lyckas få ett tillräckligt omfattande och tvingande globalt avtal. Var ligger fallgroparna och låsningarna?
Kan de nordiska länderna spela en roll? Var möts politik och individ i klimatfrågan?
”Klimatet är för politikerna vad
vädret är för allmänheten
– de kommer inte undan det.”
(Allan Larsson)
Det nordiska perspektivet finns med av flera skäl, av vilka
På politikernas bord
Jorden har feber säger klimatets väckelsepredikant Al
Gore. Tunga utredningar säger detsamma, på ett torrare men mera exakt sätt. Och världens länder har reagerat.
Det nuvarande tämligen tandlösa Kyoto-protokollet
löper ut 2012. För att det inte ska uppstå ett glapp
måste ett nytt globalt avtal vara på plats senast inom
år 2009. Uppmarschen för detta började vid klimatkonferensen på Bali i december 2007.
Frågorna är stora och det är lätt att känna vanmakt.
Klimatförändringarna förefaller att gå snabbare än
vad vetenskapsmännen hittills har trott. Det är i dag
mera realistiskt att tro att det är de dystrare progno-
14 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
serna som kan slå in, att temperaturökningen inte
stannar vid två grader, dels på grund av att utsläppen
inte begränsas tillräckligt mycket, dels för att det upp-
”Klimatfrågan är
politikens återkomst!”
(Göran Persson)
står samverkande effekter, ”ras”, som leder till snabba
förändringar. Dramatiska effekter på livet på jorden
kan kanske inte undvikas.
två är centrala. Nästa år står Norden i fokus. Klimatförhandlingarnas final äger rum i Köpenhamn i december 2009. Och Sverige har ordförandeskapet i EU under
senare halvåret 2009.
Arbetsmetoden har varit att intervjua en klimatpanel
på nitton personer (intervjuerna har skett individuellt)
och försöka dra slutsatser av intervjuerna.
Intervjuerna drar åt olika håll. Många i panelen
pekar mera på det önskvärda än på det möjliga resultatet av klimatförhandlingarna. Det kanske återspeglar situationen också i förhandlingarna. I ett läge
när man borde samla ihop trådarna börjar de spreta
mer än någonsin. Därför behövs det en strategi – och
varför inte en nordisk sådan?
Den största globala frågan någonsin har landat på
politikernas bord. Det maktpolitiska spelet har redan
börjat.
förhandla utgående från händelser som ännu inte
inträffat. Men mycket tyder också på att klimatförändringarna kan komma snabbare än beräknat.
Västvärldens representanter möter ett pedagogiskt
dilemma vid förhandlingsbordet. I över hundra år har
i-länderna framställt sig själva som exempel för den
övriga världen. Vi har framstått som överlägsna när det
gäller demokrati, samhällsbygge, teknik, välfärd och
ekonomisk tillväxt. ”Gör som vi”, har västvärlden sagt
till utvecklingsländerna, ”följ i våra fotspår, så går det
er väl!”
I klimatfrågan är det annat ljud i skällan. ”Gör absolut inte som vi har gjort! Då går det illa för hela vår
jord!”
Många fruktar att vi står inför en skrämmande och
ohanterlig förändring av vårt sätt att leva. Men det är
just vår livsstil som är orsak till klimathotet.
- Människan har själv blivit en naturkraft, konstaterar Bo Kjellén.
Lennart Daléus påpekar att anpassning tidigare var
människans överlevnadsstrategi. Nu är den livsfarlig.
Samhället kan ställas inför stora påfrestningar. Politikerna kan bli oroliga för att kraftiga sociala och ekonomiska spänningar ska bli följden av insatserna mot
klimathotet. Mot det måste ställas att klimatförändringarna i sig kan ha ännu värre konsekvenser.
En tänkvärd fråga ställs av Allan Larsson: om vi för
femton år sedan hade fått höra att det skulle införas en
ny teknik på global nivå, en teknik som skulle möjliggöra sekundsnabba kontakter över hela jordklotet, som
i ett slag skulle leda till nedläggning av fabriker som
tillverkade en gammalmodig teknik, göra varje människa direkt nåbar var hon än befann sig, revolutionera
sättet att bedriva handel på, göra många yrken obsoleta – hade vi då vågat satsa på IT-revolutionen?
Förmodligen inte. Den bara kom. Och på femton år
har alla de fruktade konsekvenserna slagit in. Men vi
överlevde. Vi lever kanske till och med bättre än tidigare. Världen har inte bara anpassat sig. Mycket har
förändrats i positiv riktning, nya affärsmöjligheter, nya
kontakter och en ny öppenhet har etablerats världen
runt.
Inför det okända
- Med klimatet kan man inte förhandla, säger Bo
Kjellén. Man kan inte stoppa klockan eller ta time-out
och återkomma senare.
- Ingen politiker med självaktning kan i dag strunta
i klimatfrågan, säger Göran Persson.
Tidshorisonten ur politikerperspektiv är ovanligt
lång, IPCC:s rapporter tar sikte på år 2100. Man måste
”Ländernas möjlighet att
agera internationellt är beroende
av gynnsamma politiska
betingelser på hemmaplan.”
(Bo Kjellén)
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 15
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGARNA
Globala utsläppsprognoser till 2050
(Gigaton CO2-ekvivalenter)
OECD
BRICS*
Resten av världen
25
Ramverket
Förutsättningar och risker
20
Efter många år av förberedelser antog FN år 1992 en
ramkonvention om klimatförändringar i Rio de
Janeiro. I konventionen slog man fast en viktig princip, nämligen att i-länderna, de stora utsläpparna,
skulle ta ledningen i kampen mot klimatförändringarna och dess skadliga effekter.
I den snårskog av grupper och undergrupper som tillsatts för att förbereda ett avtal kan det vara svårt att
hålla huvudfrågan i sikte, nämligen vilken åtgärd som
är den viktigaste för att begränsa utsläppen. Man torde
kunna avgränsa den till en enda faktor, priset på koldioxid. Får man ett sådant pris kommer mycket annat
förmodligen att ge sig själv.
Risken är att förhandlingarna blir så komplicerade
att de blir något av ett självspelande piano. Alltför
många frågor kan läggas på förhandlingsbordet för att
man ska få flera kort att spela med. Det kan bli kopplingar till i det här sammanhanget ovidkommande frågor som demokrati, mänskliga rättigheter och bistånd.
De värsta utsläpparna bland både företag och länder
kan kräva olika former av undantag. Alltför många
undantag innebär gränsdragningsproblem och en
komplicerad övervakning.
Farorna med lurpassande, fiffel och ”you first”-mentaliteten nämns av många i intervjupanelen. Andreas
Carlgren pekar på en lurig rubrik i förhandlingsupplägget: ”Unintended consequences”, oavsiktliga konsekvenser. Där gömmer sig till exempel ersättningskrav
när länder anser sig drabbas alltför hårt av utsläppsbegränsningar.
- Pusselbitarna finns i den akademiska världen och
hos alla förhandlare när vi pratar sinsemellan. Men de
finns inte på förhandlingsbordet och är ännu inte en
del av förhandlingarna, säger Anders Turesson, svensk
chefsförhandlare i klimatfrågor, i DN 2007-06-09.
Nedgången i ekonomin kan påverka förhandlingarna
negativt. Näringslivet protesterar redan mot extra
pålagor. Thomas Becker är rädd för att klimatet blir
gisslan nu når vi går in i en kraftig lågkonjunktur. Men
de nordiska miljöministrarna hävdar att omställningar
och ny teknik tvärtom skulle kunna bli ekonomins nya
draglok. Klimathänsyn kanske inte är negativt för
tillväxten, säger Nicolas Stern. Det kanske är själva
tillväxtprojektet.
Konkurrensfrågan kommer att bli en nyckelfråga.
Protektionismen sticker upp sitt fula tryne – eller är
klimatprotektionism mera rumsren än andra typer?
15
”Ytterst är det en fråga
för statsministrarna.”
10
(Bo Kjellén)
5
0
2005
Källa: OECD
2030
2050
*Brasilien, Ryssland , Indien, Kina
Efter det var hastigheten inte direkt svindlande. Ett
första konkret steg för att nå konventionens mål kom
med Kyotoprotokollet år 1997 som trädde i kraft 2005
och slog fast begränsningar i utsläppen för i-ländernas
del åren 2008-2012.
Genom en dramatisk tångförlossning vid mötet på Bali i
Opinionerna
Sannolikt behövs en positiv allmän opinion för att
bedriva framgångsrika förhandlingar, åtminstone i den
mer utvecklade delen av världen.
Många luftar sin oro för att kraften i opinionstrycket
inte håller i sig (Göran Persson, Lennart Daléus,
Asmund Kristoffersen). Andra är mera optimistiska
(Anders Wijkman, Allan Larsson, Bo Kjellén). De nordiska miljöministrarna är beredda på att det blir motigare att fatta tuffa politiska beslut.
Klimatentusiasmen kan blekna för att ingen orkar
engagera sig så starkt så länge. Finanskrisen svepte
bort klimatfrågan från agendan. Vem bryr sig om att
temperaturen stiger när börskurserna rasar?
”Vi upplever att näringslivet och den
privata sektorn ligger steget före
politikerna i kunskaperna
om miljön och klimatet.”
(Jan-Eric Sundgren)
Opinionen kan också svänga när åtgärderna börjar
svida (Björn Hägglund, Jan-Erik Enestam). En bred
politisk konsensus kan ersättas av en polarisering
16 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
längs vänster-höger-skalan när de sociala och ekonomiska effekterna börjar bita på individplanet.
Industrier kan bli utslagna och arbetslösheten öka (Bo
Kjellén).
Vänteläge i industrin
Näringslivet är en mäktig opinionsbildargrupp. En del
företag rustar sig för att försöka förhindra konkurrens
från länder med mildare eller inga utsläppskrav. Andra
upplever sig själva som progressiva i klimatfrågan. De
gör något (i motsats till politikerna som bara pratar).
Företagsledare tänder inte på förhandlingar, säger
Thomas Becker. De har inte tid.
Industrin befinner sig i vänteläge. Deras öronbedövande krav på de politiska beslutsfattarna är: Ge oss
besked! Ett vanligt krav är globala regler, som gäller
”alla”. Ofta, men inte alltid, innebär ”alla” lika regler
för i-länderna, åtminstone för EU och USA, helst även
OECD-länderna. Draget till sin spets leder detta till
krav på skydd för industrin.
Företagen påverkas i klimatfrågan av hur kunderna
agerar. Den amerikanska bilindustrin har inte kunnat
undgå att märka att japanska tillverkare haft framgång med sina miljösatsningar.
– Hos konsumenterna börjar medvetenheten sprida
sig. Industrin är inte okänslig för det, konstaterar
Björn Hägglund.
december 2007 såg en ”Bali Action Plan” dagens ljus.
Denna färdplan ska följas fram till Köpenhamn. En
kursändring genomfördes. Också utvecklingsländerna
dras nu in i kraven att minska utsläppen. De ska stödas med teknologi, finansiering och kapacitetsuppbyggnad.
I Danmark förbereder man sig för det mycket
omfångsrika FN-mötet med den anonyma benämningen COP 15 (den femtonde partskonferensen i klimatkonventionens regi) i december 2009. Minst tjugotusen personer väntas delta. Danskarna har kalkylerat
tidpunkten för sitt värdskap noga. Den centralt placerade Thomas Becker förklarar:
- USA är i nyckelposition. Alla i USA säger att en ny
administration börjar göra politik fem månader efter
tillträdet, alltså i juni 2009, fram till december-januari
2010. Sedan blir de upptagna med valrörelser. December 2009 skulle kunna vara en bra tidpunkt. Det är
möjligt att vi är för tidigt ute. Men kanske kan vi få ett
politiskt avtal och kan detaljreglera efteråt.
Statsministrarna håller sig tills vidare i bakgrunden
av förhandlingsstrategiska skäl. De kan då gå in i förhandlingarna i ett kritiskt slutskede, menar Becker.
”Sällan har det internationellt funnits
mera press från den allmänna opinionen
och kraftigare politisk vilja.”
(Thórunn Sveinbjarnardóttir)
Förhandlingarna kommer att beröra både effekterna av
redan gjorda utsläpp av växthusgaser och minskningar
av de framtida utsläppen. De närmaste tjugu åren kommer vi att se delvis irreversibla effekter av utsläpp som
redan är gjorda. Skadorna på natur och samhällen
måste minimeras på olika sätt, genom vallar mot översvämningar, avsaltningsanläggningar för att tillgodose
behovet av dricksvatten, anpassning till nya eko-
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 17
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGARNA
Prognos vid ”business as usual”
för världens viktigaste utsläppsområden
(Mrd ton CO2)
system, ersättning för stormfällda skogar och liknande.
Mycket måste hanteras nationellt men internationella
hjälpinsatser kan behövas. De största skadeförsäkringsbolagen har redan börjat höja sina premier.
Huvudfrågan blir dock vilka åtgärder som måste vidtas för att omedelbart och kraftigt minska dagens
utsläpp, så att deras effekter efter tjugu år inte fortsätter att ytterligare späda på klimatförändringarna.
Åtgärderna betingas av ländernas olika utvecklingsgrad, energisystem, samhällsstruktur, antal invånare i
förhållande till landets areal och mycket annat. Det
mest globala av alla problem måste i många fall lösas
genom nationella åtgärder som knappast kan detaljregleras i förhandlingarna. Men åtagandena måste
göras på den globala arenan.
Ledarskap
- Ett knallhårt ledarskap saknas i klimatfrågan, suckar
Anders Wijkman. På Bali var EU dock ledande, och
EU:s hårda press på USA fungerade - det blev till sist
för pinsamt att som enda land, och det rikaste i världen, fortsätta blockera avtalet.
- Det är centralt att EU fortsätter pressa på USA,
understryker Thomas Becker flera gånger.
EU har också i praktiken varit föregångare genom
att bygga upp ett system för handel med utsläppsrätter, ETS. Den första fasen kritiserades visserligen som
tandlös. Men år 2008 har den andra perioden med tuffare krav inletts. Modellen fungerar, en övervakande
institution har etablerats i Bonn.
- Jag gratulerar EU till att vara först, och jag beklagar EU av samma orsak, sade en av världens ledande
energiekonomer, professor Denny Ellerman, på besök i
Stockholm. Ledaren bildar modell för dem som följer
efter. Men att leda är ensamt.
”EU har tagit ledningen i förhandlingarna. Vi har både en historisk plikt och
ett nutida krav på oss att göra det.”
(Paula Lehtomäki)
Betydelsen av en centralt placerad stark ledare som tar
personligt ansvar i processen ska inte underskattas.
Tyska förbundskanslern Angela Merkel sågs länge
som klimatets främsta förkämpe och fick både övriga
EU-länder och president Bush att böja sig för hårdare
klimatkrav. På senare tid har hon gjort ett blekare
intryck, tydligen pressad av tysk industri. Göran Persson
tror att klimatfrågan mycket väl kan bli Kinas internationella genombrott som en ny ledarnation i världen.
Stor enighet råder om att USA måste ingå i ett kommande
avtal, och att amerikanerna också måste tillåtas ta täten.
- Att tro att det gamla Kyotoupplägget som är
Europainfluerat kommer att fungera rakt av är fel,
säger Fredrik Reinfeldt i Veckans Affärer.
- USA kommer säkert med på vagnen, men de kanske
vill bygga vagnen själva, säger Björn Hägglund.
- Om USA kör ett eget spår så måste förhandlingarna
i något skede länkas in i den centrala FN-processen,
understryker Rolf Annerberg.
Världens CO2-utsläpp sektorsvis
Av människan förorsakade utsläpp av växthusgaser
Transporter
Bostäder och kommersiella byggnader
13,1 %
7,9 %
Industri
19,4 %
Energiförsörjning
25,9 %
Jordbruk
13,5 %
Skogsbruk
17,4 %
Avfall och avloppsvatten
2,8 %
”På Bali fick vi hål på myten
att de ekonomiska tillväxtländerna
ska slippa undan utsläppskraven.”
(Thomas Becker)
Fördelning av åtaganden
”Shared but differentiated”. Delade men graderade bördor är nyckelord i förhandlingarna. I det ligger att alla
länder ska göra något för att minska utsläppen, men
att alla inte behöver göra lika mycket. Det gäller ”bara”
att slå fast principerna för denna bördefördelning.
Industriländerna måste ge mest.
Den gamla beteckningen u-länder är inte längre relevant. Tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien och
Indonesien utvecklas snabbt - dessvärre ofta i ”fel” riktning. De slipper inte undan utsläppskraven, även om
de naturligtvis inte kan ta samma siffror som USA
(Thomas Becker). Det är länder med stora fattiga folklager men också stora fickor av en väldigt förmögen
över- och medelklass som ofta lever långt över västvärldens medelstandard.
”Man håller på att torpedera idén
att använda alternativa bränslen.”
(Göran Persson)
Differentiering blir det också inom i-världen. EU-kommissionen har föreslagit en fördelning för att uppnå sin
målsättning, där rikare EU-länder mer eller mindre
kraftigt måste minska sina utsläpp, medan de fattigare
medlemsländerna tillåts öka sina utsläpp. Resten av
världen torde följa denna process med intresse. Kan en
”EU-light”-lösning vara tänkbar på global nivå?
- Det finns starka rättviseskäl som talar för att
utsläppen bör räknas per capita, säger Andreas Carlgren, men det finns ännu starkare skäl för att inte göra
det – då kan inget rädda oss från en klimatkatastrof.
Om Kina och Indien först ska nå västvärldens utsläppsnivå per capita har vi alla kvävts för länge sedan.
Den rika världen hinner inte trappa ned sina utsläpp
tillräckligt snabbt. Carlgren vill ha konkreta mätbara
utsläppsmål och finansiering av åtgärder främst i
utvecklingsländer.
Deklarationer av goda avsikter, ”aspirational goals”,
duger inte säger våra intervjuade, det måste vara konkreta och mätbara minskningar. Och de måste vara
Kina
10
8
USA
6
EU
4
Indien
Ryssland
2
Japan
0
1990
2000
2010
2020
2030
Källa: UNDP Human Development Report
nedbrutna tidsmässigt från 2020 framåt – att sikta på
2050 är inte seriöst.
Fossilfri framtid
Vår användning av fossila bränslen är den ojämförligt
största orsaken till de skenande koldioxidutsläppen.
Världen kommer aldrig att tackla klimathotet utan en
kraftig omställning till förnybara bränslen inom
energiproduktionen. I dag är de fossila bränslena helt
dominerande. Göran Persson anser att beroendet av
olja är en betydande säkerhetspolitisk risk.
Oljepriset har stigit 365 procent på ett årtionde. Det
är inte bara illa. Det bidrar till att driva på omställningen från fossila bränslen. Frågan är bara: omställning till vad?
Vår klimatpanel bedömer att världen kommer att
fortsätta använda kol under en lång tid framöver. Det
finns så oerhört mycket kol i världen. Lösningen blir
sannolikt att fånga in och separera CO2 ur rökgaserna
och sänka den i sänkor i marken (gamla gruvhål) eller
under havsbottnen.
Och kärnkraften?
- De som säger att kärnkraften var en parentes kommer att få rätt. Men vi är inte där ännu, säger Fredrik
Reinfeldt i Veckans Affärer.
Björn Hägglund håller med men anser att kärnkraften i så fall måste göras bättre och att avfallet är ett
verkligt allvarligt problem. Vår klimatpanel ser kärnkraften som en övergångslösning.
Källa: FN:s klimatpanel: Syntesrapport
18 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 19
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGARNA
Prognos för världens energikällor 2030
Vid ”business as usual” är behovet 50 procent högre än i dag
Kol
Olja
Gas
Kärnkraft
Vattenkraft
Biomassa
Andra förnybara bränslen
Miljoner ton
2500
Medan kärnkraften står för 16 procent av världens
elproduktion har el från förnybara energikällor (sol,
vind, vatten och biobränsle) redan en andel på 18 procent. Till 2030 är potentialen 30-35 procent om ett ton
koldioxid kostar cirka 350 kronor att släppa ut. Kärnkraften kan dock väntas öka sin andel av världens
elproduktion från dagens 16 procent till 18 procent de
närmaste tjugo åren, menar IPCC.
Det är inte bara hur vi producerar energi utan framför allt
hur vi använder den som måste förändras. FN:s syntesrapport hävdar att 60-80 procent av utsläppsminskningarna kan nås inom energiförsörjning och energianvändning samt industriella processer.
Man beräknar att ”business as usual” resulterar i 50
procent högre energiförbrukning 2030 än i dag. Av
detta står utvecklingsländerna för 74 procent och
enbart Kina och Indien för 45 procent. Enligt beräkningar står fossila bränslen för 84 procent av ökningen
mellan 2005 och 2030. Vid ”business as usual” kommer
USA, Kina, Ryssland och Indien att stå för två tredjedelar av CO2-utsläppen i världen mellan 2005 och 2030
(IEA). Just nu är det ”business as usual”. Enligt IPCC
innebär det att den globala temperaturen kan stiga
över sex grader, ett skräckscenario.
Energislukarna
Omsorgen om det egna landets industri ligger traditionellt närmare de flesta politikers hjärta än omsorgen
om konsumenterna. När den europeiska stålindustrin
börjar kräva undantag från utsläppskraven ser
Michael Zammit Cutajar det som den globaliserade
ekonomins födslovåndor. Frågan är om klimatförhandlarna kan hålla stånd om industrin hotar med nedläggningar, utflyttningar och ökad arbetslöshet.
Det blir egendomligt om just de mest energiintensiva
branscherna beviljas undantag. Det är som att bevilja
de allra förmögnaste medborgarna speciella skattelättnader. Vissa nyckelbranscher måste man särskilt hålla
ögonen på. De mullrar redan i bakgrunden.
Om vi ser på hur utsläppen fördelade sig på olika
sektorer år 2002 får vi följande bild (inom parentes ges
ökningen per sektor från 2002 års nivå till 2030 vid
”business as usual”): kraftindustrin +24 procent (+79),
transporter 14 procent (+60), industri 23 procent eller
cirka en tredjedel om man räknar med indirekta
utsläpp (+60), byggnader 8 procent men 21 procent om
indirekta utsläpp inkluderas (+ 70), jordbruk och avfall
18 procent (+37), skogsbruk 14 procent. (Källa: Vattenfall.)
20 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Stålindustrin producerar cirka fyra procent av de totala
utsläppen av CO2. Byggnadsindustrin beräknas kunna
2000
leverera ett betydande bidrag till minskade utsläpp av
växthusgaser. Denna sektor hade år 2007 passerat trafiken som största utsläppsbov i USA. Skogsindustrin har
dubbla roller i klimatspelet. Skogen är viktig som CO2slukare, men stora skogsavverkningar lösgör väldiga
mängder koldioxid. Den nordiska skogsindustrin ligger
långt framme i energisparande.
1000
”Det är klart att vi måste ändra livsstil!”
0
(Jan-Eric Sundgren)
1500
500
1980 - 2005
2005 - 2030 (prognos)
Källa: OECD
Transporterna
Transporterna är vid sidan av energiproduktion och
industri en betydande källa för koldioxidutsläpp. Ett
omtänkande av stora mått väntar. Här går det inte att
samla in utsläppen och begrava dem i sänkor. Lösningarna måste bli en kombination av smartare trafiksystem och bränslesnålare fordon med drastiskt
minskade CO2-utsläpp. Strukturella förändringar i
trafiksystemen, ”intermodala lösningar” talar Jan-Eric
Sundgren om. Det betyder synkroniserade system.
Att få beslut om vilket bränsle som ska användas i
bilarna framöver är centralt för framtida bilproduktion. Etanol kan vara en återvändsgränd om den produceras på fel sätt (skogsskövling) och konkurrerar ut
matproduktion. Det bränsle som blivit lidande av etanolens starka ställning i Sverige är framför allt biogas,
trots att biogas enligt Naturvårdsverket är det klart
mest miljövänliga bränsle som finns i dag och minskar
CO2-utsläppen med 85 procent jämfört med bensin.
Men biogasen är, åtminstone hittills, mycket kostsam
att distribuera.
Enligt Jan-Eric Sundgren för bilindustrin många diskussioner med oljebolagen om att utvinna drivmedel ur
förnybar energi. Vår panel tror på elbilar, speciellt i
personbilstrafiken och helst el producerad med förnybar energi.
Från år 2012 kräver EU kvoterade utsläpp för all
flygtrafik som startar och landar i EU (även utomeuropeiska flygbolag). Flygbolagen tvingas köpa
utsläppsrätter om de inte klarar de nya gränsvärdena.
Det blir en mjukstart, men har ändå väckt protester
främst i USA, och EU-kraven väntas hårdna.
Europa genomkorsas redan av ett allt tätare nät av
supersnabba tåg. Här ligger Sverige och de övriga nordiska länderna långt efter.
Fartyg är den oöverträffat mest klimatvänliga trans-
portformen. En jämförelse mellan persontransporter i
övriga trafikslag kan göras genom att mäta utsläppen
av CO2-ekvivalenter (dvs alla växthusgaser omräknade) och ange gram per personkilometer. Siffrorna är
då följande: personbil 86 gr/personkm, långvägsbuss
(medelbeläggning) 34 gr/personkm, järnväg (Inter-city)
3,4 gr/personkm och flyg (mellanlång sträcka) 209
gr/personkm (Källa: Vägverkets transportforskningsinstitut). Som synes enorma skillnader!
Försäkring och finans
Den finansiella sektorn är exempel på att många branscher indirekt påverkas starkt av klimatfrågan. Banker och försäkringsbolag försöker redan nu sätta pris
på klimatförändringens effekter. Världens största försäkringsbolag räknar i sina prognoser in en ökning i
naturkatastrofer som förorsakas av klimatförändringar och det har redan satt avtryck i premierna.
"Klimatkrisen är akut och verklig.
Den väntar inte på utvecklingen på
Wall Street."
(Andreas Carlgren)
Klimatprotektionism
Hur varors CO2-innehåll ska hanteras i världshandeln
är en fråga som ännu inte kommit fram i förhandlingarna med full kraft. Men den energiintensiva industrin
mullrar redan i kulisserna.
Det protektionistiska kortet spelas redan ut bland
annat av länder som Frankrike och USA, vilket oroar
frihandelsvännerna och omedelbart leder till beskyll-
ningar för imperialism från u-länder. Frankrike har i
olika sammanhang fört fram tanken på importavgifter
för varor som inte belastas av någon CO2-avgift i sitt
hemland. Franske premiärministern François Fillon
svarade vid ett besök i Sverige så här på vår fråga:
- Man måste alltså i förhandlingarna uppnå ett globalt system – det är helt klart idealet – som tillåter precisa åtaganden och kvoter per industrisektor. Om man
inte når dit måste andra länder förstå att man inte kan
acceptera import av varor utan att på ett eller annat
sätt väga in en CO2-skatt på de utsläpp som de representerar. Enligt dessa linjer kommer vi att förhandla.
Jag tror att vår ståndpunkt ligger mycket nära den
svenska regeringens.
Och mycket riktigt uttalar sig Fredrik Reinfeldt så
här i Veckans affärer:
- Det är viktigt att komma ihåg att ju mer av
utsläppsrättshandel och koldioxidskatter vi får, ju mer
våra tjänster och varor som blir klimatmärkta, desto
mer kommer de som står utanför att kunna konkurrera
framgångsrikt med att vara miljöbovar. Därför är nyckeln att få med alla länder i ett avtal.
Det låter sig sägas. Men det blir inte ”alla länder”.
Och vad händer då?
Också EU-kommissionens ordförande José Manuel
Barroso har talat om att den europeiska industrin med
strängare utsläppskrav inte ska behöva ”lida”. Michael
Zammit Cutajar tolkar detta så att Barroso tänker på
konkurrensen från andra i-länder.
Med nationella utsläppsmål blir det alltid oklarheter
när en vara passerar en nationsgräns. När Sverige
(eller andra länder) redovisar sina CO2-utsläpp tas inte
CO2-innehållet i importen med. Den andelen skulle ge
en helt annan bild av CO2-utsläppen, konstaterar
Anders Wijkman.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 21
MAKT OCH VANMAKT
VERKTYGSLÅDAN
Kostnader och priser
”Money talks”. Prisbilden kommer att avgöra om och
hur snabbt en omställning kan ske från fossila bränslen till förnybar energi. Ett högt oljepris driver fram
alternativa bränslen, också om de behöver subventioner i ett begynnelseskede.
Ett högt koldioxidpris är ännu mera centralt, ja den
centrala frågan. Priset sätts vid handeln med utsläppsrätter av marknaden och den avgörande faktorn blir då
vilken gränsen blir för tillåtna utsläpp, och vad det kostar att överskrida den.
andra branscher som till exempel flyget.
Ekonomi är som känt att hushålla med begränsade
resurser. De flesta naturresurser har ett pris, och priset stiger när tillgången är begränsad - guld, olja, skog.
Vi har levt i en illusion att luften har varit ”obegränsad”. Så är det inte längre. De grundläggande ekonomiska lagarna måste nu börja tillämpas i klimatförhandlingarna.
- Prissätter man inte miljön, vilar inte systemet på
hållbar grund, säger Fredrik Reinfeldt (VA).
”Var skulle vi stå i Sverige
utan en bensinskatt?”
”De nordiska länderna kan stå som
exempel för andra. ”
(Björn Hägglund)
skatter. Men skatter på EU-nivå har aldrig varit ett
alternativ trots att det efterlyses av vår klimatpanel.
Skälet är att beslut om handel med utsläppsrätter fattas med majoritetsregler medan skatter kräver enhällighet inom EU.
Vår klimatpanel efterlyser ett slags skatteväxling,
en graderad bilbeskattning som kan subventionera de
bilar som drar minst (Björn Hägglund, Jan-Erik Enestam), och som kan vara progressivt dimensionerad
efter utsläppen. Asmund Kristoffersen tror att man kan
halvera CO2-utsläppen genom skatte- och avgiftspolitik.
”EU är beredd till teknologiöverföring
men har inga pengar anslagna.”
(Erik Solheim)
(Anders Wijkman)
Marknad och styrmedel
EU:s utsläppshandel kommer sannolikt att bilda
modell för en kommande global lösning. Handeln
påbörjades 1 januari 2005 och omfattar cirka 11 500
anläggningar inom industri och energiproduktion. Fem
börser i Europa handlar med utsläppsrätter (Nordpool,
Powernext, ECX, EEX, EXAA). Den andra handelsperioden startar 2008 och omfattar även andra växthusgaser. Enskilda länder inom unionen kan inkludera
Vilka styrmedel ska man välja? Svaret är sannolikt:
alla, och i kombination med varandra. Här behövs mera
analys av hur de olika styrmedlen kan användas och
vilka deras effekter blir.
Styrmedlen har olika acceptans i olika politiska kulturer. USA kan tänka sig regleringar men är negativ till
ökade skatter, som ses som en överföring från den privata sektorn till staten. I Europa använder man gärna
Finansiering
Överföring av teknologi, utbildning och samhällsplanering till u-länderna måste till stor del finansieras
av i-länderna. Det kan ske via fondering av delar av
inkomsterna från utsläppsrätter, skatter osv. Världsbanken och Internationella valutafonden kan engageras.
– De kan göra miljökopplingar till investeringarna,
påpekar Rolf Annerberg. Då får man en direkt, stor och
snabb praktisk effekt. Utvecklingsländerna vill gärna
ha ren teknik, bygga institutioner och utbilda folk men
kan inte finansiera det. Om man tar ut 15-20 euro/ton
i CO2-skatt ger det 35-40 miljarder euro till regeringarna. Av det kunde till exempel hälften överföras till uländerna. Thomas Becker tror att detta vore mindre
förödmjukande för dessa länder än om pengarna ges
som bistånd.
Övervakning
Internationella institutioner behövs för att övervaka
att det nya klimatavtalets åtaganden följs. Antingen
ett reformerat FN eller något helt nytt, tror Göran
Persson. Thomas Becker anser att de redan existerande systemen med EU:s klimatsekretariat i Bonn
mycket väl kan användas, och att t ex handeln med
utsläppsrätter och systemet för övervakning bara behöver uppgraderas.
De stora växande ekonomierna har inte den institutionella apparaten för att övervaka sina egna utsläpp.
Regimerna kanske betraktas med misstro i väst. Systemen är inte transparenta. Korruptionen kan vara
framträdande. Då är det enklare att begränsa kraven
till vissa bestämda sektorer som är lättare att övervaka. Men - ju fler undantag desto svårare övervakning.
Verktygslådan är i stort sett känd
• Handel med utsläppsrätter (med ett tak för utsläppen). Högre koldioxidpris bedöms vara avgörande för att minska
utsläppen (syntesrapporten). Målet måste vara en enhetlig global utsläppshandel. Men det kommer att dröja. Till en början
blir det sannolikt fråga om regionala områden (Europa, Nordamerika).
• Regleringar (som t ex individuell ransonering av antalet flygresor).
• Lagstiftning (om t ex nya byggstandarder).
Sveriges utsläpp av växthusgaser 2005
• Skatter (även skattelättnader) och avgifter. Internationell skatt på flygbränsle i form av avgift på varje biljett.
• Subventioner (t ex statligt stöd för att introducera ny energi- och koldioxidsnål teknik på marknaden).
• Tullar (med risker för sammanbrott av uppnådda framsteg i den fria världshandeln).
• Satsning på forskning och utveckling av nya tekniska lösningar (energiproduktion, bilbränslen, rening etc). En bred
uppsättning teknologier finns redan och kan kommersialiseras inom de närmaste årtiondena.
• Satsning på upplysning och information.
• Skogsplantering och bättre skötsel av framför allt tropiska skogar.
• Frivilliga överenskommelser mellan industri och regeringar (tror de flesta inte på).
22 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Inrikestransporter
28 %
Utrikestransporter
11 %
Bostäder och service
8%
Industri (ingår ej i minskningskraven)
28 %
Jordbruk
11 %
Avfallshantering
3%
Energiförsörjning
12 %
Källa: CDIAC EU-kommissionen
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 23
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGSGEOGRAFIN
Förändring av de nordiska ländernas utsläpp
Procentuell förändring 1993-2003
De centrala spelarna
• Europeiska Unionen
EU må vara en viktig spelare i förhandlingarna men
globalt är EU en relativt liten utsläppsbov. År 1990
(som är basår för utsläppsberäkningarna) var EU:s
andel av världens utsläpp 14 procent och den kommer
troligen att sjunka.
EU:s nedskärningsmodell kallas populärt 20-20-20.
År 2020 ska EU:s energiförbrukning ha minskat med
20 procent, 20 procent ska ske via energieffektivisering
och 20 procent komma från förnybara källor.
EU:s utsläppshandel antas bilda modell för en kommande global lösning. Den väntas bidra med upp till 60
procent av EU:s minskade CO2-utsläpp. Idén är att
sätta en övre gräns för hur mycket tung industri får
släppa ut och sedan omsätta den tillåtna andelen i kvoter (en utsläppsrätt motsvarar ett ton CO2-utsläpp)
som företagen får handla med sinsemellan. Avgörande
är förstås att priset på kvoterna är tillräckligt högt
eftersom det givetvis kommer att vägas mot företagens
kostnader för rening.
Under den första fasen 2005-2008, som omfattade
cirka 11 500 anläggningar inom industri och energiproduktion, var resultaten föga imponerande, framför allt för att kvoterna delades ut gratis. Men den
andra fasen som inleddes 2008 och omfattar även
andra växthusgaser är betydligt tuffare.
Våren 2007 slog EU:s toppmöte fast nya mål för unionens totala utsläpp. Med dessa i bagaget förhandlade
EU på Bali. Den precisa fördelningen mellan medlemsstaterna kom först i januari 2008 och väckte ett
ramaskri i synnerhet bland de nya medlemmarna i
östra EU (trots att de tilläts öka sina utsläpp). I hårda
förhandlingar gjordes många men hittills misslyckade
försök att stoppa EU:s klimat- och energipaket. Dock
har en del eftergifter gjorts som kan urvattna de
ursprungliga ambitionerna. Avsikten är att kunna
knyta ihop paketet vid toppmötet i december.
Danmark
center och -exportörer. I Sverige fördelar sig energiproduktionen mellan kärnkraft och vattenkraft, men
förnybar energi har vuxit kraftigt i betydelse.
Den nordiska gemensamma elmarknaden var i tiden
uppmärksammad och världsledande men har nu minskat i betydelse.
Norden har fått internationellt uppmärksamhet för
att ha lyckats begränsa utsläppen från sin energiförbrukning och ändå bibehålla sin välfärd. Länder som
Kina, Japan och Sydkorea som vill prioritera tillväxt
(underförstått: utan hänsyn till klimatet) har imponerats av att de nordiska länderna har lyckats begränsa
utsläppen och ändå bibehålla sin välfärd.
Norden kan alltså i praktiken visa att klimathänsyn
inte är negativt för tillväxten.
Finland
Island
Norge
Sverige
30
De höga finländska
utsläppen kan förklaras
på följande sätt:
1) Den elintensiva energin i
25
Finland har inte energieffektiverats lika mycket som i
övriga Norden. Vid en högkonjunktur blir skillnaderna
extra markanta.
20
15
10
2) Vattenkraften i Finland är
5
försumbar jämfört med
Sverige och Norge. I Finland
är kolkraften reservkraft.
3) Attityderna i Finland till
0
”Vi i Norden tror att vi har gemensamma
intressen. Men det är inte så.”
Motsvarande tal för EU-15 + 9,0, för USA + 13,7, för Japan +17,0
Genomsnittet för OECD är 13,9
Källa: OECD
energisparande är ännu
inte lika progressiva som i
övriga Norden.
(Rolf Annerberg)
Små länder kan genom sina exempel i praktisk handling påverka även globalt. Många i vår panel nämner
det nordiska exemplets makt (Göran Persson, Anders
Wijkman).
Förslag till nordiskt samarbete har lagts fram inom
Nordiska rådet. Nyligen har en s k COP15-grupp tillträtt, som ska arbeta med att identifiera de kommande
förhandlingarnas största problemområden, och arbeta
för att hitta en lösning på dessa. Deras arbete består
inte i att en gemensam nordisk strategi inför förhandlingarna ska tas fram.
I Appendix 1 finns en jämförelse av de nordiska ländernas klimatmål.
G
De nordiska ländernas utsläpp
Kg CO2 per BNP i USD 1995
Danmark
Finland
Norge
Sverige
0,6
0,5
0,4
Danmark
• Norden
Har de nordiska länderna en möjlighet att i samarbete
påverka klimatförhandlingarna? Kan ”Uppdrag Norden” bli ”Uppdrag Jorden”?
Skillnaderna i energiprofil mellan länderna är stora.
Danmark går i spetsen när det gäller vindkraft men
använder också kol och är numera till och med oljeexportör. Finland har en differentierad energiförsörjning med vattenkraft, fyra kärnkraftverk och ett femte
under byggnad samt gasimport från Ryssland, men
använder också torv som energikälla och förlitar sig på
kolkraftverk som reservkraft. Norge har vattenkraft
och är en av världens betydande olje- och gasprodu-
24 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Ingenjörsföreningen i Danmark, IDA, har i Energiplan
2030 beräknat Danmarks möjligheter att till år 2030
sänka utsläppen av CO2 med minst 50 procent och
samtidigt upprätthålla sin självförsörjning av energi
samt fyrdubbla exporten av energiteknik. Alla målsättningar överträffades i scenariot.
Enligt IDA kan Danmarks totala energibehov reduceras med 30 procent, fossila bränslen och CO2-utsläppen minskas med 60 procent och användningen av kol
upphöra nästan helt. I detta scenario svarar vind, våg
och sol för nästan 2/3 av elproduktionen. Ändå kan man
ha oförändrad elanvändning i industrin, lika mycket
bilåkande som nu och ökad energianvändning inom flyget.
0,3
0,2
0,1
0
Motsvarande tal för EU-15 0,4, för USA 0,6, för Japan 0,2
Genomsnittet för OECD:s medlemsstater 11,1
Källa: OECD
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 25
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGSGEOGRAFIN
Sveriges elproduktion 2007
Kärnkraft
43,8 % (63,6 TWh)
Vindkraft
1,0 % (1,4 TWh)
Vattenkraft 46,1 % (66,9 TWh)
Övrigt
De danska klimatmålen finns uppsatta i regeringsförklaringen.
Danskarna är enligt Nordiska ministerrådets enkät
betydligt mera benägna att spara på energi än övriga
nordbor.
Finland
Den finska klimat- och energistrategin godkändes av
regeringen i november 2008. Den siktar på att möta
EU:s fördelningskrav mellan medlemsländerna.
Hörnstenar är att förbättra energieffektiviteten och
minska utsläppen. I Finland kommer hälften av utsläppen utanför de sektorer som omfattas av utsläppshandeln, dvs uppvärmning och trafik.
Att öka andelen förnybar energi till de 38 procent
som EU föreslår sägs vara ”en enorm utmaning”. Staten ger år 2009 investeringsstöd på sammanlagt 60
miljoner euro för investeringar i förnybar energi. En del
av pengarna kan användas också för energieffektivisering. För att öka användningen av vindkraft tar man
i bruk det garantiprissystem som redan finns i många
andra EU-land.
Byggnaders totala energiförbrukning utgör så
mycket som 40 procent av Finlands hela energiförbrukning, och motsvarar 30 procent av växthusgasutsläppen. Därför införs nya byggnormer så att man når
30-40 procent lägre energiförbrukning i nya bostäder
fram till 2020 och därefter ytterligare en sänkning med
20 procent. I det äldre bostadsbeståndet vill man
minska uppvärmningen med olja genom att radikalt
övergå till fjärrvärme (där f.ö. Finland varit föregångare). Energiproduktionen står för 2/3 och trafiken för
1/6 av utsläppen i Finland. Lågenergiteknik i byggbranschen beräknas halvera värmekonsumtionen.
Vägtullar, trängselavgifter och utsläppsreglerad
bilskatt ska minska trafikens utsläpp. Finland satsar
på utbyggnad av kärnkraften och likaså på biobränslen.
Statens ekonomiska forskningscentral, Vatt, har i en
utredning på uppdrag av handels- och industriministeriet spått att 60 000 arbetsplatser i Finland för-
26 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
9,1 % (13,2 TWh)
svinner vid en skärpning av utsläppskraven, och att
den energiintensiva industrin slutar investera i Finland.
Professor Mikko Kara vid statens tekniska forskningscentral VTT kontrar:
- Problemet med nationalekonomiska beräkningar är
att de inte tar de positiva verkningarna i beaktande.
På den linjen är också riksdagsledamoten Oras Tynkkynen (de gröna) som sköter klimatpolitiken vid statsrådets kansli. Han tror på nya jobb inom många branscher och att det går att använda energin effektivare
utan att pruta på livskvaliteten.
Norge
Norge har världens kanske mest ambitiösa klimatprogram (”koldioxidneutralt”), i skarp kontrast till de oljeproducerande OPEC-länderna. De stora nedskärningarna av utsläppen blir dock möjliga genom att räkna in
koldioxidsänkor. Norge var först ute med att ge betydande belopp till nyplantering av skog ibland annat
Brasilien och Indonesien. Redan år 2030 ska Norge
vara koldioxidneutralt.
Den inflytelserika miljöorganisationen Bellona
påstår att Norge har tillräckligt gamla gasfält och
andra reservoarer för att lagra hela Europas koldioxidutsläpp för 500 år framåt. Norge har världens troligen
mest avancerade verksamhet för att återföra CO2 i
sänkor och har utnyttjat tomma oljekällor i Sleipnerfältet för detta redan något decennium.
Norge står bara för två promille av världens utsläpp
av koldioxid. Men räknar man de utsläpp som uppstår
när den exporterade oljan och naturgasen förbränns i
importländerna så svarar Norge för tre procent av världens CO2-utsläpp!
Sverige
Göran Persson var antagligen den förste statsminister
i världen som vågade formulera en vision om ett fossilbränslefritt samhälle 2050.
Enligt EU-förslaget ska Sverige minska sina utsläpp
med 17 procent till 2020. Andelen förnybar energi
(kärnkraft får inte räknas) ska öka från 40 till 49 procent och de förnybara drivmedlen från dagens 3 till 10
procent 2020.
Sverige har en klimatstrategi från 2002 och en annan
från 2006. En parlamentarisk klimatberedning fick i
uppdrag att våren 2008 lämna ett förslag till en ny
nationell klimatstrategi. I uppdraget ingick att lämna
förslag till nya mål för utsläpp av växthusgaser till
2020 och 2050, åtgärder och styrmedel för att nå målen
samt hur de flexibla mekanismerna och upptag av växthusgaser i skog och mark kan användas. Förslaget var
tänkt att bilda underlag för en klimatpolitisk proposition planerad till hösten 2008. Klimatberedningen
nådde dock inte enighet, och något datum för den kommande propositionen har i skrivande stund icke angetts.
Tre huvudområden pekas ut för att nå de svenska
målsättningarna: 1) använda EU:s handelssystem för
utsläppsrätter 2) förlita sig på andra EU-gemensamma
åtgärder kompletterade med svenska åtgärder, t ex
höjd drivmedelsskatt med 75 öre per liter som räknas
upp med konsumentprisindex och 3) staten engagerar
sig i projekt i utvecklingsländerna för att begränsa
deras utsläpp. Då kan utsläppen minska med 17 miljoner ton per år, omräknat till utsläpp av koldioxid.
Huvuddelen, 6-10 miljoner ton, fås från handeln med
utsläppsrätter (ETS).
Cirka 710 energi- och andra svenska industriföretag
har ingått i den första etappen av ETS. Antalet kommer nu att öka. I de flesta fall har det blivit billigare
för dem att köpa utsläppsrätter utomlands än att vidta
åtgärder i Sverige. Konjunkturinstitutet anser detta
vara det mest kostnadseffektiva sättet att klara
klimatmålet. EUs regler kräver dock att de största
insatserna görs inom landet.
Sverige har redan infört koldioxidskatt och en höjning av bensinskatten är aviserad. År 2003 infördes ett
elcertifikatsystem för att driva fram ökad elproduktion
från förnybara energikällor som vindkraft, solenergi,
geotermisk energi, vågkraft, viss vattenkraft och vissa
biobränslen.
• USA
USA undertecknade visserligen Kyotoprotokollet, men
ratificerade det aldrig. ”Kyoto” är nästan ett fult ord i USA.
– USA gör som de alltid gör i multilaterala förhandlingar. De är med och förhandlar och förhandlar, och
alla ger med sig massor – och sedan skriver USA i alla
fall inte på, säger Rolf Annerberg.
Den amerikanska hållningen var länge segt negativ.
Omsvängningen kom i maj 2007. President George W
Bush uppmanade då de största utsläpparna i världen
att komma överens om begränsningar för sina växthusgasutsläpp före slutet av 2008. Stora förhoppningar
knöts till valet av ny president i USA. I sitt tal direkt
på valnatten nämnde Barack Obama inte klimatet.
Tidigare har han dock sagt att kampen mot klimatförändringarna är ”en av vår generations största moraliska utmaningar”. Han har föreslagit investeringar på
150 miljarder dollar under tio år för att jämna vägen
för biobränslen och förnybar energi. Han har sagt att
han vill förbättra energieffektiviteten 50 procent till år
2030, delvis genom att skapa konkurrenskraftiga förutsättningar för energieffektivt byggande. Han vill också
skapa ett globalt energiforum som skulle samla de
största energikonsumerande länderna för att diskutera
miljöfrågor. Obama har också talat för ökad yrkesutbildning som hjälper amerikaner att hitta jobb i sektorer som är relaterade till ”ren energi”.
Däremot har Barack Obama också visat protektionistiska tendenser när det gäller världshandeln. Han
har understrukit att varje handelsavtal ska möta miljöoch säkerhetskrav som inte bara skyddar amerikanska
arbetare utan också konsumenter. En handelspolitisk
linje som kan leda till ökade internationella spänningar
och rentav motverka kampen mot depressionen.
Demokraterna fick en kraftig majoritet i senaten. På
demokraternas agenda finns en ambition att minska
beroendet av importerad olja. Lösningen skulle ligga på
etanol och alternativ energi men också ett ökat stöd för
en begränsad utbyggnad av kärnkraft och ökad oljeborrning. Planer finns för ett system med utsläppshandel för att minska utsläppen till 20 procent av
nivån jämfört med 1990.
På den amerikanska presidentens agenda ligger
många stora frågor: finanskris, hotande arbetslöshet,
ett gigantiskt budgetunderskott, krigen i Irak och
Afghanistan. De närliggande bränderna släcker man
vanligen först. Det hindrar inte att Obamas administration förmodligen redan före valet börjat förbereda sig
på de globala klimatförhandlingarna. Att komma bort
från beroendet av importerad olja är både en ekonomisk och säkerhetspolitisk fråga, som kan gynna insatser på klimatområdet.
Trots Bush negativa hållning till internationella
överenskommelser har det redan hänt en hel del på klimatområdet i USA. Nya progressiva rörelser börjar
ofta i stora städer och delstater. Till sist anammas de
av den federala regeringen. Kalifornien har gått i spetsen, och några av de nordöstra delstaterna har klimatmål som överträffar Kyotoprotokollets. Trehundra
amerikanska städer har också ställt upp ambitiösa
klimatmål.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 27
MAKT OCH VANMAKT
FÖRHANDLINGSGEOGRAFIN
Amerikanerna tror traditionellt mycket på en
”technical fix”, att det går att lösa klimathotet genom
forskning, innovationer och ny teknik.
• Australien
En av de stora framgångarna på Bali var att Australien gick med på att specificera och tidsbestämma sina
CO2-utsläpp. Australien är världens största kolexportör. Som kolproducent ligger Australien fyra, efter
Kina, USA och Indien.
Dock räknar Australien med ökad kolexport på 5-8
procent de kommande åren och utgår tydligen från att
kol kommer att fortsätta vara ett accepterat bränsle
och att utsläppsfrågan kommer att lösas på teknisk väg
(sänkor).
• Kina och andra stora växande ekonomier
Kina är klimatförhandlingarnas största risk och största
möjlighet. Kina och Indien är viktigast av alla snabbt
växande jätteländer och kan hjälpa eller stjälpa inte
bara förhandlingarna utan hela jordens klimat. Kina
står tillsammans med USA för nära hälften av världens
CO2-utsläpp.
Kinesiska regeringens senaste femårsplan innehåller för första gången miljömål: till 2010 ska energikonsumtionen i förhållande till hela BNP minskas med 20
procent och de förorenande utsläppen med 10 procent.
Förnybara källor skall stå för 15 procent av Kinas
energibehov senast år 2020.
I dag konsumerar Kina en tredjedel så mycket olja
som USA (som bränner en fjärdedel av världens olja).
Kina och Indien står för 45 procent av världens kolanvändning och för fyra femtedelar av en prognosticerad
ökning under ”business as usual”-scenariot. År 2030
kommer Indien och Kina tillsammans att importera
lika mycket olja som USA och Japan gör i dag.
Varje procents ökning av BNP kräver i Kina 4-5
gånger mera energiförbrukning än motsvarande BNPökning i Sverige. Kina blir världens största energikonsument strax efter 2010. Försäljningen av nya bilar
kommer att gå förbi USA 2015, och Kinas behov av
transportbränsle kommer att fyrfaldigas till 2030. Kina
slukar drygt 30 procent av allt stål och kol i världen och
25 procent av allt aluminium för att producera fyra procent av världens BNP till marknadspris. (SvD 2007-0421). Kinas industri är till stora delar ineffektiv och
använder mera naturresurser och arbetskraft än till
exempel Japan.
Miljöförstörelsen har hunnit i kapp Kina. Landet har
tjugu av världens trettio mest förorenade städer. Glaciärerna på Quinhais och Tibets högplatå, källan till
28 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Kinas tre stora floder, krymper med sju procent om
året. Vatten- och luftföroreningarna kostar enligt
Världsbankens beräkningar Kina mellan 5 och 7 procent av landets årliga BNP (enligt Kinas regering 3-5
procent). Kina accepterar inte längre utländska investeringar som ökar utsläppen.
Den kinesiska hållningen hittills har varit att Kina
är ”villigt att acceptera” både finansiellt och tekniskt
stöd för att förbättra sin energianvändning och skära
ned utsläppen, men att detta inte får kopplas till
bestämda utsläppsmål. Kineserna hoppas kunna dra
nytta av den teknologi för effektivare kolkraftverk som
redan finns i västvärlden.
Viktigt är att Kina nu erkänner att man är en lika
stor utsläppare av koldioxid som USA och att klimatförändringarna kan komma att skada den kinesiska
ekonomin allvarligt. Men Kina säger samtidigt i en
regeringsrapport från oktober 2008 att det inte finns
mycket Kina kan göra för att minska sina utsläpp.
Indien är en av världens snabbast växande ekonomier
med en miljardbefolkning där många fortfarande lever
i djup fattigdom. Men det kan delvis inte alls kallas uland. Ett par hundra miljoner indier lever på eller
betydligt över västerländsk medelklasstandard. De
indiska förhandlarna talar vältaligt om de fattiga
byarna, medan de själva ofta lever i förhållanden som
vi i västvärlden skulle uppfatta som lyx.
Brasilien och Indonesien är i nyckelposition när det gäller skogsavverkningen. Deras väldiga skogar har
bidragit till att absorbera betydande delar av världens
koldioxidutsläpp. Nu skövlas skogarna. 20 procent av
de globala utsläpp som människan orsakar beror på
skogsavverkningar. Det är mer än utsläppen av alla
flygplan, bilar, båtar och långtradare sammanlagt. I
Bali togs ett första steg mot att tackla detta problem.
I Indonesien kommer 80 procent av utsläppen från
skövlingen av regnskogarna. Marken förstörs vid
avverkningarna så att väldiga mängder koldioxid frigörs. Om skogsavverkningarna medräknas är Indonesien världens tredje största utsläppsland, efter USA
och Kina.
• Ryssland
Ingen av de intervjuade vågar ha en bestämd åsikt om
läget i Ryssland, ännu mindre om landets klimatpolitik. Rysslands medverkan möjliggjorde att Kyotoprotokollet kunde träda i kraft, men villkoret var att
landet fick ligga kvar på samma utsläppsnivå. De ryska
olje- och gasresurserna gör att Ryssland ofta är på
samma linje som Saudiarabien.
Ryssland upplevs som en oerhört besvärlig samarbetspartner.
- De är opålitliga och fortsätter att säga nej, säger Bo
Kjellén. Och till slut får de sin vilja fram.
Asmund Kristoffersen tror att det kunde gå bra om
man tog vara på dialogen med Ryssland och ”slutade
med rakethysterin”.
Det tycks inte finnas någon koordinerad rysk klimatposition. Det är respektive förhandlares personliga
tyckande som gäller.
– Det är svårt att veta vad som döljer sig under ytan
där, säger även Andreas Carlgren.
Nyligen har dock ryska myndigheter öppnat dörren
för handel med utsläppsrätter. De första projekten där
utländska företag investerat i rening av utsläpp i Ryssland torde godkännas av det ryska handelsministeriet.
Den ryska marknaden är enorm för den här typen av
utsläppshandel och intresset är stort från utländska
företags sida.
• OPEC-länderna
Länderna i Mellanöstern har ett enda mål, enligt fleras
uppfattning, och det är att förstöra förhandlingarna. De
jättelika oljeinkomsterna kunde användas för att bygga
upp en förädlingsindustri och utveckla ny teknologi.
Men OPEC-länderna verkar inte mottagliga för rationella argument. En del sker dock utanför förhandlingarna.
Opec har understött tanken på en fond för forskning
och utveckling när det gäller uppsamling och placering
av utsläpp i sänkor. Till en sådan fond kunde de oljeproducerande länderna bidra med en miljard USD.
• Utvecklingsländerna
Även i klimatförhandlingarna har utvecklingsländerna
som enhetlig grupp splittrats, där de starkt växande
ekonomierna skiljer ut sig från de fattigare länderna.
- Hur ska vi hantera att de fattigare länderna säger
att de måste få lov att göra samma sak som vi har gjort,
undrar Asmund Kristoffersen.
Det besvarar Jan-Erik Enestam så här:
- Kan de verkligen kräva att med dagens teknologi få
upprepa exakt samma misstag som de gamla industriländerna tidigare har gjort, och som man då inte visste
konsekvenserna av?
Göran Persson tycker att dessa länder rimligen bör
ha en stor fördel framför i-länderna som dras med sin
gamla teknik. De kan ju bygga upp något nytt.
Länder som Mali har mycket land men den är till stor
del ofruktbar. Varför inte tapetsera öknen med solceller?
Det står klart att i-världen här måste bereda sig på
att överföra resurser och teknologi till utvecklingsländerna.
"Det måste bli ett högt politiskt pris att
blockera ett avtal i Köpenhamn."
(Connie Hedegaard)
NYTT TÄNK
Klimatfrågan ryms inte i gamla ramar. Den ställer
gammalt invant tänkande på huvudet. I dag går naturvetenskaperna i spetsen för det nya tänkandet. Nu är
det dags för andra sektorer att följa efter.
Vi behöver en laddning nya definitioner av gamla välkända
begrepp:
Av politik – hur traditionell nationell politik kan fungera
inför ett hot som möter alla nationer på jorden.
lig men som har visat sig vara en knapp resurs, livsviktig för människans fortbestånd.
Av välfärd – att vi kan leva bra, kanske till och med
bättre, utan en konsumtion som brutalt tär på jordens
resurser
Och slutligen: en definition av relationen människanatur, och vad människans roll på jorden egentligen
ska vara.
Av ekonomi – hur man kan prissätta en resurs som
ingen ”äger”, och som man trodde var gratis och oänd-
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 29
INTERVJUER
Det här anser de nordiska ministrarna:
- Finanskris och depression kan utnyttjas som draglok för en ny grön ekonomi
(med gröna jobb och grön teknologi). Några talar vackert om ”en ny värld”.
- I klimatförhandlingarna är ”trekanten” EU-USA-Kina helt central. Utan dem – inget
avtal. Och så gäller det att bryta upp den numera mycket heterogena gruppen av
utvecklingsländer (G77) och få de expanderande ekonomierna att ta sitt ansvar.
- Det behövs ett stadigt flöde av finansiering till u-länderna, för ny teknologi och för
anpassning till klimatförändringarna. Ministrarna har många idéer varifrån pengarna
ska komma. Men vilka internationella institutioner som behövs för att sköta detta är
ännu mycket oklart.
- Ministrarna säger att det ”måste” bli ett klimatavtal i Köpenhamn, men tror att det
kan bli ett basavtal, dock ratificeringsbart, som kan utfyllas senare, kanske under det
följande halvåret.
- Alla tror, eller hoppas åtminstone, att de själva ska våga ta impopulära politiska
klimatbeslut om det blir nödvändigt.
De nordiska länderna har tillsatt en arbetsgrupp, COP15-gruppen, inför Köpenhamnsmötet. De nordiska chefsförhandlarna stämmer av positionerna vid informella träffar.
30 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Connie Hedegaard,
dansk klimat- och energiminister.
Intervju 2008-10-28
”
Om man för ett år sedan hade sagt till mig
att man på Bali i december 2007 skulle
spika en deadline för ett nytt globalt
klimatavtal redan till Köpenhamn i december 2009, så hade jag sagt nej. Därför vågar
jag också vara optimistisk inför Köpenhamnsmötet.
Men jag medger att vägen ser mycket besvärlig ut
och att tiden är kort. Men globalt växer insikten att
detta är ett problem som helt enkelt måste klaras av.
Det måste bli ett högt politiskt pris att blockera ett
avtal i Köpenhamn.
Vi har diskuterat konkreta frågor; i Bangkok i mars, i
Bonn i juni och inte minst i Akrah i augusti. Då gjordes framsteg inom alla svåra byggstenar. Nu blir det
ett round-table i Poznan runt en ”shared vision” gällande de viktigaste prioriteringarna för olika aktörer.
Ett konkret förhandlingsunderlag i Poznan var aldrig
planerat.
Det viktigaste är att USA går med på bindande mål
som gäller redan från 2020. Amerikanerna måste
acceptera de vetenskapliga rönen gällande klimatförändringarna. Min analys är att man i Kina nu inser att
man inte kan ha ekonomisk tillväxt om man inte tar
klimatutmaningen på allvar. Kina har hittills inte velat
agera internationellt, men jag tror att man av strategiska skäl börjar förplikta sig att göra det. När USA gör
något kommer Kina också att göra något.
Den sydafrikanska regeringen har lanserat en klimatplan som slog fast att i-länderna visserligen måste
göra mest, men att också de stora utvecklingsländerna
måste sätta nationella mål. U-länderna kan inte längre
hålla ihop som grupp, de finns i så olika kategorier, allt
från Somalia till Saudiarabien. Fröet till en differentiering av G77 gruppen ligger redan i den speciella situation som till exempel små ö-länder, de allra minst
utvecklade länderna samt Afrika befinner sig i.
En central fråga är hur man kan hjälpa u-länderna
finansiellt med ”adaption” (anpassning) till de förändringar som klimatförändringarna innebär. Det är en
FOTO: KLAUS HOLSTING
Nitton personer har intervjuats i denna rapport. Dessa intervjuer bildar underlag
för de sammanfattningar och kommentarer som görs i första delen av rapporten. Här
talar politiker, förhandlare samt företrädare för näringsliv och frivilligorganisationer.
Fem nya intervjuer har tillkommit i detta nytryck av rapporten. Nu finns samtliga
nordiska ministrar med ansvar för klimatet med, och den tidigare intervjun med
svenske ministern Andreas Carlgren har kompletterats. Dessutom ingår en ny intervju
med en finländsk riksdagsledamot, Christina Gestrin.
Någon enhetlig linje var svår att spåra bland de tidigare gjorda intervjuerna. Några
är pessimister, andra optimister. Ibland är det förutsättningslöst och djärvt, ibland
färgat av den egna sektorns synpunkter och värderingar. Annorlunda är det med de
nordiska ministrarna. Om också det nordiska samarbetet inför Köpenhamn ännu är
trevande och informellt, så är ministrarna nästan osannolikt samstämda i sina yttranden.
Connie
Hedegaard
svår och kontroversiell diskussion, men nu diskuterar
man i alla fall öppet. Det behövs till exempel en alternativ finansiell arkitektur. Procenttänkandet i den existerande u-landshjälpen har inte längre någon trovärdighet. Innovativa finansiella mekanismer, som genererar pengar på en stadig bas, måste skapas. Det finns
många idéer - en fast avgift på skeppsfart och flyg
kunde bilda grunden för detta.
En ny amerikansk administration kan inse att ett
viktigt medel för att undgå en stor recession är att satsa
på green-tech jobb, förnybar energi och leveranssäkerhet. Jag tror att USA kommer att se detta som ett sätt
att finna långsiktigt hållbara lösningar på den ekonomiska krisen.
Amerikanerna måste acceptera de
vetenskapliga rönen gällande
klimatförändringarna.
Orkar människor hålla intresset uppe när finanskrisen
suger åt sig allt intresse? Det är min prioritet nummer
ett. Jag anser att jag har det politiska uppdraget att
förklara att vi helt enkelt måste finna mer resurseffektiva metoder att leva på jorden. Jag är
beredd att också ta en del beslut som inte är
populära och då försöka kommunicera det
vetande som finns till mina väljare.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 31
INTERVJUER
niskor måste faktiskt ändra livsstil. Att spara energi är
en nyckelfråga. Vi försöker konkretisera klimatfarorna,
utan att peka ut syndabockar. Om alla gör små ingrepp
så blir det totalt sett stora resultat. Annars måste vi en
dag vidta stora förändringar.
I regeringens nationella klimat- och energistrategi
stöder vi energisparande genom att ge bidrag till detta,
Paula Lehtomäki
FOTO: LEHTIKUVA OY/STATSRÅDETS KANSLI
Paula Lehtomäki,
finländsk miljöminister.
Intervju 2008-10-28
Globalt är kärnfrågan den, att
utvecklingsländerna har rätt att
utvecklas.
Förhandlingarna kompliceras av att man diskuterar
både historiska utsläpp och kommande utsläpp. Kina
är nu största utsläppare. Men historiskt är det USA och
vi i den industrialiserade världen som har varit värst.
Det finns stora förväntningar på att USA:s nye president Barack Obama ska inta en helt annorlunda hållning än Bush i klimatfrågan. Men det är klart att man
inte uppnår verkliga resultat om inte de största utsläpparländerna i världen deltar.
Globalt är kärnfrågan den, att utvecklingsländerna
har rätt att utvecklas. Men vi måste tillsammans med
dem finna vägar som belastar miljön betydligt mindre
än vad vi själva har gjort och gör. För att detta ska vara
möjligt måste u-länderna få tillgång till ny teknologi.
Det och finansieringen är centrala frågor.
32 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Thórunn Sveinbjarnardóttir
”
Thórunn Sveinbjarnardóttir,
isländsk miljöminister.
Intervju 2008-10-29
EU har tagit ledningen i förhandlingarna. Vi har
både en historisk plikt och ett nutida krav på oss att
göra det. Någon måste göra det. Och klimatförändringarna är ett resultat av våra utsläpp sedan 1700talet. Alla väntar emellertid att USA nu intar en helt
annorlunda hållning.
I Köpenhamn borde man få till stånd de mest centrala politiska riktlinjerna i det nya klimatavtalet. Tekniska fortsättningsförhandlingar kommer säkert att
återstå.
Min åsikt är att EU inte ska skriva under vilket avtal som
helst. EU måste eftersträva ett avtal som har ett äkta
inflytande på klimatet. Vad gör vi med ett tomt avtal,
ett nollavtal? Ingenting! Det måste bli reellt täckande
och tillräckligt ambitiöst.
Klimatsmarta teknologier finns, men är inte ekonomiskt lönsamma. Koldioxiden måste få ett pris så att
marknaden drar fram ny teknologi. Att förbruka naturresurser måste kosta. Om vi fortsätter utgå ifrån att
det är gratis så har vi ingen hållbar utveckling. I världsekonomin har ibland kapitalet varit den knappa
resursen, ibland know-how, nu är det naturresurserna.
Man försöker skapa globala eller möjligen regionala
mekanismer för utsläppshandel. Vi har försökt intensifiera det nordiska samarbetet. De nordliga områdena
har ju sina speciella problem. Vi samarbetar på arbetsgruppsnivå. Kanske vi kan ”facilitera” i vissa kritiska
ögonblick och stöda Danmark.
Klimathotet kommer att gripa in i människors liv.
Det räcker inte att byta till förnybar energi. Alla män-
”
Vi måste helt enkelt klara att få ett
avtal i Köpenhamn. Vi måste hålla oss till
plan A (och det finns verkligen ingen plan
B!). Vi har aldrig tidigare i internationella
underhandlingar varit i ett liknande läge.
Sällan har det internationellt funnits mera press från
den allmänna opinionen och kraftigare politisk vilja.
Det vore förstås lättare att föra förhandlingarna
framåt om vi redan hade en amerikansk administration som skulle bestå några år framåt. Men vi hoppas
på en konstruktiv hälsning från den nye amerikanske
presidenten. Kina har redan börjat förbereda sig. EU
känner det politiska ansvaret att upprätthålla sitt
ledarskap.
Vi har tre stora utsläppare:
storindustrin, bilparken och
skeppsfarten.
De nordiska ländernas roll är mycket större än vad vår
storlek ger vid handen. Norden samarbetar informellt,
vi stämmer alltid av med varandra och talar med en
röst. Vi kanske borde formalisera det, det skulle stärka
vår röst. Men det händer att vi liksom fyller ut varandras meningar. Det är mera troligt än inte, att vi får en
nordisk dimension i klimatförhandlingarna.
”Differentiated but common responsibility” (ett
diversifierat men gemensamt ansvar) är lösenordet
FOTO: JOHANNES JANSSON/NORDEN.ORG
”
Att vi får till stånd ett tillräckligt globalt
och effektivt klimatavtal är för mig snarare en övertygelse än en realistisk
bedömning. En sak som onekligen försvårar det hela är den globala finanskrisen,
som ökar frestelsen att lägga åt sidan mera långfristiga utmaningar. Men jag tror ändå att vi får ett avtal
i Köpenhamn.
Redan i Bali beslöts att avtalet ska innehålla bindande utfästelser om nedskärningar av utsläppen som
går att mäta, verifiera och kontrollera. Den viktiga
principen för ett Köpenhamnsavtal är naturligtvis att
alla deltar. U-ländernas deltagande måste begränsa sig
till den del där deras utsläpp har utvecklats till vår
nivå. Den gamla klassificeringen där alla utvecklingsländer klumpas ihop, är inte längre aktuell. Kina kan
inte placeras i samma grupp som Bangladesh. Då blir
det inget avtal.
utfärdar strängare energinormer för alla nybyggen och
tredubblar nästan bidragen till energieffektiviserande
ombyggnader.
Jag är inte rädd för svåra eller besvärliga beslut. Man är inte med i politiken
för att fatta lätta beslut.
som bäst beskriver den idé som driver förhandlingarna.
För att nå dit måste vi lösa svåra teknikaliteter. Kan
vi använda de finansiella institutioner som redan finns
bättre än hittills? Möjligen.
Vi väntar på en diger isländsk rapport från vetenskapsmän som samtidigt beräknar kostnaderna för
olika åtgärder, som ger oss bas för en mera detaljerad
handlingsplan fram till 2050, där 2020 väl blir den
första milstolpen. Vi har hittills bara en långtidsplan
till år 2050 med reducering av våra utsläpp med 50-75
procent, ett slags mini-IPCC-rapport.
Vi har tre stora utsläppare: storindustrin, bilparken
och skeppsfarten. Vi måste som Eftaland börja implementera EU:s regler för utsläppshandeln. Det gör vi
inte i dag (i motsats till Norge). Indirekt måste vi väga
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 33
Erik Solheim
eller hybridbilar skulle det vara mycket fördelaktigt
både för konsumenten och miljön. Just nu är vi överbelastade med andra frågor, men förhoppningsvis får vi
en ny lag på plats före Köpenhamnmötet.
Många har levt ett gott liv på Island de senaste åren
– dock långt ifrån alla. Men nu måste vi hitta ett miljövänligt sätt att leva, att producera mindre avfall,
använda mindre energi, sätta andra
saker i centrum än jakten efter världsliga ting – detta diskuterar islänningarna just nu.
”
Erik Solheim, norsk miljöminister.
”
Jag tror chansen att nå ett avtal i Köpenhamn är högst realistisk, även om ett
avtal där helt säkert kräver utfyllnad på
många områden. Om ”trekanten”, de tre
viktiga aktörerna EU (där Norge kan räknas in), USA
och Kina, går ihop blir det en tillräcklig kritisk massa.
Förhandlingarna måste lyftas upp på regeringschefsnivå, och där måste ”trekanten” vara med. Statsministrarna kanske inte sitter och förhandlar men jag
tror de kommer till Köpenhamn och skapar energi och
kraft i förhandlingarna. En serie möten i andra fora
kanske behövs, men huvudförhandlingarna måste försiggå inom ramen för FN.
Två idéer har dominerat världen totalt
de sista årtiondena och är nu lagda i
grus genom finanskrisen.
Hittills har det varit förpostfäktningar. Men förhandlingarna måste starta senast i januari. USA måste
gå in och ta ledningen och göra egna klara förpliktelser. Kanske inte exakt samma som EU, kanske inte
juridiskt bindande eftersom USA har andra juridiska
former än vad Europa har. Men i vilket fall som helst
34 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
FOTO: TORE BERNTSEN
Intervju 2008-10-28
behövs en klar politisk förpliktelse från USA:s sida.
Det är inte möjligt att lösa detta utan tillräcklig
finansiering för till exempel klimatanpassning och regnskogsskydd. Pengarna måste komma från koldioxidmarknaden för att skapa tillräckligt stora belopp. Två
procent av kvoterna för CO2-utsläpp som auktioneras
ut skulle ge gigantiska belopp. Norge har fört fram
detta förslag internationellt. Vi tror inte att något
annat förslag vill skapa tillräckligt stora belopp än en
form av automatisk finansiering.
Vilken internationell finansiell institution som i
praktiken ska sköta detta är inte alls klart. Men det är
ganska klart att länder som Kina och Indien inte kommer att acceptera någon institution där de inte är med
och beslutar.
De nordiska länderna kan stå som exempel för andra. Men
det har större effekt om detta förs fram av andra än vi
själva – till exempel frivilligorganisationer och aktivister. Norge tar initiativ på fyra områden där vi anser oss
ha speciell kompetens: finansiering av skydd av regnskog, skeppsfart, sänkor för koldioxidutsläpp och Arktis.
Två idéer har dominerat världen totalt de sista
årtiondena och är nu lagda i grus genom finanskrisen.
Den ena är att USA kan styra världen ensam, den andra
är att marknaden fixar allt själv, något som inte längre
har någon tilltro. Nu kan det ske enorma förändringar.
Samma sak kan förstås hända i klimatkrisen som i
finanskrisen – när det inte finns någon återvändo så
kan ofattbart stora resurser mobiliseras. Aldrig har det
funnits lika stora förutsättningar som nu för globalt
samarbete. När en politisk ledning backas upp av
Andreas
Carlgren
befolkningen så finns det inga gränser för vad man kan
uträtta.
Det internationella förhandlingsklimatet har blivit
bättre trots allt. Med Obama kommer situationen att
förbättras i ett ögonblick. Men det är en lång lång väg
och en kort kort tid till ett klimatavtal och utan politisk
vilja på toppnivå är det omöjligt att klara det.
Det farliga med klimatkrisen är att den kommer smygande, men den börjar ju nu bli synlig på många ställen med upprepade stormar osv och den allmänna
opinionen blir påmind om den. Jag hoppas jag själv som politiker vågar ta också
impopulära beslut.
”
Andreas Carlgren, svensk miljöminister.
Presskonferens i samband med Klimatforum 2007-11-21 och i
samband med Nordiska rådets 60:e session 2008-10-28.
”
Köpenhamnsmötet måste vara den slutliga stationen för ett effektivt globalt
klimatavtal. Det kommer att innebära
mycket starka förändringar för alla deltagande länder. Mellanstationen i Poznan i december
2008 ser jag som viktig för att upprätthålla de höga förväntningarna inför Köpenhamn.
Det kommer att finnas starka nordiska förslag i förhandlingarna, bland annat när det gäller finansiering.
Den pågående finanskrisen får inte stoppa upp ambitionerna. Klimatkrisen är akut och verklig. Den väntar
inte på utvecklingen på Wall Street. Tvärtom kan uppskjutna klimatåtgärder leda till att de ekonomiska problemen fördjupas.
Finansieringsfrågan är viktig. Miljöministrar och
finansministrar har ofta olika uppfattning. Det blir
nödvändigt med en anpassningsfond och tillräckligt
stora insatser för teknologiöverföring till u-länderna.
Vi har redan (norskfinansierade) pilotprojekt mot
FOTO: VICTOR BROTT
in EU:s åtgärder i en komplicerad mix. Vår energi- och
industristruktur skiljer sig väldigt mycket från alla
andras, så vi måste finna vår egen väg.
Just nu dominerar finanskrisen totalt vårt samhälle.
En begriplig mänsklig reaktion är att man inte orkar
med mer än en kris i taget. Vi försöker vara positiva och
se hur vi kan arbeta oss igenom detta. Man talar till och
med poetiskt om ”ett nytt Island”. Jag ser många möjligheter – en grön ekonomi, nya gröna jobb. Vi har förberett ett lagförslag som i grunden revolutionerar
beskattningen av bilar och energi. Om vi inom några år
kunde ändra vår bilpark till elektriska plug-in-bilar
avskogning i till exempel Brasilien. En del av intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter ska gå till
detta.
Fallgropar i förhandlingar finns alltid. I klimatförhandlingarna kan de ligga under rubriken ”Uninten-
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 35
Det är visserligen moraliskt riktigt
att tala om per capita-utsläpp men det
är inte säkert att det är vägen ut.
En gemensam vision, ”shared vision”, är ett kodord
för en gemensam FN-process men hur formuleras den?
Den borde innefatta minst en halvering till 2050.
Ståndpunkterna bland länderna skiftar mycket. Med
USA har vi kontakter på många nivåer och där har USA
gett entydiga signaler om att man vill bidra. Redan president Bush tog initiativ till ett toppmöte med världens
20 största ekonomier i november 2008. Den nyvalde
presidenten Barack Obama väntar vi oss mycket av. Det
får dock inte bli en parallell process utan måste länkas
in i FN-systemet.
Allan Larsson
Kanske finns möjliga lösningar i diskussionerna mellan
USA och Kina. Där kan en begränsad krets länder
kanske vara ett bra forum. När det gäller Ryssland är
det svårt att veta vad som döljer sig under ytan där.
Indien säger: ”vi är beredda när vi når upp till genomsnittet för de industrialiserade länderna”. Men då
kunde Sverige med samma argumentation säga att vi
kunde öka våra utsläpp!
Det är visserligen moraliskt riktigt att tala om per
capita-utsläpp men det är inte säkert att det är vägen
ut. För Kinas och Indiens del måste man fråga hur
snabbt växande ekonomier kan ge sina bidrag. Sydafrika talar om ”åtgärder för hållbar utveckling”. Det
är oklart vad de menar. Möjligen är det mätbara bidrag
mot stöd för tekniköverföring.
Det finns alltid luckor i klimatbestämmelserna. Vi
överväger vägledning för företag och enskilda, som ska
motverka ”klimatskojeriet”, där vissa
länder redan är i gång (Storbritannien,
Norge, Tyskland).
”
Allan Larsson, medlem av en tiomannagrupp rådgivare i klimat- och energifrågor
till EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Tidigare finansminister,
generaldirektör för AMS, styrelseordförande i Sveriges Television, nuvarande
styrelseordförande vid Lunds universitet.
Intervjuer 2007-09-12 och 2008-01-26.
”
EU:s strategi inför Balimötet var att hålla
en mycket hög ambitionsnivå och vara
pådrivande - utan att i det läget ännu ha
gjort situationen skarp för medlemsländerna. Man ville undvika ett uppslitande internt gräl om bördorfördelning inför Balimötet. Där skulle man visa upp en stor sammanhållning.
Strategin fungerade. Hela år 2007 var en framgång
för EU i att flytta fram positionerna, från G8-mötet
36 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
fram till Bali.
USA gjorde motstånd på Bali, in i det sista. Möjligtvis var det ett spel för gallerierna inrikespolitiskt. När
så Japan gjorde gemensam sak med EU och antog
bindande åtaganden för 2020 uppstod en dynamik i förhandlingarna som var helt avgörande.
Sedan, i januari 2008, var det dags för nästa test - att få
EU:s medlemsländer att anta de skarpa förslagen. Det
har varit oväsen kring detta, men jag tycker ändå det
landat rätt väl. Vi får se hur det spelas fram till EU:s
toppmöte i sommar.
Det är möjligt att vi i klimatförhandlingarna landar
i ett flexibelt arrangemang, med utsläppen nedbrutna
i sektorer. Vid Berkely har man visat hur man kan
bryta ned målsättningarna i bostäder, industri och
transporter. Ett sådant sektorsarrangemang ligger
också i den europeiska målsättningen. Om Europa
inför klimatrestriktioner för aluminium- och stålimporten till Europa är det en stark påtryckning på
USA. Barrosos utgångspunkt är rimlig och kan skapa
dynamik i förhandlingarna.
Det finns egentligen tre alternativ. Antingen inför
man en global CO2-skatt. Eller så får vi en klimatprotektionism. Eller också accepterar man CO2-dumpning.
Hur man sedan får med Kina och Indien är en annan
sak. För Kina, som har så mycket kolreserver och knappast kan hindras använda dem, är CO2-lagring väldigt
viktigt.
Ser man lite bakåt har det skett en dramatisk förändring
i synsättet kring klimathotet. Våren 2006 skulle kommissionen lägga fram en grönbok om energi i ljuset av
Rysslands stopp av gasleveranserna till Ukraina. För
Det är möjligt att vi i klimatförhandlingarna landar i ett flexibelt
arrangemang, med utsläppen
nedbrutna i sektorer.
Barroso handlade mycket om tillväxt. Jag hävdade då
att vi kan tillföra tillväxtperspektivet ny kraft genom
att koppla ihop det med energifrågan. Ju snabbare vi
avvecklar gammal och inför ny teknologi, desto mer
främjar vi tillväxten och samtidigt också miljön och klimatet.
Rapporten skrevs om med dessa utgångspunkter och
“Security of supply” blev ”Sustainable, competitive
systems”. Bara ett år senare var klimatet den stora frågan. Utvecklingen har gått snabbt. Barroso kom in i
kommissionen år 2004 och ägnade sig då främst åt ekonomin. Nu vill han vara champion i klimatfrågan!
EU:s informella toppmöte i Hampton Court 2005, efter
folkomröstningarna som förkastat det nya unionsfördraget, gick ut på att samlas kring framtidsfrågorna.
Men klimatfrågan fanns över huvud taget inte med
FOTO: KENNET RUONA
ded consequences” (oförutsedda konsekvenser av
klimatpolitiken). Bakom det döljer sig frågan om pengakompensation till exempel för minskade oljeintäkter.
bland framtidsfrågorna i slutdokumentet!
Väldigt många faktorer har sammanfallit, klimatrapporterna från FN under våren 2007 och Sterns rapport hösten 2006 betydde oerhört mycket. Säkerhetsaspekterna och kostnaderna vid klimatförändringar
kom i fokus.
Näringslivet började se att det inte finns någon fri
lunch. Hittills hade alla ansett att det är handling som
kostar pengar, medan passivitet är gratis.
Det är ingen tvekan om att EU är ledande i klimatfrågan.
Våren 2007 strax före toppmötet sydde man ihop en
bindande ensidig utfästelse om 20 procent mindre
utsläpp till 2020 (och en höjning till 30 procent om
andra kom med).
USAs nye president Barack Obama ska från början
av 2009 och fram till Köpenhamn få fart på sin nya
administration när det gäller klimatförhandlingarna.
Och det vid sidan av en mycket diger agenda över andra
stora problem. Det krävs också två tredjedels majoritet
i senaten för att godkänna ett avtal. Det är lätt att
känna en viss oro för tempot och kraften i det amerikanska agerandet.
Det finns många aktörer i USA, både industri och
delstater agerar. Världens största detaljhandelskedja
Wal-Mart har insett att det helt enkelt är väldigt lönsamt att vara klimatvänlig. Jätteföretaget General
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 37
INTERVJUER
Electrics har sin ”ecovision”.
Sedan har vi Kina och Indien, som kanske först vill
ha tillväxt. Kan man ha det utan att förstöra klimatet?
Kan man visa för dem att klimathänsyn inte är negativt för tillväxten utan, som Stern säger, själva tillväxtprojektet? Kommer de att se att det lönar sig att
använda ny teknologi så de kan fortsätta att växa?
Ryssland skrev på Kyoto men fick ligga kvar på
samma nivå och har ju sina energiresurser.
Inför det kommande klimatavtalet måste EU gå före.
Vi måste göra det trovärdigt att det inte är en belastning eller en börda att minska utsläppen, utan att vi
snabbar på en process där ny teknologi är en tillväxtfaktor. En del ser det som en kapitalförstörning. Men
vilken kapitalförstöring skall man välja? Vi måste gå in
för förnybar energi genom att ändra förhållandet mellan det gamla och det nya.
Gör tankeexperimentet att vi för 20-25 år sedan hade sagt
samma sak om IT-revolutionen: hur ska vi fördela bördorna inför den? Vilka gjorda investeringar blir obsoleta? Vilka yrken kommer att dö ut? Hur ska vi se till
att vi så länge som möjligt kan utnyttja den gamla tekniken (gamla skrivmaskiner som omedelbart blev
olönsamma och måste skrotas)? Hur ska de fattiga
länderna slippa att utnyttja den nya tekniken? Det är
precis en parallell!
Målen måste nås genom “Targets, trading, technology
and transfer”. Utan de två första får man aldrig igenom
det tredje. Targets = målsättningen. Trading = handel
med utsläpp (det smidigaste systemet). Transfer = överföring av ny teknologi till utvecklingsländerna. Alla
instrument måste användas, skatter, forskning, upphandling av teknologi osv.
Sahara flyttar norrut. Människor från Medelhavet
kommer upp till Norden under sommaren.
Det är politiskt komplicerat att garantera en utveckling
långt fram i tiden med ett kort mandat. Hur kan man
pedagogiskt förklara detta? Hoppfullt är att det på kort
tid rört på sig så mycket. Nu värker det igenom i processer, som till exempel i det internationella försäkringssystemet. Reinfeldt kom till makten utan att tycka
att klimatet var viktigt. Nu måste han profilera sig här.
Klimatpolitik är för politikerna vad vädret är för allmänheten – de kommer inte undan det. Barroso har
också gått den vägen, det visar kraften i detta.
Klimatfrågan är EUs tredje stora språng (efter själva
grundandet och Jacques Delors inre marknad). EU har
alltid drivits framåt och kittats ihop av ett yttre hot.
Först var det världskriget, sedan det kalla kriget, och
nu är klimathotet det nya kittet. EU:s budget är också
avgörande. Mycket är bundet och strategierna måste
hänga ihop. Det är kanske lättare att ställa om jordbrukspolitiken nu med Sarkozy som fransk president
och Frankrike som ordförandeland första halvåret
2009.
Orkar människor fortsätta? Jag tror det, klimatföränd-
ringarna blir ett synligt faktum och då kan man inte
strunta i det.
Sverige har ordförandeskapet i EU under senare
halvåret 2009. Samtidigt byts kommissionen ut, den
nya utfrågas av parlamentet. Det innebär ny ordförande i kommissionen och ny utrikespolitisk företrädare, samt ny ordförande i ministerrådet. Plus att parlamentets talman skall utses. Det här kommer att dra
mycket av uppmärksamheten inom EU.
Ordförandeskapet 2001 var för svenskarna en uppvisning i vad man kunde göra. Nu blir det inte samma
uppvisning. Man får hålla mer än en boll i luften.
Klimatfrågan har sin egen process och logik.
Förutsättningarna för ett avtal är komplicerade - problemet är gemensamt men lösningarna måste vara
lokala/nationella/regionala, ända ned på individplanet.
Nu gäller det en ny dimension: människa och natur och
långsiktiga livsvillkor.
Mycket kan hända före december 2009.
Utvecklingsländerna kanske inte klarar anpassningen
själva. Där kommer biståndsfrågorna in. Jag ställer
mig frågan: när så här mycket händer vid en
temperaturökning på 0,7 grader (som vi nu har haft),
hur mycket mer skall inte klimatet förändras om det
blir 2 grader, vilket vi i bästa fall kan hoppas på?
38 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
”
Anders Wijkman
Anders Wijkman, Europaparlamentariker, medlem av klimatberedningen.
Intervju 2008-01-07
”
Det första och största problemet med att
få ett tillräckligt bra och tillräckligt globalt avtal 2009 är att tiden är kort. Det
andra problemet är att få med USA på ett
meningsfullt sätt. Om inte USA är med
blir det svårt med Kina och Indien. En viss tillförsikt
kan man ha efter Bali och kanske med en ny president
i USA. Men även med Barack Obama är det svårt att
tänka sig att USA år 2009 är färdigt att skriva på en
förbindelse för en 30 procents reduktion till år 2020.
USA har ju i själva verket ökat sina utsläpp med 20
procent sedan 1990.
Det tredje problemet är u-länderna. Trycket från ulandssidan är stort. Man vill ha så ren teknik som möjligt, bygga institutioner och utbilda folk men inte finansiera detta själv. EU är beredd på teknologiöverföring
men har inga pengar anslagna. Enbart i Kina beräknar man att det ska byggas 20 mrd kubikmeter nya
bostäder till år 2020. Om detta görs på fel sätt kommer
utsläppen att stiga tilll 6-7 miljarder ton CO2. Då blir
det katastrof.
Jag är djupt djupt besviken och bedrövad över oförmågan
hos de flesta att förstå vad en exponentiell tillväxt innebär.
Vi behöver ett ”crash program” säger USA, med en
massiv överföring av energirådgivare. Vi måste designa
helt nya transportsystem.
Jag är också orolig för att man ensidigt stirrar på
klimatfrågan och att ekosystemen parallellt utsätts för
alltför stort tryck. Det tekniska samarbetet är kopplat
till lindrigare villkor, som i sin tur kopplas till anpassning.
Vi måste demonstrera i praktiken hur vi kan hjälpa
till. Forska mera, integrera åtgärderna i fattigdomsstrategier. Hur stimulerar man dem som hugger
ned tropiska skogar att tänka om?
Ett knallhårt ledarskap skulle behövas men saknas
FOTO: EUROPAPARLAMENTET
Vi måste göra det trovärdigt att
det inte är en belastning eller en
börda att minska utsläppen, utan att
vi snabbar på en process där ny
teknologi är en tillväxtfaktor.
i klimatfrågan. Ökad tillväxt och konsumtion löser inte
problemen. I alla varor som vi importerar borde CO2faktorn finnas med som en ”inbäddad” kostnad. Vi tänker alltför mycket på klimatfrågan ur produktionssynvinkel och alltför lite på konsumtionssynpunkten.
Överföring av teknik till u-länder kan delvis finansieras av pengar från utsläppshandel. Om man tar ut 1520 euro/ton i CO2-skatt, ger det 35-40 miljarder euro
De nordiska länderna kunde,
antingen som grupp eller inom EU,
hjälpa Kina att se till att transporterna
blir klimat- och miljömässigt hållbara.
till regeringarna, av vilka till exempel hälften kunde
överföras till u-länderna. En viss procent på auktionspriserna på utsläppsrätter är en annan väg.
Eventuellt kan man tänka sig skatt på all oljehandel
eller på alla flygresor i världen - alternativt öka
biståndet med 0,1 procent (men det funkar ju inte heller i dag).
Det förekommer parallella spår i förhandlingsprocessen (Tony Blair och George W Bush har båda
tagit initiativ) men de måste länkas in i FN-processen,
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 39
INTERVJUER
När det gäller det politiska ledarskapet är jag inte optimistisk. Franske presidenten Sarkozy är en opportunist. Gordon Brown är ointresserad. Tysklands förbundskansler Angela Merkel har bleknat. Japan är
stort och viktigt, har en del intressant teknologi men
är ett frågetecken, och följer förmodligen USA. Indien
ligger lågt. I Kina förefaller det att finnas ett medvetande hos ledarskapet.
Strukturerna måste ändras på ett konkret sätt. Det
behövs nya byggnormer och nya transportsystem! Här
kan vi spara 60-70 procent av utsläppen.
Det blir säkert ett avtal 2009 och med 60 procents
Asmund Kristoffersen
Intervju 2007-10-30
”
40 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
klimatet. Det nya avtalet måste innefatta strängare
krav på oss själva men också omfatta utvecklingsländerna.
Hur ska vi hantera att u-länderna säger att de måste
få lov att göra samma sak som vi har gjort? Det
enklaste svaret är: vi måste erbjuda vår teknologi
Däremot tror jag inte att någon
norsk eller nordisk politiker har mod
att på fullt allvar och helt öppet gå ut
och lova att nu blir det lite tuffare för
väljarna - lite kallare inomhus och
lite färre flygresor!
Vi i Norden måste visa exempel på god vilja inför det nya
avtalet, genom att ställa strängare krav på oss själva.
Vi måste också erbjuda vår teknologi, och inte bara i
affärssyfte.
Däremot tror jag inte att någon norsk eller nordisk
politiker har mod att på fullt allvar och helt öppet gå
ut och lova att nu blir det lite tuffare för väljarna - lite
kallare inomhus och lite färre flygresor!
När norska budgeten behandlades i Stortinget hösten 2007 var det inte tal om några nedskärningar Det
mesta gick inte på miljöns premisser. Mycket tyder
tvärtom på större förbrukning, både offentligt och privat. Vi har ett långvarigt arbete framför oss.
Men jag är inte bara pessimist. Nordiska rådets
miljöpris gick till en kommun i Danmark som har visat
att om man är systematisk så kan man på det lokala
planet göra viktiga saker för att spara miljön. De har
reducerat CO2-utsläppen med över 50 procent.
”
Asmund Kristoffersen, medlem av norska Stortinget,
ordförande i Nordiska rådets miljö- och naturresursutskott. Varit saksansvarig i Stortinget för norsk
lagstiftning när det gäller Kyoto-implementering.
Klimatdiskussionen är ett maktspel på
hög politisk nivå.
Utvecklingsländerna är vårt dåliga
samvete. De ställer oss inför en mycket
starkare utmaning nu än kanske någonsin tidigare.
Detta är något man genast möter i förhandlingarna om
(rening av kolkraftverk i Kina, till exempel). De ska
inte behöva ta den långa vägen på femtio år för att
nå dit, utan de måste kunna ”kutte en sving” (ta en
genväg).
I finansieringen hoppas jag att FN kan spela en
viktig roll, i kombination med olika finansiella institutioner som fås på plats. Tills vidare finns mycket liten
vilja att använda pengar på detta. Omsorgen om
konkurrenskraften står i vägen.
säkerhet får vi utsläppsbegränsningar som är faktiska
och bindande för i-länderna. För u-länderna kommer
det att se ut på ett annat sätt, med tillräckligt mycket
morötter. Något på skogssidan måste fås till stånd.
Restriktioner för sjöfart och flyg måste ingå.
Om detta inte uppnås, måste det finnas en Plan B.
Det ser man ännu inte skymten av. Plan B kunde innebära att vissa länder går före, och kopplas till delar av
näringslivet.
Om man bara är inriktad på att minska klimatpåverkan kommer energiföretagen med stor sannolikhet försöka få accept för mera användning av kol med
löften om lagring i sänkor, samt för mera kärnkraft.
Därför måste vi ha ett vidare perspektiv, att få ett
miljömässigt hållbart system. Annars får vi både en
klimat- och en ekosystemkris.
Norden är ett tillräckligt stort område för att kunna
ta ett kraftfullt initiativ för t ex tekniksamarbete.
Norge har stora resurser för att finansiera ett sådant.
De nordiska länderna kunde, antingen
som grupp eller inom EU, hjälpa Kina
att se till att transporterna blir klimatoch miljömässigt hållbara.
Jag tror att man kan nå en femtioprocentig reduktion av
FOTO: MAGNUS FRÖDEBERG, NORDEN.ORG
vilket Tony Blair signalerade. Bushs möte sommaren
2007 resulterade dock i vissa analysgrupper som kan
få betydelse.
Frågan kvarstår dock vem den ledare är som skall
driva klimatfrågan. Just nu finns bara EU. Men det
kan förändras, ganska snabbt. EU-kommissionen är
väldigt teknokratisk. Där är man okänslig för den psykologiska kontakten med u-länderna. När man undersökte vilka biobränslen som kan accepteras eller ej och
ställde upp kriterier för detta, hade man överhuvudtaget ingen dialog med de centrala länderna som Malaysia och Indonesien.
CO2, genom skatte- och avgiftspolitik. Men vi klarar
inte att reglera folks lust att använda pengar. Det krävs
morötter. Det är produktionen som måste bli mer miljövänlig. Och det finns ingen chans att införa transnationella skatter.
Vi har i Norge infört strängare regim än i EU när det
gäller handeln med utsläppsrätter, som ju Norge deltar i. Olika norska företag vill alltid ha undantag från
CO2-betalningar, därför att de är rädda att mista konkurrenskraft. ”Vi flyttar utomlands”, säger de. Svaret
är att i Norge har vi så stora utsläpp att alla måste
bidra till att få ner dem. Oljeindustrin i Norge är dock
den mest miljövänliga i världen, delvis för att den betalar en god del för sina utsläpp. Men totalt har vi större
utsläpp än många europeiska länder.
Vi vill ha sektorsvisa begränsningar, då blir kraven
tydligare, inte bara ord. I den politiska miljön förs en
konkret debatt om detta.
Kvothandeln har dock inte fungerat. Priset på
utsläppsrätterna har varit alltför låga. Det måste kosta
mycket pengar att förorena, antingen det gäller dig
eller mig eller industrin. Det är sorgligt att inte EU
prövar strängare regimer.
Norge har redan en nationell CO2-avgift, den norska
oljeindustrin betalar mycket för utsläppen. Och det
måste kosta mycket!
Att ta hand om rökgaserna och skilja CO2 från dem
och deponera dem i sänkor är en viktig del i den norska
klimatstrategin. Vi måste satsa tungt på teknologiska
lösningar. Norge har kapacitet och erfarenhet när det
gäller sänkor (tio års erfarenhet på Sleipnerfältet). Det
förs en diskussion om ifall det är en säker metod. Men
jag tror inte vi har något val - vi måste utnyttja möjligheten till deponering.
Staten är beredd. Men inom EU diskuteras om detta
är subsidiering eller inte. Det känns otroligt trist. Oljeindustrin är både problemet och lösningen på problemet.
Inom NGO-sektorn har Bellona fått hög trovärdighet, även
om de ibland gör sig större än de är och ger intryck av
att de har lösningen på alla teknologiska spörsmål. Det
tror jag ju inte. Men de har argumenterat väl och ledaren Fredric Hauge är viceordförande i EU-gruppen för
deponering av CO2 - ganska unikt för en NGOrepresentant från ett icke-EU-land!
Även om Bellona är extremt PR-kåta så spelar de en
roll, det gör de. Jag har varit med Fredric Hauge och
Bellona t ex i Sellafield, och slogs av den respekt han
blir bemött av också i England. I Ryssland fick jag höra
att vi i Norge hade varit eländiga miljöpolitiker om vi
inte hade haft en miljöorganisation som flåsar oss i
nacken varenda dag!
Om jag skall göra en realistisk bedömning för utsikterna
för ett starkt klimatavtal i Köpenhamn vill jag vara
optimist. Jag tror på argumentets kraft i den diskussion som nu förs i hela världen. Vi har en historisk
chans att få med världen på en förståelse för att FN:s
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 41
INTERVJUER
klimatrapporter skall tas på allvar och är riktiga. Jag
hoppas att snöbollen börjar rulla och att EU kan få med
regimen i USA - det är ju ohyggligt viktigt! Och om vi
tar vara på dialogen med Ryssland och slutar med
rakethysterin kan det gå bra.
klarades att man var inställd på att börja arbeta för
miljön. Och Kinas kongress har en fruktansvärd makt.
Flyget verkar inte ha kommit så långt. Kanske man
måste hitta mycket mer radikala lösningar. Det fanns
ju luftskepp och sådant förr. Kanske skulle man skjuta
upp luftfarkoster och sedan segla med dem! Men inte
ens flygplanen ligger längre och cirklar femtio minuter
runt flygplatsen utan försöker komma ned direkt.
Oljeindustrin är inte osårbar. De vill ju inte att oljepriset skall gå upp till 200 dollar. Omställningsmekanismerna är ganska kraftfulla nu. Oljan kan bli
obsolet. Det blir dessutom en ökad knapphet på olja.
Jag antar att det inte är mest högvärdigt att elda upp
oljan. Det måste ju hända radikala saker med oljepriset
långt innan oljan tar slut, därför att det kommer in
mera högvärdiga användningsområden för oljan.
Branschvisa åtgärder är tänkbara om de drabbar
hela branschen, så att det inte blir en konkurrensfördel att vara miljöovänlig. Inom skogsindustrin finns
åtminstone europeiska och amerikanska branschorganisationer som kunde vara samordnare. Man är
Jag tror att människor är lika kloka i Indien och Kina
som här. Men vi i västvärlden måste
vara ännu tydligare med det vi gör. Vi
måste visa världen att vi inte bara
pratar.
”
Björn Hägglund
Björn Hägglund, nyligen pensionerad
vicekoncernchef för Stora Enso (tidigare koncernchef för Stora).
Intervju 2007-09-13
Företagen har växt över alla gränser. Politikernas inflytande på företagen har blivit mer begränsad. Det har
42 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
FOTO: SCANPIX
”
Klimatfrågan kan man se som ett specialfall, om än mycket stort, av resursfrågan.
Den stora globala frågan är vårt resursuttag. När jag föddes fanns 2 miljarder
människor, nu är det 6,7 miljarder. Varje människa
konsumerar mer av planeten jordens resurser. Om man
lägger befolkningskurvan ovanpå temperaturkurvan
skulle den stämma ganska bra. Det är kanske folkökningen som är orsaken och temperaturen som är
effekten!
Miljöproblemets alla olika aspekter är egentligen
resultat av resursuttaget, transformationen av resurserna och produkter som uppstår efter transformationen: föroreningar, spill etc. En hållbar utveckling
måste bygga på att ta ut mindre resurser per person,
att återanvända dem mer och att röra sig mot mindre
skadliga och rikligt förekommande resurser.
Vatten är en ödesfråga för framtiden. Kina har redan
problem med färskt drickbart vatten. En del av krisen
i Mellanöstern har att göra med detta. Vi måste dels få
stopp på temperaturökningen, dels anpassa oss.
Branschvisa åtgärder är tänkbara
om de drabbar hela branschen, så
att det inte blir en konkurrensfördel
att vara miljöovänlig.
definitivt skett en maktförskjutning och industrin har
blivit en stark maktspelare. Var ligger motkrafterna?
WTO gör vissa saker. NGO:s kan lokalt ha viss effekt.
Men miljöorganisationerna har ännu inte nått samma
status som Röda Korset och Rädda Barnen. FN är väldigt svagt i de här frågorna.
Men politikerna är ibland mera konservativa än industrin,
se på USA. De stora företagen har visat sig mer progressiva i miljöfrågan än presidenten.
Hos allmänheten/konsumenterna börjar ju medvetandet sprida sig. Industrin är inte okänslig för det.
Bilindustrin utvecklar ny teknik. Jag vet inte hur
mycket kinesiska biltillverkare tar hänsyn till allmänna opinionen. Men vid senaste partikongress för-
ganska aktiv inom World Business Forum for Sustainable Development, ett organ som också kunde användas i detta sammanhang. Jag tror att det är viktigt att
industrin blir uppmärksam på att frågan på lång sikt
är ett existentiellt hot.
För skogsindustrin är klimatfrågan en styrkefaktor.
Men skogsindustrin har också mycket att tänka på.
Skogen tar hand om CO2, skog används som alternativt bränsle, och skogsindustrin är stor energislukare i
processerna.
Jag tror det vore bra om man kunde flytta bränsletillverkningen längre fram i kedjan. Det är fånigt att
energi och vätskekartong tävlar om samma ved. Sedan
skall man återvinna vätskekartongen med matrester,
plast och papper. Ju längre man dröjer med att bränna
upp en produkt, desto längre tid är kolet bundet. Det
frigörs ju först när det brinner. Det bästa vore att bygga
timmerhus av allt virke, som sedan står i hundratals
år, med kolet bundet. Men även för papperskonsumtionen gäller att ju längre pappret är i cirkulation, desto
längre ligger kolet bundet. Man vinner på att flytta förbränningen eller förgasningen framåt i tiden. Fortfarande går fruktansvärt mycket till soptippen - rivningsvirke, förpackningar osv. Det finns mycket att fundera
på när det gäller vettig pappersinsamling. Transporternas koldioxiduttag är inte med i kalkylen för
pappersinsamlingen. Kanske skulle man transportera
avfallspappret kortare sträckor och elda med tidningar
i stället för med massaved.
I Europa hårdnar konkurrensen om vedråvaran. Det
kan motverka mitt scenario, att få in råvaran tilll högförädling först, skapa produkter med relativt lång livslängd och sedan vara så klimatsmart det går när man
tar hand om produkten i slutändan. Då har de gjort av
med medparten av sitt värde på resan.
Gödslingen är skogens miljöproblem. Skogsdöden
finns kvar, men uppfattas kanske inte som så allvarlig.
Svavelfrågan är löst, kväveproblemet finns kvar
(kanske var det överdrivet), ännu kalkar man försurade sjöar. Vi har en fortgående förändring av naturen
för att landet gödslas. Men om vi hanterade skogen
som fiskare hanterar haven, så skulle vi hamna i
fängelse.
Vi får allt tydligare målkonflikter. Ung nyplanterad
skog som växer fort, är effektivare i klimathänseende
än gammal urskog, den tar upp mera koldioxid. Produktionen av etanol drar ju mot en ökad markanvändning för skogens del. Oljekommissionen kunde tänka
sig gödsling och GMO för att få fram mera bränsle.
Skogsindustrin jobbar mycket med problemet kring
biologisk mångfald. Klimatfrågan borde kunna få den
statusen ganska enkelt, som det känns idag. Det gäller
ju också bilindustrin, kanske får man med husuppvärmning också. Frågan är om man får det därhän att
det biter ordentligt.
Kvartalsekonomin har blivit lite av en slogan. Skogsindustrins stora problem är att vi varit lite för långsiktiga. Bolagen har fått stryk på börsen av alla experter. Då får man svårare att få fram kapital för nödvändiga investeringar. Företagen kan inte agera hur
som helst. Lönsamheten i verksamheten måste vara så
stor att man har rätt att existera i framtiden. Annars
blir man utbytt.
Inom skogsindustrin är ett modernt massabruk
redan mer eller mindre självförsörjande på energi. Men
det finns mycket annat att göra. All spillvärme måste
utnyttjas för uppvärmning, även den som kommer ur
avloppsrör, ett område som ännu är jungfruligt. Så
länge en skorsten ryker är det i princip fel. Sedan verkar det ju urfånigt att värma upp Östersjön med kärnkraft.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 43
INTERVJUER
Det råkar bara vara så att samma
människor vill ha stabilitet i klimatet,
köpa bra grejor och ha fina pensioner.
Det hänger inte riktigt ihop.
I vilken process som koldioxid produceras varierar
enormt mellan varje land. Man kan tycka att klimatfrågans jättespelare är USA och Kina. Men i London
har i stort sett varje hus sin egen lilla gasboiler. Hela
systemet måste vara kolossalt ineffektivt.
Det finns fruktansvärt mycket att göra. Vi är oändligt långt
ifrån en uthållig energiförbrukning.
Vi måste framför allt finna lösningar på klimatfrågan som gör att 9-10 miljarder människor kan leva
ett någorlunda drägligt liv. Man kan inte söka lösningarna bakåt i tiden, i någon häst- och vagnstruktur. Vi
behöver framåtsyftande lösningar, där tekniken tas i
tjänst. Klimatet är gemensamt problem för alla, men
måste i slutändan återföras på den enskilde.
Hur åstadkoms detta? Det är här politik och samhälle kommer in. Politikerna måste göra om det globala
systemet till något som träffar den enskilde. Och det
behövs en världsorganisation, om den får något att
säga till om. FN-systemet finns ju. Och för att få företagen att fungera och jobba åt rätt håll, inte bara i konferensrummen, så måste ett behov skapas hos konsumenterna (t ex att konsumera mindre energi). Allmännyttan skall transformeras till egennytta.
Det behövs politiska åtgärder också nationellt. Var
skulle vi stå i Sverige utan en bensinskatt? Det skulle
44 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
inte gå åt en deciliter etanol i det här landet utan
politik. Blir hemmaopinionerna starka nog är det
kanske bästa vägen att gå. Höja bensinskatter, reglera
jordbrukets vattenanvändning, teknikutveckling. Det
finns massor som måste göras. Det finns ingen anledning att en bil för persontransport skulle dra mer än
två deciliter bränsle, och det finns sådana bilar. Det går
säkert att göra dieselhybrider som drar lika lite.
Ta hundra spänn litern för bensinen! (Jag skulle inte
vilja vara den som lansera ett sådant förslag). Men i en
transformationsprocess kunde man till exempel skatta
ut de bilar som drar mest mycket hårdare, och använda
de pengarna till att subventionera de bilar som drar
minst. Eller kanske restitution på bensinskatten för
alla som drar mindre än en halv liter. Man kommer inte
runt det. Ved som bränsle skulle ju inte heller ha en
chans utan oljeskatt.
Opinioner påverkar politikerna. Den här frågan är ju
egentligen tacksam - så fort det blåser eller regnar lite
mer, så tänker man ”Jävla Bush”.
Det råkar bara vara så att samma människor vill ha
stabilitet i klimatet, köpa bra grejor och ha fina pensioner. Det hänger inte riktigt ihop. Därför tror jag inte
att det här går utan ganska kraftiga politiska styrmedel. Och då måste man ha en opinion bakom sig. Den
skapas just nu. Kanske kan den knäckas av en lågkonjunktur. Men kanske inte ändå. Om New Orleans
svämmar över en gång till så sitter frågan där även i
världens lågkonjunktur.
Det stora ansvaret i klimatfrågan är enormt och det
är kollektivt. Ytterst är det mänskligheten som måste
ta ansvar för sin framtid. Men detta måste manifesteras på något sätt. Och det är detta man har det politiska systemen till.
Än så länge känner kanske den genomsnittliga
världsmedborgaren inte att klimathotet är så allvarligt
att han är villig att ge upp väsentliga delar av sin standard. Men egentligen är det ju inte att ge upp sin standard att ha en bil som drar 0,2 liter i
stället för 2 liter bränsle. Men först
måste basala behov tillfredsställas.
Och nyckeln sitter i det politiska
systemet.
”
Bo Kjellén
Bo Kjellén, veteranförhandlare i klimatfrågor, ordförande för de globala ökenförhandlingarna redan vid den första
klimatkonferensen i Rio 1992.
FOTO: JERKER LOKRANTZ, AZOTE
I bränslefrågan tror jag ändå att man måste ty sig till
kärnkraft för att klara av det. Det är annars svårt att
tänka sig att man får koldioxiden i balans och att folk
fortfarande kan leva på vettig nivå på hela jorden. Men
kärnkraften måste göras bättre. Det verkligt allvarliga
problemet är avfallsproblemet. Ändå är kärnkraften en
del av lösningen. Man kommer ändå att få jobba som
en bäver för att ställa om hela bilparken och flyget och
hela transportsektorn. Utmaningen är så gigantisk
ändå.
Säkerhetsaspekten vet jag inte vad man skall göra
med. Men om mänskligheten har detta gigantiska problem, klimathotet, gemensamt, och somliga stater samtidigt fortsätter att utveckla atombomber - ja, är man
på den nivån, då får man inte vara med (skratt)!
Intervju 2007-09-11
”
Vad som kan göras internationellt beror
i hög utsträckning på ”enabling conditions”, gynnsamma politiska betingelser
på hemmaplan. Man kan inte visa politisk vilja om man inte har väljarnas stöd. Utgångspunkterna för förhandlingarna är följande:
1) Vi har ett allmänt hot som vi själva har skapat och som
inte är bundet till någon enskild stat. Vi är på samma
sida allihop. Vi kan förhandla om klimatet men inte förhandla med klimatet. Ingen finns på andra sidan.
2) Det handlar om långa tidsperspektiv. Statsmän kan
tänka i långa perspektiv (när det gäller råvaror etc)
men här är de extremt långa. Målsättningar för 2050
verkar långt, men är inte det. Den infrastruktur vi bygger nu kommer att finnas då.
Samtidigt är det orättvist mot politiker att säga att
de inte ser längre än till nästa val. Det finns också en
skillnad mellan vad som är viktigt och vad som är
brådskande. Det händer ständigt oväntade saker som
politiker måste ta ställning till.
3) Analysen kräver mycket av dem som skall hålla på med
detta. Den traditionella säkerhetspolitiken handlar om
kända problem, men här (om man skall vara effektiv)
är det flera aspekter av samhällslivet som måste tas in
(sociala aspekter osv). Det kräver mycket av dem som
skall utöva beslutsfattandet.
Naturvetenskaperna har i stort sett drivit utvecklingen
i klimatfrågan, när det gäller ozonskiktet, luftföro-
reningarna med mera. Däremot har samhällsvetenskaperna inte alls hängt med. Stern-rapporten var
viktig. Men det finns nya utmaningar för forskningen,
inte bara inom ekonomi utan också inom sociologi,
socialpsykologi, etc.
Det civila samhället har en stor roll. Alla människor
berörs så nära. Åtgärderna i den här frågan har större
effekt på människorna än vanlig utrikespolitik. Det här
går direkt in själva hjärtat på hur vi lever i fråga om
energi och transporter. Därför har NGO:s spelat en viktig roll och tagits in i FN-systemet i klimatfrågan.
Det finns naturligtvis ännu tvivlare till klimathotet.
Men en aspekt i motståndarnas argumentering har jag
aldrig förstått: det är klart att det finns naturliga variationer i klimatet - men gör det saken bättre om man
ovanpå detta lägger en mänsklig påverkan? Det finns
också något slags kolartro på att människans inverkan
skulle ”kompenseras”, att den inte spelar någon roll.
Förändringen i klimatet är oroväckande. Den oro man kan
ha är snabba systemkollapser. Därför är informationen
som kommer nu om isarna i Arktis viktig. Den ger
också problematiken i blixtbelysning. Men några jublar. Då kan man exploatera nya oljeresurser!
Men människan påverkar också de ekonomiska och
sociala systemen. Ytterst är det en fråga om hållbar
utveckling, och det är en fråga på högsta politisk nivå,
en fråga för statsministrarna.
Klimathotet är alltså en politisk fråga, men också en
fråga om att vi ännu inte riktigt förstår till fullo vad
som behöver göras. Vissa saker är enkla - en helt
utsläppsfri bil t ex. Det måste vara målet, därför att
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 45
INTERVJUER
man inte kan tänka bort bilen, eller för den delen vissa
andra inslag i vårt liv. Kanske vi i framtiden får se att
folk inte vill ha bil lika mycket hos oss. Men då har vi
ändå kvar Kina och Indien. En av få saker som var bra
med kommunismen i Sovjetunionen var att man gjorde
något fint av kollektivtrafiken (Moskvas tunnelbana!).
Men vi måste också få fram drivmedel som inte är
fossilbränslebaserat. Om man efter 2020 bara får sälja
Jag tror man kommer att göra en
del misstag på vägen. Etanolen reser
fler problem än den löser. Dessutom
leder det till konkurrens om jorden,
markanvändningen.
miljöbilar, då ställer industrin om sig. Tyvärr kommer
detta att ta lång tid. Och den gamla bilparken finns
kvar i alla fall.
Jag tror man kommer att göra en del misstag på
vägen. Etanolen reser fler problem än den löser. Dessutom leder det till konkurrens om jorden, markanvändningen. Det kräver också energi att ta fram etanol. Jag tror mer på effektiva elbilar, som kan laddas
upp genom att man sticker in en kontakt på natten.
Vätgasen har också en framtid. Men det förutsätter att
man kan producera el på tillfredsställande sätt.
När det gäller flyget har jag aldrig förstått varför
man inte kan ha en internationell skatt på flygbränsle.
Flyget är i nyckelposition. Ta en avgift på 3-4 dollar per
biljett, det skulle ge en massa pengar med vilka man
kunde bygga upp de fonder som behövs för att stödja
anpassningsåtgärder i riktigt fattiga u-länder. Det
kommer att behövas. En av de centrala frågorna är
anpassningen till klimatförändringarna.
Det finns länder med väldiga ytor. Mali är fyra
gånger så stort som Sverige, med en yta som inte går
att använda till någonting. Skulle man inte kunna
anlägga jättelika solkraftsanläggningar i sådana länder? Tekniken finns på sätt och vis redan. Det är naturligtvis stora investeringar, men vilket pris sätter man
på klimatet?
Ytterst bygger framgång i bekämpningen av klimathotet
på individens ställningstagande. Och individen har
naturligtvis ett ansvar. Men enligt min uppfattning
46 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
finns det klara gränser för vad man kan begära av människor. Jag tycker inte om individuellt skuldbeläggande. Priset är avgörande. I rätt utsträckning kan
man också göra det så att folk tjänar på det. Men att
säga till människor att de inte ska åka lågprisflyg är
svårt. I stället måste man få stöd för myndighetsåtgärder av olika slag (skatter, regleringar). Om bensinen kostar 25 kronor litern så kan bara de rika åka bil.
Kanske någon form av reglering är bättre. Under krigsåren införde man ransoneringar av det skälet och det
accepterades allmänt. Kanske kan man införa regleringar som säger att vi bara får åka på semesterresa till
Asien en gång var femte år?
Först måste regeringen bygga ett ramverk med
grundläggande regler. Sedan har regionala och lokala
myndigheter en viktig roll i att bygga upp infrastrukturen, där är kommunerna viktiga. På 1990-talet fanns
den lokala Agenda 21, där kommunerna satsade
mycket. Många ungdomar engagerades i nätverk, och
blev Agenda 21-koordinatörer. Något liknande kunde
tänkas igen.
Det som man gör nationellt med stöd av opinionen
skall sedan spelas ut när man diskuterar internationella avtal. Om det finns en intern opinion som stöder
åtgärderna (som vi haft i Sverige under lång tid), då
kan man agera med större kraft internationellt. Och
har större garantier för att besluten inte bara ratificeras utan också genomförs.
Alla länder har inte vår form av demokrati. Ett slags
upplyst despoti tror jag inte ger tillräckligt stöd, insatserna kommer att saboteras. Förutsättningar för förändring kräver att människor tar ställning och har
kunskaper.
USA:s position är naturligtvis väldigt central. De har
dessutom ökat sina utsläpp kraftigt från 1990. Alla
utsläpp som tar det året som basår blir svåra att förhandla om. Med Barack Obama som president är Busherans negativa inställning till multilaterala förhandlingar över. Det är inte heller tänkbart att USA som har
25 procent av utsläppen inte skulle vara med på samma
sätt som de andra industriländerna.
Nu har situationen i kongressen ändrats en del, och
de amerikanska attityderna har gått en lång väg.
Ibland har man en känsla av att det finns starkare opinionstryck i USA än i Europa att vidta åtgärder. Kalifornien är en av världens största ekonomier, och en del
av de nordöstra delstaterna har faktiskt antagit
Kyotomålen. Detta är den största och mest expansiva
delen av den amerikanska ekonomin. Dessutom
har cirka trehundra städer ställt upp ambitiösa
miljömål.
Företagen har också ändrat uppfattning. Här kommer
också in frågan om konkurrenskraft, plus att amerikanska industrin vill vara med och handla med
utsläppsrätter. De amerikanska bilproducenterna har
inte kunnat undgå att notera att japanska bilar har
haft framgång med sina miljösatsningar.
Vår linje var att anse att så länge Bush var kvar
kunde man inte tänka sig att få någon rörelse i USA.
Där har bedömningen ändrat sig något. Situationen
med en ny president kan tänkas innebära en mycket
mer radikal linje, en amerikansk politik som kanske
mer konkret vill påverka Kyoto 2, än vad man på europeisk sida tycker är bra. Vi har vant oss vid att leda
processen.
Ett antal länder faller utanför definitionen i- och u-land:
Kina, Indien, Indonesien, Thailand, Brasilien. Det är
”emerging economies”, ett stort antal länder med
modern industri. Inom 77-gruppen finns i dag större
förståelse för att acceptera någon form av differentiering. Gruppen är främst ett förhandlingsverktyg, men
olikheterna är stora mellan Kina och Tchad, eller mellan Burkina Faso och Brasilien.
Också nya aktörer har kommit in. Det är länder som
man tidigare inte hade med, ofta små länder, t ex de
små ö-länderna som riskerar att hamna under havsytan.
Det blir intressant att se vad som kommer att hända
i Kina och Indien. Var och en av dem har i dag en större
befolkning än vad hela världen hade år 1800. Där bor
över 35 procent av världens totala befolkning.
Kanske man måste inse att dessa stora länder måste
göra reella förändringar, inte bara hävda att ”vi måste
i första hand bekämpa fattigdomen”. Deras ekonomi är
i vissa avseenden på samma nivå som dagens industriländer. De talar gärna om sina låga per capita-utsläpp,
men medelklassen där, som är flera hundra miljoner,
lever på samma sätt som vi. Deras egna förhandlare
tillhör detta skikt. Det här är för dem också ett socialt
problem.
Det finns väldigt många fattiga människor i Asien,
men den stora skillnaden ligger i Afrika som kontinent.
Just där finns samtidigt en stor känslighet för klimatförändringar. Vi kan få ett system med läckage, så att
de stora företagen i Kina flyttar till Afrika.
Idealet är en bred ”Coalition of the Willing”, och att
också Kina och Indien ställer upp. Men medan man
måste ha samma typ av åtaganden för USA och Europa,
så kan man inte tänka sig att Kina och Indien har det.
Man diskuterar nu om det finns andra vägar, till exempel ”intensity targets”, eller att man knyter målsätt-
ningar till den ekonomiska utvecklingen, accepterar
regler för att införa energieffektivisering, inför standards osv.
Det är möjligt att dessa länder måste komma med
frivilligt och att deras åtaganden kanske inte blir förenade med sanktioner. Men deras mål måste vara kvantifierade och verifierbara. Kommunikén från Apectoppmötet i Australien talar bara om ”aspirational
goals”. Det räcker inte. Det måste finnas ett större
tryck - om det sedan leder till sanktioner eller inte.
Det här går inte av sig självt. Man tar ett steg i taget.
Det är möjligt att det går för långsamt. Alla inser att
efter 2012 måste det vara en mera differentierad regim.
Man har ett Kyoto 2 för industriländerna. Man har
någon typ av verifierbara åtaganden för de stora uländerna (medverkan i handel osv). Sedan har man
någon form av överenskommelse om insatser för
anpassning, t ex i ett särskilt protokoll. Det är ett av
skälen till att man behöver någon typ av finansieringssystem.
Vi har redan klimatförändringar. Anpassningsåtgärder blir absolut nödvändiga. I Sverige är vårt dricksvatten väldigt bra, men översvämningar kan påverka
dricksvattentäkter. Också andra system som dammarna i norra Sverige som är över hundra år gamla kan
påverkas.
Anpassningen i u-länder kan betyda liv eller död för befolkningen. Då blir det också ett säkerhetsproblem för
Europa, med miljöflyktingar. Kanske man kunde
koppla biståndet till en del länder med nya stora svårigheter. Clean Development Mechanism gör det möjligt att sälja/köpa utsläppsrätter genom att göra projekt i u-länder. Avgiften för detta går in i en anpassningsfond. Om nya medel kunde skapas t ex genom en
internationell flygskatt så har man mycket mer flexibilitet. Då är det ingen som kan identifiera pengarna
som ”sina”. Man får en bra global reglering. Det är inte
önsketänkande. Vi har en intressant utveckling framför oss när det gäller hur det internationella handelssystemet fungerar.
Ett konkret mål är att en viss andel av energiproduktionen skall vara förnybar energi (som vi beslutat i EU).
OECD har haft en hel del inflytande på ekonomisk
politik, inte för att de kräver bindande åtaganden, utan
för att de hänger ut regeringar som inte för en bra politik, vilket sedan diskuteras i medlemsländerna. Det
ger en transparens i systemet.
Mycket beror på om nya katastrofer inträffar. De är
svåra att riktigt knyta till klimatförändringar, forskarna
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 47
INTERVJUER
Olika styrmedel är olika accepterade i olika politiska kulturer. I Europa använder man skatter (svensk miljöskatt har varit ganska framgångsrik), i USA kan man
tänka sig regleringar men inte skatter. I Washington
hade man en regel om att man måste vara minst tre
personer i en bil i rusningstid annars togs bilen ur
trafik på motorvägen.
Nästan alla europeiska ekonomier är präglade av
den skandinaviska socialdemokratin, en marknadsekonomi med sociala dimensioner. I stigande grad
behöver man nu också miljöskäl. I en marknads-
48 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Hittills har vi i Sverige haft
ganska små motsättningar mellan
blocken i miljöpolitiken. Men kommer
man till djupare ingrepp så uppstår
sociala och ekonomiska motsättningar.
ekonomi kan man inte på förhand se vilken effekt olika
ingrepp kommer att ha.
Hittills har vi i Sverige haft ganska små motsättningar mellan blocken i miljöpolitiken. Men kommer
man till djupare ingrepp så uppstår sociala och ekonomiska motsättningar. Därför måste alla de insatser
som görs uppfattas som rimliga och rättvisa. Det här
ställer väldiga krav, inte minst på medierna, där
opinionstrycket skapas. Det är möjligt att intresset
bland allmänheten minskar, men jag skulle tro att de
globala överlevnadsfrågorna kommer att ligga kvar. Vi
ligger på en stigande kurva. Ju mer människor vet,
desto mer intresserade blir de.
Sedan har man då hela den stora teknologibiten. Hur
kan man åstadkomma att det internationella finansiella systemet genererar tillräckligt mycket och snabbt
nya teknologiska lösningar som delvis förändrar, delvis
förenklar svårigheterna? Jag tror inte på sensationella
”quick fixes”. Men det kommer att hända saker under
de närmaste trettio åren som radikalt förändrar förutsättningarna. För trettio år sedan kunde ingen förutse
att alla skulle sitta vid sina datorer.
Vi har haft tre industriella revolutioner. Den första var
kring 1800 med ångmaskinen och järnvägen, baserad
på kol. Den andra, hundra år senare, var också knuten
till energifrågan, då introducerades elen, och då kom
också oljan.
Då kan man ju tänka sig att datorerna är den tredje
industriella revolutionen, som kan generera kraftfulla
förändringar på industrisidan, som vi ännu inte känner till. Solenergi, kanske mer användning av vågkraft.
Kanske kan man kombinera dessa system på ett sätt
så att de blir mycket effektivare än vad vi kan föreställa
oss i dag.
Jag tror att man måste tro att det kan finnas forskning bortom hörnet som vi inte vet något om i dag och
kan förändra mycket. Men man kan inte sitta och välja
vinnare i förväg i forskningen.
De stora vinsterna står att göra i form av effektivisering. I
England ser man mycket på byggnaderna. Effektivi-
sering skulle innebära förstörelse av alla gamla viktorianska hus. Det blev ett ramaskri!
Fram till 1940-talet byggde man skafferier hos oss i
alla hus. Nio månader av året behöver man nästan inte
kylskåp i ett klimat som vårt.
I Brasilien organiserade miljöministern företag för
folk som samlade saker på soptipparna, de blev anställda och fick uniformer och klarade sig bra.
Om man i USA höll husen två grader kallare på vintern och varmare på sommaren så skulle USA nästan
klara sina problem, de har så oerhört mycket att skära
i. Den nya amerikanska administrationen kan nästan
Christina Gestrin
plocka åtgärderna som mogna frukter.
Klimatfrågan är en del av en ännu större fråga, människans påverkan på det naturliga systemet. Människan har själv blivit en naturkraft. ”Antropocene era”
talar några om som en ny geologisk epok. Men samtidigt är vi som individer oerhört svaga. Vi sticker in
fingret i känsliga och stora system och om de börjar
gå fel genom vårt förvållande så är det möjligt att vi
inte klarar det.
Men man måste vara funktionell
optimist.
”
Christina Gestrin,
finländsk riksdagsledamot.
”
De nordiska länderna kan absolut bidra till
ett nytt klimatavtal, även om det är en
komplikation att några hör till EU och
andra inte. Island och Norge hänger dock
med i vad som sker på EU-nivå. Ett nordiskt ”brand” är miljöteknologi och -kunnande. Våra
samhällen är små och smidiga och kan snabbare
anpassa sig till nya situationer.
Inom forskning och utveckling kan Norden gå in för
större samordning. Våra länder är små. Det borde finnas nordiska kluster inom miljöteknologi för t ex
gemensamma leveranser, där både staten och privata
företag samarbetar på de stora globala marknaderna.
Finanskrisen har lett till att man inom EU diskuterar mildare krav. Det är farligt. Jag fick en tankeställare när jag var med i den arktiska parlamentarikerkonferensen. Där bor människor som redan nu upplever förändringen. Men deras röster lyssnar ingen på.
Det gäller för politikerna att stålsätta sig, inte pruta
på klimatmålen och hänvisa till finanskrisen, utan
hitta vägar när det gäller att lösa frågorna. Det finns
möjligheter att bygga ett nytt grönare samhälle, ett
som bygger på förnybar energi. Allt handlar om hur och
FOTO: JOHANNES JANSSON/NORDEN.ORG
är försiktiga. Men på bara några år har intresset exploderat på toppmöten med presidenter och statsministrar. De är själva lite skakade och man ser det
som en stor framtidsfråga. Man kan hoppas att det går
framåt, men går det tillräckligt fort? EU har satt ett
bra exempel med minus 20 procent till 2020. Det är lite
skakigt om man klarar det, EU med 27 länder är en
stor grupp.
Man behövde 50 länder som ratificerade det nu gällande Kyoto-protokollet, och dessutom skulle de
industriländer som var med representera 55 procent av
alla utsläpp av CO2 1990. Amerikanerna trodde att om
de sa nej så blev det ingenting. Eftersom USA representerade 35 procent så var marginalen bara 10 procent. Det räckte inte med EU. Japan fick vi med. Men
Ryssland hade oerhört stora utsläpp 1990 (17 procent).
Enligt min uppfattning var det helt avgörande att
Ryssland kom med.
Ryssland kommer nog att klara Kyoto 1 för de fick
bara stabilisering, ingen sänkning. Men de är opålitliga och fortsätter att säga nej. Och till slut får de sin
vilja fram. Nu är de i gång och använder samma resonemang som amerikanerna. Amerikanerna ville inte ta
något som kunde ge intryck av att man inte trodde på
att den amerikanska ekonomin skulle börja växa igen
(1992 var det ju dåligt). Ryssland är nu en viktig producent av olja och gas, där ligger de ofta på samma linje
som Saudiarabien. Så det är mycket som kombinerat
gör Ryssland till en oerhört besvärlig förhandlingspartner.
Att begrava koldioxid i stor skala är kineserna intresserade av. I Kina och Indien kan man inte tänka bort
kolet. Det är också svårt att tänka bort kärnkraften.
Norrmännen har redan använt tekniken med kolsänkor i Atlanten. Vattenfall har också undersökt tekniken. Kanske blir det för dyrt. Cost-benefit-analysen beror också på vad man har för andra kostnader,
var oljepriset ligger eller var CO2-priset kommer att
ligga.
vad man producerar. Det kan också föra med sig välstånd att skapa ett annat slags arbetsplatser och ett
annat slags samhälle, som inte behöver bli sämre.
I Finland är vi inte så i förgrunden som vi tror. En
färsk utredning säger att vi de facto har sackat efter.
Vi har inte själva implementerat den nyaste tekniken.
Alla företag behöver en hemmamarknad som referens,
där saker testas.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 49
Kärnkraften och den långa debatten kring den har
varit problematisk och bromsat upp intresset att investera i ny teknologi, och i ökad effektivitet och energisparande. Kärnkraften är inte en global lösning. Den
bidrar inte till växthuseffekten men problemen är fortfarande inte lösta. Det är också lite farligt hoppas på
sänkor för att lagra koldioxid. Enligt Fortum finns de
kanske först i praktiken om 20-30 år.
Finanskrisen har lett till att man
inom EU diskuterar mildare krav.
Det är farligt.
Lågenergibyggande har stor potential. Man kan kräva
fjärrvärme i alla nya bostadsområden. Om ett höghus
byggs som lågenergihus så kan man spara upp till 70
procent av energiförbrukningen (i Helsingforsregionen
byggs kanske trettontusen bostäder om året!). Offentliga upphandlingar borde gå in för strängare miljö-
Göran Persson
som en väldig framgång för att de länderna inte själva
skulle drabbas. Det är naturligtvis en helt huvudlös
hållning. Vi kommer aldrig att klara detta om inte de
tunga växande ekonomierna i tid anpassar sitt beteende. Indien, Kina, Ryssland, Brasilien och Sydafrika
måste vara med. De har nyckelrollen. Nu lämpas det
hela över på Europa och USA, Japan och Kanada.
kriterier både för tjänster och varor.
Politikerna måste medvetet gå in för att styra samhället och det behöver inte innebära så hemskt mycket
för vanliga människor. Det påverkar förstås produkter
som kommer ut på marknaden, men så skapas också en
hemmamarknad.
För återvinning av avfall och energimärkning av produkter har det kommit bra krav från EU. Jag gjorde en lagmotion om att förbjuda användning av traditionella
glödlampor med tre års övergångstid, som väckte
enormt uppseende. Om man i Finland övergick till lågenergilampor skulle man spara energi motsvarande
uppvärmningen av 50 000 villor! I Finland går 18 procent av energin i hemmen till belysning (40 procent till
uppvärmning, resten till hushållsmaskiner).
Nu är klimatfrågan i högsta grad politik. Politikernas uppgift är att erbjuda möjligheter att leva så miljövänligt som möjligt. Om det inte finns
möjligheter att kunna göra miljövänliga
val, leder det till fruktansvärd frustration
hos väljarna.
”
Göran Persson, tidigare statsminister.
Den första statsminister som vågat ha
en vision om ett fossilfritt samhälle.
”
Det som kommer att driva fram en regim
internationellt är en folkopinion som vi
ännu inte har sett. När det gäller Baliöverläggningarna gick det ännu ingen
chockvåg över världen. I bästa fall var
Bali starten på början av slutfasen.
Jag tror att man tyvärr måste uppleva dramatiska
väderhändelser i världen för att det äkta trycket ska
skapas. När det skapas kan det gå väldigt fort. I
indiska och sydafrikanska tidningar betraktades Bali
50 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
FOTO: JKL
Intervju 2008-01-08
Hur växer politiska rörelser fram? Som svar på problem
i människors vardag. Och vad talar alla om - jo vädret!
När människor inser att vädret också är ett politiskt
problem, då skapas ett opinionstryck.
Dessutom kan två andra omständigheter komma att
driva på processen. Det är en fullständigt orimlig ordning
som västvärlden och de växande ekonomierna har försatt sig i. Det finns en grovt underskattad säkerhetspolitisk risk i att göra sig så totalt beroende av fossila bränslen. Det räcker med ett dramatiskt politiskt
attentat i Saudiarabien och hela västvärldens ekonomi
knockas. Kan vi ha det så? Det räcker med att vi får en
utveckling i Ryssland som är av det slaget att man blir
mer glad i idén att använda gasleveranser som påtryckning inte bara mot Ukraina och Georgien, utan kanske
mot andra kunder. Kan vi ha det så? Den frågan kan
komma att ställas fortare än vi tror.
Den andra underskattade dimensionen är själva priset. Jag tycker man ska vara glad över ett oljepris på
100 dollar fatet. Ett fallande oljepris nu skulle vara väldigt svårbemästrat ur klimatperspektiv. Oljeprospekteringen har nått toppen och i kombination med oro i
producentländerna ger det stigande priser, skador på
ekonomin och anledning att söka ett oberoende från
olja och gas.
Det är inget hokuspokus som behövs för att trassla
sig ur beroendet av fossila bränslen. Det svåra kommer
att vara transportsektorn. Uppvärmning av bostäder,
industrin osv - det tror jag vi kommer att klara. Men
transportsektorn är ju helt baserad på fossila bränslen.
Hela världsekonomins blodomlopp, transporterna, är
fossilbaserat. Det finns teknik men det ska till en oerhörd investeringsvolym. I andel av BNP är det ändå
rimliga tal, 3-4 procent av globalt BNP. Det kommer att
gå i ett läge när människor förstår att vi inte kan fortsätta på samma sätt.
Sternrapporten visade att det är möjligt. Så fruktansvärt skrämmande var inte den ekonomiska sidan.
Men man måste göra det i tid. Väntar man för länge
blir det fruktansvärda kostnader.
Jag känner oro efter Bali. Nu pustar världen ut och tar
det kanske lugnt till 2009. Men om några länder har
kunnat visa att här ligger förbaskat intressanta affärer, ett framtidsprojekt, jobb, högteknologi, att det är
modernt, smart, ungt, i framkant - om några har visat
det 2009, vilket jag hoppas ska vara möjligt - då tror
jag att de internationella regelverken bara faller på
plats av sig självt.
Det här kan ju vara världens chans för FN-systemet.
Institutionerna i världskrigets spår har kommit till
vägs ände. Dagens säkerhetsråd är inte lämpat att
hantera den största säkerhetspolitiska utmaningen vi
har - klimatförändringen. Detta kommer att driva fram
nästa generations multilaterala system. Om det inte
går att reformera FN, så måste vi ha en annan instans
som vilar på internationell rätt och som kan ta beslut
Jag tror att man tyvärr måste
uppleva dramatiska väderhändelser
i världen för att det äkta trycket ska
skapas. När det skapas kan det gå
väldigt fort.
och följa upp beslut. Det är en dramatisk situation för
det multilaterala systemet. Klimatfrågan kommer att
handla om bördefördelning internationellt. Och då
måste de sitta runt bordet som företräder de flesta runt
jordklotet, och inte de som råkade vara på rätt sida
1945.
Vi ser ett paradigmskifte. USA har varit så dominerande, men utmanas nu av andra stater. Man behöver
inte vara marxist för att förstå sambandet mellan ekonomi och politik och opinionsbildning. Var formas de
nya normer som kommer att styra den nya världsordning som växer fram? Ja, inte är det i Västeuropa eller
på den amerikanska östkusten. Det kan vara världens
chans. Men det kan också bli väldigt svårt och konfliktfyllt.
Det skulle inte alls förvåna mig om klimatförhandlingarna blir Kinas och Indiens avgörande internationella genombrott. Det är ett sätt för dem att politiskt
hantera en besvärlig situation - att själva vara med och
styra. Amerikanerna har inte trovärdighet i den här
frågan internationellt. Men med en ny regim i
Washington, så kan USA mycket väl komma tillbaka.
Och EU är, även om Europas relativa betydelse minskar, ändå en viktig aktör.
Jag vet precis vad kineserna drömmer om - samma
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 51
INTERVJUER
sak som vi i Sverige för femtio år sedan. Det är bara
det att de inte kan ha samma bil som vi hade.
Om man nu ser vilka klimatinstrumenten är - skatter,
statsbidrag, investeringsprogram, projektstöd, forskning - ska allt in i ett ramverk som är beslutat politiskt,
antingen nationellt eller internationellt. Det finns
ingen politiker som inte kommer att ha ett program för
detta. Det kommer att begås misstag, självklart. Men
det kommer också att ske mycket som är bra, och det
kommer att gå fort. Vi har haft en trettioårsperiod av
liberalisering. Och det har varit en väldig framgång på
många sätt. Klimatfrågan är politikens återkomst!
Den politiska opportunismen finns alltid där. Ta
Det skulle inte alls förvåna
mig om klimatförhandlingarna
blir Kinas och Indiens avgörande
internationella genombrott.
bensinskatten i vårt land och svängarna kring den. En
politiker är alltid i viss mening populist. Populära projekt nu kommer nog snarare att handla inte om skattesänkningar eller subsidier utan om fantasifulla projekt att hitta alternativ till olja och spara energi. En
god populist driver inte bensinskattesänkningar i dag.
Vad det handlar om är överföringen av ny teknik till
u-länderna. Då blir det här på riktigt. Det måste bli
FN-systemet. Det måste bli Världsbanken, som ju de
sista tio åren gått från klarhet till klarhet. Det är ju
fråga om en massiv överföring av resurser. Jag ser dock
inte konstruktionen framför mig.
Ska vi vara så bekymrade för u-länderna? De kan ju
bygga upp något nytt. Rimligen borde det ju ge dem en
stor fördel framom de gamla i-länderna som dras med
sin gamla teknik och måste byta och ersätta sådant
som inte är avskrivet.
De fattigaste länderna blir inte problemet utan de
som ligger i mitten, de nya ekonomiska jättarna, där
många lever på samma nivå som i väst och som redan
har system uppbyggda. Länder som Kina och Indien
har en energiförsörjning som bygger på brunkol. De är
inte fattiga, de borde klara omställningen själva. Där
kommer matchen!
Jag föreställer mig att en vara som skall in i internationell handel ska belastas i sitt ursprungsland med
52 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
en CO2-avgift. Det här är en jättenöt att knäcka. Regimen för detta finns inte. Men det måste kunna regleras i internationella avtal. Alla måste göra klimatskadlig produktion lite dyrare. Men internationella
handelsförhandlingar är fortfarande på väg åt andra
hållet.
Klimatförändringen kan göra livsmedelsförsörjningen dramatisk. Konkurrensen om mark blir tuff att
hantera. Jordbrukets avfall är en jättestor oanvänd
energiresurs.
Politik funkar ju ofta så, att det som man inte väntar sig
ska inträffa, det inträffar. Alla har förberett sig på det
förväntade. Det skapar motkrafter och något annat
kommer.
De nordiska länderna kan absolut ta initiativ, framför allt genom att GÖRA saker. Att utveckla program
och politik för en omställning och visa hur det går att
leva ett gott liv ändå.
Det är inget hokuspokus, vardagliga investeringar i
enkla saker som att byta kol mot flis. Vi borde kunna
visa att man kan få ut mycket mycket mer ur mycket
mycket mindre. Fortfarande slösar vi ohyggligt med
energi. Ingen tycks vara på allvar intresserad av att
fundera över smartare sätt. Det finns en risk, reboundeffekten: om det till följd av sparande blir ett överskott
(av energi) så tar man omedelbart i anspråk den för
något nytt.
Allt vi har lärt oss om bensinmotorns effektivitet på 1950-
talet har vi tagit ut i starkare, inte i mer bränslesnåla
motorer. Men jag är ganska övertygad om att bilen i
framtiden kommer att gå på el, om elen produceras på
ett klokt sätt. Elen är en överlägsen energibärare, och
tyst! Man har inte råd att hålla fast vid det gamla.
Det vore väldigt roligt - ur svenskt perspektiv - att
visa att det går. Vi är en av de ekonomier i världen som
är mest beroende av bilproduktion. Vi är också på så
sätt extremt oljeberoende. Lyckas vi inte utveckla en
motor som är hållbar, då är hela vår ekonomiska ryggrad knäckt. Vi måste få fram motorer som kan rulla på
0,25, kanske inte ens på bensin eller diesel utan något
annat - el! Det finns ju. Att vara först måste vara en
fördel.
Man håller på att torpedera hela idén att producera
alternativa bränslen, som om de från dag ett skulle
kunna vara konkurrenskraftiga med sådant som har
producerats i hundra år. Märkligt att man köper ett
sådant resonemang.
Jag är inte rädd för den nya tekniken, jag är rädd för
den gamla.
I Norden kommer inte en ökad energiproduktion att vara
vår huvudsakliga inriktning. Det blir att byta till hållbara system och att dessutom använda dem på ett
smartare sätt. Hus skall till exempel inte tillföras
någon extern energi alls, de ska kunna värmas med
hjälp av de människor som finns i husen och den belysning och de elapparater som används.
I våra utvecklade ekonomier i Norden borde vi ha en
handlingsplan som visar att man inte använder pro-
duktiv åkermark till något annat än odling. Asfaltera
den - det är vad man gör! Det händer också i Kina. Kom
ihåg att vi i Norden inte ens behöver konstbevattna.
Jag är optimist. Det måste man vara.
Det är inte värdigt människan att ge
upp, som Alva Myrdal sa.
Jan-Eric Sundgren
”
Jan-Eric Sundgren, direktör ansvarig för miljö- och klimatfrågor i Volvo Lastvagnars koncernledning.
Intervju 2007-12-02
”
Vi försöker ha mycket kontakt med politikerna i klimatfrågan. Ibland kontaktar
de oss, oftare är det vi som tar kontakt.
Det är ett givande och tagande, det kan
bli kompromissande när det gäller
lagstiftning, standardisering, normer osv. Vi har väldigt mycket regleringar i den här branschen.
Vi har inget emot vare sig lagstiftning eller regleringar under förutsättning att det ges en rimlig implementationstid. Och att inte varje land driver sin egen
särlösning utan reglerna är så harmoniserade som möjligt - det vill säga gäller åtminstone för hela EU och
helst för USA också.
I USA är regleringen tuffare än i Europa. Vi har 30
procent av vår försäljning i USA, så vi pratar också med
amerikanska politiker. Vi har märkt en klar förändring
och beredvillighet att föra diskussioner i Department
of Energy. De satsar oerhört mycket pengar på forskning, mycket mer än Europa.
Femtio procent av vår omsättning är i Europa, en
extremt viktig marknad. Frankrike är det enskilda
land vi säljer mest till, främst för att vi äger 100 procent av Renault Trucks. Och det är en större efterfrågan på biodiesel i Frankrike än i Sverige. FoU är också
mycket intressant för fransmännen och här för vi diskussioner med myndigheterna.
När det gäller harmonisering är det Europanivån vi
strävar efter. Europa plus Ryssland - även om Ryssland
kommer lite efter. Och en nära dialog med USA. Det är
en tillräckligt stor marknad för oss.
I Kina händer saker när det gäller emissionslagstiftningen för bussar, där väljer man den europeiska standarden.
I Kina händer saker när det
gäller emissionslagstiftningen
för bussar, där väljer man den
europeiska standarden.
CO2-frågan anser vi vara extremt viktig. Vi behöver politikernas hjälp och vill ha en dialog med dem på många
nivåer. Jag vet inte vad Fredrik Reinfeldt menar när
han säger att industrin spelar ett ”svartepetterspel”.
För vår del ägnar vi oss inte åt sådant. Vi försöker koncentrera oss på vad vi kan göra. Vår VD Leif Johansson satt ju med i oljekommissionen och nu i hållbarhetskommissionen.
Klart att detta är lobbyverksamhet! Men inte i betydelsen ”vi vill inte, vi kan inte, det går inte”. Vi försö-
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 53
INTERVJUER
FOTO: JAN-OLOF YXELL
Klart att detta är lobbyverksamhet!
Men inte i betydelsen ”vi vill inte,
vi kan inte, det går inte”. Vi försöker
vara mera proaktiva.
ker vara mera proaktiva och ha egna förslag på randvillkor. Vi tror på snabbhet i beslutsprocessen och på
att man åtminstone i Europa, säg på EU-nivå, kommer
till konsensus. Vi deltar också i branschorganisationer,
framför allt i europeiska och nationella.
När man ska introducera ny teknik är en rimlig imple-
menteringstid viktigt. Det innebär att man samtidigt
också kan bygga en marknad. (Sundgren ritar upp figur
med demonstrationsfas - uppphandlingfas - tjänapengar-fas).
Det blir hög kostnad vid låg produktion under
demonstrationstiden, sedan sjunker kostnaden när det
finns en marknad. Vi måste så snabbt som möjligt nå
en nivå där man kan tjäna lite pengar.
Vid upphandlingen måste man ha ett samarbete med
kunden. Statens energimyndighet kan hjälpa till. Man
måste skapa marknad, och upphandling av nya innovationer kan hjälpa oss att komma dit. Det gäller att
kunna börja massproducera mycket närmare demonstrationsfasen.
Man kan inte direkt subsidiera, på sikt stör det ju
marknaden. Men intelligent upphandling av innovationer är möjligt. I Sverige har man tillämpat det tidigare, om än inte med miljöförtecken (exempel AXEväxlarna, X-2000-tågen).
54 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Vi har nu fem-sex olika hybrider för lastbilar. Till våren
2008 kommer ett antal sopbilar och till hösten bussar
som säljs framför allt till London. För att etablera en
marknad kan man göra som Ken Livingstone, f d borgmästaren i London gör. ”Röde Ken” säger: Det får
kosta en del pengar men 2012 vill jag ha ned koldioxidhalten från bussarna i London City med 35 procent,
genom hybridteknologi. Det är jättetufft. Han börjar
med att upphandla en flotta av bussar, naturligtvis till
högre pris, men det tar han. Där lägger han alltså subsidier under en kort övergångsperiod. Volvo levererar
sex bussar till London som tar en del, och vi en annan
del av kostnaden.
Vi försöker att inte prata utan gör ett antal events
för att visa att vi menar allvar. Senast presenterade vi
lastbilar med alternativa bränslen (sju olika bränslen,
de mest gångbara). Vi kan gå in i produktion relativt
snart, men inte innan vi vet att det finns en marknad.
Vår signal är att det måste till beslut om bränslena.
Det måste innefatta villkoren för bränslen, miljöcertifiering, standardisering och typgodkännande av motorer som går på olika bränslen (de kan t ex släppa ut
mer kväveoxider under vissa betingelser).
Oljan kommer att stiga i pris. Efterfrågan kommer
alltid att vara större än utbudet, redan på grund av
ökningen av bilparken. Vi närmar oss dessutom toppen
av oljeproduktionen. Det kommer att finnas mindre
olja framöver. En viktig del i vår bransch är energieffektivisering.
Man kan inte minska oljeberoendet i bilindustrin
speciellt mycket Det är fråga om små steg. De senaste
30 åren har bensinförbrukningen minskat 1-1,5 procent per år med vanlig teknik. Vi är övertygade om att
el blir en allt viktigare energibärare. Vi får personbilar
med plugin-hybrider. Och för tunga fordon en kombination av förbränningsmotor och el.
Vi har kunder som är professionella, de köper inte
lastbilar för att det är trevligt att åka eller för att frakta
sig själva från en punkt till en annan. De köper lastbilar för att själva kunna tjäna pengar. Även om många
åkare struntar i miljöfrågan så struntar de inte i bränsleförbrukningen. Varje procent minskad bränsleförbrukning slår direkt i deras bokslut.
Vi för mycket diskussion med oljebolagen kring förnyelsebar energi. Oljeindustrin har tekniken för uppskalning. De har den tekniska kunskapen för att börja
med nya typer av bioraffinaderier. BP har alltid varit
långt framme, liksom Shell. Vi kommer aldrig själva att
ha ambitionen att bli bränsleleverantör men vi vill att
det finns bränslen av en annan typ. Vi är inte så pessimistiska när det gäller biobränslen. De kan utvinnas
ur alger, bakterier osv så att man inte får konkurrens
med matproduktion.
Man får inte låta det goda bli det bästas fiende. Etanol från vete och majs är inte bra, det behövs också
energi för att destillera fram det. Då är det tveksamt.
Det brasilianska sockerröret är produktionsmässigt
bra, men det kommer inte att räcka till. Det är förstås
inte heller bra om man avverkar alltför mycket regnskog för att odla sockerrör.
Inom branschen finns många olika åsikter, i södra Europa
andra än i Tyskland. I många fall är vi eniga, t ex om
långsiktiga spelregler. I dag tvivlar ingen på behovet
att minska CO2-utsläppen och andra emissioner
(kemiska substanser och partiklar). Ingen tvivlar på
att det finns behov av ändrade strukturer eller behov
av lagstiftning.
Oenigheten ligger i detaljerna. Och om vilka samtal
man ska föra med politikerna. Gröna bilister talar om
tåg kontra lastbilar. Vi anser att vi behöver effektivisera hela transportsystemet och få bättre intermodala
transporter. Det innebär att man utnyttjar transportslagens komplementaritet. Systemen måste passa
ihop (tåg och lastbil eller lastbil och fartyg), med effektiv omlastning och anpassad produktionsapparat.
Många inom branschen förespråkar utsläppsrätter
men inte alla. Vi tror att utsläppsrätter är ett bra
system, om man löser teknikaliteten t ex med vem som
ska betala (personbilsförarna till exempel). Men det är
svårt att tänka sig att man inte tar till skatteinstrumentet. För politiker är det ett enkelt och attraktivt instrument.
Målet bör vara ett globalt system för utsläppsrätter
som omfattar alla delar av samhället, men sannolikt
får vi se flera parallella system för olika branscher. Ett
handelssystem skulle kunna hantera många knäckfrågor. Men det blir säkert konflikter. Auktionering är
väl på sikt det enda framkomliga.
Det är klart att vi måste ändra livsstil! Vi kanske inte ska
köra mindre bil men på ett annorlunda sätt. Idag är
kortdistansresor i stor majoritet. Vi måste gå över till
en annan teknologi. På sikt kommer också det person-
liga resandet in i bilden. Många har inte förstått hur
mycket 120 gram CO2 per km är - det är ganska
mycket. Bilens utsläpp kan man dessutom inte samla
in och gömma i sänkor som utsläppen från industrin.
NGO:s har vi en del kontakter med. Dom tar vanligen initiativet. Vi har också själva kontaktat t ex FNorgan som WWF och UNIP. Med WWF diskuterar vi
hur vi kan bidra på kollektivtrafiksidan, framför allt i
växande ekonomier. Kollektivtrafiken kommer att öka.
Vi driver hårt en effektivare användning av kollektivsystem. Systemet Bus Rapid Transit med stora bussar
på specifika linjer (typ stomlinjer), som vi har levererat till Brasilien och Bogota, ger förutsättningar för kollektivtrafik med stor turtäthet och till rimliga kostnader. Det är hyfsat flexibelt genom separata vägar och
filer, och miljövänligt genom alternativa bränslen eller
hybrider. Man kan få ner utsläppen per person-kilometer väldigt väldigt mycket.
En av lösningarna heter hybridteknologi. Stadstransporter stannar ofta, bromsar ofta (ta tillvara
bromsenergin!), kräver tystare fordon med mindre
utsläpp. Elmotorerna är just tysta.
Medierna har påstått att Leif Johansson inte vill ha kärnkraft. Det har vi aldrig sagt. ”Vi vill se mer av förnyelsebar energi i de länder i världen där vi är verksamma”, sa han. ”Vi vill se mer av energi som genererar så lite CO2 som möjligt”.
Därför har Volvo slutit ett treårigt samarbetsavtal
med Vattenfall när det gäller leverans av el, handel
med utsläppsrätter och energieffektivisering för vår
svenska del. På den sista punkten hjälper Vattenfall
oss med att nå vårt mål att reducera energiförbrukningen i vår produktion. Vårt mål är att uppnå en femtioprocents reducering av utsläppen från 2003 till 2008.
Vi kommer att nå det, inom vissa delar, inte inom alla
(t ex där vi gjuter motorblock) med ETD-deklarerad el.
Under en treårsperiod levererar Vattenfall el från
förnyelsebara källor. Vi kommer att testa om systemet
har effekt på Vattenfalls totala produktion, t ex el från
vindkraft. Det mesta blir el från vattenkraft. I det sammanhanget har vi sagt nej till kärnkraft. Nu är 35 procent av den el vi köper 2008 från kärnkraftsel. Vi vill
pusha för mer vindkraft.
Volvos affärsidé är att tillhandahålla effektiva kommersiella transportlösningar - inte att göra bilar eller
bussar! Vi tror själva att vi kan bidra till
lösningen. Så länge vi har produktion av
varor så behöver vi produkter som fraktar
varorna.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 55
INTERVJUER
också ligga i att nedsmutsning och föroreningar mer
och mer blir ett reellt hot mot folkhälsan. Redan accepterar Kina inga utländska investeringar som ökar
utsläppen.
FOTO: MAGNUS FRÖDERBERG, NORDEN.ORG
Jan-Erik
Enestam
Jan-Erik Enestam, direktör för Nordiska
rådet i Köpenhamn, tidigare finländsk
miljöminister.
Intervjuer 2007-10-22 och 2007-10-30
”
Klimatfrågan är politisk och har hela
tiden varit politisk. Det avgörande
genombrottet, då den politiska nivån på
klimatfrågan höjdes från att ha varit
”mest för entusiaster” till stats- och finansministernivån, kom med Nicolas Sterns rapport. ”Money talks”!
Jag var ordförande för EU:s miljöministrar när man
i Nairobi i november 2006 lyckades spika att 2009 var
det sista år då en post-Kyoto-överenskommelse måste
nås. Och det har hänt väldigt mycket positivt sedan
dess.
Bekymret är USA. I början spelade USA i motståndarlägret. I Nairobi var amerikanerna tysta, medan
kineser och saudier opponerade sig.
Många hoppas nu att det ska bli bättre när USA har
fått en ny demokratisk president, Barack Obama.
Redan kan man också där se en massa positiva utvecklingstrender.
USA har ratificerat FN-konventionen, men inte bundit sig för obligatoriska utsläppsnedskärningar. Om
inte USA går före är det inte troligt att Kina, Indien
och Brasilien antar ett klimatavtal. Ändå borde möjligheterna till nedskärningar också där vara stora. Jag
är lite kluven inför att säga det, men i ett land med
Kinas politiska system borde möjligheterna att kommendera fram nedskärningar vara stora.
En annan låsning i förhandlingarna kan bli lurpassandet:
”You first!”
I Nairobi tog Ryssland initiativet att utreda möjligheten att frivilligt ansluta sig senare. Det var naturligtvis ett bättre alternativ än att inte alls få med vissa
56 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
länder.
Inom frivilligorganisationerna är det lite störande
att det finns så lite pragmatism och så fruktansvärt
mycket hårda positioner. Det bästa får inte bli det
godas fiende.
Om en sådan grupp länder kan komma överens om
faktiska minskningar måste det ses som ett stort
framsteg. Det betyder inte att man ska låta bli att eftersträva globala avtal.
Vill Kina verkligen tillåta och
kräva att man med dagens teknologi
upprepar exakt samma misstag som
de gamla industriländerna tidigare har
gjort, och som man inte då visste
konsekvenserna av?
Det kinesiska motståndet kanske minskar. Men
ännu är det jättestort. Dessutom kopplar de klimatfrågan till ”intellectual property rights”. Med Kina
behövs avancerad diplomati.
I per capita-diskussionen finns en intellektuell oärlighet. Vill Kina verkligen tillåta och kräva att man
med dagens teknologi upprepar exakt samma misstag
som de gamla industriländerna tidigare har gjort, och
som man inte då visste konsekvenserna av?
Ny teknologi kan hjälpa emerging economies att slå in
på helt nya bättre vägar. Hoppet för Kinas del kan
Det finns en grupp länder, de oljeproducerande i Mellanöstern, med Saudiarabien i spetsen, som säger nej till
allt. Men jag har hört att också Saudiarabien nu har
vaknat. Och jag förstår inte varför de inte använder
sina enorma överskott till att utveckla till exempel storskalig solenergi.
EU är en liten faktor. I dag är EU:s andel cirka 14
procent av de globala utsläppen. Om EU når utsläppsmålen 2020 sjunker andelen till nära 10 procent. EU
måste se till att de stora utsläpparna kommer till
insikt.
Men det finns tryck också från andra sidan. Speciellt
de nordiska länderna skall utnyttja sin situation inte
bara i EU utan också bilateralt.
De gröna partiernas historiska
betydelse ligger i att de har drivit
klimat- och miljöfrågorna konsekvent
genom alla valrörelser.
De nordiska länderna är samhällsekonomiskt intressanta genom vad de redan gjort - utan att det skadat
ekonomin. Här finns också nya miljöteknikföretag som
är pionjärer. Men det behövs också en kritisk granskning till exempel av Sveriges biobränslepolitik, som
verkar vara en återvändsgränd. Kanske det till och
med är bättre med ytterligare utveckling av konventionell teknik som bensin och diesel.
I World Economic Forums mätningar har Finland
redan flera år varit nummer ett i hållbar utveckling. I
Norden har vi visat att ekonomisk tillväxt och exploateringen av naturresurser inte behöver växa parallellt
- det är ett historiskt genombrott.
Industrin har också vaknat. Väldigt många amerikanska företagsledare inser att det inte finns någon
återvändo. De smartaste sadlar om eftersom de ser att
det öppnar nya affärsmöjligheter.
skors köpbeteende. Det gäller också att vara brutalt
uppriktig mot sig själv: vill jag sänka inomhustemperaturen till 18 grader eller lägre? Är jag beredd att promenera och cykla i stället för att åka bil? Vill jag
minska mina flygresor? Väljer jag lokalt producerade
råvaror?
En annan fråga är vilka styrmedel som skall användas. EU har utvecklat en innovation, en marknad för
utsläppsrätter. Det kan vara det effektivaste sättet att
sprida ny teknologi. EU har det enda globala systemet
för detta.
Det räcker inte med nationella skatter och regleringar. EU:s politik måste integrereras i nationell politik. När det gäller s k miljöskatter skulle EU vinna på
en harmonisering.
En graderad bilbeskattning är nödvändig. Om skatten dimensioneras efter utsläppen, progressivt, så har
det effekt. En snabbare omsättning av bilparken ökar
BNP.
Man talar mycket om restriktioner, begränsningar.
En positiv åtgärd vore att öka skogsplanteringen - här
kunde de nordiska länderna gå i bräschen. Biståndet
kan öronmärkas för miljömässiga åtgärder. Det blir fel
om de länder som idkar skogsskövling även är mottagare av bistånd.
Kjell-Olof Feldt skriver i sin bok ”Alla dessa dagar”: När
ekonomin kräver politiska beslut är det alltid för tidigt
för politikerna. När de politiska besluten sedan fattas
är det alltid för sent för ekonomin. Samma kan man
säga om klimatet.
Politiker tänker alltid på omval. De
gröna partiernas historiska betydelse
ligger i att de har drivit klimat- och
miljöfrågorna konsekvent genom alla
valrörelser.
”
En stor potential tror jag finns i att omvandla avfall och
rester till energi. Det blir en win-win-situation.
Hoppet står till konsumenterna, att de skall köpa
klimatsmarta varor. Det tar tid att påverka männi-
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 57
INTERVJUER
Lennart Daléus
Lennart Daléus, f d vd för Greenpeace
Norden.
FOTO: (C)GREENPEACE/JOHANNA HANNO
Intervju 2007-09-17
”
Jag ser det som självklart att man i
Norden/EU kommer att lyckas få stränga
begränsningar för klimatpåverkande
verksamhet. Allt annat vore politiskt
självmord. Politikerna kan fortsätta
”luras” men jag tror att den tiden är förbi i klimatfrågan. Människor, media, inte minst NGO i stil med
den jag företräder, kan mycket mera och kan genomskåda bluffar. Det finns bättre kontrollkompetens
nuförtiden. Ett klimatavtal 2009 i Köpenhamn kommer att granskas sakkunnigt.
Säkert fortsätter man att söka kryphål men de kommer att upptäckas. Utsläppsrätter kan förvridas inom
Europa. På det globala planet tror jag trenden är likartad. Det kommer ofrånkomligt att bli en utveckling i
andra länder som kommer att kosta ökade utsläpp.
I den heliga klimatförändringens skugga kommer
många andra frågor att misshandlas. Det kan bli lika
illa. Redan i Köpenhamn kommer man att tala om
kärnkraftens renässans. Man kommer att tala om
mera GMO (genmodifierade organismer) och fler
biobränslen. Och biobränslen kan skapas på ett ohållbart sätt. ”Miljödiesel” som baseras på palmolja från
Malaysia och Indonesien är illa för både klimatet och
djurvärlden. Klimathotet kan kamouflera mindre trevliga åtgärder.
Om man i Sverige gör etanol av svenskt bioavfall från
skogsindustrin, då har vi en väg framåt. Men biobränslen från palmoljeplantager eller av sockerrör från
Brasilien som odlas där regnskogar avverkats är inte
hållbart. Den totala miljöbelastningen måste in i bilden.
Man måste åstadkomma instrument som minskar
användningen av fossila bränslen, antingen via ekonomiska styrmedel eller via lagstiftning.
Det som oroar är att energiindustrin är sig lik. Vattenfall
har börjat lansera ”den koldioxidfria kolkraften”. Det
betyder att man bygger en pilotanläggning i Tyskland
där man avskiljer CO2 och stoppar ner koldioxiden i
58 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
gamla håligheter i marken, ungefär som med kärnkraftsavfallet. Och så talar man om nollutsläpp! Man
borde kalla det för sitt rätta namn. Vid förbränningsögonblicket släpps tio procent ut, men redan det är
mycket, miljontals ton.
Politiker avskyr situationer där
man måste komma med förslag
som förändrar nuvarande livsstil.
Jag erkänner att jag dricker Coca Cola
och flyger. Men om man kan flyga
Italien t/r för trehundra kronor så
skickar man en helt fel signal.
Det är farligt att tro på en ”technical fix” och sedan säga
hurra, nu kan vi elda hur mycket som helst! Avskiljning kommer att vara ett stort argument. Enligt mitt
sätt att se är det inte hållbart. Men det blir säkert
centralt i Köpenhamnsförhandlingarna.
Tyvärr tror jag inte att vi kan klara oss utan fossila
bränslen. Vi måste räkna in kol som en stor framtida
energikälla. Det finns massor av kol. Men med ny teknik kan det gå.
Politiker avskyr situationer där man måste komma
med förslag som förändrar nuvarande livsstil. Jag
erkänner att jag dricker Coca Cola och flyger. Men om
man kan flyga Italien t/r för trehundra kronor så
skickar man en helt fel signal. Det måste bli stopp på
det, sannolikt genom ekonomiska styrmedel, men möjligen också förbudsvägen eller lagstiftningsvägen eller
en kombination. Säg att flygplatserna inte får stötta
Ryanair ekonomiskt. Om regeringen vill ta tag i klimatfrågan så är det första man måste få stopp på det hämningslösa flygandet. Jag har inte lösningen, jag ser
bara problemet.
Ett sovjetiskt system är inte heller kul. Jag tycker
att ekonomiska styrmedel är mest attraktivt. Men det
bildas ju t ex inga nationalparker med ekonomiska
styrmedel, de måste inrättas med hjälp av lagstiftning.
utsläppsrätter inte fungerar, eller att vissa skatter inte
fungerar, eller att etanol från Brasilien inte är så bra.
När jag sitter här och dricker Vitel eller Evion och flaskan
är prismässigt överkomlig - då är något fel. CO2-skatt
för transporten genom Europa ger ju ett annat pris. I
varje vara måste koldioxiden få ett pris. Men det får
man inte igenom 2009.
Lösningarna måste vara olika landvis. Energimixarna är olika redan inom Norden. Norge ett överskott på vattenkraft, Finland har kärnkraft och torv,
Danmark eldar med kol och har vindkraft.
I förhandlingarna måste man undvika att ha flera
spår. Allt måste ske inom samma ram och jag tror att
FN måste vara det centrala systemet. Om USA hittar
egna vägar är det inte bra. Men verkligheten har förändrats, även USA har förändrats. När katastrofer och
annat med större skäl kan hänföras till klimatförändringarna (IPCC har sagt att detta inte längre är naturliga svängningar) då börjar man tänka annorlunda
även i USA. Det kan komma väldigt snabbt.
Bert Bolin har sagt att i de stora systemen kan det
finnas synergieffekter som kan slå igenom med förödande effekt. Ökad uv-strålning, tillförsel av växtnäring, med mera - allt kan plötsligt välta som ett
isberg, vi kanske tappar kontrollen och kan inte ens
göra en bedömning.
Vi är oroliga för fyra fallgropar. Först: man har ännu inte
Se hur 11 november 2001 ändrade hela den amerikanska
världsbilden (även om klimatfrågan inte kan jämföras
med det)! Saker kan ske med väldig kraft. USA och
kanske Kina kan få kraftfulla ambitioner när det gäller introduktion av biobränslen.
Förhandlingarna som sådana är inriktade på att
begränsa utsläppen men i själva förhandlingarna blir
det fråga om ”procentexercis”. Där kan NGO:s pusha
nivåerna. När regeringarna säger hur man ska gå till
väga kan vi ha synpunkter på att vissa varianter av
Inom Greenpeace har vi alltid strategin att lyfta upp
exemplen för att belysa helheten. Vi måste bromsa
användningen av alla fossila bränslen. Om Vattenfall
säger att de har kolkraftverk med nollutsläpp och
använder det som alibi för att bygga ännu fler kolkraftverk i Tyskland så är det inte sant. Tekniken att pumpa
ner CO2 är dessutom outvecklad. Om vi kan avslöja det
så kanske de måste stoppa verksamheten.
OK/Q8 tar in så kallad miljödiesel från Brasilien och
Malaysia baserad på palmolja. Vi kan visa att detta
miljömässigt inte är bra. Vi kör vår egen oberoende
linje. Många andra NGO:s har svårt att organisera sig
som vi eftersom de tar emot pengar från staten.
funnit de effektiva instrumenten. Den så kallade ”miljörabatten” på nya bilar i Sverige på tiotusen kronor uppfattar jag som ett slag i luften. Man var i god tro och
trodde att det skulle fungera.
För det andra: man fifflar. Säger en massa fina saker,
men kanske köper in CO2-belastade varor.
För det tredje: de lösningar som utkristalliseras kan
bli oerhört destruktiva för miljön. Dit räknar jag kärnkraft, GMO, utbyggnad av Vindelälven osv. Klimathotet får inte bli miljöns fiende.
Det fjärde vi är oroliga för är en backlash. Man kan
inte hålla en fråga på topp så som klimatet har varit
nu ett år eller så. Al Gore kan inte vara hjälte dygnet
runt. Björn Lomborg och andra i Danmark som misstror utredningarna kan småningom ta över i debatten.
Vi är på väg in i en miljökris, säger folk. Det är inte
sant. Krisen är redan här. Mina barn kan inte längre
fiska i samma lilla sjö där jag fiskade. I Australien är
barnen ute maximum ungefär en timme per dag.
Kemikalier ger allergier. Den som plockar och äter
svamp i Gävleområdet i dag är inte riktigt klok. Vi är
redan berövade en mängd miljöupplevelser. Vi har fått
hetta i Sydeuropa och ökenspridningen tilltar.
Människor anpassar sig. Tidigare var
anpassning en överlevnadsstrategi. Nu
är den livsfarlig.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 59
INTERVJUER
Svårast är att veta vad som händer i Asien i länder med
kraftig ekonomisk tillväxt. I Kina framför allt, men
också Indien, Sydkorea, Thailand. Retoriken har ändrats, man är intresserad. Men det är svårt att tro att
de kinesiska ledarna skulle säga till sin befolkning: vi
har haft en fantastisk ekonomisk tillväxt men nu är det
slut. Det blir inga fler bilar. Det är svårt att betvinga
kapitalismen genom förbud.
Rolf Annerberg, generaldirektör på Formas, tidigare
statssekreterare i miljödepartementet, generaldirektör
på Naturvårdsverket och kabinettschef hos miljökommissionär Margot Wallström vid EU-kommissionen i
Bryssel.
Intervju 2007-09-04
”
I klimatavseende kan man dela in världen i goda och onda. De goda är EU,
Norge, kanske Schweiz. Bland de onda
finns desamma som alltid: oljeproducenterna (Saudiarabien), Kina och förstås
USA. Intressant är att Ryssland till slut gick med på
att ratificera det första Kyotoprotokollet. Men tänker
Ryssland seriöst göra det som står i avtalet? Det kan
man diskutera. Kyoto var en del i ett paket med WTOmedlemskap mm. Ryssland är ett speciellt samhälle,
med mycket långt kvar till vad vi menar med demokrati. Demokrati uppfattas där nästan som ett fult ord,
liktydigt med oligarker som roffar åt sig.
Kyoto 1 är ännu inte genomfört, och det är osäkert
om det genomförs (till exempel i Ryssland) om man är
pessimistisk. USA har fått en ny president och kongressens båda kamrar fick också en demokratisk majoritet. Det kan innebära ett nytt läge. Men jag tror inte
att USA går med i ett Kyotoavtal. Däremot kan man
inte utesluta att USA ändå kommer att göra något.
USA handlar som de alltid gör i multilaterala förhandlingar. De är med och förhandlar och förhandlar,
och alla ger med sig massor - och sedan skriver USA i
alla fall inte på. Det gäller inte bara Kyoto, USA har
aldrig trott på multilateralt samarbete, lika litet som
andra stora länder. Bara vi små länder gillar det.
Däremot kan amerikanerna göra en massa saker,
även om de inte ratificerar.
Federalt brukar man lösa alla problem genom enorm
satsning på forskning - det har man redan gjort med
bränsleceller osv. Man är mycket mera beredd att ge sig
på teknisk utveckling än att ge sig på mänskligt beteende. Men jag är skeptisk till att man federalt kan
samla sig till en klimatpolitik. Däremot finns det pro-
60 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
gressiva delstater.
Om händelser som översvämningarna i New Orleans
blir vardagsmat väcker det kanske de amerikanska
politikerna till samhällsplaneringsåtgärder. Men
därifrån till att minska utsläppen är steget långt.
I Europa har Sternrapporten haft betydelse. När den kom
lades det i en ny växel. Men det finns också dolda agendor. Engelsmännen måste göra något åt sitt kärnkraftsprogram, reaktorerna börjar bli gamla. Då kan
en sådan här rapport användas för att bygga ny kärnkraft.
I Europa har frågan verkligen kommit upp på dagord-
Att koppla ihop klimatfrågorna
med handelspolitik tror jag inte går.
Det är för stora ekonomiska
intressen inkopplade.
ningen. Det har i stort sett varit möjligt att få igenom
vad som helst. EU kommer att gå i spetsen i klimatfrågan.
Men de nordiska länderna fungerar inte ihop. Den
danska klimatpolitiken under Svend Aukens tid innebar ständiga överbud, en ren populism. Den finska var
raka motsatsen. Vi står någonstans mittemellan. Och
Norge är oljeproducent. Så vi har inga gemensamma
intressen. Vi tror att vi har det, men det är inte så.
I Nordeuropa har vi lovat mest. Men det har varit
bara ord. Ingen vet hur det ska göras. Inom EU har
man sagt: vi ska gå före. Alla EU-länder är faktiskt med.
FOTO: ÅKE SANDSTRÖM
Rolf Annerberg
Indien är ett viktigt land - kapitalistiskt, men en demo-
krati med stor tillväxt, en högutbildad medelklass och
pressfrihet. Brasilien är ett annat viktigt demokratiskt
land, och där huggs skogarna ned vilket ju påverkar
klimatet. Afrika kan ha betydelse och vi kan få ekologiska flyktingar därifrån. Hela Mellanösternkonflikten
är ju egentligen en vattenkonflikt.
Västvärlden kan inte hävda att man har rätt att
släppa ut två, tre eller tio gånger mer koldioxid än uländerna. Men Kinas utsläpp är en av de största riskerna för klimatet. De tekniska lösningarna räcker
inte. Kineserna kan ju köpa den nya tekniken (men jag
vet inte om det finns miljöbilar i Kina). Möjligt är ändå
att förhållandet till omvärlden har en betydelse. Även
de kinesiska vetenskapliga rådgivarna måste förklara
för makthavarna att det här är ett problem. De har ju
andra problem också, inte minst fruktansvärda lokala
miljöproblem - stora floder som exploateras i gigantiska
projekt.
Saudiarabien och andra oljeländer har alltid varit
destruktiva i varenda klimatförhandling. Också USA
har ett intresse av att oljan fortsätter flöda.
Inom ett regelverk måste varje land få välja hur det gör.
Men regelverket måste vara stabilt i den meningen att
man vet vad man mäter. Man ska inte komma undan
genom att byta år, mätmetod eller något annat.
I Doha-rundan fanns en idé att koppla ihop handel
och miljö men till och med miljörörelsen inser numera
att det inte funkar. Det kan också ses som imperialism
om man går för långt. När vi talar om hållbar utveckling misstänker många att det är någon ny form av protektionism bakom.
Att koppla ihop klimatfrågorna med handelspolitik
tror jag inte går. Det är för stora ekonomiska intressen
inkopplade. Enda möjligheten är nog att EU tjatar
vidare, och säger att det här går att göra. Men EU har
tyvärr en massa andra kontroversiella frågor i relationerna med både Ryssland och Kina. Klimatfrågan är
inte den enda.
Så länge frågan ligger hos miljöministrarna är det
svårt. Titta på den svenska miljöministern - han
bestämmer inte över skattepolitiken, det gör finansministern. Han bestämmer inte över jordbruket, det gör
jordbruksministern. Han bestämmer inte över energipolitiken, det gör energiministern. Han har väldigt
begränsat inflytande över forskningen. Han får försöka
övertala sina kollegor. Alla miljöministrar och -kommissionärer hamnar alltid i konflikt med sina kollegor.
Det enda internationella forum som finns är klimatkonventionen och FN. Klimatfrågan kan förstås drivas
överallt. Men G8-mötena har ju förvandlats till stora
jippon, ett jättestort resande teatersällskap med
demonstrationer osv, medan agendan har krympt. Om
man kunde göra något seriöst inom G8, så hade man ju
löst problemen. OECD är bra som think-tank, producent av analyser och kan binda ihop klimatfrågan med
andra politikområden. Men organisationen är inte operativ politiskt.
Många andra aktörer kan vara viktiga: Världsbanken och Internationella valutafonden. De kan göra
kopplingar till investeringarna. Europeiska investeringsbanken har redan börjat kräva att man tar miljöhänsyn inför investeringsbeslut. Det är viktigt. Man
kan villkora pengarna med klimathänsyn, liksom man
redan gjort med mänskliga rättigheter.
Det kan ha stor praktiskt inverkan - direkt och
snabbt. Det finns heller inget motstånd, utan närmast
en entusiasm att göra något.
De ekonomiska instituten är överlag positiva medan
de politiska makthavarna är försiktiga. De senare följer kanske den regel som en centerpartistisk riksdagsman en gång avslöjade för mig, att det inte bara är en
politikers möjlighet utan även hans skyldighet att i
vissa lägen bortse från fakta.
Men Europa har rört på sig. Jag tror också att resten av världen gör det. Det kommer bara att ta tid. Och
ju längre man väntar desto dyrare blir det.
Man måste hålla emot pessimismen, annars blir man vansinnig. Det värsta är att även om man förstår, så gör
man ingenting. Det var mycket enklare med ozonhålet.
Med svavelutsläppen såg man hur skogarna dog och
slutade med utsläppen. Ozonfrågan liknar klimatfrågan, den är global. Företag kunde ställa om och göra
något annat. Klimatfrågan är mera komplicerad, politiskt och tekniskt. Det är en global politisk fråga.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 61
INTERVJUER
industrier. Dessa tre industrier kunde man kanske förhandla om också med Indien och Brasilien, och kanske
också i EU. Det är möjligt att en sektorslösning kan
skapa ett indirekt pris på CO2.
Thomas Becker
Nyckeln till att förhandlingarna ska lyckas är att det kom-
Thomas Becker, chef för internationella avdelningen
vid Danmarks miljödepartement, ”Klimasekretariatet”.
Intervju 2008-01-15
”
Danmark står värd för Cop15 (den femtonde partkonferensen i klimatkonventionens regi). Beslutet om detta togs i
mars 2007 i FN.
Värdskapet för konferensen har vi
organiserat i fyra ministerier.
Statsministeriet har den koordinerande rollen.
Klima- og Energiministeriet har ansvaret för förhandlingarna. Vi är inte ordförandeland utan värdland och
vår Klima- og Energiminister är cop-president.
Utrikesministeriet ansvarar för all logistik för de
kanske 20 000 personer som vi väntar ska komma hit,
hur de transporteras, inkvarteras osv. (Om vi lyckas ro
avtalet i land, och om USA:s president kommer, då kan
det bli många fler.) I Rio var det 22 000, på Bali 20 000.
Økonomiministeriet ansvar för ”branding of Denmark”.
Vi ser naturligtvis möjligheten att utnyttja detta som
en tillväxtpotential, till exempel för turism och dansk
teknologi.
Vi övervägde noga lämpligaste tidpunkt. USA är ju i
nyckelposition. Alla vi har pratat med i USA säger att
en ny administration gör politik fem månader efter det
den är på plats, alltså i juni 2009, fram till decemberjanuari 2010. Sedan börjar de förbereda midterm elections, och 2011 och 2012 är de upptagna av att bli återvalda. Vi vill ogärna ha ett värdskap där valrörelsen
tar över i senaten och kongressen. År 2009 är antagligen det möjliga året.
Det är möjligt att vi är för tidigt ute. Om man lyckas
få ett avtal kan statsministrarna komma in och skriva
under. Om man inte lyckas, så kanske statsministrarna
vill komma in just därför.
Viktigt på Bali var att vi fick hål på myten om att inte de
växande u-länderna (med stora fickor av över- och
medelklass som är väldigt förmögna och lever långt
över västvärldens standard) ska slippa undan burden
sharing. Man kan aldrig komma fram till att Indien ska
62 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
ta samma siffra som USA men man erkände att någonting ska de också göra. Deras utgångspunkt är att vi
försöker vara protektionister. Det behövs en pedagogisk politisk förklaringsberättelse, om att våra väljare
inte kan acceptera att alla länder inte deltar.
Den andra positiva punkten på Bali var att USA flyttade sig, under press. EU:s strategi för USA i klimatfrågan fungerade. Den pressen måste fortsätta.
Vi gör något i EU. EU:s kvothandelssystem är
mycket restriktivt. Vi kommer att nå 8 procents minskning till 2012.
Det är oklart hur långt ned man kan
komma på detaljnivå i förhandlingarna.
Länderna är så olika.
Negativt på Bali var att oljeländerna trots allt hade så
stort inflytande som de hade. De länderna har ett enda
mål och det är att försena hela förhandlingen. De ser
sin livsnerv undermineras och de är inte mottagliga för
rationella argument. Inte ens USA kan påverka dem.
Kanske EU kunde förklara för oljeländerna på högsta
nivå att deras destruktivitet kommer att ha ett politiskt pris vid något tillfälle.
Det är oklart hur långt ned man kan komma på
detaljnivå i förhandlingarna. Länderna är så olika.
Något slags utvidgning av ett globalt kvothandelssystem måste man sikta på. Det kan och bör vara
sektorsbundet.
Någon nationell utsläppssiffra för Kina tror jag inte
på - men däremot att de skulle acceptera en siffra för
aluminiumindustrin, en för cementindustrin och
kanske en för stålindustrin, om vi tar CO2-tunga
mer ett globalt pris på CO2, det är jag helt övertygad
om. Det måste löna sig att låta bli att förorena. Det man
inte använder själv kan man sälja till någon annan som
behöver förorena för sin produktion. Först då blir det
en märkbar utsläppsreduktion.
Jag tror inte på frivilliga åtgärder enbart, inte på att
industrin själv kommer att göra något eller att man
kan tvinga någon, men man kunde ta de största föroreningskällorna och lägga ett tak och säga: går ni över
detta så får ni betala, går ni under så får ni rätt att
sälja till någon annan, och det kan ni göra fritt på en
fri marknad. Taket ska sättas så lågt, som man nu gör
i EU i second commitment period. I EU fungerar det.
Nu är vi inne i 2008 och det blir redan ganska svårt för
industrin att uppfylla kraven. Auktion eller inte, det är
en akademisk diskussion som man kan hålla på med i
all oändlighet. Det viktiga är att man sätter ett tak.
Alla måste acceptera det och där måste man använda
det protektionistiska argumentet. Om ni vill fortsätta
konkurrera på lika villkor med vår aluminiumindustri
eller våra stålverk då får ni påta er samma förpliktelser. Vi kan inte längre acceptera att ni kan miljödumpa.
Vår industri påläggs höga krav och ni måste ha samma
krav på en global marknad. Våra väljare accepterar
inte att ni dumpar priserna och att våra industriarbetsplatser flyttar ut till Kina och Indien. Om inte ni
tar betalt så tar vi betalt. Då blir det tullar och vi får
inkomsterna.
Det argumentet är klart kontroversiellt - imperialism och kolonialism är motbeskyllningarna. Man kan
ha mycket sympati för det, men vi måste vara pragmatiska. Om vi ska ha med den skeptiska sidan av
västländerna, då är detta priset. Du har en historisk
berättelse om orättfärdigheter som västerlandet begått
i u-länderna. Men denna generations västerländska
väljare bryr sig inte om vad deras föräldrar och farföräldrar gjorde mot u-länderna - de känner sig inte
tyngda av det.
Importstopp är den riktigt ömma punkten mot rikare
u-länder. Om de förstår att det här kommer att kosta
när det gäller frihandeln, då lyssnar de. Det enda sättet för ett land att gömma sig undan alla krav är att
vara riktigt fattigt. Men så fort ett land får ett visst välstånd så kommer kraven. Det är en utvecklingsfråga.
För internationell övervakning m m finns redan ett
sekretariat för monitoring och nationell rapportering i
Bonn (för de länder som har påtagit sig förpliktelser).
Systemet ska utvecklas men det som finns fungerar förvånansvärt bra och det är kopplat till internationell
rätt. Det kommer att utvecklas till en stor internationell institution som godkänner och övervakar utsläpp.
Man måste bara gradera upp systemet.
Jag är mycket bekymrad över att biståndstänkandet håller på att smyga sig in också i klimatförhandlingarna.
Det gör det bara omöjligt att nå resultat. Biståndets
uppbyggnad är i grunden osunt. Vi ser på u-länderna
som biståndsklienter och snedvrider deras egna
marknadsfunktioner. (Klart att vi också har syndat
mot frihandeln och inte öppnat våra marknader). Det
är bättre att man tar ut en andel (som man gör med
adaptionsfonden) och sätter in den i en fond som uländernas egna anonyma pengar.
EU-medborgarnas utsläpp är drastiskt på väg ner.
Per capita-resonemanget har ingen framtid. Man
måste fråga: hur stor produktionskapacitet har varje
svensk i jämförelse med varje indier? Man kanske kan
Importstopp är den riktigt ömma
punkten mot rikare u-länder. Om de
förstår att det här kommer att kosta
när det gäller frihandeln, då
lyssnar de.
koppla utsläppen till BNP eller produktivitetsindex.
Massor av ny teknik finns i dag men den ska löna sig.
Affärslivet är i nyckelställning. Företagen är egentligen mycket progressiva, som General Electrics. Men de
kräver att vi ska ge ramar och att de skall gälla alla.
Företagsledare tänder inte på förhandlingar, det tar
tid. Fixa det här, säger dom
De nordiska länderna träffas på nordiska möten. Vi
koordinerar synpunkter mycket ofta. Vi är oeniga bara
marginellt.
Det finns en fara i förhandlingarna.
Klimatet blir gisslan om konjunkturen
viker.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 63
François Fillon, fransk premiärminister.
Intervju 2007-11-23
”
Frankrike vill se konkreta resultat när
det gäller CO2-utsläppen. För att sådana
resultat ska kunna uppnås måste vi
införa ett kvotsystem som inte bara är
ett system med nationella kvoter utan europeiska kvoter som omfattar olika industrisektorer och yrkesområden och med möjlighet till handel med dessa kvoter.
Det är lätt att förstå att detta system inte kan
fungera om det inte på ett eller annat sätt beaktar
importen. Om inte, kommer Europa att fylla sina åtaganden när det gäller begränsningar av CO2-utsläpp,
men får samtidigt bära bördan av ett handikapp för
konkurrenskraften, som kan stå oss mycket dyrt.
Man måste alltså i förhandlingarna uppnå ett globalt
system - det är helt klart idealet - som tillåter precisa
Man måste alltså i förhandlingarna
uppnå ett globalt system (…) som
tillåter precisa åtaganden och kvoter.
åtaganden och kvoter per industrisektor. Om man inte
når dit måste andra länder förstå att man inte kan
acceptera import av varor utan att på ett eller annat
sätt väga in en CO2-skatt på de utsläpp som de representerar. Enligt dessa linjer kommer vi att förhandla.
Jag tror att vår ståndpunkt ligger mycket nära den
svenska regeringens.
För övrigt har vi i Frankrike antagit en plan med ett
visst antal ambitiösa sifferfästa mål för utvecklingen
av förnybar energi. Vi har slagit fast en tidtabell för
investeringar i fastighetsbeståndet för att minska
CO2-utsläppen. Vi håller på med ett arbete för att lansera ett system med bilbeskattning, där bilar med stora
CO2-utsläpp bestraffas med en avgift medan bilar som
släpper ut mindre koldioxid får en bonus.
Vi är verkligen engagerade i detta
arbete och vi väntar oss mycket av en
stark och enig europeisk ståndpunkt så
att förhandlingarna om ett avtal på
global nivå ska kunna avancera
snabbt.
”
(C) DAVID MENDIBOURE - SERVICE PHOTO DE MATIGNON
François Fillon
FOTO: SERVICE PHOTOGRAPHIQUE DU PREMIER MINISTRE.
INTERVJUER
Michael Zammit Cutajar, Malta
Michael Zammit Cutajar, Malta.
En av huvudförhandlarna i klimatförhandlingarna år 2009.
Intervju 2008-02-06
”
Ett nytt begrepp används nu i förhandlingarna - ”comparability of efforts”. Här
ska man kunna mäta de ansträngningar
som görs av Japan för att motverka
klimatförändringarna med dem som görs
av exempelvis Indien.
Begreppet fanns redan i de konklusioner som EU:s
regeringar gjorde förra året. Det togs upp i Bali med
referens till de olika utgångspunkterna, ländernas
olika transport- och samhällsstruktur osv.
Man kan inte vänta att Kina och Indien ska kunna
acceptera nationella utsläppsmål. De har inte tillräckligt tillförlitlig statistik - det gäller ännu mera Ryssland. Det måste bli sektorsvisa lösningar.
Man kan inte ha globala kvoter för utsläppen. Det
vore önskvärt men det är inte möjligt.
Man diskuterar mycket någon typ av ”benchmarking” i olika sektorer, sektorer som då är konkurrensutsatta globalt. Det här ser nu ut att vara en framkomlig väg. Det finns ett större motstånd från Indien.
Kina kanske är berett att acceptera detta.
OPEC-länderna är ständiga nej-sägare men vad de
säger vid förhandlingsbordet (där de är mycket defensiva) och utanför det skiljer sig en smula.
Vad u-länderna är beredda att lägga på bordet är en
viktig fråga, kanske förslag om hur de ska förbättra sin
energisektor. Det är i varje fall viktigt med verifikation.
Någon “cap” tror jag inte på för deras del.
De flesta förhandlarna verkar nu sikta på önskvärda
mål för år 2050. Det är inte acceptabelt. Då har de
flesta förhandlarna ännu inte fötts!
Risken för klimatprotektionism finns alltid, som en ny vin-
kel i den protektionistiska synen på världsekonomin.
På samma sätt har det funnits en frestelse att resa
murar under hänvisning till olika arbetsförhållanden.
Detta är födslovåndor i en global ekonomi där ojämlikhet fortfarande råder. Nu försöker man motverka detta
64 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
De flesta förhandlarna verkar
nu sikta på önskvärda mål för år 2050.
Det är inte acceptabelt.
under rubriken ”long-term cooperative action” i förhandlingarna.
När Barroso hänvisade till att den europeiska
industrin inte ska behöva lida av att ”alla” inte har
samma standards så tolkar jag honom så, att han tänker på andra i-länder.
Det ska vara ”fair”. Och jag använder ordet fair i
betydelsen ”political judgement”.
Slutligen: Det finns en dålig korrelation mellan å ena
sidan i-länder som har de största utsläppen och de
största resurserna att stoppa dem och samtidigt är de
som kan tjäna mest på klimatförändringarna, och å
andra sidan de länder som drabbas hårdast och samtidigt inte har resurser att
påverka klimatförändringarna.
”
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 65
EFTERORD
Det nya förhandlingsklimatet
Internationellt samarbete bygger på förtroende. Utan
det får vi inget globalt klimatavtal. Har det internationella förhandlingsklimatet försämrats eller förbättrats
i skuggan av en global finanskris, ett krig i Georgien,
en ny amerikansk president?
Också om vi i början av finanskrisen hösten 2008
såg nationalistiska reflexer och soloutspel, så är det
inte otänkbart att den serie globala samtal som krisen
till sist utlöste var ett slags hårdgnuggning inför hanteringen av klimatkrisen.
Det globala inbördes beroendet kom att framstå i
blixtbelysning. Imponerande enkelt visade det sig vara
för staterna att hosta fram hundratals miljarder dollar
för att rädda banker – när klimatkrisen (än så länge,
får man väl tillägga) skulle kräva betydligt lägre belopp
för förändringsarbete och anpassning till redan inträffade förändringar.
Optimister siar om att det går att komma ur lågkonjunkturen genom en koppling mellan finans- och
klimatkris och en omläggning till en ”grönare” ekonomi. Ideologiskt färgade kommentarer om kapitalismens undergång saknas inte heller. Från näringslivets
håll är det förvånansvärt tyst, kanske är man skakad
av krossade drömmar om oändlig och kraftig ekonomisk tillväxt i en ekonomi fri från statlig inblandning.
”Trekanten” USA-Kina-EU framstår allt mer som förhandlingarnas kritiska massa. Avgrunderna mellan
dessa tre har krympt betydligt. USA:s nye president
Barack Obama fick ärva en tung säck, inte bara med
problem utan också med förväntningar. Han har tydligt stött ett multilateralt samarbete, som nu framstår
som en lösning också på USA:s problem - naturligtvis
med den klassiska övertygelsen att sådant samarbete
ska ledas av USA.
Kina förbereder sig tydligen på att spela en aktiv roll
i Köpenhamn och mycket tyder på att man är beredd
att gå längre än tidigare. Ett tecken är att Kina nu kräver att rika länder ska bidra med en procent av sin
bruttonationalprodukt för att fattiga länder ska kunna
bekämpa klimatförändringen. Andra tvivlar på
66 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
”procentmål”, som i biståndssammanhang har förlorat
sin trovärdighet.
EU:s tidigare ledarroll kanske minskar i betydelse,
men när 27 länder samarbetar kring världens mest
ambitiösa klimatmål ger det ett moraliskt övertag som
kan få effekt, i kombination med EU:s tillgång till analytisk kapacitet och de kanske skickligaste förhandlarna.
Mera skäl till oro finns det när man tittar på själva
förhandlingarna. De förs inom fyra områden (mitigation, adaptation, financing, technological transfer).
Man tycks sitta fast i stereotypa mönster från gamla
förhandlingsrundor. Man talar om vad som är möjligt,
inte vad som är nödvändigt. Förpostfäktningarna har
dragit ut på tiden. Metoden har kanske ändå sina fördelar. Den användes till exempel när EU skulle ta fram
en text till ett nytt fördrag (Lissabonfördraget). Man
höll högnivåseminarier – på samma sätt som man
gjort i klimatförhandlingarna – där alla aggressioner
och all misstro fick luftas – och när det var gjort var
man mogen att gå in på de egentliga sakfrågorna.
Det finns ingen plan B, i samma ögonblick skulle förhandlingarna falla samman. Mentalt tycks dock många
ställa in sig på att det kanske inte blir någon bra överenskommelse i Köpenhamn, utan i bästa fall ett ratificeringsbart basdokument, som kräver fortsatta
detaljförhandlingar. Det finns också tankar på mycket
enkla och mycket billiga åtgärder som hastigt kunde
få ner utsläppen i en betydande omfattning långt före
2020. Dessa ”lågt hängande frukter” kunde plockas
med en snabb tidtabell.
Men varken världssamfundet eller klimatet tål ett
fiasko.
STOCKHOLM 2008-11-08
INGER JÄGERHORN
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 67
APPENDIX 1
Sammanställning av klimatpolitiska mål i Norden
Klimatförändringar är en högt prioriterad fråga i alla de nordiska länderna. De politiska visionerna är
ambitiösa och Kyotoprotokollets målsättningar tas på allvar. En genomgång visar dock att det råder
stora variationer mellan ländernas konkreta klimatmål. Det gäller bland annat de mer specifika aktivitetsmålen. Skillnaderna måste ses mot bakgrund av nationella förutsättningar. Samtidigt – eller
kanske just därför – behövs tydlighet i de övergripande målen. Bland annat i synen på koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Länderna (bortsett från Norge) hänvisar ofta till EU:s mål, men även
här saknas tydlighet när det gäller exakt hur det enskilda landet förhåller sig till särskilda mål.
DANMARK
Effektmål
Temperaturmål
Koncentrationsmål
Utsläppsmål
Aktivitetsmål
SVERIGE
ISLAND
Effektmål
Effektmål
Politisk vision
Utsläppen ska stabiliseras på en nivå som inte
ger skadliga effekter på människor och djur.
Temperaturmål
Högst +2 grader
Koncentrationsmål 450 ppm CO2 *
Utsläppsmål
Utsläpp av växthusgaser:
2008-2012: - 4% jmf 1990
2020: -38% jmf 1990 **
2050: -75-90% jmf 1990 **
2100: ”nära noll” **
Regeringen hänvisar i övrigt till den
proposition som kommer hösten/vintern 2008.
Aktivitetsmål
Exempel:
• 49% förnybar energi 2020 enl EU
• + 17 TWh förnybar el 2016
• 4 TWh el från vindkraft 2010
• 10 TWh el från vindkraft 2015
• -20% energianvändning i bebyggelse 2020
• -50% energianvändning i bebyggelse 2050
Politisk vision
Sverige ska vara en ledande internationell förebild för ett modernt samhälle, som är miljöanpassat och byggt på hållbara resurser.
* 2008 års klimatberedning har föreslagit att målet sänks till 400 ppm.
** Förslag från klimatberedningen.
Hösten/vintern 2008 lämnar Sveriges regering en klimatpolitisk proposition. Den parlamentariska klimatberedningen, som lämnade sin rapport tidigare i år, har
bland annat föreslagit att koncentrationsmålet sänks
från 450 ppm till 400 ppm CO2. Klimatberedningen
har också sagt att utsläppen bör minska med 38% till
2020. Enligt EU-kommissionens förslag till fördelning
för att uppnå målet om 20% förnybar energi år 2020 så
ska andelen förnybar energi i Sverige öka till 49% (år
2006 var andelen 43%).
68 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
Att förhindra de värsta effekterna av mänskligt
orsakade klimatförändringar, som skulle kunna
få oförutsägbara konsekvenser för miljön och
levnadsförhållanden i många delar av världen.
Temperaturmål
Saknas
Koncentrationsmål Saknas
Utsläppsmål
Utsläpp av växthusgaser:
2008-2012: max +10% jmf 1990
2050: -50-75% jmf 1990
Aktivitetsmål
Exempel:
• -25% organiskt avfall i hushåll 2009
• -50% organiskt avfall i hushåll 2013
Politisk vision
Island ska tillhöra föregångsländerna när det
gäller att minska växthusgaser globalt.
Island använder geometrisk teknik för att utvinna
jordvärme, som betraktas som en förnybar energikälla.
All elektricitet och 90% av all uppvärmning utvinns
med hjälp av geometrisk teknik. Island har därför låga
koldioxidutsläpp per invånare och därmed också relativt liten potential för inhemska minskningar. Regeringen har dock som ambition att öka användning av
förnybara energikällor ytterligare. Några konkreta
aktivitetsmål har ännu ej presenterats. 2009 väntas en
så kallad Master Plan där mer konkreta målsättningar
kan komma att ingå.
Mot bakgrund av de inhemska förnybara energikällorna argumenterar Island för att det är effektivt i ett
klimatperspektiv att förlägga energikrävande industri,
till exempel aluminiumtillverkning, till Island. Det var
också ett av skälen till att landet lyckades driva igenom en särskild klausul vid de internationella klimatförhandlingarna i Marrakech år 2001. Klausulen ger
små ekonomier möjlighet att driva utvecklingsprojekt
som bidrar med stor miljöpåverkan, genom att utsläppen inte inkluderas i landets statistik för de totala
emissionerna. Islands tillåts därför öka sina utsläpp
med 10% år 2008-2012.
Danmark ska bli helt fritt från fossila bränslen.
Saknas
Saknas
Utsläpp av växthusgaser:
2008-2012: -21% jmf 1990
2050: Saknas. Men den klimatpolitiska
kommissionen har som direktiv att utgå från EU:s
ambition att minska utsläppen 60-80% till 2050.
Exempel:
• 30% av energin förnybar 2025
• -2% energiförbrukning 2011 jmf 2006
• -4% energiförbrukning 2020 jmf 2006
”Det danska exemplet” vill visa att det genom
aktiva energipolitiska satsningar är möjligt med
ekonomisk tillväxt samtidigt som fossila bränslen
minskar och miljön skyddas. Danmark ska spela
en global roll på klimatområdet.
Danmark ska göra den procentuellt största minskningen av utsläpp av växthusgaser bland EU-länderna.
Detta beror på att basåret 1990 var ett ofördelaktigt år
för Danmark. Danmarks export och import av el varierar från år till och år, och 1990 importerades el från den
nordiska marknaden. Detta har varit en pågående
debatt i Danmark, där frågan ibland kallas ”basårsproblematiken”. Den europeiska miljöbyrån räknar med
att Danmark blir ett av tre EU-15-länder som inte når
sina utsläppsmål 2008-2012. Danmark har svarat med
att sätta upp ännu ambitiösare mål: år 2025 ska 30% av
energin vara förnybar. I dag kommer cirka 15% av energin från förnybara källor.
Finland har nyligen antagit en ny klimatstrategi. Den
finländska regeringen har tidigare uttalat att Finland
har som mål att ”i en betydande omfattning öka användningen av förnybara energikällor från den nuvarande
nivån på ca 25 procent”. Man slår nu fast att målet är
att 38% av energin ska komma från förnybara källor
2020. Det är också det mål som EU-kommissionen
föreslagit. För perioden 2008-2012 ska utsläppen av
växthusgaser stabiliseras på 1990 års nivå.
NORGE
Effektmål
Koncentrationen av klimatgaser ska stabiliseras på
en nivå som förhindrar farlig påverkan på klimatsystemet av människan.
Temperaturmål
Högst +2 grader
Koncentrationsmål Saknas
Utsläppsmål
Utsläpp av växthusgaser:
2008-2012: -10% jmf 1990
2020: -30% jmf 1990 = 13-16 Mton CO2e
2050: -100%
Aktivitetsmål
Exempel:
• 5% av bilarna biodrivna 2009
• 7% av bilarna biodrivna 2010
• +12 TWh förnybar energi 2010 jmf 2001
Politisk vision
Norge ska vara ett föregångsland i klimatpolitiken
med världens mest ambitiösa klimatmål.
Den norska regeringen har ej angett något koncentrationsmål, men i den senaste propositionen ”Norsk
klimatpolitikk” och i andra dokument refereras till EU:s
mål om 450 ppm. Målet att vara hundraprocentigt koldioxidneutralt år 2050 betyder inte att de egna utsläppen ska vara noll. Inhemska utsläpp ska ”neutraliseras”
genom exempelvis reduktioner i andra länder.
FINLAND
Sammanställning: David Hulth Wallgren
Effektmål
Temperaturmål
Koncentrationsmål
Utsläppsmål
Klimatförändringarna ska stävjas.
Högst + 2 grader
Saknas
Utsläpp av växthusgaser:
2008-2012: 0% jmf 1990
Aktivitetsmål
Exempel:
• Cirka en tredjedel av energin förnybar 2020
• 30-40% lägre energiförbrukning i nybyggda
bostäder
• 20% energieffektivisering 2020 *
Politisk vision
Finland ska på egen hand och tillsammans med
övriga EU ta på sig ett tungt ansvar för klimatförändringarna. Finland ska bli ett ekologiskt,
ekonomiskt och socialt uthålligt samhälle, med låg
kolförbrukning.
* Finland hänvisar till EU:s överenskommelse.
Fotnot: De nordiska EU-länderna förhåller sig till EU:s
mål om en maximal temperaturhöjning på 2 grader. Det
är dock bara Sverige som uttryckligen anger detta som
eget mål. De aktivitetsmål som beskrivs här utesluter
inte att de finns fler mål som inte framkommit i genomgången.
Källor: Endast officiella dokument ligger till grund för
genomgången. Dessa inkluderar propositioner, strategidokument inom klimat- och energi samt informationsmaterial.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 69
APPENDIX 2
En uppmaning till de nordiska regeringarna
Antagen av Föreningarna Nordens Förbund den 26 oktober 2008
Föreningarna Nordens uppgift är att driva frågor av
gemensamt nordiskt intresse och att engagera medborgarna i dessa. Klimatförändringarna kommer att
drabba alla länder och påverka alla samhällen utan
undantag, om än på olika sätt.
Vi tror att de lösningar som Norden kan erbjuda för
att stoppa den globala uppvärmningen har stora möjligheter att bli inspiration och exempel för världen i
övrigt. Vi tror att ett starkt nordiskt engagemang kan
vitalisera de globala förhandlingarna om insatser sätts
in vid rätt tidpunkt. Vi tror på en nordisk klimatstrategi.
Vid olika opinionsundersökningar som har gjorts
under de senaste åren framkommer med all tydlighet
att Nordens befolkning förväntar sig att de nordiska
politikerna påtar sig ett aktivt och samordnat ledarskap i klimatfrågan.
Föreningarna Norden uppmanar därför de nordiska
regeringarna att vidta följande åtgärder:
1. Formulera en nordisk strategi för hur globala förhandlingslösningar ska utformas, och verka inom EU så att FN:s
klimatkonferens i Köpenhamn blir en framgång.
Med tanke på att närmare tvåhundra länder ska
genomföra sina ratificeringsprocesser sedan det nya
avtalet undertecknats, måste ett globalt klimatavtal
ovillkorligen komma till stånd senast i Köpenhamn i
december 2009.
Världens länder enades på Bali i december 2007 om
att världens samtliga länder måste samarbeta för att
stoppa uppvärmningen, om än på olika sätt och efter
vars och ens förmåga. I en tillämpad form kommer ett
globalt avtal ytterst att vila på nationella och lokala
lösningar. Det är här som Norden genom sin politiska
tradition och sin tradition av medborgarengagemang
kan vara föregångare.
Det säger sig självt att förhandlingsmaskineriet blir
enormt när över 190 nationer ska komma överens. EU
har hittills haft en central roll som pådrivare i klimatförhandlingarna. Utan EU hade mötet på Bali kollapsat. EU:s åtaganden är de mest ambitiösa för någon
ländergrupp i världen – men fördelningen av åtagandena mellan EU-länderna är ännu inte klar. Hårda förhandlingar kan förutses. De tre nordiska EU-medlemmarna - Danmark, Finland och Sverige - kan aktivt
bidra till att de förs i hamn.
En förhandlingssituation där alla länder försöker
70 | makt och vanmakt i klimatförhandlingarna
komma undan med så låg ambitionsnivå som möjligt
vore inte bara kontraproduktiv utan katastrofal. En
stor utmaning är alltså att inte hemfalla åt internationella förhandlingars sedvanliga framkompromissade
”minsta gemensamma nämnare”. Också här kan och
måste Norden vara föregångare i fråga om nytänkande.
Vi föreslår därför att de nordiska regeringarna utser
en gemensam nordisk talesman för att driva vissa
nyckelfrågor.
2. Påskynda de nordiska ländernas egen omställning med
sikte på att till 2020 ha uppnått en kraftig minskning av CO2utsläppen. I samband med detta bör en nordisk handlingsplan utarbetas där regeringarna på ett trovärdigt sätt visar
att en kraftig minskning kan nås. Målsättningarna måste vara
konkreta, tidsbundna och verifierbara. Allmänna löften är i
detta skede av föga värde.
Energiförbrukning och valet av energislag för transporter, uppvärmning m.m. är de helt dominerande
orsakerna till den globala uppvärmningen. De nordiska ländernas energiprofiler skiljer sig från
varandra. Men det hindrar inte att målen kan vara
gemensamma. Det avgörande är att politiken är
samordnad, så att ett klimatsmart beslut inom en politikersektor inte motverkas av beslut inom en annan
sektor.
Inför en omställningsprocess räknar man gärna fram
kostnaderna, ofta i avskräckande syfte. Klimatåtgärderna kan förefalla kräva mycket stora ekonomiska
satsningar. Den uppoffringen är emellertid ringa jämfört med vad ett misslyckande med att hejda uppvärmningen skulle kunna innebära. Dessutom innebär
den globala uppvärmningen i dag en betydlig säkerhetspolitisk risk. Rimligtvis borde då en del av världens betydligt större försvarsbudgetar kunna omfördelas till klimatsatsningar.
I många kalkyler stirrar man sig blind på kostnadssidan, och bortser från de positiva ekonomiska verkningarna. Men redan har många företag lyckats sänka
sin energiförbrukning, kanske mindre för att rädda det
globala klimatet än av rent ekonomiska skäl. Resultatet är ändå ett bättre klimat till lägre kostnader! I de
flesta fall tenderar den mest kostnadseffektiva energiinvesteringen vara att spara energi.
De nordiska länderna har kunnat visa att ökad
tillväxt inte måste innebära ökad energiförbrukning.
3. Satsa betydande resurser på forskning, utveckling och innovationer i samverkan.
I klimatfrågan ligger naturvetenskaperna långt före
andra vetenskaper. Teknisk forskning och utveckling
tilldrar sig stort intresse och får ofta stora resurser, inte
minst därför att många tror att tekniska innovationer
kommer att lösa klimatproblemen, kanske också för att
många företag har börjat upptäcka nya attraktiva
affärsmöjligheter och ser att det ligger en stor konkurrensfördel i att vara först. Däremot ligger andra forskningsområden långt efter och tänkandet är ofta låst i
gamla mallar, inte minst inom samhällsvetenskaperna.
Också i fråga om forskning har de nordiska länderna
sina specialiteter. De nordiska länderna satsar dock
relativt lite på forskning och utveckling kring hållbara
klimatlösningar i förhållande till andra jämförbara länder. Inom mindre kapitalkrävande forskningsområden
som ekonomisk och social forskning kan också små länder, som de nordiska, komma med nyskapande bidrag.
Vi anser att betydande resurser bör avsättas i de nordiska länderna för forskning och omställning kring hållbara klimatlösningar.
4. Verka genom folkbildning och dialog för att medvetandegöra nordborna på bred bas om omställningsbehoven och ta
tillvara människors kreativitet och förmåga att ta ansvar.
Den folkliga förankringen är de nordiska ländernas
paradgren. I våra demokratiska länder är väljarnas stöd
för den förda politiken en ryggrad och en nödvändighet.
Det borgar i sista hand för en effektiv implementering
av politiska beslut.
Klimatfrågan har dominerat medierapporteringen
under lång tid och skapat ett positivt opinionstryck. Men
det finns risk för att intresset mattas av, och att andra
frågor tar över agendan i vår informationsintensiva kultur. Genom att fördjupa och bredda allmänhetens kunskaper och visa på sambanden mellan vad den enskilda
människan kan göra och vilka klimateffekter de politiska besluten avser att ha, kan förståelse skapas också
för impopulära åtgärder. För politikerna är det viktigt
att upprätthålla en dialog med sina väljare om detta och
att göra det över parti- och klassgränser.
Agenda 21-konceptet från Riokonferensen engagerade
många unga i aktivt arbete för miljön. Den modellen bör
kunna återuppväckas och fungera också i klimatarbetet.
Det nordiska samhällsbygget vilar på upplysta, kunniga och medvetna medborgare. Folkbildning i bred
betydelse är en stark nordisk tradition. Vi har redan
inlett ett arbete med att tillsammans med studieförbund
och andra organisationer vidga klimatkunskaperna hos
en bred allmänhet. Vi vill fortsätta med detta arbete på
ett långsiktigt och kraftfullt sätt och vi uppmanar de
nordiska regeringarna att ge stöd till ett ökat folkbildningsarbete i klimatfrågan.
5. Rikta nordiska bistånds- och forskningsinsatser till de
problem som klimatuppvärmningen skapar i fattiga länder
De fattigaste länderna har inte bidragit till den pågående globala uppvärmningen men kommer att drabbas
hårdast av klimatförändringarna. De behöver både
kapital och tekniskt bistånd för att komma på rätt spår
i energiförbrukningen. De är dessutom inte alltid låsta
av gamla klimatfarliga strukturer utan kan satsa rätt
från början. Norden har sedan länge haft en tradition av
gemensamt biståndsarbete. En stor del av klimatmålen
beräknas kunna nås genom insatser i utvecklingsländer.
Detta samarbete bör intensifieras och utföras i linje med
FN:s handlingsplaner.
Nordiska Afrikainstitutet kan tilldelas resurser för
forskning inom detta område. Nordic Development
Fund är redan inriktad på att ge mjuka lån till klimatsmarta energilösningar i de fattigaste länderna och kan
ytterligare renodla denna profil.
Ett samarbete med näringslivet på temat ”Forestry for
sustainable development” bör snarast inledas.
6. Etablera ett nordiskt klimatsekretariat med hög kompetens
och resurser som kan samordna och driva arbetet vidare.
Vägen till ett klimatsmart samhälle kommer att kantas av misstag, felinvesteringar och felprioriteringar. Ur
denna kreativitet kommer dock framtidens idéer att sållas fram. De nordiska regeringarna bör därför etablera
ett nordiskt klimatsekretariat för att samla och utvärdera hållbara idéer och för att skapa ett samarbete inom
Norden för att sprida och implementera dessa.
Vi har med tillfredställelse noterat att Nordiska
ministerrådet har tillsatt en nordisk COP-15 grupp med
syfte att medverka till ett ur nordiskt perspektiv gott
resultat vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn i
december 2009. Klimatfrågan kommer dock inte, oavsett
förhandlingsresultatet, att vara avklarad vid utgången
av nästa år. Det är snarare tvärtom. Det är efter mötet
i Köpenhamn som det stora arbetet börjar. Den erfarenhet och kompetens som den nordiska COP-15 gruppen,
eller andra nordiska arbetsgrupper, upparbetar inför
klimatförhandlingarna måste tillvara tas. Detta kan ske
i ett nordiskt klimatsekretariat som kraftfullt arbetar
vidare med klimatfrågan.
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 71
Föreningen Nordens
klimatsatsning går in i
en ny fas inför 2009
Den 30 november är det ett år kvar till FN:s stora
klimatmöte i Köpenhamn, där ambitionen är att
besluta om ett nytt klimatavtal som ska ersätta
Kyotoprotokollet. Med ett år kvar till Köpenhamn ökar Föreningen Norden satsningen i projektet Norden och framtidens klimat.
Nya studiecirklar om klimatförändringar
och klimatpolitik
Föreningen Norden har tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan tagit fram
två studiecirklar om Norden
och klimatet. Den första cirkeln
behandlar klimatförändringar
ur ett globalt, nordiskt och
lokalt perspektiv. Den andra
cirkeln behandlar klimatpolitik
i Norden och vägen till ett nytt
klimatavtal i Köpenhamn.
Båda cirklarna sträcker sig över
4 träffar, och materialet till
varje träff är 6-8 sidor långt.
Materialet hämtas hem via
webben till varje cirkel. Studiecirklarna kan även genomföras som e-kurser.
Den 30 november ser en ny
hemsida ljuset!
På www.arenanorden.org
blandas analyser av klimatpolitik ur ett nordiskt perspektiv
med studiematerial, debatter,
bloggar, e-kurser mm.
Via seminarier, rapporter och i samarbete med studieförbund, sprider vi kunskap och skapar dialog om de globala
utmaningar som Sverige står inför.
Under 2008-2009 genomför Global Utmaning ett
klimatprojekt. Syftet är att bredda och fördjupa diskussionerna om en effektiv klimatpolitik på global nivå. Vår
målsättning är att bidra till att bilda opinion för de beslut
som politikerna snart måste fatta samt engagera fler i
debatten inför Sveriges ordförandeskap i EU hösten
2009 och klimatmötet i Köpenhamn i december
samma år.
Under hösten 2008 och våren 2009
publicerar Global Utmaning 6-7
underrapporter och en slutrapport:
•
De nordiska klimatpolitiska målen
granskas
Ett nytt forum för nordisk analys och debatt
Global Utmaning är
en oberoende
tankesmedja och
mötesplats.
Under 2008 publicerar
Föreningen Norden en
granskning av de nordiska
ländernas klimatpolitiska
mål, skriven av David Hulth
Wallgren. Ett utdrag ur
denna granskning kan du
läsa på sidan 68-69.
•
•
•
•
•
•
•
EU som klimataktör – belyser vad som är
på gång inom klimatfrågan i EU
Insikter och dilemman i klimatfrågan – det
räcker inte med att skära ner utsläppen av
koldioxid; vi måste också börja ta bort den
koldioxid vi redan har släppt ut och ta
beslut om att sluta utvinna fossilt kol
Kina - medspelare eller motspelare i
klimatkampen?
Hur ser morgondagens transporter ut i ett
fossilfritt samhälle?
Klimatpolitik och konkurrensförmåga
Jord- och Skogsbruk - Hur kan de areella
näringarna bidra till klimatfrågans lösning?
Etiska aspekter på klimatfrågan
Sammanfattande rapport
Föreningen Nordens klimatprojekt genomförs i samarbete
med Studieförbundet Vuxenskolan och Global Utmaning.
Finansiellt stöd har erhållits av Nordiska ministerrådet, Harald
Elldins fond, Letterstedtska föreningen och Naturvårdsverket.
För mer information om projektet Norden och framtidens
klimat se www.norden.se eller www.arenanorden.org
(fr o m 30 nov).
www.globalutmaning.se
makt och vanmakt i klimatförhandlingarna | 73
INGER JÄGERHORN
Inger Jägerhorn är författare till denna rapport. Hon är journalist och civilekonom
och har arbetat vid Dagens Nyheter som
ledarskribent, Europakorrespondent och
utrikeschef. Tidigare var Inger bland annat
biträdande chefredaktör vid Hufvudstadsbladet i Helsingfors och informationschef
vid Nordiska ministerrådet i Oslo och Nordiska rådet i Stockholm. Inger svarar
ensam för innehållet i rapporten.
Arbetet med rapporten har stötts av
en referensgrupp:
Kristina Persson är f d vice riksbankschef
och landshövding. Hon har ett förflutet i
fackföreningsrörelsen, som riksdagsledamot och EU-parlamentariker. Kristina är initiativtagare till Global Utmaning. Hon är
ordförande i Föreningen Norden samt
Global Utmaning och för närvarande djupt
engagerad i utvecklingen av båda organisationerna.
Måns Lönnroth är f d VD Mistra och f d
statssekreterare. Han är nu styrelseledamot i Global Utmaning, International Institute for Sustainable Development och
Volvo Research and Educational Foundations. Han är docent i teknik och social förändring, Linköpings Universitet. Måns har
följt klimatfrågan av och till sedan 1975.
Peter Kleen är handelspolitisk konsult och
var under åren 1992-2004 generaldirektör på Kommerskollegium. Han är
medlem av Utrikespolitiska Samfundet
och är Senior Fellow vid European Centre
for International Political Economy i Bryssel. Peter har gett ut och bidragit i olika
publikationer om handelspolitik och globalisering.
”Den största globala frågan
någonsin har landat på politikernas
bord. Det maktpolitiska spelet
har redan börjat. ”
(Inger Jägerhorn, författare till Makt och Vanmakt
i klimatförhandlingarna)
På FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 måste världen enas om ett nytt klimatavtal, som ska ersätta det utgående
Kyotoprotokollet. Det här är en uppdaterad version av den rapport
som gavs ut i mars 2008, och som handlar om den korta tiden
och den långa vägen dit; om vilka åtgärder som är nödvändiga för
att dels hantera de klimatförändringar som redan ägt rum, dels
bromsa de framtida klimatförändringarna. Sedan mars 2008 har
världen drabbats av en våldsam finanskris och USA har valt en ny
president. Samtidigt har väldigt lite hänt när det gäller själva förhandlingarna; vägen till ett nytt klimatavtal är lika lång som då,
med den skillnaden att tiden nu är ännu knappare.
De 15 intervjuerna i den första upplagan av rapporten har blivit till
19. Nu finns till exempel intervjuer med samtliga nordiska ministrar med ansvar för klimatet. Ministrarna tror alla på ett nytt klimatavtal i Köpenhamn, i någon form. Men tittar man på de andra
intervjuerna, utkristalliseras en bild som är allt annat än hoppfull –
alla är överens om att något, helst ganska mycket, måste göras men hur och av vem råder det delade meningar om. Politiker,
tjänstemän, näringslivsföreträdare svävar alla i ett gränsland
mellan vad som är önskvärt och vad som är möjligt och i ett läge
när man borde samla ihop trådarna spretar de mer än någonsin.
Därför behövs det en strategi. Varför inte en nordisk sådan?
Med denna rapport vill Föreningen Norden och Global Utmaning
lyfta vikten av ett folkligt engagemang i klimatfrågan och i de
hårda klimatförhandlingar som stundar. Här finns också en enastående möjlighet för de nordiska länderna att samarbeta och att
vitalisera det nordiska samarbetet.
www.globalutmaning.se • www.norden.se • www.arenanorden.org