Predikan i S:t Hans kyrka Elfte söndagen efter Trefaldighet den 7 augusti 2005
Jesaja 1:10-17 * Jakob 1:22-25 * Matteus 23:1-12
D
et är tre delar i denna predikan.
Först: En människa är kristen, frälst och
salig, av nåd, oberoende av allt utom av Gud. Hur
vi än beskriver en kristen (”Guds barn”, ”medborgare i Guds rike”, ”lem i Kristi kropp” eller något
annat) så är vi kristna, frälsta och saliga bara därför att Gud i sin kärlek gjort oss till det vi är, till sina
barn, medborgare i Guds rike och lemmar i Kristi
kropp. Det börjar med dopet och fortsätter i tron. Vi
är skuldbefriade, förlåtna och har hopp om liv efter
döden därför att Gud själv har tagit skulden och
vunnit över döden. Vi får det av nåd.
För det andra är en kristen kristen med hela
sin varelse. Den kristna tron är inget man har, som
en sak eller ens en övertygelse man bär på, utan
den kristna tron är något man lever. Tron är inte
som en spegel, stod det i episteln. En spegel studsar tillbaka ljuset. Tron är i stället ett öga, som
släpper in det eviga ljuset så att det lyser upp hela
kroppen, som Jesus sade en gång (Matt 6:22). Tro
betyder att Kristus förkroppsligas eller tar gestalt i
oss, som det står i Galaterbrevet (Gal 4:19). I versen före dagens epistel står det att Guds Ord
planteras i oss; det är samma tanke.
Bibeln verkar dela upp tron i tre delar. : tilliten
till Gud och Guds gärningar, särskilt det Jesus
gjorde med sin död och sin uppståndelse, alltså
frälsningsgärningen. : bönen i dess olika former,
från den stilla enskilda bönen till den gemensamma gudstjänsten. : livshållningen, sättet att
leva, tänka, säga och handla, i stort som i smått.
Hur är jag alltså kristen? Jo, av nåd och med
hela min varelse.
Bästa exemplet på detta är jungfru Maria. Hon
blev Jesu moder och bar världens Frälsare inte på
grund av något hos henne, utan av ren nåd. Maria
var "högt benådad" – och inget annat. Maria sade
Ja till Gud, i tro. Det var det stora hos Maria. Men
det hon fick var bara nåd. Å andra sidan tog det
hela hennes liv i besittning. Maria bekräftade om
och om igen att hon ville ta emot sitt liv av Gud,
fast det betydde också bekymmer och lidande.
Maria var alltså salig av nåd och med hela sitt
liv. Så fungerar det.
I himlen är tron hel. Där är tilliten till Gud hel
och oreserverad, där umgås man ständigt med
Gud och där är livet rakt igenom heligt.
Problemet är att så är det inte här på jorden.
Det är det tredje i denna predikan.
Nog såge Gud gärna att vi hade den där reservationslösa tilliten till Honom – "bli som små barn",
säger Han och pekar just på barnets fulla tillit till
sina föräldrar. Nog finge det gärna vara med oss
som med Abraham när han gick med Isak till offerberget, trygg i tilliten att Guds löften om Isak var att
lita på. Nog ser Gud gärna att vi ber som den heliga Birgitta "säg min själ att ingenting händer som
Du inte tillåter och att ingenting som händer är
tröstlöst".
Och nog uppmanar oss Guds Ord att be inte
bara ibland, utan alltid, "Be ständigt", står det (1
Thess 5:17). Och nog uppmanar oss Jesus att
vara fullkomliga som Gud Fader är fullkomlig, (Matt
5:48) och att stå oförvitliga och heliga inför vår Gud
och fader (1 Thess 3:13).
Problemet är att det inte fungerar. Ingen ber
ständigt, ingen är fullkomligt oförvitlig och bara få
litar fullt ut på Gud.
Det vet Gud. Livet är förvridet och liksom förgiftat. Någon nyhet att vi har svårt med tilliten eller
med bönen eller med levernet är det inte för Gud.
Dagens texter pekar på samspelet mellan tilliten, bönen och levernet. I den gammaltestamentliga texten jagar profeten Jesaja, på Guds uppdrag, dem som firar fina och lovvärda gudstjänster
men har det tomt i sin tro och falskt i sitt leverne.
Man kan inte leva i synd, och alltså ha blod på
händerna, och fira gudstjänst, utan att tvätta sig
ren först. Det är inte tro att fira gudstjänst och
samtidigt säga ja till synd. Episteln talar om den
som inte bryr sig om att den Gud man bekänner
sig till vill ta gestalt också i våra handlingar. Det är
inte heller tro, hur rätt bekännelsen än är. I evangeliet jagar Jesus dem som bad men varken gav
Gud äran eller brydde sig med uppgifterna Han
hade för dem.
Texterna pekar på sambandet mellan tilliten,
bönen och levernet. Tron är alla tre.
Vad Gud nu vill säga oss är förmodligen lite
olika.
Till någon kanske Gud vill säga: Min vän, du
gör goda gärningar och du tröttnar inte i att göra
gott – men du har övergett din kärlek till mig. Minns
den och kom tillbaka, så som den förlorade sonen
återvände till sin Fader, inte med något annat än
sin bön: Här är jag, syndare.
Till någon annan kanske Gud säger: Min vän,
din bön är vacker och du är trogen i gudstjänsten –
men dina gärningar håller inte måttet. Följ mig i
hela ditt liv, så som Maria en gång gjorde.
Till ytterligare någon kanske Gud säger: Min
vän, du gör dig goda bekymmer och din kärlek till
mig är stor – men bli stilla, sitt ned, lyssna och be,
såsom Marthas syster Maria gjorde den där
gången i Betania.
Sannolikt har Gud mer att säga oss i detta
ärende, lite olika till olika.
Den enkla slutsatsen av att tron består av tillit i
sitt hjärta, av bön och gudstjänst och livet i världen,
blir att vi behöver säga Ja till Gud i alla tre delarna
och låta Honom, mer och mer, ta gestalt på alla
sätten. Det handlar inte om att "skärpa sig" i
största allmänhet, utan om att låta Jesus och Hans
liv, det som kommer till oss från himlen, komma in,
bo i oss och prägla både tilliten och bönen och vår
livshållning i världen.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
