afrika vänder
Sten Rylander
Afrika vänder
En kontinent i förändring
historiska media
Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga
kräver förlagets särskilda tillstånd.
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
© Historiska Media och Sten Rylander 2014
Omslag: Lönegård & Co
Övre omslagsbilden: Den nigerianska författarinnan
Chimamanda Ngozi Adichie. Foto: Stefano De Luigi/Corbis/TT
Undre omslagsbilden: A Drive on Camps Bay. Foto: Vivek Chugh
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle, sbmolle.com
Kartor: Lönegård & Co
Tryck: ScandBook, Falun 2014
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN 978–91–7545-094-0
Innehåll
Förord av Henning Mankell
11
Inledning15
Prolog19
1. Etnicitet, språk och religion
27
2. Ekonomi, investeringar och handel
37
3. Demokrati och mänskliga rättigheter
49
4. Korruption
61
5. Klimat och miljö
69
6. Jordbruk och livsmedelsförsörjning
75
7. Utbildning, hälsovård, hiv/aids
89
8. Kommunikationer, infrastruktur och energi
101
9. Kultur, kultursamarbete, media
111
10. Regional samverkan
117
11. Internationella samarbetspartner
129
12. Ledarskap – en bristvara
145
Epilog153
Förkortningar159
Noter163
Referenser171
”It is essential for our common future
on the planet that the marginalization of
Africa be ended and that all parts of the world
be accorded equal attention and focus
within our globalized world.”
Nelson Mandela 2004
Afrika idag
TUNISIEN
MAROCKO
ALGERIET
LIBYEN
VÄSTSAHARA
EGYPTEN
MAURETANIEN
MALI
NIGER
SENEGAL
SUDAN
TCHAD
GAMBIA
GUINEA
BISSAU
ERITREA
BURKINA FASO
GUINEA
SIERRA
LEONE
LIBERIA
BENIN
GHANA
ELFENBENSTOGO
KUSTEN
DJIBOUTI
NIGERIA
ETIOPIEN
KAMERUN
EKVATORIALGUINEA
GABON
REPUBLIKEN
KONGO
(Brazzaville)
SOMALIA
SYDSUDAN
CENTRALAFRIKANSKA
REPUBLIKEN
UGANDA
KENYA
RWANDA
DEMOKRATISKA
BURUNDI
REPUBLIKEN KONGO
(Kinshasa)
TANZANIA
ANGOLA
MALAWI
ZAMBIA
MOÇAMBIQUE
ZIMBABWE
NAMIBIA
MADAGASKAR
BOTSWANA
SWAZILAND
LESOTHO
SYDAFRIKA
Afrika 1914
Förord
För femton eller tjugu år sedan var den massmediala bilden
av Afrika i Europa mörk. Essäisten Anders Ehnmark sa det
tydligast: ”Idag får vi veta allt om hur afrikaner dör. Men
ingenting om hur dom lever.”
Jag minns att det var en besvärlig tid för sådana som jag
själv som ju menade att alla dessa Afrikapessimister hade fel.
De lät sig styras av känslor, inte förnuft. Deras kunskaper var
ofta begränsade och fördomsfulla. Om de hade orkat göra
tydligare analyser av skeendet på den afrikanska kontinenten,
skulle de ha kunnat se samma sak som jag; att kontinenten
sakta höll på att vrida sig bort från alla de krafter som fortsatte
att hålla den kvar i ett massivt elände.
Jag har nog aldrig i mitt liv upplevt så mycket usel journali­
stik som under den västerländska massmediala ”granskningen”
av Afrika på den tiden. Det var som om hela den afrikanska
kontinenten hade kastats in i en global skamvrå. Den afrikanska framtiden var redan över, någon annan framtid värd
namnet existerade inte. Afrika skulle förbli en nettoexportör
av råvaror – guld eller fotbollsspelare, för att ge två exempel.
Ett tunt lager av demokratisk fernissa kunde strykas över
kontinenten. Framtiden låg hela tiden någon annanstans.
Kanske framför allt i Asien.
Journalisterna fortsatte att använda begreppet ”Afrika” som
11
afrika vänder
om kontinenten var en odelbar helhet. Trots att kontinenten
består av över 50 länder, varav några är stora som halva Europa. Tänk på Nigeria!
Naturligtvis fanns det också skribenter som ville ge en
annan bild. Alldeles ensam kände jag mig aldrig. Det kom
förvisso ut rapportböcker som gav sannare skildringar. Men
det existerade hela tiden två olika sätt att ge osanna skildringar av Afrika. Ett av dem har jag redan beskrivit. Det andra
var inte mycket bättre. Det handlar om de rapportörer som
förmedlade en romantiserad bild. Sanningen, att livet på den
afrikanska kontinenten var komplicerat och motsägelsefullt,
fick vi alltför ofta klara oss utan.
Det gällde att bita ihop tänderna. Jag visste ju att jag hade
rätt. Det skulle fortfarande ta tid att befria sig från de sista
resterna av det fördömda arvet efter kolonialismen. Inhemska
diktatorer skulle komma att härja ännu en tid, eftersom det civila samhället i många afrikanska länder fortfarande var svagt.
Men det skulle inte vara för evigt. Afrika var en kontinent som
hade författigats, den var inte fattig i sig. Tvärtom var Afrika
kanske den mest råvarurika kontinenten på jorden. Fattigdomen var konstlad, onaturlig. Västerlandets rikedomar byggde
på den plundring som den koloniala epoken fört med sig.
En person som såg allt detta var diplomaten Sten Rylander.
Han upplevde det personligen aldrig som ett nederlag att placeras på beskickningar i Afrika. I stället var han medveten om
att han befann sig på en kontinent i snabb rörelse mot en ny
tid. Under alla de år han har varit verksam i olika afrikanska
länder har jag vetat att han stått för en samlad syn på Afrikas
marsch mot framtiden som överensstämt med min.
Därför är det förstås med självklar glädje jag konstaterar att
12
förord
han nu har sammanfattat all sin kunskap om Afrika av idag
och och skrivit en bok om den fortsatta vägen mot framtiden.
För mig borgar det för att varken pessimisten eller optimisten
tillåts dominera, utan realisten.
Redan är den Afrikabild vi slogs mot för tjugu år sedan i
stort sett borta, besegrad. Myten om att Afrika är en kontinent härjad av inbördeskrig lever dock fortfarande kvar. Visst
pågår det några stora konflikter och några mindre. Men i den
stora majoriteten av kontinentens länder råder absolut fred.
Det civila samhället är fortfarande svagt. Men framför allt
är det dominerande problemet fattigdomen. Det är för mig
en självklar slutsats att alla andra problem i Afrika hänger
samman med denna fattigdom, oavsett om det rör sig om
barnadödlighet, analfabetism, ungdomsarbetslöshet eller något annat. Eftersom resurserna finns handlar det i första hand
om att bygga upp eftersatta samhällsstrukturer och släppa ut
Afrikas produkter på olika marknader.
Det finns skäl att idag oroa sig för – eller åtminstone med
skarp blick bevaka – Kinas agerande i Afrika. Obearbetade
råvaror skeppas ut från kontinenten och det finns problematiska likheter med den forna europeiska kolonialismen.
Jag säger inte att Kina entydigt representerar en nykolonial
plåga för Afrika. Jag säger bara att vaksamhet är nödvändig
från afrikanernas sida – och vår.
Afrikas roll kommer att bli alltmer avgörande. Därför är
det viktigt att röster som Sten Rylanders kommer till tals. Nu.
Henning Mankell
13
Inledning
Afrika genomgår för närvarande en delvis ny utveckling under
mer positiva förtecken än tidigare. Efter flera decennier av mer
eller mindre påtaglig afropessimism med fokus på problem
och negativ utveckling präglas de senaste årens Afrikadebatt
av andra och mer förhoppningsfulla tongångar. Framtidstro
och ökad optimism kringgärdar kontinenten, som nu är på
väg att inta sin rättmätiga plats i den globala utvecklingsdiskussionen. Vändpunkten har framför allt framkallats av en
mer gynnsam ekonomisk utveckling med ökad ekonomisk
tillväxt i många afrikanska länder.
Samtidigt kvarstår många av de gamla problemen, särskilt
den utbredda fattigdomen, medan nya tillkommer, inte minst
i form av starkt växande inkomstskillnader.
I denna bok skall vi närmare granska dagens utvecklingstendenser i Afrika och diskutera möjliga framtidsperspektiv.
Det kommer att handla om etnicitet, språk och religion, om
ekonomi, investeringar och handel, om demokrati och mänskliga rättigheter, om korruption, om klimat och miljö, om jordbruk och livsmedelsförsörjning, om utbildning, hälsovård och­
hiv/aids, om kommunikationer och infrastruktur, om kultur
och kultursamarbete, om regional samverkan inom Afrikanska
unionen och subregionala organisationer, om internationella
samarbetspartners samt om det afrikanska ledarskapet. Politik
15
afrika vänder
behandlas inte under någon separat rubrik utan finns med
som ett genomgående raster i framställningen.
Av naturliga skäl inriktas framställningen på övergripande
gemensamma drag och på det som förenar när det gäller
Afrikas utvecklingssträvanden. Penseldragen är med andra
ord breda och jag har valt att inte gå in på djupet när det gäller
mer landspecifika sammanhang. Boken fokuserar framför allt
på utvecklingen i länderna söder om Sahara. Nordafrika med
sin särskilda problematik, som ofta knyter an mer till Mellanöstern och Medelhavsområdet, lämnas i stort sett därhän.
Jag griper mig an ämnet mot bakgrund av drygt trettio års
intensivt och engagerande arbete i och med Afrika i svensk
tjänst inom företrädesvis utrikesdepartementet men även
inom Sida, främst i södra Afrika. Under denna tid har jag
hunnit arbeta som Sida-chef i Botswana och Lesotho och
senare som Afrikachef i det nya Sida, avverka fyra ambassadörsposter i Angola, Namibia, Tanzania och Zimbabwe
samt vara dialogambassadör för Afrika. Sammanlagt har
det kommit att bli drygt tjugo års boende i en region som
har genomgått stora och ibland dramatiska eller omvälvande
förändringar. Avkolonisering och befrielsekamp – med Sverige
i en starkt stödjande roll – har lett fram till majoritetsstyre
och ökad demokratisering. Under relativt kort tid har
levnadsförhållandena för befolkningsmajoriteten förändrats
och förbättrats i en omfattning som var otänkbar för bara
några decennier sedan.
Jag ser det som ett privilegium att ha haft möjligheten att
över en längre tid ägna mitt arbete och min uppmärksamhet
åt Afrikas utveckling och Sveriges speciella relationer med
16
inledning
denna kontinent. Ju längre jag har hållit på, desto svårare har
det blivit att tänka sig ett fortsatt engagemang som inte inbegriper Afrika. För mig har det afropessimistiska perspektivet
aldrig stått i förgrunden – även om jag alltid har försökt vara
en sann realist som inte döljer de obehagliga sanningar och
problem som kontinenten dragits med. Det är i stället andra
faktorer som ligger till grund för min intensiva kärlek till Afrika: värmen, generositeten, solidariteten, den nära samvaron
med gräsrötterna och folket på den afrikanska landsbygden,
förmågan att kombinera traditioner med ett mer modernt
utvecklingstänkande, klimatet, de starka naturupplevelserna,
floran och faunan, musiken, danserna, kultursamarbetet, de
många skratten, respekten för de äldre generationerna och
strävandena att komma ur begränsande neokoloniala band
och beroendeförhållanden.
Men kärleken har också att göra med relationerna mellan
Sverige och Afrika. Vårt land har gjort avtryck som få andra
västländer, framför allt genom ett konsekvent och aktivt stöd
under lång tid i samband med avkoloniseringen och befrielsekampen mot apartheid och minoritetsförtryck i södra
Afrika. Som företrädare för Sverige möts man ständigt med
respekt och uppskattande ord om den roll vi har spelat och de
ideal som vi har stått för och i stor utsträckning fortfarande
står bakom. Men denna historik när det gäller stöd och sam­
arbete är givetvis även förpliktigande i den fortsatta kampen
för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Afrika.
Som vi har visat när det gäller utvecklingen i Zimbabwe får
vi aldrig tveka att framföra kritik när det är befogat. Sverige
måste stå upp mot förtryck och orättvisor även när det sker
i namn av gamla vänner och samarbetspartners.
17
afrika vänder
Jag vill rikta ett varmt tack till Dag Hammarskjöld Foundation, som även denna gång har utgjort en bas vid författandet av
en del av boken. Jag är vidare tacksam för stöd och inspiration
från Stellenbosch Institute for Advanced Study (STIAS) eller,
som det även kallas, Wallenberg Research Centre i Stellenbosch
norr om Kapstaden samt från forskningsinstitutet Research
for Poverty Alleviation (REPOA) i Dar es Salaam i Tanzania,
där jag var Research Fellow under ett par månader i början
av 2013. Arbetet med boken slutfördes under en vistelse vid
Svenska institutet i Paris under oktober 2013.
Följande personer i Sverige har haft vänligheten att ge
råd samt läsa och kommentera olika delar av manuskriptet:
Lasse Berg, Peter Beck Christiansen, Carl-Åke Gerdén, Inge
Gerremo, Sven Hamrell, Kjell Havnevik, Anton Johnston,
Urban Jonsson, Bo Kjellén, Henning Melber, William Minter,
Birgitta Silén, Peter Stein, Michael Ståhl, Anita Theorell och
Prudence Woodford Berger. Henning Mankell, som har skrivit bokens förord, samt Erika Bjerström och hennes nyligen
utgivna bok Det nya Afrika har också utgjort inspirations­
källor i sammanhanget. Jag är tacksam för deras konstruktiva
bidrag i processen.
Det har även denna gång varit en sann glädje och tillfredsställelse att samarbeta med mitt förlag Historiska Media under arbetets gång. Varmt tack till Lena Amurén och till min
nogsamma redaktör Christina Sejte.
Slutligen – som alltid – ett särskilt tack till min bästa vän
och livspartner Berit Rylander. Hennes pådrivande stöd och
uppmuntrande tillrop i alla lägen har varit viktiga för bokens
tillkomst.
Sten Rylander
18
Prolog
För oss i Sverige var Afrika så sent som vid mitten av 1950-talet fortfarande något exotiskt och avlägset. Frimärkssamlare
kunde se vackra bilder – ofta på djur och växter – från brittiska, franska eller portugisiska kolonier, men det var svårt att
få en uppfattning om det verkliga livet i Afrika. Dock fanns
även för svensk del en hel del tidiga kontakter med kontinenten.1 Det handlade om flera av Carl von Linnés lärjungar
men även om andra svenska upptäcktsresande som Charles
John Andersson och August Lindberg vid mitten och slutet
av 1800-talet. Dessutom hade den svenska missionen relativt
stor betydelse för den tidiga bilden av Afrika i Sverige. Brev,
berättelser och bilder från svenska missionärer i särskilt Kongo
och Sydafrika nådde ut till många hem i olika delar av landet.
Missionerandet påbörjades i slutet av 1800-talet och fortsatte i
traditionella former tills för bara några decennier sedan. Men
bilden av Afrika och afrikanerna var ändå tillrättalagd och
de mer politiska dimensionerna saknades så gott som helt.
I samband med avkoloniseringen från 1950-talet och framåt
och kampen för befrielse och nationell självständighet började
vi i Sverige att se på Afrika med nya ögon. De politiska frågeställningarna kom i förgrunden, något som hade mycket att
göra med den aktiva roll Sverige spelade i avkoloniseringsprocessen och under den utdragna befrielsekampen i främst
19
afrika vänder
södra Afrika. Biståndet och utvecklingssamarbetet blev en
stor fråga och bars upp av ett stort engagemang från den
unga generationen. Detta engagemang kanaliserades genom
bland annat de politiska ungdomsförbunden, kyrkorna och ett
stort antal enskilda organisationer. Efter Vietnam, som stod i
centrum för det internationella solidaritetsarbetet från mitten
av 1960-talet och tio år framåt, skiftade fokus över till Afrika
och inte minst kampen mot apartheid i Sydafrika. Många i
de yngre generationerna väcktes politiskt av Vietnamrörelsen
och gick vidare därifrån till ett aktivt engagemang för Afrika.
Under de senaste 20–30 åren har Afrikabilden i Sverige,
liksom allmänt i västvärlden, varit övervägande negativ. Det
har förstås mycket att göra med en aktivare mediebevakning
och medias förkärlek för att fokusera på problem och negativa
händelser. Afrika kom alltmer att förknippas med krig och
konflikter, svältkatastrofer, korruption, bristfälligt och ofta
odemokratiskt ledarskap och ekonomisk underutveckling.
Afropessimismen började breda ut sig under 1980-talet och
dominerade sedan en bit in på 1990-talet. Många afrikanska
stater hade kört fast i utvecklingen och de ambitiösa utvecklingsplaner som tagits fram i samband med avkoloniseringen
och självständigheten hade inte kunnat fullföljas eller förverkligas. Resurser och kapacitet saknades i stor utsträckning och
många länder hamnade snabbt i höggradiga och neokoloniala beroendeförhållanden till de gamla kolonialmakterna.
Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) hade
en stark ställning och dikterade villkoren när det gällde den
makroekonomiska politiken och grundförutsättningarna för
utvecklingspolitiken. Skuldproblematiken blev snabbt en begränsande faktor att räkna med och dialogen mellan Afrika
20
prolo g
och det internationella givarsamfundet kom att bli alltmer
ansträngd och kravfylld. Det mantra som praktiskt taget alla
viktiga aktörer på givarsidan ställde sig bakom, även Sverige
och de nordiska länderna, var makroekonomiska reformer
och strukturanpassning. Samlingsbeteckningen för denna givarstyrda politik kom att bli Washington consensus.2 Många av
grundtankarna var det nog inte så mycket fel på: det var viktigt
att makroekonomisk balans och stabilitet låg till grund för den
utvecklingspolitik som fördes, skuldsättningen måste hållas
i schack och de allmänna marknadsekonomiska principerna
behövde respekteras. Problemen uppstod vid den praktiska
tillämpningen. De påtvingade åtgärderna fick orimliga sociala
konsekvenser, där budgetsanering och nedskärningar ledde
till att de sociala sektorerna kraftigt försvagades. I många
afrikanska länder blev hälsovård och utbildning nödlidande
på ett sätt som inte var rimligt eller acceptabelt.
Jag minns för egen del en lång diskussion som jag hade i
slutet av 1980-talet i Bukoba vid Victoriasjön med Barbro
Johansson, legendarisk missionär, lärare och politiker i Tanzania samt nära vän och medarbetare till Tanzanias förste
president Julius Nyerere. Hon var väl medveten om betydelsen
av makroekonomiska reformer men var ursinnig över de
negativa sociala effekterna av de recept som vi tillsammans med
Världsbanken och IMF pådyvlade den tanzaniska regeringen.
Det var en utskällning efter noter och jag minns det som igår.
Mama Barbro, som hon kallades, hade rätt och vi fel när det
gällde den praktiska tillämpningen av reformansträngningarna.3
Ett viktigt paradigmskifte ägde rum under andra hälften av
1990-talet. Världsbankens tidigare chefsekonom Joseph Stig21
afrika vänder
litz, som senare skulle komma att erhålla Nobels ekonomipris,
avgick och riktade stark och förödande kritik mot Washington
consensus och den dittills förda politiken. Hans synpunkter fick
ett stort genomslag och ledde till ett självkritiskt nytänkande
och reviderade förhållningssätt. Reformpolitiken nyanserades
och åtgärder vidtogs för att skydda de sociala sektorerna i
samband med att strukturanpassningsprogrammen genomfördes. Partnerskap och ägarskap blev de nya modeord som
dominerade bistånds- och utvecklingsdebatten. De afrikanska länderna måste äga och leda sin egen utveckling och inte
påtvingas reformer utifrån. Ett helt ramverk, den så kallade
Parisagendan, förhandlades fram mellan givarsamfundet
och samarbetsländerna om partnerskapets förutsättningar.
Lågvattenmärket för afropessimismen hade passerats och
Afrika kunde se fram emot en ny tid med större självtillit
och färre externa krav.
Den nya partnerskapspolitiken slog rot i en tid som präglades av andra viktiga förändringar. Efter sitt tillträde som
ny president i Sydafrika efter Nelson Mandela vid ingången
till 2000-talet presenterade Thabo Mbeki sina nya visionära
tankar om en Africa Renaissance tillsammans med det nya
programmet New Partnership for Africa’s Development (NEPAD), som i afrikansk regi skulle bana väg för en snabbare
och mer positiv utveckling i Afrika.4 Organization of African
Unity (OAU), som hade bildats år 1963, ersattes år 2002 av
nya African Union (AU) med ett nytt mandat och med nya
ambitioner att förhindra eller bilägga konflikter och främja
en fredlig demokratisk utveckling. Samtidigt utmanades de
gamla etablerade givarnationerna i Europa och EU av nya
intresserade aktörer på den afrikanska arenan: Kina, Indien,
22
prolo g
Japan, Brasilien och Turkiet för att nämna några. EU – eller
snarare de gamla europeiska kolonialländerna – har tvingats
inse att man inte längre kan se på Afrika som sin egen bakgård
utan att de nya aktörerna erbjuder konkurrerande alternativ
som är attraktiva för många afrikanska länder.
Under senare år har bilden av den afrikanska kontinenten
korrigerats och balanserats. Afrika vänder: konflikterna har
blivit färre, ledarskapet stärks och förbättras även om det fortfarande är en svag punkt, det regionala samarbetet utvecklas,
demokratin breder ut sig och den ekonomiska utvecklingen
är stabilare. År 2012 låg sex av världens ledande tio tillväxt­
ekonomier i Afrika. Det finns nu en begynnande framtidstro
och allt fler talar om Afrika som en framtidskontinent, som
har sin bästa tid framför sig.
I den fortsatta framställningen kommer denna pågående
process att skildras: från mörkret under den utbredda afropessimismens dagar till de mer optimistiska vändpunkter
som vi idag kan se. Afrika är på väg att bli en allt viktigare
kontinent i det globala perspektivet. Potentialen finns och
framtidsmöjligheterna på lång sikt är ljusa.
Det finns emellertid anledning att varna för den överoptimism och naiva tilltro till utvecklingen som ibland färgar
vissa kommenterande översikter (jämför bland annat uppmärksammade artiklar 2011 och 2012 i The Economist och
Time Magazine).5 Många stora problem och utmaningar
står i vägen för en fortsatt utveckling i positiv riktning. Som
vi har sett i Demokratiska republiken Kongo och runt Mali
under 2012 och 2013 kan konfliktmönstret i Afrika snabbt
förändras till det sämre.
Den största utmaningen under de närmaste åren kommer att
23
afrika vänder
vara hur fattigdomsbekämpningen skall kunna bli effektivare
och hur man skall kunna nå fram till en ekonomisk transformering vars inkluderande utveckling berör och omfattar
den stora befolkningsmajoriteten. Fred och färre konflikter
räcker inte för att detta skall kunna åstadkommas; inte heller
framsteg när det gäller demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter. Vad som framför allt krävs är ett insiktsfullt afrikanskt ledarskap som kommer till rätta med de ofta parasitära
och kleptokratiska beteenden som är vanligt förekommande
hos den maktägande eliten i alltför många afrikanska länder.
Den framväxande skeva inkomstfördelningen behöver ersättas
av andra prioriteringar i utvecklingsansträngningarna, som
lyfter fram ökad inkludering och förbättringar för det fattiga
folkflertalet.
Sverige har fortfarande ett gott renommé i Afrika sedan
avkoloniseringens och befrielsekampens dagar. Vi har varit
en generös och uppskattad biståndsgivare, som snabbt tog
till oss de nya premisser som ligger till grund för det partnerskapsbaserade samarbetet i enlighet med Paris-agendan.
Vi var i början av 2000-talet ledande i ansträngningarna
att komplettera biståndspolitiken med en bredare och mer
sammanhållen politik gentemot fattigare länder, framför allt
genom att beakta handelspolitiska frågeställningar. Det är viktigt att Sverige fortsätter att gå i bräschen för en upplyst och
sammanhållen politik när det gäller det fortsatta samarbetet
med Afrika, inte minst genom ett aktivt agerande inom EU.
På många viktiga områden har vi tappat mark under senare
år. Det gäller till exempel kultursamarbete och forskningsstöd
som länge varit svenska paradgrenar i samarbetet med Afrika.
Denna position kan återerövras. Samtidigt kan vi aktivera oss
24
prolo g
betydligt mer i de viktiga diskussioner som nu har börjat ta
fart på olika håll i Afrika om uppbyggnad av sociala trygghetssystem i syfte att bekämpa fattigdomen. Sverige är ett av de
länder som har längst och störst erfarenhet av sådana system,
vare sig det gäller pensioner, barnbidrag eller kontantbidrag
till behövande i andra former. Förutsättningar finns för att
sådana sociala trygghetssystem kan införas och även finansieras i många afrikanska länder inom överskådlig tid, vilket
kan bli ett välkommet alternativ till det traditionella biståndet.
25
1.
Etnicitet, språk och religion
Vid Berlinkonferensen 1884–85 drog kolonialländerna upp
huvuddragen i den karta som fortfarande gäller för Afrika.
Drivkraften var det expansionsutrymme och den råvaruförsörjning som dåtidens dominerande nationalstater med
Storbritannien i spetsen krävde. Konferensen banade väg för
den metodiska kolonisering som hade inletts vid denna tid.
Starka ekonomiska intressen drev på utvecklingen och förväntningarna på avkastningen från utvinningen av kontinentens
resurser var höga. Men även rivalitet mellan stormakterna
drev på koloniseringen. Framför allt Storbritannien, Frankrike och Tyskland ville lägga under sig så stora områden som
möjligt för att hindra varandra från att få en alltför dominerande ställning. Vissa områden var mer intressanta än andra.
Att hitta Nilens källor ansågs till exempel vara vitalt, bland
annat för kontrollen över Egypten och Suezkanalen. Därför
blev Uganda ett primärt mål för kolonisering.
Under de 130 år som har gått sedan dess har stora geopolitiska förändringar ägt rum i den globala världsordningen
med konsekvenser även för Afrika. Under 1900-talet, särskilt
efter andra världskrigets slut, fick nationalstaterna i Europa
växande konkurrens från USA. Det transnationella kapitalet
27
