Canaima del Barrio-Nogueira
AFRIKAS MODERNA HISTORIA
1960 fick sjutton afrikanska stater sin självständighet, Benin,
Centralafrikanska Republiken, Elfenbenskusten, Gabon, Kamerun,
Kongo-Brazzaville, Demokratiska Republiken Kongo, Madagaskar, Mali,
Mauretanien, Niger, Nigeria, Senegal, Somalia, Thad, Togo och Burkina
Faso. Det året är känt som ”Year of Africa”.
Vad är orsakerna till att Afrika är som det är och ser ut som det gör?
Afrika är världens näst största världsdel, med 54 stater och ett flertal öar
som geografiskt hör till, t.ex. Azorerna, Kanarieöarna och Saint Helena.
Med en befolkning på mer än 900 miljoner är Afrika mycket varierande
vad gäller folk, kulturer, terrängformer, klimat, växt- och djurliv, musik,
politiska system och språk.
Afrika är en mycket glest befolkad världsdel. Det västra och östra Afrika
är tätare befolkat än det södra, centrala och nordliga Afrika.
I Afrika talas omkring 2000 språk, som delas upp i olika språkfamiljer. De
afro-asiatiska språken i norr och i delvis östra sub-sahara omfattar bl.a.
arabiska, amhariska och somali. De nilo-sahariska språken med bl.a.
massaj, finns i den första gruppen och talas i centrala och östra delarna
av Afrika. Den största språkfamiljen är niger-kongospråken, som
innehåller de flesta språken i södra, östra, centrala och västra Afrika,
med bl.a. yoruba och bantuspråk. Khoisanspråken med bl.a. namna är
kända för sitt klickljud. Språket på Madagaskar, malagasy, tillhör de
austroneiska språken.
Även om en tredjedel av världens alla språk talas i Afrika, har de flesta
stater efter sin självständighet behållit det gamla moderlandets språk,
som officiellt språk. Engelskan dominerar i östra och södra Afrika och
franskan i västra.
Under 1400- och 1500-talen kom möjligheter till utbyte av sjukdomar,
växter och människor att dominera Afrika. I samband med slaveriet
spreds en mängd olika sjukdomar från och till Afrika. Afro- asiatiska
sjukdomar spreds till Amerika.
Det afrikanska folket drabbades hårt av tuberkulosen och den
europeiska varianten av smittkopporna, i takt med att slaveriet ökade och
genom att Europa började utforska Afrika. Malaria som inte fanns utanför
Afrika, drabbade ”inkräktarna” som kom till de tropiska områdena.
Via Europa kom även jordnöten, kassavan och majsen, som på sikt blev
en vinst för det afrikanska folket.
Även innan européerna startade triangelhandeln, fanns slaveri i Afrika.
Det ekonomiska maktspelet mellan de ledande europeiska länderna,
Portugal, Spanien, Storbritannien, Nederländerna och Frankrike, var
under 1500-talet och till 1800-talets mitt orsaken till det transatlantiska
slaveriet.
I Amerika bedrevs plantagejordbruk som producerade socker, bomull
och tobak. De stora lasterna seglades till Europa. Runt om i Europas
hamnar lastades fartygen med bl.a. tyg, metallvaror, tobak och vapen,
för att i Afrika bytas mot slavar som transporterades till Amerika. Det är
svårt att beräkna hur många afrikaner som blev slavar, men det
uppskattas att omkring 15-20 miljoner människor förslavades.
Kampen mot slaveriet inleddes under 1700-talet, då idéer om humanitet
och frihet kom att bli en orsak till slaveriets avskaffande. En annan viktig
orsak sägs vara att den framväxande kapitalismen i Europa, gjorde
lönearbetet nödvändig. Slavhandeln förbjöds av bl.a. Storbritannien
1807, USA 1808. Slaveriet förbjöds 1838 i brittiska kolonier och 1865 i
USA.
Under första hälften av 1800-talet var bara vissa kuster utsatta för
europeiskt inflytande, men under det kommande århundradet blev Afrika
kartlagd och nästan helt erövrad. Det afrikanska folkets motstånd hade i
början varit framgångsrikt, eftersom sammandrabbningarna skedde på
hemmaplan och dessutom hade européerna svårt att acklimatisera sig.
Men efter 1800-talets mitt blev kolonisatörernas framgångar större på
grund av att européerna hade utvecklat verksamma medel mot malaria
och vapnen som användes var bättre än afrikanernas. Också utveckling
inom kommunikation och transport, i form av telegrafer, järnvägar och
ångfartyg underlättade koloniseringen.
Kolonisering är en territoriell erövring av ett område och med koloni
menas en administrativ enhet eller bosättning i ett främmande land eller
område, som styrs av en regering i det avlägsna moderlandet.
Kolonialism är en form av dominansförhållande där en bosättare
invandrar permanent till kolonin och det är moderlandets behov och
intressen som är styrande.
Kolonialism, koloni och kolonisering är en stor del av Europas expansion
i Afrika, från 1880-talet och till andra världskriget. Motiven och orsakerna
till den enorma ockupationen och erövringen av Afrika var främst
ekonomiska och politiska intressen, den kristna missionen och kulturell
påverkan.
Afrikas uppdelning var snabb och ägde mestadels rum vid förhandlingar i
Europa, Berlinkonferensen 15 november 1884 – 26 februari 1885, med
initiativ av Bismarck. Förhandlingarna handlade egentligen om att
erkänna Kongo, men slutade med ett uppdelat Afrika under kontroll av
de europeiska kolonialmakterna. Storbritannien dominerade framför allt
över de södra och östra områdena av Afrika. Frankrike lade beslag på
stora delar av nordvästra och västra Afrika och Portugals, Tysklands,
Spaniens och Italiens områden var mer splittrade. Belgien blev en viktig
kolonisatör av Belgiska Kongo.
Tyvärr drogs gränserna upp utan hänsyn till kungariken, historiska
områden och de afrikanska folkens språkliga och etniska samhörighet.
Omständigheterna fortsätter att än idag orsaka konflikter.
Under den slutliga fasen av Afrikas uppdelning mellan Europas
stormakter avskaffades slaveriet, ” ett argument till att lägga områdena
under sig”.
De koloniala makterna i de olika områdena bestämde om man skulle
delta i kriget, första världskriget, eller inte. Med kriget kom också den
koloniala makten i Afrika att stärkas, både ekonomiskt och politiskt. Detta
ledde till att många revolter mot kriget började handla om ett strävande
av självständighet.
Uppdelningen av Afrika slutade i samband med första världskriget och
som tidigare hade det afrikanska folket inga röster. I och med första
världskriget upplöstes även Tysklands kolonier och områdena delades
upp mellan Belgien, Storbritannien, Frankrike och Sydafrika.
Flera faktorer ligger bakom kolonialismens fall. Då respektive
kolonialmakt än en gång bestämde om deltagande i kriget, andra
världskriget, var många afrikaner direkt eller indirekt inblandade i de vitas
krig. Afrikanerna började mer och mer ställa sig frågan: vad världskriget
handlade om. Det afrikanska folket började få idéer om frihet, som på
sikt blev grunden för afrikans nationalism.
Med kriget kom också negativa ekonomiska konsekvenser. Ökade
produktioner utan ökade inkomster, ledde till ökat missnöje och
misstroende mot de ledande makterna. Folk flydde från landsbygden till
storstäderna, i hopp om en bättre framtid.
Andra världskriget påverkade även resten av världen. Både Europa och
de koloniala makterna var försvagade av kriget. Mer och mer började de
ledande makterna förlora greppet om sina kolonier. Afrikanernas vilja
och hopp om självständighet började än en gång att eftersträvas.
Många av kolonierna blev självständiga i slutet av 1950-talet och början
av 1960-talet. Afrikas folk skulle nu bestämma och besluta över sina
egna länder och bygga upp en tillvaro som skulle bli bättre, än den som
dem hade fått utstå under den koloniala makten. Bland annat
eftersträvades bättre livsvillkor, bättre hälso- och sjukvård, ekonomisk
och social säkerhet, tillgång till rinnande vatten och sanitet och tillgång till
utbildning för alla. Men så blev det inte, eftersom de ekonomiska och
politiska förutsättningarna som de koloniala makterna hade efterlämnat,
var mycket svaga. Det saknades helt enkelt nödvändiga ekonomiska,
juridiska, administrativa och politiska institutioner, för att få staterna på
fötter.
Många stater har utvecklats starkt, efter sin frigörelse från
kolonialmakterna. Men många stater har även visat sig vara svaga. De
har drabbats av ekonomisk stagnation, våldsamma statskupper, militär
diktaturer och korruption som är mycket vanligt.
Nykolonialism har ersatt kolonialismen. En del av de före detta
kolonierna har hamnat i ett politiskt och ekonomiskt beroendeförhållande
till sina före detta kolonialmakter.
Trots umbäranden och nöd växer demokratiskt valda regeringar sakta
men säkert fram runt om i Afrika, även om de fortfarande inte utgör
någon majoritet.
De olika politiska samarbetsorganisationerna som skapats i Afrika och
som ska främja den vanlige afrikanens politiska rättigheter, mänskliga
rättigheter och sociala förhållanden, har ännu inte levt upp till sina
stadgar. I stället för att sätta de mänskliga rättigheterna och demokrati i
fokus, har både OAU ( Organization of African Unity ) och AU ( African
Union ) varit territoriellt fokuserade.
Afrika domineras av tre religioner, kristendom, islam och inhemska
religioner. Kristendomen och de inhemska religionerna dominerar i södra
och östra Afrika. Islam dominerar i norra Afrika ner till ekvatorn och finns
också insprängd i de båda andra områdena.
Både kristendomen och islam har under sin utbredning i Afrika färgats
starkt, kutiskt, trosmässigt och rituellt av de inhemska religionerna. De
inhemska religionerna är uppbyggda kring tron på en skapargud, med
anknytning till kosmisk ordning, himmel och livskraft.
HIV/AIDS-epidemin komplicerar befolkningsfrågan i Afrika och alla
förhoppningar om en stark och hållbar ekonomisk utveckling. De här
problemen gäller till stor del bara Afrika söder om Sahara.
Orsakerna till att HIV-viruset är så sprit i Afrika är många.
Utomäktenskapliga förhållanden är vanliga, användandet av
preventivmedel är inte tillräkligt omfattande, sexuella övergrepp mot
kvinnor och flickor ökar hela tiden och är dessutom mycket vanliga.
Vissa statsledningar satsar inte tillräkliga resurser för att förebygga
spridning eller för att ta hand om dem som redan är sjuka, eftersom de
vägrar att acceptera epidemin som ett stort och verkligt
samhällsproblem. Om inte statsledningar börjar ta tag i problemet,
kommer epidemin att ta över och försvåra en social och ekonomisk
utveckling av Afrika.
Efter femtio år är fattigdomen fortfarande svår och ett ökande problem i
Afrika. Många orsaker bidrar till att Afrika har svårt att ta sig ur sin
fattigdom, som svaga regeringar, AIDS, yttre påverkan och i många
länder även våldsamma konflikter. För att världsdelen ska ha någon
chans att bekämpa fattigdomen, anser många forskare att mer måste
göras för att Afrika ska bli skuldfri och för att öka handeln. Biståndet till
Afrika måste också öka.
Afrika är den regionen i världen som är den mest skuldsatta och
samtidigt den mest biståndsberoende. För att betala av sina skulder tas
pengar från sjukvården, skola och pengar som skulle ha gått till att
utveckla infrastrukturen.
Världsbanken och internationella valuta fonden skyller Afrikas stora
skulder på dem politiska ledarna i respektive stater. De anser att
korruption, dålig hantering av de utländska lånen och att politikerna ofta
lever utöver sina tillgångar, leder till att mer pengar måste lånas för att
betala av tidigare skulder. Detta leder i sin tur till att tillgångarna som är
avsedda för investeringar minskar och ekonomin bromsas ner och
skulderna blir ännu svårare att betala av.
Framtidsutsikterna för många Afrikanska stater ser ut att vara mörk, om
inte de börjar investera mer i sitt eget folk och i ekonomin. I stället för att i
all evighet lägga mycket tid och resurser på att betala skulderna, som
dem ändå aldrig kommer att lyckas betala av.
Annullering eller skuldsanering är en del av de nya strategierna för att
utveckla Afrika. Reglerna för att fattiga länder ska få delta i den globala
ekonomin, kräver att Afrikas regeringar öppnar sina ekonomier för
utländsk investering och handel. Fördelarna med utländsk investering är
att det kan föra med sig behövlig teknologi, arbeten och kunskaper inom
företagsledning, utan att på något sätt öka skuldbördan.
Tyvärr har trots stora globala investeringar och global handel, mycket lite
nått Afrika. De få utländska investeringarna som gjorts i Afrika, har mest
handlat om att utvinna naturliga tillgångar, så som olja. Jordbruk,
gruvdrift och skogsbruk är andra områden som fått utländska
investerare.
USA och Europa har länge dominerat som utländska investerare. Men
nu börjar även Kina investera och handla med Afrika. Kinas största
intresse i Afrika är att investera i olja och i utvinning av mineraler, för att
på sätt säkra sin blomstrande ekonomi. Sedan 2000, har handeln mellan
Afrika och Kina tredubblats. 2004 hade Kina handelsavtal med fyrtio
afrikanska stater. Kina har också satsat på andra handelsavtal med
Afrika, inom telekommunikation och byggnadsindustrin. Även
investeringar i kopparindustrin har gjorts och Kina är också aktiv inom
olika byggnadsprojekt.
Inkomsterna från oljan och utvinningen av mineraler borde vara ett lyft
för utvecklingen i Afrika, men så är inte fallet. I stället har rikedomarna
lett till korruption och konflikter.
“ We cannot walk alone and as we walk, we must make the pledge that
we shall always march ahead. We cannot turn back.”
“ I have a dream that one day the nation will rise up and live out the true
meaning of its creed. We hold these truths to be self-evident, that all men
are created equal.”
“ And when this happens, when we allow freedom ring, when we let it
ring from every village and every hamlet, from every state and every city,
we will be able to speed up that day when all of God’s children, black
men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will
be able to sing in the words of the old Negro spiritual;
Free at last! Free at last! “
LITTERATUR
Afrika från 1800 till nutid, Persson, Magnus P.S
Understanding Contemporary Africa, Gordon, April A. & Gordon, Donald
L.
I Have a Dream, King Jr, Martin Luther
Material som funnits tillgänglig på Blackboard
