GEN

EUROPEISKA
UNIONENS RÅD
Bryssel den 13 februari 2003 (27.2)
(OR. el, en)
6356/03
ADD 1
COPEN
11
ADDENDUM TILL FÖLJENOT
från:
Aristides AGATHOCLES, Greklands ständige representant
av den:
13 februari 2003
till:
Javier SOLANA, generalsekreterare/hög representant
Ärende:
Meddelande från Republiken Grekland:
Republiken Greklands initiativ inför antagandet av rådets rambeslut om
tillämpning av ne bis in idem-principen
För delegationerna bifogas en förklarande not från Republiken Grekland om ovannämnda initiativ.
6356/03 ADD 1
mw/AL/lt
DG H III
1
SV
BILAGA
FÖRKLARANDE NOT
1.
INLEDNING
Ne bis in idem-principen är ett gammalt och grundläggande rättsbegrepp.1 Den är nödvändig i alla
rättssystem, eftersom de inte skulle kunna överleva utan ett specifikt förbud mot upprepade
rättegångar i samma mål. Avsaknaden av en sådan princip skulle leda till avsevärda brister i
rättssäkerheten.
Principen grundar sig på idén att den allsmäktiga staten inte bör tillåtas att upprepade gånger
fortsätta att åtala en person för en påstådd straffbar handling och därigenom utsätta denne för
prövningar och kostnader, tvinga honom att leva i ständig oro och öka sannolikheten för att han,
även om han är oskyldig, kan befinnas skyldig.
Ne bis in idem-regeln innebär att ingen (fysisk eller juridisk person) kan åtalas eller dömas
två gånger för ett visst straffbart beteende. Principen är således kopplad till erkännandet av den
grundläggande lagakraftvunna ställningen hos en slutgiltig brottmålsdom i enlighet med
medlemsstaternas nationella lagstiftning och det ömsesidiga erkännandet av domar i brottmål. Den
har erkänts som en individuell rättighet i alla internationella rättsinstrument till skydd av mänskliga
rättigheter.
1
Allmänna rättsregler mot ändring av en slutgiltig dom återfinns i Hammurabis lag.
Samma förbud finns även i common law från och med konflikten mellan Henry II och
Thomas Becket 1164.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
2
SV
Inom ramen för det rättsliga samarbetet enligt avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen
regleras ne bis in idem-principen i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas
finansiella intressen av den 26 juli 1995 (artikel 7) och i konventionen om kamp mot korruption
som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i
av den 26 maj 1997 (artikel 10). Inom ramen för internationell straffrätt beaktas denna princip i a
Europarådets konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970
(artiklarna 53–55), b Europarådets konvention om överförande av lagföring i brottmål av
den 15 maj 1972 (artiklarna 35–37), c Förenta nationernas typfördrag om överförande av lagföring i
brottmål, antagen genom generalförsamlingens resolution 45/118 av den 14 december 1990, och i
d stadgarna för aa Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien av den 17 mars 2002 (artikel 10),
bb Internationella tribunalen för Rwanda av den 8 november 1994 (artikel 9) och cc Internationella
brottmålsdomstolen i Rom av den 17 juli 1998 (artikel 20).
Ne bis in idem-principen skall även tillämpas i pågående, dvs. när det är fråga om straffrättsliga
förfaranden avseende en och samma straffbara handling i olika medlemsstater. Iakttagandet av
litispendens stärker den ömsesidiga tilltron till genomförandet av straffrättsliga förfaranden på
europeisk nivå och bidrar till att förhindra behörighetskonflikter (oavsett om de är positiva eller
negativa).
Principen är endast tillämplig på slutgiltiga domar, dvs. sådana som inte blir föremål för ordinärt
eller extraordinärt överklagande, i enlighet med varje medlemsstats nationella lagstiftning. Sådana
domar sägs ha vunnit laga kraft.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
3
SV
Definitionen av idem, dvs. samma faktiska omständigheter eller samma handling eller samma
beteende, grundar sig på rättspraxis för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
(avseende tolkningen av artikel 4 i det sjunde protokollet), där två regler för fastställande av idem
har godkänts. Enligt den första, begränsade regeln skall den andra straffbara handlingen ha samma
rättsliga karaktär som den första och härröra från samma, eller väsentligen samma, faktiska
omständigheter. Detta är autrefois-regeln, som godkändes i målet Oliveira.1 Enligt den andra,
bredare regeln, skall den andra straffbara handlingen härröra från samma, eller väsentligen samma,
faktiska omständigheter, oavsett om den har samma rättsliga karaktär. Detta är förhållandet i målet
Gradinger.2 I detta rambeslut antas den bredare tolkningen av Europadomstolens rättspraxis.
Syftet med detta förslag är att stärka rättssäkerheten i unionen och garantera att en slutgiltig dom
som avkunnats av en domstol i en medlemsstat inte kan ifrågasättas i en annan medlemsstat.
Förslaget syftar dessutom till att komplettera och harmonisera de olika bestämmelser om ne bis in
idem-principen som finns i olika internationella rättsinstrument, inbegripet inom den rättsliga ramen
för Schengen, där förslaget upphäver bestämmelserna i artiklarna 54–58 i 1990 års
Schengenkonvention. Vad gäller Island och Norge, innebär det att bestämmelserna i
Schengenregelverket utvecklas i enlighet med det avtal som ingåtts mellan dessa två stater och
Europeiska unionens råd. Förenade kungariket och Irland deltar i detta rambeslut i enlighet med
artikel 5 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket.
1
2
Jfr Oliveira mot Schweiz, Reports of Judgments and Decisions 1998, del V, s. 1990.
Jfr Gradinger mot Österrike, A-serien (Judgments and Decisions), volym 386, mål C.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
4
SV
2.
RÄTTSLIG GRUND
I ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall inte någon åtalas eller dömas två gånger för
samma handling. Detta förslag till rambeslut syftar till att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning
på området straffrättsligt samarbete för att förhindra behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna.
Den rättsliga grunden, såsom anges i ingressen, är därför artiklarna 29, 31 d och 34.2 b i Fördraget
om Europeiska unionen. Förslaget innebär inte någon ekonomisk belastning för Europeiska
gemenskapernas budget.
3.
RAMBESLUTET:
ARTIKLARNA
Artikel 1 (Definitioner)
Förslaget till rambeslut innehåller följande definitioner:
a)
Straffbara handlingar. Två typer av straffbara handlingar avses. Å ena sidan handlingar som
anses utgöra brott enligt varje medlemsstats nationella lagstiftning och å andra sidan
administrativa brott där påföljden är böter och där den berörda personen har möjlighet att få
saken prövad i en brottmålsdomstol. Denna definition grundar sig på artikel 1 b i
Europarådets konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av
den 28 maj 1970.
b)
Dom. Varje dom som avkunnas av en domstol och inte är föremål för ett ordinärt eller
extraordinärt överklagande i enlighet med medlemsstatens nationella lagstiftning. En sådan
dom kan som resultat av det straffrättsliga förfarandet vara fällande, frikännande eller
slutgiltigt innebära att målet läggs ner (t.ex. på grund av preskribering). Dessutom kan en dom
även utgöras av förlikning i brottmål, dvs. sökandet före eller under det straffrättsliga
förfarandet efter en förhandlingslösning med medling av en behörig person, vilket erkänns i
rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffers ställning i straffrättsliga förfaranden.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
5
SV
c)
Rättegångsstat. Den stat där ett rättsligt organ har prövat en viss person.
d)
Pågående mål. Innebär den rättsliga situation där straffrättsliga förfaranden har vidtagits i en
medlemsstat mot en bestämd person avseende en straffbar handling och dom ännu inte har
avkunnats. Konsekvensen av litispendens innebär ett automatiskt uppskov med straffrättsliga
förfaranden vid en domstol i en annan medlemsstat avseende samma straffbara beteende av
samma person.
e)
Idem. Enligt den bredare regeln i Europadomstolens rättspraxis (se inledningen) avser idem en
situation där en andra straffbar handling härrör från samma, eller väsentligen samma, faktiska
omständigheter som den första, oavsett om de har samma rättsliga karaktär.
Artikel 2 (Varje persons rättighet att inte åtalas eller dömas två gånger för samma straffbara
handling)
Punkt 1 i denna artikel grundar sig på bestämmelserna i artikel 4 i det sjunde protokollet till
Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 1 i
Brysselkonventionen av den 25 maj 1987 i fråga om tillämpning av principen ne bis in idem och
artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Den fastställer varje enskild persons
rätt att inte dömas, eller ens åtalas, två gånger för samma straffbara handling för vilken han har
frikänts eller fällts i enlighet med rättegångsstatens nationella lagstiftning.
Av grundläggande rättviseskäl måste det i punkt 2 ges möjlighet i enlighet med den nationella
lagstiftningen i varje medlemsstat att återuppta ett mål på grund av två omständigheter, nämligen
om nya fakta framkommit som inte lades fram vid den första domstolsprövningen eller om
domstolen begått någon grundläggande rättslig felaktighet.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
6
SV
Artikel 3 (Litispendens)
I denna artikel regleras konsekvenserna om ett nytt eller annat straffrättsligt åtal väcks i en annan
medlemsstat under den tid ett mål pågår, genom att det fastställs en mekanism för val av den
jurisdiktion som bäst kommer att säkerställa en korrekt rättskipning på grundval av vissa angivna
standardkriterier, nämligen a den medlemsstat där den straffbara handlingen begicks, b den
medlemsstat där gärningsmannen är medborgare eller har sin hemvist, c den medlemsstat där offret
har sitt ursprung och d den medlemsstat där gärningsmannen greps.
Valet av jurisdiktion görs efter samråd mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter på grundval
av ovanstående kriterier. När en medlemsstats jurisdiktion har valts, skall den andra medlemsstaten
eller de andra medlemsstaterna låta straffrättsliga förfaranden avseende samma straffbara handling
och samma person vila till dess att en slutgiltig dom har avkunnats i den första medlemsstaten.
Detta arrangemang grundar sig på bestämmelsen i artikel 3 i Europarådets konvention av
den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. Där fastställs även en skyldighet för den
medlemsstat som har låtit straffrättsliga förfaranden vila att underrätta den medlemsstat som valts
och för den senare att underrätta den andra staten eller de andra staterna om en slutgiltig dom inte
avkunnas, så att de kan återuppta straffrättsliga förfaranden.
Artikel 4 (Undantag)
I denna artikel fastställs undantag från tillämpningen av ne bis in idem-principen och, till skillnad
från artikel 2 i ovannämnda Brysselkonvention och artikel 55 i Schengenkonventionen, begränsas
undantagen endast till fall som innebär en risk för säkerheten eller andra väsentliga intressen i den
medlemsstat som avger en förklaring eller straffbara handlingar som har begåtts av en offentlig
tjänsteman i medlemsstaten, vilken därigenom har svikit sin tjänsteplikt.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
7
SV
De återstående punkterna i samma artikel avser a skyldigheten för den medlemsstat som avger en
förklaring att ange vilka straffbara handlingar som omfattas av undantaget, b rätten att återta
förklaringen, och c fall där undantaget inte skall tillämpas.
Artikel 5 (Avräkningsprincip)
I artikel 5, liksom i artikel 3 i ovannämnda Brysselkonvention och i artikel 56 i
Schengenkonventionen, fastställs den avräkningsprincip, enligt vilken vid dom (till
frihetsberövande eller böter) i en medlemsstat, det straff som den berörda personen har ådömts för
samma straffbara handling i en annan medlemsstat skall avräknas, förutsatt att straffet helt eller
delvis har avtjänats. För tillämpningen av denna princip är det nödvändigt att domen är slutgiltig, i
enlighet med den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat, även om den rättsliga karaktären är
annorlunda, och att det är fråga om samma straffbara handling och samma person.
Artikel 6 (Informationsutbyte mellan behöriga myndigheter)
Denna artikel, liksom artikel 4 i ovannämnda Brysselkonvention och artikel 57 i
Schengenkonventionen, syftar med den första punkten till att underlätta informationsutbytet mellan
de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat för att ne bis in idem-principen skall tillämpas
framgångsrikt.
I punkterna två och tre fastställs möjligheten att överföra upplysningar med användande av alla
tillgängliga, moderna tekniska hjälpmedel och att meddelande skall lämnas om vilka myndigheter
som är behöriga.
Artikel 7 (Tillämpning av mer omfattande bestämmelser)
Genom artikel 7, liksom artikel 5 i Brysselkonventionen och artikel 58 i Schengenkonventionen,
underlättas tillämpningen av nationella bestämmelser om ne bis in idem-principen även i samband
med domar som avkunnas utlandet.
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
8
SV
Artikel 8 (Tillämpning)
I denna artikel regleras varje medlemsstats skyldighet att införliva rambeslutet med sin nationella
lagstiftning och att meddela rådets sekretariat och kommissionen detta. De åtgärder som
medlemsstaterna vidtar för att fullt ut införliva rambeslutets bestämmelser med sin nationella
lagstiftning skall även utvärderas av rådet.
Artikel 9 (Upphävande)
Genom rambeslutet upphävs bestämmelserna i artiklarna 54–58 i Schengenkonventionen från och
med den dag beslutet träder i kraft.
Artikel 10 (Ikraftträdande)
Rambeslutet träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.
________________________
6356/03 ADD 1
BILAGA
mw/AL/lt
DG H III
9
SV