Pojkminnen från Ulvsunda
av Gunnar Fagerlund
Gunnar Fagerlund bosatte sig 1949 på Ulvsunda slottsväg 26 (Villa Rosenhill). Han var ingenjör på
Vattenfall, men läste under många år teologi och prästvigdes 1986. Han tjänstgjorde i Enskede
församling i åtta år. Efter pensioneringen har han emellanåt även predikat i Bromma församling .
Gunnar Fagerlund gick bort 2001.
Jag och mina föräldrar kom till Ulvsunda i mitten av 1920-talet och bosatte oss därvid i
Britadal, i en liten stuga med glasveranda. Den var gammal och låg i sluttningen ned mot
Ulvsundasjön, alldeles nedanför den uråldriga Britadalseken. Den pampiga stubben, som
ansågs vara tusenårig, står än idag kvar och minner om en sedan länge svunnen tid (ett
"evighetsträd"). Britadal var liksom en liten avgränsad by med fem bostadshus, diverse uthus
och ett stall med flera hästar (åkare Johansson).
Britadal låg vid den här tiden alldeles inpå den egentliga landsbygden. Traneberg var ju
fortfarande ett stort skogsområde och nedanför Ulvsunda slott, nära Lillsjön, låg Ulvsunda
lantgård. Ladugården hyste en mängd kor och stallet 22 hästar, vilka sommartid betade på
Lillsjölöten, ängarna norr om Lillsjön. Där fanns en källa med ständigt porlande vatten. Där
Bromma flygfält nu är beläget var åkrar, ängar och skogsmarker, samt någon enstaka gård.
Britadal med omnejd var alltså en idealisk miljö att växa upp i. Och en äventyrsfylld och
ibland ganska farlig miljö, med tanke på att vår lilla stuga låg endast ett stenkast från sjöstranden. Jag erinrar mig särskilt en händelse som hade kunnat sluta mycket illa. Nedanför
husen i Britadal fanns en ganska lång, smal brygga, som ledde ut till en liten båtklubb, där
folk i trakten hade sina båtar. Jag var då i fyraårsåldern och hade en kamrat som var något
äldre i ett av grannhusen. Vi skulle av någon anledning ta oss ut på bryggan. Jag sprang först
och han efter. Plötsligt försvann bryggan under mig. En planka var borta och jag föll mellan
bryggplankorna. Gud ville dock icke att jag skulle hamna på Ulvsundasjöns botten denna dag,
ty när jag föll genom hålet i bryggan, kom jag på något sätt att vrida kroppen, så att jag med
utsträckta armar blev hängande i mellanrummet. Min kamrat, som såg mig försvinna genom
bryggan, blev rädd och sprang sin väg. Jag lyckades efter mycken möda hiva mig upp ur min
svåra belägenhet och gå hem. Men min kamrat var spårlöst försvunnen och kom ej hem
förrän framåt kvällen. Han var förmodligen övertygad om att jag drunknat.
En annan händelse, som etsat sig fast i minnet, inträffade på försommaren 1928. Jag stod i
backsluttningen nedanför stugan i Britadal, då jag fick höra ett starkt brusande ljud ovanför
trädkronorna. Och då jag tittade upp, fick jag se en kolossal luftfarkost, som på mycket låg
höjd, sakta flög mot norr ut över Ulvsundasjön. Efterhand fick jag veta att det var Umberto
Nobiles luftskepp "Italia", som var på väg mot Nordpolen. Med ombord var Äppelvikssonen
Finn Malmgren. Jag fick också höra om polarexpeditionens tragiska slut.
För oss pojkar, som bodde i Britadals - Margretelundsområdet, var det framför allt sjön och
skogarna, som gjorde tillvaron fylld av äventyr. Vid den här tiden var Mälaren inte reglerad
på samma sätt som i våra dagar. På våren steg vattenståndet, så att Lådaängens strandängar
översvämmades långt upp på land. Dessa översvämmade ängar var idealiska lekplatser för
gäddorna och även för grodor under deras lektid. Grodorna samlades i tusental i det grunda
vattnet och jag kommer ihåg deras egendomligt ljudande "sång" som steg och sjönk på ett
nästan rytmiskt sätt. När gäddorna lekte, strax efter islossningen, tog folket i stugorna fram
sina ryssjor och det blev snart gädda på matborden. Det värderades högt för tiderna var kärva
för många. Kön till mathämtningen utanför fattigvården, på hörnet Ulvsundavägen 48, kunde
ibland vara ganska lång.
Kungsholms lådfabrik
Nära Ulvsundasjöns strand, mellan Britadal och Margretelund låg Kungsholms lådfabrik,
"Lådan". Till fabriken hörde en brygga, som sträckte sig långt ut i sjön. Bryggan var försedd
med räls, som ledde upp till fabriken. Under sommarhalvåret anlände stora segelskutor från
när och fjärran bl a Norrland, lastade med virke för fabrikens lådtillverkning. Då kunde man
ha många roliga stunder. Fabriksarbetarna lastade nämligen skutornas virke på trallor, som
man med möda i det starka motlutet rullade in i fabriken. När trallorna var avlastade och
skulle ut på bryggan igen för att hämta nästa virkeslast, var det bara att hoppa upp på trallen. I
den långa utförsbacken ut mot bryggan blev det rejäl fart. Det var roligt och dessutom
omvärvdes de främmande segelskutorna av en doft av hav och äventyr.
En del av arbetarna på lådfabriken bodde i "villan" Berga, som låg inklämd mellan
skogshöjderna strax söder om (Margretelundsv. 48 = nuv. Grindstuv.). Huset ägdes av fabriken
och det var huvudsakligen snickare och lådspikare samt några chaufförer, som bodde där med
sina familjer. Chaufförerna skötte transporterna av lådor till fabrikens kunder. Berga var ett
stort trevånings trähus med små lägenheter, de flesta med ett rum och kök. Vattenpump och
vedbod fanns på gården samt torrdass bakom husknuten. Av en händelse blev en lägenhet
ledig där och i slutet av 1920-talet flyttade min familj den korta biten från Britadal till Berga.
Lådfabriksarbetarna tycks ha varit förnöjsamma människor, trots att de flesta levde under
mycket knappa omständigheter. Man hörde ofta fiol- och dragspelsmusik i huset. Under
varma augustikvällar i kräfttiden slog man sig ihop i någon av bersåerna i skogskanten och åt
och drack, spelade och sjöng. Och jag för min del fann mig väl tillrätta också i Berga. 1931
började jag i Alviks skola.
Fiske till nytta och nöje
På den tiden förekom knappast några semesterresor bland vanligt folk, semester var ännu en
ganska sällsynt företeelse. Så de flesta i min omgivning var hemma om somrarna. Och man
var ju som sagt bosatt på landet. Här vid Ulvsundasjön fanns alla möjligheter till bad och
fiske och äventyrliga utflykter i skog och mark. Särskilt fisket var av stort intresse. Min
Britadalskompis och jag satt tidigt på sommarmornarna nere vid sjön och metade. Och vi
hade, förutom till de egna familjernas behov, en viss avsättning för eventuella fångster. I
Margretelund bodde nämligen en familj, som särskilt tyckte om braxen, och vid leveranser dit
kunde man kanske få en tjugofemöring för besväret. Det var ju inte så illa, för en biljett till
söndagsmatinéen på Brommabion kostade 35 öre omkring 1930.
Möte med luffare
I Ulvsundatrakten fanns vid den här tiden en hel del luffare. I mitt "revir" kring sjön fanns
det en luffare, som ganska ofta kom på besök. Denne luffare kom jag på något sätt i mycket
god kontakt med. Han var på sätt och vis något av levnadskonstnär och filosof. Han älskade
friheten och kunde svårligen tänka sig att anpassa sig till ett ordnat arbete. Jag tyckte att han
levde ett behagligt liv. När jag 25-30 år senare läste i en tidningsnotis, att denna för mig så
välbekante luffare, efter en kall vinternatt, hade hittats ihjälfrusen någonstans bortåt
Solnahållet, då gick tankarna tillbaka till våra samtal under soliga dagar i Britadalstrakten
under 1930-talets första år.
Beträffande luffare så erinrar jag mig ett annat tillfälle då jag och min kamrat höll på att
råka illa ut. Det var en kall vinterdag och vi var på skidutfärd till markerna som sedan skulle
bli Bromma flygfält. Vårt mål var Glia lada, som låg ända bort mot Hammaren. När vi kom
fram till den stora ladan, som var fylld med hö, gick vi in för att ta en paus innan vi vände
åter. I ladans mitt var en smal gång med hö på båda sidorna. Jag hade en skidstav i handen
och stötte förstås in staven i hövolmarna på ena sidan gången. Men det skulle jag inte ha
gjort. Jag stötte nämligen emot något mjukt. Ett rytande hördes och upp ur höet störtade en
rasande luffare, som jag väckt ur hans sköna sömn genom min stöt med skidstaven. Vi
lyckades dock, genom en snabb flykt, rädda oss undan luffarens vrede.
Med häst och släde
I slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet rådde ännu hästarnas tidsålder. Ett omtyckt
nöje vintertid var att framåt kvällskanten stå vid ån nedanför Ulvsunda slott och vänta på att
traktens åkare skulle komma hemkörande efter dagens arbete. För då kunde man nämligen
hoppa upp bakom kusken på släden och få en åktur på den slingrande vägen utefter
slottsparken och fram till stallen i Britadal eller vid "Harskåpet". Ulvsunda slott användes då
som sinnessjukhus och var omgärdat av höga stängsel kring hela slottsparken. Vi hade hört
fasansfulla berättelser om livet innanför slottets murar. Det såg ju också dystert ut med
slottsflyglarnas gallerförsedda fönster och det lilla huset i slottsparken, som påstods vara
likbod. Men när hästen, som hade känning av närheten till stallet, i god fart travade hemåt och
man stod i släden och njöt av färden, då tänkte man knappast på slottets dysterhet.
Möte med stora världen
Kontakter med den stor världen var inte så vanliga, men vissa år hölls stora konferenser på
Johannelunds missionsinstitut. Till dessa kom deltagare från missionsinstitutets många
verksamhetsområden ute i världen. Då stod vi vid vägkanten och betraktade svarta män och
kvinnor från det fjärran Afrika, som kom vandrande från spårvagnen på väg mot
Johannelund. Att se dessa konferensgäster var en stor upplevelse för tidigare hade man ju
knappast sett afrikaner annat än på bilder i tidningar. (Pingsten 1924 besöktes Johannelund av
Etiopiens kronprins, sedermera kejsar Haile Selassie I).
Efterhand kom jag emellertid att få närmare kontakt med missionsinstitutet. Jag hade
nämligen, av en frimärkssamlande granne i villan Berga, fått överta ett gammalt
frimärksalbum med bara några enstaka frimärken men med talrika bilder på vackra frimärken
från olika länder. Jag blev mycket intresserad, men dessvärre var det ju inte lätt att få tag i
några andra frimärken än de vanligt förekommande svenska. Men så en dag då jag strövade
utefter sjöstranden nedanför Johannelund, råkade jag av en slump upptäcka var institutet
tömde sina papperskorgar, nämligen i en avbalkning vid en gammal lada nära sjön. Och se,
detta visade sig vara en guldgruva för en frimärkssamlare. I pappersavfallet låg kuvert
försedda med frimärken från de olika missionsfälten ute i vida världen, frimärken från
kolonialtidens Afrika och Indien, samt många andra länder. Denna frimärksgruva, som jag
inte avslöjade för någon, tog aldrig slut eftersom den fylldes på regelbundet. Mitt från början
så magra frimärksalbum blev snart välförsett med vackra och ovanliga frimärken.
Min kontakt med Johannelunds missionsinstitut, kom dock inte enbart att begränsa sig till
beskådande av långväga gäster och vittjande av institutets pappersavfall. Under en kortare
period gick jag nämligen även i deras söndagsskola, som hölls i kapellet. Och på våren, på
Kristi Himmelfärdsdag, då var det gökotta uppe på Himmelfärdsberget. Dit gick man på de
smala skogsstigarna, över porlande bäckar och bland vitsippor. En ny, oändligt lång sommar
stod för dörren....
Ulvsunda den 17 december 1997
Manus till Brommaboken 1998
