Förra veckan läste jag om en utredning som slår fast att det svenska språkets ställning bör
stärkas, och dess ställning som huvudspråk regleras i en språklag. Utredarna menar att
svenskan riskerar att tappa mark, i synnerhet på de högre utbildningarna och i forskning,
där svensk terminologi ofta ersätts av utländska ord. Detta inte för att de svenska orden
av någon anledning är mindre lockande att använda, utan för att de svenska orden ofta
inte räcker till för att beskriva det som behöver beskrivas. I vissa fall existerar de inte alls.
Låt oss bryta ner det till en mer grundläggande nivå. För språklig utveckling är starkt
förknippad med fantasi, eller rättare sagt det tillåtna utrymmet att få använda sin fantasi
på. Jag minns mina första kontakter med svenskan. Jag tyckte direkt om språkets melodi,
vilket var en klar fördel med tanke på att jag alltid gått mer på gehör än grammatik. Att
lära sig svenska var inte svårt. Svårigheterna började när jag försökte utveckla det jag
hade lärt mig.
Under min skolgång upplevde jag nämligen svenskan som ett ganska inrutat språk. Det
tog några år innan jag förstod att det inte berodde på språket i sig utan på de som hade
ansvaret för hur det språkliga arvet förvaltades: de vuxna. Det var alltid grammatik hit
och grammatik dit, och tråkigt nog var det ganska mycket som det fortfarande är idag.
Under ett författarbesök på en skola för ett tag sen tog en lärare mig åt sidan och visade
en text som hans författardrömmande elev hade skrivit. ”Eleven har mycket talang”, sa
läraren, ”men behöver vägledning”.
Jag tog en snabb titt på texten. Och visst var eleven i fråga begåvad, men det som fick
mig att fundera var att läraren i sina rättningar hade koncentrerat sig på punkter,
kommatecken, grammatik – istället för att lägga tyngdpunkten på språket, innehållet och
kreativiteten. För grammatiken är viktig på så sätt att den utgör en nödvändig grund för
det litterära berättandet att stå på. Grammatik i sig kan aldrig vara ett syfte, utan ett sätt
att göra en text begripbar för andra. Själva syftet med skrivandet är att berätta nånting, att
förmedla känslor. Detta kan inte göras med grammatik, utan med fantasi och språklig
uppfinningsrikedom. Alla har vi någon gång läst texter skrivna på perfekt svenska utan
att känna någonting. Ur en konstnärlig synpunkt är såna texter meningslösa.
Språk ska vara roligt, inte framkalla ångest. Svenskan är exempelvis ett skittråkigt
språk att svära på, varför många tonåringar (också unga vuxna ska jag tillägga) föredrar
att använda sig av amerikansk-engelsk svordomsterminologi. För vissa språk är som
skapade för fantasifullt svärande, medan andra behöver utvecklas.
Det behövs mer utrymme för språklig kreativitet i skolan. Missförstå mig inte ni
känsliga föräldrar, det här med svärandet är bara ett exempel. Eller vet ni vad, missförstå
mig om ni vill, jag ger blanka fan i det. I don´t give a fuck. Ser ni vad jag menar? Det
sista funkar mycket bättre, eller hur?
Zulmir Bečević
