Smittspridning via kompost
och biogödsel från
behandling av organiskt avfall
Litteratursammanställning och riskhantering
RVF Utveckling
2005:11
En rapport från BUS-projektet
BUS-projektet – uppföljning och utvärdering av storskaliga
system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall
Delprojekt 1: Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av
källsorterat bioavfall (RVF Utveckling rapport nr 2005:06)
Delprojekt 2: Metoder att mäta och reducera emissioner från system med rötning och
uppgradering av biogas (RVF Utveckling rapport nr 2005:07)
Delprojekt 3: Driftdatainsamling via webben (ingen rapport)
Delprojekt 4: Innsamling av bioavfall fra flerfamiliehus– løsninger og virkemidler for
store fellesløsninger (RVF Utveckling rapport nr 2005:08)
Delprojekt 5: Tips och råd med kvalitetsarbetet vid insamling av källsorterat bioavfall
(RVF Utveckling rapport nr 2005:09)
Delprojekt 6: Användning av biogödsel (RVF Utveckling rapport nr 2005:10)
Delprojekt 7: Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt
avfall – litteratursammanställning och riskhantering (RVF Utveckling rapport nr 2005:11)
Delprojekt 8: Organiske forurensninger i kompost og biorest
(RVF Utveckling rapport nr 2005:12)
Delprojekt 9: Emisjoner fra kompostering (RVF Utveckling rapport nr 2005:13)
Delprojekt 10: Biologisk avfallsbehandling i Sverige och Norge: Vad fungerar bra och
vad kan fungera bättre? En syntesstudie av de nio delprojekten
(RVF Utveckling rapport nr 2005:14)
Projektet är finansierat av:
• RVF – Svenska Renhållningsverksföreningen
• Naturvårdsverket
• Energimyndigheten
• NRF – Norsk renholdsverksforening
• VA-Forsk
• Reforsk
RVF Utveckling2005:11
©RVF Service AB
Förord
Betydande investeringar i system för biologisk avfallsbehandling har gjorts under
senare år. Samtidigt är tekniken som används vid anläggningarna ny och befinner
sig i en utvecklingsfas. Det finns därför starka skäl för att utvärdera befintliga anläggningar. Genom att samla drifterfarenheter och göra dem tillgängliga, kan nya
system konstrueras och byggas på ett säkrare och mer tillförlitligt sätt. Detta är
huvudmotivet för den serie av utvärderingar som samlats under arbetsnamnet
BUS. I dess första etapp har erfarenheter och driftdata från alla delar i kedjan avfallsinsamling, process och produktanvändning dokumenterats på ett enhetligt sätt
i ett utvärderingsprogram. Föreliggande rapport utgör en delrapport i projektserien. Samtliga delrapporter finns tillgängliga i elektronisk form. Hela ramprogrammet har sammanfattats i en avslutande syntesrapport. Projektserien har genomförts
och finansierats i ett samarbete mellan Energimyndigheten, Norsk renholdsverksforening (NRF), Naturvårdsverket, RVF Utveckling, Stiftelsen Reforsk samt VAForsk.
Föreliggande projekt har genomförts av Caroline Schönning, Thor Axel Stenström
och Johan Åström, samtliga Smittskyddsinstitutet (www.smittskyddsinstitutet.se).
April 2005
Håkan Rylander
Weine Wiqvist
Ordf. RVFs Utvecklingskommitté
VD RVF
Innehållsförteckning
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ..................................................................................... 2
SAMMANFATTNING.................................................................................................. 4
SUMMARY.................................................................................................................. 5
2. AVFALL TILL KOMPOSTERING OCH RÖTNING................................................. 7
3. AVFALLSFRAKTIONER OCH HÄLSORISKER .................................................... 8
3.1 Livsmedel och mat..........................................................................................................9
3.2 Annat hushållsavfall .....................................................................................................10
3.3 Djurgödsel.....................................................................................................................10
3.4 Slakteriavfall.................................................................................................................11
3.5 Restprodukter...............................................................................................................11
3.6 Park- och trädgårdsavfall ............................................................................................11
4. PATOGENA MIKROORGANISMER AV BETYDELSE ........................................ 11
4.1 Virus..............................................................................................................................11
4.2 Bakterier .......................................................................................................................12
4.3 Parasitära protozoer.....................................................................................................15
4.4 Parasitära maskar ........................................................................................................16
4.5 Svampar........................................................................................................................16
4.6 Prioner ..........................................................................................................................16
5. BIOLOGISK BEHANDLING OCH HYGIENISERING ........................................... 17
5.1 Kompostering ...............................................................................................................17
5.2 Rötning..........................................................................................................................18
5.3 Behandlingens inverkan på patogener.........................................................................18
5.4 Indikatororganismer som mått på patogenförekomst ................................................20
5.5 Återinfektion och återväxt i behandlat material .........................................................21
2
5.6 Patogenförekomst i komposteringsprodukter .............................................................22
5.7 Patogenförekomst i produkt från biogasanläggningar (biogödsel) ............................23
6. ÖVERLEVNAD AV PATOGENER FRÅN KOMPOST OCH BIOGÖDSEL PÅ
MARK ....................................................................................................................... 24
7. SMITTSPRIDNING VID BEHANDLING OCH HANTERING AV ORGANISKT
AVFALL .................................................................................................................... 26
7.2 Exponeringsvägar i hanteringskedjan .........................................................................27
8. BEDÖMNING AV MIKROBIOLOGISKA RISKER ................................................ 28
8.1 Uppskattningar av risker i Laholms biogasreaktor ....................................................30
9. RISKHANTERING GENOM LAGSTIFTNING OCH CERTIFIERING ................... 31
9.1 Bedömningsparametrar ...............................................................................................32
9.2 EG-förordningen om Animaliska biprodukter och Jordbruksverkets föreskrifter ..33
9.3 Naturvårdsverkets allmänna råd om metoder för lagring, rötning och kompostering
av avfall...............................................................................................................................34
9.4 SPs certifieringsregler ..................................................................................................35
9.5 Norska regelverk ..........................................................................................................37
10. DISKUSSION...................................................................................................... 38
11. REFERENSER.................................................................................................... 40
11.1 Personliga meddelanden.............................................................................................48
3
Sammanfattning
Storskalig verksamhet för kompostering och biogastillverkning expanderar för närvarande i
de nordiska länderna. Enbart i Sverige uppgick mängden avfall som behandlas på detta sätt
under 2003 till ungefär 400 000 ton. Detta är en siffra som kan komma att öka avsevärt inom
några år, bland annat som ett resultat av deponiförbudet för organiskt avfall som gäller från
årsskiftet 2004-2005. Beroende på avfallets ursprung kan ett brett spektrum av
sjukdomsframkallande mikroorganismer förekomma i det material som ska behandlas i
anläggningarna. Detta har lett till olika restriktioner och säkerhetsåtgärder, dels genom
lagstiftning på nationell och internationell nivå, dels genom frivilliga åtaganden. Genom
certifieringssystemet administrerar Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) idag en
god skötsel av de storskaliga rötningsanläggningarna och certifiering fungerar därmed som ett
verktyg genom vilket riskerna för bland annat smittspridning effektivare hanteras.
Ett stort antal olika smittämnen (patogener) kan potentiellt sett förekomma i organiskt avfall.
Livsmedel och råvaror kan genom bristande hygienisk hantering kontamineras och man
räknar med att ett långt större antal matförgiftningar än vad som rapporteras i statistiken
förekommer i Sverige, vilket belyser förekomsten av patogener i matavfall. Med
hushållsavfall kan mindre mängder avföring från människa och djur tillföras anläggningarna
och detta är därför en smittrisk som måste beaktas. Djurgödsel förekommer också i det
ingående materialet och i biogasanläggningarna behandlas även slakteriavfall. Härigenom kan
smittämnen från djur tillföras, även om detta motverkas genom gällande lagstiftning. Även
park- och trädgårdsavfall som i sig självt är fritt från smittämnen kan vara förorenat av
exempelvis avföring från djur.
Vid kompostering och rötning stabiliseras organiskt material genom nedbrytning, varigenom
volymen minskar. Behandlingsprocesserna hygieniserar även det organiska materialet. Rätt
temperatur under tillräckligt lång tid bedöms vara av störst betydelse för avdödningen av
smittämnen. I rötningsanläggningar för gödsel och slakteriavfall (kategori 2-material) krävs
pastörisering vid +70°C under 1 timme, vilket kraftigt reducerar förekomsten av smittämnen.
Även om pastörisering föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för
återinfektion och återväxt, vilket innebär att bakterier tillväxer i materialet från låga halter.
Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på
ett hygieniskt säkert sätt. För kompostering anges temperatur och tidsförhållanden bland annat
i Naturvårdsverkets allmänna råd. En täckning av komposten minskar risken för exponeringen
av människor och djur och ger en jämnare temperaturfördelning och därmed en säkrare
hygienisering av produkten. Kompostering i det termofila temperaturområdet (>50°C) ger
vanligen en hygieniskt säker produkt.
Selektion av ingående material, processkrav samt restriktioner på hantering och användning
av produkterna är åtgärder genom vilka riskerna för smittspridning idag begränsas med hjälp
av lagstiftning, regelverk och frivilliga åtaganden. Avsikten är att hålla förekomsten av
smittämnen på en nivå där användningen av kompost och biogödsel inte medför en ökad
förekomst av sjukdomsfall i samhället. Naturligtvis kan något i processen gå fel och det är
också möjligt att detta inte observeras genom befintligt kontrollsystem. Att patogener
därigenom kan hamna i miljön vid användning av kompost och biogödsel kan alltså inte
uteslutas, men sannolikheten för förekomst av betydande halter av patogener måste bedömas
vara låg. Vid sidan om god kontroll av hela hanteringskedjan, exempelvis genom
certifieringssystemet, vore det för framtiden önskvärt att bedömningsparametrarna för
kompost och biogödsel vidareutvecklas.
4
Summary
Large-scale activities for composting and biogas production are currently increasing in the
Nordic countries. In Sweden, the amount of organic waste that was treated by these processes
was in 2003 around 400 000 tonnes. This number may increase considerably in a few years,
partly as a result of the prohibition of putting organic waste on landfills that applies from the
turn of the year 2004-2005. Depending on the source of the waste, a wide spectrum of
disease-causing microorganisms may be present in the material that is to be treated within the
plants. This has lead to various restrictions and measures of safety, partly through legislation
on the national and international level, and partly through voluntary undertakings. Through
the system for certification, the Swedish National Testing and Research Institute (SP) today
administers a proper operation of the large-scale biogas plants, and the certification thereby
functions as a tool to manage the risks for, among other things, transmission of disease.
A large number of different infectious agents (pathogens) may potentially be present in
organic waste. Foodstuffs and raw materials may through inadequate hygienic handling be
contaminated, and it is calculated that a far greater number of food poisonings than what is
reported by the statistics occur in Sweden, which illustrates the presence of pathogens in food
waste. Smaller amounts of excreta from humans and animals may enter the plants via
household waste, and constitutes thereby a risk for disease transmission that need to be
considered. Animal manure is also present in the incoming material, and in the biogas plants
abattoir waste is also treated. Thereby may animal pathogens enter the plants, even if it is
counteracted by existing legislation. Garden waste that in itself is free of pathogens may be
contaminated by, for example, excreta from animals.
By composting and anaerobic digestion organic material is stabilised through decomposition,
whereby the volume decreases. The treatment processes also sanitise the organic material.
Proper temperature during a sufficient time period is considered to be of most importance for
the inactivation of infectious agents. In plants for anaerobic digestion of manure and abattoir
waste, pasteurisation at +70°C during 1 hour is demanded, which substantially reduces the
occurrence of pathogens. Even if pasteurisation precedes the main process, the final product
may be sensitive to reinfection and regrowth, which means that bacteria may grow in the
material from an initially low concentration. It is therefore of great importance that the
following handling, transport and possible storage is performed in a hygienically safe manner.
For composting, conditions for temperature and time are recommended by the Swedish EPA.
Covering of the compost decreases the risk for exposure to humans and animals, and will also
give a more even temperature and thereby a safer sanitisation. Composting in the thermophilic
temperature range (>50°C) normally gives a hygienically safe product.
Selection of incoming material, process requirements and restrictions for handling and use of
the products are measures that presently limits the risks for disease transmission through
legislation, regulations and voluntary undertakings. The intention is to keep the occurrence of
pathogens on a level where the use of compost and residues from digestion (bio-fertilizer) do
not result in an increase in disease cases in society. Naturally, something in the process may
malfunction and it is also possible that this is not discovered by the existing control system.
Therefore, it can not be excluded that pathogens may end up in the environment by the use of
compost and bio-fertilizer, but the probability of significant concentrations of pathogens being
present must be estimated to be low. In addition to sufficient control of the complete handling
chain, for example by the system for certification, it would be desirable that quality
parameters for compost and bio-fertilizer are further developed.
5
1. Introduktion
Ett stort antal olika arter av sjukdomsframkallande mikroorganismer kan förekomma i det
organiska avfall som behandlas i komposterings- och biogasanläggningar. Genom strikta
driftkrav på temperatur och uppehållstid kan förekomsten av smittämnen (patogener) avsevärt
reduceras genom dessa behandlingar. Det finns dock en risk för att eventuellt kvarvarande
patogener i slutprodukten genom hantering och avsättning kan spridas vidare till djur och
människa, direkt eller via miljön. Ett förbiseende av denna risk skulle hota attraktionsvärdet
av dessa produkter som exempelvis gödnings- och jordförbättringsmedel. Insikten om
riskerna för smittspridning har under det senaste decenniet lett till fördjupade studier rörande
hygienisering i storskaliga komposterings- och biogasanläggningar i Norden.
I Danmark inledde Miljøstyrelsen i slutet av 1980-talet forskning kring
biogasanläggningarnas hygieniseringseffekt (Ilsöe, 1993). Fördjupade undersökningar
genomfördes senare av Veterinärdirektoratet (Bendixen, 1995). Under 1995 startade
Renhållningsverksföreningen (RVF) i Sverige ett arbete med att utveckla ett frivilligt
kvalitetssäkringssystem för kompost och rötrest från organiskt avfall, med förslag till
tillvägagångssätt för kontroll av hygienisering vid anläggningarna (RVF, 1999). Metodik för
kontroll av hygieniseringen vid biogasanläggningar inklusive analysresultat från några
anläggningar rapporterades senare av RVF (2001). En nybyggnation av storskaliga
komposterings- och biogasanläggningar sker för närvarande i Norden. Samtidigt noteras flera
internationella undersökningar som behandlar smittrisker vid exponering av de
färdigbehandlade produkterna.
Denna litteraturstudie, som utförts inom BUS projektet (Uppföljning och utvärdering av
storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall) under ledning av
RVF, avser att sammanfatta kunskapsläget gällande de smittrisker som berör människan vid
användning av produkter från kompostering och rötning. Produkter från biogasanläggningar
som certifierats av Sveriges provnings- och forskningsinstitut (SP) saluförs idag som
biogödsel. Eftersom biogödsel i tidigare certifieringskrav benämndes rötrest och detta i många
sammanhang är en vedertagen term, så förekommer båda benämningarna i rapporten. De
arbetshygieniska aspekterna vid hantering av produkterna har inte ingått i uppdraget och
omnämns endast kortfattat. Inledningsvis beskrivs sammansättningen av det organiska
avfallet och vilka patogener som teoretiskt kan förekomma i anläggningarna. Därefter
beskrivs översiktligt komposterings- och rötningsprocessen där olika behandlingsalternativ
har varierande potential att reducera mikroorganismer som kan förekomma i materialet.
Under och efter bearbetning kan människor och djur exponeras för smittämnena på olika sätt.
Genom en otillräckligt hygieniserad slutprodukt kan organismer spridas vidare, och risken för
exponering beror då på överlevnaden av aktuella patogener i miljön, vilken redovisas i
efterföljande avsnitt.
Uppdraget är begränsat till organismer som har effekt på människor. I tillägg spelar
växtpatogener (mikroorganismer som endast framkallar sjukdom hos växter) en viktig roll vid
återanvändning av organiskt avfall och måste beaktas vid avsättning i odlingssammanhang.
Några är mycket långlivade, t ex svamparna Sclerotinia sclerotiorum (vitmögel) och
Plasmodiophora brassicae (klumprotsjuka). Växtpatogener infekterar vanligen inte arter inom
djurriket, men kan via djur föras vidare till andra växter. För en genomgång av växtpatogener
vid kompostering hänvisas till Naturvårdsverkets och AFRs sammanställning (Johansson et
al., 1997). De sjukdomar som sprids mellan djur och människor kallas zoonoser och sådana
6
som enbart sprids mellan djur zootier. De senare behandlas ej i denna rapport, men ett
liknande ”tankesätt” behövs för att hantera risker med zootier.
Användningen av organiska produkter från kompostering och rötning regleras idag genom
lagstiftning och frivilliga åtaganden, såsom rekommendationer och certifiering. Under ett
separat avsnitt belyser vi därför hur riskerna hanteras genom dessa verktyg.
Sammanfattningsvis diskuteras och bedöms mikrobiologiska risker kopplade till aktuella
hanteringsförfaranden av färdig produkt från komposterings- och biogasanläggningar.
Litteraturstudien avser att förbättra kunskapen om smittrisker hos berörda parter och
därigenom underlätta för adekvata åtgärder vid befintliga anläggningar och vid
nyetableringar.
2. Avfall till kompostering och rötning
Mängden hushållsavfall som behandlades biologiskt genom kompostering och rötning
uppgick under 2003 till ca 400 000 ton i Sverige och till ca 280 000 ton i Norge. I Sverige kan
den biologiska behandlingen komma att fördubblas inom några år, främst genom nya
biogasanläggningar (RVF, 2004). Fyra anläggningar togs i drift under 2003 och ytterligare
fyra är beslutade med byggstart inom något år. En av anledningarna till att mängden avfall
som behandlas biologiskt kommer att öka är förbudet mot deponering av organiskt avfall som
gäller från årsskiftet 2004-2005. I Sverige tar komposteringsanläggningarna fortfarande emot
något större mängder organiskt avfall än biogasanläggningarna. I Norge däremot går endast
1/10 till biogasanläggningar.
Kompostering kan ske i stor eller liten skala av fast eller flytande material. Kompostering
tillämpades under 2003 vid 27 anläggningar i Sverige och vid ca 40 anläggningar
i Norge (tabell 1). Processen sker i en sluten tank eller öppet på mark eller platta. I Sverige
består avfallet till dessa anläggningar till största delen av källsorterat grönavfall, 45 % under
2003, vilket utgörs av park- och trädgårdsavfall. Den andra stora fraktionen är källsorterat
organiskt hushållsavfall, motsvarande 30 % under 2003. Detta är avfall sorterat vid varje
hushåll och omfattar även avfall från restauranger och storhushåll. En mindre andel utgörs av
utsorterat hushållsavfall, 8 % under 2003. Denna fraktion utsorteras mekaniskt med en metod
som idag är under avveckling (Hellström, pers. meddelande). Övriga 17 % utgörs främst av
fast gödsel. I Norge är fraktionen källsorterat biologiskt hushållsavfall väsentligt mycket
högre än källsorterat grönavfall, att jämföra med motsatta förhållanden i Sverige. Detta
förklaras av de i Norge strängare föreskrifterna om insamling av denna typ av avfall (Lystad,
pers. meddelande).
7
Tabell 1. Tillförd mängd avfall (ton) till komposteringsanläggningar i Sverige och Norge
under åren 2001-2003. Hämtat för Sverige från RVF (2004) och för Norge från
Avfallsstatistikk (2004)
Sverige
2001
Antal anläggningar
25 (28)
Källsorterat biologiskt
hushållsavfall
Källsorterat grönavfall
2
Utsorterat hushållsavfall
Övrigt
Summa
1
Norge
2002
26 (28)
1
2003
26 (27)
1
2001
2002
2003
Ca 40
Ca 40
Ca 40
74 024
78 025
88 958
130 786
126 230
127 912
115 600
133 585
131 798
77 929
83 657
97 853
46 500
33 959
23 787
0
0
0
3
3
33 772
55 956
48 645
269 896
301 525
293 188
-
-
283 400
3
-
262 400
1
Anläggningar med statistik respektive totala antalet (inom parentes).
2
Mekaniskt utsorterat organiskt hushållsavfall.
3
Ingen uppgift.
Rötning för framställning av biogas tillämpas idag i Sverige vid 10 anläggningar och i Norge
vid tre anläggningar (tabell 2). I dessa anläggningar ingår ej slam från avloppsreningsverk.
Gödsel och slakteriavfall utgör den största avfallsfraktionen, 76 % under 2003. I
biogasanläggningarna blandas gödsel med avfallet från slakterier. Källsorterat biologiskt
hushållsavfall, 6 % under 2003 kompletteras till minde del med avfall från restauranger och
storkök. Övrigt avfall (18 %) kommer främst från livsmedelsindustrin (Hellström, pers.
meddelande).
Tabell 2. Tillförd mängd avfall till biogasanläggningar i Sverige och Norge under åren 20012003. Hämtat för Sverige från RVF (2004) och för Norge från Lystad (pers. meddelande)
Sverige
Antal anläggningar
1
Källsorterat biologiskt
hushållsavfall
Gödsel och slakteriavfall
Övrigt
Summa
1
2
Norge
2001
2002
2003
2001
2002
2003
1
1
1
1
2
3
8 (11)
9 (11)
10 (12)
2
2
2
14 800
17 418
14 066
133 493
163 157
169 121
0
0
5 000
66 307
39 741
40 276
0
0
0
214 600
220 316
223 463
600
14 600
19 600
600
14 600
14 600
Anläggningar med statistik respektive totala antalet (inom parentes).
Ungefärliga mängder från 1-2 anläggningar.
3. Avfallsfraktioner och hälsorisker
Beroende på avfallsfraktionernas ursprung kan kompost och biogödsel potentiellt innehålla ett
brett spektrum av mikroorganismer som kan orsaka sjukdom. De olika behandlingsstegens
effektivitet i processen blir därför styrande för riskerna vid exponering i den efterföljande
hanteringen. Den ökande globaliseringen har genom resande och handel med djur,
djurprodukter och foder också ökat risken för att nya patogener kan förekomma i det
8
organiska avfallet. Kontrollen av djur och djurprodukter som förs in i Sverige har i många fall
också minskat efter inträdet i EU (Steineck et al., 2000).
Patogener i organiskt avfall kan komma från många olika källor. Pahren (1987) redovisade en
uppdelning av olika material i hushållsavfall och hur stor del av indikatorbakterierna (totala
koliformer, fekala koliformer och fekala streptokocker) som härstammade från respektive
material. Han konstaterade att pappersfraktionen ofta bidrog till största delen och förklarade
detta genom att det bl.a. används till att snyta sig, att plocka upp avföring från husdjur och att
det kan innehålla matrester eller blöjinnehåll (Johansson et al., 1997). Trädgårdsavfall bidrog
här ofta till en större del av indikatorbakterierna än matavfall. Johansson et al. (1997)
hänvisar till rapporter (Löfgren et al., 1978; Ilsöe, 1993) som konstaterar att halten av såväl
patogener som indikatorbakterier kan vara högre i matavfall än i avloppsslam. Även om
halterna av vissa mikroorganismer kan vara i samma storleksordning för olika fraktioner är
det viktig att se till materialets ursprung och på så vis göra en bedömning av riskerna
kopplade till materialet.
I tabell 3 anges några patogenkällor för olika fraktioner av organiskt avfall som i Sverige och
Norge hanteras i komposterings- och biogasanläggningar.
Tabell 3. Patogenkällor i organiskt avfall av betydelse för människor
Fraktion till kompost och biogasanläggning
Betydande patogenkälla
Livsmedel och mat
Kontaminerade råvaror och mat
Annat hushållsavfall
Blöjor, toalettpapper mm. som förorenats med
fekalier; avföring från husdjur och människa
Djurgödsel
Boskap smittade med zoonoser
Slakteriavfall
Boskap smittade med zoonoser
Restprodukter från garverier, mejerier, bagerier,
olje- och margarinindustri
Kontaminerade råvaror och restprodukter
Park- och trädgårdsavfall
Avföring eller urin från smittade husdjur och vilda
djur
Det antal patogener som krävs för att orsaka infektion (infektionsdosen) kan variera med flera
tiopotenser mellan olika organismer. Det förekommer att mikroorganismer finns närvarande
utan att kunna detekteras med vanliga odlingsmetoder (VBNC). Riskerna för
sjukdomsspridning kan därför underskattas om bedömningarna enbart baseras på
haltbestämningar (Redlinger et al., 2001; Rahman et al., 1996).
3.1 Livsmedel och mat
Både råvaror och färdiga maträtter kan genom bristande hygienisk hantering innehålla
smittoämnen. Av bakterierelaterade agens svarar Salmonella och Campylobacter för 90 % av
rapporterade fall (Thorns, 2000). Under 2003 inrapporterades i Sverige 1890 fall av
livsmedelsburna infektioner. Bakterier angavs som orsak till 42 % av utbrotten och vanligast
var Salmonella och Streptokocker Grupp A (toxinbildande). Virus angavs som orsak till 29 %
av utbrotten. Bland enskilda mikroorganismer var norovirus (calicivirus) vanligast och
förorsakade 15 utbrott med 827 fall. Underrapporteringen är stor och det verkliga antalet fall
av matförgiftning har i två olika studier uppskattats till 70 (Lindqvist et al., 2001) respektive
270 gånger så stort (Lindqvist et al., 2000; Lindqvist et al., 2004). Livsmedelsburen smitta
uppskattades enbart i USA omfatta 76 miljoner sjukdomsfall varje år, varav 14 miljoner
förorsakades av kända patogener. Salmonella, Listeria och Toxoplasma beräknades förorsaka
9
1 500 dödsfall varje år (Mead et al., 1999). Av alla akuta magsjukor orsakade av okänt
smittämne uppskattades livsmedelsburen smitta svara för ca 35 % av fallen. Salmonella som
påvisats exempelvis i kyckling och i sallad kan utgöra en risk även om halterna är låga genom
att bakterien kan tillväxa i de livsmedel som innehåller lätt nedbrytbart organiskt material.
Förekomsten av patogena bakterier i livsmedelsprodukter återspeglar föroreningar som
tillförts under tidigare led, antingen till råvaran direkt eller via hanteringen. Även i senare
hanteringsled kan smitta på detta sätt föras vidare och utgöra en tillväxtrisk, exempelvis vid
kompostering. Respektive mikroorganism beskrivs närmare i följande avsnitt.
Flera organismer i livsmedelsavfall kan påverka och smitta djur utan att vara farliga för
människor. Exempelvis är smitta med svinpestvirus rapporterad vid direkt utfordring av svin
med obehandlat matavfall (Lund, 1979; i Johansson et al., 1997).
3.2 Annat hushållsavfall
Med avföring kan bakterier, virus, protozoer, maskar och svampar utsöndras och spridas i
miljön. Även om inte slam från avloppsreningsverk är tillåtet i de storskaliga komposteringsoch biogasanläggningar, som denna rapport omfattar, kan avföring tillföras anläggningarna
via hushållsavfallet. Detta sker exempelvis om fekalt material tillförs hushållsavfall genom
blöjinnehåll (tyg och pappersblöjor). I en amerikansk undersökning visade det sig att 0,62,5 % av hushållsavfallet bestod av blöjor, varav 1/3 innehöll fekalier (Peterson, 1974). Några
andra källor till human avföring redovisas i tabell 3. I den danska miljöstyrelsens rapport
(Ilsöe, 1993) angavs halterna av koliforma bakterier, fekala streptokocker (enterokocker) och
Salmonella i hushållavfall ligga åtminstone på en nivå jämförbar med slam. En förteckning av
patogener som finns i avföring hos människa och djur och har påvisats/kan påvisas i olika
fraktioner av organiskt avfall presenteras i tabell 4 tillsammans med en kortfattad beskrivning
av symptom de orsakar vid infektion/sjukdom.
Även avföring från husdjur tillförs hushållsavfallet, vanligen från hund och katt. Vid de
hälsoinventeringar och laboratorieobduktioner som utförts vid Statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA) har det under åren 1985 - 1998 påvisats olika smittämnen hos exempelvis råtta
och mus (Pneumocystis carini) och marsvin (hudsvampen Trichophyton mentagrophytes och
Cryptosporidium). Även katter (Toxoplasma gondii och Trichophyton mentagrophytes) och
hundar (Giardia spp; betahemolyserande streptokocker) har varit bärare (Rehbinder och
Bierke, 2001). För närvarande (mars 2005) pågår ett Salmonella-utbrott bland katter i
Stockholm. Parasitära maskar från husdjur kan spridas antingen direkt eller via avfall och jord
till människa och orsaka kraftiga infektioner (Beaver, 1975). Waldman et al. (1996)
undersökte förekomsten av humana enterovirus i avföring från herrelösa hundar i Sao Paolo
och påvisade där poliovirus typ 1 och 3 samt echovirus typ 7 och 15.
3.3 Djurgödsel
Gödsel utgör en stor fraktion av det organiska avfall som behandlas i biogasanläggningar och
sjuka djur kan via gödsel sprida smitta. En ökad förekomst av exempelvis Salmonella bland
livsmedelsproducerande djur i ett land återspeglas vanligen i en ökad förekomst bland
människor. Förekomsten av patogenerna EHEC, Listeria, Salmonella, Campylobacter,
Giardia och Cryptosporidium i besättningar av nötboskap, svin, höns och får i Storbritannien
undersöktes av Hutchison et al. (2004). I de flesta besättningar påvisades åtminstone en av
dessa patogener som alla förorsakar magsjuka. För ytterligare information om förekomst av
patogener i djurgödsel hänvisas till respektive organismgrupp i följande avsnitt.
10
3.4 Slakteriavfall
Även slakteriavfall kan innehålla zoonotiska smittämnen, exempelvis Cryptosporidium som
förekommer hos många olika sorters djur (Duffy och Moriarty, 2003). Munch och Bonde
Larsen (1990) fann i mag-tarminnehåll, flotationsslam och fettslam från slakterier ett innehåll
av E. coli och fekala streptokocker (enterokocker) på omkring 105 st per gram och Salmonella
i nästan alla prov (Ilsöe, 1993). De patogener som kan tillföras från slakteriavfall är i
huvudsak desamma som från gödsel (genom mag- och tarminnehåll) samt inälvsparasiter som
finns i köttet (muskulaturen). De parasiter som finns i kött är inte en risk ur miljösynpunkt
utan sprids till människor vid konsumtion av otillräckligt tillagat kött. Kategorisering,
insamling, transport, bortskaffande, bearbetning, användning och mellanlagring av animaliska
biprodukter är i dag strikt reglerat genom en EG-förordning (EG nr 1774/2002). Bland annat
får inte (delar av) djur som misstänks eller officiellt bekräftats vara infekterade med BSE
bearbetas i aktuella anläggningar.
3.5 Restprodukter
Patogenförekomst i material från garverier, mejerier, bagerier, olje- och margarinindustri kan
i stor utsträckning jämföras med riskerna för smitta genom livsmedelsprodukter. Även låga
bakteriehalter utgör en risk då dessa organismer kan tillväxa i de gynnsamma miljöer som
industriavfall kan erbjuda. Kontamination i processen för matberedning exemplifieras av att
bakterien Listeria påvisades i tillagad hönsprodukt (Lawrence och Gilmour, 1994).
3.6 Park- och trädgårdsavfall
Avfall från park och trädgårdar är i sig fritt från humana patogener men kan vara förorenat
genom avföring från bland annat husdjur som vistats på grönområden. Ludlam och Platt
(1989) påvisade Toxocara i 19 % av jordprover från tre parker i Michigan. Motsvarande
förekomst i allmänna parker i Sao Paulo i Brasilien uppmättes i en annan studie till 17,5 %
(Santarem et al., 1998). I en studie från Irland påvisades högre förekomst av Toxocara i jord
från hushållsträdgårdar än i allmänna parker och öppna områden (Holland et al., 1991). I
norra Italien spårades Toxocara infektion hos människa till miljön och högst seroprevalens
fanns hos personer som arbetade utomhus eller med jord (Genchi et al., 1990). I en
undersökning (Epe et al., 2004) av olika djurslag var de vanligaste parasiternas hos hundar
Giardia (3%), Isospora (2%) och Toxocara canis (2 %), hos katter Isospora (10,7%) och
Toxocara cati (3,9%) och förutom Isospora betraktas dessa som möjliga zoonotiska agens
(smittämnen). Bakterien Leptospira orsakar en sjukdom som skulle kunna spridas via
grönavfall som exempelvis innehåller smittad råtturin, men numera ses nästan inga fall hos
människa i Sverige (SMI, 2003).
4. Patogena mikroorganismer av betydelse
En sammanställning av patogener som kan förekomma i olika fraktioner av organiskt avfall
finns i tabell 4 tillsammans med deras primära sjukdomssymptom. Bedömningen av vilka
patogener som är aktuella kan förändras exempelvis beroende på bättre analysmetoder och på
vilka avfallsfraktioner som behandlas i anläggningarna. Patogenernas förmåga att orsaka
sjukdom eller uthärda påfrestningar i miljön kan också förändras över tiden. EHEC är ett
exempel på bakteriesmitta som först under 1990-talet observerats som ett problem i Sverige.
4.1 Virus
Tarmvirus (enteriska virus) är troligen den vanligaste orsaken till mag-tarminfektioner i
västvärlden (Mead et al., 1999). Dessa virusinfektioner är dock inte anmälningspliktiga i
11
Sverige och inrapporteras därför inte till Smittskyddsinstitutet. Hepatit räknas inte till magtarminfektioner (enligt Smittskyddsinstitutets rapportering) men kan utsöndras via avföringen.
Eftersom många virus är svåra att detektera är deras förekomst i miljön inte utförligt
beskriven. Några av de som kan vara av betydelse i samband med organiskt avfall listas i
tabell 4. Pastörisering betraktas normalt som ett säkert sätt att inaktivera virus, (Remington et
al., 2004). Vissa värmetåliga virus som smittar djur kan dock klara mycket höga temperaturer,
till och med pastörisering vid 70°C i en timme (SVA, 2003a).
Parvovirus utgör inte någon risk för människa i samband med användning av organiska
produkter och parvovirus typ B19 sprids enbart via luftvägarna från människa till människa
(SMI, 2003). De parvovirus som endast sprids mellan djur har däremot uppmärksammats i
samband med kompostering eftersom de anses mycket temperaturtåliga. Överlevnaden av
porcint parvovirus, bovint enterovirus och fekala enterokocker i en biogasanläggning i
laboratorieskala undersöktes av Lund et al. (1996). Porcint parvovirus uppvisade högst
överlevnad och krävde vid 55ºC minst 11-12 timmar för att inaktiveras. Brauniger et al.
(2000) fann dock att vid 60ºC överlevde Hepatit B lika bra som bovint parvovirus. Virus är
mindre än protozoer och bakterier och de kan därför transporteras lättare i miljön.
Infektionsdosen är ofta låg. Tarmvirus anses generellt inte spridas mellan djur och människor.
4.2 Bakterier
Salmonella (undantaget Salmonella typhi och paratyphi) är en av de grupper av bakterier som
uppmärksammats mest i hygiendiskussionerna rörande hantering av organiskt avfall. De flesta
sjukdomsfallen orsakas av livsmedel och ca 85 % smittas utomlands. Vissa stammar
Salmonella är värdspecifika men de flesta serotyperna kan infektera flera olika arter.
Spridningen till människa från hönsägg är väldokumenterad men risken för spridning via
vilda fåglar har också uppmärksammats (Palmgren et al., 1997). En typ av Salmonella som
påvisats hos måsar (S. typhimurium) är också en av de vanligaste hos vilda fåglar och hos
människor i Sverige (Palmgren et al., 1997). I Sverige är mindre än 1 % av alla djur och
livsmedel smittade med Salmonella (SMI, 2003). Smitta i en djurbesättning leder ofta till
beslut om nödslakt, vilket är förknippat med stora ekonomiska förluster. Salmonella är en av
de bakterier som kan tillväxa i miljön om förhållandena för bakterien är gynnsam. Även låga
halter i färdigbehandlat avfall kan därför utgöra en risk för smittspridning (Gibbs et al., 1997;
Sidhu et al., 2001).
EHEC (enterohemorragisk E. coli) kan också tillväxa och utgöra en risk i sammanhang där
organiska avfallsprodukter används. Det vanliga är att människor smittas genom att äta
infekterad mat, men genom förekomsten i gödsel och slakteriavfall utgör bakterien en
potentiell risk i organiskt avfall. Den vid utbrott vanligaste formen, E. coli O157, har
uppmärksammats på senare tid, dels för att den är en relativt nyupptäckt variant av E. coli,
dels för att den kan orsaka allvarlig sjukdom, där dödsfall finns rapporterade från flera utbrott.
Bärarskap med EHEC är vanligt förekommande hos nötkreatur i vissa länder där dessa och får
kan utgöra reservoarer (Kudva et al., 1998; Koch et al., 2001). Enligt undersökningar av
träckprov är prevalensen 1–2 % hos nötboskap i Sverige men varierar både säsongsmässigt
och regionalt (Carlson och Vågsholm, 2001). I en studie rapporterad av SVA hade 9 % av
mjölkgårdarna djur infekterade med E. coli O157 (SVA, 2004a).
Listeria monocytogenes sprids till människa från infekterade djur eller via födan (SMI, 2003).
Utfordring av ensilage av dålig kvalitet har ansetts vara en väsentlig orsak till listerios hos
idisslande djur. Bakterien kan överleva slambehandlingar och förekommer under vissa
förhållanden utan att kunna detekteras (VBNC) (Besnard et al., 2002). L. monocytogenes har
12
påvisats i anläggningar för matberedning (Chasseignaux et al., 2002). Lawrence och Gilmour
(1994) påvisade Listeria i matberedningsanläggningar för hönsprodukter i de olika
behandlingsmiljöerna, där L. monocytogenes återfanns i 15 % av proverna. Även
färdigtillagad produkt innehöll Listeria men L. monocytogenes kunde ej påvisas. Listeria kan
tillväxa vid kylskåpstemperatur i livsmedel som förvarats en längre tid, exempelvis i
färdiglagade köttprodukter eller fisk. Även mjuka dessertostar, som är tillverkade av
opastöriserad mjölk, kan innehålla Listeria. Bakterien kan också kontaminera andra livsmedel
i kylskåpet (SMI, 2003).
Mycobacterium avium komplexet är en grupp bakterier som är vanligt förekommande i miljön
och som påvisats i jord och i avloppsvatten såväl som i dricksvatten, i djur och hos fjäderfä
(Le Chevallier, 1999). Smittspridning till människan kan ske genom intag av kontaminerat
vatten, mat, jord eller annat material. Den bakterieart som orsakar tuberkulos, M. tuberculosis
ingår inte i denna grupp, men kan också vara mycket resistent i olika miljöer. I
vattenledningssystem har överlevnad i 41 månader påvisats (von Reyn et al., 1994).
Campylobacter sprids huvudsakligen via förorenade livsmedel och vatten. Bakterien tillväxer
dåligt i de flesta födoämnen, men infektionsdosen är låg. Bakterien förekommer både hos
människa och djur, exempelvis, fåglar, grisar och nötboskap och utsöndras med avföringen.
De humanpatogena stammarna av Campylobacter orsakar dock sällan sjukdom hos djur
(Kaijser och Berndtson, 2001). Bakterien har visats vara känslig för anaerob nedbrytning och
utgör inte någon hög risk vid spridning av rötat organiskt avfall (Stampi et al., 1999). I en
undersökning av Kearney et al. (1993) visades dock att anaerob nedbrytning inte hade någon
större effekt på reduktionen av Campylobacter jejuni.
Clostridier är en grupp av sporbildande bakterier som förekommer i tarmen hos många djur. I
sporform kan bakterien överleva i jord i decennier. Flera olika organiska avfallsslag inklusive
djurgödsel innehåller clostridiesporer och genom att gödsla med sådant avfall kan sporer
överföras till djurfoder. Sporerna är för en mjölkko vanligen helt harmlösa men kan via små
gödselmängder hamna i mjölken, även vid god juvenilhygien (Steineck et al., 2000). Vanligen
överlever sporer pastörisering och andra behandlingar som kraftigt reducerar andra typer av
mikroorganismer. Slakterier kan överföra sporer genom slaktkroppar som förorenats av
tarminnehåll. C. perfringens förorsakar matförgiftning genom toxinbildning, vilket är en risk
då mat svalnar långsamt och sporer som överlevt tillagning kan växa ut igen. Botulism
framkallas av C. botulinium som påträffats i hushållskompost (Bohnel och Lube, 2000). I
marknadsförd bio-kompost fann Bohnel och Lube (2000) att 50 % av undersökta prover
innehöll C. botulinum. Användning av biologiskt avfall från hushåll genom insamling i
enskilda hushåll utpekades här som en riskfaktor för smittad slutprodukt från komposteringen.
Endast drygt 10 fall av botulism har rapporterats i Sverige sedan 1969 (SMI, 2003) och dessa
har orsakats av smittade livsmedel. SVA undersöker i ett pågående projekt riskerna med
sporbildande bakterier i rötrest. Förekomst i nötträck, inkommande avfall och rötrest ska
kartläggas (SVA, 2003b). Här uppmärksammas särskilt patogenerna Bacillus anthracis, C.
perfringens, C. chauvoei, C. tetani och C. botulinum samt C. tyrobutyricum som kan ge
problem vid osttillverkning om den kontaminerar mjölken.
13
Tabell 4. Patogena mikroorganismer av potentiell betydelse i avfallsfraktioner som ska
behandlas i anläggningar för kompostering och rötning. Hämtat från Schönning och
Stenström (2004), SMI (2003), WHO (2004) och Le Chevallier (1999)
Grupp
Virus
Bakterier
Patogen
Sjukdomar och exempel på symptom
Adenovirus
Luftvägsinfektion, magsjuka, ögoninfektion, urinvägsinfektion
Astrovirus
Calicivirus (inkl. norovirus)
Coxsackievirus
Magsjuka (diarré)
Magsjuka (vinterkräksjukan), buksmärtor, huvudvärk och feber
Varierande, luftvägsinfektion, magsjuka
Echovirus
Enterovirus 68-73
Hepatit A virus
Ofta symptomfri, aseptisk hjärnhinneinflammation, hjärninflammation
Hjärnhinneinflammation, hjärninflammation, förlamning
Hepatit; feber, illamående, ev. kräkningar, gulhet i huden, missfärgad urin
och avföring, trötthet
Hepatit
Magsjuka, spädbarnsdödlighet (U-land)
Magsjuka
Hepatit E virus
Rotavirus
Aeromonas
2
1
Bacillus cereus
Campylobacter jejuni/coli
1
Clostridium
E. coli (däribland EHEC)
Pleisiomonas shigelloides
Listeria monocytogenes
Mycobacterium avium complex
Pseudomonas aeruginosa
Salmonella typhi/paratyphi
Protozoer3
2
Salmonella spp.
Shigella spp.
1
Staphylococcus aureus
2
Vibrio cholera
Yersinia spp.
Cryptosporidium parvum
Cyclospora cayetanensis
2
Entamoeba histolytica
Giardia intestinalis
2
Isospora
Toxocara
Maskar2, 3
2
Ascaris lumbrocoides
Taenia saginata/solium
Svampar4
Prioner
Ej direkt till
människa
Trichuris trichiura
Hakmask
Aspergillus, Actinomyceter
(bakterie)
Bovin spongiform encefalopati
(BSE)
Magsjuka
Campylobakterios; diarré, magsmärtor, illamående, kräkningar och feber
Varierande, akut insjuknande med kolik, diarré, buksmärtor och
illamående, botulism (bl a förlamning)
Magsjuka, hemolytiskt-uremiskt syndrom (HUS)
Magsjuka
Ofta symtomfri, hos personer med nedsatt infektionsförsvar kan den
orsaka exempelvis blodförgiftning eller hjärnhinneinflammation
Hosta, utmattning, feber, andningsbesvär
Varierande, hudinfektion, öroninfektion, hjärnhinneinflammation,
lunginflammation
Tyfoid/Paratyfoidfeber; feber, huvudvärk, hosta, muskelvärk, diarré,
buksmärtor
Salmonella; buksmärtor, feber, diarré, kräkningar
Shigellainfektion; blodig diarré (dysenteri), kräkningar, buksmärtor, feber
Illamående, magkramper, kräkningar, diarré
Kolera; vattning diarré, uttorkning, dödlig om allvarlig och obehandlad
Yersinios; feber, magsjuka, buksmärtor, utslag, ledinflammation; Pest
Cryptosporidios; Vattniga diarréer, buksmärtor och magkramper
Ofta symptomfri, diarré, magkramper
Amöbainfektion; ofta symptomfri, diarré, dysenteri med påverkat
allmäntillstånd, feber
Giardiasis; diarré, magkramper, viktminskning
Illamående, eventuellt med kräkningar samt magsmärtor och diarré
Spolmask från katt och hund kan hos människa nå blodcirkulationen och
ge upphov till toxocariasis med buksmärtor, feber och luftvägsbesvär
samt ögoninfektioner
Spolmask; ofta symptomfri, astmaliknande besvär, buksmärtor,
näringsbrist
Binnikemask; ofta symptomfri, aptitstörning, buksmärtor,
matsmältningsbesvär, nervositet, avmagring
Piskmask; ofta symptomfri, diarré
Blodbrist, utslag, luftrörsbesvär
Lungsymptom av varierande slag, allergiska besvär
Creutzfeldt-Jakobs sjukdom (CJD) även kallad TSE har 100 % dödlighet.
Den nya varianten av CJD (vCJD) har erkänd koppling till BSE hos kor
(galna kosjukan).
1
Livsmedelssmitta (toxinbildande patogen) utan väsentlig betydelse för direkt smittspridning till människa.
Förekommer huvudsakligen i u-länder.
3
Utöver de nämnda förekommer ytterligare protozoer och maskar i u-länder.
4
Enbart aerosolspridning.
2
14
4.3 Parasitära protozoer
Parasiterna Giardia och Cryptosporidium orsakar zoonoser och kan infektera både djur och
människor. Det finns även andra parasitära protozoer som kan vara av betydelse men Giardia
och Cryptosporidium hör till de mer vanligt förekommande och är de som uppmärksammats
och undersökts mest.
I Sverige rapporteras cirka 1 500 fall av Giardia årligen, ofta bland immigranter och
hemvändande turister. Giardia utsöndras via avföringen och smittspridning sker ofta via
förorenat vatten eller livsmedel. Ett större vattenburet utbrott inträffade nyligen (hösten 2004)
i Bergen, Norge där Giardiacystor tillförts råvattnet via naturlig avrinning. Smitta från person
till person har setts på institutioner och daghem. Infektionsdosen är låg, färre än 100 cystor
kan orsaka infektion. Om inte infektionen behandlas kan utsöndringen pågå länge (månader).
De är relativt motståndskraftiga och överlever vid temperaturer från 0° till + 60°C (under
begränsad tid). De är känsliga för intorkning (SMI, 2003). Giardia är vanligt förekommande
som infektion hos produktionsdjur. Utländska studier har visat på infektion hos 38-100 % av
unga kalvar (Xiao och Herd, 1994; Quilez et al., 1996; O'Handley et al., 2000). Hos får, svin
och hästar har prevalenser på 9-38 % påvisats, där prevalensen är antalet sjuka i en population
vid en bestämd tidpunkt. Undersökningar i Canada och Australien visade att en mindre grupp
(<20%) av kreaturen kan vare smittade med genotyper från den zoonotiska grupp A
(O'Handley et al., 2000). Även hos husdjur är förekomsten av Giardia hög. En australiensisk
studie har visat att G. intestinalis är den vanligaste tarm-protozoen hos hundar (Bugg et al.,
1999), medan den i Sverige endast påvisats i större hundpopulationer och anses mindre vanlig
(SVA, 2004b). I en studie av asymptomatiska mjölkkor och kalvar påvisades 1996 för första
gången Giardia i en dansk besättning; prevalensen var 7,6% (Iburg et al., 1996).
Sjukdom med Cryptosporidium är mer sällsynt i Sverige med 90 fall registrerade under 2003
(EpiNorth, 2005). Sjukdom orsakad av Cryptosporidium (cryptosporidios) blev dock inte en
anmälningspliktig sjukdom i Sverige förrän år 2004. Parasiten utsöndras i oocystform med
avföringen och smitta sker framför allt via födoämnen, med gödsel eller via förorenat vatten,
med flera vattenburna utbrott rapporterade (Uggla och Evengård, 2001). I Milwaukee i USA
insjuknade år 1993 ca 400 000 personer i cryptosporidios efter att de blivit smittade av det
kommunala vattnet (MacKenzie et al., 1994). Överlevnaden av oocystorna i miljön är god och
de är mycket tåliga mot klor. Infektion hos djur är vanlig, främst bland kalvar där utländska
studier har dokumenterat prevalenser på 60-100 % hos unga kalvar (Blewett, 1988; Quilez et
al., 1996). Även andra tama och vilda djur kan fungera som reservoar; cryptosporidios är
dokumenterad hos mer än 152 olika arter av däggdjur (Fayer et al., 2000). Såväl C. hominis
(C. parvum, human genotyp) som C. parvum (bovin genotyp) har förorsakat utbrott av
cryptosporidios hos människor. Av tio undersökta utbrott i Nordamerika var sex orsakade av
C. hominis, tre var orsakade av den bovina genotypen och ett av båda genotyperna (Sulaiman
et al., 1998). Likaledes var fem av sex undersökta utbrott i Storbritannien och ett i Holland
förorsakat av C. hominis. I Danmark är antalet kliniska fall hos kalvar som högst under
januari till april, med högst prevalens i 2-3:e levnadsveckan (Henriksen och Krogh, 1985;
Enemark, 2002). Hos kalvar under 1 månads ålder påvisades cryptosporidier i 30-35 % av de
prover som skickades in till Danmarks Veterinärinstitut. Cryptosporidium är därmed den näst
vanligaste tarmpatogenen i denna djurgrupp, endast rotavirus är vanligare, vilket även liknar
situationen i Sverige (SVA, 2004c).
Nötboskap som reservoar för Giardia och Cryptosporidium innebär en risk för infektion hos
människa genom kontakt med gödsel, även om molekylära epidemiologiska metoder indikerat
15
att denna spridningsväg kan vara överskattad (Olson et al., 2004). Pågående undersökningar
på Danmarks Veterinärinstitut försöker klarlägga den zoonotiska potentialen och betydelse för
produktion och hälsostatus hos djur, samt den genetiska variationen för såväl
Cryptosporidium som Giardia. Även i Sverige pågår arbete med genotypning och
kartläggning av smittspridningsrisker för dessa protozoer.
4.4 Parasitära maskar
Infektion av parasitära maskar förekommer företrädesvis i områden med sämre hygien och är
inte vanligt förekommande i Sverige. Smittspridningen främjas genom gödsling med latrin
som inte genomgått tillräcklig hygienisering. Människans spolmask, Ascaris lumbricoides,
kan ej spridas till djur, inte heller kan djur sprida andra arter av spolmask till människan
(SMI, 2003). I miljön återfinns de parasitära maskarna som ägg som utsöndras via avföringen
och som är infektiösa i sitt larvstadium. Genom att dessa intas via förorenad föda kan äggen
kläckas i tarmen och infektionen är ett faktum. Lindrig infektion med spolmask ger i regel
inga symptom, men astmaliknande besvär kan uppkomma då parasiten passerar lungorna. En
kraftig förekomst kan vara en belastning ur näringsmässig synvinkel men kan också ge
upphov till ett mekaniskt tarmhinder. Honor av den fullt utvecklade masken kan hos en person
infekterad med Ascaris dagligen utsöndra tusentals ägg som via avföringen kan spridas ut i
miljön (Lewis-Jones och Winkler, 1991).
Taenia förekommer hos nöt (saginata) och svin (solium) som utgör mellanvärdar där larven
utvecklas. Smittan överförs till människan vid förtäring av rått eller otillräckligt behandlat
kött och masken tillväxer i tarmen. T. saginata smittar ej från människa till människa,
mellanvärd krävs. T. solium kan däremot smitta direkt mellan människor och ge upphov till
cysticercos där människan utgör mellanvärd. Detta kan ske om man får i sig ägg via mat som
förorenats med mänsklig avföring. Sjukdomsbilden varierar vid infektion av vuxna maskar.
Många patienter saknar symptom, andra lider av bland annat dålig aptit och buksmärtor.
Smittspridning via organiskt avfall förebyggs genom veterinärbesiktning av kött och kontroll
av slakteriavfall samt god livsmedelshygien (SMI, 2003).
4.5 Svampar
Vid kompostering av organiskt avfall kan en del mikrosvampar, t ex Aspergillus fumigatus, få
goda förutsättningar för tillväxt. Andra Aspergillus och Penicillumarter är också vanliga.
Detta kan medföra arbetsmiljömässiga problem genom höga halter sporer i luften i
komposteringsanläggningar (Millner et al., 1977). Inhalering kan framkalla allergiska
reaktioner med allvarliga luftvägssymptom. Flera svamparter producerar toxiner som kan vara
skadliga för människa och djur. Från växande svampar, isolerade från kompostmaterial har
man påvisat bland annat kolväten och terpener. Stark svamptillväxt och produktion av
svampgifter (mykotoxiner) kan ske i organiskt avfall som lagras och hanteras felaktigt. Största
delen av de försök som visat detta har gjorts i laboratoriemiljö, varför risken för exponering i
den naturliga komposteringsmiljön är svår att uppskatta (Rylander, 2001). I Norge är
problemet med mikrosvampar uppmärksammat i samband med användning av matavfall för
grisutfordring. Aflatoxiner som bland annat produceras av Aspergillus flavus har isolerats
flera gånger från prov på matrest vid veterinärhögskolan i Oslo (Amundsen et al., 2001).
4.6 Prioner
Bovin spongiform encefalopati (BSE) är en sjukdom som orsakas av ett smittämne som kallas
prion. Prioner utgör det värsta exemplet på smittspridning när organiskt avfall har använts i ett
kretslopp. Knappast någon annan sjukdom i modern tid har fått sådana omedelbara och
långvariga ekonomiska och politiska konsekvenser i Europa. Smittämnet spreds när infekterat
16
köttmjöl, som innehöll otillräckligt värmebehandlade smittade kadaver, blandades i foder till
nötkreatur i Storbritannien (Smith och Bradley, 2003). En av prionets viktigaste egenskaper är
dess exceptionella motstånd mot nedbrytning. Sjukdomen ger inte upphov till någon reaktion
från kroppens immunförsvar (SJV, 2002). Våren 1996 rapporterades från Storbritannien ett
tiotal särpräglade sjukdomsfall som kom att kallas nya varianten Creutzfeldt-Jacobs sjukdom
(vCJD). Att vCJD kan överföras från BSE-sjuka nötkreatur till människa råder det i dag stor
enighet om. De delar av djuren som anses kunna förmedla smitta är hjärnvävnad (inklusive
ryggmärg), ögon, delar av tarmen och tonsillerna. BSE har inte konstaterats i Sverige, vare sig
hos människa eller djur (SMI, 2003). Smittspridning via infekterat köttmjöl har stoppats, men
inkubationstiden för både djur och människa är flera år. BSE (galna ko-sjukan) har dock ingen
koppling till mänsklig avföring eller avfall från hushåll och ingen direktspridning sker från
organiskt avfall. Vid slakten tas de delar av djuret som skulle kunna innehålla smittämnet om
hand (numera kategori 1-material enligt EG-förordning) och oskadliggörs.
5. Biologisk behandling och hygienisering
Biologisk behandling kan ske under aeroba, anaeroba eller blandade betingelser och under
varierande värmeutveckling. Syftet är att bryta ner organiskt lättnedbrytbart material
(stabilisering) och minska volymen. Processerna medför en hygienisering, bland annat genom
förhöjda temperaturer. Både stabilisering och direkt hygienisering är av betydelse för
smittspridning eftersom ett stabiliserat biologiskt material inte attraherar vektorer via lukt.
Dessutom minskas risken för återväxt. En tillfredställande hygienisering förutsätter att
behandlingen är homogen för hela materialet. Hygienisering och stabilisering kan
åstadkommas genom en enda process eller genom ett separat hygieniseringssteg som åtföljs
av exempelvis rötning som stabiliserar materialet (Stenström, 1996). Ett stort antal
biogasanläggningar för avloppsslam finns vid reningsverk, men dessa behandlas inte närmare
i denna rapport. För en grundlig beskrivning av risker för smittspridning via avloppsslam
hänvisas till en rapport från Naturvårdsverket (NV, 2003).
Utöver biologisk behandling genom kompostering och rötning kan avfall behandlas
fysikaliskt, kemiskt eller i kombinationsprocesser för att åstadkomma en hygieniskt
säkerställd produkt. Jordbrukstekniska institutet (JTI, numera Institutet för jordbruks- och
miljöteknik) gjorde en sammanställning av dessa olika hygieniseringstekniker baserat på
litteraturuppgifter, intervjuer och tidigare försök. I rapporten redovisas bland annat
processbeskrivningar, nedbrytning av materialet, tillämpbarhet på organiskt material,
patogenavdödning och driftserfarenheter för de olika metoderna (Inger et al., 1997).
5.1 Kompostering
Mesofil kompostering innebär aerob nedbrytning i temperaturområdet upp till 45ºC. Termofil
kompostering sker under aeroba förhållanden i temperaturintervallet mellan 45ºC och 65ºC
(70°C). Kompostering ger både en hygienisering och en stabilisering med volymminskning.
Kompostering kan ske i en sluten process i bioreaktor, genom membrankompostering eller via
särskilda applikationer (t.ex. Ag Bag metoden), eller i en öppen process där
strängkompostering är en vanlig metod. Proportionen av olika material till komposteringen
måste justeras för god energibalans och för att undvika begränsningar beroende på för låg
fukthalt, låg lufttillförsel, sterilt material eller för låga näringsnivåer. Relationen mellan
syretillgång och fukthalt är den viktigaste fysikaliska faktorn att ta hänsyn till. Kemiska
parametrar av betydelse är framförallt näringstillgången (kol-kvävekvoten) och pH-värdet
(Haug, 1993). Valet av ursprungsmaterial till komposteringen påverkar i hög grad de faktorer
17
som direkt styr effekten av hygienbehandlingen, såsom pH, fukthalt och konkurrerande
mikroflora (Stenström, 1996).
Vid komposteringen sker en temperaturförhöjning från omgivningstemperatur till det
termofila området. Temperaturen återgår till omgivningstemperatur när materialet brutits ner.
Under processen förändras sammansättningen och koncentrationen av mikroorganismerna i
det organiska materialet. Den värme som alstras vid kompostering till följd av metaboliska
processer kan leda till en tillväxt av olika mikroorganismer i materialet. Nedbrytningen i detta
temperaturintervall utförs t.ex. av värmestabila actinomyceter och svampar. Som tidigare
nämnts kan dessa ge upphov till allergiska besvär vid inandning (Rylander, 2001).
5.2 Rötning
Rötning av organiskt material är en anaerob process som i första hand innebär en biokemisk
stabilisering med produktion av gas som kan tas tillvara, främst koldioxid och metan. Vid
anaerob nedbrytning, där molekylärt bundet syre utnyttjas som syrekälla, utvecklas mindre
energi än vid aeroba förhållanden och processen tar därför längre tid (Warfvinge, 1999).
Behandlingens effekt är varierande gällande reduktion av smittämnen, som vanligen inte är
det primära syftet med processen. Genom extern uppvärmning kan rötningen genomföras
termofilt. Utöver en betydligt bättre hygienisering har detta även andra fördelar, såsom högre
kapacitet, större nedbrytbarhet och högre biotillgänglighet av absorberade ämnen för
nedbrytning (Angelidaki och Ellegaard, 2003). För biogasproduktionen är TS-halt,
temperatur, pH, hydraulisk uppehållstid och lättflyktiga fettsyror av betydelse och enighet
finns om att temperaturen är en faktor av överordnad betydelse (Dumontet et al., 1999).
Miljön i anläggningen kan i sig leda till att patogenerna minskar väsentligt, bland annat kan
hög ammoniumkoncentration ha en viss avdödande effekt på virus. Dessutom är den naturliga
mikrobiella aktiviteten hög (Stenström, 1996).
Även om rötningen i sig reducerar halterna av smittämnen är det vanligt med ett separat
pastöriseringssteg för att hygienisera materialet (Sahlström, 2003). I svenska
biogasanläggningar för organiskt avfall upphettas obehandlat material till 70°C under 1 timme
före den anaeroba nedbrytningen. Detta görs i enlighet med svensk lagstiftning för animaliska
biprodukter (undantag för anläggningar som endast behandlar matavfall) som bygger på EGförordningen (1774/2002). Pastöriseringen sker i regel satsvis medan rötningsprocessen kan
ske i antingen kontinuerliga eller satsvisa system. Vid kontinuerlig drift finns det möjlighet att
en viss del av materialet får en kortare uppehållstid än vad som är önskvärt. Detta måste tas
hänsyn till vid konstruktion av systemen för såväl rötning som kompostering för att uppnå
önskad effekt av exempelvis hygieniseringen.
5.3 Behandlingens inverkan på patogener
Avdödning av mikroorganismer kan ske genom fysikalisk, kemisk och biologisk påverkan.
Mikroorganismernas resistens gentemot uttorkning, högt och lågt pH, mikrobiell antagonism
och konkurrens varierar mellan olika arter. Vid den biologiska behandling som sker genom
kompostering och rötning är temperaturen den faktor som tillskrivs störst betydelse för
avdödningsförloppet och den eventuella förekomsten av patogener i färdig produkt
(Sahlström, 2003). Tillräckligt hög temperatur för avdödning av de mest motståndskraftiga
organismerna säkerställer också avdödning av övriga. Vid höga temperaturer kan
patogeninaktiveringen ensamt åstadkommas av temperaturpåverkan. Traub et al. (1986) fann
att under termofil behandling vid 54,5°C härrörde 32 % av virusinaktiveringen enbart från
temperaturpåverkan. Vid 60°C däremot kunde inaktiveringen helt och hållet tillskrivas den
höga temperaturen. Eftersom vatten leder värme bättre än luft är värmebehandling mer
18
effektiv under fuktiga förhållanden och denaturering av proteinerna i mikroorganismerna är
den inaktiverande mekanismen (Inger et al., 1997).
I en litteratursammanställning av Feachem et al. (1983) anges de kombinationer av tid och
temperatur som krävs för en total avdödning av några vanligt förekommande patogena
organismer i avföringsrelaterat material. En säker värmebehandling motsvarar enligt
diagrammet för så kallade säkra zoner exempelvis en timme vid minst 62°C, en dag vid minst
50°C eller en vecka vid minst 46°C. Sambandet mellan tid och temperatur för olika patogener
har länge varit generellt accepterat. Nyupptäckta patogener har dock identifierats och det finns
också variation i senare publicerade resultat. Det kan ifrågasättas om en säker behandling
uppnåtts efter en vecka vid 46°C.
För behandling av avföring rekommenderar WHO (1989) rötning vid 50°C under 14 dagar
eller kompostering i luftade strängar under en månad vid 55-60°C (med ytterligare 2-4
månader av mogning). Rekommendationer som tagits fram under senare år för exempelvis
avloppsslam och organiskt hushållsavfall bygger på behandling vid liknande temperaturer
(NV, 2002; EU-kommissionen 2000; Danska Miljöstyrelsen 1996), se vidare i avsnittet
Riskhantering genom lagstiftning och certifiering. Enligt Haug (1993) avdödas de flesta
patogener efter 1-2 dagars kompostering vid 55-60°C.
Vinnerås et al. (2003) utförde komposteringsförsök med matavfall och fekalier i laboratorieoch pilotskala där temperaturer på >60°C erhölls. Temperaturerna jämfördes med hjälp av
framtagna ekvationer med vad som krävs för inaktivering enligt Feachem et al. (1983) och
slutsatsen var att det var möjligt att åstadkomma total reduktion (12 log-enheter) av olika
patogener med god säkerhetsmarginal.
Hygienisering vid termofil kompostering av fekalt material undersöktes i ett pilotförsök i
Danmark våren 2002 (Holmqvist, 2004) i temperaturintervallet 50°C till 65ºC. Luftad
kompostering (in-vessel) vid 55ºC under 5 dagar bedömdes ge en tillfredställande
hygienisering av materialet. Salmonella senftenberg 775 W och termotoleranta koliformer
inaktiverades totalt inom ett dygn. Enterokockerna reducerades till låga halter de första två
timmarna, men inaktiverades inte fullständigt. Den tillsatta bakteriofagen Salmonella
typhimurium 28 B överlevde bäst de första dagarna. Avdödningsförloppet av denna
virusindikator tillsammans med naturligt förekommande fekala enterokocker ansågs som ett
effektivt verktyg för bedömningen av hygienstatus vid termofil kompostering. Bendixen
(1995) anger att porcint parvovirus under 1,5 timme vid 70°C reducerades 4 log-enheter.
Även vid konstant hög temperatur är avdödningen av bakterier ofta långsammare mot slutet
av processen, något som visats för EHEC i kogödsel vid 60-70ºC (Jiang et al., 2003).
Utöver temperaturen är processutformningen och hanteringen av materialet av betydelse. Man
måste exempelvis se till att (i det närmaste) allt material uppnår den önskade temperaturen
genom god omblandning i reaktorer eller goda vändningsförfaranden i öppna system.
I sammanfattningen av biologiska behandlingsmetoder av JTI (Inger et al., 1997) beskrivs
patogeninnehållet i produkten efter olika slags behandlingsprocesser, baserat på
litteraturundersökningar. De olika hygieniseringsmetodernas avdödningspotential bedömdes
efter tre kriterier. Inga salmonellabakterier ska vara påvisbara efter behandlingen, inga viabla
parasitägg ska kunna påvisas och antalet fekala streptokocker (enterokocker) ska vara färre än
100 stycken per gram. Litteraturgenomgången visade att teknikerna pastörisering,
kalkbehandling, formalinbehandling samt termofil rötning, kompostering och aerob termofil
19
(slam)stabilisering alla uppfyllde dessa tre hygieniseringskrav. I en dansk sammanställning
ansågs kalkbehandling som medförde pH>12, bestrålning (300 K.rad) och pastörisering (70°C
i 30 min) alla medföra en god patogenreduktion, men behandlingarna måste följas av en
stabilisering för att undvika tillväxt av patogena bakterier som överlevt i lågt antal eller
tillförts genom kontamination (Ilsöe, 1993). Torkning och kompostering rapporterades av Pell
(1997) vara användbara metoder för att minska smittspridningsrisken med gödselburna
zoonoser.
För prioner är det enda kända sättet att totalt förstöra dessa en förbränning vid hög temperatur.
En sterilisering vid 133ºC i 20 minuter och under 3 bars tryck av infekterat material har
förhindrat sjukdom vid infektionsförsök med möss (Steineck et al., 2000). Sterilisering
(121ºC) krävs även för att inaktivera bakteriesporer.
5.4 Indikatororganismer som mått på patogenförekomst
För att bedöma hygienisk kvalitet har så kallade indikatororganismer länge använts istället för
att direkt försöka påvisa olika patogener. Analyser av indikatororganismer bör vara enkla och
inte alltför tidskrävande. Direktanalyser av patogener är ofta kostsamma och mer
komplicerade. Fekala indikatorer förekommer naturligt i avföring och används exempelvis
som mått på förorening av dricksvatten och för att bedöma om ett badvatten är påverkat av
avloppsvatten. De indikatorbakterier som vanligen används idag är koliforma bakterier, E.
coli, intestinala enterokocker och clostridier (Clostridium perfringens) och kan kompletteras
med analys av bakterievirus, så kallade bakteriofager. Även vid kvalitetsbedömning av
livsmedel används olika indikatororganismer som mått på patogenförekomst. Utöver några av
de ovan nämnda används exempelvis gruppen Enterobacteriaceae till vilken de koliforma
bakterierna hör. Analys kan också ske av de i livsmedel toxinbildande bakterierna Bacillus
cereus och stafylokocker samt av mikrosvampar såsom mögel och jästsvampar (SLV, 2004).
Olika indikatororganismer kan även användas för att bedöma hur effektivt en viss behandling
eller process reducerar patogener.
Traditionellt har indikatorbakterier använts som ett mått på fekal påverkan vid bedömning av
smittrisker, men i och med att kunskapen om olika patogener och deras egenskaper ökat har
dessa indikatorer börjat ifrågasättas som ett generellt mått på risk. I många fall vet man att en
patogen mikroorganism har en betydligt längre överlevnad än indikatorbakterierna och större
motståndskraft mot behandlingsprocesser. Analys av indikatorbakterierna kommer då att
underskatta riskerna. I andra fall kan det ha skett en tillväxt av indikatorbakterier som inte
motsvaras av eventuellt förekommande patogener och risken kan då i stället överskattas (NV,
2003).
Enterokocker (fekala streptokocker) har tidigare föreslagits som den mest lämpade
indikatorbakterien för att validera hygieniseringen i biogasanläggningar (Larsen et al., 1994).
I en senare studie har de också ansetts mer lämpade som processindikator vid kompostering
än E. coli, eftersom de anses ha en högre temperaturtålighet. Enligt Sahlström (2003) har
enterokockerna (FS-metoden) dock ett begränsat värde vid processtemperaturer >55°C och
nya indikatorer behöver därför utvärderas. Enterokocker och E. coli har tillsammans med
Salmonella föreslagits som kontrollparametrar för slam (NV, 2002), men i regler för
produkter från komposterings- och biogasanläggningar är Enterobacteriaceae och Salmonella
dominerande.
För att följa överlevnaden av temperaturtåliga virus har parvovirus föreslagits som en lämplig
(konservativ) indikator genom dess extrema temperaturtålighet (Lund et al., 1996).
20
Bakteriofager har använts som indikatorer för att studera överlevnaden av virus.
Utvärderingar pågår gällande Salmonella typhimurium fag 28B som termoresistent
virusindikator vid behandling av organiskt avfall. Bakteriofagens överlevnad jämförs med
porcint parvovirus, vid temperaturer mellan 50°C och 70°C (SVA, 2004d).
I många u-länder är den huvudsakliga risken för patogener ofta relaterad till förekomsten av
parasitära maskar. En säker användning av avloppsvatten förutsätter därför en hög avskiljning
av dessa maskar. Detta är bakgrunden till Engelbergstandarden inom WHO, som kräver en
reduktion i utgående avloppsvatten till <1 nematod per liter. Nematoder, däribland Ascaris,
Tricuris och hakmask, är en grupp av maskar vars ägg är mycket tåliga. Engelbergstandarden
sätter inga krav på förekomsten av andra protozoer, exempelvis Entamoeba och Giardia,
eftersom de strikta reglerna för nematoder även säkerställer hygienen avseende protozoerna
(WHO, 1989). När nematoderna inte längre är viabla kan man vara tämligen säker på att även
övriga parasitära maskar är döda (Feachem et al., 1983). Livsdugliga Ascaris ägg har påvisats
i biogasanläggningar efter så lång tid som 4-9 månader, se Stenström (1996). I Sverige har
A. suum i flertalet undersökningar använts som en modellorganism, bland annat för att följa
patogenavdödningen i exempelvis slam och fekalier.
Ett exempel på hur indikatorer och patogener används för att mäta hygienisk kvalitet är de
amerikanska reglerna för slamanvändning. Under 1999 presenterade USEPA ett omfattande
dokument med föreskrifter. Här finns specificerade behandlingsmetoder för två klasser, klass
A och klass B. Inom klass A ska patogena mikroorganismer vara reducerade till ”obefintliga
nivåer”. Kontrollkraven på detta material är Salmonella <3 MPN, enteriska virus <1 PFU och
viabla (livsdugliga) nematoder <1 per 4 g TS. Som alternativ till kontollen av Salmonella
anges att fekala koliformer ska vara <1000 MPN per g TS (NV, 2003; EPA, 1999). I Norge
har man valt att tillämpa liknande kvalitetskrav för slam.
5.5 Återinfektion och återväxt i behandlat material
Återinfektion och återväxt av patogener i hygieniserat organiskt material är ett känt problem
som dokumenterats i flera studier. Återinfektion kan ske genom att ett behandlat material där
patogener avlägsnats åter tillförs patogener från någon yttre källa. Vid öppen lagring av
kompost eller biogödsel skulle detta exempelvis kunna ske genom att fågelspillning
innehållande en patogen (t.ex. Salmonella) hamnar i materialet. Det kan även ske vid
oförsiktig eller olämplig hantering av den behandlade produkten. Återinfektion via transporter
har dokumenterats av SVA och beskrivs närmare i avsnittet Bedömning av mikrobiologiska
risker.
Bakterier är de enda mikroorganismer som kan återväxa i organiskt avfall. Om bakterier åter
tillförs materialet via återinfektion eller om materialet även efter behandling innehåller ett
fåtal bakterier kan återväxt ske om förhållandena ändras så att tillväxt är möjlig. För kompost
har detta noterats även under behandling då vändningsförfarandet kan göra så att
temperaturen och andra faktorer blir lämpliga för tillväxt i vissa zoner (Ilsöe, 1993). En väl
stabiliserad kompost innehåller mindre av lättnedbrytbara ämnen vilket minskar risken för
återväxt. Även om pastörisering efter rötning vore mer ekonomiskt är risken för återväxt
större än om pastöriseringen sker före rötningsprocessen (Sahlström, 2003). Ward et al.
(1999) visade att Salmonella och totala koliformer inte tillväxte i rötat avfall som pastöriserats
i 70°C under 30 minuter.
21
5.6 Patogenförekomst i komposteringsprodukter
Halten av mikroorganismer före, under och efter strängkompostering undersöktes i danska
anläggningar för strängkompostering av avloppsslam (Vallö) respektive organiskt
hushållsavfall (AFAV) under fyra respektive elva komposteringsförlopp (Ilsöe, 1993).
Strängkomposteringen vid AFAV skedde på luftad öppen platta där temperaturen i materialet
höll 50-70°C. Komposten vändes ungefär en gång per månad och lades därefter till
efterkompostering i strängar. Halterna av koliforma bakterier och fekala streptokocker
(enterokocker) reducerades i de olika AFAV-försöken med upp till 7 log-enheter, men ökade
igen under efterkomposteringen. Denna tillväxt förklarades med att den termiska
inaktiveringen gav upphov till en god tillväxtmiljö eftersom den konkurrerande mikrofloran
då var lägre. I komposteringen av avloppsslam (Vallö) reducerades antalet koliformer 1 - 6
log-enheter och fekala streptokocker 3,3 - 5 log-enheter i försöken.
I anläggningarna såväl i Vallö som i AFAV påvisades Salmonella i råmaterialet. I Vallö
kunde det efter ca en månads kompostering inte längre påvisas Salmonella, ej heller i prov på
färdig kompostprodukt. I AFAV-anläggningen kunde Salmonella överleva den första veckans
kompostering i 60 % av komposteringsförloppen där de påvisats i det råa avfallet, men kunde
inte detekteras i den färdiga kompostprodukten. Störst reduktion av bakterier åstadkoms där
omsättningen av organisk torrsubstans var högst. Såväl omsättningen av organisk torrsubstans
som bakteriereduktion var signifikant bättre där stängkomposterna luftades före
vändningarna, jämfört med där detta ej gjordes. Det fanns däremot inte någon direkt
korrelation mellan bakteriereduktion och temperaturen under komposteringen (Ilsöe, 1993).
Under 1999 påbörjade Nordiska ministerrådet en kartläggning av den hygieniska kvaliteten
vid nordiska komposteringsanläggningar. Vid 16 fullskaleanläggningar undersöktes halterna
av E. coli, enterokocker, Enterobacteriaceae och Salmonella i blandat råmaterial,
hygieniserad kompost samt i färdig kompost. Anläggningarna behandlade källsorterat
biologiskt nedbrytbart hushållsavfall, kommunalt avloppsslam, grönavfall och hästgödsel i
olika kombinationer. I anläggningar för strängkompostering av hushållsavfall eller slam
reducerades halten bakterier dåligt under hygieniseringsfasen beroende på återväxt efter
vändning. Däremot eliminerades bakterierna effektivt i anläggningar för endast grönavfall där
näringsfattigt råmaterial inte tillät någon större återväxt av bakterier (NMR, 2002). Vid
strängkompostering av hushållsavfall eller avloppsslam var stabiliseringsfasen mycket viktigt
för att säkra en slutprodukt med låga halter av fekala bakterier. Vid hälften av de utvärderade
slutna anläggningarna reducerades bakteriehalterna effektivt genom hygieniseringen vilket
indikerade en homogen behandling med värmetillförsel till hela materialet. Vid en tredjedel
av anläggningarna var däremot reduktionen liten eller obetydlig, vilket förklarades med
otillräcklig (lägre än 55ºC) eller inhomogen värmebehandling (NMR, 2002).
Hygieniseringen i en anläggning med kompostering av fast kommunalt avfall undersöktes
från råmaterial till mogen kompost och långtidslagring (1 år) i Frankrike (Deportes et al.,
1998). Ascaris, Salmonella, Shigella samt olika indikatorbakterier reducerades
tillfredställande genom komposteringen. Den initiala halten fekala koliformer i råmaterialet
(2,1x108 cfu/g TS) minskade till <100 cfu/g TS inom 20 dagar. Fekala streptokocker
(enterokocker) med ursprungshalt 8,7x108 cfu/g TS minskade till 8,4x104 cfu/g TS i mogen
kompost. Shigella påvisades inte medan Ascaris kunde påvisas under 21 dagar och
Salmonella under 57 dagar. Förekomsten av patogener i komposterat hushållsavfall som
innehöll blöjor undersöktes av Gerba et al. (1995). Inga enterovirus, Giardia eller
Cryptosporidium påvisades i 101-203 dagar gammalt material som komposterats vid 57-70°C.
22
I ett av proven påvisades dock Salmonella. De flesta av dessa organismer avdödades alltså
under komposteringen eller reducerades till nivåer under detektionsgränserna, alternativt
fanns ej i avfallet före det komposterades.
I en studie av Gale (2004) bedömdes risker för boskap vid återföring av kompost till jordbruk,
producerad från restaurangavfall innehållande kött. Separering av köttet vid källan,
komposteringsprocessens effektivitet och överlevnad och utspädning i jorden var faktorer som
ansågs bestämma risken. Den sammantagna patogenreduktionen i komposteringen bestämdes
i hög grad av huruvida slutprodukten kontaminerades av obehandlat material. Förvaring vid
60°C grader under två dagar rekommenderades för att säkerställa en hygienisk slutprodukt.
5.7 Patogenförekomst i produkt från biogasanläggningar (biogödsel)
I svenska biogasanläggningar rötas gödsel med avfall från slakterier, hushåll, restauranger,
livsmedelsindustri och garverier. Vanligen finns ett separat pastöriseringssteg som värmer upp
materialet till 70ºC under 1 timme. Denna behandling är ett krav från Jordbruksverket (i
enlighet med gällande EG-förordning) för att anläggningen ska få röta animaliska biprodukter
tillhörande kategori 2-material där gödsel ingår, vilket också ger förutsättningar för en god
hygienisk standard på slutprodukten (se avsnittet Riskhantering genom lagstiftning och
certifiering).
SVA undersökte för några år sedan förekomsten av patogener och indikatororganismer i
biogasanläggningar vid olika tidpunkter under ett års tid (RVF, 2001). Fördjupade
undersökningar gjordes på anläggningarna i Linköping, Kalmar, Kristianstad och i Laholm.
De tre första tillämpar uppvärming, satsvis hygienisering och mesofil rötning. I Laholm
tillämpas kontinuerlig hygienisering före mesofil rötning. Prov togs före och efter
pastörisering och rötning, från anläggningarnas lagertankar och från två gårdslager.
Hygieniseringen avsåg att hålla 70ºC vid alla anläggningarna under 1 timmes tid. I Linköping
avlägsnades undersökta patogena bakterier helt och indikatororganismerna delvis under
processen som helhet, men sporbildande bakterier (Clostridium perfringens och Bacillus spp.)
påvisades i alla prover. Samma mikrobiologiska resultat gällde för Kalmar, som dock hade en
otillräcklig hygieniseringstemperatur (<70ºC) och brister avseende fordonstvätten. Vid
anläggningen i Kristianstad påvisades Salmonella efter hygieniseringen och på gårdslager
även EHEC. Samma typ av Salmonella kunde påvisas i det inkommande substratet och i den
färdigbehandlade rötresten vid ett av gårdslagren. Efter pastöriseringen hade
återkontaminering troligen skett under transport till gårdslagret. Anläggningen i Laholm
uppfyllde inte kravet på hygienisering 1 timme vid 70ºC. Utöver höga halter av enterokocker
påvisades även Campylobacter i gårdslager (RVF, 2001). Det bör påpekas att nämnda
anläggningar idag vidtagit åtgärder för att komma tillrätta med dessa problem (Hellström,
pers. meddelande).
I Danmark har patogenreduktion i 11 biogasanläggningar undersökts inom ramen för det
veterinära försöksprogrammet under 1992 till 1994, vilket rapporterats av Bendixen (1995). I
de danska anläggningarna med behandling vid mesofila och termofila temperaturer rötades
gödseln tillsammans med organiskt avfall. Material kom från slakterier och blandades med
hushållsavfall och slam från avloppsreningsanläggningar. Förekomst av Salmonella,
enterokocker (fekala streptokocker), Listeria och Yersinia i husdjursgödning/gödsel och avfall
av olika härkomst undersöktes i fyra försöksserier. Undersökningarna ledde till danska
kriterier för kontrollerad hygienisering och vägledning avseende transport och hantering av
gödsel och avfall (Bendixen, 1995).
23
I prov från mag-tarminnehållet i slaktade djur och i flotationsslam från slakteriernas
spillvatten fanns riklig förekomst av patogena bakterier. Avfall från vegetabiliska industrier
innehöll sällan animaliska smittämnen. I källsorterat hushållsavfall påvisades stora mängder
enterokocker (fekala streptokocker), vilket indikerade fekal inblandning från människor eller
djur. Hög förekomst av salmonellainfektioner hos danska svin, fjäderfä och nötboskap
avspeglade sig i såväl gödsel som animaliskt avfall, men även i hushållsavfall och kommunalt
avfall fanns höga halter Salmonella. I dessa danska undersökningar konkluderade man att
enterokocker var en användbar indikatorgrupp för patogenreduktion och att en reduktion på
minst 4-log behövdes för att få en godtagbar produkt. Undersökningarna på anläggningarnas
patogenreducerande kapacitet visade att mesofila reaktortankar (under 50ºC) endast
reducerade enterokocker med 1-2 log vilket bedömdes som otillräckligt. I termofila
anläggningar (>50ºC) uppnåddes en effektiv inaktivering av enterokocker (3-4 log), dock ej
av sporbildande bakterier och animaliska parvovirus (Bendixen, 1995).
Vid en konferens i Stuttgart-Hohenheim (mars 1999) som behandlade smittriskerna med
produkter från biogasanläggningar konstaterades att en fullgod hygienisering av bakterier,
virus och parasiter kan ske vid termofil behandling, men inte direkt vid mesofil rötning.
Under hygieniskt säkerställda former kan produkterna återanvändas i lantbruk. En
slutproduktskontroll ansågs inte tillräcklig utan bör kompletteras med en processvalidering
och en processkontoll. Sammansättningen av ingående avfallsprodukter, transportkedjan och
själva processen är avgörande både för slutproduktens användbarhet ur hygienisk synvinkel
och dess användbarhet på jordbruksmark. I en tidigare rapport om kompostkvalitet betonades
däremot behovet av bättre kontroll av slutprodukten (Johansson et al., 1997).
6. Överlevnad av patogener från kompost och
biogödsel på mark
De hygieniska riskerna med slutprodukterna efter kompostering eller rötning beror på hur
eventuella kvarvarande patogener överlever i miljön (marken). Endast bakterier och svampar
kan tillväxa i miljön. Virus och parasiter tillväxer endast i den mänskliga eller animala
värdorganismen. Tillväxt i miljön förutsätter gynnsamma förhållanden, bland annat avseende
näringstillgång, fukthalt och omgivande temperatur. Överlevnaden av patogener är vanligen
längre vid låg temperatur och avdödningen ökar med ökande temperatur. Förutsättningarna
för tillväxt av bakterier som är patogena för varmblodiga djur är vanligen bäst mellan 35°C
och 40°C. Under 25°C förväntas inte någon direkt tillväxt.
Förutsättningarna för överlevnad varierar mellan olika grupper av patogener och mellan arter
inom varje grupp (Stenström, 1996). Den vedertagna avdödningsmodellen för främst bakterier
och virus är en exponentiell funktion av första graden. Många gånger extrapolerar man denna
och använder tiden för 90 % reduktion (T90) som ett mått för att jämföra
reduktionshastigheten mellan olika organismer. En litteratursammanställning av olika
indikatororganismers och patogeners överlevnad i jord gjordes i en svensk-dansk studie där
riskerna med att använda fekalt material i trädgårdar skulle utvärderas (Arnbjerg-Nielsen et
al., i tryck). Rapporterade avdödningsdata användes för att uppskatta T90 för respektive
organism och i ett senare skede anpassades de uppskattade värdena till nordiskt sommarklimat
och användes som fördelningar i riskberäkningarna (tabell 5).
24
Överlevnaden på markytan är generellt sämre än i jorden under, eftersom mikroorganismerna
utsätts för högre temperaturer, UV-strålning genom solljuset och lägre fuktighet. Den
naturliga mikrofloran i marken konkurrerar med eventuellt tillförda patogener, men denna
effekt på avdödningen är svår att mäta. Överlevnaden på gröda varierar också beroende på hur
väl skyddade mikroorganismerna är för värme, UV-strålning och uttorkning.
Tabell 5. Indikatororganismers och patogeners avdödning (angiven som tid för 90 %
reduktion, T90) i jord i lågt och högt temperaturområde samt vid 11°C angivet med variation
(Arnbjerg-Nielsen et al., i tryck)
Modellorganism
4°C/lågt
temperaturområde
T90 (dagar)
20°C/högt
temperaturområde
T90 (dagar)
11°C/nordisk
temperatur
sommartid
Typiskt
Variation
Indikatororganismer
1
E.coli
1
Enterokocker
Bakteriofager
20-100
20-80
10-100
15-70
15-50
5-50
60
50
55
28 - 92
26 - 74
19 - 90
20-50
15-35
35
25
23 - 47
13 - 37
10-50
50-100
5-30
10-50
30
75
14 - 46
55 - 95
20-40
40-950
5-20
30-400
30
495
22 - 38
131 - 860
15-100 (på jord)
625
375 - 925
Bakteriella patogener
Salmonella
1
EHEC
1
10-40
Virus
Rotavirus
Hepatit A
Parasitära protozoer
Giardia
Cryptosporidium
Parasitära maskar
Ascaris
1
250-1000 (i jord)
Eventuell tillväxt ej medtagen.
Reduktionen av indikatororganismer är jämförbar med flera patogena bakterier och virus
medan överlevnaden är längre för parasiter (tabell 5). Reduktionen av enterokocker i jord kan
vara något snabbare än för E. coli. Motsatta förhållanden har dock rapporterats för fekalt
material. Överlevnadsstudier av bakterier, bakteriofager eller olika parasiter har baserats på
både naturligt förekommande halter av dessa organismer och på tillsats av valda organismer i
kontrollerade försök. Genom tillsättning i höga halter kan avdödningsförloppet följas under en
längre tid.
Bland de bakteriella patogenerna har Salmonella rapporterats kunna överleva mer än sex
månader, t. ex. S. dublin tillsatt i nötgödsel som förvarats utomhus under vintern; se referenser
i Albihn och Stenström (1998). Gynnsamma förhållanden kan förlänga överlevnaden eller
stimulera tillväxt. Något kortare överlevnad förväntas av EHEC som också kan tillväxa i
miljön. I en färsk studie från USA undersöktes överlevnaden av en icke-virulent E. coli
O157:H7 tillsatt i förhöjda halter (107 cfu/g) till kompost från tre olika slags gödsel. Med
början i oktober undersöktes överlevnaden i jord, sallad och persilja. Bakterien påvisades i
komposttäckt jord 154-217 dagar och i sallad och persilja 77 respektive 177 dagar (Islam et
al., 2004). Även vid högre temperaturer har hög överlevnad iakttagits för denna bakterie.
Wang et al. (1996) rapporterade överlevnaden av E. coli O157 vid +37ºC till mellan 40 och
50 dagar i gödsel från nötboskap.
25
Bakteriofager kan fungera som modeller för hur humana virus transporteras i mark och fäster
till olika slags partiklar, men används också som mått på viruspartiklars överlevnad. Antalet
överlevnadsstudier för bakteriofager eller för virus i mark är begränsade. Arnbjerg-Nielsen et
al. (i tryck) refererar till en dansk studie där överlevnad av rotavirus i jord visades upp till ett
halvår. Vid sommartemperaturer i Florida uppskattades överlevnaden av rotavirus till 2-4
veckor, vilket skulle ge ett T90 på maximalt 1-2 veckor (Arnbjerg-Nielsen et al., i tryck).
Överlevnaden av hepatit A rapporteras också där T90 anges till 35 dagar vid +25°C. Dessa
värden motsvarar reduktionen i fekalier och en lägre temperatur ger längre överlevnadstid.
Överlevnaden av patogener i miljön beror på konkurrensen från andra mikroorganismer. En
längre överlevnad beräknas i en miljö med få andra mikroorganismer som konkurrerar om
näringsämnen eller fungerar som predatorer (livnär sig på andra mikroorganismer)
(Stenström, 1996). Pietronave et al. (2004) undersökte hur den sammanlagda mikrofloran i
färdig kompost minskar tillväxten av tillsatta Salmonella arizonae och enteropatogena E. coli.
Vid jämförelse av steril och icke-steril kompost var tillväxten långsammare i den icke-sterila
komposten. I en annan studie visades högre inaktivering av tillsatta poliovirus i blandat avfall
jämfört med i samma avfall som var steriliserat, vilket också gällde för Hepatit A (Deng och
Cliver, 1995).
För de parasitära protozoerna är dock överlevnaden i mark och fekalier likartad (ArnbjergNielsen et al., i tryck). Jenkins et al. (2002) gjorde en grundlig överlevnadsstudie av
Cryptosporidium i olika jordar vid olika temperaturer och fukthalt. Jordtypen hade en
signifikant påverkan på överlevnaden. Utöver temperaturen inverkade också pH på
överlevnadstiden, med en snabbare inaktivering i sur jämfört med neutral jord. Stor variation
noteras mellan olika studier.
Ascarisägg som framförallt är tåliga vid lägre temperatur avdödas enligt Feachem et al.
(1983) relativt snabbt över 45ºC. Överlevnadstider av Ascaris i jord har angetts till alltifrån 1
månad till extremvärden som 14 år (Lewis-Jones och Winkler, 1991). Gaasenbeek och
Borgsteede (1998) fann att anaeroba förhållanden inte nämnvärt påverkade överlevnaden,
med 80 % överlevnad efter 10 veckor. Samma studie visade att ägg från A. suum i svinträck
under torra och soliga utomhusmiljöer överlevde 2-4 veckor, medan våta och skuggiga
förhållanden resulterade i 90 % överlevnad efter 8 veckor. Uttorkning anses vara en viktig
mekanism för inaktivering på grödor. I tabell 5 anges ett medelvärde för kända
reduktionshastigheter för parasitägg i jord och på markytan (Arnbjerg-Nielsen et al.).
7. Smittspridning vid behandling och hantering av
organiskt avfall
Spridning av infektioner kan ske genom direkt eller indirekt smittspridning. Definitionen på
direkt smittspridning är att den sker från en person till en annan vid direkt kontakt. När det
gäller hantering av organiskt material utgörs den eventuella hälsorisken därför av indirekt
smittspridning. Detta innebär vanligtvis att patogenerna sprids med ett bärarmaterial, i detta
fall otillräckligt behandlad (eller återinfekterad) kompost eller biogödsel, vidare via vatten,
jord eller gröda. Smittspridningen kan också vara vektorburen, det vill säga ske via djur som i
sin tur inte nödvändigtvis blir sjuka eller infekterade, exempelvis fåglar och smågnagare.
Vektorer kan sprida smitta rent mekaniskt genom att transportera patogener via de yttre
26
delarna av kroppen. Vektorspridning kan även ske direkt från kompostering om denna sker
relativt öppet. Spridning av Campylobacter har exempelvis rapporterats ske genom att
måsfåglar förorenat en öppen vattenreservoar (TemaNord, 1994). Indirekt smittspridning
inkluderar också luftburen smitta på längre avstånd.
7.1 Användning av kompost och biogödsel
Biogödsel från de svenska biogasanläggningarna, under 2002 ca 189 000 ton och under 2003
ca 217 000 ton, avsattes helt och hållet inom jordbruket. Av färdigbehandlad kompost från
svenska anläggningar uppgick avsättningen under 2002 till ca 114 000 ton och under 2003 till
ca 136 000 ton. Den största andelen kompost gick under 2003 till intern avsättning, 60 000
ton vilket motsvarar 44 %. Intern avsättning innebär att komposten används för täckning av
deponier inom kommunen, antingen i täckskiktet eller i vegetationsskiktet (Hellström, pers.
med.). Den näst största delen, 51 000 ton vilket motsvarar 37 %, gick till jordförbättring och
jordförbättringsmedel. Tredje största andelen, 23 000 ton, gick till annan extern avsättning
och motsvarade 17 %. Endast 1 % gick direkt till jordbruk vilket motsvarar 1 600 ton (figur
1). Andelen som gick till jordbruk och jordförbättringsmedel var mindre under 2003 jämfört
med 2002. Oavsett avsättningsområde uppstår exponering i större eller mindre grad för den
som hanterar produkten.
Jordbruk
Jordprodukter &
jordförbättringsmedel
Annan extern
avsättning
Intern avsättning
Figur 1. Avsättning av kompost från svenska anläggningar 2003 på viktbasis baserat på
enkäter under 2004 (Hellström pers. meddelande). Totalt sett avsattes ca 136 000 ton, vilket
motsvarar 97 % av den totala mängden producerad kompost,vilket kan jämföras med 86 %
under 2002.
7.2 Exponeringsvägar i hanteringskedjan
Praktiskt sett kan man dela upp spridningsvägarna efter hanteringskedjan (figur 2). Vid
anläggningarna hanteras produkterna i olika steg som kan innebära exponering för människor.
Slutprodukten från anläggningarna transporteras till mellanlagring och vidare till avsättning.
Även efter avsättningen kan exponering ske, exempelvis genom inblandning i jord. Halter av
patogener i slutprodukten, och därmed risken, minskar med tiden beroende på överlevnad i
materialet. Risken vid direkt kontakt med den organiska slutprodukten uppfattas ibland som
den största. Smittspridning kan då ske genom oavsiktligt intag av materialet, antingen genom
stänk eller att man genom förorenade händer får i sig materialet direkt eller förorenar
livsmedel.
27
Människor
och djur
Inkommande
material
I. Hygienisering
I. Kompostering
Transport/
hantering
II. Rötning
II. Stabilisering
Transport/
hantering
Vektorer
(fåglar etc)
Lagring
och
avsättning
Transport/
hantering
Till gröda vid
spridning
eller efteråt
Markavrinning
Figur 2. Möjliga spridningsvägar för patogener till människa och djur vid kompostering eller
rötning med avsättning på mark.
Risken vid spridning av en kontaminerad slutprodukt är till stor del beroende på
spridningsmetod. En marknära metod minskar exponeringen och ett torrt material innebär
mindre risk för stänk. Omedelbar nedmyllning eller injektering minskar ytterligare risken för
exponering av djur och människor. Finns patogener kvar i jorden kan dessa transporteras via
marken till grundvattnet, och risken för detta är mindre om en relativt fast produkt sprids.
Genom kraftiga regn kan organismerna transporteras vidare. Djur och människor kan sedan
infekteras via dricksvatten eller badvatten. Olika modeller för transport av patogener genom
avrinning har föreslagits, men mycket kvarstår för att förstå interaktionen mellan organismer
och jordpartiklar (Tyrrel och Quinton, 2003).
Den kanske mest uppenbara risken för infektionsspridning är via gröda som gödslats med
förorenat organiskt material. Några direkta samband mellan smittspridning och infektioner via
gröda har dock ej rapporterats för människor (Stenström och Carlander, 1999). Däremot finns
kopplingar mellan sjukdomsfall och gröda (grönsaker) som bevattnats med avloppsvatten.
Även genom liknande avsättning, exempelvis spridning på grönytor, ser exponeringsvägarna
ut på motsvarande sätt, även om spridning via gröda då som regel inte är aktuell (NV, 2003).
Denna risk kan begränsas genom restriktioner för vad kompost och biogödsel får användas
till.
8. Bedömning av mikrobiologiska risker
Biogödsel och kompost omnämns i flera sammanhang samtidigt i denna rapport. Riskerna för
de två produkterna skiljer sig dock åt på flera sätt. Ingående råmaterial varierar för alla
anläggningar, men fraktionerna djurgödsel och slakteriavfall behandlas som regel inte genom
kompostering utan endast genom rötning. Gödsel förekommer dock i svenska anläggningar
för kompostering och då oftast från häst (Hellström, pers. meddelande). Ingående fraktioner
kan således innehålla en betydande mängd patogener och är en primär riskfaktor att hantera.
Vid rötning av gödsel och slakteriavfall (kategori 2-material) krävs pastörisering vid 70°C
under 1 timme, vilket bidrar till att riskerna med detta material begränsas. Rötningsprocessen
sker dessutom i en reaktor vilket minskar exponeringen för både människor och djur (jämfört
med ett öppet system) och jämna temperaturförhållanden kan erhållas. Även om
28
pastöriseringssteget föregår huvudprocessen kan slutprodukten vara känslig för återinfektion.
Det är därför av största vikt att efterföljande hantering, transport och eventuell lagring sker på
ett hygieniskt säkert sätt. Undersökningen av SVA och RVF (RVF, 2001) visade att de flesta
anläggningar spolade ur tanken på transportfordonet med högtryckstvätt och hett vatten innan
man fyllde på med biogödsel. I tanken på fordonen fanns omrörare för att substratet inte
skulle sedimentera under transporten. Material kan lätt fastna i dessa propellrar och det räcker
inte med att bara spola med hett vatten för att få bort detta. När biogödseln sedan fylldes på
fanns risk att den återsmittades i transportbilen.
Även i den danska studien (Bendixen, 1995) framhölls att det inte bara är själva behandlingen
utan hela transportkedjan som måste kvalitetssäkras. Här utgör transporterna av det
obehandlade och det behandlade materialet viktiga steg för att undvika en återinfektion av
materialet. I Danmark som har förhållandevis många anläggningar, totalt ca 130 stycken för
gemensam rötning av gödsel, slaktavfall och organiskt avfall från livsmedelsindustri, jordbruk
och kommuner, rekommenderas användningen av slutna transportbehållare för fast avfall.
Man rekommenderar också speciell utrustning vid pumpning av de flytande fraktionerna,
liksom att själva anläggningen ska uppdelas i ”förorenade” och ”rena” zoner.
Kompostering kan ske antingen i reaktor eller i öppna system. I Naturvårdsverkets allmänna
råd förordas dock åtminstone täckning, vilket också definieras som ett slutet system. Täckning
av en kompost kan göras med tidigare komposterat material med hög mognadsgrad eller annat
organiskt material samt med textil- eller plastmaterial. Täckskiktet minskar exponeringen för
människor och djur och ger möjlighet till en jämnare temperaturfördelning. En
temperaturgradient går dock inte att undvika helt och det är viktigt att kontrollera att allt
material utsätts för de rekommenderade temperaturerna. Genom beräkningar kan antalet
vändningar som behövs för att (i stort sett) allt material ska exponeras för önskad temperatur
fastställas. Risken för återväxt av bakterier efter avslutad kompostering omfattar bland annat
Salmonella och EHEC, enligt vad som beskrivits i föregående avsnitt. I en studie av Sidhu et
al. (1999) undersöktes potentialen för återväxt i komposterat material (avloppsslam) och både
E. coli samt flera olika typer (serovarianter) av Salmonella visades ha god tillväxt. Detta var
dock i steriliserat kompostmaterial där konkurrensen från naturligt förekommande
mikroorganismer är mindre.
Hälsorisker relaterade till kompostering tillsammans med en riskanalys för befolkningen i
närheten av anläggningarna redovisades i en litteratursammanställning av Rylander (2001).
Det konstaterades att kompostering av organiskt material ger upphov till kraftig tillväxt av
mikroorganismer, främst värmeresistenta actinomyceter och av svampar (Aspergillus).
Luftburen exponering ansågs utgöra den största hälsorisken och i komposteringsanläggningar
har mängder på upp till 107 levande mikroorganismer påvisats per m3 luft. Luftburen
exponering kan ge upphov till toxisk pneumoni, luftvägsinflammation och allergisk alveolit.
Risken för infektioner till följd av sjukdomsframkallande mikroorganismer bedömdes dock
vara mycket liten.
Både svampar och bakterier avger speciella ämnen, exempelvis endotoxiner (från Gramnegativa bakterier), som kan framkalla inflammation och påverka immunförsvaret. Andra
ämnen har förmåga att framkalla överkänslighet, exempelvis allergi. Svampar kan bilda
specifika gifter beroende på arten, såkallade mykotoxiner. Vid den tillväxt av
mikroorganismer som sker under komposteringen avges hundratals olika flyktiga ämnen som
exempelvis terpener, aldehyder, fettsyror och alkoholer som kan ge hälsopåverkan (Rylander,
2001). Hälsoeffekter på miljön att ta ställning till vid behandling i kompost- och
29
rötningsanläggningar omfattar, enligt Rylander, förutom klinisk sjukdom också tillstånd där
reaktionen hos en individ på en miljöpåverkan påverkar fysiologiska reaktioner eller den
subjektiva upplevelsen av miljön.
I en riskvärdering för förhållanden i Storbritannien beräknades risken för BSE hos människor
som konsumerade råa grönsaker från slamgödslad mark vara acceptabelt låg (Gale och
Stanfield, 2001). Risken för boskap som betar beräknades vara 7 på 100 000 om så mycket
som 1 % av hjärna och ryggmärg från slakterier hamnade i det kommunala avloppsvattnet. Ett
värsta fall-scenario användes i riskvärderingen där ingen avdödning antogs ske under
slambehandlingen eller i jorden efter spridning. Detta scenario skulle kunna jämföras med att
otillåtna produkter från slakterier hamnar i en biogasanläggning för annat organiskt avfall.
I den norska rapporten av Amundsen et al. (2001) efterlystes ytterligare kunskap om
smittämnen och deras förekomst i matavfall för att kunna värdera smittriskerna relaterade till
organiskt avfall. Risken att smitta genom importerade matvaror kan spridas till djur och
människor via matavfall behöver kartläggas bättre. I rapporten efterfrågades också en
metodutveckling för analys av parasitägg och bättre kännedom om förekomst och
behandlingens påverkan på mykotoxiner och svamp.
För några år sedan genomfördes en analys av olika sanitetssystem på åtta givna fallstudier i
fyra svenska kommuner (Albihn och Stenström, 1998). Studien omfattar en biogasreaktor,
vilken redogörs för i det följande.
8.1 Uppskattningar av risker i Laholms biogasreaktor
Som systemmodell för biogasanläggningar studerades anläggningen i Laholm. Gödsel
utgjorde 75 % av ingående material och kom från 16 olika nöt- och svinbesättningar. Övrigt
material bestod av mag- och tarminnehåll från slakt, animaliskt lågriskavfall (enligt tidigare
kategorisering av animaliskt avfall) från kycklingslakt, hushållsavfall från kökskvarnar samt
slam från slamavskiljare för svart- och gråvatten, matavfall från storkök, annat biologiskt
industriavfall såsom potatisavfall, fett och fiskavfall.
Den teoretiska hygieniseringen i Laholms biogasreaktor, 70ºC i 1 timme, ansågs tillräcklig för
att avdöda de flesta patogena mikroorganismer eller reducera dessa till en acceptabel nivå
(Bendixen, 1995). Mikrobiologisk provtagning vid tre tillfällen under 1997 gav negativa
resultat av Yersinia, Listeria, Campylobacter, Salmonella och EHEC både i förtank och i
slutlagringstank. Dock visade indikatororganismerna clostridier, koliforma bakterier
(totalantalet respektive termotoleranta koliformer) och enterokocker på en sämre reduktion än
beräknat. Detta kan bero på att delar av materialet snabbare passerade hygieniseringsenheten
som drevs kontinuerligt (ej satsvis), vilket resulterade i kortare uppehållstid än 1 timme.
För biogasanläggningen i Laholm bedömdes risken för smittspridning generellt sett som liten.
Att bilen som hämtade produkterna från biogasanläggningarna inte var rengjord efter att ha
transporterat in färskt flytgödsel identifierades dock som ett problem. En risk för inympning
av mikroorganismer till den hygieniserade produkten kan då leda till en tillväxt av bakterier.
Risken för indirekt spridning från anläggningen bedömdes som måttlig, främst till djur efter
spridning av rötrest på bete och vall. Genom att enligt rekommendationerna avstå från
spridning på vall och känsliga fodergrödor bedömdes den indirekta smittspridningsrisken som
liten. (Inom certifieringen [SPCR 120] finns idag strikta regler för fordonstvätt och
hygienisering.)
30
En beräkning av risken för smittspridning till människor och djur exemplifierades för
anläggningen (Albihn och Stenström, 1998). Med utgångspunkt i bakgrundsdata, som i vissa
fall var osäkra och varierande, beräknades risken för infektionsspridning till djur och
människa för olika patogener. Resultaten presenterades främst som ett diskussionsunderlag
eftersom värsta-fall scenarier användes i stor utsträckning. En relativt hög risk för
smittspridning av Salmonella beräknades för ett verkligt exempel då kvigor rymde ut på vall
endast tre dagar efter spridning av rötrest, givet att ingående gödsel kom från nötbesättning
där 50 % av djuren var infekterade. Bland de övriga förutsättningarna kan nämnas utgående
halter av Salmonella på 105 st/kg rötrest och ett intag av kg rötrestblandad jord. Genom
spridning till ensilage och hö beräknades på motsvarande sätt smittrisken vara hög.
Beräkningar gjordes även för Listeria och EHEC. För Listeria antogs utsöndring från svin i
samma halter som för människor (104 st/g) och 10 % av svinen antogs utsöndra bakterien.
Genom gödselinförsel till biogasanläggningen och en beräknad tillväxt i rötrest till 107 st/kg
beräknades medelkoncentrationen i ensilage till 105 st/kg, vilket med infektionsdosen 103 st
teoretiskt skulle kunna smitta och infektera alla får. Risken för spridning av EHEC till kvigor
beräknades till mycket låg, medan däremot skulle en mycket hög infektionsrisk uppstå om
bakterien tillväxte i rötresten.
Risker för infektion av parasiterna Cryptosporidium, Ascaris och Taenia samt för parvovirus,
svinpestvirus (CSF) och Hepatit A beräknades enligt samma procedur. För exemplet
Cryptosporidium beräknades en utsöndring av 1010 st/kg från hälften av kalvarna i en
besättning. Bland övriga antaganden kan nämnas utgående halter på 105 st/kg rötrest,
inberäknat 90 % reduktion i anläggningen. Härigenom skulle risken för infektion vara stor
och teoretiskt sett skulle alla djur som exponerades kunna infekteras.
Riskerna med Hepatit A som kunde tänkas komma till biogasanläggningen via
svartvattenslammet beräknades för människa med scenariot att rötrester spreds till rotfrukter.
Slam från en invånare infekterad med Hepatit A antogs hamna i biogasanläggningen och där
spädas till koncentrationen 4x102 st/kg. Efter reduktion med 2 log-enheter under behandling
skulle 4 viruspartiklar/kg i det översta jordlagret ge en halt av 1 partikel/kg jord efter 8
veckor. Räknar man då med att 1 ml av förorenad jord medföljer konsumtion av en morot
skulle det behövas intag av ca 1 000 sådana morötter för att en människa skulle bli sjuk,
antaget att viruspartiklarna var jämnt spridda i jorden.
9. Riskhantering genom lagstiftning och certifiering
För att hantera de eventuella riskerna med kompost och biogödsel finns olika regelverk och
frivilliga överenskommelser som kan tillämpas. Dessa omfattar inte bara smittspridning utan
även exempelvis kemiska substanser, bland annat förekomsten av olika metaller. Den
lagstiftning som kan tillämpas är antingen europeisk eller nationell och förutom lagligt
bindande regler kan frivilliga överenskommelser ha stor betydelse för att begränsa riskerna
relaterade till organiskt avfall. I Sverige har utarbetade certifieringsregler för kompost
respektive biogödsel tagit ett helhetsgrepp på produktkedjan. Certifieringsreglerna som
administreras av Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut (SP) lutar sig i sin tur delvis mot
gällande lagstiftning.
Regelverk kan byggas upp på olika sätt. Direkt kvantitativa krav på kvalitet kan ställas på
ingående råvaror och på slutprodukten. Det är också möjligt att ställa krav på vad en
31
behandlingsprocess ska åstadkomma. Ytterligare möjligheter att begränsa riskerna kan göras
genom krav på hantering och användning genom regler för insamling, transport, mottagning
och slutanvändning. Genom krav på leverantörerna och dokumentation samt
innehållsförteckning ökar kontrollen. SP har i sitt certifieringsarbete inkluderat samtliga av
dessa aspekter. Därutöver finns speciella regler för vissa ingående material. EG-förordningen
(1774/2002) ger exempelvis exakta regler för hur olika animaliska biprodukter ska behandlas.
De olika avfallskategorierna klassas enligt Avfallsförordningen (2001:1036) vilket nämns i
Naturvårdverkets allmänna råd samt handbok för organiskt avfall (se nedan). Anläggningarna
godkänns i enlighet med EG-förordningen, eller i enlighet med nationell lagstiftning
(Miljöbalken).
I Naturvårdsverkets arbete med nya slamföreskrifter gjordes en genomgång av möjliga
komponenter i ett regelverk (NV, 2003). Svårigheterna med olika typer av krav gäller i stor
utsträckning också kompost och biogödsel. Nordiska ministerrådet har arbetat för ett nordiskt
kvalitetssystem och synpunkter på sanitära aspekter från nordiska experter finns rapporterade
(NMR, 2000).
9.1 Bedömningsparametrar
Den hygieniska risken med en organisk avfallsprodukt styrs av patogenförekomsten i
materialet. Som beskrivits i denna rapport finns ett stort antal patogener som kan förekomma i
ingående material. Behandlingen syftar till att reducera dessa patogener till lägsta möjliga
nivå. Analyser av patogener är dock ofta dyra och omständliga och det är inte möjligt att
analysera för alla dessa möjliga patogener, särskilt eftersom halterna även i ingående material
ofta är låga. Därför kan istället indikatororganismer användas för kontroll av behandlingens
effektivitet och slutproduktens kvalitet. Det är dock väsentligt att kunskapsunderlaget för den
direkta patogenreduktionen utvidgas.
En del av problematiken med indikatororganismer har beskrivits i avsnittet Biologisk
behandling och hygienisering. Mycket av tidigare arbeten med utvärdering av anläggningar
har också kretsat kring vilka organismer som kan vara lämpliga för att bedöma behandlingens
effektivitet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte finns någon ideal indikator
som ger ett säkert svar på i vilken utsträckning behandlingen reducerat patogener och deras
förekomst i slutprodukten.
Som ett resultat av detta definieras processbetingelser utifrån kombinationer av tid och
temperatur, vilket blir vägledande i lagstiftningen (se nedan). Enskilda indikatorer eller en
kombination av kvalitetsparametrar tillämpas därutöver som kompletterande kontroll att
processen fungerat. Analys av Salmonella används som indikation på hygieniseringen i NFS
2003:15 och inom certifieringen i SPCR 120. Den har även föreslagits som kvalitetsparameter
för avloppsslam (NV, 2002). Salmonella har fått mycket uppmärksamhet troligen på grund av
dess betydelse för djurhälsan (som är kopplad till humanhälsan) och eftersom den har visat sig
förekomma i behandlingsanläggningar (RVF, 2001; SVA, 2004e). Bakterier som Salmonella
och E. coli kan även användas som indikation på att hanteringen skett tillfredsställande och
utan risk för återväxt. Sidhu et al. (1999) föreslog Salmonella typhimurium som en indikator
på återväxt i kompost eftersom den hade högst tillväxthastighet i komposterat avloppsslam,
även om E. coli och några andra typer av Salmonella också tillväxte relativt snabbt i
materialet.
I norska regler för avloppsslam och i regler för annat organiskt avfall ingår förutom
Salmonella och termotoleranta koliformer även parasitägg. Exempelvis hör Ascaris som
32
tidigare nämnts till de tåligaste organismerna. Dessa typer av infektioner är dock ovanliga i
Norden och frånvaro i ett behandlat material säger inte så mycket om behandlingens
effektivitet. I Norge har man även haft problemet att endast något enstaka laboratorium kan
utföra analyserna, vilket också är något som bör beaktas vid val av kontrollparametrar.
Provtagning är ett kritiskt steg i utvärderingen och det ses som mycket värdefullt att SP
fastställt en allmän provtagningsmetod för kompost. Likaså är fastställda och gemensamma
analysmetoder en förutsättning för att adekvata jämförelser ska kunna göras. Det sker dock en
ständig utveckling av metoder och uppdatering bör ske vid behov.
9.2 EG-förordningen om Animaliska biprodukter och Jordbruksverkets
föreskrifter
EG-förordningen rörande animaliska biprodukter (EG nr 1774/2002) som gäller från 1 maj
2003 är omfattande och detaljrik. Nedan görs ett försök att kort sammanfatta några av de
tillämpliga delarna för komposterings- och rötningsanläggningarna som rör smittskydd. RVF
har även gjort ett utdrag ur förordningen där de mest väsentliga paragraferna för detta område
ingår (Hellström, pers. meddelande). Jordbruksverket är den myndighet i Sverige som
hanterar denna typ av lagstiftning och utöver EG-förordningen finns en mängd regler,
exempelvis för bekämpning av zoonoser, som kan påverka hanteringen av animaliska
biprodukter. Myndigheten vidtar olika åtgärder beroende på vilken sjukdom som en
besättning har drabbats av och en korrekt hantering av gödseln ingår även om den inte alltid
omnämns specifikt (Liljenström, pers. meddelande).
De animaliska biprodukterna delas in i tre kategorier där kategori 1-material är det som
innebär störst hygienisk risk. Kategori 1 innehåller bl.a. djur som är eller misstänks vara
infekterade med TSE (transmissibel spongiform encefalopati, varav BSE är ett exempel).
Kategori 2-material innehåller bl.a. gödsel (benämns naturgödsel) och mag- och tarminnehåll.
I kategori 3 ingår matavfall undantaget sådant som härrör från transportmedel i internationell
trafik. Denna kategori innehåller också delar från slaktade djur som är tjänliga som livsmedel,
men av kommersiella skäl inte är avsedda som livsmedel. Avfallskategorierna beskrivs i
Artikel 4-6.
Det är Jordbruksverket som godkänner anläggningarna enligt de särskilda kraven för
godkännande av biogas- och komposteringsanläggningar som anges i bilaga VI i
förordningen. De animaliska biprodukter som får omvandlas i en biogasanläggning eller
komposteringsanläggning är a) Kategori 2-material som har bearbetats med metod 1 (Bilaga
V, 3 kap. §2; 133°C under 20 minuter vid 3 bars tryck), b) Naturgödsel och mag- och
tarminnehåll och c) Kategori 3-material. För biogasanläggningarna anges att de ska ha en
enhet för pastörisering/desinfektion med temperaturregistrering, undantaget om
anläggningarna endast omvandlar animaliska biprodukter som bearbetats med metod 1.
Komposteringsanläggningarna ska ha en sluten komposteringsreaktor där temperaturen
kontinuerligt registreras. Kravet på behandling är att allt material ska uppnå 70°C under 60
minuter (och partikelstorleken får högst vara 12 mm). Undantaget är de anläggningar som
enbart behandlar matavfall (från kök, ej från butiker och industrier). Andra bearbetningskrav
kan då tillåtas under förutsättning att de garanterar en likvärdig effekt när det gäller reduktion
av patogener och det är upp till nationella myndigheter att fastställa kraven.
Vidare anges att det måste finnas lämplig utrustning och ändamålsenliga lokaler för rengöring
och desinfektion av de fordon och behållare i vilka obehandlade animaliska biprodukter
transporteras. Ett noggrant beskrivet program ska finnas för förebyggande åtgärder mot fåglar,
33
gnagare, insekter och andra skadegörare. Rötrest ska hanteras och lagras på anläggningen på
ett sådant sätt att återkontaminering förhindras. Krav på kontroll av Salmonella (inga fynd i
25 g) och Enterobacteriaceae (<10 i 1 g, med viss hänsyn till antal prov som tas och ett
maximivärde på 300 i 1 g). Vidare ingår regler för dokumentation, säkerhetssystem m.m.
Enligt förordningen får inga andra typer av organiska gödningsmedel eller
jordförbättringsmedel än naturgödsel användas på betesmark. En specifikation av tid som
måste passera efter gödsling och eventuell omvandlig till betesmark har diskuterats
(Liljenström, pers. meddelande). I Jordbruksverkets föreskrifter för Frivillig och
förebyggande hälsokontroll avseende salmonella hos nötkreatur respektive svin (SJVFS
2002:20 respektive SJVFS 2002:21) fastställs att organiskt avfall som inte är certifierat enligt
Svenska Renhållningsverksföreningens kriterier för kompost och rötrest inte får spridas på
areal tillhörig ansluten besättning om denna areal inom två år ska användas som bete eller för
skörd av grovfoder. För organiskt avfall som är certifierat gäller att tio månader ska passera
från tidpunkten för spridning till användning av arealen för utevistelse av djur eller för skörd
av grovfoder. För gödsel från besättning som står utanför salmonellakontrollen får inte arealen
användas för bete eller skörd av grovfoder under innevarande kalenderår. I övrigt finns
restriktioner som bygger på miljöhänsyn.
Obearbetad gödsel får lämnas ut till användare för spridning på mark, dvs. från en lantbrukare
till en annan eller från en lantbrukare till en trädgårdsodlare. Om en lantbrukare har en egen
biogasanläggning och gödseln endast ska spridas på egen eller närliggande mark behöver inte
biproduktsförordningens krav följas, eftersom gödseln då kan betraktas och hanteras som
obearbetad. Handelsdokument behöver inte medfölja eftersom Jordbruksverket gjort undantag
i föreskrifterna (6 kap 10 § i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:34) om
hantering av djurkadaver och andra animaliska biprodukter), vilket det lämnas möjlighet till i
förordningen för medlemsstaterna att besluta om. Endast naturgödsel som den behöriga
myndigheten inte anser medför någon risk för spridning av allvarliga överförbara sjukdomar
får spridas på mark enligt förordningen. Annan närliggande lagstiftning kan också ha
betydelse för användningen av organiska gödningsmedel. I Statens jordbruksverks allmänna
råd (2202:1) i anslutning till lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. anges
exempelvis att man bör undvika att sprida gödsel på växande grönsaker, rotfrukter och bär.
Vidare anges att man inte bör sprida gödsel på ett sådant sätt att badvatten eller vattentäkter
kan kontamineras genom avrinning.
Regelverket kan komma att påverkas av det arbete med en generell markskyddsstrategi som
pågår inom EU.
9.3 Naturvårdsverkets allmänna råd om metoder för lagring, rötning och
kompostering av avfall
Allmänna råd som ges ut av Naturvårdsverket är inte lagligt bindande. De avser tillämpningen
av en författning och rekommenderar en handlingsväg. Det allmänna rådet om metoder för
yrkesmässig lagring, rötning och kompostering av avfall (NFS 2003:15, samt ändringar i NFS
2003:19) avser Miljöbalken (1998:808, 2 kap. 3§) och innehåller råd för miljöskydd och
smittskydd. En tolkning av de allmänna råden görs i sin tur i en handbok (2003:4) från
Naturvårdsverket. Råden gäller rötning och kompostering i tillståndspliktiga anläggningar
som mottar källsorterat matavfall, livsmedelrelaterat verksamhetsavfall och avloppsslam samt
rötning och kompostering i anläggningar som årligen mottar mer än 2 000 ton fast naturgödsel
och park- och trädgårdsavfall. De innefattar alltså inte animaliska biprodukter i form av
34
exempelvis slakteriavfall. I handboken hänvisas då istället till EG-förordningen och
föreskrifter från Jordbruksverket.
Smittskyddet regleras direkt genom att specificerade behandlingar av avfallet krävs. Dessa
inkluderar termofil rötning, våtkompostering, sluten kompostering samt öppen kompostering
med angivande av tid och temperatur kombinationer. Lägsta behandlingstemperatur anges till
55°C och en uppehållstid på minst sex timmar krävs (med krav på ytterligare behandling).
Detta kan ske som en del i processen, eller som ett separat hygieniseringssteg. Det står även
att andra metoder bör godtas under förutsättning att likvärdig patogenavdödning kan uppnås.
Detta anges troligen för att teknikutveckling inte ska hindras. Det är exempelvis möjligt att
mesofil rötning kan användas som en stabiliseringsprocess om ett mer effektivt
hygieniseringssteg tillämpas. En bedömning av andra processer behöver antagligen göras med
tanke på de begränsningar som fortfarande finns för patogenanalyser i den här typen av
processer och material. Den öppna komposteringen anses ge en mindre säker hygienisering
och kategoriseras till en lägre klass (klass B), dock utan att några ytterligare restriktioner ges
för denna klass. De angivna kombinationerna av tid och temperatur tar även i viss mån hänsyn
till stabiliseringsprocessen (tabell 6).
Tabell 6. Kombinationer av temperatur och tid vid öppen alternativt sluten kompostering
enligt Naturvårdsverkets allmänna råd för lagring, rötning och kompostering av avfall (NFS
2003:15)
Temperatur (minimum)°C
Tid (minimum)
55
7 dygn
60
5 dygn
65
3 dygn
70
1 dygn
Frånvaro av Salmonella i 25 g av materialet (våtvikt) anges som en indikator för avdödning av
smittämnen, men i handboken konstateras också att ”Efter hand bör än mer lämpliga
indikatororganismer utvecklas och tillämpas”. För provtagning och analys hänvisar råden till
SPCR 120 (se nedan).
Indirekt påverkas smittskyddsaspekter även genom andra delar i rådet. I kapitel 1 anges 500 m
som minsta avstånd till bebyggelse vilket ger en säkerhet avseende lukt, kemiska ämnen och
eventuella sporer och andra smittämnen som teoretiskt kan spridas via luften. I kapitel 2 ges
tidsbegränsningar för lagring, i huvudsak för att begränsa emissionerna, men också för att
minska förekomsten av skadedjur vilket är positivt ur smittskyddshänseende. Riktlinjerna för
processerna i kapitel 3 där inneslutning förordas (så att insamling av bildad gas och vätska är
möjlig) bidrar till att minska tillgängligheten för skadedjur. Någon form av inneslutning ökar
även förutsättningarna för att uppnå en effektiv hygienisering genom att
temperaturfördelningen blir jämnare. I kapitel 4 rekommenderas uppsamling av lakvatten,
vilket är lämpligt eftersom det kan innehålla patogener. Det står också att smittskyddsaspekter
bör beaktas om lakvattnet återförs till processen.
9.4 SPs certifieringsregler
Certifiering innebär bestyrkande från en oberoende tredjepart att en produkt uppfyller krav
ställda i standard eller annan form av specifikation (SP, 2004). Frivillig certifiering finns för
rötrest, som numera benämns biogödsel, och kompost, men har ej tillämpats för kompost
35
ännu. Certifieringen administreras av Sveriges provnings och forskningsinstitut (SP) som
bedriver certifiering av produkter i enlighet med svensk och europeisk standard (SS-EN
45011). Kraven ställs i speciella certifieringsregler (SPCR), för biogödsel SPCR 120 och för
kompost SPCR 152. Dessa regler är för närvarande under omarbetning och kan komma att
skilja sig i mindre omfattning från vad som beskrivs nedan.
RVF:s certifieringsarbete, som ligger till grund för nuvarande regler, har tidigare presenterats
i tre projektrapporter: en förstudie (AFR-Rapport 197), ett förslag på kvalitetssäkrings- och
certifieringssystem (AFR-Rapport 216) samt en sjösättningsrapport för motsvarande (AFRRapport 257/RVF Utveckling, Rapport 99:2). Del A i denna rapport (AFR 257) beskriver
själva sjösättningen, dess förutsättningar och nödvändiga komponenter. Del B omfattar
kriteriedokument för certifierad återvinning av kompost och rötrest. Nämnda
certifieringsarbete har utvecklats, och systemkrav ställda på slutprodukten från biologiska
behandlingsanläggningar omfattar idag utöver smittskydd bland annat metaller och synliga
föroreningar.
Kraven för biogödsel och kompost är i många avseenden lika. Vilka krav som ställs på
slutprodukten beror på anläggningskategori (A, B eller C), dvs. på vilken typ av material som
behandlas i anläggningen och på vilket sätt produkten ska användas (enligt nivå 1 eller 2).
Kraven för smittskydd består i kvalifikationskontroll, löpande driftkontroll och
slutproduktkontroll, där samtliga kontroller krävs för anläggningskategori A där produkten
används enligt nivå 1. För anläggningskategori C med användning av produkten enligt nivå 2
krävs däremot endast löpande driftkontroll. Kategori A anläggningar får behandla animaliska
biprodukter kategori 2-material och/eller kategori 3-material, medan detta ej är tillåtet i B
eller C anläggningar. För användning av produkterna (nivå 1 och 2) hänvisar SP till
Jordbruksverkets regler för stallgödsel. Om animaliska biprodukter ingår får produkterna ej
användas på betesmark enligt EG-förordningen. För nivå 2 anges att produkterna i första hand
bör användas på arealer med stråsäd eller tekniska grödor, annan användning kan accepteras
efter samråd med berörda intressenter. Kompost rekommenderas dock även direkt till
hemträdgårdar, park- och grönytor samt skogsbruk. För detaljer i uppdelningen och exakta
formuleringar hänvisas till SPCR 120 respektive SPCR 152.
Hur ofta dessa kontroller ska utföras beror i sin tur på anläggningens storlek, dvs. hur stor
mängd material som anläggningen mottar per år. En del innefattar egenkontroll och övrigt den
opartiska kontrollen. Kvalifikationskontrollerna innefattar bl.a. en hygieniseringskontroll som
består av en mikrobiologisk undersökning respektive en teknisk besiktning av anläggningen.
TIllhör anläggningarna kategori A krävs ett godkännande av Jordbruksverket.
De löpande driftkontrollerna består i att processerna ska drivas enligt angivna parametrar (och
dokumenteras). För biogasanläggningar kategori A gäller de processparametrar som anges i
EG-förordningen (70°C, 60 minuter). I B och C anläggningar ska avfallet behandlas vid 55°C
under minst 6 timmar, med totalomblandade förhållanden, jämn temperaturfördelning och en
hydraulisk uppehållstid på minst 7 dygn. För kompostering kan nationella regler tillämpas
även för anläggningar som hanterar kategori 2-material (kategori A anläggningar) om
råvarorna endast innehåller vissa specificerade animaliska biprodukter (Bilaga 1a i SPCR
152). SP hänvisar för anläggningskategori A till Naturvårdsverkets allmänna råd,
säkerhetssklass A, där alternativen är sluten kompostering eller våtkompostering vid minst
55°C. För anläggningskategori B och C hänvisas till samma råd, säkerhetsklass B, som
innebär öppen kompostering vid samma tid-och temperaturkombinationer (tabell 6) som
gäller för sluten kompostering i kategori A/säkerhetsklass A.
36
Slutproduktkontrollen består för både biogödsel och kompost i att prov från slutprodukt, som
tagits under lagring på behandlingsanläggningen eller vid den tidpunkt då lagringen i dessa
anläggningar upphör, ska uppfylla krav avseende Salmonella och Enterobacteriaceae. Fem
prover analyseras och inga Salmonella får påvisas i proverna om vardera 25 gram. För
Enterobacteriaceae godtas slutprodukten om antalet bakterier är under 10 cfu/g, med
undantag för två av proverna som vardera får innehålla upp till 300 cfu/g Kontroll på
slutprodukten enligt ovan görs enligt aktuella certifieringsregler endast för
anläggningskategori A, vilket överensstämmer med EG-förordningen. För
komposteringsanläggningar kategori B och C ska dock förekomsten av grobara frön och
växtdelar kontrolleras.
I certifieringsreglerna ingår även åtgärder för att förhindra återinfektion, provtagningsmetoder
och analysmetoder samt krav på innehållsdeklaration och annan dokumentation.
9.5 Norska regelverk
En sammanställning av de norska regelverk som finns för organiskt avfall gjordes av
Amundsen et al. (2001). Liksom EG-direktivet för animaliska biprodukter syftar en del av
lagstiftningen till att undvika spridningen av BSE (prioner). Det animaliska avfallet är indelat
i hög- respektive lågriskavfall och ska behandlas vid höga temperaturer. Det finns också
definierade krav på dokumentation av transporter. Matrester från eget privathushåll får heller
inte ges till klövdjur utan att det har steriliserats.
Amundsen et al. (2001) anger att stickprov för analys av Salmonella, Enterobacteriaceae och
Clostridium perfringens ska tas i behandlingsanläggningar, förutom i förbrännings- och
komposteringsanläggningar. För ”avfallsbaserade” produkter anges kvalitetskraven frånvaro
av salmonellabakterier och parasitägg och halter av termotoleranta koliformer <2 500/g TS.
Därefter har Forskrift om gjødselvarer mv. av organisk opphav (FOR 2003-07-04 nr 951)
tillkommit under 2003. Denna föreskrift omfattar såväl husdjursgödsel och avloppsslam som
jordförbättringsmedel, komposteringspreparat och annat avfall. Här anges generellt i kapitel 3
§10 om produktkvalitet att produkten och dess användning inte ska medföra fara för
överföring av sjukdomssmitta till människor, djur och växter. Vidare ska produkterna på
samma sätt som ovan inte innehålla salmonellabakterier eller infektiva parasitägg och
innehållet av koliforma bakterier (TKB) ska vara mindre än 2 500/g TS.
I föreskriften (FOR 2003-07-04 nr 951) hänvisas till föreskrifter om transport och behandling
av animaliskt avfall och anläggningar för behandling av animaliskt avfall (FOR 1999-11-05
nr 1148) som bl.a. innefattar generella regler för kompostering och annat som nämns i första
stycket ovan. Det finns också en föreskrift där användning av komposterat organiskt avfall
(och förädlade animaliska proteiner) på äng och betesmark förbjuds (FOR 2002-01-24-63).
Föreskrifterna finns i sin helhet tillgängliga på www.lovdata.no.
37
10. Diskussion
Smittrisken vid användning av respektive avfallsfraktion kan enligt Ilsöe (1993) hanteras på
två sätt. Antingen genomgår avfallet en behandling med total hygienisering före avsättning
eller så läggs restriktioner på hantering och avsättningen av slutprodukten utifrån förväntat
patogeninnehåll i ingående avfallsfraktioner. I dag tillämpas båda alternativen för att
minimera smittriskerna med kompost och biogödsel. Även om det inte är uppenbart kan i stort
sett samtliga ingående fraktioner till biologiska behandlingsanläggningar innehålla patogener
från människa eller djur som kan spridas vidare i miljön. En rad undersökningar på
patogenförekomst i organiskt avfall har gjorts med varierande resultat, vilket är naturligt då
råmaterialet har en heterogen sammansättning och är förorenat i olika grad. Haltbestämningar
av indikatororganismer har också gjorts men som beskrivits ovan är det svårt att genom dessa
analyser uppskatta faktiska halter av olika patogener och därigenom göra en riskbedömning.
Kontroll av Salmonella och Enterobacteriaceae är de parametrar som valts för bedömning av
slutproduktens kvalitet i gällande lagstiftning och certifiering. Dessa parametrar avspeglar inte
avdödning av virus eller parasiter. Enterokocker (fekala streptokocker) är enligt flera
undersökningar mer resistenta och gruppen är eventuellt en mer tillförlitlig representant för
bakterierna. Ur ett riskperspektiv är dessa kontrollparametrar inte de bästa alternativen för en
bedömning och skulle behöva kompletteras med indikatorer från andra organismgrupper.
Liknande svårigheter ligger i bedömning av behandlingens effektivitet. Dels är det praktiskt
svårt att utsätta patogener för förhållanden motsvarande en faktisk behandling, dels svarar
indikatororganismernas haltförändringar inte alltid mot patogenernas. Genom utvärdering av
gjorda undersökningar och kvalitativa bedömningar har dock en rad rekommendationer som
inkluderar hela hanteringskedjan fastställts. Tyngdpunkten ligger på processparametrarna där
vissa temperaturer och uppehållstider ska uppnås. Både komposteringen och rötningen ska
ske vid termofila temperaturer (alternativt innehålla ett separat hygieniseringssteg) där man
vet att avdödningen av de flesta patogener är god. Undantaget är prioner, sporbildande
bakterier och eventuellt vissa värmetåliga virus. De enteriska virus som utsöndras av och kan
infektera människor avdödas dock vid dessa temperaturer. Material som kan innehålla prioner
(katergori 1-material i EG-förordningen för animaliska biprodukter) måste dock behandlas på
annat sätt varför de inte ska utgöra ett problem. De sporbildande bakterierna orsakar oftast
sjukdom genom bildning av toxiner vilket betyder att de först måste växa till i ett livsmedel,
och direkt smitta via kompost eller biogödsel är därför inte aktuell (se även tabell 4). För djur
kan riskbilden se annorlunda ut med tanke på bakteriesporer och virus. Riskerna hanteras
delvis genom restriktioner på användningen av slutprodukterna som begränsar exponeringen
för djur.
Efterföljande hantering kan försämra kvaliteten på slutprodukten. För att undvika detta finns
riktlinjer för hur transportfordon och annan hanteringsutrustning ska skötas. SVA har
identifierat brister i transportled, vilket i den aktuella undersökningen föranledde
bedömningen att en fullgod hygienbehandling inte garanterar att acceptabla risker uppnås vid
hanteringsleden i svenska anläggningar (RVF, 2001). SP har nyligen publicerat en rapport (SP
Rapport 2005:1) som tar upp svårigheterna med tillräcklig rengöring av transportfordon, där
en slutsats är att fortsatt utveckling behövs inom området.
Jordbruksanvändningen utgör hela avsättningen för biogödsel. Rötning sker i slutna system
och möjlighet till kontroll är bättre än för de öppna system som kan användas för
kompostering. Användning av färdig kompost varierar enligt diagrammet i figur 1, och
oavsett användning kan människor och djur exponeras för slutprodukten. Vid användning på
38
jordbruksmark eller som täckmaterial på deponier är de människor som exponeras
huvudsakligen yrkesutövare som kan informeras om eventuella risker. Ett större antal
personer ur allmänheten kan exponeras då komposten används som jordförbättringsmedel, i
olika jordprodukter eller vid annan extern avsättning. Detta bör tas särskild hänsyn till för
framtiden med en eventuell ökad mängd organiskt avfall som behandlas och används i olika
sammanhang. Vilka djur som kan komma i kontakt med slutprodukten varierar med
omgivningen, men exponeringsrisken kan ej uteslutas. Enligt SPs certifiering rekommenderas
att en produkt som är mindre kontrollerad helst ska användas till stråsäd och tekniska grödor.
Detta minimerar exponeringen för privatpersoner, både vid hantering av gödselprodukt och
via gröda. För viss annan användning av kompost och biogödsel rekommenderas samråd,
vilket är ett bra sätt att få alla berörda medvetna om riskerna. Kompost rekommenderas dock
även direkt för odling av exempelvis grönsaker både i plantskolor och i trädgårdar där
exponeringen kan vara större och fler personer berörs. Det är därför viktigt att informationen
om produktens ursprung och eventuella risker är rättvisande. Att betesmark ej är tillåten om
animaliska biprodukter ingår i ursprungsmaterialet begränsar framförallt risken för spridning
av zootier.
Hygieniserande behandlingar avser att reducera eventuellt förekommande patogener i
materialet till i det närmaste obefintliga nivåer eller till nivåer där de inte utgör en förhöjd
risk, dvs. där användningen av produkterna inte medför en ökad förekomst av sjukdomsfall.
Naturligtvis kan något i processen gå fel och det är också möjligt att det inte upptäcks genom
de kontroller som rekommenderas. Att patogener kan hamna i miljön via kompost och
biogödsel kan alltså inte uteslutas, även om sannolikheten för förekomst av höga halter
generellt bedöms som låg. Relativa jämförelser rättfärdigar inte nödvändigtvis ett förfarande
men kan ändå vara av intresse för att sätta riskerna i ett sammanhang. Avloppsslam och
djurgödsel (som enskild fraktion) kan innehålla högre halter av patogener än organiskt avfall
som behandlas i komposterings- och biogasanläggningar. För avloppsslam rekommenderas
kompostering och rötning vid liknande temperaturer (samt andra behandlingar) i förslag till
ny förordning (NV, 2002), men i dagsläget finns inga definierade behandlingskrav.
Djurgödsel som sprids på åkermark och naturligt förekommande djurfekalier kan tillföra
patogener till miljöer liknande de där kompost och biogödsel används i högre utsträckning. En
skillnad är dock att gödsel ofta används på den egna gården eller på närliggande mark medan
centralt behandlade avfallsprodukter får en större geografisk spridning. Ett större kretslopp
kan anses innebära större risker eftersom en vidare spridning av patogener kan ske.
Smittspridningsrisken via vektorer (exempelvis fåglar) går dock inte att undvika ens i det
lokala kretsloppet. Ett alternativ för att ytterligare öka säkerheten med komposterat och rötat
material skulle vara att totalt eliminera mikroorganismer genom sterilisering. Detta är dock
inte ekonomiskt försvarbart och orealistiskt ur både ett riskperspektiv och ett praktiskt
perspektiv, vilket också har konstaterats tidigare (Johansson et al., 1997).
Innehållet av patogener i ursprungsmaterialet som ska behandlas kan variera i stor
utsträckning. Det finns även möjlighet att en behandling ger varierande resultat avseende
patogenreduktion beroende på olika faktorer såsom materialets beskaffenhet eller risk för att
otillräckligt behandlat material passerar genom processen. Överlevnaden av patogener i
miljön, i jorden och på markytan i detta fall, varierar dock i större utsträckning.
Exponeringsvägarna kan kartläggas men är komplexa och kan bara i viss mån begränsas med
hjälp av exempelvis användningsrestriktioner för kompost och biogödsel. Det ses därför som
rimligt att tyngdpunkten ligger på behandlingssteget och att man genom en hygienisering
samt riktig hantering i tidigare och efterföljande led minimerar risken för att patogener
överhuvudtaget hamnar i miljön vid användning av slutprodukterna. En kontroll av
39
behandlingsprocessen och hanteringen behövs och vid sidan av välordnad dokumentation
vore det önskvärt med fortsatt utveckling av bedömningsparametrar för kompost och
biogödsel.
Även om det är många steg i hanteringen av organiska slutprodukter som ska fungera för att
undvika smittrisker, krävs också en kedja av oönskade händelser för att ett sjukdomsutbrott
ska ske. Det är dosen av en patogen som avgör om en person (eller ett djur) blir infekterad.
För att uppskatta eller beräkna dosen krävs information om ingående material, behandlingen
etc. Riskvärderingar kan göras enligt exemplet Laholms biogasanläggning. Då många faktorer
fortfarande är okända är det dock svårt att få en fullständig bild av riskerna och framförallt att
göra mer exakta beräkningar. Exemplet som ges för Laholm är i flera avseenden en värsta-fall
uppskattning av riskerna för några olika patogener. Istället för att använda punktskattningar
kan mer avancerade riskberäkningar göras genom att använda fördelningsfunktioner för t.ex.
förekomst och reduktion av patogener, vilket vore värdefullt för ett antal scenarier för
användning av kompost och biogödsel. Nästa steg kan vara att diskutera vilken risk som är
acceptabel. Detta kan anses vara en fråga av politisk karaktär och som därför angår flera andra
grupper i samhället, inte enbart smittskyddsexpertis och verksamhetsutövare.
11. Referenser
Albihn, A. & Stenström, T.A. (1998) Systemanalys VA - Hygienstudie. VA-FORSK rapport
1998:16, VAV AB, Stockholm.
Amundsen, C., Paulsrud, B., Nedland, K., Högåsen, H., Gjerde, B. & Mohn, H. (2001)
Miljögifter og smittestoffer i organisk avfall. Status og veien videre, 149 sidor. Jordforsk,
Senter for jordfaglig miljöforskning, Ås, Norge.
Angelidaki, I. & Ellegaard, L. (2003) Codigestion of manure and organic wastes in
centralized biogas plants: status and future trends. Appl Biochem Biotechnol, 109, 95-105.
Arnbjerg-Nielsen, K., Hansen, N.J., Hansen, L., Kjølholt, J., Stuer-Lauridsen, F., Hasling,
A.B., Stenström, T.A., Schönning, C., Westrell, T., Carlsen, A. & Halling-Sørensen, B. (i
tryck) Risikovurdering af anvendelse af helt eller delvist opsamlet komposteret human fæces i
private havebrug. Miljøstyrelsen, Danmark.
Avfallsstatistikk (2004) Hushaldsavfall utsortert til gjenvinning, etter materiale og fylke.
1992-2003. Statistisk sentralbyrå, Norge.
Beaver, P.C. (1975) Biology of soil-transmitted helminths: the massive infection. Health Lab
Sci, 12, 116-125.
Bendixen, H.J. (1995) Smitstofreduktion i biomasse. Bind 1: Hoved-rapport, 115 sidor.
Landbrugs- og fiskeriministeriet, Veterinaerdirektoratet, Frederiksberg.
Besnard, V., Federighi, M., Declerq, E., Jugiau, F. & Cappelier, J.M. (2002) Environmental
and physico-chemical factors induce VBNC state in Listeria monocytogenes. Vet Res, 33,
359-370.
40
Blewett, D.A. (1988.) Quantitative techniques in Cryptosporidium research. In:
Cryptosporidiosis. Proceedings of the First International Workshop Edinburgh, September 78, 1988, pp. 85-96. (Angus, K.W. & Blewett, D.A. red.).
Bohnel, H. & Lube, K. (2000) Clostridium botulinum and bio-compost. A contribution to the
analysis of potential health hazards caused by bio-waste recycling. J Vet Med B Infect Dis Vet
Public Health, 47, 785-795.
Brauniger, S., Peters, J., Borchers, U. & Kao, M. (2000) Further studies on thermal resistance
of bovine parvovirus against moist and dry heat. Int J Hyg Environ Health, 203, 71-75.
Bugg, R.J., Robertson, I.D., Elliot, A.D. & Thompson, R.C. (1999) Gastrointestinal parasites
of urban dogs in Perth, Western Australia. Vet J, 157, 295-301.
Carlson, J. & Vågsholm, I. (2001) EHEC-infektion I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson,
S.B. red.), sidorna 72-78. Studentlitteratur, Lund.
Chasseignaux, E., Gerault, P., Toquin, M.T., Salvat, G., Colin, P. & Ermel, G. (2002)
Ecology of Listeria monocytogenes in the environment of raw poultry meat and raw pork
meat processing plants. FEMS Microbiol Lett, 210, 271-275.
Deng, M.Y. & Cliver, D.O. (1992) Inactivation of poliovirus type 1 in mixed human and
swine wastes and by bacteria from swine manure. Appl Environ Microbiol, 58, 2016-2021.
Deng, M.Y. & Cliver, D.O. (1995) Persistence of inoculated hepatitis A virus in mixed human
and animal wastes. Appl Environ Microbiol, 61, 87-91.
Deportes, I., Benoit-Guyod, J.L., Zmirou, D. & Bouvier, M.C. (1998) Microbial disinfection
capacity of municipal solid waste (MSW) composting. J Appl Microbiol, 85, 238-246.
Duffy, G. & Moriarty, E.M. (2003) Cryptosporidium and its potential as a food-borne
pathogen. Anim Health Res Rev, 4, 95-107.
Dumontet, S., Dinel, H. & Baloda, S.B. (1999) Pathogen reduction in sewage sludge by
composting and other biological treatments: a review. Biological Agriculture and
Horticulture, 16, 409-430.
Enemark, H.L. (2002) Cryptosporidium. Studies of molecular characteristics and
pathogenicity Ph.D. thesis, Samfundslitteratur Grafik, Frederiksberg, 170 sidor. Danish
Veterinary Institute, Copenhagen.
EPA (1999) Environmental regulations and technology - Control of pathogens and vector
attraction in sewage sludge. EPA/625/R-92-013. U. S. Environmental Protection Agency,
Cincinnati, Ohio, USA.
Epe, C., Coati, N. & Schnieder, T. (2004) Results of parasitological examinations of faecal
samples from horses, ruminants, pigs, dogs, cats, hedgehogs and rabbits between 1998 and
2002. Dtsch Tierarztl Wochenschr, 111, 243-247.
41
EpiNorth (2005) EpiNorth. A Co-operation Project for Communicable Disease Control in
Northern Europe. http://www.epinorth.org.
Fayer, R., Morgan, U. & Upton, S.J. (2000) Epidemiology of Cryptosporidium: transmission,
detection and identification. Int J Parasitol, 30, 1305-1322.
Feachem, R., Bradley, D., Garelick, H. & Mara, D. (1983) Health aspects of excreta and
wastewater management - chap 5 Health aspects of excreta and nigth soil systems, John
Wiley & Sons, The Pitman Press, Bath, Great Britain.
Gaasenbeek, C.P. & Borgsteede, F.H. (1998) Studies on the survival of Ascaris suum eggs
under laboratory and simulated field conditions. Vet Parasitol, 75, 227-234.
Gale, P. (2004) Risks to farm animals from pathogens in composted catering waste containing
meat. Veterinary Record, 155, 77-82.
Gale, P. & Stanfield, G. (2001) Towards a quantitative risk assessment for BSE in sewage
sludge. J Appl Microbiol, 91, 563-569.
Genchi, C., Di Sacco, B., Gatti, S., Sangalli, G. & Scaglia, M. (1990) Epidemiology of human
toxocariasis in northern Italy. Parassitologia, 32, 313-319.
Gerba, C.P., Huber, M.S., Naranjo, J., Rose, J.B. & Bradford, S. (1995) Occurrence of enteric
pathogens in composted domestic solid waste containing disposable diapers. Waste
Management and Research, 13, 315-324.
Gibbs, R.A., Hu, C.J., Ho, G.E. & Unkovich, I. (1997) Regrowth of faecal coliforms and
salmonellae in stored biosolids and soil amended with biosolids. Water Science and
Technology, 35, 269-275.
Haug, R. (1993) The practical handbook of compost engineering, Lewis publishers, Boca
Raton, Florida.
Henriksen, S.A. & Krogh, H.V. (1985) Bovine cryptosporidiosis in Denmark. 1. Prevalence,
age distribution, and seasonal variation. Nord Vet Med, 37, 34-41.
Holland, C., O'Connor, P., Taylor, M.R., Hughes, G., Girdwood, R.W. & Smith, H. (1991)
Families, parks, gardens and toxocariasis. Scand J Infect Dis, 23, 225-231.
Holmqvist, A., Möller, J, Dahlsgård, A (2004) Thermophilic composting - a hygienisation
method of source-separated faecal toilet waste. Inlämnad för publicering.
Hutchison, M.L., Walters, L.D., Avery, S.M., Synge, B.A. & Moore, A. (2004) Levels of
zoonotic agents in British livestock manures. Lett Appl Microbiol, 39, 207-214.
Iburg, T., Gasser, R.B. & Henriksen, S.A. (1996) First record of Giardia in cattle in Denmark.
Acta Vet Scand, 37, 337-341.
Ilsöe, B. (1993) Smitstofreduktion ved affaldsbehandling Arbejdsrapport fra Miljöstyrelsen,
Vol. 43, 153 sidor. Köpenhamn.
42
Inger, M., Norin, E. & Mathisen, B. (1997) Hygienisering av biologiskt avfall, 122 sidor.
Jordbrukstekniska institutet, Uppsala.
Islam, M., Doyle, M.P., Phatak, S.C., Millner, P. & Jiang, X. (2004) Persistence of
enterohemorrhagic Escherichia coli O157:H7 in soil and on leaf lettuce and parsley grown in
fields treated with contaminated manure composts or irrigation water. J Food Prot, 67, 13651370.
Jenkins, M., Bowman, D., Fogarty, E. & Ghiorse, W. (2002) Cryptosporidium parvum oocyst
inactivation in three soil types at various temperatures and water potentials. Soil Biology &
Biochemistry, 34, 1101-1109.
Jiang, X., Morgan, J. & Doyle, M.P. (2003) Thermal inactivation of Escherichia coli O157:H7
in cow manure compost. J Food Prot, 66, 1771-1777.
Johansson, C., Kron, E. & Svensson, S.E. (1997) Compost quality and potential for use
Literature review and final report. AFR, Naturvårdsverket, Stockholm.
Kaijser, B. & Berndtson, E. (2001) Campylobacterios I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson,
S.B. red.), sidorna 67-71. Studentlitteratur, Lund.
Kearney, T.E., Larkin, M.J. & Levett, P.N. (1993) The effect of slurry storage and anaerobic
digestion on survival of pathogenic bacteria. J Appl Bacteriol, 74, 86-93.
Koch, C., Hertwig, S., Lurz, R., Appel, B. & Beutin, L. (2001) Isolation of a lysogenic
bacteriophage carrying the stx(1(OX3)) gene, which is closely associated with Shiga toxinproducing Escherichia coli strains from sheep and humans. J Clin Microbiol, 39, 3992-3998.
Kudva, I.T., Blanch, K. & Hovde, C.J. (1998) Analysis of Escherichia coli O157:H7 survival
in ovine or bovine manure and manure slurry. Appl Environ Microbiol, 64, 3166-3174.
Larsen, H.E., Munch, B. & Schlundt, J. (1994) Use of indicators for monitoring the reduction
of pathogens in animal waste treated in biogas plants. Zentralbl Hyg Umweltmed, 195, 544555.
Lawrence, L.M. & Gilmour, A. (1994) Incidence of Listeria spp. and Listeria monocytogenes
in a poultry processing environment and in poultry products and their rapid confirmation by
multiplex PCR. Appl Environ Microbiol, 60, 4600-4604.
Le Chevallier, M.W. (1999) Emerging pathogens - bacteria. Journal of the American Water
Works Association, 91, 101-109.
Lewis-Jones, R. & Winkler, M. (1991) Sludge parasites and other pathogens, Ellis Horwood
Limited, Chichester, UK.
Lindqvist, R., Andersson, Y., de Jong, B. & Norberg, P. (2000) A summary of reported
foodborne disease incidents in Sweden, 1992 to 1997. J Food Prot, 63, 1315-1320.
43
Lindqvist, R., Andersson, Y., Lindback, J., Wegscheider, M., Eriksson, Y., Tideström, L.,
Lagerqvist-Widh, A., Hedlund, K.O., Löfdahl, S., Svensson, L. & Norinder, A. (2001) A oneyear study of foodborne illnesses in the municipality of Uppsala, Sweden. Emerg Infect Dis,
7, 588-592.
Lindqvist, R., Westöö, A., Hjertqvist, M. & Andersson, Y. (2004) Rapporterade misstänkta
matförgiftningar 2003, 6 sidor. Livsmedelsverket och Smittskyddsinstitutet.
Ludlam, K.E. & Platt, T.R. (1989) The relationship of park maintenance and accessibility to
dogs to the presence of Toxocara spp. ova in the soil. Am J Public Health, 79, 633-634.
Lund, B., Jensen, V.F., Have, P. & Ahring, B. (1996) Inactivation of virus during anaerobic
digestion of manure in laboratory scale biogas reactors. Antonie Van Leeuwenhoek, 69, 25-31.
Löfgren, I., V., T. & Hovsenius, G. (1978) Rapport no. SNV PM 1077. Naturvårdsverket,
Stockholm.
MacKenzie, W.R., Hoxie, N.J., Proctor, M.E., Gradus, M.S., Blair, K.A., Peterson, D.E.,
Kazmierczak, J.J., Addiss, D.G., Fox, K.R., Rose, J.B. (1994) A massive outbreak in
Milwaukee of cryptosporidium infection transmitted through the public water supply. N Engl
J Med, 331, 161-167.
Mead, P.S., Slutsker, L., Dietz, V., McCaig, L.F., Bresee, J.S., Shapiro, C., Griffin, P.M. &
Tauxe, R.V. (1999) Food-related illness and death in the United States. Emerg Infect Dis, 5,
607-625.
Millner, P.D., Marsh, P.B., Snowden, R.B. & Parr, J.F. (1977) Occurrence of Aspergillus
fumigatus during composting of sewage sludge. Appl Environ Microbiol, 34, 765-772.
Munch, B. & Bonde Larsen, A. (1990) Delprojekt 2 (VET-BIO-2): Forsknings- og
overvågningsprogram vedrørende bakterier og parasitter med henblik på opstilling af et
driftsovervågningsprogram for biogasfællesanlæg, 187 sidor. SVS og KVL.
NMR (2000) Sanitary aspects of composting biodegradable waste. Towards a nordic
evaluation model, 73 sidor. Nordic Council of Ministers, Copenhagen.
NMR (2002) Supervision of the sanitary quality of composting in the Nordic countries.
Evaluation of 16 full-scale facilities, 73 sidor. Nordic Council of Ministers, Copenhagen.
NV (2002). Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp. Rapport 5214, Naturvårdsverket,
Stockholm.
NV (2003) Risker för smittspridning via avloppsslam. Redovisning av behandlingsmetoder
och föreskrifter. Rapport 5215, 65 sidor. Naturvårdsverket, Stockholm.
O'Handley RM, Olson ME & Fraser, D. (2000.) Prevalence and genotypic characterisation of
Giardia in dairy calves from Western Australia and Western Canada. Vet Parasitol, 90, 193–
200.
44
Olson, M.E., O'Handley, R.M., Ralston, B.J., McAllister, T.A. & Thompson, R.C. (2004)
Update on Cryptosporidium and Giardia infections in cattle. Trends Parasitol, 20, 185-191.
Pahren, H.R. (1987) Microorganisms in Municipal Solid-Waste and Public-Health
Implications. Crc Critical Reviews in Environmental Control, 17, 187-228.
Palmgren, H., Sellin, M., Bergstrom, S. & Olsen, B. (1997) Enteropathogenic bacteria in
migrating birds arriving in Sweden. Scand J Infect Dis, 29, 565-568.
Pell, A.N. (1997) Manure and microbes: public and animal health problem? J Dairy Sci, 80,
2673-2681.
Peterson, M.L. (1974) Soiled disposable diapers: a potential source of viruses. Am J Public
Health, 64, 912-914.
Pietronave, S., Fracchia, L., Rinaldi, M. & Martinotti, M.G. (2004) Influence of biotic and
abiotic factors on human pathogens in a finished compost. Water Res, 38, 1963-1970.
Quilez, J., Sanchez-Acedo, C., del Cacho, E., Clavel, A. & Causape, A.C. (1996) Prevalence
of Cryptosporidium and Giardia infections in cattle in Aragon (northeastern Spain). Vet
Parasitol, 66, 139-146.
Rahman, I., Shahamat, M., Chowdhury, M.A. & Colwell, R.R. (1996) Potential virulence of
viable but nonculturable Shigella dysenteriae type 1. Appl Environ Microbiol, 62, 115-120.
Redlinger, T., Graham, J., Corella-Barud, V. & Avitia, R. (2001) Survival of fecal coliforms
in dry-composting toilets. Appl Environ Microbiol, 67, 4036-4040.
Rehbinder, C.-H. & Bierke, P. (2001) Zoonoser och deras kontroll hos svenska laboratoriedjur
I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, S.B. red.), sidorna 67-71. Studentlitteratur, Lund.
Remington, K.M., Trejo, S.R., Buczynski, G., Li, H., Osheroff, W.P., Brown, J.P., Renfrow,
H., Reynolds, R. & Pifat, D.Y. (2004) Inactivation of West Nile virus, vaccinia virus and viral
surrogates for relevant and emergent viral pathogens in plasma-derived products. Vox Sang,
87, 10-18.
RVF (1999) Sjösättning av certifieringssystem för kompost och rötrest. Slutrapport, 39 sidor.
Renhållningsverksföreningen, Malmö.
RVF (2001) Hygienisering vid biogasanläggningar, 66 sidor. Renhållningsverksföreningen,
Malmö.
RVF (2004) Svensk avfallshantering 2004. Renhållningsverksföreningen, Malmö.
Rylander, R. (2001) Kompostering och hälsorisker. Litteratursammanställning och riskanalys,
18 sidor sidor. Avdelningen för Miljömedicin, Göteborgs universitet.
Sahlström, L. (2003) A review of survival of pathogenic bacteria in organic waste used in
biogas plants. Bioresour Technol, 87, 161-166.
45
Santarem, V.A., Sartor, I.F. & Bergamo, F.M. (1998) Contamination, by Toxocara spp eggs,
in public parks and squares in Botucatu, Sao Paulo, Brazil. Rev Soc Bras Med Trop, 31, 529532.
Schönning, C. & Stenström, T.A. (2004) Guidelines for the safe use of urine and faeces in
ecological sanitation systems, 38 sidor. Stockholm Environment Institute, Stockholm.
Sidhu, J., Gibbs, R.A., Ho, G.E. & Unkovich, I. (1999) Selection of Salmonella typhimurium
as an indicator for pathogen regrowth potential in composted biosolids. Lett Appl Microbiol,
29, 303-307.
Sidhu, J., Gibbs, R.A., Ho, G.E. & Unkovich, I. (2001) The role of indigenous
microorganisms in suppression of Salmonella regrowth in composted biosolids. Water Res,
35, 913-920.
SJV (2002) BSE & TSE,
http://www.sjv.se/startsida/amnesomraden/djurveterinar/smittsammadjursjukdomar/bsetse.4.7
502f61001ea08a0c7fff55077.html. Jordbruksverket, Jönköping.
SLV (2004) Vägledning till Livsmedelsverkets föreskrifter om provtagning och undersökning
av prov mm i den offentliga kontrollen (LIVSFS 2003:26) samt Vägledning till
mikrobiologisk bedömning av livsmedelsprov. http://www.slv.se. Livsmedelsverket, Uppsala.
SMI (2003) Fakta om smittsamma sjukdomar, http://www.smittskyddsinstitutet.se.
Smittskyddsinstitutet, Stockholm.
Smith, P.G. & Bradley, R. (2003) Bovine spongiform encephalopathy (BSE) and its
epidemiology. Br Med Bull, 66, 185-198.
SP (2004). Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, Borås, http://www.sp.se.
Stampi, S., De Luca, G., Varoli, O. & Zanetti, F. (1999) Occurrence, removal and seasonal
variation of thermophilic campylobacters and Arcobacter in sewage sludge. Zentralbl Hyg
Umweltmed, 202, 19-27.
Steineck, S., Gustafson, A., Stintzing, A.R., Salomon, E., Myrbeck, Å., Albihn, A. &
Sundberg, M. (2000) Hygieniska aspekter på användningen av organiska restprodukter i
jordbruket I Växtnäring i kretslopp, sidorna 86-90. SLU, Uppsala.
Stenström, T.A. (1996) Sjukdomsframkallande mikroorganismer i avloppssystem riskvärdering av traditionella och alternativa avloppslösningar, 187 sidor. Naturvårdsverket
och Socialstyrelsen, Stockholm.
Stenström, T.A. & Carlander, A. (1999) Mikrobiella risker för smittspridning och
sjukdomsfall - slamspridning och behandling. Naturvårdsverket, Stockholm, Rapport 5039.
Straub, T.M., Pepper, I.L. & Gerba, C.P. (1993) Hazards from pathogenic microorganisms in
land-disposed sewage sludge. Reviews of environmental contamination and Toxicology, 132,
55-91.
46
Sulaiman, I.M., Xiao, L., Yang, C., Escalante, L., Moore, A., Beard, C.B., Arrowood, M.J. &
Lal, A.A. (1998) Differentiating human from animal isolates of Cryptosporidium parvum.
Emerg Infect Dis, 4, 681-685.
SVA (2003) Vanliga frågor - Biologiskt avfall som gödning.
http://www.sva.se/dok/456.html?searchstring=värmetåliga&visaarkiv=1. Statens
veterinärmedicinska anstalt, Uppsala.
SVA (2004a) Vad är EHEC?
http://www.sva.se/dok/199.html?searchstring=EHEC&visaarkiv=1. Statens
veterinärmedicinska anstalt, Uppsala.
SVA (2004b) Protozoinfektioner hos hund.
http://www.sva.se/dok/307.html?searchstring=Giardia&visaarkiv=1. Statens
veterinärmedicinska anstalt, Uppsala.
SVA (2004c) Diarré hos småkalvar.
http://www.sva.se/dok/344.html?searchstring=cryptosporidium&visaarkiv=1. Statens
veterinärmedicinska anstalt, Uppsala.
SVA (2004d) Salmonella som virusindikator.
http://www.sva.se/dok/899.html?searchstring=bakteriofag&visaarkiv=1. Statens
veterinärmedicinska anstalt, Uppsala.
SVA (2004e) Hygien i rötrest från biogasanläggningar och i slam från reningsverk.
http://www.sva.se/dokument/stdmall.html?id=932. Statens veterinärmedicinska anstalt,
Uppsala.
TemaNord (1994) Vattenburna infektioner i Norden. TemaNord 1994:585, Nordiska
Ministerrådet, Köpenhamn.
Thorns, C.J. (2000) Bacterial food-borne zoonoses. Rev Sci Tech, 19, 226-239.
Traub, F., Spillmann, S.K. & Wyler, R. (1986) Method for determining virus inactivation
during sludge treatment processes. Appl Environ Microbiol, 52, 498-503.
Tyrrel, S.F. & Quinton, J.N. (2003) Overland flow transport of pathogens from agricultural
land receiving faecal wastes. J Appl Microbiol, 94 Suppl, 87-93.
Uggla, A. & Evengård, B. (2001) Kryptosporidios I Zoonoser (Källenius, G. & Svenson, S.B.
red.), sidorna 300-304. Studentlitteratur, Lund.
Waldman, E.A., Moreira, R.C., Saez, S.G., Souza, D.F., Carmona Rde, C., Takimoto, S. &
Cortes Vde, A. (1996) Human enterovirus infection in stray dogs. Some aspects of interest to
public health. Rev Inst Med Trop Sao Paulo, 38, 157-161.
Wang, G., Zhao, T. & Doyle, M.P. (1996) Fate of enterohemorrhagic Escherichia coli
O157:H7 in bovine feces. Appl Environ Microbiol, 62, 2567-2570.
47
Ward, A., Stensel, H.D., Ferguson, J.F., Ma, G. & Hummel, S. (1999) Preventing growth of
pathogens in pasteurized digester solids.
Warfvinge, P. (1999) Miljökemi. Miljövetenskap i biogeokemiskt perspektiv, KFS i Lund AB.
WHO (1989) Guidelines for the safe use of wastewater and excreta in agriculture and
aquaculture, World Health Organisation, Genéve, Schweiz.
WHO (2004). World Health Organisation, Genéve, Schweiz, www.who.int.
Vinnerås, B., Björklund, A. & Jönsson, H. (2003) Thermal composting of faecal matter as
treatment and possible disinfection method--laboratory-scale and pilot-scale studies.
Bioresour Technol, 88, 47-54.
von Reyn, C.F., Maslow, J.N., Barber, T.W., Falkinham, J.O., 3rd & Arbeit, R.D. (1994)
Persistent colonisation of potable water as a source of Mycobacterium avium infection in
AIDS. Lancet, 343, 1137-1141.
Xiao, L. & Herd, R.P. (1994) Infection pattern of Cryptosporidium and Giardia in calves. Vet
Parasitol, 55, 257-262.
11.1 Personliga meddelanden
Hellström, Hanna
Liljenström, Susanne
Lystad, Henrik
Svenska Renhållningsverksföreningen (RVF)
Jordbruksverket (SJV)
Norsk Renholdsverksforening (NRV)
48
Ordlista
Actinomyceter (strålsvampar) – en grupp av bakterier, vanligt förekommande i mark och
vatten, vissa är patogena
Aflatoxiner – en grupp av mykotoxiner som produceras av Aspergillus flavus och Aspergillus
parasiticus
*ascaris
aspergillussvampar – mögelsvamp ur släktet Aspergillus, vanligt förekomande i naturen
asymptomatisk – utan symptom (person eller djur kan vara infekterad av en patogen men
uppvisar inga sjukdomssymptom)
bakteriofager – virus som infekterar bakterier (har bakterien som värdcell)
botulism – sjukdom hos djur och människa som orsakas av toxinproducerande Clostridium
botulinum (en bakterie)
bovint enterovirus – enterovirus som infekterar nötkreatur
cfu/g – koloniformande enheter per gram (colony-forming units per gram)
clostridiesporer – sporer från clostridiebakterier
cryptosporidios – sjukdom som orsakas av Cryptosporidium
*cryptosporidium
cystor – en specialiserad mikrobiell cell som bildas antingen pga ogynnsamma förhållanden
eller som en naturlig form i livscykeln
denaturering av proteinerna - proteinet blir svårlösligt och de biologiska egenskaperna går
förlorade, de svaga bindningar som stabiliserar sekundär- och tertiärstrukturen bryts
EHEC – enterohemorragisk E. coli infektion, i många länder används en annan klassifikation,
som t.ex. verotoxinproducerande E. coli (VTEC) eller shigatoxinproducerande E. coli
(STEC), många av sjukdomssymptomen orsakas av det toxin som bakterierna bildar
enterisk (t.ex. enteriska virus) – relaterat till tarmen (särskilt tunntarmen), enteriska virus
hänvisar till samtliga virus som kan finnas i tarmen (vid infektion)
enterohemorragisk – syftar på blodig diarré, blödande grovtarmsinflammation (hemorragisk
kolit)
enterokocker – bakterier tillhörande släktet Enterococcus, se även fekala streptokocker
*enterovirus
fekala koliformer – undergrupp till koliforma bakterier som är värmetåligare och härstammar
från tarmen, används som indikator för fekal förorening
fekala streptokocker – bakteriegrupp som innehåller hela släktet Enterococcus och några arter
av Streptococcus, används som indikator för fekal förorening
fekalt – syftar på avföring, fekalier
genotypning - att på gennivå typa (klassificera) mikroorganismer
*giardia
giardiasis – benämning på den sjukdom/infektion som orsakas av Giardia
humanpatogena – sjukdomsframkallande hos människa
icke-virulent – virulens är kapaciteten hos en patogen att orsaka sjukdom, en icke-virulent
stam orsakar ej sjukdom
infektion – etableringen av en patogen i värdorganismens celler eller vävnader
infektionsdos – det antal (den dos) patogener som krävs för att orsaka infektion
koliformer – en grupp av bakterier med specifika egenskaper; gram-negativa, fakultativt
anaeroba, stavformade, kan fermentera laktos under syra- och gasbildning vid 35-37°C;
används som indikatorer på exempelvis vattenkvalitet.
metaboliska processer – metabolismen = ämnesomsättningen
nematod – rundmaskar
oocystform – benämningen på ett livsstadium hos bl a cryptosporidier, sporozoiter bildas i
denna struktur
parasit – en organism som drar fördel på en annan organisms bekostnad, exempelvis får sin
näring från värden medan associationen är skadlig för värden
parasitära protozer – de protozoer som är parasiter och patogena om de orsakar betydande
skada hos den humana eller animala värden
*parvovirus
patogener – sjukdomsframkallande mikroorganismer
porcint parvovirus – parvovirus som infekterar svin
prevalens – förekomsten av en infektion eller sjukdom i befolkningen vid en given tidpunkt
protozoer – en diversifierad grupp eukaryota, vanligtvis encelliga mikroorganismer
*rotavirus
seroprevalens – förekomst av antikroppar i blodserum som mått på andel av en population
som har haft en viss infektion
serotyper – indelning av bakterier beroende på ytantigen (antigen är det som ger upphov till
antikroppssvar hos värden)
sporbildande bakterier – bakterier som kan bilda sporer vid ogynnsamma miljöförhållanden,
sporerna är mycket resistenta (tåliga)
sporform – en differentierad form av en mikroorganism som kan vara a) specialiserad för
spridning, b) bildad som svar på, och är resistent mot, ogynnsamma förhållanden och/eller c)
bildas under eller som ett resultat av en sexuell eller asexuell reproduktionsprocess
toxin - gift
viabla - levande
zoonoser – sjukdomar som kan spridas mellan djur och människor
zoonotiska agens – de patogener som orsakar zoonoser
Rapporter från RVF 2005
2005:01
2005:02
2005:03
2005:04
2005:05
2005:06
2005:07
2005:08
2005:09
2005:10
2005:11
Vägledning för klassificering av förbränningsrester enligt Avfallsförordningen
Avfall blir värme och el. En rapport om avfallsförbränning
IT-verktyg för kundservice, entreprenörsuppföljning och fakturering
Effektivitet av fordonsdesinfektion för transport av biogödsel
Trender och variationer i hushållsavfallets sammansättning
Plockanalys av hushållens säck- och kärlavfall i sju svenska kommuner
Utvärdering av storskaliga system för kompostering och rötning av källsorterat bioavfall
En rapport från BUS-projektet
Metoder att mäta och reducera emissioner från
system med rötning och uppgradering av biogas
En rapport från BUS-projektet
Innsamling av bioavfall fra flerfamiliehus
– løsninger og virkemidler for store fellesløsninger
En rapport från BUS-projektet
Tips och råd med kvalitetsarbetet vid insamling av källsorterat bioavfall
En rapport från BUS-projektet
Användning av biogödsel
En rapport från BUS-projektet
Smittspridning via kompost och biogödsel från behandling av organiskt avfall
– litteratursammanställning och riskhantering
En rapport från BUS-projektet
RVF – Svenska Renhållningsverksföreningen
Prostgatan 2
211 25 Malmö
Tel. 040-35 66 00
Fax. 040-35 66 26
www.rvf.se
