10
Konfirmationen aktualiserar dopet
No 7
27.8.2009
Patricia Bruun
KYRKOHERDEN
KIRKKO JA ME
Plats för tankar. Ekarna
ger svalkande skugga,
naturen ger plats för
tankar. Intressant, tycker
fr.v. Dan Gorschelnik,
Amanda Pettersson och
Hannah Rinne.
månadsskiftet augusti-september firar vi i Åbo svenska förIhundra
samling två stora konfirmationsgudstjänster. Ungefär
ungdomar har under nästan ett helt år deltagit i vårt
skriftskolprogram där lägret på sommaren haft en viktig
funktion. De flesta av dem väljer att bli konfirmerade. Men
vad är då konfirmationen för något?
Dopbekräftelse
Ordet konfirmation är ett låneord i svenskan. Att konfirmera betyder att bekräfta. Detta ord används också ibland
i vanligt språkbruk. Man bör ibland bekräfta en bokning
av en resa eller en beställning av en vara. Bekräftelsen betyder då att man håller fast vid den preliminära bokningen
eller beställningen.
Konfirmationen har ofta tolkats som en bekräftelse av
dopet. Vår konfirmationstradition hör ju ihop med en
stark barndopstradition. Vid konfirmationen uttalar den
unga människan själv den trosbekännelse som hennes föräldrar och faddrar uttalade då hon döptes som liten.
Olika tolkningar under olika tider
I sin nuvarande form har konfirmationen inte alltid praktiserats i vår kyrka. I den medeltida katolska kyrkan var konfirmationen ett sakrament som skulle komplettera dopet.
Konfirmanden blev delaktig av Andens gåvor, och sakramentets yttre tecken var smörjelsen med olja. Våra reformatorer avskaffade denna typ av konfirmation och menade
att dopets sakrament inte behövde någon komplettering.
Under ett par hundra år firades ingen egentlig konfirmation i vår kyrka. Visserligen gick ungdomarna i skriftskola.
De skulle få tillräckligt av kristen kunskap för att sedan ha
rätt att delta i nattvarden. Och inför den första nattvardsgången ordnades i kyrkan ett offentligt förhör. Först på
1800-talet fick vi i vår kyrka en konfirmationsordning som
hade karaktären av en förnyelse av dopförbundet. I denna
akt låg tyngdpunkten mycket starkt på konfirmationslöftena, som var minst tre till antalet.
Konfirmationen och församlingsgemenskapen
Vår nuvarande konfirmation har en annan karaktär. Vi har
inget offentligt förhör och konfirmationsfrågan är en enda. På den plats i högmässan där församlingen brukar uttala trosbekännelsen sker den egentliga konfirmationen. De
ungdomar som konfirmeras träder fram till altaret för att
instämma i kyrkans gamla tro. Efter trosbekännelsen följer
frågan: ”Till denna tro blev ni döpta och i denna tro har ni
också blivit undervisade. Vill ni med Guds hjälp visa denna tro i ert liv?” Efter konfirmandernas jakande svar uttalar
prästen en önskan om att Gud skall hjälpa de unga att hålla detta löfte samt bevara dem i tron på Kristus.
Både prästens ord före trosbekännelsen och orden i samband med frågan visar att konfirmationen hör ihop med
dopet. Konfirmationen lyfter fram och aktualiserar dopet.
Och här betonas framför allt att Gud är med de unga och
inbjuder dem och hjälper dem att leva som kristna.
Efter välsignelse med handpåläggning uttalar prästen ännu en förmaning till de nykonfirmerade och betonar att de
har passerat en viktig milstolpe på den vandring som inleddes vid dopet samt att Kristus vill på olika sätt vara nära dem som konfirmerats och han vill möta dem i nattvarden. Därför är det ganska naturligt att de nykonfirmerade
tar emot nattvarden i konfirmationsmässan. Flera av dem
har redan under sin konfirmandtid deltagit i nattvarden
Konfirmationen aktualiserar dopet och vill uppmuntra
församlingens unga medlemmar och alla som deltar i konfirmationsmässan att leva som kristna. I mässan får vi kraft
för vår vardag. Detta uttrycks också i konfirmationsmässans avslutande sändningsord:
Gå i frid.
Var frimodiga, håll fast vid det goda,
visa aktning för alla människor.
Älska Herren och tjäna honom med glädje
i den heliga Andens kraft.
Välkommen till
konfirmationsmässorna.
Eero Sepponen
En vecka då
tankarna får plats
● Ekot av röster fyller matsalen,
inte ett ord går att urskilja. Så
ger nån takten och rösterna
blir sång och rytm för att lite
senare igen suddas ut. Solen
står högt på himlen. Det är
inte svårt att föreställa sig Gud
vilande i en hängmattan bland
ekarna utanför.
Skriftskolan är på gång. Läger nummer fyra den här
sommaren har hunnit halvvägs ute på Kunstenniemi lägergård, den kyrkliga samfällighetens område nära Rimito. Ungdomsprästen Fredrik
Portin har samlat sin hord till
mat, sen blir det dags för arbete i grupp och dagsboksbladen. Det är flera år sedan man
slopade de skriftliga förhören.
Här handlar det inte om kontroll utan om uppmuntran till
reflektion.
Det är första sommaren
som Åbo svenska församling
frångått modellen med de stora dubbellägren som samlade kring 50 unga på en och
samma gång. Nu ordnas fyra
mindre läger.
– Det är lugnare och mera
givande för alla, säger Portin.
Mycket handlar om grupparbete, om lektioner som formas av dramatisering, diskussion och musik.
– Vi följer kyrkostyrelsens
rekommendationer, men lägger upp lektionerna på olika sätt.
Varje dag har sitt tema.
Den här dagen har gått under
rubriken ”du har ett ansvar”.
Frågan har tagits upp ur
olika synvinklar och sammanhang: Vad betyder ansvar? Hur räknar man in konsekvenser av en handling eller
av en icke-handling? Vad är
rätt, vad är fel? Har man ett
moraliskt ansvar för konsekvenserna av nånting man låter bli att göra?
Nya tankar och insikter
Dan Gorschelnik, Amanda
Pettersson och Hannah Rinne säger att diskussionerna
har gått heta, att mycket under lägret har går ut på att ha
tid att fundera och förstå, att
tänka på saker man inte vanligen har tid att fundera över.
– Det har varit intressant
att dyka djupare, att lära sig
förstå saker på ett nytt sätt,
att diskutera liknelser och se
betydelserna.
– Vi har gjort egna gudstjänster där olika grupper har
bidragit med sin andel: dramagruppen, musikgruppen,
bönegruppen, pyntgruppen.
Grupparbete.
Här pågår
genomgång
av kvällens
dagboksblad.
Frågor,
tankar och
svar.
– Hur den skilde sig från
vanliga gudstjänster?
– Kanske genom att musiken var gladare.
– Istället för predikan hade
vi ett skådespel.
– Mera avslappnat.
Ensam i naturen
Dagarna på lägret har visat att
en gudstjänst kan se ut på så
många olika sätt.
– Vi har också haft naturgudstjänst.
Alla fick sätta sig ute ”mitt
i naturen” var för sig med
minst 20 meter till följande
person. Uppgiften var att under 15 minuter fundera på
nånting och skriva en bön utgående från det. Ingen annan
fick läsa bönerna som förblev
hemliga och brändes upp efteråt. Situationen födde överraskningar.
– Det var intressant, jag hade inte trott att det skulle vara
det, säger Amanada. Här har
jag faktiskt börjat tänka lite
annorlunda på många saker ...
Hannah och Dan instämmer i att mycket har överraskat på ett positivt sätt på lägret.
– Vissa ämne kan vara jobbiga, men det är bra att inse att det går att tänka igenom saker när man ”måste”
göra det.
– Det kan också vara viktigt att i vissa frågor skapa sin
egen bild av vad det handlar om.
– Visst känns det lite som
extra religion, men det känns
samtidigt vettigt.
Tre i topp på lägret är: fritiden, kvällsprogrammet plus
morgon- och kvällsandakterna.
– Andakterna är ganska
korta. Man orkar koncentrera sig.
Det är dags för kvällens
dagbokspass. Från matsalen bär en slingrande sandväg
ut mot udden genom ekskogar fläckiga av skugga. Bakom
träden lockar havet. I stockstugan där alla är inkvarterade och jobbar råder tystnad i
mindre grupper, endel sitter
inne, andra ute.
De sista ansträngningarna innan uppdraget är fullbordat: Efter skriftskolan når
vi vägs ände - konfirmation.
Den som tar steget ut är klar
att stå på egna ben i frågor
som rör tro och religion - enligt kyrkostyrelsens formulering.
Patricia Bruun
