Om möjligheter, för människan och allt annat

för människan och allt annat levande
I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och erfarenheter
av jorden, samhället och livet. De medverkande
påminner oss om att vår värld är fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi
ofta tänker oss.
–
Vi människor har förändrat våra levnadsbetingelser
och brottas nu med miljöförstöring och utarmning
av värdefulla ekosystem. För att hantera framtidens
stora systemskiften behöver vi odla användbara och
nyskapande gemensamma tankeplatser som kan
ge inspiration till att lösa våra dilemma.
om möjligheter
”en god livsmiljö för människan och allt annat
levande, nu och för framtida generationer” lyder
Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär oundvikliga omställningar av system och tankesätt.
Om möjligheter
för människan och allt annat levande

106 48 Stockholm. Tel 08-698 10 00. www.naturvardsverket.se
en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi
Skriften uttrycker nödvändigtvis inte Naturvårdsverkets ställningstagande.
Författaren svarar själv för innehållet och anges vid referens till skriften.
en antologi med kg hammar
•
alf hornborg
•
eva moberg
•
richard swedberg
•
per mikael utsi
Om möjligheter – för människan och allt annat levande
Om möjligheter – för människan och allt annat levande
Om möjligheter, för människan
och allt annat levande
en antologi med
kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi
ISBN 978-91-620-8498-1
Text: KG Hammar – Religion som möjlighet
Richard Swedberg – Möjligheter för
nationalekonomin, möjligheter för hushållet
(Översättning: Ann-Mari Franklin)
Alf Hornborg – Möjliga pengar och omöjliga maskiner
Per Mikael Utsi – Besinningens möjligheter
Eva Moberg – Sömngångaren på minfältet
Produktion: Naturvårdsverket
Design: Naturvårdsverket, Peter Hönig.
Illustrationer: AB Typoform, Ann Sjögren
Tryck: CM Gruppen AB, Stockholm januari 2011.
Om möjligheter, för människan och
allt annat levande …
”En god livsmiljö för människan och allt annat levande, nu och för framtida generationer”
lyder Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär stora omställningar av system och tankesätt. Men som art kännetecknas vi människor av en fantastisk förmåga att ta till vara möjligheter, skapa sammanhang och bygga gemenskap under de mest skiftande förutsättningar.
Vi människor står inför stora utmaningar. Vi har förändrat våra levnadsbetingelser och
brottas nu med miljöförstöring och utarmning av värdefulla ekosystem. Modernitetens två
stora institutioner – staten och marknaden – är varken inrättade eller tillräckligt utvecklade
för att lösa våra dilemman. Det är lätt att fångas i föreställningen om antingen/eller; och
antingen söka tillflykt i en utopisk föreställning om miljötekniska lösningar inordnade i
evigt ökande tillväxt mätt i monetära termer – eller begrava sig i en dystopisk föreställning
om apokalyps och miljökatastrof.
För att hantera framtidens stora systemskiften – inom ekosystem, klimatsystem, energisystem, material- och transportflöden såväl som inom ekonomiska, sociala och politiska
system – behöver vi odla användbara och nyskapande topoi, gemensamma tankeplatser som
kan ge inspiration till att behandla planetens livsuppehållande system som globala allmänningar – för människan och allt annat levande.
I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och
erfarenheter av jorden, samhället och livet. Författarna i den här antologin är kända för
sitt engagemang och sin kritiska analys av vår tids modernitet, kolonialism och teknovetenskap. De har studerat konsekvenserna av tron på exponentiell tillväxt och på den logik
som förflyttar kostnader för människa och miljö till andra tider eller världsdelar. Men denna
antologi är ingen analys av ”genomförandeunderskottet”, utan ett öppet utforskande av
tänkbara ”genomförandemöjligheter”. De medverkande påminner oss om att vår värld är
fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi ofta tänker oss. De hjälper
oss utforska möjliga framtider baserade på konvivialitet (samlevnad) och pluriversum (en
mångfald röster). Det är genom att bryta förstenade tankemönster, inbjuda till möten och
samtal, som nya möjligheter kan skapas.
Vår förhoppning är att bidragen ska stimulera till eftertanke och debatt, och därmed
till utforskandet av ännu fler sätt att tänka om möjligheter. Antologin kan ses som en del av
Naturvårdsverkets framtidsorienterade arbete och ligger i linje med Lundadeklarationens
uppmaning att mobilisera forskarsamhället i arbetet med vår tids stora utmaningar.
Naturvårdsverket december 2010
om möjligheter , för människan och allt annat levande
Innehåll
6
KG Hammar – Religion som möjlighet
24
Richard Swedberg – Möjligheter för nationalekonomin,
möjligheter för hushållet
54
Alf Hornborg – Möjliga pengar och omöjliga maskiner
74
Per Mikael Utsi – Besinningens möjligheter
90
Eva Moberg – Sömngångaren på minfältet
6
24
54
74
90
Religion som möjlighet
KG HAMMAR
KG (Karl Gustav) Hammar, född 1943, är prästvigd, teologie doktor och docent i kyrkohistoria vid
Lunds Universitet. Han har varit verksam som domprost och biskop i Lund samt som Svenska
kyrkans ärkebiskop. Sedan 2006 är KG Hammar gästprofessor i teologi vid Centrum för teologi
och religionsvetenskap vid Lunds universitet. I detta bidrag beskriver han religionens och andlighetens möjligheter som kraftkälla och som stöd att värna människans livsmiljö.
religion som möjlighet
INLEDNING
Människans överlevnad på den enda planet vi har tillgång till är hotad. Planeten själv och
de flesta livsformer klarar sig nog alltid och kan anpassa sig till nya förändrade omständigheter. Men jorden som den för mänskligheten unikt välanpassade livsmiljön håller på att
förändras till något hotfullt. Hela mänskligheten, snart sju miljarder människor, berörs.
Även om inte alla platser på jorden kommer att påverkas lika negativt av de stundande klimatförändringarna, så måste vi räkna med att klimatflyktingarnas antal blir ofattbart stort
och att dessa kommer att söka sig mot hittills ohotade områden av planetens yta. Kanske
leder också klimatförändringarna till kollaps för flera livsviktiga biologiska system, och
detta kommer att beröra alla människor på hela jordklotet.
Är alla möjligheter att avvärja hoten mot mänsklighetens framtid uttömda? Ska räddningen återfinnas inom samma tänkesätt och tillvägagångssätt som orsakat den hotfulla
utvecklingen? Är det en rimlig tanke att mer av samma sak löser de problem som mindre av
samma sak orsakat? Jag utgår ifrån att dessa frågor diskuteras på många håll inom denna
antologi.
Alla människor har en skyldighet att bidra till de förändringar som kan skapa möjliga
utvägar ur rådande hotfulla omständigheter. Var och en av oss är skyldig att rannsaka sitt
eget sammanhang och där försöka upptäcka hoppfulla tecken på alternativa framtidsvägar
och outnyttjade möjligheter. Jag har levt hela mitt liv inom religionens värld och den religiösa sfären i vid bemärkelse. För mig handlar det om den kristna trostraditionen, men jag
har också en rimlig kunskap om andra trostraditioner. Här vill jag utforska religion som
möjlighet, fråga mig vilka bidrag de religiösa trostraditionerna som uråldriga visdomstraditioner kan lämna till dagens och morgondagens krishantering.
Många tänker nog att religion snarare är en del av problemet än en del av lösningen.
Men detta ser jag snarare som en stereotyp än som en realitet. Kunskapen om religion i
Sverige är ju inte överdrivet stor, och detta leder lätt till förenklingar och svart-vita verklighetsbilder. För visst är religion inblandat i många av världens konflikter. Men lika sant
är ju att religion också är inblandat i många av konfliktlösningarna och fredsbyggandet.
Planetens akuta läge gör att vi inte har råd att låta svart-vita stereotypa bilder av verkligheten hindra oss att verkligen utforska de möjligheter som kan ligga fördolda för oss också
inom fält som vi kanske inte vet så mycket om eller känner så starkt för. Och eftersom den
sekuläre svensken faktiskt är en liten minoritet i världens stora folkhav där de allra flesta
människorna är religiösa på ett eller annat sätt, och detta i till synes ökande utsträckning,
så finns det all anledning också för den icke-troende eller agnostiskt öppet sökande människan att försöka genomskåda det som först syns på ytan och gräva efter möjligheterna
och de hoppfulla tecken som kan spåras i det religiösa livets mylla.
Många forskare sätter också allt större frågetecken kring vår egen välförankrade
om möjligheter , för människan och allt annat levande
7
religion som möjlighet
självbild, att vi svenskar är världens mest sekulariserade folk. Många uttalar sig också i
den riktningen med en viss stolthet som om utveckling och sekularisering på ett självklart
sätt följs åt. Det borde räcka med att hänvisa till USA för att vi skulle inse att kopplingen
åtminstone kan vara värd att problematisera. Religionssociologiska undersökningar visar
att sekularisering i betydelsen främlingskap inför kyrkan som organisation och kyrkans
gudstjänster och kyrkliga handlingar är väldigt påtaglig, fastän svenskens medlemskap i
Svenska kyrkan (ca 73 % år 2008) och deltagande i de kyrkliga handlingarna inom Svenska
kyrkan (för 2008 dop 59 %, konfirmation 34 %, vigsel 44 % och begravning) visserligen
har minskat på kort tid men likväl befinner sig i vissa avseenden på anmärkningsvärt hög
nivå för att gälla för världens mest sekulariserade land. Till dessa siffror ska sedan läggas
alla dem som i andra kristna kyrkor, den romerskt katolska, de ortodoxa och de så kallade
frikyrkorna, och i andra religioner än den kristna lämnar statistiskt avläsbara avtryck av
sin religiösa tillhörighet. Men det som främst komplicerar bilden av en tydlig sekularisering
är att en majoritet av svenskarna säger sig ha någon slags tro på att verkligheten inte bara
är materiell till sin natur. Denna så kallade andlighet innebär ofta ett avståndstagande från
institutionell religion men inte från det religiösa livets grundförståelse och bärande livstolkning. Inte sällan stöter man i forskningslitteraturen på begreppet post-sekulär som en beteckning på vår tid i Europa. Detta kan borga för att mitt tema om religion som möjlighet
och religionstraditionernas möjliga medverkan till lösningen av den framtidskris vi alla står
inför också i vårt land kan upplevas meningsfull och relevant i ett större sammanhang.
Om det är rimligt att problematisera sekularisering, så är det ännu mera rimligt för att
inte säga nödvändigt att problematisera begreppet religion. Det finns ett slags begreppstyranni som vill få oss att tänka att bakom varje begrepp finns ett väl definierat innehåll. Men
så är det inte. Alla begrepp tolkas av dem som använder dem. ”Religion” finns inte som
ett utskiljbart och avgränsat fenomen. Lika lite finns ”kristendom”, ”judendom”, ”islam”,
”buddhism” eller ”hinduism”. Samtliga dessa religionsbegrepp står för breda traditioner
som likt floder flyter fram genom historien. Mångfald är troligen religionernas mest fundamentala kännetecken.
Detta betyder att när en person som hör hemma inom den kristna trostraditionen möter
en person som hör hemma inom exempelvis islam som trostradition, så är det knappast
”kristendomen” som möter ”islam” eller tvärtom. Vad som sker är att någon som känner
sig hemmastadd inom någon av de tusentals varianter av kristendom som existerar sida vid
sida möter någon som på motsvarande sätt känner sig förbunden med någon av de tusentals
varianter av islam som förekommer. Detta innebär med största sannolikhet att det finns
större samhörighet mellan vissa delar av ”kristendom” med vissa delar av ”islam” än med
andra delar av det som också definieras som ”kristendom”. De skarpa gränsdragningarna
omöjliggörs för den som fördjupar sig i den mångfaldsverklighet som religionstraditionerna
8
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
utgör. En kristen persons förhållningssätt till livet, naturen och framtiden kan ha större
likhet med det förhållningssätt som utmärker personer med hemhörighet inom judendom,
islam, buddhism eller hinduism än med andra kristnas förhållningssätt. Insikten om att så
här ser verkligheten ut, mångfaldsverkligheten, underlättar möten mellan människor från
olika religiösa trostraditioner. Ingen behöver bära hela tyngden av en hel mångfaldstradition
eller ta ansvar för allt som sker och har skett inom den egna traditionen i vid bemärkelse.
Samtidigt som en sådan insikt befriar från både orimliga förväntningar och ett orimligt
ansvarstagande kan det också ge upphov till en nyfikenhet på vad ett möte kan innebära
och leda till. Det finns en potential dold under den mångfaldens slöja som irriterar alla som
försöker kontrollera genom entydiga begrepp.
Det finns förvisso motsatta trender. Det finns inom alla religionstraditioner också
strömningar av sekteriskt beteende som innebär att man anser sig vara i besittning av den
enda sanningen och som därför underkänner inte bara andra religionstraditioner utan också
merparten av tolkningsvarianter inom den egna trostraditionen. Oftast är dessa grupperingar tämligen fredliga till sin natur. Får de leva isolerade från andra i sin egna och enda
sanning, så är de tillfreds med detta. Men i vissa fall kombineras denna sektmentalitet med
våldsuppfattningar och med en världsbild där det inte ges utrymme för andra än dem själva.
Kombinationen av våld och religiöst sektbeteende blir farligt för omgivningen, i det långa
loppet för hela mänskligheten. Men det är viktigt att hålla i minnet att det här handlar om
ett påtagligt minoritetsfenomen. Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få tillgång till
de möjligheter som ryms inom religionernas värld, av de djupa visdomsoceaner som dessa
traditioner bär inom sig och förvaltar till mänsklighetens bästa.
En forskare som behandlat dessa religionernas dubbla ansikten, ambivalens och tvetydighet, är James W Jones, professor i både religion och klinisk psykologi i New Jersey,
USA. Hans bok Terror and Transformation. The Ambiguity of Religion in Psychoanalytic
Perspective (2002) inleds på följande sätt: ”Religion has been responsible for both horrific
acts against humanity and some of humanity’s most sublime teachings and experiences”.
Bokens frågeställning är hur detta är möjligt och det svar som ges inom det psykoanalytiska ramverket handlar om begreppet ’idealisation’. För att uttrycka det folkligt innebär
det att man kramar ett värdefullt objekt så hårt att den möjliga transformerande kraften
förvandlas till destruktiv fanatism. Teologiskt uttryckt kan man säga att något som varit
bärande i en religiös erfarenhet, till exempel en helig skrift eller en person, blir en avgud, ett
föremål för hängiven dyrkan. Ur denna dyrkan framväxer en svart-vit världsbild och skarpa
fiendebilder av ’den andre’. Jones’ framställning mynnar i frågeställningen om det finns en
religion utan denna ’idealisering’. Jag återkommer till detta i slutet av min essä som bygger
på antagandet att det är nödvändigt att skilja på ”god religion” och ”dålig religion” och
att vi behöver religionens kreativa och transformativa, för att tala med Jones, möjligheter i
om möjligheter , för människan och allt annat levande
9
religion som möjlighet
det gemensamma hanterandet av den framtida miljö- och överlevnadskrisen.
Jag ska uppehålla mig särskilt vid tre exempel på områden där jag tror att religionstraditionerna bär på möjligheter för framtiden. Det handlar först om icke-materiella värden
och kapacitet för gemenskapsbyggande, vidare om förhållandet till naturen och slutligen
om icke-våldet och den rättfärdiga freden. Verklighetsbilderna är dock aldrig entydiga. Jag
kommer därför inom samtliga tre exempel att problematisera och villkora de möjligheter
som jag menar föreligger. Med detta menar jag att religionstraditionerna, för att de möjliga
bidragen till planetens och mänsklighetens överlevnad verkligen ska vara verkningsfulla,
behöver inta en självkritisk och i många avseenden omprövande attityd till vissa drag och
tendenser inom den egna traditionen.
RELIGIONENS GEMENSAMHETSBYGGANDE
Först om religionernas icke-materiella värden och deras kapacitet för gemenskapsbyggande.
Om den ekonomiska och sociala utvecklingen i ett globalt perspektiv drivs av materiella
värden, av strävan efter vinst, av överläge i en konkurrenssituation, till en viss grad av vissa
människors omätliga girighet, så är detta inte fallet med de olika religionstraditionerna.
Snarare är det ett gemensamt drag inom dessa att de varnar för ett liv som bara inriktas
på materiella mål, som bara låter sig styras av materiella drivkrafter. Girighet är dessutom
en ”dödssynd”. Religionerna är förvisso inte ensamma om denna icke-materiella inriktning. Den delas av många rörelser inom inte minst det så kallade civilsamhället. Men om
vi upplever det som det minsta problematiskt att ekonomiska mål har en tendens att bli
överordnade alla andra mål vid valet av framtidsvägar, så finns det all anledning att gå i
dialog med sammanhang som gör andra bedömningar och prioriteringar och som drivs av
annat än vinstbehov och vinstbegär. Då finns det religiösa livets många organisationer och
sammanhang med bland de möjliga bidragsgivarna till den möjligheternas geografi som vi
här försöker teckna.
Kärlek, barmhärtighet, medkänsla, rättfärdighet och rättvisa hör till det religiösa livets
grundord. En medveten relation till Gud, helheten, den grundläggande enheten i tillvaron,
Alltet, förväntas leda till en kärleksfull grundhållning gentemot medmänniskan, och att avstå
för medmänniskans bästa är en religiös dygd i alla religionssammanhang. Allt vad vi vill att
andra människor ska göra mot oss, det ska vi också göra mot dem. Utsätt inte andra för
det som du själv inte vill bli utsatt för. De språkliga varianterna kan vara många men temat
är hela tiden detsamma, ett fullvärdigt liv är inte ett egoistiskt liv, ett liv i isolerat självförverkligande och i konkurrens med andra människor. Livets mening är liv i gemenskap. Det
man själv har bör man dela med andra. Det gäller såväl materiella tillgångar som djupare
insikter i livets hemligheter.
Att livets främsta ändamål inte är koncentrerat till den egna personen i de religiösa tra-
10
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
ditionerna utan har medmänniskan och omgivningen mera i fokus leder också till att det
finns en kapacitet för gemenskapsbyggande inom religionerna. Som exempel kan nämnas
communiobegreppet i den kristna traditionen som vittnar om detta (communio är latin och
betyder gemenskap och delaktighet, både lokalt och universellt – jämför vårt kommun),
ubuntu i afrikansk livsförståelse (ubuntu är ett afrikanskt ord som handlar om mänsklighetens familjesammanhållning, att jag som person finns till därför att du finns till, en slags
afrikansk motsvarighet till Martin Bubers jag-du-filosofi), umma i muslimsk tradition (umma
var församlingen kring Muhammed i Medina, i överförd betydelse också den världsvida
muslimska gemenskapen) sangha inom buddhismen (sangha är buddhistiska munkars och
nunnors gemenskap, men kan också betyda alla buddhisters världsvida gemenskap). I ett
globalt och lokalt samhälle som hotas av fragmentisering och atomisering på grund av en
långt driven individualisering manifesterad i konsumtionssamhället bör denna kapacitet för
gemenskapsbyggande uppmärksammas och tillgängliggöras.
RELIGIONENS INDELNING I VI OCH DOM
Ingen verklighet där människor är inblandade är vit eller svart. Det gäller i sanning också
religionernas värld. Där vi kan se möjligheter ser vi också begränsningar som måste hanteras och utmanas för att möjligheterna ska bli fruktbara och leda till verkliga förändringar.
Själva poängen med argumentationen i denna essä är just detta att gräva djupare, att motverka ytliga bedömningar utifrån en svart-vit mental karta och locka fram ett mera kreativtkonstruktivt förhållningssätt inför den mångfaldsföreteelse vi kallar religion.
En kritisk granskning av religionernas icke-materiella värden och gemenskapsbyggande
förmåga fokuserar dels på de ”nyttoaspekter” och den ”marknadsanpassning” som åtföljer
religionernas framträdandeformer, dels det religiösa livets tendens att indela människor i vi
och de. Det förra ledet i den kritiska granskningen, ”nyttan” och ”marknadsanpassningen”,
har jag utvecklat i en artikel i Jorden vi ärvde – om klimat, konsumtion och livsval (Red.
Erika Dahlén. Ordfront 2008) under rubriken ”Är Gud till salu?” En utgångspunkt i mitt
resonemang är frågan om religion måste löna sig, om det ska vara nytta med religion som
en utgångspunkt för våra livsval. Jag argumenterar för att religion är ”marknadsbefriat
område” men att den alltid samtidigt tycks vara åtföljd av lönsamhetstänkande. Detta drag
är synnerligen förstärkt i dagens konsumtionskultur med starka konkurrensdrag. Till de
resonemang som jag för i den åberopade artikeln kan läggas den samhällsutveckling som
följer på ett alltmer genomsyrat marknadstänkande också i den politiska världen. När välfärdsfrågorna kring vård, skola och omsorg bjuds ut på entreprenad bland civilsamhällets
organisationer i Europa, och bland dem är kristna kyrkor och andra religiösa samfund stora
aktörer, så blir det frågan om nyttan och mervärdet med just den kyrkliga eller religiösa
organisationsformen som fäller avgörandet. Anslagskrav, anbudssökande och utvärderings-
om möjligheter , för människan och allt annat levande
11
religion som möjlighet
former framtvingar eller utvecklar ett latent ”marknadstänkande” som skymmer eller fördunklar det bidrag religionernas företrädare och organisationer skulle kunna ge utifrån de
icke-materiella utgångspunkterna.
Religiös tillhörighet är en kraftfull identitetsmarkör. Även om få eller inga konflikter
har ursprungliga religiösa orsaker blir de religiösa tillhörigheterna ofta väldigt snabbt en
del av pågående konflikter. Exemplen är många, och det torde vara svårt att finna exempel
på konflikter där religion helt lyser med sin frånvaro. Detta beror främst på att konflikter i
dagens värld sällan är mellan nationer utan pågår inom en och samma nation. Sociala och
politiska spänningar och obalanser leder till konflikter mellan olika grupper som i sin tur
ofta har olika religiös tillhörighet. Religionens gemenskapsbyggande kapacitet blir därvid
utnyttjad som en sammansvetsande faktor gentemot ”de andra”. Men djupare ner i religionstraditionerna, inte minst i deras mystiska strömningar, finns erfarenheterna av mänsklighetens enhet och samhörighet och allas delaktighet i varandras liv. Ett övervinnande av ett
alltför enkelspårigt religiöst legitimerande av varje ”vi och dom”-tänkande skulle göra den
här planeten mera bebolig och generös gentemot en mänsklighet som måste finna sin enhet
och samhörighet för att överleva. Inom de flesta trostraditioner pågår en intensiv debatt
mellan en exklusivistisk och en inklusivistisk tolkning av traditionen ifråga. En inklusivistisk tolkning av religion som försvårar eller helst omöjliggör förenklade identitetsbyggen
som hämtar sin kraft ur ett religiöst legitimerat ”vi och dom”-tänkande är en viktig del av
möjligheternas geografi.
KRISTENDOMENS SKAPELSESYN
Det andra fältet jag vill beträda i utforskandet av temat ”Religion som möjlighet” gäller
människans relation till naturen. Enkelt uttryck kan den ekologiska krisen förstås som orsakad av människan själv, av hennes destruktiva förhållningssätt gentemot den natur hon
själv är en del av. På vilket sätt kan de religiösa trostraditionerna bidra till ett förändrat
förhållningssätt gentemot naturen, på religiös språk skapelsen?
En fruktbar utgångspunkt för frågeställningen kan vara den artikel Lynn White, professor i medeltidshistoria vid olika universitet i USA, publicerade i tidskriften Science 1967
och som startade en fortfarande pågående debatt om framför allt kristendomens roll i den
ekologiska krisen. Artikeln kallades ”The Historical Roots of Our Ecological Crises” och
White lokaliserade dessa historiska rötter till den västerländska medeltida kristendomen.
Bakgrunden är den bibliska judisk-kristna skapelsesynen där människan tillerkänns herravälde över naturen och där en skarp dualism mellan människan och resten av skapelsen
grundas. Whites forskningsinriktning handlade mycket om den västerländska vetenskapliga
och teknologiska utvecklingen, och hans slutsats är alltså att både den lysande västerländska vetenskapliga och teknologiska landvinningarna som dess destruktiva konsekvenser inte
12
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
kan förstås utan den medeltida kristendomens vägval. Till detta kan väl adderas att den
västerländska kristendomens vägval inte kan förstås utan mötet med den arabiska och muslimska vetenskapliga kulturen under slutet av första millenniet enligt vår tideräkning.
Den efterföljande debatten kring Whites artikel kom mest att handla om religionens,
främst kristendomens, roll i orsakandet av den nutida ekologiska krisen, inte så mycket om
dess samtidiga ansvar för den vetenskapliga och tekniska utvecklingen just där kristendomen ”frigjorde” människan från hennes relation till naturen. Whites omdöme om den
medeltida västerländska kristendomen är, att det är den mest antropocentriska religionsform som världen någonsin skådat. Samtidigt pekar han på att det fanns andra former av
kristendomsförståelse som inte alls hade samma antropocentriska framtoning. I den östliga
delen av kristenheten var människans förhållningssätt till naturen annorlunda, hon såg sig
själv som en del av naturen. I öst mediterar helgonen, i väst handlar de, sammanfattade
White skillnaden mellan öst och väst. Men också inom den västerländska kristendomen
fanns undantag, främst bland dem den helige Franciscus under början av 1200-talet. Hans
hållning var både revolutionär och heretisk i förhållande till rådande teologiska trender.
Han betraktade människan som delaktig i livets väv och såg allt levande som ”bröder och
systrar”, ett synsätt som skulle blockerat människans hänsynslösa rovdrift på resten av
skapelsen.
Den helige Franciskus utnämns av Lynn White till den ekologiska rörelsens skyddshelgon, och han menar att det inte räcker att konstatera att vi inte är kristna längre utan
sekulariserade. Även den sekulariserade västerländska människans rötter är bestämda av
den medeltida kristendomen, och kan, enligt White, endast befrias från sitt arv genom att
kristendomen gör upp med sitt antropocentriska och därmed exploateringstillåtande förflutna. Teknik och vetenskap kan inte rädda oss från den ekologiska krisen, menar White,
utan det krävs en förändring i den andliga basen.
RELIGIONERNAS RELATION TILL NATUREN
Jag har uppehållit mig så länge vid Lynn Whites artikel från 1967 därför att den kommit
att bli en utgångspunkt för ett slags paradigmskifte i kristen skapelseteologisk reflexion.
Artikeln uppmärksammar att ingen trostradition är enhetlig. Det finns många olika tolkningar och förhållningssätt sida vid sida inom samma trostradition. Detta leder vidare till
den hermeneutiska slutsatsen att vi väljer stöd för vår argumentation i vår tradition. Vi
har ett ansvar för vad vi väljer och kan inte på ett förenklat sätt hänvisa till att tron och
trostraditionen tvingar oss att välja och leva på ett visst sätt. Vidare diskuterar Lynn White
olika religioners förhållningssätt och hur de olika religionstraditionerna kan befrukta och
stimulera varandra.
Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) var jesuitpater och paleontolog och en av
om möjligheter , för människan och allt annat levande
13
religion som möjlighet
teologihistoriens märkligaste personligheter. Han förenade sin övertygelse om evolutionen
med en kosmisk kristen mystisk vision om också en andlig evolution i riktning mot Punkt
Omega – Gud. Fenomenet människan lever i en gudomlig miljö som hon delar med allt och
alla, både andra människor, allt icke-mänskligt liv och materien. Helt följdriktigt har han
blivit en inspirationskälla för många som verkar för fred mellan människa och natur i en
evolutionär tidsålder.
Mary Evelyn Tucker, som är en av dem som inspirerats av Teilhard de Chardin, är
professor i religion och miljö vid Yale University, USA, och kanske den mest kunniga personen i världen när det gäller religionernas ekologiska potential. Hon har ägnat decennier
åt studier av de olika världsreligionernas syn på skapelse, natur och ekologi. Under slutet
av 1990-talet organiserade hon tillsammans med maken John Grim utifrån Center for the
Study of World Religions vid Harvard en lång rad konferenser som systematiskt behandlade
alla de stora världsreligionerna och deras förhållningssätt inför naturen och miljön. Det
gällde judendom, kristendom, islam, hinduism, jainism, buddhism, taoism, konfucianism,
shinto och ursprungsbefolkningarnas religioner. Materialet från samtliga tio konferenser
finns tryckta och tillgängliga och en guldgruva för den som vill studera de olika religionstraditioners möjligheter att bidra till lösningen av den ekologiska krisen.
Vid studiet av religionstraditionerna fokuseras både problem och möjligheter. En
missstankens hermeneutik tillämpas för att komma bakom schabloniserade tolkningar
som oftast bygger på blindhet för den mångfald som föreligger inom alla traditioner.
Alla traditioner bär på såväl problem som möjligheter, men ingen ensam tradition/
världsreligion kan bära den potential som religionerna tillsammans har. Samtidigt måste
religionstraditionerna utsätta sig för en ny tids utmaningar och låta sig transformeras utifrån de krav ett nytt kosmologiskt och ekologiskt medvetande ställer. När Mary Evelyn
Tucker sammanfattar de bidrag som religionstraditionerna kan ge till det gemensamma
och tvärvetenskapliga arbetet att möta hoten mot klimat och långsiktig överlevnad, så gör
hon det så här: ”Of particular relevance here are the concerns of reverence for the Earth,
respect for other species, responsibility to the welfare of future generations, restraint in the
consumption of resources, and redistribution of goods and services more equitably.”
Förundran inför jorden och dess evolutionära historia, respekt för andra arter,
ansvarstagande för kommande generationers välfärd, återhållsamhet med avseende på
konsumtion samt rättvis fördelning av varor och tjänster mellan människor, är alltså hennes
beskrivning av religionstraditionernas bidrag. Hon ser dessa bidrag inte som något exklusivt
som religionerna är ensamma om. Men deras möjliga bidrag, menar hon, är oundgängligt
om framtiden ska räddas.
I slutet av november 2008 hölls ett interreligiöst möte i Uppsala med Svenska kyrkan
som inbjudare och värd, Uppsala Interfaith Climate Summit. I förberedelsearbetet var Mary
14
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
Evelyn Tuckers arbete av stor betydelse. Samtliga större trostraditioner bidrog med inspiration
till förändring och förnyelse av människans relation till naturen. Vid mötet undertecknades
ett manifest av representanter för de olika trostraditionerna med uppmaningar till världens
regeringar inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009. Världen förväntar sig
kraftfulla insatser för att det överhängande hotet mot klimatet ska kunna avvärjas. Men
religionernas representanter talade också om det gemensamma ansvaret som förvaltare
av planeten Jorden och åtog sig ett ansvar för möjliggörandet av förändrade livsstils- och
konsumtionsmönster genom att möta en rädslans kultur med en hoppets kultur. Genom
att levandegöra de grundläggande principerna rättvisa, solidaritet och medkänsla, vill man
möta framtidens utmaningar som världsmedborgare med ansvar för helheten och inte som
representanter för partikulära intressen.
FEMINISTTEOLOGISKA TOLKNINGAR AV SKAPELSEBERÄTTELSEN
Vid en analys av religionstraditionernas ”balanskonto” går det inte att bortse från en mäktig
post på minussidan, nämligen deras patriarkala historia och struktur. Det tycks som om
kopplingen mellan religion och patriarkat är omedelbar och nödvändig. Vägen till kvinnans frigörelse inom en religiös patriarkal tradition tycks gå via sekularisering i betydelse
maktförlust i samhället eller åtminstone via kraftiga omvärldsutmaningar. I den kristna
teologihistorien är det också feministteologer som pekat på den nära kopplingen mellan den
manliga dominansen och den antropocentriska och gentemot naturen aggressiva framtoning
kristendomen som tradition haft genom historien. Manliga behov att utöva makt har lett
till de val av herraväldestolkningar som kan finna ett stöd i den första bibliska skapelseberättelsen. Därmed har man ju samtidigt valt bort de alternativa tolkningar som fokuserar
partnerskap, förvaltarskap, omsorg och omhändertagande, som exempelvis den andra av
bibelns skapelseberättelser framhäver.
Makt förkväver mångfald och kräver likriktning. Därför behövs nya perspektiv och
utgångspunkter för att kunna slita sig loss till synes självklara eller nödvändiga tolkningar
av exempelvis människans relation till naturen. Dessa nya perspektiv och annorlunda utgångspunkter har många feministteologer representerat. De har visat på nedtystade stråk
i traditionen som inte motsvarat den traditionella patriarkala tolkningen. De har lyft fram
mångfalden, visat på den gemensamma visdom som kan återfinnas inom skilda religionstraditioner och varit beredda att lyssna och lära också över gränser. Gudsbilderna har förändrats från makt- och våldmetaforer till relations- och kärleksmetaforer. Tankebanorna har
rört sig från transcendenta utifrånperspektiv till immanenta inifrånperspektiv. Förståelsen
av människans del i allt skapat och beroende av allt liv och hela kosmos har förändrats och
möjliggjort en miljöteologisk och ekoteologisk nyansats på feministteologisk grund. Långsamt håller de senaste decenniernas teologiska landvinningar på att sprida sig och sakta
om möjligheter , för människan och allt annat levande
15
religion som möjlighet
underminera åtminstone delar av kristendomens patriarkala byggnad. Det finns motsvarigheter, om än i mindre iögonfallande omfattning, inom andra religionstraditioner.
FREDSGUD OCH KRIGSGUD
I den hebreiska Bibeln, de kristnas Gamla testamente, beskriver en profetröst från 700-talet
före vår tideräkning vad det innebär att ”vandra i Herrens ljus”, dvs leva som Gud vill. ”De
skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte
mer lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.”(Jesaja 2:4) ”Då skall vargen
bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke
vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet
äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo.
Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall
uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.” (Jesaja 11:6-9) ”Kunskap om Herren”,
kännedom om Guds vilja, betyder i dessa texter fred och försoning mellan allt levande.
Samtidigt har den våldsamma gudsbilden i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet lyfts
fram i en lång rad böcker under de senaste åren. Som exempel kan nämnas Karen Armstrongs
A History of God (1993), Jack Miles God – A Biography (1995) och Jonas Gardells Om
Gud (2003). En rad texter lyfts fram där Gud framställs som en krigargud som uppdrar åt
sitt egendomsfolk att förgöra fienderna på ett grymt och urskillningslöst sätt. Ett exempel
är Guds befallning till Josua vid erövringen av det utlovade landet att förinta de folk som
redan bodde i landet, kananeer, amoreer, hettiter, perisseer, jevuseer och hiveer. ”Herren sade
till Josua: ’Var inte rädd för dem! I morgon vid den här tiden låter jag dem alla ligga dräpta
av israeliterna. Du skall skära hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar’.
Människorna högg de ner tills de utrotat alla. De lät ingen förbli vid liv. De befallningar som
Herren hade gett sin tjänare Mose, dem hade Mose gett Josua, och dem lydde Josua. Han
försummade inte något av det som Herren hade befallt Mose” (Josua 11:1-15).
Hur är det möjligt att samma religionstradition kan härbärgera så motsägelsefulla
tendenser? Till ”det som Herren hade befallt Mose” hörde ju också ”Du skall inte dräpa”
(Andra Moseboken 20:13). Kanske ställer vi frågan fel? Kanske ska vi se våldet som det
naturliga inslaget när olika folk och stammar, med sina gudsföreställningar, kämpar om
utrymme och överlevnad? Kanske ska vi mera förundras över att det finns röster inom alla
dessa religiösa trostraditioner som ser det destruktiva i våldet och fred och icke-våld som
mänsklighetens överlevnadsväg framåt?
ICKE-VÅLD
Mohandas (Mahatma) Gandhi (1869-1948) är portalfiguren till den nutida freds- och ickevåldshistorien. Han hörde hemma inom den hinduiska breda religionstraditionen och med
16
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
sitt non-violence levandegjorde han ahimsa som ordagrant betyder att undvika att skada
andra. ”Jag motsätter mig våld därför att när det verkar göra gott, så är det goda kortvarigt.
Den onda som våld skapar är däremot permanent” sa Gandhi.
Hinduismen anses som världens äldsta religion och ahimsa som en grundläggande
tanke från tidernas begynnelse. Den mest radikala form av ahimsa praktiseras inom jainismen, där anhängarna i allt försöker undvika att tillfoga något levande skada. Buddhismen,
traditionerna som utgår från Buddhas lära (Siddharta Gautama ca 563 – 483 fvt), lär att
tillvaron är lidande orsakat av den mänskliga livstörsten. Den åttafaldiga vägen anger hur
människan kan hantera livstörsten så att befrielse kan inträda. Icke-våld är en viktig del av
denna väg till befrielse, och att bidra till fred och icke-våld förutsätter en inre mental frid
och fred. Buddhismen är kanske den religionstradition som varit mest delaktig i skapandet
av fred och icke-våld, dagens våldsamma erfarenheter från Sri Lanka, Burma och Thailand
till trots. Under Vietnamkriget (1961-1975) blev buddhistmunkar världsberömda för sina
protester mot kriget som i vissa fall innebar att de brände sig själva. Taoismen, traditioner
från Lao Tzu (500-talet fvt), handlar om att finna naturens egen ordning och infoga sig
i tillvarons motsatser (yin-yang). Grundhållningen är icke-handling och därför icke-våld
eftersom våld innebär aktivitet. Konfucianismen, traditioner från Konfucius (500-talet
fvt), fokuserar en universell moralisk ordning som bygger på harmoni i relationerna mellan
samhällets olika nivåer. Detta innebär en negativ hållning gentemot krig och våld, eftersom
detta stör harmonin i tillvaron. Inom konfucianismen återfinns en variant av den gyllene
regeln i Nya testamentet (Matteus 7:12): ”Gör inte mot andra vad du själv inte vill att andra
ska göra mot dig.”
Judendomens bidrag till en fredlig värld representerades av de inledande profetorden
från 700-talet fvt ur den hebreiska Bibeln, den del av Bibeln som de kristna kallar det gamla
testamentet. Jesus såg sig som en fullföljare av denna profettradition, när han säger till sina
efterföljare, att det skall älska sina fiender och vända den andra kinden till, när någon slår
dem (Matt 5:38-48). Han säger också att den som tar till svärd ska förgås genom svärd
(Matt 26:52), och i den tankeströmningen blev den kristna rörelsen pacifistiskt under tre
hundra år. Det var först när kristendomen accepterades av statsmakten och så småningom
blev statsreligion som förhållningssättet blev ett annat. Därmed växte behovet av en teologisk legitimering av krigshandlingar, och så utformades tankarna om det rättfärdiga kriget.
Islam förknippas med ordet för fred på arabiska, SLM, och alla överförda betydelser har
sin rot i detta begrepp.
Inom den kristna traditionen har läran om det rättfärdiga kriget spelat en stor roll. Det
var kyrkofadern Augustinus som först utvecklade den vid början av 400-talet och den store
kyrkoteologen Thomas ab Aquino som fullbordade den på 1200-talet. Det är viktigt att
minnas att den i första hand inte syftade till en legitimering av kriget utan till dess begräns-
om möjligheter , för människan och allt annat levande
17
religion som möjlighet
ning. Teorin har sex byggstenar: rättvis anledning, främst självförsvar, legitim regering,
rätt intention, immunitet för civilbefolkningen, sista utvägen och slutligen proportionalitet
mellan våldsinsatser, lidande och uppnåbara mål.
Bland de stora kyrkotraditionerna kom den lära att få en nästan självklar plats i tänkandet, inte minst därför att de i västerlandet höll sig nära maktens centrum och fick sina perspektiv bestämda av detta. Därför var det också bland kyrkor i opposition mot majoritetstraditionerna som de så kallade fredskyrkorna växte fram. Mennoniterna (uppkallade efter
grundaren Menno Simons, död 1561) uppstod som samfund under reformationstidevarvet
i Holland och tillhör liksom Brödrakyrkan den baptistiska traditionen. Den senare uppstod
under 1700-talet i Tyskland och finns nu främst i USA (Church of Brethren). Främst bland
fredskyrkorna torde Vännernas Samfund, oftast kallade kväkarna, vara. Ursprunget är
engelskt 1600-tal. Dessa tre fredskyrkor har haft ett inflytande långt utöver sin begränsade
numerär, inte minst därför att enskilda inom samtliga stora kyrkotraditioner låtit sig inspireras av deras kompromisslösa pacifism. Många betydelsefulla fredsinitiativ under 1900-talet
har haft de klassiska fredskyrkorna som upphov och drivkraft.
1900-talet inom kristenheten är ekumenikens århundrade. Ekumeniken, arbetet på den
kristna kyrkans synliga enhet, kom från början att vara nära förbundet med fredsarbete av
det enkla skälet att första världskriget bröt ut när tankarna på ett samordnat ekumeniskt
arbete tog gestalt. I den första fasen handlade det främst om samverkan kyrkorna emellan
för att åstadkomma fred mellan stater som alla betecknade sig som kristna. Svenska kyrkans
ärkebiskop Nathan Söderblom spelade härvid en betydelsefull roll. Vid seklets mitt bildades
Kyrkornas Världsråd för de protestantiska och ortodoxa kyrkorna, medan det andra Vatikankonciliet (1962-65) för den romerskt katolska kyrkan innebar en motsvarande förnyelse
och kraftsamling. Fredsfrågan fanns tydligt på kyrkornas dagordning, och kopplingen fred
och rättvisa var självklar i detta fredsengagemang. Psaltarpsalmens ord om att ”fred och
rättvisa omfamnar varandra” (Psalt. 85:11) hade ljudit i gudstjänstrummen genom generationer, och när detta sammanhang blev ett grundläggande drag i modern fredsförståelse
(Johan Galtung, Peter Wallensteen) så fanns det redan en djup jordmån för detta tänkande
i den judisk-kristna traditionen.
RELIGIÖSA KONFLIKTER
En av arkitekterna bakom den s k Osloprocessen för fred mellan Israel och Palestina, tillika
en av mottagarna av Nobels fredspris, Israels nuvarande president Shimon Peres, fick någon
gång under processens början frågan vilken roll religionen och religiösa företrädare kunde
spela i fredsprocessen. Han svar blev ”hopefully none at all!” Den fortsatta utvecklingen har
visat hur oklok denna hållning var. Inte bara har fredsprocessen avstannat och konflikten
förvärrats, av olika orsaker. Den religiösa tillhörigheten har blivit en allt betydelsefullare
18
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
identitetsmarkör enligt det vanliga mönstret att konflikter med ursprungligen icke-religiösa
orsaker efter hand får en religiös färgning. Att utesluta religionen ur diskussionen är oftast
att utesluta ”gräsrötterna”, människor på lokal nivå som lever i vardagen med erfarenhet av
människor med annan religiös identifikation. Kanske är det en tydlig kommentar till Peres’
uttalande att de flesta organisationer som arbetat i konfliktområdet med att föra samman
människor från de olika sidorna av konflikten haft religion som drivkraft och inspirationskälla. Christian Peacemaker Teams med rötter i de kristna fredskyrkorna har spelat en stor
roll genom sin orädda närvaro också under konfliktens mest våldsamma skeden. Rabbis for
Peace är en annan betydelsefull dialoginspiratör med bas i Israel. Det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI med förankring i Kyrkornas Världsråd är ett tredje exempel.
En helt annan inställning har ambassadören Richard C. Holbrooke, för närvarande
president Obamas särskilda sändebud till Afghanistan och med en lång diplomatisk karriär
bakom sig med Dayton-avtalet efter Balkankrigen som en särskild framgång. Han skriver
i ett förord till Peacemakers in Action. Profiles of Religion in Conflict Resolution (2007):
”if you are interested in peace in the twenty-first century, you cannot ignore religion”. Inte
minst mot bakgrund av erfarenheterna från det bosniska kriget där religionen kom att
spela en katastrofalt destruktiv roll vill han peka på det positiva och kraftfulla bidrag till
konfliktlösning som religiösa ledare kan lämna, ofta utan att hamna i rubrikerna. Drivna
av sina religiösa traditioner verkar de för fred på båda sidor av en konflikt oftast långt
innan politiker och diplomater engagerat sig i konflikterna. De står för inifrånperspektiv
och har trovärdighet och legitimitet på ett sätt som diplomater, politiker och andra ”spårett”-aktörer inte har, menar han. Det bör kanske observeras att Holbrooke själv betecknar
sig som icke-religiös även om han har en judisk bakgrund.
Holbrooke hänvisar här till det vid konfliktlösning vanliga språkbruket att skilja på
”spår-ett”-diplomati och ”spår-två”-diplomati, där det förra begreppet handlar om officiella statliga eller mellanstatliga instanser som kan utöva påtryckning genom makt, ”piska
och morot”-diplomati. Holbrookes egen karriär hör hemma inom detta fält. ”Spår-två”diplomatin saknar däremot makt och kan bara utöva inflytande utifrån en moralisk, kulturell
och intellektuell agenda, där det handlar om att få parterna i konflikten att inse fördelarna
med fred framför konflikt. Inom ”spår-två”-diplomatin utgör religionernas organisationer och företrädare en betydelsefull del, kanske den mest framträdande. Ibland talar man
också om en ”spår-tre”-diplomati som handlar om aktörer på gräsrotsnivå som söker skapa
sammanhang för dialog och samverkan utifrån gemensamma värden som överbryggar de
konfliktförstärkande värdena, till exempel religionsskillnader.
Bakom Peacemakers in Action står Tanenbaum Center for Interreligious Understanding.
Organisationen har fått sitt namn efter den judiske rabbinen Marc H. Tanenbaum och bildades efter dennes död 1992 för att verka i hans anda för social rättvisa och interreligiös
om möjligheter , för människan och allt annat levande
19
religion som möjlighet
förståelse och samverkan. Man har velat ur anonymiteten lyfta fram enskilda religiösa
personligheter som på många olika sätt verkar i fredens tjänst, dels för att ge dem ett skydd
genom internationell uppmärksamhet, dels för att låta deras exempel tjäna som inspiration
till andra. Genom att redogöra för 16 olika personers freds- och försoningsarbete i 12 olika
konfliktsammanhang (El Salvador, Nordirland, Bosnien, Kosovo, Eritrea/Etiopien, Sudan,
Sydafrika, Nigeria, Sierra Leone, Israel/Palestina, Afghanistan och Västra Papua/Indonesien),
vill Tanenbaum Center genom publikationen också ge konturerna till en fredsstrategi som
bygger på religiöst engagerade personers erfarenheter i fredsarbete.
De allmänna slutsatserna i Peacemakers in Action är följande: Religion orsakar inte
våldsamma konflikter men kan bidra, särskilt i extremistiska varianter, till en konflikts utveckling. Religion är inte bara en källa till konflikt men också en källa till fred. Religionen
(”proper religion”) föredrar icke-våld som medel och förenar fred med rättvisa. Religion
som verkar för fred och rättvisa med icke-våld drar ofta på sig fientlighet och våldsamma
reaktioner, och svaret på detta våld är oftast fortsatt icke-våld och personligt risktagande.
I det religiöst inspirerade fredsarbetet har orättvisor som drabbar kvinnor blivit uppenbara
men också de särskilda resurser i fredsarbetet som kvinnor utgör. Slutligen konstateras att
synen på pacifism och ett nödvändigt bruk av våld i vissa lägen är kluven och förblir ett
moraliskt dilemma.
Det finns en mångfald av olika religionsmotiverade organisationer och rörelser som likt
Tanenbaum Center for Interreligious Understanding verkar för fred genom religionsdialog,
rättvisearbete, värnande om de mänskliga rättigheterna och utvecklingssamarbete. Den
säkerligen bredaste förankringen har World Conference of Religions for Peace (WCRP),
som bildades i Kyoto, Japan, 1970 och höll sin åttonde generalförsamling också i Kyoto
2006. Cirka 800 religiösa ledare representerande världens alla religionstraditioner från
hundra länder var närvarande i en bred koalition mot krig, våld, orättvisa, sjukdom och
fattigdom. WCRP arbetar i nära anslutning till FN-organisationen och har som fredsstrategisk betoning ”delad säkerhet” vilket anger inriktning mot medling, utbildning och
fredskulturbyggande.
RELIGION SOM MÖJLIGHET
Mitt tema är religion som möjlighet inom ramen för det större perspektivet av en möjligheternas geografi. Jag argumenterar för att det förhållandet att religion idag ofta förknippas med
våld och brist på tolerans inte ska hindra oss från att se också de möjligheter som döljer sig
inom religionstraditionerna och i ett växande samspel mellan dem. Vi måste skärpa vår blick
så att vi kan se djupare och bortom enkla svart-vita schabloner. Skälet till detta är inte bara
att detta skulle vara mera rättvisande gentemot traditionernas mångfald. Det kan också vara
så att mänsklighetens överlevnad är beroende av att några av de grundläggande visdomsin-
20
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
sikter som dessa religionstraditioner härbärgerar blir vägledande i framtida vägval.
Inledningsvis påminde jag om mångfalden inom alla religionstraditioner. Nu vill jag
påminna om att varje människa är mer än en identitet. Detta betyder att en s k religiös
människa inte bara har en religiös identitet. Denna är en del av en rad andra identiteter som
nära relationer, föräldraskap, yrkesidentitet, nationalitet, olika intressen. Det är just detta
förhållandet som kan överbrygga spänningar som uppstår mellan människor när en isolerad
identitet, t ex den religiösa, ensam hamnar i fokus. Ett belysande exempel utgör Parents’
Circle i Israel/Palestina där föräldrar som förlorat sina barn i den våldsamma konflikten
möts över nations- och religionsgränser, därför att identiteten som förälder tar över och
överbryggar de motsättningar som andra identiteter skulle framhäva.
Både fundamentalistiskt religiösa och religionskritiker hävdar ofta att för en sant religiös människa gäller endast en identitet, den religiösa. Alla andra förhållningssätt betraktas
som svekfulla, anpassliga eller halvljumma. På denna punkt tycks det råda en samsyn mellan
religiös fundamentalism och radikal ateistisk religionskritik. Men det kan också vara så,
att det finns drag inom en religionstradition som bejakar eller till och med uppmuntrar en
relativisering av de religiösa formernas plats i en religiös människas liv. På denna punkt vill
jag åter anknyta till den framställning av James W Jones som jag hänvisade till i min inledning, Terror and Transformation. The Ambiguity of Religion in Psychoanalytic Perspective
(2002). Det som utmärker en religiös tradition när den leder till våld, oförsonlighet och terrorhandlingar är att den ”idealiserar”, den gör religiösa former absoluta. Samtidigt hämtas
mycken kraft och engagemang ur en sådan idealisering. Med dagens populära språkbruk
skulle vi kanske kunna tala om en absolut fokusering. Men fördelarna till trots argumenterar
Jones för en ”av-idealiserad” religion, och han menar att argumenten för detta inte behöver
sökas utanför religionstraditionerna utan utgör en integrerad del av dessa.
Jones ger många exempel på denna ”religionskritiska” dimension inom religionerna
själva. ”Om du möter Buddha på vägen, döda honom” är ett ofta citerat zen-uttalande.
De hebreiska profeterna lämnar många exempel: ”Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag
står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte
veta av dem…” (Amos 5:21-22) Hos Jeremia läser vi: ”Lita inte på lögner som ’Här är
Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.’” Jesus uttalade att sabbaten blev gjord
för människans skull och inte tvärtom (Mark. 2:27) och tolkningen att religionen är till för
människans skull och inte människan för religionens skull ligger nära till hands. Men Jones
pekar framför allt på den mystikens via negativa som föreligger inom religionstraditionerna
och som innebär att alla yttre former inför Gud – det stora Mysteriet – måste relativiseras
och bringas till tystnad. Erfarenhet av tomhet, Guds tystnad och själens mörka natt ingår
som ett grundelement i gudstron. Utan tvivel ingen tro. Utifrån det här perspektivet utgör
alltså ”idealiseringen” inte ett högre mått av tro utan snarare ett förvridet perspektiv.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
21
religion som möjlighet
Slutsatsen blir alltså att vi måste lära oss att tolka, se skillnader, värdera och försöka förstå
värdet också av det som inte kommer från de tillvarons stråk där vi kan känna oss mest
hemma. Det är vad som växer på livets olika åkrar som bör vara avgörande. Jag ger slutordet
till profeten Jeremia, som jag citerade tidigare när det gällde den religiösa religionskritiken.
Han fortsätter efter det citerade avsnittet om ”templet”: ”Men om ni verkligen ändrar era
liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren,
den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er
själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er” (Jer. :5-7).
22
om möjligheter , för människan och allt annat levande
religion som möjlighet
om möjligheter , för människan och allt annat levande
23
Möjligheter för nationalekonomin,
möjligheter för hushållet
RICHARD SWEDBERG
Richard Swedberg är sociolog, född 1948 i Stockholm, och har varit verksam vid Stockholms
Universitet. Sedan 2002 är han professor i Sociologi vid Cornell University, USA. Inom sin
forskning har han speciellt intresserat sig för ekonomisk sociologi. I det här bidraget ger han
exempel på hushållandets historia, från klassisk till modern tid, och diskuterar möjligheterna
för en ekonomisk teori mer anpassad till de ekologiska villkor människan lever under.
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
INLEDNING
Det vanligaste sättet att beskriva samhällsekonomi idag är i marknadstermer.1 Marknaden
är enligt den allmänna uppfattningen central för modern ekonomi och förstås bäst med hjälp
av nationalekonomin. Den moderna nationalekonomin är också den mest prestigefyllda
av alla samhällsvetenskaper, och den förespråkar ett perspektiv som baseras på formell
modellering och ser aktörerna som agerande i en omgivning med knappa resurser för att
maximera sin nytta.
Detta sätt att presentera ekonomiskt liv har ett starkt grepp om dagens föreställningsvärld, inte bara i den akademiska världen. Men det finns också andra sätt att se på ekonomiskt liv. I denna studie kommer jag att hävda att ekonomiska frågor också kan betraktas
från ett mycket annorlunda perspektiv: hushållets. Som jag kommer att visa var detta det
förhärskande sättet att se på ekonomin, innan marknaden blev en betydande ekonomisk
institution och centrum för ekonomiskt tänkande. Produktion, distribution och varuutbyte –
de tre centrala processerna i ekonomiskt liv enligt den moderna nationalekonomin – sköttes
samtliga tidigare av hushållet.
När man idag använder termen hushåll, brukar man tänka på en familj, eller, om man
har samhällsvetenskaplig bakgrund, på ett litet antal personer med gemensam bostad och
konsumtion (t.ex. Bender 1976). I den här texten kommer jag däremot att använda termen
hushåll i en vidsträcktare mening, som en avgränsad institution som varierar i storlek och
som har en betydande ekonomisk dimension. Jag vill påstå att vi på så sätt bättre kan förstå
vilken roll hushållet spelade i det ekonomiska livet förr i tiden. Jag kommer också att påstå
att det bara är genom att utgå från detta bredare perspektiv som vi även idag kan få hjälp
att förstå det ekonomiska livet bättre – och kanske få ett bättre grepp om de ekonomiska
möjligheter som ligger inom räckhåll för oss.
Texten har följande disposition. I dess första hälft ger jag utförliga exempel på olika
typer av hushåll genom historien och presenterar de olika sätt man uppfattat dessa på. Som
läsaren kommer att se har hushållet många gånger stimulerat den ekonomiska fantasin och
gett upphov till en mängd intressanta, men till stor del bortglömda teorier. Det kommer
också att efter hand att visa sig att det historiskt sett finns goda skäl att betrakta hushållet
som en egen avgränsad institution, inte enbart begränsad till kärnfamiljen.
I andra delen försöker jag utforska de nya möjligheter att se på ekonomi som öppnar
sig när vi använder termen hushåll i bred institutionell bemärkelse och bygger vidare på de
teorier som den har inspirerat till genom historien. Här inställer sig många frågor som det
är svårt att ge definitiva svar på men som inbjuder till fortsatt diskussion. Är det möjligt att
1. Jag tackar Mabel Berezib för viktiga kommentarer och förslag. Jag vill också tacka Kyle Siler och Keith Tribe, den senare för
att han vänligen låtit mig ta del av hans ännu inte publicerade översättning av Del 1 av Max Webers Ekonomi och samhälle.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
25
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
skapa nya typer av hushåll och hur skulle de i så fall se ut? Kan de här nya typerna av hushåll ersätta marknaden som dominerande ekonomisk institution? Är det i så fall önskvärt?
Vad skulle exempelvis hända med tillväxten om så blev fallet? Borde man kanske snarare
försöka tänka sig nya ekonomiska institutioner med ingredienser från både hushållet och
marknaden?
Och hur är det med det patriarkaliska systemet och hushållet? Var det inte i hushållet
som kvinnoförtrycket uppstod? Var det inte så att vissa hushåll i det förgångna hade slavar?
Och har inte de försök som gjorts hittills att inrätta hushållsekonomier i stor skala i modern
tid – från Sovjetunionen och framåt – slutat med att det uppstått nya former av förtryck?
Det finns en mängd andra frågor som också bör diskuteras när man väl bestämt sig för
hushållet som utgångspunkt för den ekonomiska analysen.
HUSHÅLLET UNDER ANTIKEN
Det som gör det intressant att inleda en diskussion om hushållet med att presentera och
diskutera hushållet under antiken är att det var då det första försöket att formulera en
ekonomisk vetenskap ägde rum, och den hade hushållet som modell. Många århundraden
senare hade hushållet tryckts tillbaka av marknaden som övertagit mycket av produktionen. Adam Smith och Karl Marx har kanske inte så mycket gemensamt, men en sak var de
överens om: marknaden var central för den nya typ av ekonomi som växte fram i Europa
under senare delen av 1700-talet. Marknaden stod på liknande sätt i centrum för den nya
typ av ekonomisk analys som utformades för att kunna förstå den nya ekonomin.
När man skriver det ekonomiska tänkandets historia är det brukligt att börja med att
hänvisa till två klassiska texter: Politiken av Aristoteles och Oeconomicus2 av Xenofon.
Detta brukar följas av ett snabbt avfärdande av båda: Aristoteles på grund av hans negativa
syn på marknaden, och Xenofon på grund av att han skrivit en långtråkig avhandling om
jordbruk. Båda reaktionerna är lätta att förstå: Aristoteles ägnar inte mycket tid åt att analysera marknaden och han är i grunden negativ och Xenofons verk innehåller omständliga
beskrivningar rörande sömnad, bästa tidpunkt för skörd och liknande som saknar intresse
för dagens ekonomer.
Om vi däremot tittar på analysen av hushållet (oikos) möter hos både Aristoteles och
Xenofon en helt annan bild. Politiken, visar det sig, innehåller ett seriöst och genomarbetat
försök att teoretisera hushållets roll och att fastställa dess roll i det grekiska samhället som
helhet. Och Oeconomicus, visar det sig, innehåller en av de mest levande, skarpögda och
kompletta beskrivningar av hushållet som står att uppbringa i den klassiska litteraturen.
2. Xenofons verk är översatt från grekiskan till svenska av Sture Linnér 2004
Ledarskap/Oeconomicus, Övers. anm.
26
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Aristoteles berör hushållet på flera ställen i sitt verk men Bok I i Politiken (Aristoteles 1946:138) är viktigast. Nyckelavsnittet heter ”Teorin om hushållet”, och denna titel passar bra
eftersom det viktigaste i denna del av verket är att Aristoteles här utvecklar en meningsfull
teori om hushållet. Hans ansats kan beskrivas på följande sätt. Först definierar han vad ett
hushåll är och vad dess övergripande mål består i. Sedan kontrasterar han detta på några
punkter med förvärvskonsten eller som vi skulle säga idag, konsten att tjäna pengar eller
göra vinst.3
Något av det mest betydelsefulla Aristoteles har bidragit med är att han tidigt skapade
en typologi för olika ekonomiska aktiviteter. Dessa är av två slag: aktiviteter relaterade till
hushållningskonsten (oeconomic) och aktiviteter relaterade till förvärvskonsten (krematism).
Detta motsatspar kan tyckas vara en förenkling, men det togs sedermera upp och vidareutvecklades av ett antal ekonomer och socialteoretiker, inklusive Marx och Weber. Det utgör
kort sagt ett hållbart och användbart sätt att klassificera ekonomiska aktiviteter.
Ett hushåll beskrivs av Aristoteles som en stor lantegendom som drivs av en fri man
som också har överinseende över sin frus, sina barns, sina husdjurs och slavars aktiviteter.
Aristoteles var väl medveten om att andra levnadsformer än jordbruk var möjliga (till exempel
nomader och jägare). Han diskuterar emellertid inte några andra sätt särskilt ingående. Han
beskriver inte heller som Xenofon vilka metoder som krävs för olika slags grödor. Istället
fokuserar Aristoteles på det som vi idag skulle kalla hushållets sociala struktur.
Ett hushåll är enligt Politiken uppbyggt kring tre sorters relationer: först och främst
relationen mellan herren och hans slavar, därefter relationen mellan herren och hans hustru
och slutligen relationen mellan föräldrarna och deras barn. Den normativa strukturen för
var och en av dessa relationer är noggrant beskriven.
Hushållet har också en central roll att spela i ett större politiskt samhälle (polis) vars
mål är autarki eller oberoende. Aristoteles säger uttryckligen att polis inte ska betraktas som
ett stort hushåll och skälet till detta är att samtliga medborgare i polis är fria män, vilket
inte stämmer in på medlemmarna i ett hushåll.
Hushållningskonsten skiljer sig från förvärvskonsten på flera viktiga sätt – användningen av varor, behovsstrukturerna och målen. I ett hushåll värderas ett föremål utifrån
dess praktiska användbarhet men när ett föremål förvärvas är dess enda användning däremot
utbyte. Marx skulle sedermera kalla det förra för bruksvärde och det senare bytesvärde.
Han skulle också som Aristoteles hävda att det goda samhället endast kan byggas med
bruksvärdet som fundament.
I ett hushåll har människors behov tydliga gränser, medan behoven att förvärva egen-
3. Det moderna ordet ”ekonomi” härrör från grekiskans oikos (hushåll) och
nem (att reglera, förvalta, organisera; Jfr t.ex. Finley 1973:17).
om möjligheter , för människan och allt annat levande
27
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
dom är obegränsade. Benägenheten att alltid vilja ha mer, säger Aristoteles, rubbar den
enskildes balans och får honom att se allt i termer av pengar. Människor som ägnar sitt liv
åt förvärvskonsten blir nervösa, missnöjda, och utvecklar en ”strävan efter att leva snarare
än efter att leva gott”4 (Aristoteles 1946:26).
De yttersta målen för dem som ägnar sig åt hushållsaktiviteter skiljer sig från dem som
ägnar sig åt att tjäna pengar. De senare strävar alltid efter mer pengar, medan de förra söker
”den sanna rikedomen”, (Aristoteles 1946:21-22; kursivering tillagd). Med dagens språkbruk
skulle man kunna säga att de senare vill bli rika. Den sanna rikedomen, tillägger Aristoteles,
består inte av ägodelar eller pengar utan av människor. Han förklarar inte vad han menar
med detta, men förmodligen hänger den sanna rikedomen samman med mänskliga relationer
medan timliga rikedomar däremot är bundna till föremål.
Aristoteles sammanfattar den normativa delen av sin diskussion med uttalandet att
hushållets vinster är naturliga medan däremot vinster genom förvärv är onaturliga. De förra
är naturliga eftersom de härrör från djur och växter. Att tjäna pengar är onaturligt eftersom
pengar kommer från pengar.
Aristoteles analys av hushållet i Politiken upptar ungefär ett kapitel. Hushållet beskrivs
här som en del av ett större politiskt samhälle. Oeconomicus av Xenofon är mycket annorlunda. Den kan beskrivas som en liten bok som helt ägnas åt en diskussion om hushållets
ekonomiska aktiviteter.
Även stilen i Xenofons framställning skiljer sig från Aristoteles. Den är utformad som en
dialog snarare än som en avhandling. Resonemanget i Oeconomicus växer fram via frågor
som ställs av Sokrates och de svar som dessa genererar. Syftet är snarare att lyfta fram olika
frågeställningar och utmana konventionella synsätt än att som Aristoteles föreslå lärda och
analytiskt användbara distinktioner.
Som exempel på hur Sokrates går tillväga kan nämnas hans munhuggning med vännen
Kritobulos i början av Oeconomicus. En fråga som diskuteras är om det är samma sak att
vara rik som att ha många ägodelar. Sokrates säger ”nej”. Det som är avgörande, säger han,
är i stället hur man använder något. Man kan göra så att ett föremål ökar ens välstånd och
det kan man också med vänskap. Men ett föremål kan också användas på ett felaktigt sätt
eller inte alls och i så fall ökar det inte ens välstånd.
I andra avsnitt i Oeconomicus framgår det tydligt att Sokrates ogillar att människan
har vinstintresset som mål hellre än välstånd. Men att som Aristoteles helt vara emot och
fördöma ensidig stävan efter pengar ligger inte för Sokrates. Sokrates intresserar sig mera
för vad det är som gör att ett hushåll lyckas medan ett annat misslyckas. Man kan vara på
rätt spår, menar Sokrates, men ändå hamna fel.
4. Översättningen hämtad från Karin Blomqvists översättning av Politiken från grekiskan.
28
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Med framgång och misslyckande i detta sammanhang avser Sokrates kvaliteten på de
relationer som ingår i hushållet och hur hushållet använder sina resurser. Båda, det vill
säga relationerna och de materiella ägodelarna, måste skötas på rätt sätt om hushållet ska
blomstra. Skärpan i Sokrates resonemang i dessa båda avseenden utgör det viktigaste bidraget från Oeconomicus.
I centrum för hushållet står man-kvinna-relationen och bara om den fungerar bra
producerar hushållet välstånd. Sokrates ifrågasätter inte som Aristoteles mannens makt över
sin hustru utan framhåller istället vikten av att paret behandlar varandra med värdighet.
Om mannen å sin sida är trogen och bemöter sin hustru med respekt och hon anstränger
sig och utför sina arbetsuppgifter på ett klokt sätt blir hushållet sunt och stabilt.
Sokrates redogör i detalj för både mannens och hustruns plikter. Mannen tillbringar
arbetsdagen utomhus där han leder arbetet på åkerfälten, har uppsikt över slavarna och
försvarar egendomen. Hustruns plats är inomhus där hon har uppsikt över husslavarna,
matlagningen och ser till att hushållet som helhet är i god ordning. Mannen ser till att resurser
går in i hushållet och hustrun tar hand om dem när de väl kommit in. Om båda sköter sina
sysslor väl blir balansen i hushållet positiv.
Genom hela Oeconomicus fäster Xenofon stor uppmärksamhet vid de relationer som
befinner sig i centrum av hushållet och hur dessa kan bli välfungerande med välstånd och
välbefinnande som resultat. Om något går fel kan hushållet bli som ”ett läckande såll” (Xenofon 1923:427). Xenofon hyser också ett mycket stort intresse för varje enskilt föremål i
hushållet och hur det ska skötas och förmedlar därigenom till läsaren av Oeconomicus en
känsla av hushållet som något konkret och verkligt och inte enbart en social inrättning.
Den sista punkten förtjänar att framhållas särskilt. När Xenofon beskriver de plikter
som åligger husets herre ger han många praktiska råd om när sådd och skörd bör påbörjas
och liknande. Ett hushåll har sin grund i jorden och det är från jordens frukter som dess
medlemmar får sin försörjning. På liknande sätt beskrivs hustruns plikter med en mångfald
konkreta detaljer. När huvudbyggnaden ställs i ordning måste vart och ett av rummen
användas på sitt sätt. Matvaror och vin ska förvaras i ett svalt rum, de kvinnliga slavarna
måste sova i sitt rum, och de manliga slavarna i ett annat (med reglad dörr dem emellan).
En god ledare för hushållet ska skapa ordning i hushållet och ordning är något som är
både positivt och estetiskt tillfredsställande:
[Isomakos berättar för Sokrates]
”Att det alltså är bra om sakerna ligger i ordning och att det är lätt att i huset finna
en lämplig plats för var och en av dem, det har jag redan sagt. Och så vackert att
se alla sorters skor stå i ordnade rader varje sort på sin egen plats! Så vackert att se
alla sorters kläder på sin plats, och likaså täcken eller bronskärl eller bordsservis!
om möjligheter , för människan och allt annat levande
29
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Och vad en skönande skulle le åt mest av allt, men inte någon allvarlig person: så
vackert att även grytor vittnar om harmoni när de står i god ordning! Likaså ser
alla de andra föremålen vackrare ut när det råder ordning bland dem” (Xenofon
1923:437). 5
Kontrasten mellan hur man ser på hushållet idag och den förhärskande uppfattningen på
Aristoteles och Xenofons tid är tydlig. Idag är hushållet en kategori inom samhällsvetenskaperna och det definieras som en liten grupp personer som delar bostad och vanligtvis
har gemensam konsumtion. Under antiken däremot ingick det i en moralisk och praktisk
vision om hur man bör leva. Dess kärna utgjordes av tre relationer som måste skötas med
omsorg och på rätt sätt (herre-slav-relationen, man-hustru-relationen, och förälder-barnrelationen). Målet för hushållet var en positiv balans mellan materiella och ideella tillgångar
– välstånd och välmåga, inte timliga rikedomar eller vinst. Antikens hushåll engagerade lika
djupt både kropp och själ.
HUSHÅLLET OCH ”HOME ECONOMICS ”
Om denna artikel hade beskrivit utvecklingen av begreppet hushåll ur historisk synvinkel, skulle det nu komma ett avsnitt om det medeltida godset som såg dagens ljus efter
upplösningen av det romerska imperiet (t.ex. Brunner 1956). Detta skulle i sin tur följas av
en diskussion om hur hushållsmetaforen tillämpades på nationalstaten några århundraden
senare. Kungen betraktades nu som överhuvud för det nationella hushållet, och understöddes
i denna roll av predikningar om ”det kristna hushållet” av protestantiska teologer (t.ex.
Hoffmann 1959). Viktiga delar av hushållsideologin finner man också i merkantilismen
vars teorier utvecklades av de första professorerna i nationalekonomi vilka dock senare
utsattes för skarp kritik av Adam Smith i hans berömda Nationernas välstånd, (t.ex. Tribe
1988, Runefelt 2001). Det traditionella bondehushållet förblev fortsatt starkt under alla
dessa århundraden (t.ex. Chayanov 1986, Gudeman och Rivera 1990). Men till slut, när
största delen av produktionen under den industriella revolutionen på 1800-talet lämnade
hushållet, skapades det moderna hushållet.
Många läsare känner till den här utvecklingen som också satt sina spår i vardagsspråket (t.ex. Oxford English Dictionary, 2000). Det är inte ovanligt att den moderna staten,
särskilt välfärdsstaten, i viss utsträckning fortfarande betraktas som ett gigantiskt hushåll.
Det är den moderna statens uppgift att sörja för sina medborgares välfärd; den har också
kallats det offentliga hushållet. Och i Sverige till exempel säger vi inte att vi studerar ekonomi på universitetsnivå utan ”nationalekonomi” – återigen en påminnelse om att målet
5. Ur Sture Linnérs översättning från grekiskan s. 68. Övers. anm.
30
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
för ekonomin en gång i tiden var att sörja för nationen som helhet. Den överflyttning av
produktionen från hushållet till fabriken som tog sin början på 1800-talet har också fortsatt.
Uppkomsten under den här tiden av en ny typ av ekonomi med hushållet som modell – home
economics – är däremot föga känd.6 Den fanns bara i några få länder och står inte nämnd i
standardverken om det ekonomiska tänkandets historia. Men trots sin status som en okänd
och tidvis till och med förlöjligad gren av nationalekonomin försvann den inte utan bidrog
väsentligt till den traditionella hushållsekonomin. Det är också ett av skälen till att det är
mödan värt att återuppväcka minnet av home economics och på så sätt upptäcka vad som
förbisågs när det moderna ekonomiska tänkandet växte fram på 1800-talet.
Det första som slår en när man tittar närmare på home economics är att det inte passar
in i någon av de kategorier som brukar ingå i ämnet nationalekonomi.7 Vad gäller innehållet består det dels av anvisningar för sysslorna i ett hem – matlagning, sömnad, rengöring
och liknande – dels av ekonomisk teori. Undervisning i ämnet har funnits på universitet och
college, men också i skolor på lägre nivå (och ges fortfarande där i många länder). Många
kvinnor har också studerat och omsatt ämnet i praktiken på egen hand och det ingår i
självhjälpslitteraturen.
Home economics kan beskrivas som genusspecifik kunskap i den meningen att det
riktades uteslutande till kvinnor. Det uppfanns av kvinnor, praktiserades av kvinnor och
avskaffades till största delen (dock inte helt och hållet) av kvinnor. Detta förklarar varför
home economics har dragit till sig en del uppmärksamhet från nutida forskare som är intresserade av kvinnohistoria och från feminister, men vårt intresse har en annan riktning (t.ex.
Fritschner 1973, 1977, Stage och Vincenti 1997). Frågeställningen i denna text är i första
hand vad home economics kan lära oss om nationalekonomin och dess möjligheter.
Anledningen till att home economics har något viktigt att säga som gäller nationalekonomin och hushållet är att hushållet vid mitten av 1800-talet, när home economics först
dök upp på arenan, i hög grad hade blivit en kvinnofråga. Huvudfåran inom nationalekonomin var redan fullt upptagen av sin fascination för marknaden, för produktionen och för
varorna som producerades i det moderna industriella systemet – och hade totalt glömt bort
hushållet (t.ex. Swedberg 2008). Detta lämnade inte bara utrymme för home economics,
utan det gjorde det också möjligt för home economics att utvecklas i full frihet eftersom det
inte betraktades som ett hot mot det officiella (manliga) ekonomiska tänkandet.
Man brukar säga att home economics-rörelsen uppstod 1841 i samband med utgivningen av A Treatise on Domestic Economy av Catherine Beecher som var författare och
6. Den amerikanska benämningen home economics behålls genomgående av praktiska skäl; svensk
motsvarighet saknas historiskt sett; risk för sammanblandning med snarlika ämnen undviks. Övers. anm.
7. Ett mycket stort antal böcker, skrifter och tidningar som ingick i the home economics movement
finns tillgängliga på internet. För Home Economics Archive se http://hearth.library.cornell.edu.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
31
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
lärare av kalvinistiskt ursprung. Hennes bok blev snabbt populär och lästes och studerades
under hela 1800-talet. Huvudtesen i boken är att de amerikanska kvinnorna kunde flytta
fram sina positioner om de på ett metodiskt sätt tillämpade vetenskap och kunskaper på
hushållssfären. A Treatise on Domestic Economy är i många avseenden ett utomordentligt
verk och eftersom det är bortglömt idag finns det all anledning att stanna till ett ögonblick
och i korthet presentera innehållet.
Det påstås ibland att A Treatise on Domestic Economy tillhör genren självhjälpslitteratur. Det har också påpekats att Beechers verk kan betraktas som del av den ideologi
om hemmets helgd, som höll på att växa fram vid samma tidpunkt. (t.ex. Sklar 1976a, b).
Båda dessa åsikter äger något av sanning men det finns något mer i Beechers verk, särskilt
om man betraktar det ur ett nationalekonomiskt perspektiv. I denna text ska jag försöka
visa detta genom att fokusera på hennes vision av ekonomi.
Det som upptog Cathrine Beecher var inte bara en kunskap om det ekonomiska livet som
var mycket bredare och helt skilde sig från det som vi idag menar med ”nationalekonomi”
utan också något som under hennes egen levnad benämndes ”politisk ekonomi”. A Treatise
on Domestic Economy innehåller en mycket praktisk sorts kunskap som vi redan känner
till från antiken: konsten att sköta ett hushåll och vetenskapen om detta. Men i Beechers
teori fanns också en stark etisk och demokratisk dimension som gjorde att hon uttryckte
sin teori i form av möjligheter för den amerikanska kvinnan.
Den socialteori som ligger bakom Treatise kommer från Om demokratin i Amerika,
Democracy in America (1835,1840) av Alexis de Tocqueville, ett verk som var mycket populärt vid den här tidpunkten. Enligt Tocqueville, befinner sig samhället i en utvecklingsprocess
från ”aristokrati” till ”demokrati”. Med aristokrati menade han ett elitistiskt styrelsesätt,
och med demokrati det moderna samhällets utveckling mot jämlikhet – i de politiska,
ekonomiska och sociala sfärerna. Det Catherine Beecher bidrog med i detta sammanhang
var uppfattningen att medan samhället utanför hushållet hade kommit mycket långt i sin
utveckling mot demokrati så stod det annorlunda till inuti hushållet (t.ex. Beecher [1841]
1977:39, 107). Här rådde aristokratiska attityder, okunnighet och ojämlikhet. På samma
sätt som det fanns utbildning om naturvetenskaperna och teorin om ”politisk ekonomi”,
“political economy”, för tillämpning utanför hushållet, fanns det behov av en teori och
utbildning om ”hemmets ekonomi”, “domestic economy” för tillämpning inuti hushållet.
Vissa delar av Beechers lära om hemmets ekonomi, handlade uttryckligen om det vi idag
skulle kalla ekonomiska ämnen. Hon säger till exempel att husmodern måste vara metodisk
i sitt sätt att hantera utgifter och noggrant föra bok över utgifter för mat, kläder, värme och
hyra (Beecher [1841] 1977:177). Men också när Beecher diskuterar ganska okomplicerade
ekonomiska spörsmål är det tydligt att hon också hade sin egen vision om korrekt ekonomiskt
beteende. Läsaren av A Treatise får till exempel veta att det är hustrun och inte maken som
32
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
ska råda över familjens budget. Det är också ett oeftergivligt krav att husmodern alltid ska
vara generös, gästvänlig och hjälpa de fattiga – och lära ut samma sak till barnen.
Men visionen om hemmets ekonomi i Treatise sträcker sig långt utöver det vi idag menar
med ”ekonomiska” spörsmål vilka som regel brukar involvera pengar, och Beecher ägnar
särskilda kapitel åt barnuppfostran och omsorg om sjuka. Treatise innehåller också särskilda
kapitel om matlagning, städning, om hur man sköter sin kropp och hur man väljer lämpliga
kläder. Enligt Beecher äter amerikanarna för mycket kött och motionerar för lite. Hon kritiserade också det amerikanska kvinnoidealet med extremt smal midja som åstadkoms genom
att kvinnan bar hårt åtsittande korsetter. Hon var också mycket intresserad av design och
den estetiska dimensionen av familjens hem. ”I alla hem, insisterade hon, måste det finnas
”ett ljust, prydligt och hemtrevligt kök”, (Beecher [1841] 1977:366). Mera allmänt skulle
hemmet vara en plats för trevnad och omsorg (Beecher [1841] 1977:138).
Det har ofta påpekats att Beecher ansåg att hushållet skulle skötas av kvinnor och världen utanför av män. Men detta är en sanning med modifikation. Enligt Beecher får de viktigaste målen i livet inte vara att tjäna pengar och att njuta av det som kan köpas för pengar.
Det allra viktigaste är, sade hon, är ”att dana karaktären”, och den plats där karaktären
skulle danas var hushållet (t.ex. Beecher [1841] 1977:263-64; kursivering i originaltexten).
I hushållet förenas ”sinne, kropp och själ” – tack vare metodisk tillämpning av insikterna
från läran om hemmets ekonomi, domestic economy (Beecher [1841] 1977:30).
Tack vare Catherine Beechers och andra kvinnors författarskap blev domestic economy
snart en kulturell kraft att räkna med i USA. Det var emellertid inte förrän vid sekelskiftet
som den nya vetenskapen – nu kallad home economics – började dyka upp på universiteten
(t.ex. Stage 1986,1997). Kemisten Ellen Richards verksamhet bidrog kraftigt till detta men
det federala stödet till den nya vetenskapen var också viktigt. Den amerikanska staten understödde utvecklingen av yrkesutbildning i landet och ville sprida modern utbildning till
landsbygden. Home economics med dess målsättning att modernisera traditionella färdigheter passade perfekt för detta ändamål. American Home Economics Association grundades 1909 och man började ge ut The
Journal of Home Economics. Beslutet att döpa den nya vetenskapen till home economics
kunde emellertid inte tas utan strid. Ellen Richards föredrog ”ecology” och ”euthenics”, men
blev tvungen att ge upp. Det som gjorde att beteckningen home economics appellerade till
så många, förefaller det, var att den lät lite som ”samhällsvetenskap”, ”social science” – en
term som vid denna tidpunkt var laddad med positiva konnotationer.
Den första utgåvan av The Journal of Home Economics innehöll följande redogörelse
för varför beteckningen home economics hade valts och vad den innebar: Efter en lång
diskussion enades man om ”Home Economics” som den benämning som var att föredra
för ämnet i allmänhet. Och det bestämdes att home economics skulle betraktas som en
om möjligheter , för människan och allt annat levande
33
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
särskild del av ämnet nationalekonomi, så att det skulle finna sin logiska plats i kursplanerna
på college och universitet och inte förväxlas med det rena ”Praktisk hushållskunskap”,
”Household Arts”, som ofta fanns med i kurser under bredare benämningar. Den senare,
hur praktiskt viktig den än var för allmänheten, kunde aldrig förväntas bli erkänd och tas
med i universitets kursplaner. Medan ”Home Economics” antogs som en allmän benämning
kan det vara klokt att använda andra termer för dess underavdelningar; hemmets ekonomi,
domestic economy, kanske kan vara en lämplig benämning på lektionerna för de yngre
eleverna; vetenskapen om hemmet, domestic science, kanske kan användas i high school
där matvaror och hushållets sanitära anordningar kan studeras med vetenskapliga metoder,
medan household eller home economics, skulle kunna vara lämpliga benämningar på collegekurser (American Home Economics Association 1909:4).
Home economics, rönte först och främst framgång inom utbildningsområdet. Ämnet hade
snart införts på skolor i hela USA, i grundskolan, i gymnasiet, och på universitet. Mycket
stoff hämtades från naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen: från kemin för att
förbättra kosthållning och textilier, och från bakteriologin för rengöring. Home economics
delade också sitt intresse för konsumtion med nationalekonomin, intresset för familjen med
sociologin och intresset för barnets utveckling med psykologin.
Många studenter som läste home economics hade ett starkt socialt engagemang. The
American Home Economics Association beskrev sin målsättning som förbättrande av
levnadsvillkoren i hemmet, i det institutionella hushållet och i samhället (Stage 1997:17). I
detta citat framgår det också tydligt att ambitionerna för de ekonomer som var verksamma
inom hushållsekonomin sträckte sig långt bortom det privata hushållet. Man verkade till
exempel för att åstadkomma ”kommunal hushållning”, och skulle längre fram lämna betydande bidrag till den offentliga hälsovården (t.ex. Hoy 1980).
Home economics-rörelsen nådde sin höjdpunkt i USA runt 1930-talet. Nu hade ämnet
etablerats i utbildningssystemet, och inte enbart på lägre nivåer som i Europa, utan också
på universitetsnivå. Som exempel på detta kan nämnas Cornell University, som på 1920-talet
hade inrättat ett College of Home Economics med ett imponerande antal institutioner
(Department of Food and Nutrition, Department of Family Life, Department of Textiles and
Clothing, Department of Household Art, Department of Hotel Administration, Department
of Institution Management samt Department of Economics of the Household and Household Management).
Elever med specialinriktningen home economics blev i första hand lärare. Men de fick
också andra yrken i samhället. De blev dietister och budgetchefer. Somliga arbetade inom
den privata sektorn huvudsakligen för bolag med inriktningen mat och hushållsvaror.
Sedan 1923 fanns det till och med en avdelning för home economics i Washington D.C. med
placering på jordbruksdepartementet.
34
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Det var också vid den här tidpunkten som vissa personer med anknytning till hushållskunskap
dök upp som betydande ekonomer i sig, ett faktum som förbigås i moderna historieböcker
om ekonomiskt tänkande. Speciellt två personer bör framhållas i detta sammanhang: Hazel
Kyrk och hennes elev Margaret Reid som båda var lärare på nationalekonomiska institutionen vid University of Chicago (t.ex. Folbre och Pujol 1998, van Velzen 2003, Beller och
Kiss 2008). Kyrk bidrog starkt till att samhällsvetenskaperna inklusive nationalekonomin
införlivades i home economics. Reid som hade akademisk examen i home economics blev
också en framstående ekonom och påverkade forskare som Franco Modigliani och Milton
Friedman (Yi 1996).
Hazel Kyrks mest betydande verk är A Theory of Consumption (1923) som hon skrev
utifrån perspektivet ekonomisk institutionalism. Det är ett verk som definitivt har överlevt
och motstått tidens tand och är väl värt att läsas idag av alla som är intresserade av konsumtion och hushållsteori. Kyrk ville titta på ”världen bakom efterfrågekurvan”, som hon
uttryckte det och särskilt undersöka hur preferenser bildas (Kyrk 1923:19). Ekonomerna
hävdade hon, satte likhetstecken mellan produktionen och nationalekonomin och bortsåg
från konsumtionen. Det som behövdes, både för att förbättra teorin och bereda väg för
ett bättre samhälle, var snarare att man betraktade saker och ting från perspektivet ”hela
den ekonomiska processen” (Kyrk 1923:62, 83-4). Konsumtionen måste därför införlivas i
processen och man måste inse att det gemensamma målet för båda var välfärd.
Margaret Reids mest betydande verk är Economics of Household Production (1934),
ett verk som fått förnyad aktualitet. Som titeln anger analyseras det som händer i hushållet
i termer av produktion snarare än i termer av konsumtion. Enligt Reids berömda definition
är ”hushållsproduktion”, samtliga arbetsuppgifter i hushållet som kan köpas och prissättas
på marknaden (Reid 1934:11). I samma praktiska anda definierar hon konsumtion som det
som återstår att göra när varan väl befinner sig i affären och innan den konsumerats. Hon
menade slutligen att precis som produktionen i det moderna samhället är centrerad kring
utbytesvärdet så är hushållet centrerat kring bruksvärdet. ”Varor produceras för att användas
och avkastningen ligger i bruksvärdet snarare än utbytesvärdet” (Reid 1934:132).
Efter andra världskriget och särskilt på 1960-talet började home economics-rörelsen
att lösas upp och försvinna från det allmänna medvetandet. En indikation på detta var att
själva begreppet började försvinna. Till exempel bytte Cornell’s College of Home Economics 1969 namn till College of Home Ecology. Home economics drog också på sig kritik
från den framväxande feministrörelsen för att vara konservativ och bakåtsträvande (t.ex.
Friedan 1963, Ehrenreich och English 1978). Och ekonomerna i huvudfåran å sin sida hade
aldrig varit intresserade.
Det som slutligen orsakade upplösningen av home economics-rörelsen var förmodligen de
strukturella förändringar som det amerikanska samhället genomgick efter Catherine Beecher
om möjligheter , för människan och allt annat levande
35
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
och Ellen Richards. Det som en gång varit ett jordbrukssamhälle på väg mot industrialisering
hade på 1960-talet omvandlats till både industrisamhälle och postindustriellt samhälle. Och
när den amerikanska kvinnan började göra sitt inträde på arbetsmarknaden försvann undan
för undan den traditionella husmodern – och med henne home economics.
DET MODERNA HUSHÅLLET
I denna text har jag hittills presenterat två exempel på hushåll och det ekonomiska tänkande
de inspirerat till, det ena från antikens Grekland och det andra från USA på 1800-talet.
Det har nu blivit dags att titta på det moderna hushållet och jag gör det med hjälp av en
aktuell studie som skrivits av en av de främsta representanterna för den så kallade nya
institutionalismen i nationalekonomin. Författaren heter Robert Ellickson och hans studie
The Household: Informal Order around the Hearth (2008). Ellickson är professor i juridik
och mest känd för att ha tillämpat idén om transaktionskostnader på juridikens och de
juridiska normernas område.
När man letar efter en samtidsstudie om hushållet skriven av en ekonom hade man
också kunnat välja någon förespråkare för den ”nya hushållsekonomin”, “new household
economics”, som Gary Becker och andra initierade på 1960-talet och fick mycket beröm för.
Ellickson har emellertid ett mera innovativt sätt att närma sig hushållet än förespråkarna
för den nya hushållsekonomin vilkas grundinställning är att tillämpa traditionell mikroekonomi på hushållet. Medan Becker och andra vill integrera hushållet i nationalekonomins
huvudfåra verkar Ellickson mer intresserad av att söka nya vägar för ekonomiskt (och
juridiskt) tänkande.
Ellickson förklarar att hans intresse för hushållet kommer sig av att det är där människor
tillbringar största delen av dygnet. Han noterar också att det är där människor tillbringar
den del av dygnet de sätter mest värde på. Vi behöver lära oss att bättre förstå denna vitala
plats – ”hemmets mikrokosmos” (Ellickson 2008:1).
Enligt Ellickson är det viktigt att inse att ett hushåll varken är detsamma som en familj
eller ett äktenskap. Ett äktenskap är kringgärdat av mycket stringentare juridiska krav än
hushållet, säger han, både när det gäller att gå in i det och lämna det. Detta hänger mestadels ihop med det faktum att ett äktenskap brukar resultera i barn. I motsats till hushållet
kan en familj vara spridd över ett ofantligt stort område geografiskt sett. Familjen är också
betydligt stabilare än ett hushåll. Man kan tillhöra många hushåll under sin levnad men
inte många familjer.
Ellickson ger följande definition: “Ett ’hushåll’ är en uppsättning institutionella regler,
formella eller informella, som styr relationerna mellan ägarna och de boende i ett visst
bostadsutrymme, där de brukar sova och inta gemensamma måltider ”(Ellickson 2008:1).
Ett hushåll är enligt Ellickson en institution som också har en juridisk dimension. Efter den
36
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
diskussion som förts hittills i denna text är det värt att notera att det här är första gången
en juridisk komponent betraktas som en väsentlig del i definitionen av hushållet. Ellickson
sätter också ljuset på ägandets roll.
Det är enligt Ellickson tre relationer som är centrala för de ”institutionella regler” som
utgör ett hushåll. Den första relationen är den mellan ägare och icke-ägare, den andra relationen den mellan värd och hyresgäst och den tredje relationen mellan boende och boende.
Detta innebär att man antingen äger eller hyr utrymmet åt hushållet. Ett hushåll kan också
existera med bara en enda medlem.
Ellickson nämner att det har funnits många olika sorters hushåll under historiens gång,
inklusive slavhushållet och det kungliga medeltidshushållet, men hans definition stämmer
bäst in på vår samtid (Ellickson 2006, 2008). Tre ”liberala kärnrättigheter” står i själva
centrum för hans definition och vi kan därför med rätta kalla Ellicksons teori om hushållet
för en liberal teori om hushållet. De tre rättigheterna är: privat ägande, frihet att utträda ur
hushållet, samt avtalsfrihet. Sammantaget möjliggör de ”ett stabilt system för decentraliserat skapande av hushåll” (Ellickson 2008:14).
Ellicksons bok innehåller inte bara ett intressant teoretiskt sätt att närma sig hushållet
utan också ett försök att empiriskt få en överblick över hur det moderna hushållet ser ut i
USA och förklara skälet till detta. Han är speciellt inriktad på att fastställa data som berör
de tre kärnrelationerna som hushållet består av (ägare/icke-ägare, hyresvärd/hyresgäst,
boende/boende).
Det moderna hushållet i USA är vanligtvis litet till storleken. Ett genomsnittshushåll
bestod 2004 av 2,6 medlemmar medan siffran för 1790 var 4,8. Det är få hushåll i USA
som har mer än fyra medlemmar. Om man utesluter hushåll där medlemmarna är släkt och
istället tittar på hushåll utan släktband har 90 % av de senare bara en eller två medlemmar.
Det genomsnittliga antalet ägare är också lågt: 90 % av samtliga privata bostäder ägs av
en eller två personer. Avslutningsvis kan sägas att det bara är en minoritet av hushållen som
hyr sin bostad och inte äger den.
Siffrorna kan variera i olika länder men det grundläggande budskapet är enligt
Ellickson detsamma överallt: litet är bra. Det genomsnittliga antalet medlemmar i ett hushåll
i modern tid är i Sverige 2,0, i Japan 2,5 och i Kina 3,3 (2005). Medan andelen som äger sin
bostad varierar mellan låt oss säga 80 % (Irland) och 40 % (Sverige) så menar Ellickson att
andelen som hyr sin bostad tenderar att vara låg för såvitt inte staten griper in.
Ellickson är väl medveten om att det finns hushåll i det moderna samhället som inte ser
ut som det genomsnittliga fåpersonshushållet med en eller två ägare. Vissa människor bor
på en institution, till exempel frihetsberövade och mentalpatienter. Det finns också grupper,
till exempel studenter, som kanske bor tillsammans bara en kortare tid och personer som
försökt skapa alternativ till det vanliga hushållet, som bostadskollektiv med olika målsätt-
om möjligheter , för människan och allt annat levande
37
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
ningar, ”intentional communities”. Historiskt sett har USA upplevt två viktiga försök att
skapa intentional communities enligt Ellickson, det första under den utopiska socialismens
tid (1824-1848) och det andra under Woodstock-tiden (1965-1978). Inget av dessa båda
lyckades skapa ett nytt hållbart hushåll. I det moderna USA, tillägger han, existerar det
bara ett mycket litet antal stabila intentional communities. De två mest framgångsrika är
de så kallade hutteriterna, the Hutterite Brethren, med ett genomsnittligt antal medlemmar
i hushållet på nittio personer (av vilka de flesta är barn) och benediktinerkollektiven, the
Benedectine settlements, där motsvarande siffra är fyrtio (av vilka samtliga är vuxna). Enligt
Ellickson pekar forskningen på att bostadskollektiv har större möjlighet att överleva om
medlemmarna delar en icke-sekulär ideologi.
Ellickson säger också att hushållet, enligt hans inventering av de former hushållet antagit
genom historien, som regel har få medlemmar och få ägare. Det låga antalet ägare, noterar
han, var typiskt också för de storfamiljer som bildades under Woodstock-tiden. Frågan inställer
sig då hur detta kommer sig. Varför tenderar hushåll att ha få medlemmar och få ägare och
varför är det inte fler som hyr sina hus och lägenheter hellre än äger dem?
Ellicksons svar är att det är transaktionskostnaderna som till stor del förklarar saken.
Kostnader som är förknippade med de transaktioner som äger rum i ett hushåll, framhåller
Ellickson, kan vara mycket höga. Om det är många medlemmar brukar det också ta lång
tid att nå fram till beslut. Om smaken är mycket olika kan det vara svårt att hitta fram till
det bästa alternativet. Om något viktigt som påverkar hushållets egendom behöver göras,
till exempel en takreparation, kanske man behöver upprätta ett juridiskt giltigt avtal.
Vid dessa och liknande tillfällen, är enligt Ellickson ett mindre hushåll mycket effektivare
vad gäller transaktionskostnader än ett större. Två till tre personer kan ofta fatta beslut i
olika frågor utan juridisk hjälp och ett par brukar vanligtvis ordna upp saker och ting på
sitt eget personliga sätt och ge och ta hellre än att upprätta avtal. Personer som har en nära
relation brukar ofta ägna sig åt ömsesidigt gåvoutbyte. Likartad smak bidrar också till att
saker och ting kan skötas snabbt och effektivt. Styrningen av hushållet hanteras slutligen
mycket smidigare om aktörerna kan fatta de aktuella besluten själva och inte behöver ta
hänsyn till en ägare som inte bor i hushållet. Det är därför de flesta hushåll är ägarhushåll
och inte hyresbostäder.
Ellickson nämner några försök som gjorts för inte så länge sedan att skapa nya typer
av hushåll. Ett av dem är kollektivhus, som skapades i Danmark på 1970-talet. Man bor i
sin egen lägenhet men äger gemensamt ett ställe där alla äter tillsammans åtminstone några
gånger i veckan. Mer allmänt, säger Ellickson, har de flesta nutida försök att utveckla nya
former av hushåll varit av interhushållstyp snarare än av intrahushållstyp.
Men Ellickson tror inte att någon av dessa nya former kommer att röna någon större
framgång. Han tycks övertygad om att det lilla hushållet som är typiskt för det moderna
38
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
liberala samhället också kommer att fungera som modell för hushållet i framtiden. Det
har visat sin förmåga att uppfylla sina invånares behov under många århundraden och i
många olika kontexter. Dess karakteristika har inte bara visat sig hållbara, de är antagligen
universella.
DISKUSSION
Diskussionen om dessa tre exempel – hushållet under antiken, home economics och det
moderna hushållet – har förhoppningsvis visat att man behöver förstå hushållet i en vidsträcktare mening än vad som vanligtvis görs idag. Jag vill påminna om att hushållet enligt
det moderna sättet att se på saken mer eller mindre likställs med den moderna kärnfamiljen.
De exempel och den litteratur jag refererat till pekar i riktning mot att begreppet hushåll får
en vidare innebörd där nationalekonomin spelar en betydelsefull roll.
Ett försök att skapa ett sådant vidsträckt, sammanfattande begrepp hittar man hos Max
Weber. För att vara mer exakt finns det beskrivet i hans teoretiska ekonomiska sociologi i
Ekonomi och samhälle. Tack vare sina encyklopediska kunskaper i ekonomisk historia och
sin förmåga att bygga teorier har Weber förmått skapa en mycket användbar terminologi
för en förståelse av hushållet i bred socialvetenskaplig mening.
Webers begrepp hushållning ingår i begreppsparet ”hushållning” kontra ”vinstgenerering”. ”De två grundtyperna för alla ekonomier är hushållning och vinstgenerering”, som
han en gång uttryckt det (Weber 1923:6). I det förflutna var det hushållet som dominerade
ekonomisk aktivitet. Det ”har varit den dominerande [ekonomiska] formen i de flesta perioder i det förflutna” (Weber [1921-22] 1978:90). Idag har emellertid hushållet hamnat i
skuggan av det vinstdrivande företaget som har tagit över produktionen och även ersatt
hushållet som arbetsplats.
Weber definierar begreppet hushållning, som redan nämnts, genom att kontrastera det
med vinstgenerering. Medan hushållning är inriktad mot ”konsumtion” och ”behovstillfredsställelse” är vinstintresset inriktat mot ”tillfällen att göra vinst”. De formella definitioner som Weber ger i Ekonomi och samhälle, är följande: ”En ekonomisk enhets kontinuerliga
användning och anskaffning av varor, oavsett om detta sker genom produktion eller genom
utbyte, för egen konsumtion eller för att anskaffa andra varor för konsumtion kommer att
kallas ’hushållning’” (Haushalt) (Weber [1921-22] 1978:87; cf. p. 89).
“Vinstgenerering” (Erwerben) är aktivitet som är inriktad mot möjligheter att söka nya
kontrollmedel över varor vid ett enstaka tillfälle, upprepade gånger, eller kontinuerligt”
(Weber [1921-22] 1978:90).
Weber förklarar vidare att målet för hushållning är ”välstånd”, och för vinstintresse
är målet ”kapital”. Det betyder att beräkningsmetoderna som dessa båda aktiviteter
använder sig av skiljer sig åt. I hushållning tittar man periodvis på skillnaden mellan det som
om möjligheter , för människan och allt annat levande
39
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
kommer in (inkomst) och det som går ut (utgifter). I ett vinstdrivande företag vill man däremot
fastställa exakt hur mycket tillgångarna är värda vid starten av ett företag och hur mycket de
är värda i slutet, för att kunna fastställa skillnaden eller vinsten. Det första sättet att räkna
kan enligt Weber kallas ”budget” och det senare ”capital accounting”.
Ett hushåll är inte primitivare än ett företag betonar Weber – det har funnits längre.
Båda två kan skötas såväl på ett rationellt sätt som på ett traditionellt sätt. Antikens oikos
är exempel på ett traditionellt hushåll; och ett rationellt hushålls planmässiga ekonomi. Det
moderna företaget representerar en rationell form av vinstgenerering, medan det medeltida
handelskompaniet till sin natur var traditionellt.
Hushållning och vinstgenerering utgör två mycket olika typer av ekonomiskt agerande
men skillnaden ligger mera på ett psykologiskt plan än i själva handlingarna. ”Administrationen av budgetmässigt ’välstånd’ och vinstdrivande företag kan utåt sett vara så lika att de
verkar identiska”, säger Weber vid ett tillfälle (Weber [1921-22] 1978:98). ”De är vid närmare analys i själva verket bara möjliga att åtskilja om man undersöker vilket meningsfullt
syfte motsvarande ekonomiska aktiviteter har.”
Men även om hushållning och vinstgenerering sinsemellan utgör två mycket olika sätt
att administrera ekonomiskt agerande utesluter de inte nödvändigtvis varandra. Man hittar
många exempel på kombinationer av de båda genom historien. Ett oikos kan till exempel
sälja sitt överskott på marknaden. ”I en individs agerande”, noterar Weber också, ”kan
de två elementen [hushållning och vinstgenerering] vara så intimt sammanflätade, och har
vanligtvis också varit det, att bara den avslutande handlingen – nämligen försäljningen eller
konsumtionen av produkten – kan tjäna som grund för att tolka handlingens innebörd”
(Weber [1921-22] 1978:90).
På andra ställen i Ekonomi och samhälle diskuterar Weber också det faktum att det
moderna företaget uppstod ur familjehushållet (Weber [1921-22] 1978:356-98). Familjen,
säger han vid ett tillfälle, kunde antingen utvecklas i riktning mot oikos, det stora hushållet,
eller i riktning mot det moderna företaget. I ena änden av Webers spektrum med kategorier
befinner sig familjen, och i den andra, det moderna aktiebolaget. Någonstans i mitten finns
familjeföretaget eller något som också kan beskrivas som en hybrid mellan ett hushåll och
ett företag.
För att summera Webers analys förstås det som är utmärkande för hushållning bäst om
man kontrasterar det med vinstgenerering. Medan den förra är inriktat på konsumtion och
behovsuppfyllelse, är den senare inriktad mot att utnyttja vinstmöjligheterna. Det långsiktiga målet för hushållning är välstånd och målet för vinstgenerering, kapital. För att styra de
ekonomiska resurserna i ett hushåll används en budget medan kapitalredovisning behövs
när det gäller att generera vinst. Hushållning och vinstgenerering kan resultera i olika ekonomiska handlingar, men de kan också resultera i olika institutioner. Det som skiljer hus-
40
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
hållning och vinstgenerering åt är dock inte så mycket den yttre formen utan snarare den
innebörd aktörerna tillmäter sitt beteende (se Fig. 1).
Max Webers distinktion mellan hushållning och vinstgenerering (Fig. 1)
Hushållning
Vinstgenerering
Kortsiktigt mål
Konsumtion, behovstillfredsställelse
Gripa vinsttillfällen
Långsiktigt målVälstånd
Kapital
BeräkningsformBudget
Kapitalredovisning
BenämningEnskilt hushållVinstdrivande företag
Antikens oikos
Kapitalistiskt ekonomiskt system
Herrgårdsekonomi
Planekonomi
Kommentar: Enligt Max Weber, tillhör ekonomiska handlingar och ordningar antingen
kategorin hushållning (Haushalt), vinstgenerering (Erwerben) eller en blandning av båda.
Källa: Max Weber, Ekonomi och samhälle, Economy and Society sid. 86-100.
Webers försök att göra hushållning till ett samhällsvetenskapligt begrepp genom att kontrastera
det mot vinstgenerering, är mycket användbart för syftet med denna text. Det skapar lite
ordning i ett ämne som det är svårt att få ett fast grepp om. Det visar också att man inte
behöver likställa hushållet med familjehushållet utan att hushållet kan ses som en social
inrättning som går långt därutöver.
Men Webers ansats har också sina begränsningar och en av dem är att den till sin natur
inte är normativ. Weber behandlar inte frågan om huruvida hushållning är bra eller dåligt
vilket är nödvändigt om man vill använda sig av hushållet för att åstadkomma förbättringar.
Att gå från det som ”är” till vad som ”borde vara” är ofta svårt och väcker ett antal väsentliga frågor. I denna text förbigår jag sådana frågor för att i stället diskutera vilka som är
hushållets positiva egenskaper och vilka som är dess negativa egenskaper. Det jag kallar
positivt och negativt i detta sammanhang har sin grund i synsättet att ett demokratiskt
och jämställt hushåll representerar ett viktigt värde i sig. Efter en diskussion om hushållets
positiva och negativa egenskaper kommer jag också att försöka skissera några praktiska
möjligheter för hushållsekonomin.
Jämfört med marknaden är hushållet positivt ur åtminstone tre aspekter: det kommer
närmare människors behov, det förstår sig bättre på bruksvärdet och det är försiktigare när
det gäller att hushålla med resurserna. I den negativa vågskålen finns tre faktorer som inte
får glömmas bort: hushållet är av tradition ett säte för maktutövning, det är inte dynamiskt
i ekonomiska frågor och det tenderar att utestänga sina medlemmar från yttervärlden.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
41
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Kanske kan man lägga till en fjärde: de försök som gjorts att skapa nya och bättre hushåll
– på mikronivå, som i de flesta utopiska försök, eller på makronivå som i den socialistiska
traditionen – har misslyckats.
Var och en av dessa punkter förtjänar sin egen utförliga förklaring. Innan jag gör det
måste emellertid två avgörande fakta nämnas. Det verkar inte riktigt korrekt att rubricera
dem som fördelar och nackdelar men de verkar vara universellt giltiga och måste hur som
helst beaktas i en diskussion om hushållet. För det första kan mänskliga varelser inte överleva
utan hushållet och dess ekonomi. De kan å andra sidan överleva utan marknadsekonomin
vilket historien visat. För det andra växer alla människor upp i ett hushåll och det innebär
att deras grundläggande inställning till ekonomi formas genom det som sker i hushållet.
Kort sagt, marknadsekonomin kan inte klara sig utan hushållet.
Hushållet svarar bättre mot människornas behov än marknaden vilket givetvis är en
fördel om syftet med ekonomin är att uppfylla individernas behov. De flesta av människans
behov – ekonomiska, emotionella eller sociala – uppfylls i eller kring hushållet. Endast vissa
av dessa behov kan tillfredsställas på marknaden. Marknaden är inte heller primärt inriktad
mot behov utan mot efterfrågan, uppbackad av pengar, och det gör den mindre kapabel att
tillfredsställa behov. Vissa grupper av människor kan inte själva tillfredsställda sina behov
på marknaden utan måste förlita sig på att andra medlemmar i hushållet hjälper dem med
det. Det gäller till exempel barn, sjuka, mentalpatienter och många äldre.
Bruksvärdet står i främsta rummet i hushållet medan utbytesvärdet är det som räknas på
marknaden. Detta betyder att kunskapen om hur något används är mer avancerad i hushållet än på marknaden. Medan man kan tala om viss materialitet när det gäller marknaden
(marknadens fysiska infrastruktur) är hushållet sitt eget naturliga centrum. Skälet till detta
är att fysiska föremål, människornas fysiska och psykiska närvaro samtliga är närvarande
i hushållet i all sin materialitet. På marknaden däremot, är det mest relevanta – och detta
inbegriper materialitet – det som ytterst kan leda till ett framgångsrikt utbyte.
Den centrala roll som användning och behovstillfredsställelse spelar i hushållet, förklarar den nära kopplingen mellan hushållet å ena sidan och intresset för mat, kläder, bostad
och design å den andra. Skönhet och det som är estetiskt tilltalande bör också läggas till
denna lista. Användning och behovsuppfyllelse förklarar också varför barnomsorg och
äldreomsorg av tradition har skötts av hushållet.
Som jag tidigare nämnt är hushållet försiktigare i sin hantering av resurser. Detta är
en något vag formulering men det jag avser är att resurserna på marknaden primärt är av
intresse i den utsträckning de kan användas till något som har ett utbytesvärde. Om alltför
mycket av en resurs förbrukas, eller om den används på oansvarigt sätt är ointressant – så
länge den kan användas till att generera vinst.
I hushållet däremot är det bruksvärdet som är avgörande och det innebär att allt som
42
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
kan användas räknas som en resurs. Några av dessa resurser kan förvärvas via marknaden
och andra på andra sätt. Hushållet behöver också veta exakt vilka resurser det har och det
görs vanligtvis genom att man gör en inventering. Att gå med vinst är visserligen en stark
drivkraft, men hushållet har ett ännu starkare incitament: att överleva fysiskt. Återigen, detta
leder till ett försiktigare sätt att använda sina resurser än vad som är regel på marknaden.
Om ”just-in-time” är symbolen för planeringsstrategin i modern affärsverksamhet, är det
välfyllda och välplanerade skafferiet symbolen för det traditionella hushållet.
En sista fördel för hushållet är att fördelningen av resurser sker på ett personligare sätt än
på marknaden som vanligtvis är opersonlig och om inte opersonlig ändå i sista hand beroende
av att försäljning kommer till stånd. Varje hushåll använder sig av sitt eget individuella sätt
för att skapa och fördela resurser, till exempel genom gåvor och bidrag efter förmåga.
Men som vi vet har hushållet också sina negativa sidor. För det första är det den klassiska
platsen för maktutövning. Det första exemplet på detta i den här texten är det slav-ägande
hushållet i antikens Grekland. Även patriarkatet har sitt ursprung i hushållet. Enligt den
romerska lagen hade husfadern rätt att sälja och döda sin hustru och sälja sina barn (Weber
[1923] 1981:48). Hushållet liksom huset står enligt några författare på en djupt konservativ
grund (t.ex. Bourdieu 1990, 2005). Och som Amartya Sen har visat i modern tid förklaras det
faktum att mer än hundra miljoner kvinnor ”försvunnit” från världens befolkningsstatistik
av den ojämna fördelningen av föda mellan gossebarn och flickebarn (Sen 1990).
Det är också tydligt att även om människans behov står i centrum för hushållet, uppfylls och respekteras inte samtliga medlemmars behov i samma utsträckning (Sen 1990).
Vissa medlemmars behov prioriteras av tradition och/eller genom maktutövning. Många
förbättringar i hushållet har för övrigt skett när några av dess aktörer – unga män och kvinnor – vunnit tillträde till alternativet marknaden.
Hushållet tenderar också att vara icke-dynamiskt och trögt i fråga om ekonomisk tillväxt. Om något fungerar, varför göra förbättringar? På marknaden däremot åstadkommer
konkurrensen ett tryck efter innovationer. En sak kanske fungerar bra – men om det går att
producera något som säljer bättre, så sätter tävlandet igång.
Det är dock inte så att hushållsekonomin utesluter framsteg och tillväxt. Den har
”välstånd”, som mål, som Weber säger, eller ”välmående”, om man ser till de flesta familjehushåll. Men vägen till välstånd eller välmående är lång och tidskrävande och historien
har visat att marknaden och kapitalismen är långt överlägsna när det gäller ekonomisk
tillväxt.
Det är sant att marknadsekonomin inte bara är dynamisk utan också leder till svackor,
krascher och recessioner och depressioner. Detta förekommer inte i hushållsekonomin som är
mycket stabilare. Men en annan fara hotar hushållsekonomin: den kan med lätthet snärjas in
i ekonomisk traditionalism och stagnation. Hushållet har också en benägenhet att avskärma
om möjligheter , för människan och allt annat levande
43
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
sig från omvärlden och på så sätt utestänga impulser och information utifrån. Liksom hushållet lätt utvecklas i riktning mot ekonomisk autarki, hamnar det också lätt i social autarki.
De värderingar som förenar medlemmarna i ett hushåll skapar också en barriär gentemot
resten av välden. På så sätt uppstår det insiders och outsiders och olika normer skapas för
hur man ska behandla de som är medlemmar i hushållet och de som inte är det.
Att hushållet gärna betonar kollektivets roll är besläktat med detta – t.ex. familjeintresset i motsats till individens. Individen måste vanligtvis underordna sig hushållets gemensamma intresse och kan bli lidande av detta (t.ex. Tilly and Scott 1989). Återigen, att lämna
hushållet kan upplevas som en befrielse.
Sammanfattningsvis kan sägas att listan över lyckade försök att skapa nya hushåll inte
är imponerande. Ellickson undersöker hur det gick för hushållet under den utopiska socialismen och under Woodstock-tiden i USA och kommer fram till att ingendera lyckades skapa
stora gemensamma hushåll som kunde ersätta det lilla familjehushållet. Det socialistiska
försöket som började i och med skapandet av Sovjetunionen kan också sägas ha misslyckats.
Socialistiska stater som ännu inte har försvunnit verkar vara på väg att försvinna – efter att
först ha gått över till marknadsekonomier.
Vilka handlingsmöjligheter öppnar sig då om man väljer ett hushålls- eller ett hushållsekonomiskt angreppssätt? Entusiasmen för marknadsformen på 1980-talet ledde fram till
både diskussioner och konkreta försök att åstadkomma förändringar i verkligheten. Detsamma, anser jag, borde vara möjligt för hushållsformen. Hittills har hushållet inte ägnats
mycket diskussion. Inte heller har det gjorts många försök att lyfta fram dess nyckelidéer
och använda dem för att skapa alternativ.
I ett sådant läge bör man påminna sig att tidigare ansatser varit resultatlösa. Man kan
därför fråga sig om idén att skapa nya hushåll som ett sätt att komma vidare fortfarande
är en framkomlig väg? Man kan förmodligen dra lärdom från tidigare misslyckanden och
därför vilja undvika både att försöka skapa stora intima hushåll som i den utopiska storfamiljstraditionen, eller låta små minoriteter ansvara för ofantliga nationella hushåll som i
den socialistiska traditionen.
Man måste också vara medveten om att det verkligen behövs nya former av hushåll. Jag
tänker särskilt på situationen för de äldre och miljön. En starkare medvetenhet om hur viktig
hushållsformen är skulle kunna bidra till att man i större utsträckning lät gamla människor
stanna kvar i sin hemmiljö i stället för att uppmuntra dem att flytta till vårdhem. Mer och
bättre hjälp med traditionella hushållsgöromål – städning, matlagning, räkningar, mediciner
och annat – skulle göra det möjligt för fler äldre att bo kvar i sin hemmiljö. Många gamla
föredrar också att möta döden i sitt eget hem.
Vårdhem skulle kanske kunna bli bättre om man försökte inreda dem så att de mera
liknade traditionella hushåll. Ellickson nämner också siffror som pekar mot att många
44
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
äldre hellre bor för sig själva än tillsammans med sina barn. Ändå skulle det kanske vara
möjligt att låta de gamla välja platsen för sin bostad för att kunna vara närmare sina barn
och släktingar. På samma sätt skulle ensamstående utan barn som kanske vill och behöver
bo i närheten av sina vänner kunna uppmuntras att göra det.
Precis som vissa av ens vänner primärt har anknytning till det som sker på marknaden,
affärsvänner, finns det också vänner som står närmare hushållet. De förra interagerar man
med för att kunna utföra sina arbetsuppgifter och de försvinner ofta så snart arbetet är
slutfört. Det är annorlunda med vännerna i och runt ett hushåll; deras betydelse växer när
äktenskapet spricker, barnen flyttar hemifrån eller någon av makarna avlider.
Men behovet av nya former av hushåll är inte begränsat till småskaliga hushåll. Tvärtom finns det idag också behov av nya, mycket stora hushåll. Skulle man till exempel kunna
skapa mycket stora hushåll som i grunden är idealistiska till sin natur, konstruerade låt oss
säga i stil med några av de övriga ”föreställda gemenskaperna” som mänskligheten åstadkommit – imperier, nationer med flera (Andersson 2006)?
Och skulle det vara möjligt att konstruera ett globalt hushåll, som skulle ha till huvuduppgift att ta hand om miljön? Vare sig detta ligger inom möjlighetens gränser eller ej så
tycks mentaliteten i ett hushåll bättre lämpad för att ha omsorg om hållbarhet och den globala miljön än den mentalitet som råder på marknaden. Det finns bara en jord, och vi måste
göra en omsorgsfull inventering av det vi har. De resurser som måste förbrukas måste också
beräknas på ett korrekt sätt – samt, om möjligt förnyas. Återigen, samtliga dessa uppgifter
verkar passa mentaliteten i hushållet bättre än mentaliteten på marknaden.
När möjligheterna för hushållet diskuteras verkar det också viktigt att bryta sig ur dikotomin marknaden – hushållet. För det första har båda formerna sina för- och nackdelar.
De är också nära besläktade med varandra vilket kan illustreras med det faktum att det
moderna företaget har sitt ursprung i familjehushållet. Kort sagt kan det troligen skapas
nya institutionella former som bäst kan beskrivas som en blandning av beståndsdelar från
hushåll och marknad.
Tillvägagångssättet när man skapar sådana blandformer kan kanske vara att skapa
innovationer i linje med Joseph Schumpeters idéer (Schumpeter 1934). Enligt Schumpeter
finns det en avgörande skillnad mellan en innovation och en uppfinning. En uppfinning är
något nytt som har skapats från grunden medan en innovation är redan existerande element
som kombinerats på ett nytt sätt. När man håller på med innovationer tar man det man har
och försöket kombinera om det på ett nyskapande sätt.
Många institutioner innehåller en blandning av element från marknaden och hushållet. Den dominerande företagsformen är till exempel fortfarande familjeföretaget och inte
aktiebolaget. I vissa avancerade kapitalistiska ekonomier används hushållet i ökande grad
även som arbetsplats. Enligt Ellickson fungerar 5 % av alla hushåll i USA också som ar-
om möjligheter , för människan och allt annat levande
45
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
betsplats (Ellickson 2008:66). På gott och ont, konstaterar vissa sociologer, börjar moderna
arbetsplatser mer och mer likna hemmiljöer och bostäderna börjar mer och mer likna arbetsplatser (t.ex. Handschild1997).
Historiskt sett, och som vi minns från diskussionen om Weber, är det inte ovanligt med
hushåll som uppvisar drag av både marknadsform och hushållsform. Det medeltida godset
sålde ofta sitt överflöd på den lokala marknaden, och i den kooperativa rörelsen slöt sig
människor samman för att undvika att en mellanhand gjorde vinst.
Hazel Kyrk har föreslagit ett något annorlunda sätt att kombinera hushållet och marknaden i sin plan för ett ”socialt minimum”, som hon kortfattat beskriver i A Theory of
Consumption (1923). Hon hävdar att det övergripande målet för samhället ska inspireras
av hushållet medan den ekonomiska processen i sig ska kunna följa marknadsmodellen. Så
här uttrycker hon sina åsikter:
Denna idé om ett socialt minimum, minsta möjliga av vad som behövs för livets nödtorft och ett anständigt liv, och som ska vara allas rättighet och tillgängligt för alla, är en
idé som tycks framträda med viss tydlighet som grund för andra ståndpunkter i offentlig
politik. Det är en idé som dyker upp närhelst det görs ett försök till redovisning ur social
synvinkel, vid inventering och utarbetande av vinst- och förlusträkningar för hela den ekonomiska processen (Kyrk 1923:62).
Det Kyrk säger i det här avsnittet kan generaliseras till åsikten att nationer ska drivas
mindre som nationalstater och mer som ”offentliga hushåll”, för att använda en term som
Daniel Bell försökt väcka till liv igen (Bell 1976). Som situationen är idag vill vi dock genast
tillägga att miljön kräver ett globalt och inte ett nationellt angreppssätt.
Kombinationen av marknad och hushåll kan också bli framgångsrik när det gäller
familjehushållet. Det var just tillgången till institutioner utanför hushållet – politiska,
ekonomiska och utbildningsinstitutioner – som bröt ner patriarkatets makt. När jag, som i
inledningen av denna text, refererar till det enskilda hushållet på ett positivt sätt, måste det
också klargöras att samtliga göromål i ett hushåll måste vara könsneutrala om hushållet
ska lyftas fram som en modell värd att följa. Med könsneutral avses att samtliga göromål
i hushållet fördelas jämt mellan män och kvinnor. Inget av göromålen får vara kopplade
till ett visst kön.
Avslutningsvis kan sägas att hushållet också öppnar för möjligheten att införa några av
hushållets ekonomiska relationer i marknadsekonomin och, på så sätt motverka några av
dess negativa sidor. Hushållet är i det väsentliga främmande för marknadsutbytet med dess
anonymitet eller, när det inte är anonymt, den starka kopplingen till penningutbyte. I hushållet hittar man däremot relationer som baseras på utbyte av gåvor, delande, ömsesidighet
och omfördelning (se t.ex. Mauss [1925]1969, Polanyi [1957] 1971, Gouldner 1960, Price
1975). Det är relationer där empatin är djupare och spelar en mera framträdande roll än vad
46
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
som är brukligt för marknadsutbytet. Uttryck för empatiska relationer – gåvor, delande och
ömsesidighet – spelar liten roll i den moderna ekonomiska diskursen och när de existerar,
brukar det vara i en smal och formalistisk mening. Ett undantag är den amerikanska ekonomen Nancy Folbres arbete om “omsorgsarbete” (t.ex. Folbre 2001). Vi själva behandlar
barn och gamla, menar hon, med omtänksamhet och när vi anlitar andra för att ta hand om
dem vill vi att de ska behandlas med kärleksfull omtänksamhet och inte bara som kunder.
ÄR EN HUSHÅLLSEKONOMI MÖJLIG?
Den här texten började med konstaterandet att marknaden är centrum för den moderna
nationalekonomin och att vetenskapen nationalekonomi för närvarande åtnjuter enorm
prestige. Men man kan också hävda att försöket att betrakta allt som rör ekonomi enbart
i marknadstermer har bidragit till ett smalt och ensidigt sätt att se på ekonomi. Dessutom
har det reducerat antalet handlingsmöjligheter baserade på nationalekonomin.
Jag har försökt motverka det konventionella synsättet genom att påstå att vi kanske
behöver diskutera möjligheten för en ny typ av nationalekonomi – en hushållsekonomi – som
komplement till marknadsekonomin (se Fig. 2). Det går att hitta, hävdar jag, tidigare ansatser
i den här riktningen, särskilt inom home economics, en typ av ekonomi som har förbigåtts
både i den ekonomiska diskussionen och av historiker inriktade på ekonomisk historia.
Möjligheter för en
hushållsekonomi (Fig. 2)
NATIONALEKONOMI
Kommentar: Idéerna om
ekonomiskt liv var ursprungligen centrerade kring hushållet, men flyttades senare
över till penningförvärv och
närliggande aktiviteter, när
nationalekonomin blev en
modern vetenskap. Teorier
som betonar hushållet inkluderar idéerna om oeconomia
i Antikens Grekland, home
economics, socialistiska ekonomier och välfärdsstatens
ekonomi.
OECONOMIA
(HUSHÅLLNING)
VÄLFÄRDSSTATSEKONOMI;
SOCIALISTISK EKONOMI
MÖJLIGHETER FÖR EN
HUSHÅLLSEKONOMI?
KREMATISTIKEN
(PENNINGFÖRVÄRV, VINSTGENERERING)
HOME ECONOMICS
MODERN NATIONALEKONOMI
ELLER MARKNADSEKONOMI
om möjligheter , för människan och allt annat levande
47
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
En modern hushållsekonomi skulle kunna finna viss inspiration i traditionen från home
economics, särskilt hos ekonomer som Hazel Kyrk och Maragaret Reid. Det finns också en
del moderna inspirationskällor, till exempel i Nancy Folbres och andra feministiska nationalekonomers verk, och i delar av litteraturen inom beteendeekonomi, experimentell ekonomi
samt i litteraturen om sambandet mellan ekonomi och emotioner. Tanken att människan
inte är så rationell som ekonomerna i huvudfåran tror har till exempel passat beteendeekonomerna mycket bra. Utformning av institutioner för precisa, praktiska uppgifter är också
något som passar mycket bra in i hushållsekonomin. Man inser också alltmer vilken viktig
roll emotionerna spelar i det ekonomiska livet (t.ex. Rothschild 2001, Berezin 2005).
De senaste åren har det också börjat dyka upp utbildningslitteratur inom ekonomi och
finans som förmedlar de kunskaper i ekonomi som behövs i det moderna samhället (t.ex.
Lusardi 2009). Gemene man saknar till exempel adekvata kunskaper om aktiemarknaden
eller hur man planerar för sin pensionering. Enligt min uppfattning skulle denna sorts litteratur utan problem kunna sammankopplas med några av intresseområdena för home
economics – och på så sätt skapa ett verkligt intressant utbildningsområde för medborgarna. Ekonomisk socialisation är ett annat ämne som ligger närmare hushållsekonomin
än marknadsekonomin.
Medan home economics skapades genom en praktisk samhällsrörelse har huvudfåran
inom nationalekonomi varit en helt igenom akademisk produkt. En ny hushållsekonomi
skulle må bra, tror jag, av att låna vissa drag från båda och ta plats inom både seriös teori
och seriös tillämpning. Hushållsekonomin behöver kanske också bli explicit normativ och
tillhöra den kategori som benämns moralisk ekonomi (t.ex. Thompson 1971).
Grundtankarna bakom hushållsekonomin finns kanske redan runt omkring oss – och
inte bara i några av de nyss nämnda verken av Folbre och andra, utan också i det ekonomiska tänkandet och dess tillämpning hos olika grupper och personer. För att få verkligt
genomslag behöver de här idéerna emellertid sammanställas och vässas, till exempel genom
diskussion. På så sätt kan det bli möjligt för en ny hushållsekonomi att växa fram inom en
inte alltför avlägsen framtid.
48
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Referenser
American Home Economics Association. 1909. “Lake Placid Conference on Home Economics 1899-1908”, Journal of Home Economics 1, 1(February):3-6.
Anderson, Benedikt. 2006. “Imagined Communities: Reflections on the Origin and
Spread of Nationalism.” Rev. uppl. London: Verso.
Aristoteles. 1946. “The Politics of Aristoteles.” Övers. Ernest Barker. Oxford: The Clarendon Press.
Vilhelm Aubert, Vilhelm. 1956. “The Housemaid – An Occupational Role in Crisis”,
Acta Sociologica 1:149-158.
Becker, Gary. 1976. “The Economic Approach to Human Behavior.” Chicago, IL: University of Chicago Press.
Beecher, Catherine. [1841] 1971. “A Treatise on Domestic Economy.” New York: Schocken
Books.
Bell, Daniel. 1976. “The Public Household: On ‘Fiscal Sociology’ and the Liberal Society”.
Sid. 220-82 i The Cultural Contradictions of Capitalism. New York: Basic Books.
Beller, Andrea & Elizabeth Kiss. 2008. “On the Contribution of Hazel Kyrk to Family
Economics”. Opublicerad uppsats.
Bender, Donald. 1967. “A Refinement of the Concept of the Household: Families, Coresidence, and Domestic Functions”, American Anthropologist 69:493-504.
Berezin, Mabel. 2005. “Emotions and the Economy”. Sid. 109-27 i Neil Smelser och Richard Swedberg (red.), The Handbook of Economic Sociology. Second edition. New York and
Princeton: Russell Sage Foundation and Princeton University Press.
Berlage, Nancy. 1998. “The Establishment of an Applied Social Science: Home Economics,
Science, and Reform at Cornell University, 1870-1930”. Sid. 185-31 i Helene Silverberg
(red.), Gender and American Social Science. Princeton, NJ: Princeton University Press.
Booth, William James. 1993. “Households: On the Moral Architecture of the Economy.”
Ithaca: Cornell University Press.
Boulding, Kenneth. 1972. “The Household as Achilles’ Heel”, Journal of Consumer Research 6,2:110-19.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
49
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Bourdieu, Pierre (red.). 1990. “Sociologie de la Maison”, Actes de la recherche en sciences
sociales 81/82(March):1-121.
Bourdieu, Pierre. 2005. “The Social Structures of the Economy.” Cambridge: Polity Press.
Brunner, Otto. 1956, “Das ‘ganze Haus’ und die alteuropäische ‘Ökonomik’”. Sid. 33-61 i
Neue Wege der Sozialgeschichte. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.
Chayanov, A.V. 1986. “A Theory of the Peasant Economy.” Madison: University of Wisconsin Press.
Ehrenreich, Barbara och Deirdre English . 1978. “For Her Own Good: 150 Years of Experts’
Advice to Women.” New York: Anchor Press.
Ehrenreich, Barbara och Arlie Handschild (eds.). 2003. “Global Woman: Nannies, Maids,
and Sex Workers in the New Economy.” New York: Metropolitan Books.
Ellickson, Robert. 2006. “Norms of the Household“. Sid. 59-88 i John Drobak (red.), Norms
and the Law. New York: Cambridge University Press.
Ellickson, Robert. 2008. “The Household: Informal Order around the Hearth.” Princeton:
Princeton University Press.
Fields, Anne M. och Tschera Harkness Connell. 2004. “Classification and the Definition
of a Discipline: The Dewey Decimal Classification and Home Economics”, Libraries &
Cul-ture 39, 3: 245-59.
Finley, M.I. 1973. “The Ancient Economy.” Berkeley, CA: University of California Press.
Folbre, Nancy. 2001. “The Invisible Heart : Economics and Family Values.” New York:
New Press.
Folbre, Nancy och Michelle Pujol (red.). 1996. “A Special Issue in Honor of Margaret Reid”,
Feminist Economics 2(3), Fall.
Friedan, Betty. 163. “The Feminine Mystique.” New York: W.W. Norton & Company.
Fritschner, Linda Marie. 1973. “The Rise and Fall of Home Economics: A Study with Implications
for Women, Education, and Change.” Doktorsavhandling, University of California at Davis.
Fritschner, Linda Marie. 1977. “Women’s Work and Women’s Education: The Case of Home
Economics, 1870-1920”, Work and Occupations 4:209-34.
50
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Gilman, Charlotte Perkins, [1898]1966. “Women and Economics: A Study of the Economic
Relation between Men and Women as a Factor in Social Evolution.” New York: Harper
& Row.
Gouldner, Alvin W. 1960. “The Norm of Reciprocity: A Preliminary Statement,” American
Sociological Review 25: 161-78.
Gudeman, Stephen och Alberto Rivera. 1990. “Conversations in Colombia: The Domestic
Economy in Life and Text.” New York: Cambridge University Press.
Handschild, Arlie. 1997. “The Time Bind: When Work Becomes Home and Home Becomes.”
Work. New York: Metropolitan Books.
Hoffmann, Julius. 1959. ”Die „Hausväterliteratur“ und die „Predigten über den christlichen
Hausstand“.” Lehre vom Haus und Bildung für das häusliche Leben im 16., 17. u. 18. Jh.”
Weinheim: Beltz.
Hoy, Suellen. 1980. “’Municipal Housekeeping’: The Role of Women in Improving Urban
Sanitation Practices, 1880-1917”. Pp. 173-98 in Martin Melosi (ed.), Pollution and Reform
in American Cities, 1870-1930. Austin, TX: University of Texas Press.
Kyrk, Hazel. 1923. “A Theory of Consumption.” Boston: Houghton Mifflin Company.
Kyrk, Hazel. 1929. “The Place of the Economic and Social Studies in the Home Economics
Curriculum”, Journal of Home Economics 21:488-94.
Kyrk, Hazel. 1932. “Home Economics”. Sid. 427-31 i Vol. VII of E.R.A. Seligman and A.
Johnson (red.), Encyclopaedia of the Social Sciences. New York: The Macmillan Company.
Lusardi, Annamaria. 2009. “Overcoming the Saving Slump: How to Increase the Effectiveness of Financial Education and Saving Programs.” Chicago: University of Chicago Press.
Mauss, Marcel. [1925] 1969. “The Gift: Forms and Functions of Exchange in Archaic
Societies.” London: Cohen & West.
Oxford English Dictionary. 2000-. “Household”. Oxford. Elektronisk version.
Polanyi, Karl. [1944] 1957. “The Great Transformation.” Boston: Beacon Hill.
Polanyi, Karl. [1957] 1971. “The Economy as Instituted Process”. Sid. 243-69 i Karl Polanyi, Conrad Arensberg och Harry Pearson (red.), Trade and Market in the Early Empires.
Chicago: Henry Regnery Company.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
51
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Price, John. 1975. “Sharing: The Integration of Intimate Economies”, Anthropologica
(N.S.) 27,1:3-27.
Reid, Margaret. 1934. “Economics of Household Production.” New York: John Wiley &
Sons.
Rose, Flora m fl 1969. “A Growing College: Home Economics at Cornell.” Ithaca, NY:
Cornell University Press.
Rothschild, Emma. 2001. “Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet, and the Enlightenment.” Cambridge, MA: Harvard University Press.
Runefelt, Leif. 2001. “Hushållningens Dygder. Affektlära, hushållningslära and ekonomiskt
tänkande under svensk stormaktstid.” Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.
Schumpeter, Joseph A. 1934. “The Theory of Economic Development.” Cambridge, MA:
Harvard University Press.
Sen, Amartya. 1990. “More than 100 Million Women Are Missing”, New York Review of
Books 37, 20 (December 20).
Simmel, Georg. 1984. “On Women, Sexuality, and Love.” New haven: Yale University Press.
Sklar, Kathryn Kish. 1976a. Catherine Beecher: “A Study in American Domesticity.” New
Haven: Yale University Press.
Sklar, Kathryn Kish. 1976b. “Catherine Beecher’s A Treatise on Domestic Economy: A
Document in Domestic Feminism”. Sid. 29-49 i Earl French och Diana Royce (red.), Portraits of a Nineteenth Century Family: A Symposium on the Beecher Family. Hartford: The
Stowe-Day Foundation.
Smith, Joan, Immanuel Wallerstein och Hans-Dieter Evers (red.). 1984. “Households and
the World Economy.” Beverly Hills: SAGE.
Stage, Sarah. 1986. “From Domestic Science to Social Housekeeping: The Career of Ellen
Richards”. Sid. 211-28 i David Kennedy med flera (red.), Power and Responsibility: Case
Studies in American Leadership. New York: Harcourt Brace Jovanovich, Publishers.
Stage, Sarah. 1997. “Ellen Richards and the Social Significance of the Home Economics
Movement”. Sid. 17-33 i S. Stage and V. Vincenti (red.). 1997. Rethinking Home Economics: Women and the History of a Profession. Ithaca, NY: Cornell University Press.
52
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet
Swedberg, Richard. 2007. “Hope and Economic Development: Mercantilist-Utopian Projects in 18th Century Sweden”. Ej publicerad artikel.
Swedberg, Richard. 2008. “The Centrality of Materiality: Economic Theorizing from Xenofon to Home Economics and Beyond”. Sid. 57-87 i (red. med Trevor Pinch) Living in a
Material World: Economic Sociology Meets Science and Technology Studies. Cambridge:
The MIT Press, 2009.
Thompson, E.P. 1971. “The Moral Economy of the English Crowd in the Eighttenth Century”, Past and Present 50:76-136.
Tilly, Louise och Joan Scott. 1989. “Women, Work and Family.” Andra tryckningen New
York: Routledge.
Tribe, Keith. 1988. Governing the Economy: “The Reformation of German Economic Discourse, 1750-1840.” Cambridge: Cambridge University Press.
Tribe, Keith. Kommande, “Translation Appendix” [to Chs.1-4 in Part 1, Ekonomi och
samhälle].
van Velzen, Susan. 2003. “The Consumer and the Good Life: Hazel Kyrk’s Ethical Approach to Consumer theory”. Sid. 38-55 i Drucilla Barker och Edith Kuiper (red.), Towards
a Feminist Philosophy of Economics. London: Routledge.
Weber, Max. [1923] 1981. “General Economic History.” New Brunswick, NJ: Transaction
Books.
Weber, Max. 1923. “Wirtschaftsgeschichte.” Munich: Duncker & Humblot.
Weber, Max. 1978. “Ekonomi och samhälle: Förståendesociologins grunder, An Outline
of Interpretive Sociology.” Berkeley, CA: University of California Press.
Wilk, Richard (utg.). 1989. “The Household Economy: Reconsidering the Domestic Mode
of Production.” Boulder, CO: Westview Press.
Xenofon. 1923. “Memorablia and Oeconomicus.” Trans. E. Marchand. Cambridge, MA:
Harvard University Press.
Yi, Yun-Ae. 1996. “Margaret G. Reid: Life and Achievement”, Feminist Economics 2,3:17-36.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
53
Möjliga pengar och omöjliga maskiner
Några tankar kring olika försök att ingripa i kapitalismens logik
ALF HORNBORG
Alf Hornborg, född 1954, kulturantropolog i Uppsala 1986 och sedan 1993 professor i
humanekologi i Lund. Alf Hornborg har genomfört fältforskning i skilda delar av världen och
intresserar sig för global miljö- och teknikhistoria ur ett världssystemperspektiv. Här delar
han med sig av sina tankar om försök att ingripa i kapitalismens logik med hjälp av ”möjliga
pengar”, valutor mer anpassade till en geografisk och ekologisk verklighet.
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Inledning
Vid olika tillfällen genom åren har jag dragits in i tre helt olika typer av samtal om mänsklighetens globala ekologiska belägenhet. Inom några minuter efter att ha trätt in i en möteslokal eller föreläsningssal har det blivit tydligt för mig om jag befunnit mig bland vad
jag numera kallar ”aktivister”, ”analytiker” eller ”managers”. Dessa tre kategorier står
för tre skilda sätt att närma sig hållbarhetsfrågor. 1. För aktivisterna är den grundläggande
utgångspunkten att global hållbarhet är en fråga om makt, motsättningar och en engagerande kamp mot motståndarlägret. Begrepp som ”miljörättvisa” och ”politisk ekologi”
uttrycker denna ståndpunkt väl, och jag har intrycket att flertalet av de studenter jag möter
tillhör den kategorin. 2. För analytikerna är global hållbarhet ett ämne som bör belysas
genom distanserad teoretisk reflektion och objektiv empirisk forskning, som exempelvis i
det respektabla akademiska fältet miljöhistoria. Analytikerna förväntar sig att ämnet skall
diskuteras ur alla tänkbara perspektiv och i alla möjliga detaljerade sammanhang, helst i
ett växande antal prestigefyllda publikationer. De flesta ledamöter i forskningsråd, som
avgör hur forskningsanslag skall fördelas, tillhör nog denna kategori. (Som lärare och
forskare hamnar man därför lätt mitt i spänningsfältet mellan dessa två motsatta krav.) 3.
”Management”, slutligen, verkar ha blivit det lösenord eller paraply under vilket de två
föregående drivkrafterna kan sammanstråla. Det avgörande antagandet är att kunskap om
hållbarhetsfrågor måste vara tillämpbar. Problem är endast intressanta att diskutera om de
kan lösas. Denna utgångspunkt, som förenar allt fler studenter och forskningsrådsledamöter,
kombinerar studenternas ambition att förändra världen med den akademiska ambitionen
att producera kunskap. Men genom att rikta in sig på management, till exempel genom att
anamma det överallt upprepade lösenordet ”hållbar utveckling”, brukar studenterna förlora
sitt intresse för makt och forskarna sitt intresse för eftertanke, eftersom dess implicita grundantagande är samförstånd snarare än motsättning och tillämpbarhet snarare än sanning. Så
omdirigeras på subtila sätt studenternas indignation och forskarnas intellektuella integritet
för att omsättas i samhälleligt acceptabla samtal om hur vi skall lösa politiskt definierade
problem. Management-språket undviker systematiskt frågor om makt, konflikter och ojämlikhet. Trots att de på allt mer problematiska sätt helt uppenbart genomsyrar det globala
samhället betraktas sådana frågor sällan som vetenskapliga problem. Starkt förenklat kan
vi säga att dessa tre diskursiva utrymmen är vad som står till buds när det gäller frågor om
global hållbarhet, kriser och alternativ i det tidiga 2000-talet. Även om den på ett rent intellektuellt plan kan upplevas som frustrerande är den kunskapspolitik som tvingar oss prata
om management och problemlösning förståelig, och akademiker har alla skäl i världen att
försöka omvandla sina insikter i strategier för ökad hållbarhet.
Den växande marknaden för böcker med ordet ”sammanbrott” i titeln antyder att
många människor väntar på en nära förestående socioekologisk kris. En central fråga för
om möjligheter , för människan och allt annat levande
55
möjliga pengar och omöjliga maskiner
hållbarhetsforskningen är om framtida kriser kan tvinga människor i världssystemets kärna
att övergå till ett mera hållbart ekonomiskt beteende, eller om de nuvarande funderingarna
kring sammanbrott – och några av de mera ”hållbara” beteendemönster som de ibland
för med sig – rentav själv är ett symptom på kris och förändring som redan har inletts.
Eftersom ingen egentligen vet om ”utvecklingen” kommer att fortsätta på samma sätt som
hittills, eller om vi närmar oss en vändpunkt då det vi nu ser som ”utveckling” i efterhand
kommer att framstå som en historisk parentes, har vi svårt att förhålla oss till samtidens
förändringar på ett konsekvent sätt.
Mycket av den rådande förvirringen när det gäller möjligheter till en ”hållbar utveckling”
har sina rötter i den väletablerade åtskillnaden mellan samhällsvetenskap och naturvetenskap. Paradoxalt nog har de forskare som verkar mest bekymrade om biosfärens framtid
(naturvetarna) i allmänhet de klumpigaste analytiska redskapen för att förstå orsakerna till
människodriven miljöförsämring, medan de som har de erforderliga redskapen (samhällsvetarna) verkar mindre bekymrade om biosfären som en biofysisk, objektiv verklighet. För
att både förstå den nuvarande situationen och kunna föreställa sig möjliga framtider måste
dessa ”två kulturer” komma närmare varandra.
Naturvetarna behöver förstå att kulturella teckensystem som språk, pengar och makt
är komponenter i ekosystem som dirigerar viktiga delar av deras energi- och materialflöden. Samhällsvetarna behöver förstå att energi- och materialflöden är grundläggande för
samhällssystem och måste medräknas i alla försök att förklara ”utveckling” respektive
”underutveckling”. För att kunna föra dessa två vetenskapliga traditioner närmare varandra
är det viktigt att förstå varför de skildes år till att börja med. Varför har ekologer föreställt
sig ekosystem som obefolkade av människor? Varför har ekonomer föreställt sig samhällen
som avskilda från sin biofysiska miljö? Strategier för att öka samhällets hållbarhet måste
grundas på verkligt tvärvetenskaplig kunskap, som blundar varken för vikten av att omorganisera samhälleliga energi- och materialflöden eller för vikten av att förändra kulturella
teckensystem som språk och pengar för att åstadkomma sådana ändrade flöden.
Snarare än att här återge den s.k. cartesianska dualismens historia kan det vara mera
fruktbart att nämna något om den ekonomiska vetenskapens ursprung. I vilket samhälleligt
sammanhang utvecklades dess abstrakta modeller och terminologi? Bidragen från en av dess
grundare, David Ricardo, illustrerar hur den ekonomiska diskursen från första början har
handlat om att förklara de finansiella framgångarna hos bankirer och börsmäklare i det
brittiska kolonialimperiets nav under industrisamhällets första decennier. I stället för att förklara ekonomisk vinst och tillväxt i London med utgångspunkt från de konkreta, biofysiska
ojämlikheterna i den s.k. triangelhandeln mellan England, Västafrika och Nordamerika – som
ofta innebar högst ojämna utbyten av nedlagd arbetstid (mätt i timmar) och ianspråktagen
markareal (mätt i hektar) – formades den ekonomiska vetenskapens ordförråd som en serie
56
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
abstraktioner av typ ”nytta”, ”komparativa fördelar” och ”betalningsvilja”.
Studiet av pengarnas och marknadsmekanismernas logik blev ett avgränsat ändamål,
skiljt från produktionens och konsumtionens materiella substans. Klyftan mellan abstrakta
bytesvärden och konkreta bruksvärden hade kommenterats redan av Aristoteles, som kallade
de två perspektiven krematistika kontra oikonomia. Med modern, neoklassisk nationalekonomi kom fokuseringen på krematistik och monetära bytesvärden att överskugga alla
andra hänsyn. Därför är det inte särskilt förvånande att denna begreppsapparat nu visar
sig vara ett klumpigt redskap för att hantera frågor om global resursförvaltning. Den var
inte byggd för sådana frågor, utan för att förvalta monetära vinster, oavsett om de härrörde
från slavhandeln över Atlanten, de ekologiskt destruktiva bomullsplantagerna i Alabama
eller de stenkolsdrivna textilfabrikerna i Lancashire.
En ekonomisk vetenskap som på allvar bryr sig om de avlägsna ekologiska, medicinska
och samhälleliga konsekvenserna av en viss regions ekonomiska tillväxt skulle behöva ett
helt annat teoretiskt ramverk och ordförråd än det nu förhärskande. Eftersom den till och
med vid upprepade tillfällen har visat sig oförmögen att förutsäga drastiska förändringar i
finansflöden – vilket borde utgöra ett allvarligt problem för en vetenskap som påstår sig förstå
sådana frågor – skulle nationalekonomin ha mycket att vinna på att inkludera den samhälleliga och biofysiska miljön i sina begreppsapparater, betraktade inte bara som monetära
värden att kalkylera med, utan som reella och icke reducerbara grundförutsättningar för
mänskligt liv. Som flera kritiker av nationalekonomin har föreslagit kan s.k. ”finanskriser”
ha sin grund i just de diskrepanser mellan abstrakt rikedom och materiella resurser som den
ekonomiska vetenskapen har valt att ignorera.
Om nu ekonomisk vetenskap i detta avseende kan sägas utgöra en ideologi – en konstellation av idéer som systematiskt mystifierar samhälleliga maktrelationer som om de vore
”naturliga” – är det desto mera intressant att granska just de aspekter som ekonomiska analyser brukar hålla utanför synfältet. Detta väcker en lång rad komplexa frågor: Vad betyder
det att lokala, tekniska effektivitetsökningar när det gäller användningen av tid och rum
generellt visar sig förutsätta förluster av tids- och rumsresurser (mätt i människotimmar och
hektar) i andra delar av världssystemet? Hur lyckas föreställningen om moraliskt neutrala
”världsmarknadspriser” dölja asymmetriska flöden av arbetstimmar och markanspråk som
om det vore fråga om ett jämbördigt utbyte? Varför föreställer vi oss en given befolknings
teknologiska kapacitet som oberoende av den befolkningens position i ett globalt system av
ojämbördiga resursflöden? Skulle vi kunna betrakta ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling
som ett slags nollsummespel kring global resursfördelning, snarare än som ymnighetshorn?
Är det själva diskrepansen mellan den enskilde individens ekonomiska respektive etiska räckvidd som begränsar hans/hennes förmåga att ta ansvar för de samhälleliga och ekologiska
konsekvenserna av sin konsumtion? Hur påverkas vi som individer av att belastas med ett
om möjligheter , för människan och allt annat levande
57
möjliga pengar och omöjliga maskiner
allt större och mera bekymmersamt ansvar för världens tillstånd, samtidigt som makten
som bibehåller denna världsordning blir allt mer centraliserad och otillgänglig för oss? Är
det rimligt att vi endast accepterar de analyser av den globala hållbarhetsproblematiken
som erbjuder bekväma lösningar? Kan vi lära oss leva med vetskapen om den historiska
sannolikheten att industrikapitalismen till slut drabbas av ett socioekologiskt sammanbrott,
utan att kräva enkla och omedelbara åtgärder? Kan krismedvetenheten själv utgöra en
drivkraft som alstrar kreativa, mera hållbara former av ekonomi, samhälle och kultur? Om
vi på allvar skulle försöka förändra våra kulturella teckensystem i en mera hållbar riktning
är det av avgörande betydelse att vi uppmärksammar maktdimensionerna i de nuvarande
systemen genom att minska möjligheterna till självförstärkande kapitalackumulation genom
olika former av ojämnt utbyte.
Dessa frågor har sysselsatt mig i många olika sammanhang genom åren,1 men i detta
sammanhang kommer jag att ägna mig mindre åt att analysera industrikapitalismens problem, för att i stället diskutera förutsättningar för att ”lösa” dem. Vilka möjligheter finns det
till radikala förändringar i det nu så föga hållbara globala system som formar människors
relationer till resten av biosfären? Jag börjar med att kortfattat och kritiskt diskutera de
lösningar som erbjuds av konventionella recept på ”hållbar utveckling”, för att bana väg
för mera djupgående analyser och förslag. Hållbarhetens möjligheter är utan tvivel lika
analytiskt krävande som de problem som de är ägnade att lösa.
Konventionella lösningar och deras problem
Låt oss börja med att betänka att en betydande andel av såväl professionella analytiker som
lekmän skulle förneka att mänsklighetens globala situation rymmer några problem som
inte kommer att lösas med hjälp av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Ett
iögonfallande exempel på detta förhållningssätt är den danske statistikern Björn Lomborg.2
Ändå kan vi nog förmoda att de flesta som på djupet har reflekterat över den fossilbränsledrivna kapitalismens framtid vid det här laget har haft svårt att vifta undan de verkliga
utmaningar den nu ställs inför. Till dessa utmaningar hör varningsrop om klimatförändringar,
”oljetoppen” samt förvaltningen av en begränsad global markareal, som förväntas försörja
en växande befolkning med livsmedel och dess växande tekniska infrastruktur med energi
samtidigt som den skall bevara den biologiska mångfalden. När väl dessa motsägelsefulla
utmaningar har accepterats verkar de konventionella framtidsvisionerna i regel följa ett av
två huvudspår.
I första hand finns det en utbredd övertygelse att lösningarna bör sökas i ny teknik.
1. Hornborg 1992, 1998, 2001, 2006, 2007, 2009.
2. Lomborg 2001.
58
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Denna övertygelse präglar större delen av litteraturen och debatten om ”hållbar utveckling”
genom de senaste decennierna.3 I ett nötskal bygger visionen på en tilltro till våra möjligheter
att producera mera varor med mindre miljökonsekvenser. Strategin förutsätter en tilltro inte
bara till konkret ny teknik som förnyelsebar energi och mera effektiva typer av arkitektur
och markanvändning, utan mera fundamentalt till praktisk ingenjörskonst som ett sätt att
förändra människors beteende, vare sig det handlar om att stabilisera befolkningsmängden, förändra konsumtionsmönster, minska ekonomiska klyftor, förbättra folkhälsan eller
restaurera ekosystem. Alla dessa målsättningar är naturligtvis helt igenom berättigade, och
det vore lika otänkbart att ifrågasätta dem som att ifrågasätta visionen om en ”hållbar
utveckling” som sådan. Men frågan som vi måste ställa oss, efter tre decennier av mycket
påkostad retorik om hållbarhet, är om det verkligen är relevant att planera för en ”hållbar
utveckling” grundad på ingenjörskonst, när det blivit allt tydligare att industrikapitalismens
socioekologiska logik inte verkar ta särskilt stort intryck av den. Kan lösningarna verkligen
sägas vara ”inom räckhåll” när såväl ekonomisk rationalitet som politisk realism fortsätter
att avvisa dem som omöjliga? I själva verket finns det goda anledningar att förmoda att vår
nuvarande ohållbarhet tvärtom är just precis vad industrikapitalismens inneboende logik
uppmuntrar. Hela tiden, medan vi har investerat miljardbelopp i retoriken om ”hållbar
utveckling”, har vi blivit mindre och mindre hållbara. Nästan varenda tänkbar måttstock
ger samma slutsats, vare sig det gäller globala utsläpp av växthusgaser, energianvändning,
resursförbrukning, ekologiska fotavtryck, avfallsmängder, m.m. När ”lösningarna” efter
så lång tid fortsätter att befinna sig så långt bortom räckhåll måste slutsatsen bli att det är
något som saknas i vår problemanalys. Tilltron till tekniken räknar inte med den inneboende
logiken i vårt socioekologiska system. För att ha en chans att förändra den logiken måste vi
införliva våra samlade, tvärvetenskapliga insikter om den i den officiella problemanalysen.
Ett exempel på att så inte sker är Europeiska Unionens påkostade vision kring s.k. ”rent
kol”.4 Den utbredda tilltron till ”rent kol” är ett av många exempel på de många omöjliga
maskiner med vilka vi möblerar våra fantasier om industricivilisationens framtid. Liksom
kärnreaktorer drivna med vatten eller solpaneler mera effektiva än de gröna växternas
fotosyntes lär sådana tekniska utopier knappast kunna erbjuda ekologiskt hållbara och
ekonomiskt rationella lösningar för världen som helhet. Att förespråka tekniska lösningar
på hållbarhetsproblem är i allmänhet liktydigt med att föreslå förskjutningar av miljöbelastningen från rikare till fattigare delar av världssamhället, eftersom nya teknologier tenderar
att utgöra mystifieringar av nya former av ojämnt utbyte och därför att vara tillgängliga
endast för dem som har mest köpkraft.
3. Se t.ex. World Commission on Environment and Development 1987; Gore 1993, Brown 2008; Friedman 2008.
4. Hansson 2008.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
59
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Ett annat konventionellt recept på hållbarhet är tilltron till ny etik. Om nu industrikapitalismen inte kan förväntas bedriva ”hållbar produktion” utifrån sin egen inneboende logik,
kanske den skulle kunna uppmuntras att göra det om tillräckligt många människor valde
att ägna sig åt ”hållbar konsumtion”. Resonemanget utgår ifrån att när det finns en tillräckligt stor marknad för hållbart producerade varor så kommer industrin att anpassa sig.
Denna lösning framhålls ofta tillsammans med den föregående och kan kritiseras utifrån
liknande invändningar. Visionen om ansvarsfulla gröna konsumenter som tvingar industrin
att bli hållbar har framförts kontinuerligt genom flera årtionden, men har givit påtagligt få
resultat när det gäller globala produktions- och konsumtionsmönster. Den verkar bygga på
tanken att etisk övertygelse, utbildning och förnuftiga argument till slut skall förmå över
sex miljarder moraliskt ansvarstagande globala medborgare att offra sina pengar, sin tid och
sin bekvämlighet i solidaritet med och omsorg om de anonyma folkmassorna och okända
ekosystemen på andra kontinenter och i framtida århundraden. Även om en minoritet av
hängivna medborgare i det välbärgade Nord på detta sätt skulle kunna erbjuda en nisch
för företag som marknadsför genuint hållbara produkter – och vad som är genuint hållbart
väcker naturligtvis en rad ytterligare frågor – är det knappast troligt att låglönemassorna i
den globala periferin kommer att ha ekonomiska marginaler som tillåter dem att förbinda
sig åt grön konsumtion. I den stora och problematiska diskrepansen mellan moderna konsumenters socioekologiska och etiska räckvidd är det därför mera realistiskt att föreslå att
den förstnämnda reduceras än att den senare utvidgas.
Alternativ till sammanbrott: vad är grundproblemet?
Bland dem för vilka ingendera av dessa strategier – teknik eller etik – framstår som realistiska verkar det ha blivit vanligare att på allvar föreställa sig att världssamhället rör sig i
riktning mot ett socioekologiskt sammanbrott. Världshistorien erbjuder många föregångare.5 Allt oftare numera diskuteras sammanbrott – vare sig det är finansiellt, teknologiskt,
ekologiskt, socialt, politiskt eller en kombination av dessa – inte bara som ett hot, utan som
en möjlighet. Det är naturligtvis fullt möjligt att inget mindre än ett systemsammanbrott
kommer att tvinga oss att ändra på våra vanor. Även om det kan tyckas olämpligt att betrakta sammanbrott som ett slags ”lösning” har detta argument fått stor genomslagskraft
bland de som bekymrar sig om sinande oljetillgångar och globala klimatförändringar.6 Mera
allmänt kan vi konstatera att tanken på motsättning och kris som en möjlighet till förnyelse
är ett återkommande tema i studier av såväl samhälleliga som psykologiska system.7 Inom
samhällsvetenskaplig forskning vore det både ansvarslöst och ovederhäftigt att förneka
möjligheten att industrikapitalismen kan komma att drabbas av ett globalt socioekologiskt
5. Tainter 1988. 6. Se t.ex. Heinberg 2004. 7. Schneider, Kallis & Martinez-Alier 2010.
60
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
sammanbrott. Bland de möjligheter som vi hittills har nämnt – teknik, etik och sammanbrott
– har egentligen ingen i första hand utgått från vad människor gemensamt kan bestämma sig
för genom politiska beslut. Vad skulle en politik för hållbar utveckling kunna åstadkomma?
Genom politiska beslut kan givetvis ett stort antal olika strategier väljas, beroende bland
annat på skala (är det inför lokala, nationella eller globala väljarkårer som politikerna står
till svars?) och sammanhang (händelser, diskurser, incitament) samt på vad som står på spel
för individuella politiker. Hittills är det föga som tyder på att politiska beslut på avgörande
sätt kommer att påverka hållbarheten hos vare sig produktion eller konsumtion på någon
skalnivå, men det är naturligtvis fullt möjligt att de politiskt gångbara alternativen kommer
att se helt annorlunda ut i en situation då sammanbrott ter sig som en nära förestående
realitet. Till dess kan vi konstatera att hotet om sammanbrott tyvärr har använts för att
legitimera de politiska beslut som tett sig som mest tvivelaktiga ur den globala demokratins perspektiv.8 Detta har blivit allt mer tydligt i takt med att den globala konkurrensen
om naturresurser har hårdnat på senare år.9 De kriser som alstras av industrikapitalismens
logik har framställts på ett sätt som stärker tilltron till just denna industrikapitalism. Mot
den bakgrunden har vi all anledning att kritiskt granska de strategier som nu formuleras
för att undvika konsekvenserna av klimatförändring, resursbrist och andra brett erkända
käppar i hjulen för den globala ämnesomsättningen. Även om ett socioekologiskt sammanbrott förvisso skulle ge upprättelse åt mycket av den gröna kritiken av industrikapitalism,
så kommer det utan tvivel att finnas mer än ett sätt att tolka ett sådant sammanbrott, och
därmed också flera olika recept på åtgärder.
Utifrån en öppen diskussion om de verkliga orsakerna till socioekologiska kriser – och
en väljarkår som inte mutas att tycka att kortsiktiga nationella intressen bör prioriteras
framför långsiktiga globala – är det inte omöjligt att politiskt beslutsfattande skulle kunna
leda till mera hållbara sätt att organisera världssamhällets ekonomi och ämnesomsättning.
Men för att kunna börja föreställa sig vad sådana förändringar borde inbegripa måste vi
först betänka vad industrikapitalism egentligen är, och några historiska exempel på försök
att ingripa i dess logik.
Det här är inte rätt sammanhang för en djuplodande teoretisk utläggning om industrikapitalismens historiska egenart. Låt oss nöja oss med att säga att dess specificitet bygger
på en rekursiv expansion av pengar och maskiner.10 Det förekommer flera perspektiv på
denna specificitet, från vissa världssystemanalytiker som hävdar att i grunden likartade former av kapitalackumulation kan spåras fem årtusenden bakåt i tiden,11 till mer eller mindre
rigida tolkningar av Karl Marx Das Kapital.12 Inget av dessa synsätt förefaller särskilt an8. Klein 2007. 9. Klare 2001; Harvey 2003; Bunker & Ciccantell 2005. 10. Med ”maskiner” menar jag modern teknik i allmänhet, d.v.s. teknik som fordrar en komplicerad arbetsfördelning mellan olika regioner i världssystemet.
11.Frank & Gills 1993. 12. Marx 1867-1893.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
61
möjliga pengar och omöjliga maskiner
vändbart när vi betraktar den globala kapitalismens dilemman i modern tid. Visst finns det
kontinuiteter mellan förindustriella och industriella ackumulationssätt,13 men det lär inte
kunna förnekas att såväl 1700-talets Industriella Revolution som 1500-talets framväxt av
jordbrukskapitalism14 utgjorde viktiga diskontinuiteter. Det är i varje fall rimligt att tänka sig
att Karl Marx i mitten av 1800-talet inte bör förväntas ha förutsett kapitalackumulationens
globala ämnesomsättningsproblem ett och ett halvt sekel senare. Under dessa 150 år har
det vuxit fram viktiga nya perspektiv på hur jord, arbete och kapital är sammantvinnade i
världssystemets metabolism.15 Låt oss här nöja oss med att konstatera att industrikapitalism
förutsätter att monetära vinster kan investeras i teknik, som i sin tur kan avkasta ytterligare
vinster. Detta är en mycket enkel grunddefinition, som jag tror de flesta kan acceptera. Med
andra ord är förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling (pengar och
maskiner) rekursivt, eller ömsesidigt förstärkande.
Ett annat sätt att uttrycka detta vore att säga att pengar och maskiner i modern tid är
två konkreta manifestationer av kapital, eller rentav kapitalism. Pengar omvandlas i maskiner (d.v.s. teknik), och maskiner avkastar mera pengar. Vi kan för tillfället bortse ifrån
frågan om hur sådan teknikackumulation bygger på ojämna nettoflöden av kvantifierbara
resurser som energi, material, ianspråktagen markareal eller nedlagd arbetstid,16 för att i
stället fokusera på hur ackumulationens konkreta manifestationer (pengar och maskiner)
uppfattas av de människor vars liv och sociala relationer de griper in i. Såväl pengar som
maskiner är fetischer i den mening att de är förtingligade sociala relationer: relationer
mellan människor som uppträder som relationer mellan ting. Båda ger intryck av att äga
autonoma, generativa krafter, vilket innebär en mystifiering av ojämbördiga samhälleliga
utbytesrelationer.17 För att på djupet förstå mänsklighetens belägenhet och ha en chans att
undvika de värsta konsekvenserna av ett systemsammanbrott måste vi avslöja de mystifierade
utbytesrelationer som uppträder för oss i form av pengar, varor och maskiner.
Det är lönlöst att angripa maskiner:
”Det går inte an att hindra uppfinningarnas framsteg”
För exakt tvåhundra år sedan angrep de s.k. ludditerna18 de nya textilmaskiner som ackumulerades i den tidens England. Denna kortlivade rörelse orsakade under åren 1811-1813
betydande oro i centrala delar av de framväxande brittiska industridistrikten. Tusentals
halvindustriella textilarbetare som sett sin försörjning slås ut av mera storskalig teknik
upplevde de nya fabriksbyggnaderna och deras inventarier som ondskefulla inrättningar
som bröt mot traditionella rättviseprinciper. Fabrikssystemet jämfördes uttryckligen med
13. Hornborg 2000. 14. Wallerstein 1974. 15. Jorgenson & Clark 2009.
16. Jorgenson & Clark 2009. 17. Hornborg 1992, 2001, 2009. 18. Sale 1995; Fox 2002; Binfield 2004; Jones 2006.
62
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
”kolonialt slaveri”,19 och de förbittrade textilarbetarna som drabbats av sjunkande inkomster
och arbetslöshet reagerade med revolutionärt ursinne. Deras reaktion, som då kan ha tett
sig något mindre fåfäng än den gör idag, var att förstöra själva maskinerna. Inom loppet av
ett drygt år hade skadegörelsen kostat den brittiska textilindustrin över 100.000 pund, och
flera fabriksägare hade angripits och skadats. Som Charlotte Brontë senare skrev är det inte
svårt att förstå ”varför dessa lidande människor hatade maskinerna som de ansåg berövade
dem deras bröd; de hatade byggnaderna som innehöll maskinerna; de hatade fabrikörerna
som ägde byggnaderna”. Men trots detta, skriver Brontë, så ”går det inte an att hindra
uppfinningarnas framsteg”.20 De brittiska myndigheterna krossade snabbt ludditrörelsen
och avrättade dess ledare. Kirkpatrick Sale drar slutsatsen att strategerna bakom den nya
industrialismen ”visste att det var nödvändigt att besegra den utmaningen, att försöka förneka
och utrota dess åberopande av traditionella seder och rättigheter, om arbetskraften skulle
kunna göras tillräckligt formbar och de nya anställningsvillkoren tillräckligt etablerade för
att tillåta vad vi nu kallar den Industriella Revolutionen att triumfera”.21
Ludditerna uppfattade kanske för tvåhundra år sedan sabotage mot maskiner som ett
möjligt sätt att ingripa i kapitalismens logik. En historisk tillbakablick idag säger oss att de
hade fel: detta var helt enkelt inte en gångbar strategi. Sale har valt en passande titel på sin
bok: Rebeller mot framtiden – Ludditerna och deras krig mot den Industriella Revolutionen.
Men själva företeelsen att bygga en social rörelse på den fysiska förstörelsen av maskiner
förtjänar reflektion. Genom att rikta sin ilska mot dessa mekaniska objekt kan ludditerna
sägas ha ägnat sig åt en förmodern form av fetischism, om vi därmed menar att tillskriva
icke-levande föremål egenskaper hos levande varelser, som (ondskefull) handlingsförmåga
eller agens.22 Å andra sidan skulle man kunna betrakta deras handlingar som på ett intuitivt plan välmotiverade, om vi går med på att maskinerna faktiskt utgjorde förtingligade
sociala relationer. I själva verket vore det möjligt att hävda att det innebär en ännu större
mystifiering att föreställa sig maskiner som ontologiskt avskilda från samhälleliga utbytesrelationer, vilket har blivit den förhärskande synen i det moderna industrisamhället.23
Om den (ojämnt fördelade) anhopning av teknisk infrastruktur som framträder på nattliga
satellitfoton helt enkelt betraktas som vad Brontë kallar ”uppfinningarnas framsteg” – en
oundviklig ansamling av ständigt ökande teknisk kapacitet – begår vi misstaget att förväxla
en privilegierad position i det globala rummet med ett avancerat stadium i tiden.24 Men
sådan ”maskinfetischism” har visat sig vara en oerhört svårgenomtränglig mystifiering
under tvåhundra år. Även om angreppen på World Trade Center i New York 2001 skakade
en hel värld verkar inte fysiska sabotagehandlingar utgöra en framgångsrik strategi för att
19.Sale 1995:23. 20. Sale 1995:15-16. 21. Sale 1995:5. 22. Med ”agens” avser jag det som på engelska brukar kallas agency, d.v.s. förmåga att utifrån till synes autonoma premisser agera och påverka sociala skeenden.
23.Hornborg 2001. 24. Hornborg 2009.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
63
möjliga pengar och omöjliga maskiner
konfrontera industrikapitalismens maktordning. Detsamma gäller naturligtvis angrepp på
de som äger sådant kapital, så länge samma möjligheter till kapitalackumulation kvarstår
för deras efterträdare. Att konfrontera kapitalismen genom sabotage mot realkapital och
deras ägare har historiskt visat sig föga revolutionerande.
Roten till allt ont: Att konfrontera pengar, från
förakt mot Mammon till alternativa valutasystem
Om ett avståndstagande från maskiner inte är en gångbar strategi för att konfrontera kapitalismens logik har ännu inte sista ordet sagts om förutsättningarna för ett avståndstagande
från pengar. De sociologiska, filosofiska och till och med teologiska analyserna av hur idén
om pengar griper in i mänskligt liv, sociala relationer och människans relation till naturen
utgör ett mycket vidsträckt och svåröverblickbart fält. Litteraturen är oerhört omfångsrik
och omöjlig att summera, men vi kan nöja oss med att konstatera att granskningen av denna
mäktigaste av mänskliga uppfinningar sträcker sig från Bibelns förakt för Mammon till vår
samtids experiment med alternativa valutor. Få skulle förneka pengarnas avgörande roll
för hur moderna samhällen utformas och hur de påverkar sin miljö, men ännu färre skulle
på allvar ifrågasätta om de bör fortsätta att ha denna roll, paradoxalt nog även bland de
som betraktar ett socioekologiskt sammanbrott som ett fullt tänkbart framtidsscenario.
Detta kan delvis bero på att de inte har reflekterat över moderna pengar som en institution
kring vilken vi ens teoretiskt har ett val, delvis på att tanken på att överge den framstår
som ytterst naiv.
Men kanske är trots allt en förändring av pengarnas logik den enda chans som står
oss till buds. S.k. ”allmänsyftespengar”25 belönar förskingringen av naturresurser med allt
större mängder resurser att förskingra, tills resurserna är slut, eller åtminstone otillgängliga. ”Hållbarhetens” centrala dilemma är själva kopplingen mellan denna samhälleliga
institution och de högst reella ”Malthusianska” ramar som exemplifieras av entropilagen,
planetens begränsade jordyta och ändliga lagerresurser. Dilemmat skulle kunna formuleras
som konsekvenserna av idén om pengar i ett universum som lyder under Termodynamikens
Andra Lag. Om detta väl erkänns som vårt mest grundläggande hållbarhetsproblem så är
det betydligt mindre problematiskt att komma fram till vilken av dessa faktorer – allmänsyftespengar eller entropilagen – som vi kan förändra genom politiska beslut. Pengar utgör
ett kulturellt teckensystem som har uppfunnits av människor och som också kan förändras
av människor. Kanske är de i längden den enda faktor som vi kan hoppas förändra för att
åstadkomma en mera hållbar utveckling.
Låt oss fundera över pengarnas olika funktioner. Stephen Gudeman skiljer på pengar
25. Detta begrepp är hämtat från den ekonomiska antropologin (eng. general-purpose money).
64
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
som ”medel”, ”bytesmedel” och ”mål”.26 Den första funktionen, som exemplifieras av
skuldförbindelser, reklamerbjudanden och ransoneringskuponger, handlar om att kvittera
skulder och reglera enkelriktade transaktioner i vilka varor eller tjänster löses in i utbyte mot
kuponger eller någon annan form av värdebevis. Sådana kuponger utgör ”särsyftespengar”
(special-purpose money) i den meningen att de specificerar de varor eller tjänster mot vilka
de kan bytas. Den andra funktionen (bytesmedel) exemplifieras med vanliga kommersiella
pengar, som används för att reglera dubbelriktade transaktioner och inte begränsar de typer
av varor eller tjänster som byts. Den tredje funktionen, slutligen, exemplifieras av finansiella,
räntebärande pengar, som utgör ett mål i sig och ger ägaren incitament att ackumulera kapital. Moderna pengar kombinerar de två senare funktionerna genom att fungera både som
ett allmänt bytesmedel och som ett lager av självförmerande värde, eller kapital.
I figur 1 har jag analyserat pengarnas möjliga funktioner på ett något annorlunda sätt än
Gudeman. När vi tänker på hur pengar skulle kunna förändras för att bli en institution som
ökar hållbarheten – i stället för att öka resursförbrukningen och riskerna för sammanbrott
– föreslår jag att vi föreställer oss en valuta som kombinerar de två första av Gudemans tre
funktioner, snarare än de två sista. När Gudeman skiljer på pengar som ”medel” respektive
”bytesmedel” verkar han inte överväga detta logiska alternativ, som skulle kombinera ”särsyftespengarnas” specificitet med de kommersiella vardagspengarnas förmåga att reglera
dubbelriktade transaktioner. Rent teoretiskt vore det fullt möjligt att inrätta en sådan valuta,
som kan användas för vissa typer av utbyten men som inte alstrar ränta och uppmuntrar
ackumulation (låt oss kalla dessa pengar ”LUTS”). Av någon anledning verkar emellertid
inget av de många experiment med alternativa valutor (s.k. LETS) som jag känner till ha
utforskat denna möjlighet.27 Oavsett om de uppstått i Berlin, Coventry, Manchester, Ithaca,
Budapest, Auckland, Buenos Aires eller Brixton har de alla syftat till att begränsa pengarnas
rörelser geografiskt, dock utan att systematiskt begränsa deras användningsområden. Men
det är just detta problem som utgör själva kärnan i hållbarhetsproblematiken.
De många experimenten med LETS (Local Exchange Trading Systems) bygger på idén
att uppmuntra lokala och jämbördiga utbyten av varor och tjänster utan inblandning av
formella, finansiella pengar. De avgränsar emellertid inte den sfär av varor och tjänster
som skall bytas på detta sätt. Det betyder att det är fullt möjligt att exempelvis byta en
limpa hembakat bröd från Brixton mot datormjukvara från Kalifornien. Sådan formlöshet
innebär att LETS-utbytet inte nödvändigtvis utmanar de långväga transporter som enligt
många bedömare utgör ett av mänsklighetens största hållbarhetsproblem. Avsaknaden av
funktionell avgränsning berövar därmed LETS-experimenten mycket av deras potential som
samhällsförvandlare. Kanske är grundorsaken till att LETS-nätverken i allmänhet har varit
26. Gudeman (2008:124-136) använder de engelska begreppen means, medium respektive end.
27. North 2007.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
65
möjliga pengar och omöjliga maskiner
relativt kortlivade att de inte i tillräckligt hög grad har utgått från systematisk analys av det
mera destruktiva penningsystem som de varit tänkta att ersätta.
$ € £LETS
PENGARS FUNKTIONER
KUPONGER ”LUTS”
Bytesmedel för dubbelriktade transaktioner JaJaNej
Lagrar räntealstrande värdeJa
Specificerar varor och tjänsterNejNej
som de kan bytas mot
NejJa
Specificerar brukare
Tidsbegränsat bytesvärdeNejNej
Utges och stöds av statliga myndigheter
Ja
NejNejNej
JaJa
NejNej
JaJa
JaNejNej
Ja
Fig. 1 Kombinationer av funktioner hos fyra typer av pengar (fet stil i de tre vänstra kolumnerna anger funktioner som även delas av ”LUTS”).
En grundläggande utgångspunkt för experiment med alternativa valutor borde vara insikten att alla värden inte är jämförbara, och därför inte heller bör vara utbytbara. Om det
centrala motivet för LETS är att stärka lokalsamhället borde själva definitionen av ”lokal”
tas på större allvar. Det är rimligt att tänka sig ”lokala” värden som sådana varor och
tjänster som kan tillhandahållas lokalt, eller – vilket är ännu mera grundläggande – som är
avgörande för lokal överlevnad. För en stor del av mänskligheten kan dessa två typer av
”lokala” värden sägas sammanfalla. Livsmedel, bostäder och grundläggande omvårdnad
kan vanligtvis tillhandahållas relativt lokalt, inom några mils avstånd, som varit fallet för
flertalet människor i tusentals år, medan de lyxartiklar och kapitalvaror som slukar större
delen av moderna människors löner oftast är långväga importer. Låt oss för enkelhetens
skull kalla dessa två kategorier av varor ”lokalvaror” respektive ”globalvaror”. På lång
sikt kommer hållbarhetsproblematiken förmodligen att hänga på vår förmåga att hålla isär
dessa två utbytessfärer såsom icke jämförbara värden. Om det vore möjligt att institutionellt och kulturellt ”immunisera” lokalsamhällets metabolism från globala kapitalflöden
så skulle nuvarande mönster för energianvändning och annan resursförvaltning förändras
i grunden. Inte bara skulle mänskliga samhällen bli mera hållbara i ekologisk mening – lokalsamhällenas allt starkare integration skulle dessutom ge begreppet ”social hållbarhet”
en mycket konkret innebörd. Sårbarhet inför olika typer av risker skulle starkt reduceras.
Om vi menar allvar med retoriken om effektivisering, återvinning och minskade ekologiska
fotavtryck måste vi systematiskt tänka igenom hur vi skulle kunna organisera ett samhälle
som uppmuntrar sådana förändringar. Med tanke på att hållbarhetens mest fundamentala
problem kan vara själva föreställningen om alla värdens utbytbarhet på världsmarknaden
(det vi känner som ”[allmänsyftes]pengar”) – som innebär att en accelererande resursför-
66
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
brukning belönas med tillgång till allt mera resurser att förbruka – vore en logisk lösning
att begränsa denna generaliserade utbytbarhet genom att inrätta separata valutor för lokala
respektive globala utbytessfärer.
Att förändra pengarnas logik: En vision
Låt oss utföra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss att en nation – en stat – på allvar skulle
vilja reducera sina transporter, sitt oljeberoende och sina koldioxidutsläpp, och att den kommit fram till att det bästa sättet att åstadkomma allt detta vore att uppmuntra sina invånare
att i större utsträckning konsumera lokala varor och tjänster. Den skulle då kunna trycka en
särskild valuta – låt oss kalla den ”Lokala utbytesbevis” (LUTS) – som endast kan användas
för en tydligt angiven sfär av varor och tjänster som är lokal i den dubbla betydelsen lokalt
producerat och nödvändigt för lokal överlevnad. Dessa lokala varor och tjänster skulle till
exempel inkludera baslivsmedel, vedbränsle, byggnadsmaterial, snickeri och andra hantverk,
närtransporter, barntillsyn, enklare hälsovård och annan omsorg. De LUTS som staten ger
ut för att användas inom denna lokala eller ”informella” sfär fördelas till hushållen månadsvis i proportion till deras storlek, och i avsikt att trygga varje hushålls grundläggande
överlevnadsbehov. De skulle kunna betraktas som en form av ”medborgarlön”. Hushållen
kan sedan använda sina LUTS enligt egna prioriteringar, men de kan endast göra det inom
tre månader efter att ha erhållit dem, sedan upphör de att gälla. Tidsbegränsningen av bytesvärdet gäller från förvärvsdatum, oavsett om de erhållits från staten eller intjänats lokalt.
Inga transaktioner med LUTS beskattas. Det finns ingen anledning att spara och ackumulera
LUTS, eftersom de är tidsbegränsade och inte heller ger någon ränta.
För att försäkra sig om att ett nytt ekonomiskt system vore gångbart är det viktigt att
fråga sig vad olika kategorier av aktörer skulle ha för motiv för att bejaka det:
Vad skulle motivera hushållen att använda sina LUTS, i stället för att kasta bort
dem? Svaret är att tillgången till LUTS skulle frigöra en väsentlig del av deras ”formella”
inkomster, som tidigare använts för att inhandla lokala (eller potentiellt lokala) varor och
tjänster. Att kasta bort dem tillsammans med reklamkuponger och rabatterbjudanden vore
bokstavligen att kasta bort pengar. I en inledningsfas skulle införandet av en LUTS-valuta
alltså rentav kunna öka konsumtionen av ”globalvaror”. Hushållen har möjlighet att välja
i vilken utsträckning de fortsättningsvis vill kunna förtjäna en del av sina inkomster från
den ”formella” sektorn, och därmed kunna upprätthålla en högre konsumtionsnivå än vad
LUTS-inkomsterna möjliggör. De flesta hushåll kan förväntas ägna en del av sin arbetstid
åt den ”formella” sektorn och en del åt den informella (lokala).
Vad skulle motivera butiksägare, lantbrukare, vårdpersonal, snickare, skomakare och
andra lokala yrkesutövare att acceptera LUTS som betalning för sina varor och tjänster,
i stället för att kräva betalning i den ”formella” valutan? LUTS-inkomsterna är skattefria
om möjligheter , för människan och allt annat levande
67
möjliga pengar och omöjliga maskiner
och kan användas på många olika sätt utöver de som redan nämnts, som att tillfälligt anlita
lokal arbetskraft (utan kostsamma arbetsgivarförbindelser) eller inhandla varor och tjänster
av betydelse för det egna företaget (exempelvis hushållens kompost till lantbrukare, återanvändbara förpackningar till butiksägare, m.m.) Med tanke på ökande energi- och transportkostnader är det rimligt att anta att priserna i LUTS för lokalvaror i allmänhet skulle
vara fördelaktigare för köpare än priserna i ”formell” valuta för deras motsvarigheter på
den globala marknaden. Om inte dessa faktorer skulle räcka för att göra LUTS-inkomsterna
attraktiva för företagare, skulle staten kunna erbjuda dem att till gynnsamma växelkurser
lösa in en viss andel av deras intjänade LUTS i utbyte mot ”formella” pengar, vilket också
skulle fullborda kretsloppet av LUTS mellan myndigheter, hushåll och näringsliv. Grundidén är alltså att myndigheterna aktivt uppmuntrar en alternativ marknad för skattefria,
ömsesidiga utbyten av lokala varor och tjänster.
Vad skulle motivera myndigheterna (staten) att subventionera och uppmuntra skattefria
transaktioner på lokal nivå? (Förhoppningsvis kan frågan lika gärna ställas så här: Vilka
samhällsvinster skulle LUTS-systemet ge?) Svaret är att de indirekta fördelarna när det
gäller miljö, social omsorg och hälsa, i kombination med kraftigt minskade kostnader för
transportinfrastruktur (vägar, järnvägar, hamnar, flygtrafik, m.m.), med all säkerhet skulle
kompensera för bortfallet av skatteinkomster. Låt mig ge några exempel. Om konsumtionen
blev betydligt mera lokaliserad så skulle den markanta minskningen av transporter, energianvändning och utsläpp av växthusgaser få betydande ekonomiska och ekologiska effekter.
Om näringsämnen, emballage och annat material i större utsträckning återanvändes lokalt,
skulle det medföra sjunkande avfallsmängder, resursförbrukning och övergödning av vatten
och hav. Om jordbruket blev mera inriktat på lokal efterfrågan, och dessutom fick flexibel
tillgång till obeskattad lokal arbetskraft, skulle det förmodligen bli allt mindre mekaniserat,
energikrävande och miljöbelastande. Om efterfrågan på långväga livsmedelsimporter allmänt
minskade, skulle det befria stora delar av mänskligheten från de krafter som idag alienerar
dem från jordbruksmark och möjligheter till lokal försörjning och livsmedelssäkerhet. Om
livsmedelsproduktion blev mera lokaliserad, skulle det minska slöseri och svinn genom kasserad överskottsproduktion, lagringsskador och transportförluster, samtidigt som det skulle
gynna produktion av färskare och hälsosammare mat (med färre konserveringsmedel). Det
skulle också leda till mera komplexa globala markanvändningsmönster och en ökande biologisk mångfald både i de områden som nu domineras av industriella monokulturer och i de
före detta jordbruksbygder som för närvarande inte längre används för livsmedelsproduktion.
Om lokal självtillit allmänt ökade, skulle det globalt innebära högre livsmedelssäkerhet,
minskad sårbarhet och större krisberedskap. I psykosocialt avseende skulle dessutom ett
intensivare och mera integrerat lokalt samhällsliv eliminera det vi nu kallar ”arbetslöshet”
och minska social utslagning, ensamhet, missbruksproblem och ohälsa.
68
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
På alla dessa sätt skulle inrättandet av en alternativ valuta för lokala transaktioner minska de
för närvarande ökande kostnaderna för att administrera och åtgärda de logistiska, sociala,
medicinska och ekologiska problem som vår nuvarande industrikapitalism ständigt alstrar.
De samlade kostnaderna för växande infrastrukturer för att lösa alla dessa problem, för
att inte tala om infrastrukturer för långväga transporter, påminner om det återkommande
samhälleliga dilemma som Joseph Tainter28 har kallat ”komplexitetens sjunkande marginalvinster”. Enligt Tainter var det de ökande kostnaderna för infrastrukturer av olika slag som
bäddade för flertalet historiska och förhistoriska sammanbrott, inklusive klassiska exempel
som det gamla Rom och mayakulturen på Yucatánhalvön. När ett samhälle ensidigt har låst
sig vid en viss kulturellt etablerad strategi för att lösa problem av något slag visar sig ofta
den valda lösningen på sikt förvärra problemen. Vår strävan efter en ”hållbar utveckling”
måste handla om att bryta sådana onda cirklar. Ur ett mera optimistiskt perspektiv – och på
en djupare, existentiell nivå – skulle en medveten och avsiktlig avveckling av en stor del av
vår nuvarande infrastruktur för transport och handel kunna förbättra individers förmåga
att överblicka de sociala och ekologiska konsekvenserna av sina konsumtionsvanor, och
att ta ansvar för dem. Det skulle uppmuntra dem att utveckla identiteter mera grundade i
autentiska sociala relationer än i konsumtionens meningssystem.
Mot bakgrund av de allvarliga finanskriser som skakat flera ”utvecklade” länder under
2000-talets första årtionde kan idén om en statligt sanktionerad övergång till en allt mer
lokaliserad samhällsmetabolism betraktas som helt i linje med den s.k. ”nedväxt” (eng.
degrowth) som allt fler seriösa bedömare efterlyser.29 Sådana idéer kommer förmodligen att
uppfattas som allt mer realistiska ju allvarligare finanskriserna blir i framtiden.
Och vad skulle hända med näringslivet och den kapitalistiska världsmarknaden? Utan
tvivel skulle väldigt många människor bli tvungna att anpassa sig till helt nya omständigheter, efterhand som vissa grenar av näringslivet drastiskt skulle minska i omfattning. På
individplanet skulle det handla om att överge vissa livsprojekt för att i stället ägna sig åt
andra. Men är inte just detta vad den kapitalistiska världsmarknaden ständigt har tvingat
människor att göra under flera seklers tid, från ludditerna i Yorkshire för tvåhundra år
sedan till de arbetslösa i dagens Detroit? I Sverige har vi lärt oss betrakta avvecklingen av
textil-, varvs- och bilindustrier som obönhörliga och ”naturliga” konsekvenser av det ekonomiska systemets logik, som om det (nyliberala) ekonomiska världssystemet följde något
slags ”naturlagar” oberoende av statsmakternas politiska beslut. I själva verket vore detta
ekonomiska världssystem otänkbart utan flera seklers medvetna politiska ansträngningar
från de ekonomiskt starkaste nationernas sida. Den grundläggande skillnaden mellan tidigare
ekonomiska strukturomvandlingar och de som en LUTS-valuta skulle stimulera är att de
28. Tainter 1988. 29. Victor 2008; Jackson 2009; Schneider, Kallis & Martinez-Alier 2010.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
69
möjliga pengar och omöjliga maskiner
senare skulle ske till gagn för de många i stället för de få. De skulle utgöra steg i en mera
”hållbar utveckling”, och de skulle minska vår sårbarhet inför framtida strukturomvandlingar. Vad gäller den ”formella”, globala marknaden så kan den förväntas anpassa sig,
som den alltid har gjort, oavsett om det varit telegrafer, LP-skivor eller skrivmaskiner som
blivit föråldrade. Den skulle frodas i de sammanhang där den även fortsättningsvis skulle
efterfrågas, exempelvis inom sektorer som informationsteknologi och avancerad medicin.
Världsmarknaden är definitivt inte det mest effektiva sättet att förvalta globala energiresurser, livsmedelsproduktion eller jordbruksmark, men om den begränsas till den viktiga
funktionen att tillhandahålla oumbärliga varor och tjänster som inte kan produceras lokalt,
kan den förbli avgörande för världssamhällets fortsatta integration.
Genom att se till att alla viktiga kategorier av samhällsaktörer skulle ha något långsiktigt att vinna på en genomtänkt och demokratiskt sanktionerad reform av det här slaget
– som äntligen skulle göra det ekonomiskt rationellt att bli hållbar – vore det inte omöjligt
att bemästra de svårigheter som idag förhindrar varje steg mot en hållbarhetspolitik värd
namnet. Utan tvekan kan många invändningar göras mot denna utopiska vision, men mitt
enkla svar är att de problem som visionen är behäftad med knappast är svårare att hantera
än de som tornar upp sig längre fram på den inslagna vägen.
70
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Litteraturförteckning
Binfield, K., ed. 2004. Writings of the Luddites. The Johns Hopkins University Press.
Brown, L.R. 2008. PLAN B 3.0: Mobilizing to Save Civilization. Earth Policy Institute.
Bunker, S.G. & P.S. Ciccantell 2005. Globalization and the Race for Resources. The Johns
Hopkins University Press.
Fox, N. 2002. Against the Machine: The Hidden Luddite Tradition in Literature, Art, and
Individual Lives. Island Press.
Frank, A.G. & B.K. Gills, eds. 1993. The World System: Five Hundred Years or Five Thousand? Routledge.
Friedman, T.L. 2008. Hot, Flat, and Crowded: Why We Need a Green Revolution – And
How It Can Renew America. Farrar, Straus and Giroux.
Gore, A. 1993. Earth in the Balance: Ecology and the Human Spirit. Plume.
Gudeman, S. 2008. Economy’s Tension: The Dialectics of Community and Market. Berghahn.
Hansson, A. 2008. The Return of Coal: Carbon dioxide Capture and Storage in Science and
Politics. Linköping Studies in Arts and Science No. 436. PhD thesis, Linköping University.
Harvey, D. 2003. The New Imperialism. Oxford University Press.
Heinberg, R. 2004. Power Down: Options and Actions for a Post-Carbon World. New
Society Publishers.
Hornborg, A. 1992. Machine Fetishism, Value, and the Image of Unlimited Good: Towards
a Thermodynamics of Imperialism. Man: Journal of the Royal Anthropological Institute
27:1-18.
Hornborg, A. 1998. Towards an Ecological Theory of Unequal Exchange: Articulating World
System Theory and Ecological Economics. Ecological Economics 25(1):127-136.
Hornborg, A. 2000. Accumulation Based on Symbolic versus Intrinsic ’Productivity’: Conceptualizing Unequal Exchange from Spondylus Shells to Fossil Fuels. In World System
History: The Social Science of Long-Term Change, edited by R.A. Denemark, J. Friedman,
B.K. Gills & G. Modelski, pp.235-252. Routledge.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
71
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Hornborg, A. 2001. The Power of the Machine: Global Inequalities of Economy, Technology,
and Environment. AltaMira.
Hornborg, A. 2006. Footprints in the Cotton Fields: The Industrial Revolution as Time-Space
Appropriation and Environmental Load Displacement. Ecological Economics 59(1):74-81.
Hornborg, A. 2007. Environmental History as Political Ecology. In Rethinking Environmental
History: World-System History and Global Environmental Change, edited by A. Hornborg,
J.R. McNeill & J. Martinez-Alier, pp.1-24. AltaMira.
Hornborg, A. 2009. Zero-Sum World: Challenges in Conceptualizing Environmental Load
Displacement and Ecologically Unequal Exchange in the World-System. International Journal
of Comparative Sociology 50(3-4):237-262.
Jackson, T. 2009. Prosperity Without Growth: Economics for a Finite Planet. Earthscan.
Jones, S.E. 2006. Against Technology: From the Luddites to Neo-Luddism. Routledge.
Jorgenson, A.K. & B. Clark, eds. 2009. Special Issue: Ecologically Unequal Exchange in
Comparative Perspective. International Journal of Comparative Sociology 50(3-4).
Klare, M.T. 2001. Resource Wars: The New Landscape of Global Conflict. Owl Books.
Klein, N. 2007. The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism. Picador.
Lomborg, B. 2001. The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World.
Cambridge University Press.
Marx, K. 1867-1893. Capital I-III.
North, P. 2007. Money and Liberation: The Micropolitics of Alternative Currency Movements. University of Minnesota Press.
Sale, K. 1995. Rebels Against the Future: The Luddites and their War on the Industrial
Revolution. Perseus Publishing.
Schneider, F., G. Kallis & J. Martinez-Alier 2010. Crisis or Opportunity? Economic Degrowth for Social Equity and Ecological Sustainability. Journal of Cleaner Production
18:511-518.
Tainter, J.A. 1988. The Collapse of Complex Societies. Cambridge University Press.
72
om möjligheter , för människan och allt annat levande
möjliga pengar och omöjliga maskiner
Victor, P.A. 2008. Managing Without Growth: Slower By Design, Not Disaster. Edward Elgar.
Wallerstein, I. 1974. The Modern World-System: Capitalist Agriculture and the Origins of
the European World-Economy in the Sixteenth Century. Academic Press.
World Commission on Environment and Development 1987. Our Common Future. Oxford
University Press.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
73
Besinningens möjligheter
PER MIKAEL UTSI
Per Mikael Utsi, född 1947, bor i Arjeplog och är verksam som renskötare i Luokta-Mávas sameby,
konsult, biolog och lärare. Per Mikael Utsi har arbetat vid flera samiska institutioner, varit verksam i Saminuorra, Nordiska Samerådet och Svenska Samernas Riksförbund. Sametingsledamot sedan 1997 och
styrelseordförande i Sametinget 1997-2001. Han är för närvarande ordförande i sametingspartiet Guovssonasti och ledamot i Sametingets styrelse. Han medverkar i denna antologi som sakkunnig i frågor om
traditionell kunskap, urfolkens rättigheter, olika former av markförvaltning och självbestämmandefrågor.
besinningens möjligheter
INLEDNING
Samernas rätt till mark och vatten i Sverige erkändes i lag för mer än etthundra år sedan.
Under de påföljande årtiondena ökade industrisamhällenas behov av råvaror och energi
mycket starkt, vilket ledde till att skogsbruk, vattenkraftsutbyggnad och malmbrytning
etablerades i området. I de flesta älvar i området har vattenkraftverk och vattenreglerings- magasin förändrat landskapet, ekosystemet och förutsättningarna för traditionell
mark-användning. De stora järnmalmsfyndigheterna gjorde att gruvstaden Kiruna byggdes
upp och blev den enda större tätorten i det skyddade området. Något senare lyckades
naturskyddsintressena etablera stora nationalparker i sameområdet. Skyddet för traditionell
samisk markanvändning var svagt och samerna hade på den tiden inte ens medinflytande
i markförvaltningen.
Det finns inga politiska krafter i Sverige, förutom samernas egna organ, som är beredda
att öka samernas inflytande över markanvändningen i sameområdet. Genom en skrivelse till
riksdagen år 1990 anförde regeringen att Sverige inte då borde tillträda ILO:s konvention 169
om urfolk och stamfolk (Skr. 1990/91:101). Man konstaterade att svenska rättsförhållanden
inte stämde överens med bestämmelserna i artikel 14. Frågan har därefter varit uppe till
behandling i riksdagen vid upprepade tillfällen, senast år 2006 (Prop. 2005/06:86). Samiskt
inflytande betraktas mer som ett hinder både för samhällsutbyggnaden (Länsstyrelserna 2005)
och för naturbevarandeintressena. Inte ens för världsarvet Laponia, där traditionell samisk
markanvändning har som sin främsta samarbetspart naturbevarandeintressen, finns någon
uttalad vilja att införa en samisk självförvaltning eller ett dominerande samiskt inflytande
(Skr. 2001/02:171 och Länsstyrelserna 2005).
Möjligheten att främja en bredare tillämpning av traditionella kunskaper med godkännande och deltagande av ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt (Convention on Biological Diversity 2009) har hittills negligerats i Sverige. Så ser verkligheten
ut från min horisont. Trots det vill jag i det här kapitlet tala om möjligheter, besinningens
möjligheter. I min lilla del av världen, sameområdet i Finland, Norge, Ryssland och Sverige,
har vi upplevt åtminstone fyra faser i vårt förhållande till storsamhället / majoritetsbefolkningen:
•Kolonisationsfasen fram till 1800-talet, då enstaka handelsmän och invandrare stötte
på urinnevånarna, som uppfattades som jämlikar och bemöttes med respekt.
•Assimilerings- och ”lapp skall vara lapp”-fasen fram till 1950-talet, d.v.s. upptäckten
av ett exotiskt och ociviliserat folk, som inte skulle civiliseras och skulle med alla
medel fås att bevara sitt annorlunda levnadssätt samtidigt som de som inte ansågs
vara nomadiserande och ociviliserade med alla medel skulle inlemmas i majoritetssamhället, dess språk, kultur och rättssystem.
•Exploateringsfasen åtminstone fram till 2000-talet, då jakten efter naturtillgångar för
om möjligheter , för människan och allt annat levande
75
besinningens möjligheter
industrisamhället var överordnat allt och ledde till en stark invandring och befolkningsomvandling och skövling av naturen.
•Besinningsfasen som vi befinner oss i nu, då industrisamhällena börjar inse att man
tillsammans med en förlorad biologisk mångfald också håller på att utradera många
traditionella kulturer och livsstilar.
VÄSTVÄRLDENS FÖRSÖK TILL BESINNING
Min utgångspunkt är att de västerländska samhällenas, industrisamhällenas eller de urbana
samhällenas företrädare i besinningsfasen inser att man har assimilerat urbefolkningarna och
koloniserat och exploaterat deras bosättningsområden. Det dåliga samvetet hos ansvarskännande människor och politiker i västvärlden gör att man på något sätt måste börja respektera
och erkänna de bortglömda folkens och kulturernas värde och levnadssätt. I stället för att
som tidigare marginalisera dessa folk och exploatera deras områden vill man ge dem ett
värde – ett värde som är annorlunda.
Denna svängning under den andra hälften av 1900-talet kan spåras hos International
Labour Organization (ILO 2009), som är ett av FN:s fackorgan med uppgift att bevaka frågor
om arbetsvillkor, diskriminering m.m. ILO har utformat de enda nu gällande internationella
avtal som värnar speciellt om urfolks- och stamfolksrättigheter: Konvention nr 107 från år
1957 om skydd och integration av infödda och andra i stammar levande folkgrupper och
Konvention nr 169 från år 1991 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.
Typiskt för tidsandan är målsättningen med 1957 års konvention att integrera urfolken
med majoritetsbefolkningen. Besluten om integration skulle fattas av regeringarna i de stater
som anslöt sig till konventionen. Någon medverkan från urfolken själva förutsattes inte.
Konventionen präglades av en viss förmyndarattityd, bl.a. genom att tala om de aktuella
folken som ”less advanced”. Konventionens bestämmelser om integration och assimilation
förutsatte att folken efter hand skulle försvinna som egna etniska och kulturella grupper i
och med att de gavs samma möjligheter och rättigheter som alla andra invånare i landet.
Lika typisk för tidsandan kring 2000-talet är ingressen i 1991 års konvention som poängterar att urfolken på ett speciellt sätt bidrar till hela mänsklighetens kulturella mångfald,
den sociala och ekologiska harmonin samt till internationellt samarbete och förståelse. Ett
av huvudsyftena med konventionen är att undanröja den tidigare inriktningen mot integration och assimilation och att erkänna urfolkens strävanden att själva få utöva kontroll över
sina egna institutioner och sin egen ekonomiska utveckling. De skall ha rätt att bevara sin
identitet som folkgrupp, sitt språk och sin religion. De skall ha rätt att vidmakthålla och
utveckla sin livsstil och kultur utifrån sina egna premisser. Myndigheterna har en skyldighet
att aktivt stödja detta arbete. Folken själva skall välja om de vill förändra sin livsstil och i
vilken utsträckning och på vilket sätt detta skall ske.
76
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
Konventionen om biologisk mångfald kom till år 1992 och är ratificerad av 168 länder.
Konventionens övergripande mål är att bevara biologisk mångfald, att nyttja dess beståndsdelar på ett hållbart sätt samt att rättvist fördela den nytta som uppstår vid utnyttjandet
av genetiska resurser. I konventionens inledning beskrivs ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt vara nära och traditionellt beroende av biologiska resurser.
Hänsynen till traditionell kunskap markeras i konventionens artikel 8 (j) som uppmanar
staterna att respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos
dessa folk för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald (Convention
on Biological Diversity 2009).
Eftersom urfolk definitionsmässigt inte helt integrerats i det agrara, industriella och urbana samhällslivet anses de vara mindre tyngda av mänsklighetens misstag mot naturen och
anses ha en traditionellt annorlunda och närmare relation till naturen. Urfolkens definierade
annorlunda värde, som anses bidrar till hela mänskligheten, knyts till dessa folks traditionella kunskap och dess värde för den biologiska mångfalden. De betraktas som ett mänskligt
inslag i den biologiska mångfalden och kan användas som mänsklighetens inkörsport till
det biologiska liv som den övriga mänskligheten inte tror sig kunna bli delaktig i.
Återigen får urfolken uppträda i en roll de inte själva valt. Jag ifrågasätter denna rolldefinition. Jag efterlyser istället områden och institutioner där urfolken själva får ta på sig
rollen som aktörer och beslutsfattare. De ska som självständigt folk kunna ta ansvar för
hur den egna kulturen, institutionerna, näringslivet och markanvändningen skall respektera,
bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor för bevarandet och det hållbara
nyttjandet av biologisk mångfald.
I min ungdom i början på 1970-talet var jag författare till ett samiskt kulturpolitiskt
program (Nordiska samerådet 1974). Inspirerad av självständighetsrörelser i andra delar
av världen fick programmet ingressen:
”Vi är samer och vi vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre
än andra folk i världen. Vi är ett folk med eget bosättningsområde, ett eget språk
och en egen kultur- och samhällsstruktur. Vi har under historiens lopp funnit vår
bärgning och levat i Sápmi, och vi äger en kultur som vi vill skall utvecklas och
leva vidare.”
Grundtanken i programmet av att befria sig från utanförståendes synsätt och påverkan och utveckla den egna kulturens och det egna levnadssättets möjligheter i ett modernt samhälle:
”I våra hem, skolor och på våra arbetsplatser skall vi lära oss att bygga på vår samiska tradition, vår kultur, vårt språk och vårt samhällsliv. Genom att bygga upp
och utveckla våra politiska, sociala och rättsliga traditioner skall vi tillmötesgå de
krav som ett modernt samhällsliv ställer på oss.”
om möjligheter , för människan och allt annat levande
77
besinningens möjligheter
Då, när kolonial- och urfolkens självständighetsrörelser formulerade sig var strävan efter
jämlikhet med dominerande folk och kulturer det viktigaste målet. På alla samhällsområden
skulle lika möjligheter finnas. Risken att det moderna samhällslivet kunde marginalisera
traditionellt levnadssätt och traditionell kunskap hade underordnad betydelse. Det var inte
det traditionella levnadssättet och kunskaperna vi saknade. Snarare bedömde vi att våra
kulturer vara hotade p.g.a. att de inte fick livsutrymme i ett modernt samhällsliv.
Urfolken är som andra folk i världen. De vill leva ett fritt, självständigt och behagligt liv
i de områden de bebor och nyttja de naturresurser de har. De låter sig påverkas av tidsandan
och av de möjligheter som kunskap, teknik och kommunikation ger dem.
SKA URFOLKEN ANSVARA FÖR DE
TRADITIONELLA KUNSKAPSFORMERNA?
Är urfolken i nu rådande tidsanda om biologisk mångfald och klimat medvetna om sin
roll för mänskligheten? Är urfolken beredda att spåra sina rötter och traditioner tillbaka
till naturen för att gräva fram kunskap som är värdefull för mänskligheten? Har urfolkens
omedvetet ett levnadssätt och en kunskap som bättre harmonierar med den biologiska
mångfalden än andras?
Den offentliga svenska miljöpolitiken utgår från att människan kan hota den biologiska
mångfalden i olika ekosystem. Den biologiska mångfalden anses därmed vara beroende av
och underordnad människan och måste aktivt bevaras och skyddas (Prop. 2004/05:150).
Detta synsätt beror på att industriella och urbana kulturer och miljöer utraderar det
ursprungliga ekosystemet och skapar en lämplig livsmiljö främst för människan och ett fåtal
andra växt- och djurarter. Jord- och skogsbrukskulturerna och -miljöerna är beroende av
människoskapade biotoper och/eller människopåverkade halvnaturliga biotoper. Insikt finns
om att fortsatt utraderande, människoskapande och människopåverkande är ett hot mot
den biologiska mångfalden. Följden blir att dessa miljöer också bör bevaras och skyddas
på samma sätt som den eventuellt naturliga biologiska mångfalden.
I samebyarnas program för världsarvsområdet Laponia (Mijá ednam 2000) belyses vilka konflikter västvärldens bevarandestrategier har haft med traditionellt bruk av naturen.
Samebyarna konstaterar att hela nationalparksidén bygger på att det bästa sättet att skydda
naturen är att begränsa människors tillträde och nyttjande och att naturen, och speciellt
”vildmarken”, bör skyddas från all mänsklig aktivitet. Med det här synsättet följer också
den självpåtagna rätten hos en grupp människor, företrädda av ”naturvårdarna”, att skydda
natur, som de klassificerar som vild, från andra grupper av människor som kan ha en helt
annan syn på marken, dess värden och nyttjande.
I en genomgång av traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kulturen konstaterar jag att de moderna samiska naturnäringarna har accepterat samhällets teknologiska
78
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
och ekonomiska metoder för att öka produktionen. De traditionella kunskaperna, innovationerna, sederna och livsstilarna får allt mindre betydelse och den biologiska mångfalden
kan hotas (Utsi 2007).
Jag efterlyser ett initiativ med särskilt fokus på traditionell och lokal kunskap knuten
till den samiska kulturen för att ge svar på följande frågeställningar:
•Vidmakthåller nuvarande samisk markanvändning sådana människoskapade biotoper
eller människopåverkade halvnaturliga biotoper som är viktiga för ett biologiskt rikt
landskap?
•Kan samiskt naturresursnyttjande baserat på traditionell kunskap för framtiden avvärja hoten mot att sameområdets ekosystem och arternas livsmiljöer försämras eller
förstörs?
•Kan en systematisk dokumentation och spridning av samisk traditionell kunskap
upprätthålla samiska traditioner och därmed också deras värde för den biologiska
mångfalden?
•Kan samiskt traditionellt naturresursutnyttjande utvecklas och leda till en långsiktig
hållbar utveckling, socialt, kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt, för sameområdet?
UTRYMME FÖR ETT MER NATURANPASSAT MÄNSKLIGT LIV?
De stater som ratificerat konventionen om biologisk mångfald har åtagit sig enligt artikel 8 (j)
att bland annat främja en bredare tillämpning av traditionella kunskaper med godkännande
och deltagande av ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt (Convention
on Biological Diversity 2009). Av skilda historiska och politiska skäl har olika typer av lokal
markförvaltning i urfolksområden etablerats. Utan att det har ingått i planerna för dessa
områden kan de fungera som en lösning för att främja en bredare tillämpning av traditionella
kunskapsformer för ett mer naturanpassat mänskligt liv. I min närhet, i sameområdet, finns
både historiska och nybildade markförvaltningsområden delvis avsatta för att ta hänsyn
till samisk kultur och livsstil. I andra delar av världen finns motsvarande lösningar. Som
jämförelse väljer jag att presentera två sådana exempel, ett från det nordligaste Arktis och
ett från ekvatorsområdet i Amerika:
NamnLand
Yta (km2)Tillkomst
Kronomark ovanför odlingsgränsen Sverige
88 000
och renbetesfjällen
1886
Världsarvet LaponiaSverige
9 400
1996
356 000
1999
Reserva Indigena Raposa Serra do SolBrasilien 17 430
2005
FinnmarksegendomenNorge
45 000
2006
Nunavut-territoriet
Kanada
om möjligheter , för människan och allt annat levande
79
besinningens möjligheter
Sameområdet i Sverige
I den första lagstiftningen i Sverige år 1886 som tillförsäkrar samerna rätt att bruka mark
och vatten angavs ett cirka 88 000 kvadratkilometer stort område som betecknades ”de för
lapparne afsatta land”. Syftet med lagstiftningen var att tillförsäkra samerna rätt att ”betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar” (Cramér & Prawitz 1970).
Detta område definieras i nu gällande lagstiftning (SFS 1971:437) som ”kronomark ovanför
odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen”.
Lagstiftningen i dag tillförsäkrar samerna rätt till mark och vatten för renbete, fiske,
jakt, bränsle, byggnader och virke.
Någon annan form av icke-samiskt markutnyttjande var sällsynt då för mer än hundra
år sedan. Bete, slåtter, fiske, jakt och skogsfång fick inte tillåtas för andra. Om fiske och
jakt inte var till skada för samerna kunde staten tillåta det mot betalning till samerna (Cramér & Prawitz 1970).
Den statliga kommitté som beredde förslaget till 1886 års lag ansåg inte att samerna
själva kunde förvalta sina markrättigheter:
”Betänker man, huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt
beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel, så torde
finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av dylik
art” (Bäärnhielm 2005).
Även administrationen av samernas eget markutnyttjande lades i händerna på landshövdingen
och samerna fick utse en s.k. ordningsman med rapporteringsskyldighet till landshövdingen
(Cramér & Prawitz 1970).
Först år 1971 togs delar av detta statliga förmynderi över samerna bort. Renskötseln
organiserades i självstyrande enheter, s.k. samebyar (Prop. 1971:51). År 2006 ersattes till
stor del länsstyrelsernas och Jordbruksverkets myndighetsuppgifter för rennäringen av det
av samerna folkvalda organet och myndigheten Sametinget (Prop. 2005/06:86). Förvaltningen av mark och vatten för fiske, jakt, bebyggelse och anläggningar hålls dock kvar hos
länsstyrelsen utan att 1886 års motivering om samernas bristande administrationsförmåga
ifrågasatts (Prop. 2005/06:86).
Samernas medinflytande i markförvaltning av det område som är under statens disposition infördes år 1971 genom att beslut i alla s.k. rennäringsärenden, inbegripet fiske- och
andra upplåtelser, fattas av en delegation med sju ledamöter, varav tre representerar rennäringen och utses numer av Sametinget sedan dess tillkomst år 1993.
Traditionellt samiskt bruk av området har ett relativt svagt skydd. Det ska enligt lagstiftningen uppstå ”avsevärd olägenhet för renskötseln” innan annan markanvändning kan
80
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
begränsas eller förbjudas (SFS 1971:437). Cirka en tredjedel av områdets mark skyddas
p.g.a. höga internationella och nationella natur- och kulturmiljövärden och stora upplevelsevärden (Länsstyrelserna 2005). Nationalparker, naturreservat och s.k. obrutna fjällområden begränsar till viss del exploateringar i området (SFS 1998:808, kap. 4 och 7).
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län har på uppdrag av regeringen redovisat ett gemensamt fjällprogram (Länsstyrelserna 2005), som huvudsakligen
omfattar det område som ursprungligen blivit anvisade till samernas uteslutande begagnande
(SFS 1971:437). I programmet föreslås en förvaltningsstrategi fokuserad på lokalt förankrat
mångbruk, bl.a. preciserade villkor och certifiering av kommersiell verksamhet. Bland hinder
och problem för en hållbar utveckling i området redovisas bl.a. begränsade möjligheter att
upplåta mark för till exempel jakt och fiske av hänsyn till rennäringens behov.
I programmet rubriceras fjällområdet som basområden för samisk kultur och näringsliv. Samernas förhållanden redovisas kortfattat. Renarnas betning anses vara viktig för att
behålla landskapets karaktär och den biologiska mångfalden. Rennäringen redovisas som
basen för all samisk näring genom att den bildar en plattform för ett samiskt differentierat
näringsliv. Viktigt anses vara, förutom att stärka rennäringen, ge möjligheter för vidareförädling av råvaror som renkött, fisk m.m. och utveckla samernas jakt och fiske (Länsstyrelserna 2005).
Det medinflytande samerna har i markförvaltningsfrågor omnämns inte i programmet,
och traditionell samisk kunskap eller markanvändning redovisas inte som någon viktig del
i helhetssynen för en hållbar utveckling av fjällområdet.
Världsarvet Laponia i Sverige
Ett 9 400 kvadratkilometer stort område med stora skogar, höga fjäll och vida myrar blev
år 1996 utnämnt till världsarvet Laponia. Laponia är ett kombinerat natur- och kulturarv
och ett av endast fyra i världen som representerar ett urfolks landskap. Världsarvskommittén motiverade utnämningen av området till ett världsarv på följande sätt (Laponian Area
2009):
”Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framförallt
geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns
även enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla
naturliga lokaler för att skydda biologisk mångfald. Området, som alltsedan förhistorisk tid har varit befolkad av samerna, är ett av de bäst bevarade exemplen på
nomadområden i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker
för stora renhjordar, en sed som går tillbaka till ett tidigt stadium i människans
ekonomiska och sociala utveckling.”
om möjligheter , för människan och allt annat levande
81
besinningens möjligheter
Tre stora nationalparker, Sarek, Padjelanta, Muddus och Stora Sjöfallet nationalparker ligger
inom Laponia. Dessutom omfattar världsarvet fem naturreservat, Sjaunja och Stubba, samt
Tjuoldavágge (Tjuoltadalen), Rapadeltat och Sulidälbmá (Sulitelmamassivet).
Området innefattar större eller mindre delar av fjällsamebyarna Luokta-Mávas, Tuorpon,
Jåhkågasska, Sirges, Unna Cearus (Sörkaitum) och Báste Cearru (Mellanbyn) samt Gällivare
skogssameby marker.
Den svenska regeringen bedömer att Sverige har en väl utbyggd statlig organisation för
att handha frågor om vård och bevarande av natur- och kulturarv (Skr. 2001/02:171).
Riksantikvarieämbetet är den myndighet som har det övergripande ansvaret för
konventionen och dess tillämpning. Naturvårdsverket har myndighetsansvar för den del av
världsarven som är naturarv. Länsstyrelsernas ansvar för kulturmiljö och natur omfattar
även världsarvsområden med dessa värden.
Trots att området är ett kombinerat natur- och kulturarvsområde förvaltas det som
traditionella nationalparker och naturreservat. Nationalparkerna är beslutade av riksdagen,
Naturvårdsverket fastställer områdets skötselplaner (SNFS 1987:8-11) och länsstyrelsen
svarar för områdets skötsel. Naturreservaten fastställs och sköts av länsstyrelsen (Länsstyrelsen 2009).
Mer än tio år efter inrättandet av detta kombinerade natur- och kulturarvsområde
förvaltas och skyddas det enbart som ett område med höga internationella och nationella
natur- och kulturmiljövärden och stora upplevelsevärden. Hänsynen till UNESCO:s motivering om ”området, som alltsedan förhistorisk tid har varit befolkad av samerna” har inte
implementerats i varken planer, föreskrifter eller förvaltningsformer.
Sedan år 2006 pågår en samverkan mellan samebyarnas intresseförening Mijá ednam,
Jokkmokk och Gällivare kommuner, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. En tillfällig
Laponiadelegation vid länsstyrelsen har inrättats. Samerna är i minoritet i delegationen.
Målsättningen är att skapa en förvaltningsplan och en ny förvaltningsorganisation för
världsarvet. En arbetsgrupp har presenterat ett förslag till ett nytt, gemensamt regelverk
för hela världsarvet. I planen ska det förutom regelverk finnas skötselplan samt riktlinjer
för brukandet och utvecklingen i området. Hur den nya förvaltningsorganisationen ska se
ut och fungera är inte klart (Lapplands världsarv 2009).
Nunavut i Kanada
År 1999 förändrades Kanadas geografiska och politiska karta när en ny jurisdiktion, Nunavut
bildades av östra delarna av Northwest Territories. Nunavut, som betyder vårt land på
Inuktitut är förverkligandet av mer än 20 års förhandlingar och planering från inuiterna i
östra och centrala Arktis. Nunavut är det största och nordligaste av Kanadas tre territorier;
de två övriga är Yukon och Nordvästterritorierna. Territoriet täcker omkring 21 procent av
82
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
Kanadas totala yta och omfattar hela Kanadas östliga del av Arktis. Befolkningen i Nunavut, som
omfattar omkring 30 000 invånare, består till 80 procent av inuiter. Huvudstad i Nunavut
är Iqaluit och ligger på Baffinön.
Nunavut är det första territoriet där en urbefolkning fått en så betydande grad av självbestämmande. Detta är därmed den senaste ändringen som gjorts på Kanadas politiska karta och
var en överenskommelse mellan den inuitiska befolkningen och den kanadensiska federala
regeringen. Överenskommelsen (Nunavut Land Claims Agreement) gav år 1993 inuiterna
kontrollen över deras hemland och gav dem självstyre och självbestämmande. Nunavuts
folkstyre består av en vald lagstiftande församling, ett offentligt serviceorgan och en domstol
(Government of Nunavut 2009).
Några av de mest betydande artiklarna i överenskommelsen är äganderätt till 356 000
kvadratkilometer land, varav 35 000 kvadratkilometer inkluderar mineralrättigheter, jämlik
inuitrepresentation med regeringen i styrelser för vilt- och resursförvaltning och miljö, rätt
till viltfångst på land och hav över hela Nunavuts bosättningsområde, kapitalöverföring
till inuiterna i 14 år, del av vinster från olje-, gas- och mineralutvinning, rätt för inuiterna
att förhandla med industrin om ekonomiska och sociala förmåner vid exploatering av ickeförnyelsebara resurser och införande av självstyrelse för inuiterna i Nunavut (Government
of Nunavut 2009).
Territoriets självstyrelsen har många stora utmaningar att hantera. Höga varu- och
servicekostnader, låg arbetskraftsålder, hög arbetslöshet, låg utbildning och låga inkomster.
Till skillnad från andra territorier införlivar Nunavut inuiternas värderingar och tro i ett
modernt samhällssystem. Arbetsspråket är Inuktitut. Inuitisk kultur främjas bl.a. genom att
ett departement för kultur, språk, äldre och yngre hjälper andra departement att utveckla
och implementera en politik som tar hänsyn till inuitisk kultur (Government of Nunavut
2009).
De markanvändningsplaner som utarbetats av Nunavuts självstyrelsen har bl.a. som mål
att skydda och utveckla den existerande och framtida välfärden hos inuiterna i Nunavuts
bosättningar, skydda och återställa miljön, ta stor hänsyn till befolkningens åsikter och
önskemål och följa inuitiska mål och ta hänsyn till inuiternas mål och syften för sitt land
(Government of Nunavut 2009).
Raposa Serra do Sol i Brasilien
Reserva Indigena Raposa Serra do Sol är namnet på ett 17 430 kvadratkilometer stort indianreservat i norra Brasilien på gränsen till Venezuela och Guyana. Det är bl.a macuxifolkets
land. Reservatet utstakades år 1998 och år 2005 fastställdes reservatet av Brasiliens president
i lag. Några icke-indianska risodlare beordrades att lämna området (Survival 2009).
Den år 1988 reviderade brasilianska konventionen förpliktigar staten att skapa sådana
om möjligheter , för människan och allt annat levande
83
besinningens möjligheter
reservat för indianerna. I konventionens artikel 231 erkänns indianernas kulturella och
territoriella rättigheter grundad på deras traditionella arv. Den bekräftar och etablerar
deras rätt att bo permanent i deras traditionella områden, inbegripet ensamrätt att nyttja
de naturresurser som är nödvändiga för deras kulturella integritet och välstånd. Deras
territorier skall också skyddas mot invasion. Enligt artikel 67 skall alla indianska territorier
utstakas (SAIIC 2009).
Sedan 1700-talet har indianerna i Raposa Serra do Sol kämpat för sina markrättigheter
mot vågor av våldsamma invasioner, kolonisering och försök att förflytta dem. Mot alla
odds har de lyckats behålla sitt traditionella land. Boskapsuppfödare ockuperade deras
land under 1900-talet med stora rancher som skyddades av beväpnade och utsatte dem för
mycket våld. Guld- och diamantletare invaderade området illegalt, vilket ledde till föroreningar i vattendrag och spända förhållanden mot lokalbefolkningen. Trots protester från
indianerna har flera tätorter byggts av invandrare och militären har byggt baracker intill den
indianska bosättningen Uiramutã. År 1996 invaderade stora grupper jordbrukare området
för att odla ris i stora fält. De använda pesticider som kom ut i de vattendrag som indianerna använde för bad, matlagning och dryckesvatten. Under senare tid har de använt sig av
terroristliknande metoder, förstört indiansk egendom, hotat ledare och bränt indianska
skolor (Survival 2009).
Frågan om reservatets inrättande har prövats rättsligt. I mars år 2009 beslutade högsta
domstolen slutligen att presidentens dekret om reservatet gäller och måste återlämnas i sin
helhet till 19 000 personer från urfolksgrupperna Macuxi, Wapichana, Patamona, Ingaricó
och Taurepang. Risodlarna som hade motsatt sig regeringens försök att få bort dem från
reservatet och hade vägrat ta emot ekonomisk kompensation för detta har inget annat val
än att flytta. Om motståndet fortsätter är polisen och säkerhetsstyrkorna beredda att driva
ut dem med våld (Frayssinet 2009).
De icke-indianska småbrukarna som kommer att få stanna kvar på sina ägor i reservatet
och som redan lever i nära kontakt med urfolken kommer använda sig av miljögodkänd
teknologi. Urfolken har utvecklat en självbärande ekonomi med odling och boskapsuppfödning och att kombinera ”den vite mannens medicin” med sina traditionella läkemedel baserade på lokala läkeväxter (Caravantes 2008).
Finnmarksegendomen i Norge
Finnmarkseiendommen/Finnmárkkuopmodat (FeFo) etablerades år 2006. Det är namnet på
den nya privata markägaren i Finnmark, det nordligaste länet (fylket) i Norge. Finnmarksegendomen övertog en areal på runt 45 000 kvadratkilometer från det statliga företaget
Statskog (Finnmarkseiendommen 2007).
Striden om utbyggnaden Alta-Kautokeino älv i Finnmark år 1980 blev den utlösande
84
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
faktorn för ett klarläggande av statens förhållande till samisk kultur och rättsställning. Det
var då Samerättsutredningen startade sitt mångåriga arbete som resulterade i bl.a. finnmarkslagen (Falch 2009). Med samerättsutredningens betänkande som grund antog det
norska stortinget samelagen år 1987 och en grundlagsparagraf om samernas rättsställning.
Norge ratificerade ILO:s konvention 169 om urfolk och stamfolk i självständiga länder år
1991 (Finnmarkseiendommen 2007).
Finnmarkslagen fastställdes av det norska stortinget år 2005. Finnmarkslagen tillerkänner samer och andra rättigheter till mark och naturresurser i Finnmark. Sådana rättigheter
har tillerkänts på andra håll i Norge för länge sedan. Detta har inte gjorts i Finnmark p.g.a. att
resursanvändningen i Finnmark har präglats av jakt, fiske, fångst och renskötsel (Falch 2009).
Finnmarksegendomen har en styrelse på 6 representanter; tre utnämns av vardera
Finnmarks fylkeskommun och Sametinget. Ordförande väljs inom styrelsen. Uppnås inte
enighet växlar ordförandeskapet mellan fylkeskommunens och Sametingets representanter.
En kontrollkommitté med en statlig, fylkeskommunal och sametingsrepresentant ska se till
att organet bedriver sin verksamhet enligt finnmarkslagen och andra lagar. Trots att Finnmarksegendomen är en privat markägare finns det regler i finnmarkslagen som ger Sametinget befogenheter att reglera hur verkningarna av olika insatser för samiska intressen ska
bedömas (Finnmarkseiendommen 2009).
Finnmarksegendomen ges betydande fullmakter att utforma närmare ramar för resursanvändningen. Människor som har en betydande del av sitt försörjningsunderlag knuten till
naturnäringar kan ges möjlighet att bruka speciella naturresurser. Innevånarna i Finnmark
ska ha rättigheter till jakt, fiske och hjortronplockning (Finnmarkseiendommen 2009).
Finnmarkslagens målparagraf styr Finnmarksegendomens verksamhet. Målet är att
mark och naturresurserna förvaltas på ett balanserat och ekologiskt hållbart sätt. Detta ska
göras för fylkesinnevånarnas bästa och speciellt som grund för samisk kultur, renskötsel,
naturbruk, näringsliv och samhällsliv. Finnmarksegendomen ska vara en aktiv ägare som
tar till vara och utvecklar de gemensamma resurserna och bidrar till värdeökning för lokalsamhällena och fylket som helhet (Finnmarkseiendommen 2009).
LAGAR OCH PLANER SKYDDAR OCH BEVARAR
TRADITIONELL MARKANVÄNDNING
De ovan redovisade områdena har i nationell lagstiftning, avtal eller motsvarande som mål
eller delmål att skydda och bevara traditionell markanvändning. Lokalbefolkningens traditionella markutnyttjande ges företräde eller beaktas i planeringen:
•Jämlik inuitrepresentation med regeringen i styrelser för vilt- och resursförvaltning och
miljö, rätt till viltfångst på land och hav och införlivande av inuiternas värderingar
och tro i ett modernt samhällssystem (Nunavut).
om möjligheter , för människan och allt annat levande
85
besinningens möjligheter
•Indianerna har rätt att bo permanent i sina traditionella områden, inbegripet ensamrätt att nyttja de naturresurser som är nödvändiga för deras kulturella integritet
och välstånd (Brasilien).
•Förvalta mark och naturresurserna på ett balanserat och ekologiskt hållbart sätt, speciellt som grund för samisk kultur, renskötsel, naturbruk, näringsliv och samhällsliv
(Finnmarksegendomen).
•Same får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (sameområdet
i Sverige).
•Området är befolkat av samerna och är ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområden med bosättningar och betesmarker för stora renhjordar (Laponia).
SJÄLVFÖRVALTNING – MÖJLIGHETER KVAR ATT UTNYTTJA
Områdena skiljer sig väsentligt från varandra i fråga om förvaltningsform och möjligheter
för urbefolkningen och målgruppen att ta ansvar för en kulturell och ekologisk hållbar
utveckling. Trots att de för samerna skyddade områdena i Sverige etablerats före motsvarande
områden i Brasilien, Kanada och Norge så har inga initiativ än tagits för att öka samernas
inflytande över förvaltningen av dessa områden. Den mest självständiga förvaltningsformen
har utvecklats i Nunavut, där markförvaltningen är underställd den av inuitmajoriteten folkvalda församlingen. För Finnmarksegendomen i Norge har man ett delat ansvar mellan den
norsk- och kustbefolkningsdominerade fylkeskommunen och Sametinget som representerar
samerna och inlandsbefolkningen. I Brasilien har en ny förvaltningsform ännu inte hunnit
etableras efter högsta domstolens beslut i mars år 2009.
•Självstyre och självbestämmande bestående av en vald lagstiftande församling, ett
offentligt serviceorgan och en domstol (Nunavut),
•En styrelse på sex representanter; tre utnämns av vardera Finnmarks fylkeskommun
och Sametinget med betydande fullmakter att utforma närmare ramar för resursanvändningen (Finnmarksegendomen),
•Förvaltningen av mark och vatten är kvar hos länsstyrelsen, där beslut i alla s.k. rennäringsärenden, inbegripet fiske- och andra upplåtelser, fattas av en delega-tion med
sju ledamöter, varav tre representerar rennäringen (sameområdet i Sverige).
•Naturvårdsverket fastställer områdets skötselplaner och länsstyrelsen svarar för områdets skötsel (Laponia).
EN BESINNINGSFULL MARKANVÄNDNING?
Etableringarna av Finnmarksegendomen, Nunavut, Reserva Indigena Raposa Serra do Sol
och världsarvet Laponia är fortfarande relativt unga och några stora eller långsiktiga resultat
av den nya markförvaltningsformen kan ännu inte påvisas. I Nunavut och Reserva Indigena
86
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
Raposa Serra do Sol bör man kunna förvänta sig att urbefolkningens egna kulturella intressen
kommer att vara avgörande för vilka resurs- och markanvändningsformer som kommer att
prioriteras och tillåtas. I vart fall kommer urbefolkningen att kunna ta ut kompensation
innan exploateringar tillåts. Över Finnmarksegendomen och Laponia har majoritetsbefolkningen ett starkt inflytande, vilket gör att det är osäkert om den nya förvaltningsformen över
huvudtaget kommer att lyckas förändra resurs- och markanvändningen i området.
Gemensamt för dessa områden är att de är glest befolkade i de nordligaste delarna av
respektive nationalstat. Områdena har haft en tidigare invandring av folk söderifrån främst
för jord- och skogsbruk, jakt eller fiske. Exploatering av mineraler, olja, gas och vattenkraft
har därefter i mycket större utsträckning konkurrerat med traditionell markanvändning och
lett till en större invandring från majoritetsbefolkningen.
Behovet att hitta utkomstmöjligheter för den egna befolkningen utanför de traditionella näringarna gör att de självstyrande lokala eller regionala folkförsamlingarna har att
göra ständiga avvägningar mellan skyddet för traditionell markanvändning och behovet av
vinster från råvaru- och energiutvinning. I markförvaltningsplanerna finns en öppenhet för
en politisk avvägning mellan det traditionella och det exploaterande markanvändningsformerna. Ekonomiska och sociala ersättningsformer och kompensationer vid exploateringar
skulle kunna ge lokalsamhällena en möjlighet att bibehålla och utveckla de traditionella
livsstilarna.
Att etablera särskilda markförvaltningsformer i urfolkens traditionella områden är en
konstruktiv väg för att ”respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos dessa folk för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald”
(Convention on Biological Diversity 2009). Västvärldens besinning kan på det här sättet ge
urfolken möjligheter att finna och utveckla sina egna livsstilar.
Referenser
Bäärnhielm, Mauritz (2005) ”Jakt- och fiskerätten i renskötselområdet” i SOU 2005:17,
Jakt- och fiskerätten i renskötselområdet, Jakt- och fiskerättsutredningen
Caravantes, Marta (2008) ”BRAZIL: Setting an Important Precedent for Indigenous Lands”,
i Inter Press Service: <http://www.ipsnews.net> besökt den 30 april 2009
Convention on Biological Diversity: <http://www.cbd.int> besökt den 30 april 2009
Cramér, Tomas & Prawitz, Gunnar (1970) ”Studier i renbeteslagstiftningen”, Norstedt &
Söner, Stockholm
Falch, Torvald (2009) ”Bakgrunn til loven”, i: Finnmarksloven:
om möjligheter , för människan och allt annat levande
87
besinningens möjligheter
<http://www.finnmarksloven.no> besökt den 30 april 2009
Finnmarkseiendommen/Finnmárkuopmodat (2007) ”Strategisk plan 2007-2010”
Finnmarkseiendommen/Finnmárkuopmodat: <http://www.finnmarksloven.no> besökt den
30 april 2009
Frayssinet, Fabiana (2009) ”BRAZIL: Landmark Ruling Confirms Indian Reservation”, i
Inter Press Service: <http://www.ipsnews.net> besökt den 30 april 2009
Government of Nunavut: <http://www.gov.nu.ca> besökt den 30 april 2009
International Labour Organization: <http://www.ilo.org> besökt den 30 april 2009
Länsstyrelsen i Norrbottens län, skyddad natur i Norrbotten: <http://www.bd.lst.se/skyddad/
Startpage.aspx> besökt den 30 april 2009
Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län (2005) ”Regionalt
miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet, länsgemensamt fjällprogram”
Laponian Area – UNESCO World Heritage Centre:
<http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&id_site=774> besökt den 30 april 2009
Lapplands världsarv: <http://www.laponia.nu> besökt den 30 april 2009
Mijá ednam (2000) ”Samebyarnas Laponiaprogram”, Samebyarnas kansli i Jokkmokk”
Nordiska samerådet (1974) ”Samernas kulturpolitiska program, Helsingfors”
Prop. 1971:51, Rennäringslag m.m.
Prop. 2004/05:150, Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag
Prop. 2005/06:86, Ett ökat samiskt inflytande
SAIIC (The South and Meso American Indian Rights Center):
<http://saiic.nativeweb.org/brazil.html> besökt den 30 april 2009
SFS 1971:437, Rennäringslag
SFS 1998:808, Miljöbalk
88
om möjligheter , för människan och allt annat levande
besinningens möjligheter
Skr. 1990/91:101, ILOs konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder,
Arbetsmarknadsdepartementet
Skr. 2001/02:171, Unescos världsarvskonvention och de svenska världsarvsobjekten, Kulturdepartementet
SNFS 1987:10, Kungörelse med föreskrifter om PADJELANTA nationalpark, Naturvårdsverket
SNFS 1987:11, Kungörelse med föreskrifter om MUDDUS nationalpark, Naturvårdsverket
SNFS 1987:8, Kungörelse med föreskrifter om STORA SJÖFALLETS nationalpark, Naturvårdsverket
SNFS 1987:9, Kungörelse med föreskrifter om SAREKS nationalpark, Naturvårdsverket
Survival international: <http://www.survival-international.org/tribes/raposa> besökt den
30 april 2009
Utsi, Per Mikael (2007) Traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kulturen –
relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald, Sametinget, Kiruna
och Centrum för biologiska mångfald, Uppsala
Wikipedia: <http://sv.wikipedia.org/wiki/Nunavut> besökt den 30 april 2009
om möjligheter , för människan och allt annat levande
89
Sömngångaren på minfältet
EVA MOBERG
Eva Moberg är född 1932 i Stockholm och blev filosofie licentiat 1963 med ”Kärlek och kön, en studie i Colettes diktning”. Hon har varit verksam som redaktör vid Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hertha, journalist
på Idun-Veckojournalen, kulturredaktör i veckotidningen Vi, kolumnist i Dagens Nyheter och manusförfattare på
TV. Hon har skrivit revyer, radiopjäser, scenkomedier, essäer och barnböcker. Hon anses ha inlett den moderna
jämställdhetsdebatten i Sverige med sin essä ”Kvinnans villkorliga frigivning” 1961. Under flera decennier har
hon bedrivit en bred civilisationskritik som debattör och föreläsare, såväl nationellt som internationellt.
sömngångaren på minfältet
Inledning
Fältropet ”Rädda planeten” genljuder genom världen, och otaliga unga människor bestämmer sej för att delta i den kampen. Vad kan vara mer glädjande? Visserligen är det alltjämt
ganska små och betydelselösa minoriteter i jämförelse med majoritetens ointresse och de
maktägandes kortsiktighet. Men de växer påtagligt i antal och inflytande.
Måndag och tisdag kan jag därför känna ett gryende hopp, onsdag och torsdag slås jag
till marken av problemens mångfald och komplexitet.
Själv undrar jag ofta över att hoten betraktas som riktade mot planeten. Men den är inte
hotad som planet. Den kan bara hotas av kosmiska förhållanden som vi knappast kan göra
något åt. Hotade är däremot många av de nuvarande livsformerna på planeten, däribland
Homo sapiens. Och den som ligger bakom många av dessa hot – t ex förgiftningen av luft,
jord och vatten, resursuttömningen, utrotningen av arter, avfallsbergen, överbefolkningen
m m – är just Homo sapiens. Det är vi som är Faran.
I liknande fall brukar man försöka identifiera orsaken till en fara och koncentrera krafterna på den. Så inte nu. Kanske för att det skulle kräva en viss ödmjukhet som inte går
ihop med våra föreställningar om kamp, seger och ledare.
”Rädda planeten” är ett imponerande projekt, värdigt Människan. Och när någon
statsman, någon partiledning eller något storföretag till slut tar ett vettigt beslut i denna
riktning så lanseras det ofelbart som att de ”tar täten”, eller ”tar ledningen i kampen”,
eller i varje fall ”ligger i frontlinjen”. Att de själva kanske är delar av huvudproblemet tycks
aldrig ha slagit dem.
Som ett symtom på den här omedvetenheten vill jag nämna placeringen av växthuseffekten och den globala uppvärmningen som överordnat hot jämfört med spridningen av
kärnvapen och kärnkraftteknologi. Klimatförändringar kommer oss förutan, och dem kan
vi i bästa fall undvika att påskynda och förvärra. Kärnvapen och kärnteknologi är däremot
helt skapade av oss och det är bara vi som kan åtgärda dem.
RISKEN MED KÄRNTEKNOLOGI
Jag hör inte till dem som bagatelliserar växthuseffekten eller vår möjlighet att påverka den.
Det finns också flera andra starka skäl att göra allt i vår makt för att minska användningen
av fossila bränslen. Men en global uppvärmning kommer förr eller senare i vilket fall som
helst, eftersom vi av allt att döma lever i slutet av en istid.
Uppvärmningen kommer att åtföljas av klimatkatastrofer som översvämningar, extrem
torka, jordskred, orkaner och jordbävningar, som i sin tur kan leda till svält, pandemier
och socialt kaos. Som art har människan trots allt överlevt en rad klimatkatastrofer hittills.
Men då finns inte atomreaktorer och kärnavfallslager. Dessa kräver oavbruten kontroll och
kylning. Om de havererar eller förlorar kylningen eller bara överges kommer en strålning
om möjligheter , för människan och allt annat levande
91
sömngångaren på minfältet
att frigöras som överskrider vår fattningsförmåga och snabbt sprider sej över hela jorden.
Plutonium kan fatta eld spontant i närheten av vattenånga, och ett inandat mikrogram räcker
för lungcancer. Vid ett kärnvapenkrig skulle ozonlagret förstöras med allt vad det innebär.
Plutonium är dessutom inte helt förstått av forskarna själva. Tron att vi förstår plutonium
har kallats ”vår farligaste tanke” (Jeremy Bernstein i What is your dangerous idea? Today’s
leading thinkers on the unthinkable. Ed. John Brockman, Harper Perennial 2007).
En förutsättning för vår överlevnad som art under någon längre tid måste därför vara,
att vi prioriterar detta problem och koncentrerar all tanke- och handlingskraft som står till
buds på att få det under överskådlig internationell kontroll, till att börja med.
I stället fortsätter vi uppbyggnaden av de plutoniumfabriker som kallas kärnkraftverk
och sprider dem energiskt till nya länder. Kärnvapen blir på så sätt potentiellt inom räckhåll
för allt fler, och utpressningsmöjligheterna blir oändliga. Och kärnvapenmakter hotar med
krig, om andra länder försöker följa deras exempel, i stället för att avskaffa sina egna.
Detta sker i en värld där folkmord uppstår gång på gång, där hat mellan grupper odlas
sen generationer, och där otaliga människor har all anledning att vilja hämnas på världen
och dra den med sej i sin undergång.
Att jag uppehåller mej vid just denna fråga beror på att den är det tydligaste och samtidigt allvarligaste exemplet på den klyfta i människans utveckling som orsakat de flesta av de
framväxande problemen: klyftan mellan vår accelererande vetenskapliga och teknologiska
utveckling och vår övriga mentala nivå.
Vi kan med vår tanke och vår teknik förbereda förintelse av hela kontinenter och
dessutom döda framtiden, men vår känsla förmår inte, inte ens med bästa vilja, leva sej in
i fler än ett fåtal varelsers lidande och död. Vi orkar inte se eller bry oss om att vi är helt
utlämnade åt varandra. I stället låter vi klyftorna växa mellan grupper och ser överlevnaden
som ett praktiskt problem utanför oss själva.
Vår civilisation kan föra tanken till en tioårig pojke som går i sömnen över ett minfält
på väg till glasskiosken. Hur får man honom att vakna, begripa vad han har under fötterna,
och tvivla på att en glass är det bästa köpet just nu?
OK, låt oss då granska Människan, den – för oss sekulariserade – enda möjliga aktören för
en förändring. Då framträder genast den hisnande naiviteten i möjlighetsprojektet. Ingenting
är lättare – i varje fall i intellektuella och akademiska kretsar – än att förlöjliga optimistiska
föreställningar om människan. Har inte alla försök att skapa En Ny Människa havererat?
Har vi inte idag en rad fundamentalismer som växer och placerar oss under obsoleta system
av dogmer och auktoritära prästerskap? Har vi inte ett ekonomiskt system som förutsätter missnöje och ständigt ökande konsumtion? Föds inte årligen nya miljoner till ett liv i
undernäring, sjukdomar och förtryck? Ser vi inte ökande klyftor och våldsanvändning även
inom relativt välmående länder? Har det inte visat sej att även upplysta människor kan fås
92
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
att tro på vilka galenskaper som helst? Svaret på alla dess frågor är: Jo.
Men frågan om optimism eller pessimism kan aldrig helt skiljas från frågan om psykisk
läggning. Om optimism kan vara symtom på aningslöshet eller okunskap om läget, så kan
total uppgivenhet vara symtom på depression. Hopplöshet är oftare en följd av personliga
villkor än av någon genomtänkt nihilism.
Att verkligen ge upp allt hopp om vår framtid innebär också att beröva barnen detta. Att
se barnen i ögonen och säja: Vi vuxna har fixat så att du kommer att få ett rent helvete och
sen är allt slut. Så därför tänker vi bara strunta i det och ha det trevligt så länge vi kan.
Man kan inte leva ett drägligt liv helt utan hopp. Och det finns inte heller något hållbart
bevis för att allt hopp är ute. Det finns en massa indicier men inget definitivt bevis. Faktum
är att människor inte sällan har kommit till insikt och kunnat förändras mot alla odds. På
förhand osannolika saker har hänt. Jag vill nämna fem helt olika exempel på detta från
senare tid:
1) Det gick att radikalt minska tobaksrökningen i delar av världen – en enormt utbredd
vana, som är starkt beroendeskapande och bars upp av en mäktig industri med oerhörda
resurser för marknadsföring.
2) Det gick att rädda ozonskiktet – tills vidare. Orsakerna till uttunningen kunde identifieras
korrekt, och det gick att sätta in adekvata och effektiva motåtgärder i strid med ekonomiska
intressen.
Båda dessa framsteg innebär enorma hälsovinster och de var långtifrån sannolika. Det arbete
som krävdes är däremot glömt.
3) Det gick att få till stånd ett förbud mot barnaga i Sverige, vilket därtill fick efterföljd i en
rad länder. Det här skulle ha framstått som en ren utopi bara hundra år tidigare.
4) Berlinmuren, och hela den sovjetkommunistiska diktaturen, föll samman utan blodsutgjutelse. Få hade trott att det skulle vara möjligt.
5) Ännu färre hade vågat tro att apartheid i Sydafrika skulle kunna avskaffas utan ett blodigt
inbördeskrig. Men plötsligt hade det ändå hänt.
Så ingen vet vad som är omöjligt förrän man har försökt. Att tro på möjligheten av en
mänsklig medvetandehöjning är i varje fall inte mer naivt och verklighetsfrämmande än den
beslutsamma handlingskraften bakom vapenexporten, rustningarna, kärnvapenspridningen
och resursuttömningen.
Kollektiv sinnesrubbning kan vi observera utifrån, t ex hos marginella sekter, eller – i
historiens ljus – i hela samhällen. Att vi själva idag ingår i en sådan kollektiv sinnesrubbning är förmodligen otänkbart för de flesta. Att ett hos oss rådande tankemönster, etablerat
om möjligheter , för människan och allt annat levande
93
sömngångaren på minfältet
bland de mest bildade, välbeställda, respekterade i det övre skiktet, skulle kunna vara ren
galenskap, det är inte möjligt. Alla dessa kunniga och sansade människor kan ju inte vara
skvatt galna!
Jo, det kan dom. Dom kan vara partiellt spritt språngande galna. Allihop, och länge, men
inte för alltid. Detta är inte ens ovanligt, det är ganska vanligt.
SAMHÄLLSELITERNAS VANSINNESIDÉER
Samhällseliter och ledande skikt har inte sällan stöttat upp och på fullaste allvar omfattat
de mest fantastiska idéer. Man kan nämna sånt som att flickor måste könsstympas för att
bli riktiga kvinnor, eller att deras fötter måste deformeras och göras obrukbara för att de
skulle bli tillräckligt förnäma. Att somliga folkslag inte var riktiga människor utan skapade
till slavar. Att barn som föddes utan faderlig legitimation var ”oäkta” och mindre värda. Att
vissa kvinnor var häxor och borde brännas på bål. Att kategorin ”judar” borde förintas. Att
det fanns ”kungligt blod” av Guds nåde. Att de syndiga, eller bara odöpta, kom till helvetet
osv, osv. Observera att jag här bara räknat upp sånt som stöttats av de övre samhällsskikten
i sin kultursfär. Och flera av de här nämnda idéerna lever fortfarande kvar på många håll,
ofta i andra skepnader. De har alla varit delar av vad som uppfattats som ett besinningsfullt
liv, ingått i planering, påverkat beslut, officiella och privata.
Som Horst Eberhard Richter skriver: ”Trots alla erfarenheter från historien förekommer
fortfarande den kortsynta uppfattningen att verkligheten aldrig kan bli totalt vansinnig”
(Kärnvapnen i psykologiskt perspektiv. Utg. Svenska Läkare mot kärnvapen).
Redan nu framstår första världskrigets år av masslakt och skyttegravar som utbrott av
vansinne, och det var ändå ganska måttligt jämfört med vad vi idag förbereder med kärnvapen. Människan kanske är det dummaste av alla djur, med all sin begåvning, eftersom de
olika delarna har utvecklats i olika takt och inte längre samarbetar.
Att åstadkomma ett uppvaknande ur dagens sinnesrubbning är mycket svårt, så länge
förnekandet är så envist och utbrett. Det vilar tryggt på förnekandet inom medier och
politisk kultur. Allt görs, mer eller mindre omedvetet, för att hindra oss att fatta, att inse.
Tillgängligt luftrum fylls till brädden av enklare, slagkraftigare, attraktivare stoff. Behovet
av skräck och imaginära fasor och hot fylls med råge av aktuella katastrofer och välkända
brottstyper. Den typ av brottslighet jag här avser finns knappast överhuvud i mediekonsumenternas föreställningsvärld, eftersom de är delar av den, i form av samtycke, somliga även
aktiva i välbetalda positioner: förberedelse till massmord, folkmord och mord på framtiden.
I skrivande stund pågår t ex en valrörelse till EU-parlamentet, där NATO-ländernas kärnvapenstrategi – rätt till första slag – överhuvudtaget inte nämnts.
Vi måste förstå, som Einstein har uttryckt det, att vi inte bör behandla varandra som
bröder (och systrar, min anm), utan att vi är bröder och systrar, vare sej vi vill eller inte.
94
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
VI ÄR ALLA SYSKON
Vi är som syskon som vid födseln har separerats och ovetande hamnat i olika länder. Det
ena barnet har uppfostrats till att se det andras land och religion som sin fiende och vice
versa. Tanken att de fått sitt värdesystem och livsmål av en slump blir omöjlig för dem.
Räddningsplankan blir då gärna att det var ”Guds vilja” eller ”generna” att ”just jag” har
hamnat på rätt sida.
Tyvärr tror jag att en möjlig framtid för oss kräver att den urgamla insikten ”det kunde
varit jag” blir allmän. Att ingen, absolut ingen, själv har valt sina föräldrar, sin utrustning,
sin tid eller sin miljö. Ingen har vare sej skulden eller förtjänsten för någon av dessa avgörande saker.
Det betyder inte att upplevelsen av fri vilja, och därmed ansvar, är overklig eller bör
ogiltigförklaras. Men kanske skulle skuldbeläggning, stigmatisering och hämndlystnad kunna
minska något om insikten DET KUNDE VARIT JAG ökade. Fokuseringen på Skulden har
länge nog hindrat insikter om Orsaker till beteenden och känslor.
Om man som jag anser att bara vi själva, ingen högre makt, kan ta oss ur vårt hotfulla
läge, så blir det av största vikt vilken arbetshypotes vi väljer. Är människan ”egentligen”
mest ond och måste stagas upp och styras av något slags elit, eller är hon ”egentligen” mest
god och utvecklas bäst utan tvång och uppifrån pålagda budord?
Den förstnämnda hypotesen var länge förhärskande i vår kultursfär med stöd av s k
eliter och maktägande kyrkor. Den kallas ibland för the veneer theory, fernissa-teorin. Här
ses människan som ett slags vilde, som när civilisationens fernissa skrapas av framträder i
hela sin medfödda råhet, grymhet och enfald. Den här synen innebär vanligen en mycket låg
värdering av djuren. Det har gällt att till varje pris höja sej över dem, få full kontroll över
dem. I dessa ansträngningar har vi nu kommit så långt att hela vetenskaper, gigantiska industrier och forskningsfält bygger på vårt terrorvälde över dem, något som vanligen är fördolt,
eftersom vi samtidigt är så mycket känsligare än dem att vi inte tål att ta del av det.
Tron på en väsentligen ond natur under fernissan leder till en rad repressiva åtgärder
och beteenden som i sin tur förstärker misstro, falskhet och hat och alltså blir självbekräftande i eviga onda cirklar. Den som studerat barndomens historia kan omöjligt se de många
perioderna av massvåld och förföljelse som något som är oförklarligt utan hjälp av en ond
natur. Vi lever i en enorm väv av kedjereaktioner. Just därför måste det vara möjligt att nysta
upp många av dessa kedjor och rulla tillbaka dem.
Fernissa-teorin är alltjämt utbredd, men har blivit starkt försvagad genom forskning
under det senaste halvseklet. Det betyder inte att den motsatta teorin – att människan
”egentligen” är god – skulle ha bevisats. Säkert är dock att människan väsentligen är en
mer eller mindre social varelse, som mår bättre när även omgivningen mår bra, och alltid
skapar nån sorts regler för samlevnaden.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
95
sömngångaren på minfältet
Det är en svår insikt att barn sällan blir som de mål man har med deras fostran utan oftare
som de medel man använder. Vi blir vad vi tror oss vara, och detta är till en början vad
andra tror oss vara. Något inom oss kan förändra det, men generellt lever vi först med den
identitet som vi tilldelas, och med den bild av ”de andra” som man ger oss. Och den lär
knappast bli ljusare med åren, om man är mottaglig för de bilder av våra medmänniskor
som dominerar i såväl masskultur som finkultur.
Vi är känslomässigt inte rustade för den strida flod av lidanden, svek och nidingsdåd i
jätteskala som oavbrutet sköljer över oss från hela världen. Det har blivit inte bara normalt
utan vardagligt att kolla in andra halvlek i en kvalmatch i TV samtidigt som vi läser om
soldater som stänger in kvinnor och barn med djuren i en lagård och sen tuttar på. Eller
att i T-banan läsa ett krigsreportage där kvinnor först våldtas inför sina barn och därefter
skärs upp varpå barnen slängs i floden, medan de kringsittande i sina mobiltelefoner dryftar
shoppingfynd eller felaktiga fakturor.
Den tilltro till människan som eventuellt finns kvar efter nyhetskonsumtionen kan lätt
försvinna vid konsumtion av finkultur. Sen mer än ett halvsekel har det djupaste svarta
varit det kvalitativt högst rankade, oavsett allt annat. Det har länge gett säkrare pluspoäng
att borra sej så djupt som möjligt i den totala intigheten eller desperationen än att försöka
skildra någon strävsam livsbejakelse eller etiskt utvecklade liv.
Till detta kommer finkulturens samfällda föraktet för självhjälpsböcker och nyandligt
sökande. Det positiva har med varm hand överlåtits till populärlitteraturen, men också den
präglas alltmer av brott, cynism, våld och kyla.
Se människan! I stånd till all ondska! Och det gäller oss alla! – är det allt vanligare
budskapet.
MANSSAMHÄLLETS FERNISSATEORI
Teoretiskt sett skulle man lika gärna kunna lyfta upp alla de osannolikt goda och självförglömmande gärningar som människor begår, ty även de är Människan. Och de är inte mer
sällsynta än de extremt onda. Och kan faktiskt också vara spännande. Men här inträder de
normer och värderingar som är manssamhällets.
De officiella etiknormerna lever sitt eget isolerade och sterila liv, medan så kallad mesighet, känslighet och ömsinthet sjunker på statusstegen medan toleransen ökar för tuffhet,
hårda tag, självhävdelse och brutal action.
Allt det här kan bidra till en sjunkande värdering av människoliv. Det är inte riskfritt
att konsekvent odla en bild av människan som girig, självisk, krigisk och oförbätterlig. Det
är svårt att förstå hur det kan undgå att leda till avtrubbning, till ökad acceptans för dessa
företeelser, till sänkt motivation att undvika dem hos sej själv, och till rop på starka styrmedel
och auktoriteter för att hålla dessa onda varelser i schack. Eftersom livet utan hopp om en
96
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
framtid blir svåruthärdligt leder det sannolikt också till ökat behov av droger, av löften om
hopp på andra sidan genom olika religioner eller löften om mirakler från totalitära ideologier.
Antagligen måste det påpekas att jag inte förordar nån sorts förljuget optimistisk bild av
människan. Tvärtom en mer sannfärdig. Men som läget är nu har realism helt enkelt blivit
synonymt med det negativa. Realism i politik är att förutsätta det värsta om motparten.
Få verkar ha förstått sanningshalten i Lewis Mumfords ord: ”Vår tid är en av de epoker i
historien när det är drömmarna som är realister.”
Den geniale antropologen Marshall Sahlins har påvisat att fernissa-teorin endast omfattas i den västerländska kultursfären. Andra kulturer står helt främmande för den. Sahlins hävdar till och med att följderna av denna förvända idé sätter hela vår existens i fara.
(Marshall Sahlins: The Western Illusion of Human Nature, Chicago 2008.)
Teorins ohållbarhet kan numera beläggas med fakta från forskning om primater, om
våra gener, om vår förhistoria, om barnets utveckling, om hjärnans utveckling, om historiska epoker, om olika slags kulturer. Här kan jag bara ytligt beröra några av dessa stora
forskningsfält, och jag börjar med några ord om generna.
Fernissa-teorin har haft stor draghjälp av neo- och vulgärdarwinismen (ej att förväxla
med Charles Darwins tankar). Och denna har i sin tur haft draghjälp av senare års tro på
den ”själviska” genen, ett lika fyndigt som vilseledande begrepp.
Medan stora delar av allmänheten nu tycks ha svalt budskapet att generna styr det
mesta, så har den specialiserade genforskningen snarare kommit fram till motsatsen, att
genernas styrande funktion är starkt övervärderad. Generna måste alltid aktiveras genom ett
oändligt komplicerat nätverk av impulser, feedback, och ömsesidiga influenser. Kultur- och
miljöfaktorer tillmäts nu större betydelse. ”Forskarsamfundet kommer att tvingas revidera
länge omfattade föreställningar om vad gener är och vad de gör” (Rapport från ENCODE
i Nature, juni 07).
Bästsäljande evolutionspsykologer har emellertid redan – säkert oavsiktligt – medverkat till en viss nytändning av en rad fascistoida föreställningar om det ”naturliga” i krig, i
mäns våld och dominans, den starkares rätt, mäns polygami och kvinnors monogami (som
ju alltid kräver ”horor”).
Genetiskt skolade antropologer har försökt desarmera den här trenden (se t ex Susan
McKinnons “Neo-liberal Genetics”, Chicago 2005) genom att visa hur bundna dessa
evolutionspsykologer är vid sin egen kultur och dess värderingar och vid ett arthistoriskt
sett mycket kort perspektiv. De projicerar t ex tävlingsmani och individuellt egenintresse
på generna.
Behovet att legitimera krig, våld, girighet och dominans har ofta utnyttjat våra släktingar primaterna. Vi har sett det egendomliga fenomenet att fernissa-teorins anhängare låtit
t ex babianerna motivera behovet av en stark fernissa på människor, samtidigt som de låter
om möjligheter , för människan och allt annat levande
97
sömngångaren på minfältet
babianbeteendet legitimera härskarfasonerna som ”naturliga”.
Genom primatforskningens landvinningar på senare år har det blivit helt klart att altruism, empati och känsla för rättvisa är medfödda dispositioner hos våra närmaste släktingar.
En del primater kan trots starka aggressioner utveckla sofistikerade sätt att lösa konflikter.
Samma arter kan också ha olika kulturer, och individer från en kultur kan påverka den
rådande kulturen i en ny grupp.
Bonoboerna, som lär stå oss allra närmast genetiskt, ter sej som en skymf mot fernissateorin. De är både synnerligen ociviliserade enligt våra begrepp och står ändå etiskt högre
än vi. De är nämligen totalt promiskuösa, mycket vänliga, fredliga, solidariska och jämlika.
Till råga på allt är det honorna som har mest att säja till om.
Till de mest förargelseväckande hör det faktum, att bonobo-hannarna, som lever i ett
matristiskt samhälle, har påfallande kraftfulla könsorgan, medan gorilla-hannarna, som med
sina harem är kvintessensen av manlig dominans, har påfallande små könsorgan.
Frans de Waal, som specialstuderat bonoboerna, spekulerar om anledningen till att
deras leverne inte blev känt tidigare, medan däremot schimpansernas mer aggressiva och
hierarkiska kulturer länge varit omskrivna. Han tror att forskarna helt enkelt inte har vågat
gå ut med dessa fakta. Det skulle ha betraktats som ovetenskapligt, eftersom manlig dominans så länge har varit en hörnsten i evolutionsteorin. Ja, de Waal går längre än så:
”Tro mig, om studier hade funnit att de massakrerade varandra så skulle varenda
människa känna till bonoboerna. Deras fredlighet är det verkliga problemet. Jag
försöker ibland föreställa mig vad som hade hänt om vi hade lärt känna bonoboerna
först och schimpanserna först senare eller inte alls. Diskussionen om människans
evolution kanske då inte hade handlat så mycket om våld, krig och manlig dominans, utan snarare om sexualitet, empati, omsorg och samarbete. Vilket annorlunda
intellektuellt klimat vi då hade levat i!” (Frans de Waal: Our Inner Ape. Granta
Books 2005.)
Det går inte att bygga någon teori om krigets ursprunglighet på primaters beteenden.
Inte ens Robert M. Sapolsky, som ändå specialstuderat de vresiga babianerna, vill hävda
detta, alldeles tvärtom: ”Är en värld av fredligt samexisterande människor möjlig? Den
som svarar: ’Nej, det är bortom vår natur’ vet för lite om primater, inklusive oss själva.”
(A Natural History of Peace”. Foreign Affairs, jan-febr 2006).
En ny, både grundlig och översiktlig studie av jägar/samlar-kulturer ger vid handen,
att för en majoritet av stammarna var krig helt okänt. De har en klar tendens att lösa och
begränsa konflikter, och isolera fall av dödligt våld. (Raymond C. Kelly: Warless Societies
and the Origin of War. University of Michigan, 2000.)
Idén om krigen som heliga uttryck för gudars vilja slog rot och spreds över världen genom
98
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
våldsbaserade fadersreligioner, som i sin tur blev kodifierade genom heliga skrifter. Den
mångdubbelt längre förhistorien blev grundligt förtalad och minnena därav så långt möjligt
utraderade.
Det är det här som gör det så svårt att få fram en sann bild av våra möjligheter. Inte
utan skäl kan man misstänka, att samma ängslan för att stämplas som ovetenskaplig, som
enligt de Waal ligger bakom tystnaden kring bonoboerna, också ligger bakom oviljan och
trögheten i forskarsamhället när det gäller att lyfta fram och dra slutsatser om vår tidiga
förhistoria.
PATRIARKATETS KRIGSKULTUR
Den av somliga evolutionspsykologer omfattade teorin att männen ursprungligen kontrollerade
resurserna är en idé som saknar all grund. Det mest sannolika är att människoflocken var
det primära, att den höll ihop och att det var samarbete och ”sharing” som gällde. Genom
samlandet stod kvinnorna genomsnittligt för ca 80 procent av försörjningen, och att fördela
de tillgångar man kom över var en överlevnadsstrategi.
Det egentliga patriarkatet, med kvinnan som ägodel, etablerades i allmänhet inte förrän
omkring 4-3 000 år f Kr. Under de senaste 50 åren har en rad arkeologiska utgrävningar
visat, tillsammans med kol 14 - metoden och andra nyare dateringsmöjligheter, att vi måste
omvärdera de senaste 10 - 15 000 åren. För 9 000 år sen existerade stora samhällen med
mångsidigt hantverk, utvecklad handel och konst. De kunde bestå i tusen år utan krig och
saknade alla tecken på patriarkat.
De första skapelsemyterna handlar nästan alltid om kvinnan. Eftersom hon födde både
män och kvinnor, och eftersom hennes månadsblödningar sammanföll med månens faser sågs
hon som i förbund med naturens krafter. Gudinnor är vanligare ju längre bakåt man kommer
i tiden. Termen ”modergudinnor” blir gärna en patriarkal efterkonstruktion. Det handlar
om symboler för alla naturens gåtor – skapandet, livet, döden, djuren, växtligheten, återfödelsen. Med all sannolikhet skedde patriarkatets maktövertagande med hjälp av manliga
krigsgudar. En mycket övertygande bild har på senare år framträtt genom tvärvetenskapliga
forskningsinsatser: krigarkulturernas och därmed patriarkatets expansion i en stor del av
världen kan till väsentlig del ha varit en följd av den långa och extrema torrperioden för ca
5-4 000 år f. Kr. Den sträckte sej från Sahara – tidigare ett fruktbart område – tvärs över
jordklotets mitt ända till Centralasien. Under den här perioden uppstod av många tecken
att döma sådant som könsstympning och vedertagen barn- och kvinnomisshandel (James
de Meo: Saharasia. Natural Energy Works. Oregon 1998.)
Den stora majoriteten av dem som fört krigen i historien har varit pojkar mellan 16 och
25 år. Vi vet nu att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern eller ännu senare.
Särskilt frontalloberna, där omdöme och impulskontroll lär vara lokaliserade, utvecklas sent
om möjligheter , för människan och allt annat levande
99
sömngångaren på minfältet
och har alltså inte varit fullt utvecklade hos de flesta av dem som fört krig.
Många av pojkarna lockades säkert av äventyret och spänningen, andra av talet om
höga mål och hjältemod, medan de många som inte alls ville kriga tvingades till det genom
hot om straff eller utfrysning. Initiativtagare och planläggare av krigen har däremot ofta
varit äldre män, som länge levt i en värld av maktspel, storhetsvansinne, misstänksamhet
och demoniserade fiendebilder. Den successivt ökande tillgången till effektivare vapen kom
sen krigen att skena bortom all kontroll.
Patriarkatets tankestruktur är sammanvävd med krigets. Krigets idé präglar vår kultur,
även i det sen 200 år fredliga Sverige. Det framträder inte minst i datorspelen, som knappast
kan undgå att påverka de mycket unga och mycket formbara hjärnor som tillbringar sin
mesta fritid med dem. Ifrågasättanden bemöts oftast med tal om moralpanik och påpekanden att nästan inga har gått ut och skjutit folk efter att ha sett datorspel. Så undviks den
centrala frågan: Pågår en långsiktig avtrubbning och tillvänjning? Drar vi upp mönster i
tankebanorna som gör våld synonymt med styrka och seger?
Med hjälp av rädsla spreds uppifrån föreställningen om den av Gud direkt skapade människan, dvs Mannen och Hans hustru. Färdig och oföränderlig, men i behov av styrning, och
genom lydnad i stånd att uppnå paradiset efter döden. Trots utvecklingsläran förefaller det
som om en majoritet av människorna i många länder alltjämt uppfattar människans natur
som i grunden överensstämmande med patriarkatets gobeläng av myter och missförstånd.
Sanningen är ju annars att Homo sapiens ungar blev för tidigt födda på grund av
hjärnans storlek och därför, på gott och ont, extremt känsliga under första året. Avgörande ting händer medan hjärnan tredubblar sin storlek. Det mesta som särskiljer oss från
andra primater, och som utmärker det vi kallar människa, grundläggs under den period
när huvudsakligen kvinnan hade hand om oss. Det gäller förmågan att föreställa sej andra
världar, andras inre liv och perspektiv, bygga upp komplicerade samarbeten, symbolsystem
och konstverk. Mycket av det som kvinnorna verkliggjorde under vår arts tillblivelse och
framväxt är sådant som senare hyllats som vårt särmärke, bevisen på Guds storhet eller på
stora mäns geni. Tyvärr glömde man hur det hade uppstått. Hela den processen har legat i
källaren, såsom tillhörande kvinnogörat, det lägre stående. Ännu har den inte dragits upp
i det fulla dagsljuset.
Vi vet nu att barnet har en egen drift att skapa och vidmakthålla utvecklingsfrämjande
relationer och undvika skadliga. Barnet har också en medfödd disposition för empati, som kan
manifesteras redan före upplevelsen av ett själv, och som kan utvecklas eller avvecklas.
DET EMOTIONELLA ARVET
Upptäckten av spegelneuronen – som tycks vara nyckeln till det märkliga fenomenet att
barnet med sin kropp kan känna en annans upplevelse som sin egen – kan vara central.
100
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
Kombinationen av empati och spegling är kärnan. Barnet ska förstå att den andra förstår
vad och hur barnet känner.
Om empatisk spegling uteblir kan spegelneuronernas utveckling hämmas, medan den
kan gynnas av inkännande spegling. All känslomässig utveckling innebär ömsesidighet.
Mottagligheten för andras känslor är livsviktig för utvecklingen. Därför är det också den
punkten som kan bli ödesdiger om det empatiska gensvaret uteblir eller omvårdaren själv
är känslomässigt skadad.
Barnet lär sej snart märka om den vuxna ogillar eller inte delar vad det känner. Att dela
en känsla eller upplevelse med vårdaren är en mycket stark lustupplevelse för barnet. Om
anknytningen är god behövs länge ingen annan ”uppfostran” än att dela eller inte dela.
Resten har att göra med den vuxnes egen moral och egna vanor.
Det emotionella arvet kan vara minst lika styrande som det sociala arvet men är mera
dolt. Det kan vara kedjereaktioner genom många generationer, som dock teoretiskt sett
mycket väl kan brytas. De många som tror på nån sorts inneboende drift till ”ondska” hos
människan borde åtminstone först se till att alternativet prövas. Nämligen att alla barn får
sina elementära fysiska och psykiska behov tillgodosedda. (Se min essä ”Det emotionella
arvet” i ”Prima materia”, Ordfronts förlag 2003.)
Med patriarkatet blev barnuppfostran väsentligen en form av maktutövning. Verktyget
blev rädsla. Grunden är identisk med fascismens kärna: makt är rätt. När den starkare tar sej
makt har han också rätt. Intressant nog tycks de flesta barn ändå – liksom en del primater
– ha en medfödd känsla för rättvisa, som ofta blir svårt skadad av obegripliga övergrepp.
Rädslans inträde som huvudelement i barnuppfostran var sannolikt ett av de verkliga
kardinalmisstagen i vår arts historia. Rädsla genererar försvarsstrategier som lögner, murar
och avskräckning. All verklig säkerhet är ömsesidig, men huvudstrategin i världspolitiken
bygger fortfarande på misstro och våldsberedskap.
RÄTTFÄRDIGANDET AV DEN ONDA AVSIKTEN
Hotelsernas gångbarhet – i såväl krig som uppfostran – kommer förstås av den kortsiktiga
effekten. Att försöka se lite längre tolkas som naivitet. Det är en av världshistoriens största
gåtor, att det militära tänkandet så sällan slås av insikten att hökarna på den egna sidan
alltid stärker inflytandet hos hökarna på den andra.
Luttrade krigsanalytiker räknar kallt med att hökarnas paradoxala samarbete bottnar i
ett dolt egenintresse av att stärka det militära systemet som sådant. Ett egenintresse som år
2008 bidrog till världshistoriens rekord i vapenutgifter med elva och ett halvt tusen miljarder svenska kronor för ett år.
Det är alltid ”de andra” som är oresonliga. Det är ”dom” som inte begriper något annat
språk än våldets. Det är ”dom” som skulle tolka nedrustning som svaghet, osv. Såvitt jag
om möjligheter , för människan och allt annat levande
101
sömngångaren på minfältet
vet innehas det hittillsvarande rekordet i detta slags sinnesrubbning av de båda kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen och deras nedrustningskonfererande i Genève under
många år, medan världen hjälplöst väntade på resultat. Den ömsesidiga strategin gick där
ut på, att enbart lägga fram förslag som man med säkerhet kunde förutse inte skulle godtas
av motparten. (Se Alva Myrdals torra och skakande redogörelse i Spelet om nedrustningen.
Rabén & Sjögren 1976).
En art som har förstört så mycket och som planerar så fasansfulla brott mot sina egna
barn och andra djurs ungar förtjänar givetvis att begå sitt sannolikt förestående självmord,
om man tänker i skuld- och straffbanor. Men skuld kan bara gälla individer, och dessa banor
hör till ett överspelat och idag oframkomligt tankespår.
Mycket av illgärningarna har begåtts i god avsikt. Eller en ond avsikt har upplevts som
rättfärdig. Eller den har fötts ur okunskap, skräck, omedveten masspsykos. Visst, ond vilja
är också en levande realitet. Men det finns nu enormt mycket kunskap om vilka faktorer
som främjar uppkomsten av hat och förföljelse.
Dokumentationen om människans kapacitet för onda gärningar har under det senaste
seklet ackumulerats till den grad, att slutsatsen förefaller många oundviklig: människan är
felkonstruerad och ett hopplöst fall. Denna slutsats är dock något förhastad, förutom att
den naturligtvis blir självuppfyllande.
MÄNNISKANS INLEVELSEFÖRMÅGA, VÅRT HOPP
De två föreställningar om människan jag nämnde tidigare – att hon i grunden är ”ond”
eller i grunden ”god” – kan nu ersättas av en tredje: människan är en art bland många
andra ytterligt märkliga arter. Men hon kan själv påverka sin egen utveckling och därmed
förändras. Nu måste hon göra det och därmed rädda de många arter hon hittills hotat, för
att därigenom också kunna rädda sej själv.
Det är inte människonaturens inneboende ondska som är problemet, utan den gigantiska labyrinten av kedjereaktioner, av kvardröjande felsatsningar och invanda missförstånd.
Det är strukturernas hårdhet och tänkesättens seghet. Men människan kan utvecklas och
har utvecklats. Det är främst en kapplöpning med tiden.
Paradoxalt nog finns det ett hopp just i detta, att vår urspårning väsentligen kan vara
en följd av patriarkatet, med dess styrning av kvinnor och barn och därav följande hämning
av förmågan till inlevelse och ömsesidighet i relationer. Att just den här sidan har varit så
katastrofalt undernärd så långa tider i så stora populationer. Och har visat sej så möjlig att
utveckla vid tidig ålder. Det faktum att vi fortfarande finns kvar efter alla sorters katastrofer
beror på vår förmåga till anpassning till nya omständigheter. Nu gäller det först och främst
omständigheter vi själva har skapat. Jag tror att människan fortfarande har möjligheter att
leva vidare åtminstone några sekler framåt, under förutsättning att:
102
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
•vi tillräckligt länge lyckas uppskjuta kärnvapenkriget och tygla kärnavfallet,
•vinstmaximeringsprincipen underordnas principen om människans rätt till överlevnad,
dvs. socialt och ekologiskt ansvar,
• barnets – alla barns – första avgörande år prioriteras.
Det här förutsätter alltså väldiga politiska och ekonomiska reformer, som jag tyvärr varken
har kompetens eller utrymme nog för att behandla här. Är det då inte rörande naivt att
överhuvudtaget ta till orda i det här ämnet?
På sätt och vis. Men expertväldets naivitet har blivit ännu farligare. Varje stort skeende
och djup förändring består av och förutsätter förändringar på flera olika plan och i olika
dimensioner. Därför vill jag, utan all anspråkslöshet, nämna några exempel på möjliga metoder för att röja vägen i den labyrintartade snårskog som många tror sej ha full kontroll
över. Det mest välbehövliga genombrottet gäller inte teknik utan känslighet, inlevelseförmåga och kringsyn. Jag väljer då att sikta på början och slutet. Det nyfödda barnet och
kärnvapenkriget.
1) Vi måste levandegöra och sprida kunskapen om det allra minsta barnets perspektiv och
proportioner, i tid och rum. Några måste börja filma världen så som barnet ser den. Både
ljus och ljud måste transformeras så att vuxna kan förstå och ta emot. Sånt som för en
vuxen är bagateller på tre minuter kan för barnet bli väldiga dramer som bidrar till spår
i hjärnans reaktionssätt. Föräldrautbildning måste bli obligatorisk och innefatta barnets
upplevelsevärld och hjärnans utveckling. Detta måste gälla alla barn, eftersom barn måste
slippa ärva fiender.
2) Förmågan att begripa andra människors situationer, perspektiv och ståndpunkter måste
radikalt uppvärderas och stimuleras. Inte för att främja nån sorts totalrelativism eller undfallenhet. Utan för att samtalen ska kunna föras mellan hörande och inte mellan döva, och
för att konflikterna ska handla om verkliga motsättningar och inte om inbillade.
Då krävs en kontinuerligt pågående träning i rollspel, framför allt i skolan, men också i
andra sammanhang. Målet ska vara så sann och djup inlevelse som möjligt i olika människor och grupper, deras villkor och krav. Alla konflikter, både i världen och i skolan, kan
gestaltas genom rollspel.
3) Enligt uppgift råkade USA:s dåvarande president Ronald Reagan se filmen ”The Day
After” år 1986. Han insåg då för första gången vad det var han hade ansvaret för. Därför
gick han Gorbatjov till mötes i ett samtal om att kärnvapen måste försvinna. Tyvärr oskadliggjordes hans insikt mycket snart av omgivningens entusiasm för ett rymdförsvar, varefter
Gorbatjov förlorade chansen att påverka sina generaler.
Konkreta gestaltningar kan bli avgörande för människors förmåga att fatta vad de håller
om möjligheter , för människan och allt annat levande
103
sömngångaren på minfältet
på med. Det råder ingen brist på tekniskt avancerade skräckfilmer om domedagen. Men
det är mest underhållning och science fiction. Att levandegöra de mänskliga följderna av
ett kärnvapenkrig, eller katastrofer i kärnavfallet, kräver helt andra krafter, konstnärligt
och tekniskt. Och det blir inte underhållande. Men den himmelskriande frånvaron av såna
gestaltningar måste till varje pris åtgärdas. Den är ett symtom på det patologiska förnekande
jag tidigare nämnde.
4) Försvar betyder i politiska sammanhang våldsberedskap. Eftersom krig måste bli uteslutet
i framtiden, och fred inte får innebära underkastelse eller ofrihet, så måste allmän upplysning och träning i icke-våldskamp införas i stället för träning i konsten att döda. Det finns
ingen allmän planering för eller träning i icke-våldsmetoder. Ändå finns goda erfarenheter
av dem i historien. Den kunskapen ligger för fäfot, antagligen för att den kan tillämpas
också inrikespolitiskt. Det här är ett rikt och intressant kunskapsområde, som dessutom
skulle höja den allmänna sociala och psykologiska medvetenheten mer än militär träning
i allmänhet gör.
Hela föreställningen om styrka och svaghet måste utvecklas. Styrka kan inte vara synonymt
med förmågan att slå och döda. Svaghet kan inte vara synonymt med olycksdrabbad eller
missgynnad av samhället. Den sortens svaghet kan vara förenad med enastående psykisk
och fysisk styrka. Och våldets styrka kan vara förenad med enastående intellektuell svaghet. Därför är tiden mogen för
5) En global konferens i FN:s regi om manssamhällets struktur och de ”manliga” normerna.
FN har tidigare haft fyra stora konferenser och ett kvinnodecennium om kvinnors problem
och villkor, som om orsaken låg hos kvinnorna.
Trots minskningen i resurser och trovärdighet är FN fortfarande vår enda verkligt globala
mötesplats, samtalsarena och politiska verkstad. Dessutom kan inget av de överhängande
hot som är FN:s arbetsområde avlägsnas utan förändring i det ”manliga” normsystemet, där
dominans, expansion, hårdhet och prestige är högprioriterat. Allt det här måste genomlysas
utan skuldbeläggning av mannen som biologisk varelse. En sådan FN-konferens skulle i
bästa fall kunna påskynda genomdrivandet av nästa reform:
6) Varje kvinna måste själv få råda över sitt barnantal. Detta är den enskilda konkreta reform
som skulle få störst genomslag på såväl miljön som människans allmänna utveckling. Först
och främst skulle världens nativitet då minska med en fjärdedel på kort tid. Senare skulle
den troligen stabiliseras på ca 2,1 barn per kvinna.
Mödrarnas hälsa och utbildningsnivå är grundläggande faktorer som länge kommit sist i
många statsmäns planering. Att födas som välkommen till världen är den mänskliga rättig-
104
om möjligheter , för människan och allt annat levande
sömngångaren på minfältet
het som bekämpas mest därför att den hör ihop med makten över kvinnans kropp. Prästerskap i patriarkala religioner leder kampen mot denna elementära rättighet. De har makt
över folkopinionen och fungerar som alibi för patriarkala politiker. Att en liten grupp män
(Vatikanen), som alltid valt bort intimt samliv med kvinnor, tillåts råda över alla kvinnors
sexualliv är ännu ett uttryck för den partiella sinnesrubbning jag förut nämnde.
Det mesta jag här har sagt är rena självklarheter. Det är sådant som följer logiskt av
vad vi nu vet om människan, hennes historia och tillblivelse, och vad vi vet om de väldiga
riskerna i vår situation. Att det kan tyckas kontroversiellt för många tror jag mest beror på
vanetänkande och viss okunskap, eller på en stark identifikation med något av de intressen
som inte kan få behålla sin maktställning. Möjligheten bör därför finnas att en ny gemensam insikt så småningom växer fram:
Vi kan hoppas överleva, men bara på en något högre mental nivå. Annars kommer vi
relativt snart att dö ut tillsammans med vårt livsrum och vårt näringsunderlag.
Några nedslag bland källorna
Eisler, Riane: “The Chalice and the Blade.” Harper & Row. San Francisco 1987.
Gerhardt, Sue: “Why Love Matters. How Affection Shapes a Baby’s Brain.” BrunnerRoutledge. NY 2004.
Kelly, Raymond C.: “Warless Societies and the Origin of War.” University of Michigan
Press 2000.
Lerner, Gerda: “The Creation of Patriarchy, New American Library.” NY 1978.
Lifton, Robert Jay /Falk, Richard: “Indefensible Weapons. Basic Books.” NY 2003.
Rudgeley, Richard: “The Lost Civilizations of the Stone Age.” The Free Press. NY 1999.
Schell, Jonathan: “The Seventh Decade. The new shape of nuclear danger.” Metroplitan
Books. NY 2007.
Stern, Daniel N: “The Interpersonal World of the Infant. Basic Books.” NY 1985.
om möjligheter , för människan och allt annat levande
105
Om möjligheter – för människan och allt annat levande
Om möjligheter – för människan och allt annat levande
för människan och allt annat levande
I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och erfarenheter
av jorden, samhället och livet. De medverkande
påminner oss om att vår värld är fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi
ofta tänker oss.
–
Vi människor har förändrat våra levnadsbetingelser
och brottas nu med miljöförstöring och utarmning
av värdefulla ekosystem. För att hantera framtidens
stora systemskiften behöver vi odla användbara och
nyskapande gemensamma tankeplatser som kan
ge inspiration till att lösa våra dilemma.
om möjligheter
”en god livsmiljö för människan och allt annat
levande, nu och för framtida generationer” lyder
Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär oundvikliga omställningar av system och tankesätt.
Om möjligheter
för människan och allt annat levande

106 48 Stockholm. Tel 08-698 10 00. www.naturvardsverket.se
en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi
Skriften uttrycker nödvändigtvis inte Naturvårdsverkets ställningstagande.
Författaren svarar själv för innehållet och anges vid referens till skriften.
en antologi med kg hammar
•
alf hornborg
•
eva moberg
•
richard swedberg
•
per mikael utsi