för människan och allt annat levande I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och erfarenheter av jorden, samhället och livet. De medverkande påminner oss om att vår värld är fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi ofta tänker oss. – Vi människor har förändrat våra levnadsbetingelser och brottas nu med miljöförstöring och utarmning av värdefulla ekosystem. För att hantera framtidens stora systemskiften behöver vi odla användbara och nyskapande gemensamma tankeplatser som kan ge inspiration till att lösa våra dilemma. om möjligheter ”en god livsmiljö för människan och allt annat levande, nu och för framtida generationer” lyder Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär oundvikliga omställningar av system och tankesätt. Om möjligheter för människan och allt annat levande 106 48 Stockholm. Tel 08-698 10 00. www.naturvardsverket.se en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi Skriften uttrycker nödvändigtvis inte Naturvårdsverkets ställningstagande. Författaren svarar själv för innehållet och anges vid referens till skriften. en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi Om möjligheter – för människan och allt annat levande Om möjligheter – för människan och allt annat levande Om möjligheter, för människan och allt annat levande en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi ISBN 978-91-620-8498-1 Text: KG Hammar – Religion som möjlighet Richard Swedberg – Möjligheter för nationalekonomin, möjligheter för hushållet (Översättning: Ann-Mari Franklin) Alf Hornborg – Möjliga pengar och omöjliga maskiner Per Mikael Utsi – Besinningens möjligheter Eva Moberg – Sömngångaren på minfältet Produktion: Naturvårdsverket Design: Naturvårdsverket, Peter Hönig. Illustrationer: AB Typoform, Ann Sjögren Tryck: CM Gruppen AB, Stockholm januari 2011. Om möjligheter, för människan och allt annat levande … ”En god livsmiljö för människan och allt annat levande, nu och för framtida generationer” lyder Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär stora omställningar av system och tankesätt. Men som art kännetecknas vi människor av en fantastisk förmåga att ta till vara möjligheter, skapa sammanhang och bygga gemenskap under de mest skiftande förutsättningar. Vi människor står inför stora utmaningar. Vi har förändrat våra levnadsbetingelser och brottas nu med miljöförstöring och utarmning av värdefulla ekosystem. Modernitetens två stora institutioner – staten och marknaden – är varken inrättade eller tillräckligt utvecklade för att lösa våra dilemman. Det är lätt att fångas i föreställningen om antingen/eller; och antingen söka tillflykt i en utopisk föreställning om miljötekniska lösningar inordnade i evigt ökande tillväxt mätt i monetära termer – eller begrava sig i en dystopisk föreställning om apokalyps och miljökatastrof. För att hantera framtidens stora systemskiften – inom ekosystem, klimatsystem, energisystem, material- och transportflöden såväl som inom ekonomiska, sociala och politiska system – behöver vi odla användbara och nyskapande topoi, gemensamma tankeplatser som kan ge inspiration till att behandla planetens livsuppehållande system som globala allmänningar – för människan och allt annat levande. I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och erfarenheter av jorden, samhället och livet. Författarna i den här antologin är kända för sitt engagemang och sin kritiska analys av vår tids modernitet, kolonialism och teknovetenskap. De har studerat konsekvenserna av tron på exponentiell tillväxt och på den logik som förflyttar kostnader för människa och miljö till andra tider eller världsdelar. Men denna antologi är ingen analys av ”genomförandeunderskottet”, utan ett öppet utforskande av tänkbara ”genomförandemöjligheter”. De medverkande påminner oss om att vår värld är fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi ofta tänker oss. De hjälper oss utforska möjliga framtider baserade på konvivialitet (samlevnad) och pluriversum (en mångfald röster). Det är genom att bryta förstenade tankemönster, inbjuda till möten och samtal, som nya möjligheter kan skapas. Vår förhoppning är att bidragen ska stimulera till eftertanke och debatt, och därmed till utforskandet av ännu fler sätt att tänka om möjligheter. Antologin kan ses som en del av Naturvårdsverkets framtidsorienterade arbete och ligger i linje med Lundadeklarationens uppmaning att mobilisera forskarsamhället i arbetet med vår tids stora utmaningar. Naturvårdsverket december 2010 om möjligheter , för människan och allt annat levande Innehåll 6 KG Hammar – Religion som möjlighet 24 Richard Swedberg – Möjligheter för nationalekonomin, möjligheter för hushållet 54 Alf Hornborg – Möjliga pengar och omöjliga maskiner 74 Per Mikael Utsi – Besinningens möjligheter 90 Eva Moberg – Sömngångaren på minfältet 6 24 54 74 90 Religion som möjlighet KG HAMMAR KG (Karl Gustav) Hammar, född 1943, är prästvigd, teologie doktor och docent i kyrkohistoria vid Lunds Universitet. Han har varit verksam som domprost och biskop i Lund samt som Svenska kyrkans ärkebiskop. Sedan 2006 är KG Hammar gästprofessor i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. I detta bidrag beskriver han religionens och andlighetens möjligheter som kraftkälla och som stöd att värna människans livsmiljö. religion som möjlighet INLEDNING Människans överlevnad på den enda planet vi har tillgång till är hotad. Planeten själv och de flesta livsformer klarar sig nog alltid och kan anpassa sig till nya förändrade omständigheter. Men jorden som den för mänskligheten unikt välanpassade livsmiljön håller på att förändras till något hotfullt. Hela mänskligheten, snart sju miljarder människor, berörs. Även om inte alla platser på jorden kommer att påverkas lika negativt av de stundande klimatförändringarna, så måste vi räkna med att klimatflyktingarnas antal blir ofattbart stort och att dessa kommer att söka sig mot hittills ohotade områden av planetens yta. Kanske leder också klimatförändringarna till kollaps för flera livsviktiga biologiska system, och detta kommer att beröra alla människor på hela jordklotet. Är alla möjligheter att avvärja hoten mot mänsklighetens framtid uttömda? Ska räddningen återfinnas inom samma tänkesätt och tillvägagångssätt som orsakat den hotfulla utvecklingen? Är det en rimlig tanke att mer av samma sak löser de problem som mindre av samma sak orsakat? Jag utgår ifrån att dessa frågor diskuteras på många håll inom denna antologi. Alla människor har en skyldighet att bidra till de förändringar som kan skapa möjliga utvägar ur rådande hotfulla omständigheter. Var och en av oss är skyldig att rannsaka sitt eget sammanhang och där försöka upptäcka hoppfulla tecken på alternativa framtidsvägar och outnyttjade möjligheter. Jag har levt hela mitt liv inom religionens värld och den religiösa sfären i vid bemärkelse. För mig handlar det om den kristna trostraditionen, men jag har också en rimlig kunskap om andra trostraditioner. Här vill jag utforska religion som möjlighet, fråga mig vilka bidrag de religiösa trostraditionerna som uråldriga visdomstraditioner kan lämna till dagens och morgondagens krishantering. Många tänker nog att religion snarare är en del av problemet än en del av lösningen. Men detta ser jag snarare som en stereotyp än som en realitet. Kunskapen om religion i Sverige är ju inte överdrivet stor, och detta leder lätt till förenklingar och svart-vita verklighetsbilder. För visst är religion inblandat i många av världens konflikter. Men lika sant är ju att religion också är inblandat i många av konfliktlösningarna och fredsbyggandet. Planetens akuta läge gör att vi inte har råd att låta svart-vita stereotypa bilder av verkligheten hindra oss att verkligen utforska de möjligheter som kan ligga fördolda för oss också inom fält som vi kanske inte vet så mycket om eller känner så starkt för. Och eftersom den sekuläre svensken faktiskt är en liten minoritet i världens stora folkhav där de allra flesta människorna är religiösa på ett eller annat sätt, och detta i till synes ökande utsträckning, så finns det all anledning också för den icke-troende eller agnostiskt öppet sökande människan att försöka genomskåda det som först syns på ytan och gräva efter möjligheterna och de hoppfulla tecken som kan spåras i det religiösa livets mylla. Många forskare sätter också allt större frågetecken kring vår egen välförankrade om möjligheter , för människan och allt annat levande 7 religion som möjlighet självbild, att vi svenskar är världens mest sekulariserade folk. Många uttalar sig också i den riktningen med en viss stolthet som om utveckling och sekularisering på ett självklart sätt följs åt. Det borde räcka med att hänvisa till USA för att vi skulle inse att kopplingen åtminstone kan vara värd att problematisera. Religionssociologiska undersökningar visar att sekularisering i betydelsen främlingskap inför kyrkan som organisation och kyrkans gudstjänster och kyrkliga handlingar är väldigt påtaglig, fastän svenskens medlemskap i Svenska kyrkan (ca 73 % år 2008) och deltagande i de kyrkliga handlingarna inom Svenska kyrkan (för 2008 dop 59 %, konfirmation 34 %, vigsel 44 % och begravning) visserligen har minskat på kort tid men likväl befinner sig i vissa avseenden på anmärkningsvärt hög nivå för att gälla för världens mest sekulariserade land. Till dessa siffror ska sedan läggas alla dem som i andra kristna kyrkor, den romerskt katolska, de ortodoxa och de så kallade frikyrkorna, och i andra religioner än den kristna lämnar statistiskt avläsbara avtryck av sin religiösa tillhörighet. Men det som främst komplicerar bilden av en tydlig sekularisering är att en majoritet av svenskarna säger sig ha någon slags tro på att verkligheten inte bara är materiell till sin natur. Denna så kallade andlighet innebär ofta ett avståndstagande från institutionell religion men inte från det religiösa livets grundförståelse och bärande livstolkning. Inte sällan stöter man i forskningslitteraturen på begreppet post-sekulär som en beteckning på vår tid i Europa. Detta kan borga för att mitt tema om religion som möjlighet och religionstraditionernas möjliga medverkan till lösningen av den framtidskris vi alla står inför också i vårt land kan upplevas meningsfull och relevant i ett större sammanhang. Om det är rimligt att problematisera sekularisering, så är det ännu mera rimligt för att inte säga nödvändigt att problematisera begreppet religion. Det finns ett slags begreppstyranni som vill få oss att tänka att bakom varje begrepp finns ett väl definierat innehåll. Men så är det inte. Alla begrepp tolkas av dem som använder dem. ”Religion” finns inte som ett utskiljbart och avgränsat fenomen. Lika lite finns ”kristendom”, ”judendom”, ”islam”, ”buddhism” eller ”hinduism”. Samtliga dessa religionsbegrepp står för breda traditioner som likt floder flyter fram genom historien. Mångfald är troligen religionernas mest fundamentala kännetecken. Detta betyder att när en person som hör hemma inom den kristna trostraditionen möter en person som hör hemma inom exempelvis islam som trostradition, så är det knappast ”kristendomen” som möter ”islam” eller tvärtom. Vad som sker är att någon som känner sig hemmastadd inom någon av de tusentals varianter av kristendom som existerar sida vid sida möter någon som på motsvarande sätt känner sig förbunden med någon av de tusentals varianter av islam som förekommer. Detta innebär med största sannolikhet att det finns större samhörighet mellan vissa delar av ”kristendom” med vissa delar av ”islam” än med andra delar av det som också definieras som ”kristendom”. De skarpa gränsdragningarna omöjliggörs för den som fördjupar sig i den mångfaldsverklighet som religionstraditionerna 8 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet utgör. En kristen persons förhållningssätt till livet, naturen och framtiden kan ha större likhet med det förhållningssätt som utmärker personer med hemhörighet inom judendom, islam, buddhism eller hinduism än med andra kristnas förhållningssätt. Insikten om att så här ser verkligheten ut, mångfaldsverkligheten, underlättar möten mellan människor från olika religiösa trostraditioner. Ingen behöver bära hela tyngden av en hel mångfaldstradition eller ta ansvar för allt som sker och har skett inom den egna traditionen i vid bemärkelse. Samtidigt som en sådan insikt befriar från både orimliga förväntningar och ett orimligt ansvarstagande kan det också ge upphov till en nyfikenhet på vad ett möte kan innebära och leda till. Det finns en potential dold under den mångfaldens slöja som irriterar alla som försöker kontrollera genom entydiga begrepp. Det finns förvisso motsatta trender. Det finns inom alla religionstraditioner också strömningar av sekteriskt beteende som innebär att man anser sig vara i besittning av den enda sanningen och som därför underkänner inte bara andra religionstraditioner utan också merparten av tolkningsvarianter inom den egna trostraditionen. Oftast är dessa grupperingar tämligen fredliga till sin natur. Får de leva isolerade från andra i sin egna och enda sanning, så är de tillfreds med detta. Men i vissa fall kombineras denna sektmentalitet med våldsuppfattningar och med en världsbild där det inte ges utrymme för andra än dem själva. Kombinationen av våld och religiöst sektbeteende blir farligt för omgivningen, i det långa loppet för hela mänskligheten. Men det är viktigt att hålla i minnet att det här handlar om ett påtagligt minoritetsfenomen. Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få tillgång till de möjligheter som ryms inom religionernas värld, av de djupa visdomsoceaner som dessa traditioner bär inom sig och förvaltar till mänsklighetens bästa. En forskare som behandlat dessa religionernas dubbla ansikten, ambivalens och tvetydighet, är James W Jones, professor i både religion och klinisk psykologi i New Jersey, USA. Hans bok Terror and Transformation. The Ambiguity of Religion in Psychoanalytic Perspective (2002) inleds på följande sätt: ”Religion has been responsible for both horrific acts against humanity and some of humanity’s most sublime teachings and experiences”. Bokens frågeställning är hur detta är möjligt och det svar som ges inom det psykoanalytiska ramverket handlar om begreppet ’idealisation’. För att uttrycka det folkligt innebär det att man kramar ett värdefullt objekt så hårt att den möjliga transformerande kraften förvandlas till destruktiv fanatism. Teologiskt uttryckt kan man säga att något som varit bärande i en religiös erfarenhet, till exempel en helig skrift eller en person, blir en avgud, ett föremål för hängiven dyrkan. Ur denna dyrkan framväxer en svart-vit världsbild och skarpa fiendebilder av ’den andre’. Jones’ framställning mynnar i frågeställningen om det finns en religion utan denna ’idealisering’. Jag återkommer till detta i slutet av min essä som bygger på antagandet att det är nödvändigt att skilja på ”god religion” och ”dålig religion” och att vi behöver religionens kreativa och transformativa, för att tala med Jones, möjligheter i om möjligheter , för människan och allt annat levande 9 religion som möjlighet det gemensamma hanterandet av den framtida miljö- och överlevnadskrisen. Jag ska uppehålla mig särskilt vid tre exempel på områden där jag tror att religionstraditionerna bär på möjligheter för framtiden. Det handlar först om icke-materiella värden och kapacitet för gemenskapsbyggande, vidare om förhållandet till naturen och slutligen om icke-våldet och den rättfärdiga freden. Verklighetsbilderna är dock aldrig entydiga. Jag kommer därför inom samtliga tre exempel att problematisera och villkora de möjligheter som jag menar föreligger. Med detta menar jag att religionstraditionerna, för att de möjliga bidragen till planetens och mänsklighetens överlevnad verkligen ska vara verkningsfulla, behöver inta en självkritisk och i många avseenden omprövande attityd till vissa drag och tendenser inom den egna traditionen. RELIGIONENS GEMENSAMHETSBYGGANDE Först om religionernas icke-materiella värden och deras kapacitet för gemenskapsbyggande. Om den ekonomiska och sociala utvecklingen i ett globalt perspektiv drivs av materiella värden, av strävan efter vinst, av överläge i en konkurrenssituation, till en viss grad av vissa människors omätliga girighet, så är detta inte fallet med de olika religionstraditionerna. Snarare är det ett gemensamt drag inom dessa att de varnar för ett liv som bara inriktas på materiella mål, som bara låter sig styras av materiella drivkrafter. Girighet är dessutom en ”dödssynd”. Religionerna är förvisso inte ensamma om denna icke-materiella inriktning. Den delas av många rörelser inom inte minst det så kallade civilsamhället. Men om vi upplever det som det minsta problematiskt att ekonomiska mål har en tendens att bli överordnade alla andra mål vid valet av framtidsvägar, så finns det all anledning att gå i dialog med sammanhang som gör andra bedömningar och prioriteringar och som drivs av annat än vinstbehov och vinstbegär. Då finns det religiösa livets många organisationer och sammanhang med bland de möjliga bidragsgivarna till den möjligheternas geografi som vi här försöker teckna. Kärlek, barmhärtighet, medkänsla, rättfärdighet och rättvisa hör till det religiösa livets grundord. En medveten relation till Gud, helheten, den grundläggande enheten i tillvaron, Alltet, förväntas leda till en kärleksfull grundhållning gentemot medmänniskan, och att avstå för medmänniskans bästa är en religiös dygd i alla religionssammanhang. Allt vad vi vill att andra människor ska göra mot oss, det ska vi också göra mot dem. Utsätt inte andra för det som du själv inte vill bli utsatt för. De språkliga varianterna kan vara många men temat är hela tiden detsamma, ett fullvärdigt liv är inte ett egoistiskt liv, ett liv i isolerat självförverkligande och i konkurrens med andra människor. Livets mening är liv i gemenskap. Det man själv har bör man dela med andra. Det gäller såväl materiella tillgångar som djupare insikter i livets hemligheter. Att livets främsta ändamål inte är koncentrerat till den egna personen i de religiösa tra- 10 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet ditionerna utan har medmänniskan och omgivningen mera i fokus leder också till att det finns en kapacitet för gemenskapsbyggande inom religionerna. Som exempel kan nämnas communiobegreppet i den kristna traditionen som vittnar om detta (communio är latin och betyder gemenskap och delaktighet, både lokalt och universellt – jämför vårt kommun), ubuntu i afrikansk livsförståelse (ubuntu är ett afrikanskt ord som handlar om mänsklighetens familjesammanhållning, att jag som person finns till därför att du finns till, en slags afrikansk motsvarighet till Martin Bubers jag-du-filosofi), umma i muslimsk tradition (umma var församlingen kring Muhammed i Medina, i överförd betydelse också den världsvida muslimska gemenskapen) sangha inom buddhismen (sangha är buddhistiska munkars och nunnors gemenskap, men kan också betyda alla buddhisters världsvida gemenskap). I ett globalt och lokalt samhälle som hotas av fragmentisering och atomisering på grund av en långt driven individualisering manifesterad i konsumtionssamhället bör denna kapacitet för gemenskapsbyggande uppmärksammas och tillgängliggöras. RELIGIONENS INDELNING I VI OCH DOM Ingen verklighet där människor är inblandade är vit eller svart. Det gäller i sanning också religionernas värld. Där vi kan se möjligheter ser vi också begränsningar som måste hanteras och utmanas för att möjligheterna ska bli fruktbara och leda till verkliga förändringar. Själva poängen med argumentationen i denna essä är just detta att gräva djupare, att motverka ytliga bedömningar utifrån en svart-vit mental karta och locka fram ett mera kreativtkonstruktivt förhållningssätt inför den mångfaldsföreteelse vi kallar religion. En kritisk granskning av religionernas icke-materiella värden och gemenskapsbyggande förmåga fokuserar dels på de ”nyttoaspekter” och den ”marknadsanpassning” som åtföljer religionernas framträdandeformer, dels det religiösa livets tendens att indela människor i vi och de. Det förra ledet i den kritiska granskningen, ”nyttan” och ”marknadsanpassningen”, har jag utvecklat i en artikel i Jorden vi ärvde – om klimat, konsumtion och livsval (Red. Erika Dahlén. Ordfront 2008) under rubriken ”Är Gud till salu?” En utgångspunkt i mitt resonemang är frågan om religion måste löna sig, om det ska vara nytta med religion som en utgångspunkt för våra livsval. Jag argumenterar för att religion är ”marknadsbefriat område” men att den alltid samtidigt tycks vara åtföljd av lönsamhetstänkande. Detta drag är synnerligen förstärkt i dagens konsumtionskultur med starka konkurrensdrag. Till de resonemang som jag för i den åberopade artikeln kan läggas den samhällsutveckling som följer på ett alltmer genomsyrat marknadstänkande också i den politiska världen. När välfärdsfrågorna kring vård, skola och omsorg bjuds ut på entreprenad bland civilsamhällets organisationer i Europa, och bland dem är kristna kyrkor och andra religiösa samfund stora aktörer, så blir det frågan om nyttan och mervärdet med just den kyrkliga eller religiösa organisationsformen som fäller avgörandet. Anslagskrav, anbudssökande och utvärderings- om möjligheter , för människan och allt annat levande 11 religion som möjlighet former framtvingar eller utvecklar ett latent ”marknadstänkande” som skymmer eller fördunklar det bidrag religionernas företrädare och organisationer skulle kunna ge utifrån de icke-materiella utgångspunkterna. Religiös tillhörighet är en kraftfull identitetsmarkör. Även om få eller inga konflikter har ursprungliga religiösa orsaker blir de religiösa tillhörigheterna ofta väldigt snabbt en del av pågående konflikter. Exemplen är många, och det torde vara svårt att finna exempel på konflikter där religion helt lyser med sin frånvaro. Detta beror främst på att konflikter i dagens värld sällan är mellan nationer utan pågår inom en och samma nation. Sociala och politiska spänningar och obalanser leder till konflikter mellan olika grupper som i sin tur ofta har olika religiös tillhörighet. Religionens gemenskapsbyggande kapacitet blir därvid utnyttjad som en sammansvetsande faktor gentemot ”de andra”. Men djupare ner i religionstraditionerna, inte minst i deras mystiska strömningar, finns erfarenheterna av mänsklighetens enhet och samhörighet och allas delaktighet i varandras liv. Ett övervinnande av ett alltför enkelspårigt religiöst legitimerande av varje ”vi och dom”-tänkande skulle göra den här planeten mera bebolig och generös gentemot en mänsklighet som måste finna sin enhet och samhörighet för att överleva. Inom de flesta trostraditioner pågår en intensiv debatt mellan en exklusivistisk och en inklusivistisk tolkning av traditionen ifråga. En inklusivistisk tolkning av religion som försvårar eller helst omöjliggör förenklade identitetsbyggen som hämtar sin kraft ur ett religiöst legitimerat ”vi och dom”-tänkande är en viktig del av möjligheternas geografi. KRISTENDOMENS SKAPELSESYN Det andra fältet jag vill beträda i utforskandet av temat ”Religion som möjlighet” gäller människans relation till naturen. Enkelt uttryck kan den ekologiska krisen förstås som orsakad av människan själv, av hennes destruktiva förhållningssätt gentemot den natur hon själv är en del av. På vilket sätt kan de religiösa trostraditionerna bidra till ett förändrat förhållningssätt gentemot naturen, på religiös språk skapelsen? En fruktbar utgångspunkt för frågeställningen kan vara den artikel Lynn White, professor i medeltidshistoria vid olika universitet i USA, publicerade i tidskriften Science 1967 och som startade en fortfarande pågående debatt om framför allt kristendomens roll i den ekologiska krisen. Artikeln kallades ”The Historical Roots of Our Ecological Crises” och White lokaliserade dessa historiska rötter till den västerländska medeltida kristendomen. Bakgrunden är den bibliska judisk-kristna skapelsesynen där människan tillerkänns herravälde över naturen och där en skarp dualism mellan människan och resten av skapelsen grundas. Whites forskningsinriktning handlade mycket om den västerländska vetenskapliga och teknologiska utvecklingen, och hans slutsats är alltså att både den lysande västerländska vetenskapliga och teknologiska landvinningarna som dess destruktiva konsekvenser inte 12 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet kan förstås utan den medeltida kristendomens vägval. Till detta kan väl adderas att den västerländska kristendomens vägval inte kan förstås utan mötet med den arabiska och muslimska vetenskapliga kulturen under slutet av första millenniet enligt vår tideräkning. Den efterföljande debatten kring Whites artikel kom mest att handla om religionens, främst kristendomens, roll i orsakandet av den nutida ekologiska krisen, inte så mycket om dess samtidiga ansvar för den vetenskapliga och tekniska utvecklingen just där kristendomen ”frigjorde” människan från hennes relation till naturen. Whites omdöme om den medeltida västerländska kristendomen är, att det är den mest antropocentriska religionsform som världen någonsin skådat. Samtidigt pekar han på att det fanns andra former av kristendomsförståelse som inte alls hade samma antropocentriska framtoning. I den östliga delen av kristenheten var människans förhållningssätt till naturen annorlunda, hon såg sig själv som en del av naturen. I öst mediterar helgonen, i väst handlar de, sammanfattade White skillnaden mellan öst och väst. Men också inom den västerländska kristendomen fanns undantag, främst bland dem den helige Franciscus under början av 1200-talet. Hans hållning var både revolutionär och heretisk i förhållande till rådande teologiska trender. Han betraktade människan som delaktig i livets väv och såg allt levande som ”bröder och systrar”, ett synsätt som skulle blockerat människans hänsynslösa rovdrift på resten av skapelsen. Den helige Franciskus utnämns av Lynn White till den ekologiska rörelsens skyddshelgon, och han menar att det inte räcker att konstatera att vi inte är kristna längre utan sekulariserade. Även den sekulariserade västerländska människans rötter är bestämda av den medeltida kristendomen, och kan, enligt White, endast befrias från sitt arv genom att kristendomen gör upp med sitt antropocentriska och därmed exploateringstillåtande förflutna. Teknik och vetenskap kan inte rädda oss från den ekologiska krisen, menar White, utan det krävs en förändring i den andliga basen. RELIGIONERNAS RELATION TILL NATUREN Jag har uppehållit mig så länge vid Lynn Whites artikel från 1967 därför att den kommit att bli en utgångspunkt för ett slags paradigmskifte i kristen skapelseteologisk reflexion. Artikeln uppmärksammar att ingen trostradition är enhetlig. Det finns många olika tolkningar och förhållningssätt sida vid sida inom samma trostradition. Detta leder vidare till den hermeneutiska slutsatsen att vi väljer stöd för vår argumentation i vår tradition. Vi har ett ansvar för vad vi väljer och kan inte på ett förenklat sätt hänvisa till att tron och trostraditionen tvingar oss att välja och leva på ett visst sätt. Vidare diskuterar Lynn White olika religioners förhållningssätt och hur de olika religionstraditionerna kan befrukta och stimulera varandra. Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955) var jesuitpater och paleontolog och en av om möjligheter , för människan och allt annat levande 13 religion som möjlighet teologihistoriens märkligaste personligheter. Han förenade sin övertygelse om evolutionen med en kosmisk kristen mystisk vision om också en andlig evolution i riktning mot Punkt Omega – Gud. Fenomenet människan lever i en gudomlig miljö som hon delar med allt och alla, både andra människor, allt icke-mänskligt liv och materien. Helt följdriktigt har han blivit en inspirationskälla för många som verkar för fred mellan människa och natur i en evolutionär tidsålder. Mary Evelyn Tucker, som är en av dem som inspirerats av Teilhard de Chardin, är professor i religion och miljö vid Yale University, USA, och kanske den mest kunniga personen i världen när det gäller religionernas ekologiska potential. Hon har ägnat decennier åt studier av de olika världsreligionernas syn på skapelse, natur och ekologi. Under slutet av 1990-talet organiserade hon tillsammans med maken John Grim utifrån Center for the Study of World Religions vid Harvard en lång rad konferenser som systematiskt behandlade alla de stora världsreligionerna och deras förhållningssätt inför naturen och miljön. Det gällde judendom, kristendom, islam, hinduism, jainism, buddhism, taoism, konfucianism, shinto och ursprungsbefolkningarnas religioner. Materialet från samtliga tio konferenser finns tryckta och tillgängliga och en guldgruva för den som vill studera de olika religionstraditioners möjligheter att bidra till lösningen av den ekologiska krisen. Vid studiet av religionstraditionerna fokuseras både problem och möjligheter. En missstankens hermeneutik tillämpas för att komma bakom schabloniserade tolkningar som oftast bygger på blindhet för den mångfald som föreligger inom alla traditioner. Alla traditioner bär på såväl problem som möjligheter, men ingen ensam tradition/ världsreligion kan bära den potential som religionerna tillsammans har. Samtidigt måste religionstraditionerna utsätta sig för en ny tids utmaningar och låta sig transformeras utifrån de krav ett nytt kosmologiskt och ekologiskt medvetande ställer. När Mary Evelyn Tucker sammanfattar de bidrag som religionstraditionerna kan ge till det gemensamma och tvärvetenskapliga arbetet att möta hoten mot klimat och långsiktig överlevnad, så gör hon det så här: ”Of particular relevance here are the concerns of reverence for the Earth, respect for other species, responsibility to the welfare of future generations, restraint in the consumption of resources, and redistribution of goods and services more equitably.” Förundran inför jorden och dess evolutionära historia, respekt för andra arter, ansvarstagande för kommande generationers välfärd, återhållsamhet med avseende på konsumtion samt rättvis fördelning av varor och tjänster mellan människor, är alltså hennes beskrivning av religionstraditionernas bidrag. Hon ser dessa bidrag inte som något exklusivt som religionerna är ensamma om. Men deras möjliga bidrag, menar hon, är oundgängligt om framtiden ska räddas. I slutet av november 2008 hölls ett interreligiöst möte i Uppsala med Svenska kyrkan som inbjudare och värd, Uppsala Interfaith Climate Summit. I förberedelsearbetet var Mary 14 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet Evelyn Tuckers arbete av stor betydelse. Samtliga större trostraditioner bidrog med inspiration till förändring och förnyelse av människans relation till naturen. Vid mötet undertecknades ett manifest av representanter för de olika trostraditionerna med uppmaningar till världens regeringar inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009. Världen förväntar sig kraftfulla insatser för att det överhängande hotet mot klimatet ska kunna avvärjas. Men religionernas representanter talade också om det gemensamma ansvaret som förvaltare av planeten Jorden och åtog sig ett ansvar för möjliggörandet av förändrade livsstils- och konsumtionsmönster genom att möta en rädslans kultur med en hoppets kultur. Genom att levandegöra de grundläggande principerna rättvisa, solidaritet och medkänsla, vill man möta framtidens utmaningar som världsmedborgare med ansvar för helheten och inte som representanter för partikulära intressen. FEMINISTTEOLOGISKA TOLKNINGAR AV SKAPELSEBERÄTTELSEN Vid en analys av religionstraditionernas ”balanskonto” går det inte att bortse från en mäktig post på minussidan, nämligen deras patriarkala historia och struktur. Det tycks som om kopplingen mellan religion och patriarkat är omedelbar och nödvändig. Vägen till kvinnans frigörelse inom en religiös patriarkal tradition tycks gå via sekularisering i betydelse maktförlust i samhället eller åtminstone via kraftiga omvärldsutmaningar. I den kristna teologihistorien är det också feministteologer som pekat på den nära kopplingen mellan den manliga dominansen och den antropocentriska och gentemot naturen aggressiva framtoning kristendomen som tradition haft genom historien. Manliga behov att utöva makt har lett till de val av herraväldestolkningar som kan finna ett stöd i den första bibliska skapelseberättelsen. Därmed har man ju samtidigt valt bort de alternativa tolkningar som fokuserar partnerskap, förvaltarskap, omsorg och omhändertagande, som exempelvis den andra av bibelns skapelseberättelser framhäver. Makt förkväver mångfald och kräver likriktning. Därför behövs nya perspektiv och utgångspunkter för att kunna slita sig loss till synes självklara eller nödvändiga tolkningar av exempelvis människans relation till naturen. Dessa nya perspektiv och annorlunda utgångspunkter har många feministteologer representerat. De har visat på nedtystade stråk i traditionen som inte motsvarat den traditionella patriarkala tolkningen. De har lyft fram mångfalden, visat på den gemensamma visdom som kan återfinnas inom skilda religionstraditioner och varit beredda att lyssna och lära också över gränser. Gudsbilderna har förändrats från makt- och våldmetaforer till relations- och kärleksmetaforer. Tankebanorna har rört sig från transcendenta utifrånperspektiv till immanenta inifrånperspektiv. Förståelsen av människans del i allt skapat och beroende av allt liv och hela kosmos har förändrats och möjliggjort en miljöteologisk och ekoteologisk nyansats på feministteologisk grund. Långsamt håller de senaste decenniernas teologiska landvinningar på att sprida sig och sakta om möjligheter , för människan och allt annat levande 15 religion som möjlighet underminera åtminstone delar av kristendomens patriarkala byggnad. Det finns motsvarigheter, om än i mindre iögonfallande omfattning, inom andra religionstraditioner. FREDSGUD OCH KRIGSGUD I den hebreiska Bibeln, de kristnas Gamla testamente, beskriver en profetröst från 700-talet före vår tideräkning vad det innebär att ”vandra i Herrens ljus”, dvs leva som Gud vill. ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.”(Jesaja 2:4) ”Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten.” (Jesaja 11:6-9) ”Kunskap om Herren”, kännedom om Guds vilja, betyder i dessa texter fred och försoning mellan allt levande. Samtidigt har den våldsamma gudsbilden i den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet lyfts fram i en lång rad böcker under de senaste åren. Som exempel kan nämnas Karen Armstrongs A History of God (1993), Jack Miles God – A Biography (1995) och Jonas Gardells Om Gud (2003). En rad texter lyfts fram där Gud framställs som en krigargud som uppdrar åt sitt egendomsfolk att förgöra fienderna på ett grymt och urskillningslöst sätt. Ett exempel är Guds befallning till Josua vid erövringen av det utlovade landet att förinta de folk som redan bodde i landet, kananeer, amoreer, hettiter, perisseer, jevuseer och hiveer. ”Herren sade till Josua: ’Var inte rädd för dem! I morgon vid den här tiden låter jag dem alla ligga dräpta av israeliterna. Du skall skära hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar’. Människorna högg de ner tills de utrotat alla. De lät ingen förbli vid liv. De befallningar som Herren hade gett sin tjänare Mose, dem hade Mose gett Josua, och dem lydde Josua. Han försummade inte något av det som Herren hade befallt Mose” (Josua 11:1-15). Hur är det möjligt att samma religionstradition kan härbärgera så motsägelsefulla tendenser? Till ”det som Herren hade befallt Mose” hörde ju också ”Du skall inte dräpa” (Andra Moseboken 20:13). Kanske ställer vi frågan fel? Kanske ska vi se våldet som det naturliga inslaget när olika folk och stammar, med sina gudsföreställningar, kämpar om utrymme och överlevnad? Kanske ska vi mera förundras över att det finns röster inom alla dessa religiösa trostraditioner som ser det destruktiva i våldet och fred och icke-våld som mänsklighetens överlevnadsväg framåt? ICKE-VÅLD Mohandas (Mahatma) Gandhi (1869-1948) är portalfiguren till den nutida freds- och ickevåldshistorien. Han hörde hemma inom den hinduiska breda religionstraditionen och med 16 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet sitt non-violence levandegjorde han ahimsa som ordagrant betyder att undvika att skada andra. ”Jag motsätter mig våld därför att när det verkar göra gott, så är det goda kortvarigt. Den onda som våld skapar är däremot permanent” sa Gandhi. Hinduismen anses som världens äldsta religion och ahimsa som en grundläggande tanke från tidernas begynnelse. Den mest radikala form av ahimsa praktiseras inom jainismen, där anhängarna i allt försöker undvika att tillfoga något levande skada. Buddhismen, traditionerna som utgår från Buddhas lära (Siddharta Gautama ca 563 – 483 fvt), lär att tillvaron är lidande orsakat av den mänskliga livstörsten. Den åttafaldiga vägen anger hur människan kan hantera livstörsten så att befrielse kan inträda. Icke-våld är en viktig del av denna väg till befrielse, och att bidra till fred och icke-våld förutsätter en inre mental frid och fred. Buddhismen är kanske den religionstradition som varit mest delaktig i skapandet av fred och icke-våld, dagens våldsamma erfarenheter från Sri Lanka, Burma och Thailand till trots. Under Vietnamkriget (1961-1975) blev buddhistmunkar världsberömda för sina protester mot kriget som i vissa fall innebar att de brände sig själva. Taoismen, traditioner från Lao Tzu (500-talet fvt), handlar om att finna naturens egen ordning och infoga sig i tillvarons motsatser (yin-yang). Grundhållningen är icke-handling och därför icke-våld eftersom våld innebär aktivitet. Konfucianismen, traditioner från Konfucius (500-talet fvt), fokuserar en universell moralisk ordning som bygger på harmoni i relationerna mellan samhällets olika nivåer. Detta innebär en negativ hållning gentemot krig och våld, eftersom detta stör harmonin i tillvaron. Inom konfucianismen återfinns en variant av den gyllene regeln i Nya testamentet (Matteus 7:12): ”Gör inte mot andra vad du själv inte vill att andra ska göra mot dig.” Judendomens bidrag till en fredlig värld representerades av de inledande profetorden från 700-talet fvt ur den hebreiska Bibeln, den del av Bibeln som de kristna kallar det gamla testamentet. Jesus såg sig som en fullföljare av denna profettradition, när han säger till sina efterföljare, att det skall älska sina fiender och vända den andra kinden till, när någon slår dem (Matt 5:38-48). Han säger också att den som tar till svärd ska förgås genom svärd (Matt 26:52), och i den tankeströmningen blev den kristna rörelsen pacifistiskt under tre hundra år. Det var först när kristendomen accepterades av statsmakten och så småningom blev statsreligion som förhållningssättet blev ett annat. Därmed växte behovet av en teologisk legitimering av krigshandlingar, och så utformades tankarna om det rättfärdiga kriget. Islam förknippas med ordet för fred på arabiska, SLM, och alla överförda betydelser har sin rot i detta begrepp. Inom den kristna traditionen har läran om det rättfärdiga kriget spelat en stor roll. Det var kyrkofadern Augustinus som först utvecklade den vid början av 400-talet och den store kyrkoteologen Thomas ab Aquino som fullbordade den på 1200-talet. Det är viktigt att minnas att den i första hand inte syftade till en legitimering av kriget utan till dess begräns- om möjligheter , för människan och allt annat levande 17 religion som möjlighet ning. Teorin har sex byggstenar: rättvis anledning, främst självförsvar, legitim regering, rätt intention, immunitet för civilbefolkningen, sista utvägen och slutligen proportionalitet mellan våldsinsatser, lidande och uppnåbara mål. Bland de stora kyrkotraditionerna kom den lära att få en nästan självklar plats i tänkandet, inte minst därför att de i västerlandet höll sig nära maktens centrum och fick sina perspektiv bestämda av detta. Därför var det också bland kyrkor i opposition mot majoritetstraditionerna som de så kallade fredskyrkorna växte fram. Mennoniterna (uppkallade efter grundaren Menno Simons, död 1561) uppstod som samfund under reformationstidevarvet i Holland och tillhör liksom Brödrakyrkan den baptistiska traditionen. Den senare uppstod under 1700-talet i Tyskland och finns nu främst i USA (Church of Brethren). Främst bland fredskyrkorna torde Vännernas Samfund, oftast kallade kväkarna, vara. Ursprunget är engelskt 1600-tal. Dessa tre fredskyrkor har haft ett inflytande långt utöver sin begränsade numerär, inte minst därför att enskilda inom samtliga stora kyrkotraditioner låtit sig inspireras av deras kompromisslösa pacifism. Många betydelsefulla fredsinitiativ under 1900-talet har haft de klassiska fredskyrkorna som upphov och drivkraft. 1900-talet inom kristenheten är ekumenikens århundrade. Ekumeniken, arbetet på den kristna kyrkans synliga enhet, kom från början att vara nära förbundet med fredsarbete av det enkla skälet att första världskriget bröt ut när tankarna på ett samordnat ekumeniskt arbete tog gestalt. I den första fasen handlade det främst om samverkan kyrkorna emellan för att åstadkomma fred mellan stater som alla betecknade sig som kristna. Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom spelade härvid en betydelsefull roll. Vid seklets mitt bildades Kyrkornas Världsråd för de protestantiska och ortodoxa kyrkorna, medan det andra Vatikankonciliet (1962-65) för den romerskt katolska kyrkan innebar en motsvarande förnyelse och kraftsamling. Fredsfrågan fanns tydligt på kyrkornas dagordning, och kopplingen fred och rättvisa var självklar i detta fredsengagemang. Psaltarpsalmens ord om att ”fred och rättvisa omfamnar varandra” (Psalt. 85:11) hade ljudit i gudstjänstrummen genom generationer, och när detta sammanhang blev ett grundläggande drag i modern fredsförståelse (Johan Galtung, Peter Wallensteen) så fanns det redan en djup jordmån för detta tänkande i den judisk-kristna traditionen. RELIGIÖSA KONFLIKTER En av arkitekterna bakom den s k Osloprocessen för fred mellan Israel och Palestina, tillika en av mottagarna av Nobels fredspris, Israels nuvarande president Shimon Peres, fick någon gång under processens början frågan vilken roll religionen och religiösa företrädare kunde spela i fredsprocessen. Han svar blev ”hopefully none at all!” Den fortsatta utvecklingen har visat hur oklok denna hållning var. Inte bara har fredsprocessen avstannat och konflikten förvärrats, av olika orsaker. Den religiösa tillhörigheten har blivit en allt betydelsefullare 18 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet identitetsmarkör enligt det vanliga mönstret att konflikter med ursprungligen icke-religiösa orsaker efter hand får en religiös färgning. Att utesluta religionen ur diskussionen är oftast att utesluta ”gräsrötterna”, människor på lokal nivå som lever i vardagen med erfarenhet av människor med annan religiös identifikation. Kanske är det en tydlig kommentar till Peres’ uttalande att de flesta organisationer som arbetat i konfliktområdet med att föra samman människor från de olika sidorna av konflikten haft religion som drivkraft och inspirationskälla. Christian Peacemaker Teams med rötter i de kristna fredskyrkorna har spelat en stor roll genom sin orädda närvaro också under konfliktens mest våldsamma skeden. Rabbis for Peace är en annan betydelsefull dialoginspiratör med bas i Israel. Det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI med förankring i Kyrkornas Världsråd är ett tredje exempel. En helt annan inställning har ambassadören Richard C. Holbrooke, för närvarande president Obamas särskilda sändebud till Afghanistan och med en lång diplomatisk karriär bakom sig med Dayton-avtalet efter Balkankrigen som en särskild framgång. Han skriver i ett förord till Peacemakers in Action. Profiles of Religion in Conflict Resolution (2007): ”if you are interested in peace in the twenty-first century, you cannot ignore religion”. Inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från det bosniska kriget där religionen kom att spela en katastrofalt destruktiv roll vill han peka på det positiva och kraftfulla bidrag till konfliktlösning som religiösa ledare kan lämna, ofta utan att hamna i rubrikerna. Drivna av sina religiösa traditioner verkar de för fred på båda sidor av en konflikt oftast långt innan politiker och diplomater engagerat sig i konflikterna. De står för inifrånperspektiv och har trovärdighet och legitimitet på ett sätt som diplomater, politiker och andra ”spårett”-aktörer inte har, menar han. Det bör kanske observeras att Holbrooke själv betecknar sig som icke-religiös även om han har en judisk bakgrund. Holbrooke hänvisar här till det vid konfliktlösning vanliga språkbruket att skilja på ”spår-ett”-diplomati och ”spår-två”-diplomati, där det förra begreppet handlar om officiella statliga eller mellanstatliga instanser som kan utöva påtryckning genom makt, ”piska och morot”-diplomati. Holbrookes egen karriär hör hemma inom detta fält. ”Spår-två”diplomatin saknar däremot makt och kan bara utöva inflytande utifrån en moralisk, kulturell och intellektuell agenda, där det handlar om att få parterna i konflikten att inse fördelarna med fred framför konflikt. Inom ”spår-två”-diplomatin utgör religionernas organisationer och företrädare en betydelsefull del, kanske den mest framträdande. Ibland talar man också om en ”spår-tre”-diplomati som handlar om aktörer på gräsrotsnivå som söker skapa sammanhang för dialog och samverkan utifrån gemensamma värden som överbryggar de konfliktförstärkande värdena, till exempel religionsskillnader. Bakom Peacemakers in Action står Tanenbaum Center for Interreligious Understanding. Organisationen har fått sitt namn efter den judiske rabbinen Marc H. Tanenbaum och bildades efter dennes död 1992 för att verka i hans anda för social rättvisa och interreligiös om möjligheter , för människan och allt annat levande 19 religion som möjlighet förståelse och samverkan. Man har velat ur anonymiteten lyfta fram enskilda religiösa personligheter som på många olika sätt verkar i fredens tjänst, dels för att ge dem ett skydd genom internationell uppmärksamhet, dels för att låta deras exempel tjäna som inspiration till andra. Genom att redogöra för 16 olika personers freds- och försoningsarbete i 12 olika konfliktsammanhang (El Salvador, Nordirland, Bosnien, Kosovo, Eritrea/Etiopien, Sudan, Sydafrika, Nigeria, Sierra Leone, Israel/Palestina, Afghanistan och Västra Papua/Indonesien), vill Tanenbaum Center genom publikationen också ge konturerna till en fredsstrategi som bygger på religiöst engagerade personers erfarenheter i fredsarbete. De allmänna slutsatserna i Peacemakers in Action är följande: Religion orsakar inte våldsamma konflikter men kan bidra, särskilt i extremistiska varianter, till en konflikts utveckling. Religion är inte bara en källa till konflikt men också en källa till fred. Religionen (”proper religion”) föredrar icke-våld som medel och förenar fred med rättvisa. Religion som verkar för fred och rättvisa med icke-våld drar ofta på sig fientlighet och våldsamma reaktioner, och svaret på detta våld är oftast fortsatt icke-våld och personligt risktagande. I det religiöst inspirerade fredsarbetet har orättvisor som drabbar kvinnor blivit uppenbara men också de särskilda resurser i fredsarbetet som kvinnor utgör. Slutligen konstateras att synen på pacifism och ett nödvändigt bruk av våld i vissa lägen är kluven och förblir ett moraliskt dilemma. Det finns en mångfald av olika religionsmotiverade organisationer och rörelser som likt Tanenbaum Center for Interreligious Understanding verkar för fred genom religionsdialog, rättvisearbete, värnande om de mänskliga rättigheterna och utvecklingssamarbete. Den säkerligen bredaste förankringen har World Conference of Religions for Peace (WCRP), som bildades i Kyoto, Japan, 1970 och höll sin åttonde generalförsamling också i Kyoto 2006. Cirka 800 religiösa ledare representerande världens alla religionstraditioner från hundra länder var närvarande i en bred koalition mot krig, våld, orättvisa, sjukdom och fattigdom. WCRP arbetar i nära anslutning till FN-organisationen och har som fredsstrategisk betoning ”delad säkerhet” vilket anger inriktning mot medling, utbildning och fredskulturbyggande. RELIGION SOM MÖJLIGHET Mitt tema är religion som möjlighet inom ramen för det större perspektivet av en möjligheternas geografi. Jag argumenterar för att det förhållandet att religion idag ofta förknippas med våld och brist på tolerans inte ska hindra oss från att se också de möjligheter som döljer sig inom religionstraditionerna och i ett växande samspel mellan dem. Vi måste skärpa vår blick så att vi kan se djupare och bortom enkla svart-vita schabloner. Skälet till detta är inte bara att detta skulle vara mera rättvisande gentemot traditionernas mångfald. Det kan också vara så att mänsklighetens överlevnad är beroende av att några av de grundläggande visdomsin- 20 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet sikter som dessa religionstraditioner härbärgerar blir vägledande i framtida vägval. Inledningsvis påminde jag om mångfalden inom alla religionstraditioner. Nu vill jag påminna om att varje människa är mer än en identitet. Detta betyder att en s k religiös människa inte bara har en religiös identitet. Denna är en del av en rad andra identiteter som nära relationer, föräldraskap, yrkesidentitet, nationalitet, olika intressen. Det är just detta förhållandet som kan överbrygga spänningar som uppstår mellan människor när en isolerad identitet, t ex den religiösa, ensam hamnar i fokus. Ett belysande exempel utgör Parents’ Circle i Israel/Palestina där föräldrar som förlorat sina barn i den våldsamma konflikten möts över nations- och religionsgränser, därför att identiteten som förälder tar över och överbryggar de motsättningar som andra identiteter skulle framhäva. Både fundamentalistiskt religiösa och religionskritiker hävdar ofta att för en sant religiös människa gäller endast en identitet, den religiösa. Alla andra förhållningssätt betraktas som svekfulla, anpassliga eller halvljumma. På denna punkt tycks det råda en samsyn mellan religiös fundamentalism och radikal ateistisk religionskritik. Men det kan också vara så, att det finns drag inom en religionstradition som bejakar eller till och med uppmuntrar en relativisering av de religiösa formernas plats i en religiös människas liv. På denna punkt vill jag åter anknyta till den framställning av James W Jones som jag hänvisade till i min inledning, Terror and Transformation. The Ambiguity of Religion in Psychoanalytic Perspective (2002). Det som utmärker en religiös tradition när den leder till våld, oförsonlighet och terrorhandlingar är att den ”idealiserar”, den gör religiösa former absoluta. Samtidigt hämtas mycken kraft och engagemang ur en sådan idealisering. Med dagens populära språkbruk skulle vi kanske kunna tala om en absolut fokusering. Men fördelarna till trots argumenterar Jones för en ”av-idealiserad” religion, och han menar att argumenten för detta inte behöver sökas utanför religionstraditionerna utan utgör en integrerad del av dessa. Jones ger många exempel på denna ”religionskritiska” dimension inom religionerna själva. ”Om du möter Buddha på vägen, döda honom” är ett ofta citerat zen-uttalande. De hebreiska profeterna lämnar många exempel: ”Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem…” (Amos 5:21-22) Hos Jeremia läser vi: ”Lita inte på lögner som ’Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.’” Jesus uttalade att sabbaten blev gjord för människans skull och inte tvärtom (Mark. 2:27) och tolkningen att religionen är till för människans skull och inte människan för religionens skull ligger nära till hands. Men Jones pekar framför allt på den mystikens via negativa som föreligger inom religionstraditionerna och som innebär att alla yttre former inför Gud – det stora Mysteriet – måste relativiseras och bringas till tystnad. Erfarenhet av tomhet, Guds tystnad och själens mörka natt ingår som ett grundelement i gudstron. Utan tvivel ingen tro. Utifrån det här perspektivet utgör alltså ”idealiseringen” inte ett högre mått av tro utan snarare ett förvridet perspektiv. om möjligheter , för människan och allt annat levande 21 religion som möjlighet Slutsatsen blir alltså att vi måste lära oss att tolka, se skillnader, värdera och försöka förstå värdet också av det som inte kommer från de tillvarons stråk där vi kan känna oss mest hemma. Det är vad som växer på livets olika åkrar som bör vara avgörande. Jag ger slutordet till profeten Jeremia, som jag citerade tidigare när det gällde den religiösa religionskritiken. Han fortsätter efter det citerade avsnittet om ”templet”: ”Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er” (Jer. :5-7). 22 om möjligheter , för människan och allt annat levande religion som möjlighet om möjligheter , för människan och allt annat levande 23 Möjligheter för nationalekonomin, möjligheter för hushållet RICHARD SWEDBERG Richard Swedberg är sociolog, född 1948 i Stockholm, och har varit verksam vid Stockholms Universitet. Sedan 2002 är han professor i Sociologi vid Cornell University, USA. Inom sin forskning har han speciellt intresserat sig för ekonomisk sociologi. I det här bidraget ger han exempel på hushållandets historia, från klassisk till modern tid, och diskuterar möjligheterna för en ekonomisk teori mer anpassad till de ekologiska villkor människan lever under. möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet INLEDNING Det vanligaste sättet att beskriva samhällsekonomi idag är i marknadstermer.1 Marknaden är enligt den allmänna uppfattningen central för modern ekonomi och förstås bäst med hjälp av nationalekonomin. Den moderna nationalekonomin är också den mest prestigefyllda av alla samhällsvetenskaper, och den förespråkar ett perspektiv som baseras på formell modellering och ser aktörerna som agerande i en omgivning med knappa resurser för att maximera sin nytta. Detta sätt att presentera ekonomiskt liv har ett starkt grepp om dagens föreställningsvärld, inte bara i den akademiska världen. Men det finns också andra sätt att se på ekonomiskt liv. I denna studie kommer jag att hävda att ekonomiska frågor också kan betraktas från ett mycket annorlunda perspektiv: hushållets. Som jag kommer att visa var detta det förhärskande sättet att se på ekonomin, innan marknaden blev en betydande ekonomisk institution och centrum för ekonomiskt tänkande. Produktion, distribution och varuutbyte – de tre centrala processerna i ekonomiskt liv enligt den moderna nationalekonomin – sköttes samtliga tidigare av hushållet. När man idag använder termen hushåll, brukar man tänka på en familj, eller, om man har samhällsvetenskaplig bakgrund, på ett litet antal personer med gemensam bostad och konsumtion (t.ex. Bender 1976). I den här texten kommer jag däremot att använda termen hushåll i en vidsträcktare mening, som en avgränsad institution som varierar i storlek och som har en betydande ekonomisk dimension. Jag vill påstå att vi på så sätt bättre kan förstå vilken roll hushållet spelade i det ekonomiska livet förr i tiden. Jag kommer också att påstå att det bara är genom att utgå från detta bredare perspektiv som vi även idag kan få hjälp att förstå det ekonomiska livet bättre – och kanske få ett bättre grepp om de ekonomiska möjligheter som ligger inom räckhåll för oss. Texten har följande disposition. I dess första hälft ger jag utförliga exempel på olika typer av hushåll genom historien och presenterar de olika sätt man uppfattat dessa på. Som läsaren kommer att se har hushållet många gånger stimulerat den ekonomiska fantasin och gett upphov till en mängd intressanta, men till stor del bortglömda teorier. Det kommer också att efter hand att visa sig att det historiskt sett finns goda skäl att betrakta hushållet som en egen avgränsad institution, inte enbart begränsad till kärnfamiljen. I andra delen försöker jag utforska de nya möjligheter att se på ekonomi som öppnar sig när vi använder termen hushåll i bred institutionell bemärkelse och bygger vidare på de teorier som den har inspirerat till genom historien. Här inställer sig många frågor som det är svårt att ge definitiva svar på men som inbjuder till fortsatt diskussion. Är det möjligt att 1. Jag tackar Mabel Berezib för viktiga kommentarer och förslag. Jag vill också tacka Kyle Siler och Keith Tribe, den senare för att han vänligen låtit mig ta del av hans ännu inte publicerade översättning av Del 1 av Max Webers Ekonomi och samhälle. om möjligheter , för människan och allt annat levande 25 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet skapa nya typer av hushåll och hur skulle de i så fall se ut? Kan de här nya typerna av hushåll ersätta marknaden som dominerande ekonomisk institution? Är det i så fall önskvärt? Vad skulle exempelvis hända med tillväxten om så blev fallet? Borde man kanske snarare försöka tänka sig nya ekonomiska institutioner med ingredienser från både hushållet och marknaden? Och hur är det med det patriarkaliska systemet och hushållet? Var det inte i hushållet som kvinnoförtrycket uppstod? Var det inte så att vissa hushåll i det förgångna hade slavar? Och har inte de försök som gjorts hittills att inrätta hushållsekonomier i stor skala i modern tid – från Sovjetunionen och framåt – slutat med att det uppstått nya former av förtryck? Det finns en mängd andra frågor som också bör diskuteras när man väl bestämt sig för hushållet som utgångspunkt för den ekonomiska analysen. HUSHÅLLET UNDER ANTIKEN Det som gör det intressant att inleda en diskussion om hushållet med att presentera och diskutera hushållet under antiken är att det var då det första försöket att formulera en ekonomisk vetenskap ägde rum, och den hade hushållet som modell. Många århundraden senare hade hushållet tryckts tillbaka av marknaden som övertagit mycket av produktionen. Adam Smith och Karl Marx har kanske inte så mycket gemensamt, men en sak var de överens om: marknaden var central för den nya typ av ekonomi som växte fram i Europa under senare delen av 1700-talet. Marknaden stod på liknande sätt i centrum för den nya typ av ekonomisk analys som utformades för att kunna förstå den nya ekonomin. När man skriver det ekonomiska tänkandets historia är det brukligt att börja med att hänvisa till två klassiska texter: Politiken av Aristoteles och Oeconomicus2 av Xenofon. Detta brukar följas av ett snabbt avfärdande av båda: Aristoteles på grund av hans negativa syn på marknaden, och Xenofon på grund av att han skrivit en långtråkig avhandling om jordbruk. Båda reaktionerna är lätta att förstå: Aristoteles ägnar inte mycket tid åt att analysera marknaden och han är i grunden negativ och Xenofons verk innehåller omständliga beskrivningar rörande sömnad, bästa tidpunkt för skörd och liknande som saknar intresse för dagens ekonomer. Om vi däremot tittar på analysen av hushållet (oikos) möter hos både Aristoteles och Xenofon en helt annan bild. Politiken, visar det sig, innehåller ett seriöst och genomarbetat försök att teoretisera hushållets roll och att fastställa dess roll i det grekiska samhället som helhet. Och Oeconomicus, visar det sig, innehåller en av de mest levande, skarpögda och kompletta beskrivningar av hushållet som står att uppbringa i den klassiska litteraturen. 2. Xenofons verk är översatt från grekiskan till svenska av Sture Linnér 2004 Ledarskap/Oeconomicus, Övers. anm. 26 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Aristoteles berör hushållet på flera ställen i sitt verk men Bok I i Politiken (Aristoteles 1946:138) är viktigast. Nyckelavsnittet heter ”Teorin om hushållet”, och denna titel passar bra eftersom det viktigaste i denna del av verket är att Aristoteles här utvecklar en meningsfull teori om hushållet. Hans ansats kan beskrivas på följande sätt. Först definierar han vad ett hushåll är och vad dess övergripande mål består i. Sedan kontrasterar han detta på några punkter med förvärvskonsten eller som vi skulle säga idag, konsten att tjäna pengar eller göra vinst.3 Något av det mest betydelsefulla Aristoteles har bidragit med är att han tidigt skapade en typologi för olika ekonomiska aktiviteter. Dessa är av två slag: aktiviteter relaterade till hushållningskonsten (oeconomic) och aktiviteter relaterade till förvärvskonsten (krematism). Detta motsatspar kan tyckas vara en förenkling, men det togs sedermera upp och vidareutvecklades av ett antal ekonomer och socialteoretiker, inklusive Marx och Weber. Det utgör kort sagt ett hållbart och användbart sätt att klassificera ekonomiska aktiviteter. Ett hushåll beskrivs av Aristoteles som en stor lantegendom som drivs av en fri man som också har överinseende över sin frus, sina barns, sina husdjurs och slavars aktiviteter. Aristoteles var väl medveten om att andra levnadsformer än jordbruk var möjliga (till exempel nomader och jägare). Han diskuterar emellertid inte några andra sätt särskilt ingående. Han beskriver inte heller som Xenofon vilka metoder som krävs för olika slags grödor. Istället fokuserar Aristoteles på det som vi idag skulle kalla hushållets sociala struktur. Ett hushåll är enligt Politiken uppbyggt kring tre sorters relationer: först och främst relationen mellan herren och hans slavar, därefter relationen mellan herren och hans hustru och slutligen relationen mellan föräldrarna och deras barn. Den normativa strukturen för var och en av dessa relationer är noggrant beskriven. Hushållet har också en central roll att spela i ett större politiskt samhälle (polis) vars mål är autarki eller oberoende. Aristoteles säger uttryckligen att polis inte ska betraktas som ett stort hushåll och skälet till detta är att samtliga medborgare i polis är fria män, vilket inte stämmer in på medlemmarna i ett hushåll. Hushållningskonsten skiljer sig från förvärvskonsten på flera viktiga sätt – användningen av varor, behovsstrukturerna och målen. I ett hushåll värderas ett föremål utifrån dess praktiska användbarhet men när ett föremål förvärvas är dess enda användning däremot utbyte. Marx skulle sedermera kalla det förra för bruksvärde och det senare bytesvärde. Han skulle också som Aristoteles hävda att det goda samhället endast kan byggas med bruksvärdet som fundament. I ett hushåll har människors behov tydliga gränser, medan behoven att förvärva egen- 3. Det moderna ordet ”ekonomi” härrör från grekiskans oikos (hushåll) och nem (att reglera, förvalta, organisera; Jfr t.ex. Finley 1973:17). om möjligheter , för människan och allt annat levande 27 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet dom är obegränsade. Benägenheten att alltid vilja ha mer, säger Aristoteles, rubbar den enskildes balans och får honom att se allt i termer av pengar. Människor som ägnar sitt liv åt förvärvskonsten blir nervösa, missnöjda, och utvecklar en ”strävan efter att leva snarare än efter att leva gott”4 (Aristoteles 1946:26). De yttersta målen för dem som ägnar sig åt hushållsaktiviteter skiljer sig från dem som ägnar sig åt att tjäna pengar. De senare strävar alltid efter mer pengar, medan de förra söker ”den sanna rikedomen”, (Aristoteles 1946:21-22; kursivering tillagd). Med dagens språkbruk skulle man kunna säga att de senare vill bli rika. Den sanna rikedomen, tillägger Aristoteles, består inte av ägodelar eller pengar utan av människor. Han förklarar inte vad han menar med detta, men förmodligen hänger den sanna rikedomen samman med mänskliga relationer medan timliga rikedomar däremot är bundna till föremål. Aristoteles sammanfattar den normativa delen av sin diskussion med uttalandet att hushållets vinster är naturliga medan däremot vinster genom förvärv är onaturliga. De förra är naturliga eftersom de härrör från djur och växter. Att tjäna pengar är onaturligt eftersom pengar kommer från pengar. Aristoteles analys av hushållet i Politiken upptar ungefär ett kapitel. Hushållet beskrivs här som en del av ett större politiskt samhälle. Oeconomicus av Xenofon är mycket annorlunda. Den kan beskrivas som en liten bok som helt ägnas åt en diskussion om hushållets ekonomiska aktiviteter. Även stilen i Xenofons framställning skiljer sig från Aristoteles. Den är utformad som en dialog snarare än som en avhandling. Resonemanget i Oeconomicus växer fram via frågor som ställs av Sokrates och de svar som dessa genererar. Syftet är snarare att lyfta fram olika frågeställningar och utmana konventionella synsätt än att som Aristoteles föreslå lärda och analytiskt användbara distinktioner. Som exempel på hur Sokrates går tillväga kan nämnas hans munhuggning med vännen Kritobulos i början av Oeconomicus. En fråga som diskuteras är om det är samma sak att vara rik som att ha många ägodelar. Sokrates säger ”nej”. Det som är avgörande, säger han, är i stället hur man använder något. Man kan göra så att ett föremål ökar ens välstånd och det kan man också med vänskap. Men ett föremål kan också användas på ett felaktigt sätt eller inte alls och i så fall ökar det inte ens välstånd. I andra avsnitt i Oeconomicus framgår det tydligt att Sokrates ogillar att människan har vinstintresset som mål hellre än välstånd. Men att som Aristoteles helt vara emot och fördöma ensidig stävan efter pengar ligger inte för Sokrates. Sokrates intresserar sig mera för vad det är som gör att ett hushåll lyckas medan ett annat misslyckas. Man kan vara på rätt spår, menar Sokrates, men ändå hamna fel. 4. Översättningen hämtad från Karin Blomqvists översättning av Politiken från grekiskan. 28 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Med framgång och misslyckande i detta sammanhang avser Sokrates kvaliteten på de relationer som ingår i hushållet och hur hushållet använder sina resurser. Båda, det vill säga relationerna och de materiella ägodelarna, måste skötas på rätt sätt om hushållet ska blomstra. Skärpan i Sokrates resonemang i dessa båda avseenden utgör det viktigaste bidraget från Oeconomicus. I centrum för hushållet står man-kvinna-relationen och bara om den fungerar bra producerar hushållet välstånd. Sokrates ifrågasätter inte som Aristoteles mannens makt över sin hustru utan framhåller istället vikten av att paret behandlar varandra med värdighet. Om mannen å sin sida är trogen och bemöter sin hustru med respekt och hon anstränger sig och utför sina arbetsuppgifter på ett klokt sätt blir hushållet sunt och stabilt. Sokrates redogör i detalj för både mannens och hustruns plikter. Mannen tillbringar arbetsdagen utomhus där han leder arbetet på åkerfälten, har uppsikt över slavarna och försvarar egendomen. Hustruns plats är inomhus där hon har uppsikt över husslavarna, matlagningen och ser till att hushållet som helhet är i god ordning. Mannen ser till att resurser går in i hushållet och hustrun tar hand om dem när de väl kommit in. Om båda sköter sina sysslor väl blir balansen i hushållet positiv. Genom hela Oeconomicus fäster Xenofon stor uppmärksamhet vid de relationer som befinner sig i centrum av hushållet och hur dessa kan bli välfungerande med välstånd och välbefinnande som resultat. Om något går fel kan hushållet bli som ”ett läckande såll” (Xenofon 1923:427). Xenofon hyser också ett mycket stort intresse för varje enskilt föremål i hushållet och hur det ska skötas och förmedlar därigenom till läsaren av Oeconomicus en känsla av hushållet som något konkret och verkligt och inte enbart en social inrättning. Den sista punkten förtjänar att framhållas särskilt. När Xenofon beskriver de plikter som åligger husets herre ger han många praktiska råd om när sådd och skörd bör påbörjas och liknande. Ett hushåll har sin grund i jorden och det är från jordens frukter som dess medlemmar får sin försörjning. På liknande sätt beskrivs hustruns plikter med en mångfald konkreta detaljer. När huvudbyggnaden ställs i ordning måste vart och ett av rummen användas på sitt sätt. Matvaror och vin ska förvaras i ett svalt rum, de kvinnliga slavarna måste sova i sitt rum, och de manliga slavarna i ett annat (med reglad dörr dem emellan). En god ledare för hushållet ska skapa ordning i hushållet och ordning är något som är både positivt och estetiskt tillfredsställande: [Isomakos berättar för Sokrates] ”Att det alltså är bra om sakerna ligger i ordning och att det är lätt att i huset finna en lämplig plats för var och en av dem, det har jag redan sagt. Och så vackert att se alla sorters skor stå i ordnade rader varje sort på sin egen plats! Så vackert att se alla sorters kläder på sin plats, och likaså täcken eller bronskärl eller bordsservis! om möjligheter , för människan och allt annat levande 29 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Och vad en skönande skulle le åt mest av allt, men inte någon allvarlig person: så vackert att även grytor vittnar om harmoni när de står i god ordning! Likaså ser alla de andra föremålen vackrare ut när det råder ordning bland dem” (Xenofon 1923:437). 5 Kontrasten mellan hur man ser på hushållet idag och den förhärskande uppfattningen på Aristoteles och Xenofons tid är tydlig. Idag är hushållet en kategori inom samhällsvetenskaperna och det definieras som en liten grupp personer som delar bostad och vanligtvis har gemensam konsumtion. Under antiken däremot ingick det i en moralisk och praktisk vision om hur man bör leva. Dess kärna utgjordes av tre relationer som måste skötas med omsorg och på rätt sätt (herre-slav-relationen, man-hustru-relationen, och förälder-barnrelationen). Målet för hushållet var en positiv balans mellan materiella och ideella tillgångar – välstånd och välmåga, inte timliga rikedomar eller vinst. Antikens hushåll engagerade lika djupt både kropp och själ. HUSHÅLLET OCH ”HOME ECONOMICS ” Om denna artikel hade beskrivit utvecklingen av begreppet hushåll ur historisk synvinkel, skulle det nu komma ett avsnitt om det medeltida godset som såg dagens ljus efter upplösningen av det romerska imperiet (t.ex. Brunner 1956). Detta skulle i sin tur följas av en diskussion om hur hushållsmetaforen tillämpades på nationalstaten några århundraden senare. Kungen betraktades nu som överhuvud för det nationella hushållet, och understöddes i denna roll av predikningar om ”det kristna hushållet” av protestantiska teologer (t.ex. Hoffmann 1959). Viktiga delar av hushållsideologin finner man också i merkantilismen vars teorier utvecklades av de första professorerna i nationalekonomi vilka dock senare utsattes för skarp kritik av Adam Smith i hans berömda Nationernas välstånd, (t.ex. Tribe 1988, Runefelt 2001). Det traditionella bondehushållet förblev fortsatt starkt under alla dessa århundraden (t.ex. Chayanov 1986, Gudeman och Rivera 1990). Men till slut, när största delen av produktionen under den industriella revolutionen på 1800-talet lämnade hushållet, skapades det moderna hushållet. Många läsare känner till den här utvecklingen som också satt sina spår i vardagsspråket (t.ex. Oxford English Dictionary, 2000). Det är inte ovanligt att den moderna staten, särskilt välfärdsstaten, i viss utsträckning fortfarande betraktas som ett gigantiskt hushåll. Det är den moderna statens uppgift att sörja för sina medborgares välfärd; den har också kallats det offentliga hushållet. Och i Sverige till exempel säger vi inte att vi studerar ekonomi på universitetsnivå utan ”nationalekonomi” – återigen en påminnelse om att målet 5. Ur Sture Linnérs översättning från grekiskan s. 68. Övers. anm. 30 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet för ekonomin en gång i tiden var att sörja för nationen som helhet. Den överflyttning av produktionen från hushållet till fabriken som tog sin början på 1800-talet har också fortsatt. Uppkomsten under den här tiden av en ny typ av ekonomi med hushållet som modell – home economics – är däremot föga känd.6 Den fanns bara i några få länder och står inte nämnd i standardverken om det ekonomiska tänkandets historia. Men trots sin status som en okänd och tidvis till och med förlöjligad gren av nationalekonomin försvann den inte utan bidrog väsentligt till den traditionella hushållsekonomin. Det är också ett av skälen till att det är mödan värt att återuppväcka minnet av home economics och på så sätt upptäcka vad som förbisågs när det moderna ekonomiska tänkandet växte fram på 1800-talet. Det första som slår en när man tittar närmare på home economics är att det inte passar in i någon av de kategorier som brukar ingå i ämnet nationalekonomi.7 Vad gäller innehållet består det dels av anvisningar för sysslorna i ett hem – matlagning, sömnad, rengöring och liknande – dels av ekonomisk teori. Undervisning i ämnet har funnits på universitet och college, men också i skolor på lägre nivå (och ges fortfarande där i många länder). Många kvinnor har också studerat och omsatt ämnet i praktiken på egen hand och det ingår i självhjälpslitteraturen. Home economics kan beskrivas som genusspecifik kunskap i den meningen att det riktades uteslutande till kvinnor. Det uppfanns av kvinnor, praktiserades av kvinnor och avskaffades till största delen (dock inte helt och hållet) av kvinnor. Detta förklarar varför home economics har dragit till sig en del uppmärksamhet från nutida forskare som är intresserade av kvinnohistoria och från feminister, men vårt intresse har en annan riktning (t.ex. Fritschner 1973, 1977, Stage och Vincenti 1997). Frågeställningen i denna text är i första hand vad home economics kan lära oss om nationalekonomin och dess möjligheter. Anledningen till att home economics har något viktigt att säga som gäller nationalekonomin och hushållet är att hushållet vid mitten av 1800-talet, när home economics först dök upp på arenan, i hög grad hade blivit en kvinnofråga. Huvudfåran inom nationalekonomin var redan fullt upptagen av sin fascination för marknaden, för produktionen och för varorna som producerades i det moderna industriella systemet – och hade totalt glömt bort hushållet (t.ex. Swedberg 2008). Detta lämnade inte bara utrymme för home economics, utan det gjorde det också möjligt för home economics att utvecklas i full frihet eftersom det inte betraktades som ett hot mot det officiella (manliga) ekonomiska tänkandet. Man brukar säga att home economics-rörelsen uppstod 1841 i samband med utgivningen av A Treatise on Domestic Economy av Catherine Beecher som var författare och 6. Den amerikanska benämningen home economics behålls genomgående av praktiska skäl; svensk motsvarighet saknas historiskt sett; risk för sammanblandning med snarlika ämnen undviks. Övers. anm. 7. Ett mycket stort antal böcker, skrifter och tidningar som ingick i the home economics movement finns tillgängliga på internet. För Home Economics Archive se http://hearth.library.cornell.edu. om möjligheter , för människan och allt annat levande 31 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet lärare av kalvinistiskt ursprung. Hennes bok blev snabbt populär och lästes och studerades under hela 1800-talet. Huvudtesen i boken är att de amerikanska kvinnorna kunde flytta fram sina positioner om de på ett metodiskt sätt tillämpade vetenskap och kunskaper på hushållssfären. A Treatise on Domestic Economy är i många avseenden ett utomordentligt verk och eftersom det är bortglömt idag finns det all anledning att stanna till ett ögonblick och i korthet presentera innehållet. Det påstås ibland att A Treatise on Domestic Economy tillhör genren självhjälpslitteratur. Det har också påpekats att Beechers verk kan betraktas som del av den ideologi om hemmets helgd, som höll på att växa fram vid samma tidpunkt. (t.ex. Sklar 1976a, b). Båda dessa åsikter äger något av sanning men det finns något mer i Beechers verk, särskilt om man betraktar det ur ett nationalekonomiskt perspektiv. I denna text ska jag försöka visa detta genom att fokusera på hennes vision av ekonomi. Det som upptog Cathrine Beecher var inte bara en kunskap om det ekonomiska livet som var mycket bredare och helt skilde sig från det som vi idag menar med ”nationalekonomi” utan också något som under hennes egen levnad benämndes ”politisk ekonomi”. A Treatise on Domestic Economy innehåller en mycket praktisk sorts kunskap som vi redan känner till från antiken: konsten att sköta ett hushåll och vetenskapen om detta. Men i Beechers teori fanns också en stark etisk och demokratisk dimension som gjorde att hon uttryckte sin teori i form av möjligheter för den amerikanska kvinnan. Den socialteori som ligger bakom Treatise kommer från Om demokratin i Amerika, Democracy in America (1835,1840) av Alexis de Tocqueville, ett verk som var mycket populärt vid den här tidpunkten. Enligt Tocqueville, befinner sig samhället i en utvecklingsprocess från ”aristokrati” till ”demokrati”. Med aristokrati menade han ett elitistiskt styrelsesätt, och med demokrati det moderna samhällets utveckling mot jämlikhet – i de politiska, ekonomiska och sociala sfärerna. Det Catherine Beecher bidrog med i detta sammanhang var uppfattningen att medan samhället utanför hushållet hade kommit mycket långt i sin utveckling mot demokrati så stod det annorlunda till inuti hushållet (t.ex. Beecher [1841] 1977:39, 107). Här rådde aristokratiska attityder, okunnighet och ojämlikhet. På samma sätt som det fanns utbildning om naturvetenskaperna och teorin om ”politisk ekonomi”, “political economy”, för tillämpning utanför hushållet, fanns det behov av en teori och utbildning om ”hemmets ekonomi”, “domestic economy” för tillämpning inuti hushållet. Vissa delar av Beechers lära om hemmets ekonomi, handlade uttryckligen om det vi idag skulle kalla ekonomiska ämnen. Hon säger till exempel att husmodern måste vara metodisk i sitt sätt att hantera utgifter och noggrant föra bok över utgifter för mat, kläder, värme och hyra (Beecher [1841] 1977:177). Men också när Beecher diskuterar ganska okomplicerade ekonomiska spörsmål är det tydligt att hon också hade sin egen vision om korrekt ekonomiskt beteende. Läsaren av A Treatise får till exempel veta att det är hustrun och inte maken som 32 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet ska råda över familjens budget. Det är också ett oeftergivligt krav att husmodern alltid ska vara generös, gästvänlig och hjälpa de fattiga – och lära ut samma sak till barnen. Men visionen om hemmets ekonomi i Treatise sträcker sig långt utöver det vi idag menar med ”ekonomiska” spörsmål vilka som regel brukar involvera pengar, och Beecher ägnar särskilda kapitel åt barnuppfostran och omsorg om sjuka. Treatise innehåller också särskilda kapitel om matlagning, städning, om hur man sköter sin kropp och hur man väljer lämpliga kläder. Enligt Beecher äter amerikanarna för mycket kött och motionerar för lite. Hon kritiserade också det amerikanska kvinnoidealet med extremt smal midja som åstadkoms genom att kvinnan bar hårt åtsittande korsetter. Hon var också mycket intresserad av design och den estetiska dimensionen av familjens hem. ”I alla hem, insisterade hon, måste det finnas ”ett ljust, prydligt och hemtrevligt kök”, (Beecher [1841] 1977:366). Mera allmänt skulle hemmet vara en plats för trevnad och omsorg (Beecher [1841] 1977:138). Det har ofta påpekats att Beecher ansåg att hushållet skulle skötas av kvinnor och världen utanför av män. Men detta är en sanning med modifikation. Enligt Beecher får de viktigaste målen i livet inte vara att tjäna pengar och att njuta av det som kan köpas för pengar. Det allra viktigaste är, sade hon, är ”att dana karaktären”, och den plats där karaktären skulle danas var hushållet (t.ex. Beecher [1841] 1977:263-64; kursivering i originaltexten). I hushållet förenas ”sinne, kropp och själ” – tack vare metodisk tillämpning av insikterna från läran om hemmets ekonomi, domestic economy (Beecher [1841] 1977:30). Tack vare Catherine Beechers och andra kvinnors författarskap blev domestic economy snart en kulturell kraft att räkna med i USA. Det var emellertid inte förrän vid sekelskiftet som den nya vetenskapen – nu kallad home economics – började dyka upp på universiteten (t.ex. Stage 1986,1997). Kemisten Ellen Richards verksamhet bidrog kraftigt till detta men det federala stödet till den nya vetenskapen var också viktigt. Den amerikanska staten understödde utvecklingen av yrkesutbildning i landet och ville sprida modern utbildning till landsbygden. Home economics med dess målsättning att modernisera traditionella färdigheter passade perfekt för detta ändamål. American Home Economics Association grundades 1909 och man började ge ut The Journal of Home Economics. Beslutet att döpa den nya vetenskapen till home economics kunde emellertid inte tas utan strid. Ellen Richards föredrog ”ecology” och ”euthenics”, men blev tvungen att ge upp. Det som gjorde att beteckningen home economics appellerade till så många, förefaller det, var att den lät lite som ”samhällsvetenskap”, ”social science” – en term som vid denna tidpunkt var laddad med positiva konnotationer. Den första utgåvan av The Journal of Home Economics innehöll följande redogörelse för varför beteckningen home economics hade valts och vad den innebar: Efter en lång diskussion enades man om ”Home Economics” som den benämning som var att föredra för ämnet i allmänhet. Och det bestämdes att home economics skulle betraktas som en om möjligheter , för människan och allt annat levande 33 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet särskild del av ämnet nationalekonomi, så att det skulle finna sin logiska plats i kursplanerna på college och universitet och inte förväxlas med det rena ”Praktisk hushållskunskap”, ”Household Arts”, som ofta fanns med i kurser under bredare benämningar. Den senare, hur praktiskt viktig den än var för allmänheten, kunde aldrig förväntas bli erkänd och tas med i universitets kursplaner. Medan ”Home Economics” antogs som en allmän benämning kan det vara klokt att använda andra termer för dess underavdelningar; hemmets ekonomi, domestic economy, kanske kan vara en lämplig benämning på lektionerna för de yngre eleverna; vetenskapen om hemmet, domestic science, kanske kan användas i high school där matvaror och hushållets sanitära anordningar kan studeras med vetenskapliga metoder, medan household eller home economics, skulle kunna vara lämpliga benämningar på collegekurser (American Home Economics Association 1909:4). Home economics, rönte först och främst framgång inom utbildningsområdet. Ämnet hade snart införts på skolor i hela USA, i grundskolan, i gymnasiet, och på universitet. Mycket stoff hämtades från naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen: från kemin för att förbättra kosthållning och textilier, och från bakteriologin för rengöring. Home economics delade också sitt intresse för konsumtion med nationalekonomin, intresset för familjen med sociologin och intresset för barnets utveckling med psykologin. Många studenter som läste home economics hade ett starkt socialt engagemang. The American Home Economics Association beskrev sin målsättning som förbättrande av levnadsvillkoren i hemmet, i det institutionella hushållet och i samhället (Stage 1997:17). I detta citat framgår det också tydligt att ambitionerna för de ekonomer som var verksamma inom hushållsekonomin sträckte sig långt bortom det privata hushållet. Man verkade till exempel för att åstadkomma ”kommunal hushållning”, och skulle längre fram lämna betydande bidrag till den offentliga hälsovården (t.ex. Hoy 1980). Home economics-rörelsen nådde sin höjdpunkt i USA runt 1930-talet. Nu hade ämnet etablerats i utbildningssystemet, och inte enbart på lägre nivåer som i Europa, utan också på universitetsnivå. Som exempel på detta kan nämnas Cornell University, som på 1920-talet hade inrättat ett College of Home Economics med ett imponerande antal institutioner (Department of Food and Nutrition, Department of Family Life, Department of Textiles and Clothing, Department of Household Art, Department of Hotel Administration, Department of Institution Management samt Department of Economics of the Household and Household Management). Elever med specialinriktningen home economics blev i första hand lärare. Men de fick också andra yrken i samhället. De blev dietister och budgetchefer. Somliga arbetade inom den privata sektorn huvudsakligen för bolag med inriktningen mat och hushållsvaror. Sedan 1923 fanns det till och med en avdelning för home economics i Washington D.C. med placering på jordbruksdepartementet. 34 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Det var också vid den här tidpunkten som vissa personer med anknytning till hushållskunskap dök upp som betydande ekonomer i sig, ett faktum som förbigås i moderna historieböcker om ekonomiskt tänkande. Speciellt två personer bör framhållas i detta sammanhang: Hazel Kyrk och hennes elev Margaret Reid som båda var lärare på nationalekonomiska institutionen vid University of Chicago (t.ex. Folbre och Pujol 1998, van Velzen 2003, Beller och Kiss 2008). Kyrk bidrog starkt till att samhällsvetenskaperna inklusive nationalekonomin införlivades i home economics. Reid som hade akademisk examen i home economics blev också en framstående ekonom och påverkade forskare som Franco Modigliani och Milton Friedman (Yi 1996). Hazel Kyrks mest betydande verk är A Theory of Consumption (1923) som hon skrev utifrån perspektivet ekonomisk institutionalism. Det är ett verk som definitivt har överlevt och motstått tidens tand och är väl värt att läsas idag av alla som är intresserade av konsumtion och hushållsteori. Kyrk ville titta på ”världen bakom efterfrågekurvan”, som hon uttryckte det och särskilt undersöka hur preferenser bildas (Kyrk 1923:19). Ekonomerna hävdade hon, satte likhetstecken mellan produktionen och nationalekonomin och bortsåg från konsumtionen. Det som behövdes, både för att förbättra teorin och bereda väg för ett bättre samhälle, var snarare att man betraktade saker och ting från perspektivet ”hela den ekonomiska processen” (Kyrk 1923:62, 83-4). Konsumtionen måste därför införlivas i processen och man måste inse att det gemensamma målet för båda var välfärd. Margaret Reids mest betydande verk är Economics of Household Production (1934), ett verk som fått förnyad aktualitet. Som titeln anger analyseras det som händer i hushållet i termer av produktion snarare än i termer av konsumtion. Enligt Reids berömda definition är ”hushållsproduktion”, samtliga arbetsuppgifter i hushållet som kan köpas och prissättas på marknaden (Reid 1934:11). I samma praktiska anda definierar hon konsumtion som det som återstår att göra när varan väl befinner sig i affären och innan den konsumerats. Hon menade slutligen att precis som produktionen i det moderna samhället är centrerad kring utbytesvärdet så är hushållet centrerat kring bruksvärdet. ”Varor produceras för att användas och avkastningen ligger i bruksvärdet snarare än utbytesvärdet” (Reid 1934:132). Efter andra världskriget och särskilt på 1960-talet började home economics-rörelsen att lösas upp och försvinna från det allmänna medvetandet. En indikation på detta var att själva begreppet började försvinna. Till exempel bytte Cornell’s College of Home Economics 1969 namn till College of Home Ecology. Home economics drog också på sig kritik från den framväxande feministrörelsen för att vara konservativ och bakåtsträvande (t.ex. Friedan 1963, Ehrenreich och English 1978). Och ekonomerna i huvudfåran å sin sida hade aldrig varit intresserade. Det som slutligen orsakade upplösningen av home economics-rörelsen var förmodligen de strukturella förändringar som det amerikanska samhället genomgick efter Catherine Beecher om möjligheter , för människan och allt annat levande 35 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet och Ellen Richards. Det som en gång varit ett jordbrukssamhälle på väg mot industrialisering hade på 1960-talet omvandlats till både industrisamhälle och postindustriellt samhälle. Och när den amerikanska kvinnan började göra sitt inträde på arbetsmarknaden försvann undan för undan den traditionella husmodern – och med henne home economics. DET MODERNA HUSHÅLLET I denna text har jag hittills presenterat två exempel på hushåll och det ekonomiska tänkande de inspirerat till, det ena från antikens Grekland och det andra från USA på 1800-talet. Det har nu blivit dags att titta på det moderna hushållet och jag gör det med hjälp av en aktuell studie som skrivits av en av de främsta representanterna för den så kallade nya institutionalismen i nationalekonomin. Författaren heter Robert Ellickson och hans studie The Household: Informal Order around the Hearth (2008). Ellickson är professor i juridik och mest känd för att ha tillämpat idén om transaktionskostnader på juridikens och de juridiska normernas område. När man letar efter en samtidsstudie om hushållet skriven av en ekonom hade man också kunnat välja någon förespråkare för den ”nya hushållsekonomin”, “new household economics”, som Gary Becker och andra initierade på 1960-talet och fick mycket beröm för. Ellickson har emellertid ett mera innovativt sätt att närma sig hushållet än förespråkarna för den nya hushållsekonomin vilkas grundinställning är att tillämpa traditionell mikroekonomi på hushållet. Medan Becker och andra vill integrera hushållet i nationalekonomins huvudfåra verkar Ellickson mer intresserad av att söka nya vägar för ekonomiskt (och juridiskt) tänkande. Ellickson förklarar att hans intresse för hushållet kommer sig av att det är där människor tillbringar största delen av dygnet. Han noterar också att det är där människor tillbringar den del av dygnet de sätter mest värde på. Vi behöver lära oss att bättre förstå denna vitala plats – ”hemmets mikrokosmos” (Ellickson 2008:1). Enligt Ellickson är det viktigt att inse att ett hushåll varken är detsamma som en familj eller ett äktenskap. Ett äktenskap är kringgärdat av mycket stringentare juridiska krav än hushållet, säger han, både när det gäller att gå in i det och lämna det. Detta hänger mestadels ihop med det faktum att ett äktenskap brukar resultera i barn. I motsats till hushållet kan en familj vara spridd över ett ofantligt stort område geografiskt sett. Familjen är också betydligt stabilare än ett hushåll. Man kan tillhöra många hushåll under sin levnad men inte många familjer. Ellickson ger följande definition: “Ett ’hushåll’ är en uppsättning institutionella regler, formella eller informella, som styr relationerna mellan ägarna och de boende i ett visst bostadsutrymme, där de brukar sova och inta gemensamma måltider ”(Ellickson 2008:1). Ett hushåll är enligt Ellickson en institution som också har en juridisk dimension. Efter den 36 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet diskussion som förts hittills i denna text är det värt att notera att det här är första gången en juridisk komponent betraktas som en väsentlig del i definitionen av hushållet. Ellickson sätter också ljuset på ägandets roll. Det är enligt Ellickson tre relationer som är centrala för de ”institutionella regler” som utgör ett hushåll. Den första relationen är den mellan ägare och icke-ägare, den andra relationen den mellan värd och hyresgäst och den tredje relationen mellan boende och boende. Detta innebär att man antingen äger eller hyr utrymmet åt hushållet. Ett hushåll kan också existera med bara en enda medlem. Ellickson nämner att det har funnits många olika sorters hushåll under historiens gång, inklusive slavhushållet och det kungliga medeltidshushållet, men hans definition stämmer bäst in på vår samtid (Ellickson 2006, 2008). Tre ”liberala kärnrättigheter” står i själva centrum för hans definition och vi kan därför med rätta kalla Ellicksons teori om hushållet för en liberal teori om hushållet. De tre rättigheterna är: privat ägande, frihet att utträda ur hushållet, samt avtalsfrihet. Sammantaget möjliggör de ”ett stabilt system för decentraliserat skapande av hushåll” (Ellickson 2008:14). Ellicksons bok innehåller inte bara ett intressant teoretiskt sätt att närma sig hushållet utan också ett försök att empiriskt få en överblick över hur det moderna hushållet ser ut i USA och förklara skälet till detta. Han är speciellt inriktad på att fastställa data som berör de tre kärnrelationerna som hushållet består av (ägare/icke-ägare, hyresvärd/hyresgäst, boende/boende). Det moderna hushållet i USA är vanligtvis litet till storleken. Ett genomsnittshushåll bestod 2004 av 2,6 medlemmar medan siffran för 1790 var 4,8. Det är få hushåll i USA som har mer än fyra medlemmar. Om man utesluter hushåll där medlemmarna är släkt och istället tittar på hushåll utan släktband har 90 % av de senare bara en eller två medlemmar. Det genomsnittliga antalet ägare är också lågt: 90 % av samtliga privata bostäder ägs av en eller två personer. Avslutningsvis kan sägas att det bara är en minoritet av hushållen som hyr sin bostad och inte äger den. Siffrorna kan variera i olika länder men det grundläggande budskapet är enligt Ellickson detsamma överallt: litet är bra. Det genomsnittliga antalet medlemmar i ett hushåll i modern tid är i Sverige 2,0, i Japan 2,5 och i Kina 3,3 (2005). Medan andelen som äger sin bostad varierar mellan låt oss säga 80 % (Irland) och 40 % (Sverige) så menar Ellickson att andelen som hyr sin bostad tenderar att vara låg för såvitt inte staten griper in. Ellickson är väl medveten om att det finns hushåll i det moderna samhället som inte ser ut som det genomsnittliga fåpersonshushållet med en eller två ägare. Vissa människor bor på en institution, till exempel frihetsberövade och mentalpatienter. Det finns också grupper, till exempel studenter, som kanske bor tillsammans bara en kortare tid och personer som försökt skapa alternativ till det vanliga hushållet, som bostadskollektiv med olika målsätt- om möjligheter , för människan och allt annat levande 37 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet ningar, ”intentional communities”. Historiskt sett har USA upplevt två viktiga försök att skapa intentional communities enligt Ellickson, det första under den utopiska socialismens tid (1824-1848) och det andra under Woodstock-tiden (1965-1978). Inget av dessa båda lyckades skapa ett nytt hållbart hushåll. I det moderna USA, tillägger han, existerar det bara ett mycket litet antal stabila intentional communities. De två mest framgångsrika är de så kallade hutteriterna, the Hutterite Brethren, med ett genomsnittligt antal medlemmar i hushållet på nittio personer (av vilka de flesta är barn) och benediktinerkollektiven, the Benedectine settlements, där motsvarande siffra är fyrtio (av vilka samtliga är vuxna). Enligt Ellickson pekar forskningen på att bostadskollektiv har större möjlighet att överleva om medlemmarna delar en icke-sekulär ideologi. Ellickson säger också att hushållet, enligt hans inventering av de former hushållet antagit genom historien, som regel har få medlemmar och få ägare. Det låga antalet ägare, noterar han, var typiskt också för de storfamiljer som bildades under Woodstock-tiden. Frågan inställer sig då hur detta kommer sig. Varför tenderar hushåll att ha få medlemmar och få ägare och varför är det inte fler som hyr sina hus och lägenheter hellre än äger dem? Ellicksons svar är att det är transaktionskostnaderna som till stor del förklarar saken. Kostnader som är förknippade med de transaktioner som äger rum i ett hushåll, framhåller Ellickson, kan vara mycket höga. Om det är många medlemmar brukar det också ta lång tid att nå fram till beslut. Om smaken är mycket olika kan det vara svårt att hitta fram till det bästa alternativet. Om något viktigt som påverkar hushållets egendom behöver göras, till exempel en takreparation, kanske man behöver upprätta ett juridiskt giltigt avtal. Vid dessa och liknande tillfällen, är enligt Ellickson ett mindre hushåll mycket effektivare vad gäller transaktionskostnader än ett större. Två till tre personer kan ofta fatta beslut i olika frågor utan juridisk hjälp och ett par brukar vanligtvis ordna upp saker och ting på sitt eget personliga sätt och ge och ta hellre än att upprätta avtal. Personer som har en nära relation brukar ofta ägna sig åt ömsesidigt gåvoutbyte. Likartad smak bidrar också till att saker och ting kan skötas snabbt och effektivt. Styrningen av hushållet hanteras slutligen mycket smidigare om aktörerna kan fatta de aktuella besluten själva och inte behöver ta hänsyn till en ägare som inte bor i hushållet. Det är därför de flesta hushåll är ägarhushåll och inte hyresbostäder. Ellickson nämner några försök som gjorts för inte så länge sedan att skapa nya typer av hushåll. Ett av dem är kollektivhus, som skapades i Danmark på 1970-talet. Man bor i sin egen lägenhet men äger gemensamt ett ställe där alla äter tillsammans åtminstone några gånger i veckan. Mer allmänt, säger Ellickson, har de flesta nutida försök att utveckla nya former av hushåll varit av interhushållstyp snarare än av intrahushållstyp. Men Ellickson tror inte att någon av dessa nya former kommer att röna någon större framgång. Han tycks övertygad om att det lilla hushållet som är typiskt för det moderna 38 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet liberala samhället också kommer att fungera som modell för hushållet i framtiden. Det har visat sin förmåga att uppfylla sina invånares behov under många århundraden och i många olika kontexter. Dess karakteristika har inte bara visat sig hållbara, de är antagligen universella. DISKUSSION Diskussionen om dessa tre exempel – hushållet under antiken, home economics och det moderna hushållet – har förhoppningsvis visat att man behöver förstå hushållet i en vidsträcktare mening än vad som vanligtvis görs idag. Jag vill påminna om att hushållet enligt det moderna sättet att se på saken mer eller mindre likställs med den moderna kärnfamiljen. De exempel och den litteratur jag refererat till pekar i riktning mot att begreppet hushåll får en vidare innebörd där nationalekonomin spelar en betydelsefull roll. Ett försök att skapa ett sådant vidsträckt, sammanfattande begrepp hittar man hos Max Weber. För att vara mer exakt finns det beskrivet i hans teoretiska ekonomiska sociologi i Ekonomi och samhälle. Tack vare sina encyklopediska kunskaper i ekonomisk historia och sin förmåga att bygga teorier har Weber förmått skapa en mycket användbar terminologi för en förståelse av hushållet i bred socialvetenskaplig mening. Webers begrepp hushållning ingår i begreppsparet ”hushållning” kontra ”vinstgenerering”. ”De två grundtyperna för alla ekonomier är hushållning och vinstgenerering”, som han en gång uttryckt det (Weber 1923:6). I det förflutna var det hushållet som dominerade ekonomisk aktivitet. Det ”har varit den dominerande [ekonomiska] formen i de flesta perioder i det förflutna” (Weber [1921-22] 1978:90). Idag har emellertid hushållet hamnat i skuggan av det vinstdrivande företaget som har tagit över produktionen och även ersatt hushållet som arbetsplats. Weber definierar begreppet hushållning, som redan nämnts, genom att kontrastera det med vinstgenerering. Medan hushållning är inriktad mot ”konsumtion” och ”behovstillfredsställelse” är vinstintresset inriktat mot ”tillfällen att göra vinst”. De formella definitioner som Weber ger i Ekonomi och samhälle, är följande: ”En ekonomisk enhets kontinuerliga användning och anskaffning av varor, oavsett om detta sker genom produktion eller genom utbyte, för egen konsumtion eller för att anskaffa andra varor för konsumtion kommer att kallas ’hushållning’” (Haushalt) (Weber [1921-22] 1978:87; cf. p. 89). “Vinstgenerering” (Erwerben) är aktivitet som är inriktad mot möjligheter att söka nya kontrollmedel över varor vid ett enstaka tillfälle, upprepade gånger, eller kontinuerligt” (Weber [1921-22] 1978:90). Weber förklarar vidare att målet för hushållning är ”välstånd”, och för vinstintresse är målet ”kapital”. Det betyder att beräkningsmetoderna som dessa båda aktiviteter använder sig av skiljer sig åt. I hushållning tittar man periodvis på skillnaden mellan det som om möjligheter , för människan och allt annat levande 39 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet kommer in (inkomst) och det som går ut (utgifter). I ett vinstdrivande företag vill man däremot fastställa exakt hur mycket tillgångarna är värda vid starten av ett företag och hur mycket de är värda i slutet, för att kunna fastställa skillnaden eller vinsten. Det första sättet att räkna kan enligt Weber kallas ”budget” och det senare ”capital accounting”. Ett hushåll är inte primitivare än ett företag betonar Weber – det har funnits längre. Båda två kan skötas såväl på ett rationellt sätt som på ett traditionellt sätt. Antikens oikos är exempel på ett traditionellt hushåll; och ett rationellt hushålls planmässiga ekonomi. Det moderna företaget representerar en rationell form av vinstgenerering, medan det medeltida handelskompaniet till sin natur var traditionellt. Hushållning och vinstgenerering utgör två mycket olika typer av ekonomiskt agerande men skillnaden ligger mera på ett psykologiskt plan än i själva handlingarna. ”Administrationen av budgetmässigt ’välstånd’ och vinstdrivande företag kan utåt sett vara så lika att de verkar identiska”, säger Weber vid ett tillfälle (Weber [1921-22] 1978:98). ”De är vid närmare analys i själva verket bara möjliga att åtskilja om man undersöker vilket meningsfullt syfte motsvarande ekonomiska aktiviteter har.” Men även om hushållning och vinstgenerering sinsemellan utgör två mycket olika sätt att administrera ekonomiskt agerande utesluter de inte nödvändigtvis varandra. Man hittar många exempel på kombinationer av de båda genom historien. Ett oikos kan till exempel sälja sitt överskott på marknaden. ”I en individs agerande”, noterar Weber också, ”kan de två elementen [hushållning och vinstgenerering] vara så intimt sammanflätade, och har vanligtvis också varit det, att bara den avslutande handlingen – nämligen försäljningen eller konsumtionen av produkten – kan tjäna som grund för att tolka handlingens innebörd” (Weber [1921-22] 1978:90). På andra ställen i Ekonomi och samhälle diskuterar Weber också det faktum att det moderna företaget uppstod ur familjehushållet (Weber [1921-22] 1978:356-98). Familjen, säger han vid ett tillfälle, kunde antingen utvecklas i riktning mot oikos, det stora hushållet, eller i riktning mot det moderna företaget. I ena änden av Webers spektrum med kategorier befinner sig familjen, och i den andra, det moderna aktiebolaget. Någonstans i mitten finns familjeföretaget eller något som också kan beskrivas som en hybrid mellan ett hushåll och ett företag. För att summera Webers analys förstås det som är utmärkande för hushållning bäst om man kontrasterar det med vinstgenerering. Medan den förra är inriktat på konsumtion och behovsuppfyllelse, är den senare inriktad mot att utnyttja vinstmöjligheterna. Det långsiktiga målet för hushållning är välstånd och målet för vinstgenerering, kapital. För att styra de ekonomiska resurserna i ett hushåll används en budget medan kapitalredovisning behövs när det gäller att generera vinst. Hushållning och vinstgenerering kan resultera i olika ekonomiska handlingar, men de kan också resultera i olika institutioner. Det som skiljer hus- 40 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet hållning och vinstgenerering åt är dock inte så mycket den yttre formen utan snarare den innebörd aktörerna tillmäter sitt beteende (se Fig. 1). Max Webers distinktion mellan hushållning och vinstgenerering (Fig. 1) Hushållning Vinstgenerering Kortsiktigt mål Konsumtion, behovstillfredsställelse Gripa vinsttillfällen Långsiktigt målVälstånd Kapital BeräkningsformBudget Kapitalredovisning BenämningEnskilt hushållVinstdrivande företag Antikens oikos Kapitalistiskt ekonomiskt system Herrgårdsekonomi Planekonomi Kommentar: Enligt Max Weber, tillhör ekonomiska handlingar och ordningar antingen kategorin hushållning (Haushalt), vinstgenerering (Erwerben) eller en blandning av båda. Källa: Max Weber, Ekonomi och samhälle, Economy and Society sid. 86-100. Webers försök att göra hushållning till ett samhällsvetenskapligt begrepp genom att kontrastera det mot vinstgenerering, är mycket användbart för syftet med denna text. Det skapar lite ordning i ett ämne som det är svårt att få ett fast grepp om. Det visar också att man inte behöver likställa hushållet med familjehushållet utan att hushållet kan ses som en social inrättning som går långt därutöver. Men Webers ansats har också sina begränsningar och en av dem är att den till sin natur inte är normativ. Weber behandlar inte frågan om huruvida hushållning är bra eller dåligt vilket är nödvändigt om man vill använda sig av hushållet för att åstadkomma förbättringar. Att gå från det som ”är” till vad som ”borde vara” är ofta svårt och väcker ett antal väsentliga frågor. I denna text förbigår jag sådana frågor för att i stället diskutera vilka som är hushållets positiva egenskaper och vilka som är dess negativa egenskaper. Det jag kallar positivt och negativt i detta sammanhang har sin grund i synsättet att ett demokratiskt och jämställt hushåll representerar ett viktigt värde i sig. Efter en diskussion om hushållets positiva och negativa egenskaper kommer jag också att försöka skissera några praktiska möjligheter för hushållsekonomin. Jämfört med marknaden är hushållet positivt ur åtminstone tre aspekter: det kommer närmare människors behov, det förstår sig bättre på bruksvärdet och det är försiktigare när det gäller att hushålla med resurserna. I den negativa vågskålen finns tre faktorer som inte får glömmas bort: hushållet är av tradition ett säte för maktutövning, det är inte dynamiskt i ekonomiska frågor och det tenderar att utestänga sina medlemmar från yttervärlden. om möjligheter , för människan och allt annat levande 41 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Kanske kan man lägga till en fjärde: de försök som gjorts att skapa nya och bättre hushåll – på mikronivå, som i de flesta utopiska försök, eller på makronivå som i den socialistiska traditionen – har misslyckats. Var och en av dessa punkter förtjänar sin egen utförliga förklaring. Innan jag gör det måste emellertid två avgörande fakta nämnas. Det verkar inte riktigt korrekt att rubricera dem som fördelar och nackdelar men de verkar vara universellt giltiga och måste hur som helst beaktas i en diskussion om hushållet. För det första kan mänskliga varelser inte överleva utan hushållet och dess ekonomi. De kan å andra sidan överleva utan marknadsekonomin vilket historien visat. För det andra växer alla människor upp i ett hushåll och det innebär att deras grundläggande inställning till ekonomi formas genom det som sker i hushållet. Kort sagt, marknadsekonomin kan inte klara sig utan hushållet. Hushållet svarar bättre mot människornas behov än marknaden vilket givetvis är en fördel om syftet med ekonomin är att uppfylla individernas behov. De flesta av människans behov – ekonomiska, emotionella eller sociala – uppfylls i eller kring hushållet. Endast vissa av dessa behov kan tillfredsställas på marknaden. Marknaden är inte heller primärt inriktad mot behov utan mot efterfrågan, uppbackad av pengar, och det gör den mindre kapabel att tillfredsställa behov. Vissa grupper av människor kan inte själva tillfredsställda sina behov på marknaden utan måste förlita sig på att andra medlemmar i hushållet hjälper dem med det. Det gäller till exempel barn, sjuka, mentalpatienter och många äldre. Bruksvärdet står i främsta rummet i hushållet medan utbytesvärdet är det som räknas på marknaden. Detta betyder att kunskapen om hur något används är mer avancerad i hushållet än på marknaden. Medan man kan tala om viss materialitet när det gäller marknaden (marknadens fysiska infrastruktur) är hushållet sitt eget naturliga centrum. Skälet till detta är att fysiska föremål, människornas fysiska och psykiska närvaro samtliga är närvarande i hushållet i all sin materialitet. På marknaden däremot, är det mest relevanta – och detta inbegriper materialitet – det som ytterst kan leda till ett framgångsrikt utbyte. Den centrala roll som användning och behovstillfredsställelse spelar i hushållet, förklarar den nära kopplingen mellan hushållet å ena sidan och intresset för mat, kläder, bostad och design å den andra. Skönhet och det som är estetiskt tilltalande bör också läggas till denna lista. Användning och behovsuppfyllelse förklarar också varför barnomsorg och äldreomsorg av tradition har skötts av hushållet. Som jag tidigare nämnt är hushållet försiktigare i sin hantering av resurser. Detta är en något vag formulering men det jag avser är att resurserna på marknaden primärt är av intresse i den utsträckning de kan användas till något som har ett utbytesvärde. Om alltför mycket av en resurs förbrukas, eller om den används på oansvarigt sätt är ointressant – så länge den kan användas till att generera vinst. I hushållet däremot är det bruksvärdet som är avgörande och det innebär att allt som 42 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet kan användas räknas som en resurs. Några av dessa resurser kan förvärvas via marknaden och andra på andra sätt. Hushållet behöver också veta exakt vilka resurser det har och det görs vanligtvis genom att man gör en inventering. Att gå med vinst är visserligen en stark drivkraft, men hushållet har ett ännu starkare incitament: att överleva fysiskt. Återigen, detta leder till ett försiktigare sätt att använda sina resurser än vad som är regel på marknaden. Om ”just-in-time” är symbolen för planeringsstrategin i modern affärsverksamhet, är det välfyllda och välplanerade skafferiet symbolen för det traditionella hushållet. En sista fördel för hushållet är att fördelningen av resurser sker på ett personligare sätt än på marknaden som vanligtvis är opersonlig och om inte opersonlig ändå i sista hand beroende av att försäljning kommer till stånd. Varje hushåll använder sig av sitt eget individuella sätt för att skapa och fördela resurser, till exempel genom gåvor och bidrag efter förmåga. Men som vi vet har hushållet också sina negativa sidor. För det första är det den klassiska platsen för maktutövning. Det första exemplet på detta i den här texten är det slav-ägande hushållet i antikens Grekland. Även patriarkatet har sitt ursprung i hushållet. Enligt den romerska lagen hade husfadern rätt att sälja och döda sin hustru och sälja sina barn (Weber [1923] 1981:48). Hushållet liksom huset står enligt några författare på en djupt konservativ grund (t.ex. Bourdieu 1990, 2005). Och som Amartya Sen har visat i modern tid förklaras det faktum att mer än hundra miljoner kvinnor ”försvunnit” från världens befolkningsstatistik av den ojämna fördelningen av föda mellan gossebarn och flickebarn (Sen 1990). Det är också tydligt att även om människans behov står i centrum för hushållet, uppfylls och respekteras inte samtliga medlemmars behov i samma utsträckning (Sen 1990). Vissa medlemmars behov prioriteras av tradition och/eller genom maktutövning. Många förbättringar i hushållet har för övrigt skett när några av dess aktörer – unga män och kvinnor – vunnit tillträde till alternativet marknaden. Hushållet tenderar också att vara icke-dynamiskt och trögt i fråga om ekonomisk tillväxt. Om något fungerar, varför göra förbättringar? På marknaden däremot åstadkommer konkurrensen ett tryck efter innovationer. En sak kanske fungerar bra – men om det går att producera något som säljer bättre, så sätter tävlandet igång. Det är dock inte så att hushållsekonomin utesluter framsteg och tillväxt. Den har ”välstånd”, som mål, som Weber säger, eller ”välmående”, om man ser till de flesta familjehushåll. Men vägen till välstånd eller välmående är lång och tidskrävande och historien har visat att marknaden och kapitalismen är långt överlägsna när det gäller ekonomisk tillväxt. Det är sant att marknadsekonomin inte bara är dynamisk utan också leder till svackor, krascher och recessioner och depressioner. Detta förekommer inte i hushållsekonomin som är mycket stabilare. Men en annan fara hotar hushållsekonomin: den kan med lätthet snärjas in i ekonomisk traditionalism och stagnation. Hushållet har också en benägenhet att avskärma om möjligheter , för människan och allt annat levande 43 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet sig från omvärlden och på så sätt utestänga impulser och information utifrån. Liksom hushållet lätt utvecklas i riktning mot ekonomisk autarki, hamnar det också lätt i social autarki. De värderingar som förenar medlemmarna i ett hushåll skapar också en barriär gentemot resten av välden. På så sätt uppstår det insiders och outsiders och olika normer skapas för hur man ska behandla de som är medlemmar i hushållet och de som inte är det. Att hushållet gärna betonar kollektivets roll är besläktat med detta – t.ex. familjeintresset i motsats till individens. Individen måste vanligtvis underordna sig hushållets gemensamma intresse och kan bli lidande av detta (t.ex. Tilly and Scott 1989). Återigen, att lämna hushållet kan upplevas som en befrielse. Sammanfattningsvis kan sägas att listan över lyckade försök att skapa nya hushåll inte är imponerande. Ellickson undersöker hur det gick för hushållet under den utopiska socialismen och under Woodstock-tiden i USA och kommer fram till att ingendera lyckades skapa stora gemensamma hushåll som kunde ersätta det lilla familjehushållet. Det socialistiska försöket som började i och med skapandet av Sovjetunionen kan också sägas ha misslyckats. Socialistiska stater som ännu inte har försvunnit verkar vara på väg att försvinna – efter att först ha gått över till marknadsekonomier. Vilka handlingsmöjligheter öppnar sig då om man väljer ett hushålls- eller ett hushållsekonomiskt angreppssätt? Entusiasmen för marknadsformen på 1980-talet ledde fram till både diskussioner och konkreta försök att åstadkomma förändringar i verkligheten. Detsamma, anser jag, borde vara möjligt för hushållsformen. Hittills har hushållet inte ägnats mycket diskussion. Inte heller har det gjorts många försök att lyfta fram dess nyckelidéer och använda dem för att skapa alternativ. I ett sådant läge bör man påminna sig att tidigare ansatser varit resultatlösa. Man kan därför fråga sig om idén att skapa nya hushåll som ett sätt att komma vidare fortfarande är en framkomlig väg? Man kan förmodligen dra lärdom från tidigare misslyckanden och därför vilja undvika både att försöka skapa stora intima hushåll som i den utopiska storfamiljstraditionen, eller låta små minoriteter ansvara för ofantliga nationella hushåll som i den socialistiska traditionen. Man måste också vara medveten om att det verkligen behövs nya former av hushåll. Jag tänker särskilt på situationen för de äldre och miljön. En starkare medvetenhet om hur viktig hushållsformen är skulle kunna bidra till att man i större utsträckning lät gamla människor stanna kvar i sin hemmiljö i stället för att uppmuntra dem att flytta till vårdhem. Mer och bättre hjälp med traditionella hushållsgöromål – städning, matlagning, räkningar, mediciner och annat – skulle göra det möjligt för fler äldre att bo kvar i sin hemmiljö. Många gamla föredrar också att möta döden i sitt eget hem. Vårdhem skulle kanske kunna bli bättre om man försökte inreda dem så att de mera liknade traditionella hushåll. Ellickson nämner också siffror som pekar mot att många 44 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet äldre hellre bor för sig själva än tillsammans med sina barn. Ändå skulle det kanske vara möjligt att låta de gamla välja platsen för sin bostad för att kunna vara närmare sina barn och släktingar. På samma sätt skulle ensamstående utan barn som kanske vill och behöver bo i närheten av sina vänner kunna uppmuntras att göra det. Precis som vissa av ens vänner primärt har anknytning till det som sker på marknaden, affärsvänner, finns det också vänner som står närmare hushållet. De förra interagerar man med för att kunna utföra sina arbetsuppgifter och de försvinner ofta så snart arbetet är slutfört. Det är annorlunda med vännerna i och runt ett hushåll; deras betydelse växer när äktenskapet spricker, barnen flyttar hemifrån eller någon av makarna avlider. Men behovet av nya former av hushåll är inte begränsat till småskaliga hushåll. Tvärtom finns det idag också behov av nya, mycket stora hushåll. Skulle man till exempel kunna skapa mycket stora hushåll som i grunden är idealistiska till sin natur, konstruerade låt oss säga i stil med några av de övriga ”föreställda gemenskaperna” som mänskligheten åstadkommit – imperier, nationer med flera (Andersson 2006)? Och skulle det vara möjligt att konstruera ett globalt hushåll, som skulle ha till huvuduppgift att ta hand om miljön? Vare sig detta ligger inom möjlighetens gränser eller ej så tycks mentaliteten i ett hushåll bättre lämpad för att ha omsorg om hållbarhet och den globala miljön än den mentalitet som råder på marknaden. Det finns bara en jord, och vi måste göra en omsorgsfull inventering av det vi har. De resurser som måste förbrukas måste också beräknas på ett korrekt sätt – samt, om möjligt förnyas. Återigen, samtliga dessa uppgifter verkar passa mentaliteten i hushållet bättre än mentaliteten på marknaden. När möjligheterna för hushållet diskuteras verkar det också viktigt att bryta sig ur dikotomin marknaden – hushållet. För det första har båda formerna sina för- och nackdelar. De är också nära besläktade med varandra vilket kan illustreras med det faktum att det moderna företaget har sitt ursprung i familjehushållet. Kort sagt kan det troligen skapas nya institutionella former som bäst kan beskrivas som en blandning av beståndsdelar från hushåll och marknad. Tillvägagångssättet när man skapar sådana blandformer kan kanske vara att skapa innovationer i linje med Joseph Schumpeters idéer (Schumpeter 1934). Enligt Schumpeter finns det en avgörande skillnad mellan en innovation och en uppfinning. En uppfinning är något nytt som har skapats från grunden medan en innovation är redan existerande element som kombinerats på ett nytt sätt. När man håller på med innovationer tar man det man har och försöket kombinera om det på ett nyskapande sätt. Många institutioner innehåller en blandning av element från marknaden och hushållet. Den dominerande företagsformen är till exempel fortfarande familjeföretaget och inte aktiebolaget. I vissa avancerade kapitalistiska ekonomier används hushållet i ökande grad även som arbetsplats. Enligt Ellickson fungerar 5 % av alla hushåll i USA också som ar- om möjligheter , för människan och allt annat levande 45 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet betsplats (Ellickson 2008:66). På gott och ont, konstaterar vissa sociologer, börjar moderna arbetsplatser mer och mer likna hemmiljöer och bostäderna börjar mer och mer likna arbetsplatser (t.ex. Handschild1997). Historiskt sett, och som vi minns från diskussionen om Weber, är det inte ovanligt med hushåll som uppvisar drag av både marknadsform och hushållsform. Det medeltida godset sålde ofta sitt överflöd på den lokala marknaden, och i den kooperativa rörelsen slöt sig människor samman för att undvika att en mellanhand gjorde vinst. Hazel Kyrk har föreslagit ett något annorlunda sätt att kombinera hushållet och marknaden i sin plan för ett ”socialt minimum”, som hon kortfattat beskriver i A Theory of Consumption (1923). Hon hävdar att det övergripande målet för samhället ska inspireras av hushållet medan den ekonomiska processen i sig ska kunna följa marknadsmodellen. Så här uttrycker hon sina åsikter: Denna idé om ett socialt minimum, minsta möjliga av vad som behövs för livets nödtorft och ett anständigt liv, och som ska vara allas rättighet och tillgängligt för alla, är en idé som tycks framträda med viss tydlighet som grund för andra ståndpunkter i offentlig politik. Det är en idé som dyker upp närhelst det görs ett försök till redovisning ur social synvinkel, vid inventering och utarbetande av vinst- och förlusträkningar för hela den ekonomiska processen (Kyrk 1923:62). Det Kyrk säger i det här avsnittet kan generaliseras till åsikten att nationer ska drivas mindre som nationalstater och mer som ”offentliga hushåll”, för att använda en term som Daniel Bell försökt väcka till liv igen (Bell 1976). Som situationen är idag vill vi dock genast tillägga att miljön kräver ett globalt och inte ett nationellt angreppssätt. Kombinationen av marknad och hushåll kan också bli framgångsrik när det gäller familjehushållet. Det var just tillgången till institutioner utanför hushållet – politiska, ekonomiska och utbildningsinstitutioner – som bröt ner patriarkatets makt. När jag, som i inledningen av denna text, refererar till det enskilda hushållet på ett positivt sätt, måste det också klargöras att samtliga göromål i ett hushåll måste vara könsneutrala om hushållet ska lyftas fram som en modell värd att följa. Med könsneutral avses att samtliga göromål i hushållet fördelas jämt mellan män och kvinnor. Inget av göromålen får vara kopplade till ett visst kön. Avslutningsvis kan sägas att hushållet också öppnar för möjligheten att införa några av hushållets ekonomiska relationer i marknadsekonomin och, på så sätt motverka några av dess negativa sidor. Hushållet är i det väsentliga främmande för marknadsutbytet med dess anonymitet eller, när det inte är anonymt, den starka kopplingen till penningutbyte. I hushållet hittar man däremot relationer som baseras på utbyte av gåvor, delande, ömsesidighet och omfördelning (se t.ex. Mauss [1925]1969, Polanyi [1957] 1971, Gouldner 1960, Price 1975). Det är relationer där empatin är djupare och spelar en mera framträdande roll än vad 46 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet som är brukligt för marknadsutbytet. Uttryck för empatiska relationer – gåvor, delande och ömsesidighet – spelar liten roll i den moderna ekonomiska diskursen och när de existerar, brukar det vara i en smal och formalistisk mening. Ett undantag är den amerikanska ekonomen Nancy Folbres arbete om “omsorgsarbete” (t.ex. Folbre 2001). Vi själva behandlar barn och gamla, menar hon, med omtänksamhet och när vi anlitar andra för att ta hand om dem vill vi att de ska behandlas med kärleksfull omtänksamhet och inte bara som kunder. ÄR EN HUSHÅLLSEKONOMI MÖJLIG? Den här texten började med konstaterandet att marknaden är centrum för den moderna nationalekonomin och att vetenskapen nationalekonomi för närvarande åtnjuter enorm prestige. Men man kan också hävda att försöket att betrakta allt som rör ekonomi enbart i marknadstermer har bidragit till ett smalt och ensidigt sätt att se på ekonomi. Dessutom har det reducerat antalet handlingsmöjligheter baserade på nationalekonomin. Jag har försökt motverka det konventionella synsättet genom att påstå att vi kanske behöver diskutera möjligheten för en ny typ av nationalekonomi – en hushållsekonomi – som komplement till marknadsekonomin (se Fig. 2). Det går att hitta, hävdar jag, tidigare ansatser i den här riktningen, särskilt inom home economics, en typ av ekonomi som har förbigåtts både i den ekonomiska diskussionen och av historiker inriktade på ekonomisk historia. Möjligheter för en hushållsekonomi (Fig. 2) NATIONALEKONOMI Kommentar: Idéerna om ekonomiskt liv var ursprungligen centrerade kring hushållet, men flyttades senare över till penningförvärv och närliggande aktiviteter, när nationalekonomin blev en modern vetenskap. Teorier som betonar hushållet inkluderar idéerna om oeconomia i Antikens Grekland, home economics, socialistiska ekonomier och välfärdsstatens ekonomi. OECONOMIA (HUSHÅLLNING) VÄLFÄRDSSTATSEKONOMI; SOCIALISTISK EKONOMI MÖJLIGHETER FÖR EN HUSHÅLLSEKONOMI? KREMATISTIKEN (PENNINGFÖRVÄRV, VINSTGENERERING) HOME ECONOMICS MODERN NATIONALEKONOMI ELLER MARKNADSEKONOMI om möjligheter , för människan och allt annat levande 47 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet En modern hushållsekonomi skulle kunna finna viss inspiration i traditionen från home economics, särskilt hos ekonomer som Hazel Kyrk och Maragaret Reid. Det finns också en del moderna inspirationskällor, till exempel i Nancy Folbres och andra feministiska nationalekonomers verk, och i delar av litteraturen inom beteendeekonomi, experimentell ekonomi samt i litteraturen om sambandet mellan ekonomi och emotioner. Tanken att människan inte är så rationell som ekonomerna i huvudfåran tror har till exempel passat beteendeekonomerna mycket bra. Utformning av institutioner för precisa, praktiska uppgifter är också något som passar mycket bra in i hushållsekonomin. Man inser också alltmer vilken viktig roll emotionerna spelar i det ekonomiska livet (t.ex. Rothschild 2001, Berezin 2005). De senaste åren har det också börjat dyka upp utbildningslitteratur inom ekonomi och finans som förmedlar de kunskaper i ekonomi som behövs i det moderna samhället (t.ex. Lusardi 2009). Gemene man saknar till exempel adekvata kunskaper om aktiemarknaden eller hur man planerar för sin pensionering. Enligt min uppfattning skulle denna sorts litteratur utan problem kunna sammankopplas med några av intresseområdena för home economics – och på så sätt skapa ett verkligt intressant utbildningsområde för medborgarna. Ekonomisk socialisation är ett annat ämne som ligger närmare hushållsekonomin än marknadsekonomin. Medan home economics skapades genom en praktisk samhällsrörelse har huvudfåran inom nationalekonomi varit en helt igenom akademisk produkt. En ny hushållsekonomi skulle må bra, tror jag, av att låna vissa drag från båda och ta plats inom både seriös teori och seriös tillämpning. Hushållsekonomin behöver kanske också bli explicit normativ och tillhöra den kategori som benämns moralisk ekonomi (t.ex. Thompson 1971). Grundtankarna bakom hushållsekonomin finns kanske redan runt omkring oss – och inte bara i några av de nyss nämnda verken av Folbre och andra, utan också i det ekonomiska tänkandet och dess tillämpning hos olika grupper och personer. För att få verkligt genomslag behöver de här idéerna emellertid sammanställas och vässas, till exempel genom diskussion. På så sätt kan det bli möjligt för en ny hushållsekonomi att växa fram inom en inte alltför avlägsen framtid. 48 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Referenser American Home Economics Association. 1909. “Lake Placid Conference on Home Economics 1899-1908”, Journal of Home Economics 1, 1(February):3-6. Anderson, Benedikt. 2006. “Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism.” Rev. uppl. London: Verso. Aristoteles. 1946. “The Politics of Aristoteles.” Övers. Ernest Barker. Oxford: The Clarendon Press. Vilhelm Aubert, Vilhelm. 1956. “The Housemaid – An Occupational Role in Crisis”, Acta Sociologica 1:149-158. Becker, Gary. 1976. “The Economic Approach to Human Behavior.” Chicago, IL: University of Chicago Press. Beecher, Catherine. [1841] 1971. “A Treatise on Domestic Economy.” New York: Schocken Books. Bell, Daniel. 1976. “The Public Household: On ‘Fiscal Sociology’ and the Liberal Society”. Sid. 220-82 i The Cultural Contradictions of Capitalism. New York: Basic Books. Beller, Andrea & Elizabeth Kiss. 2008. “On the Contribution of Hazel Kyrk to Family Economics”. Opublicerad uppsats. Bender, Donald. 1967. “A Refinement of the Concept of the Household: Families, Coresidence, and Domestic Functions”, American Anthropologist 69:493-504. Berezin, Mabel. 2005. “Emotions and the Economy”. Sid. 109-27 i Neil Smelser och Richard Swedberg (red.), The Handbook of Economic Sociology. Second edition. New York and Princeton: Russell Sage Foundation and Princeton University Press. Berlage, Nancy. 1998. “The Establishment of an Applied Social Science: Home Economics, Science, and Reform at Cornell University, 1870-1930”. Sid. 185-31 i Helene Silverberg (red.), Gender and American Social Science. Princeton, NJ: Princeton University Press. Booth, William James. 1993. “Households: On the Moral Architecture of the Economy.” Ithaca: Cornell University Press. Boulding, Kenneth. 1972. “The Household as Achilles’ Heel”, Journal of Consumer Research 6,2:110-19. om möjligheter , för människan och allt annat levande 49 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Bourdieu, Pierre (red.). 1990. “Sociologie de la Maison”, Actes de la recherche en sciences sociales 81/82(March):1-121. Bourdieu, Pierre. 2005. “The Social Structures of the Economy.” Cambridge: Polity Press. Brunner, Otto. 1956, “Das ‘ganze Haus’ und die alteuropäische ‘Ökonomik’”. Sid. 33-61 i Neue Wege der Sozialgeschichte. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. Chayanov, A.V. 1986. “A Theory of the Peasant Economy.” Madison: University of Wisconsin Press. Ehrenreich, Barbara och Deirdre English . 1978. “For Her Own Good: 150 Years of Experts’ Advice to Women.” New York: Anchor Press. Ehrenreich, Barbara och Arlie Handschild (eds.). 2003. “Global Woman: Nannies, Maids, and Sex Workers in the New Economy.” New York: Metropolitan Books. Ellickson, Robert. 2006. “Norms of the Household“. Sid. 59-88 i John Drobak (red.), Norms and the Law. New York: Cambridge University Press. Ellickson, Robert. 2008. “The Household: Informal Order around the Hearth.” Princeton: Princeton University Press. Fields, Anne M. och Tschera Harkness Connell. 2004. “Classification and the Definition of a Discipline: The Dewey Decimal Classification and Home Economics”, Libraries & Cul-ture 39, 3: 245-59. Finley, M.I. 1973. “The Ancient Economy.” Berkeley, CA: University of California Press. Folbre, Nancy. 2001. “The Invisible Heart : Economics and Family Values.” New York: New Press. Folbre, Nancy och Michelle Pujol (red.). 1996. “A Special Issue in Honor of Margaret Reid”, Feminist Economics 2(3), Fall. Friedan, Betty. 163. “The Feminine Mystique.” New York: W.W. Norton & Company. Fritschner, Linda Marie. 1973. “The Rise and Fall of Home Economics: A Study with Implications for Women, Education, and Change.” Doktorsavhandling, University of California at Davis. Fritschner, Linda Marie. 1977. “Women’s Work and Women’s Education: The Case of Home Economics, 1870-1920”, Work and Occupations 4:209-34. 50 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Gilman, Charlotte Perkins, [1898]1966. “Women and Economics: A Study of the Economic Relation between Men and Women as a Factor in Social Evolution.” New York: Harper & Row. Gouldner, Alvin W. 1960. “The Norm of Reciprocity: A Preliminary Statement,” American Sociological Review 25: 161-78. Gudeman, Stephen och Alberto Rivera. 1990. “Conversations in Colombia: The Domestic Economy in Life and Text.” New York: Cambridge University Press. Handschild, Arlie. 1997. “The Time Bind: When Work Becomes Home and Home Becomes.” Work. New York: Metropolitan Books. Hoffmann, Julius. 1959. ”Die „Hausväterliteratur“ und die „Predigten über den christlichen Hausstand“.” Lehre vom Haus und Bildung für das häusliche Leben im 16., 17. u. 18. Jh.” Weinheim: Beltz. Hoy, Suellen. 1980. “’Municipal Housekeeping’: The Role of Women in Improving Urban Sanitation Practices, 1880-1917”. Pp. 173-98 in Martin Melosi (ed.), Pollution and Reform in American Cities, 1870-1930. Austin, TX: University of Texas Press. Kyrk, Hazel. 1923. “A Theory of Consumption.” Boston: Houghton Mifflin Company. Kyrk, Hazel. 1929. “The Place of the Economic and Social Studies in the Home Economics Curriculum”, Journal of Home Economics 21:488-94. Kyrk, Hazel. 1932. “Home Economics”. Sid. 427-31 i Vol. VII of E.R.A. Seligman and A. Johnson (red.), Encyclopaedia of the Social Sciences. New York: The Macmillan Company. Lusardi, Annamaria. 2009. “Overcoming the Saving Slump: How to Increase the Effectiveness of Financial Education and Saving Programs.” Chicago: University of Chicago Press. Mauss, Marcel. [1925] 1969. “The Gift: Forms and Functions of Exchange in Archaic Societies.” London: Cohen & West. Oxford English Dictionary. 2000-. “Household”. Oxford. Elektronisk version. Polanyi, Karl. [1944] 1957. “The Great Transformation.” Boston: Beacon Hill. Polanyi, Karl. [1957] 1971. “The Economy as Instituted Process”. Sid. 243-69 i Karl Polanyi, Conrad Arensberg och Harry Pearson (red.), Trade and Market in the Early Empires. Chicago: Henry Regnery Company. om möjligheter , för människan och allt annat levande 51 möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Price, John. 1975. “Sharing: The Integration of Intimate Economies”, Anthropologica (N.S.) 27,1:3-27. Reid, Margaret. 1934. “Economics of Household Production.” New York: John Wiley & Sons. Rose, Flora m fl 1969. “A Growing College: Home Economics at Cornell.” Ithaca, NY: Cornell University Press. Rothschild, Emma. 2001. “Economic Sentiments: Adam Smith, Condorcet, and the Enlightenment.” Cambridge, MA: Harvard University Press. Runefelt, Leif. 2001. “Hushållningens Dygder. Affektlära, hushållningslära and ekonomiskt tänkande under svensk stormaktstid.” Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis. Schumpeter, Joseph A. 1934. “The Theory of Economic Development.” Cambridge, MA: Harvard University Press. Sen, Amartya. 1990. “More than 100 Million Women Are Missing”, New York Review of Books 37, 20 (December 20). Simmel, Georg. 1984. “On Women, Sexuality, and Love.” New haven: Yale University Press. Sklar, Kathryn Kish. 1976a. Catherine Beecher: “A Study in American Domesticity.” New Haven: Yale University Press. Sklar, Kathryn Kish. 1976b. “Catherine Beecher’s A Treatise on Domestic Economy: A Document in Domestic Feminism”. Sid. 29-49 i Earl French och Diana Royce (red.), Portraits of a Nineteenth Century Family: A Symposium on the Beecher Family. Hartford: The Stowe-Day Foundation. Smith, Joan, Immanuel Wallerstein och Hans-Dieter Evers (red.). 1984. “Households and the World Economy.” Beverly Hills: SAGE. Stage, Sarah. 1986. “From Domestic Science to Social Housekeeping: The Career of Ellen Richards”. Sid. 211-28 i David Kennedy med flera (red.), Power and Responsibility: Case Studies in American Leadership. New York: Harcourt Brace Jovanovich, Publishers. Stage, Sarah. 1997. “Ellen Richards and the Social Significance of the Home Economics Movement”. Sid. 17-33 i S. Stage and V. Vincenti (red.). 1997. Rethinking Home Economics: Women and the History of a Profession. Ithaca, NY: Cornell University Press. 52 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjligheter för nationalekonomin , möjligheter för hushållet Swedberg, Richard. 2007. “Hope and Economic Development: Mercantilist-Utopian Projects in 18th Century Sweden”. Ej publicerad artikel. Swedberg, Richard. 2008. “The Centrality of Materiality: Economic Theorizing from Xenofon to Home Economics and Beyond”. Sid. 57-87 i (red. med Trevor Pinch) Living in a Material World: Economic Sociology Meets Science and Technology Studies. Cambridge: The MIT Press, 2009. Thompson, E.P. 1971. “The Moral Economy of the English Crowd in the Eighttenth Century”, Past and Present 50:76-136. Tilly, Louise och Joan Scott. 1989. “Women, Work and Family.” Andra tryckningen New York: Routledge. Tribe, Keith. 1988. Governing the Economy: “The Reformation of German Economic Discourse, 1750-1840.” Cambridge: Cambridge University Press. Tribe, Keith. Kommande, “Translation Appendix” [to Chs.1-4 in Part 1, Ekonomi och samhälle]. van Velzen, Susan. 2003. “The Consumer and the Good Life: Hazel Kyrk’s Ethical Approach to Consumer theory”. Sid. 38-55 i Drucilla Barker och Edith Kuiper (red.), Towards a Feminist Philosophy of Economics. London: Routledge. Weber, Max. [1923] 1981. “General Economic History.” New Brunswick, NJ: Transaction Books. Weber, Max. 1923. “Wirtschaftsgeschichte.” Munich: Duncker & Humblot. Weber, Max. 1978. “Ekonomi och samhälle: Förståendesociologins grunder, An Outline of Interpretive Sociology.” Berkeley, CA: University of California Press. Wilk, Richard (utg.). 1989. “The Household Economy: Reconsidering the Domestic Mode of Production.” Boulder, CO: Westview Press. Xenofon. 1923. “Memorablia and Oeconomicus.” Trans. E. Marchand. Cambridge, MA: Harvard University Press. Yi, Yun-Ae. 1996. “Margaret G. Reid: Life and Achievement”, Feminist Economics 2,3:17-36. om möjligheter , för människan och allt annat levande 53 Möjliga pengar och omöjliga maskiner Några tankar kring olika försök att ingripa i kapitalismens logik ALF HORNBORG Alf Hornborg, född 1954, kulturantropolog i Uppsala 1986 och sedan 1993 professor i humanekologi i Lund. Alf Hornborg har genomfört fältforskning i skilda delar av världen och intresserar sig för global miljö- och teknikhistoria ur ett världssystemperspektiv. Här delar han med sig av sina tankar om försök att ingripa i kapitalismens logik med hjälp av ”möjliga pengar”, valutor mer anpassade till en geografisk och ekologisk verklighet. möjliga pengar och omöjliga maskiner Inledning Vid olika tillfällen genom åren har jag dragits in i tre helt olika typer av samtal om mänsklighetens globala ekologiska belägenhet. Inom några minuter efter att ha trätt in i en möteslokal eller föreläsningssal har det blivit tydligt för mig om jag befunnit mig bland vad jag numera kallar ”aktivister”, ”analytiker” eller ”managers”. Dessa tre kategorier står för tre skilda sätt att närma sig hållbarhetsfrågor. 1. För aktivisterna är den grundläggande utgångspunkten att global hållbarhet är en fråga om makt, motsättningar och en engagerande kamp mot motståndarlägret. Begrepp som ”miljörättvisa” och ”politisk ekologi” uttrycker denna ståndpunkt väl, och jag har intrycket att flertalet av de studenter jag möter tillhör den kategorin. 2. För analytikerna är global hållbarhet ett ämne som bör belysas genom distanserad teoretisk reflektion och objektiv empirisk forskning, som exempelvis i det respektabla akademiska fältet miljöhistoria. Analytikerna förväntar sig att ämnet skall diskuteras ur alla tänkbara perspektiv och i alla möjliga detaljerade sammanhang, helst i ett växande antal prestigefyllda publikationer. De flesta ledamöter i forskningsråd, som avgör hur forskningsanslag skall fördelas, tillhör nog denna kategori. (Som lärare och forskare hamnar man därför lätt mitt i spänningsfältet mellan dessa två motsatta krav.) 3. ”Management”, slutligen, verkar ha blivit det lösenord eller paraply under vilket de två föregående drivkrafterna kan sammanstråla. Det avgörande antagandet är att kunskap om hållbarhetsfrågor måste vara tillämpbar. Problem är endast intressanta att diskutera om de kan lösas. Denna utgångspunkt, som förenar allt fler studenter och forskningsrådsledamöter, kombinerar studenternas ambition att förändra världen med den akademiska ambitionen att producera kunskap. Men genom att rikta in sig på management, till exempel genom att anamma det överallt upprepade lösenordet ”hållbar utveckling”, brukar studenterna förlora sitt intresse för makt och forskarna sitt intresse för eftertanke, eftersom dess implicita grundantagande är samförstånd snarare än motsättning och tillämpbarhet snarare än sanning. Så omdirigeras på subtila sätt studenternas indignation och forskarnas intellektuella integritet för att omsättas i samhälleligt acceptabla samtal om hur vi skall lösa politiskt definierade problem. Management-språket undviker systematiskt frågor om makt, konflikter och ojämlikhet. Trots att de på allt mer problematiska sätt helt uppenbart genomsyrar det globala samhället betraktas sådana frågor sällan som vetenskapliga problem. Starkt förenklat kan vi säga att dessa tre diskursiva utrymmen är vad som står till buds när det gäller frågor om global hållbarhet, kriser och alternativ i det tidiga 2000-talet. Även om den på ett rent intellektuellt plan kan upplevas som frustrerande är den kunskapspolitik som tvingar oss prata om management och problemlösning förståelig, och akademiker har alla skäl i världen att försöka omvandla sina insikter i strategier för ökad hållbarhet. Den växande marknaden för böcker med ordet ”sammanbrott” i titeln antyder att många människor väntar på en nära förestående socioekologisk kris. En central fråga för om möjligheter , för människan och allt annat levande 55 möjliga pengar och omöjliga maskiner hållbarhetsforskningen är om framtida kriser kan tvinga människor i världssystemets kärna att övergå till ett mera hållbart ekonomiskt beteende, eller om de nuvarande funderingarna kring sammanbrott – och några av de mera ”hållbara” beteendemönster som de ibland för med sig – rentav själv är ett symptom på kris och förändring som redan har inletts. Eftersom ingen egentligen vet om ”utvecklingen” kommer att fortsätta på samma sätt som hittills, eller om vi närmar oss en vändpunkt då det vi nu ser som ”utveckling” i efterhand kommer att framstå som en historisk parentes, har vi svårt att förhålla oss till samtidens förändringar på ett konsekvent sätt. Mycket av den rådande förvirringen när det gäller möjligheter till en ”hållbar utveckling” har sina rötter i den väletablerade åtskillnaden mellan samhällsvetenskap och naturvetenskap. Paradoxalt nog har de forskare som verkar mest bekymrade om biosfärens framtid (naturvetarna) i allmänhet de klumpigaste analytiska redskapen för att förstå orsakerna till människodriven miljöförsämring, medan de som har de erforderliga redskapen (samhällsvetarna) verkar mindre bekymrade om biosfären som en biofysisk, objektiv verklighet. För att både förstå den nuvarande situationen och kunna föreställa sig möjliga framtider måste dessa ”två kulturer” komma närmare varandra. Naturvetarna behöver förstå att kulturella teckensystem som språk, pengar och makt är komponenter i ekosystem som dirigerar viktiga delar av deras energi- och materialflöden. Samhällsvetarna behöver förstå att energi- och materialflöden är grundläggande för samhällssystem och måste medräknas i alla försök att förklara ”utveckling” respektive ”underutveckling”. För att kunna föra dessa två vetenskapliga traditioner närmare varandra är det viktigt att förstå varför de skildes år till att börja med. Varför har ekologer föreställt sig ekosystem som obefolkade av människor? Varför har ekonomer föreställt sig samhällen som avskilda från sin biofysiska miljö? Strategier för att öka samhällets hållbarhet måste grundas på verkligt tvärvetenskaplig kunskap, som blundar varken för vikten av att omorganisera samhälleliga energi- och materialflöden eller för vikten av att förändra kulturella teckensystem som språk och pengar för att åstadkomma sådana ändrade flöden. Snarare än att här återge den s.k. cartesianska dualismens historia kan det vara mera fruktbart att nämna något om den ekonomiska vetenskapens ursprung. I vilket samhälleligt sammanhang utvecklades dess abstrakta modeller och terminologi? Bidragen från en av dess grundare, David Ricardo, illustrerar hur den ekonomiska diskursen från första början har handlat om att förklara de finansiella framgångarna hos bankirer och börsmäklare i det brittiska kolonialimperiets nav under industrisamhällets första decennier. I stället för att förklara ekonomisk vinst och tillväxt i London med utgångspunkt från de konkreta, biofysiska ojämlikheterna i den s.k. triangelhandeln mellan England, Västafrika och Nordamerika – som ofta innebar högst ojämna utbyten av nedlagd arbetstid (mätt i timmar) och ianspråktagen markareal (mätt i hektar) – formades den ekonomiska vetenskapens ordförråd som en serie 56 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner abstraktioner av typ ”nytta”, ”komparativa fördelar” och ”betalningsvilja”. Studiet av pengarnas och marknadsmekanismernas logik blev ett avgränsat ändamål, skiljt från produktionens och konsumtionens materiella substans. Klyftan mellan abstrakta bytesvärden och konkreta bruksvärden hade kommenterats redan av Aristoteles, som kallade de två perspektiven krematistika kontra oikonomia. Med modern, neoklassisk nationalekonomi kom fokuseringen på krematistik och monetära bytesvärden att överskugga alla andra hänsyn. Därför är det inte särskilt förvånande att denna begreppsapparat nu visar sig vara ett klumpigt redskap för att hantera frågor om global resursförvaltning. Den var inte byggd för sådana frågor, utan för att förvalta monetära vinster, oavsett om de härrörde från slavhandeln över Atlanten, de ekologiskt destruktiva bomullsplantagerna i Alabama eller de stenkolsdrivna textilfabrikerna i Lancashire. En ekonomisk vetenskap som på allvar bryr sig om de avlägsna ekologiska, medicinska och samhälleliga konsekvenserna av en viss regions ekonomiska tillväxt skulle behöva ett helt annat teoretiskt ramverk och ordförråd än det nu förhärskande. Eftersom den till och med vid upprepade tillfällen har visat sig oförmögen att förutsäga drastiska förändringar i finansflöden – vilket borde utgöra ett allvarligt problem för en vetenskap som påstår sig förstå sådana frågor – skulle nationalekonomin ha mycket att vinna på att inkludera den samhälleliga och biofysiska miljön i sina begreppsapparater, betraktade inte bara som monetära värden att kalkylera med, utan som reella och icke reducerbara grundförutsättningar för mänskligt liv. Som flera kritiker av nationalekonomin har föreslagit kan s.k. ”finanskriser” ha sin grund i just de diskrepanser mellan abstrakt rikedom och materiella resurser som den ekonomiska vetenskapen har valt att ignorera. Om nu ekonomisk vetenskap i detta avseende kan sägas utgöra en ideologi – en konstellation av idéer som systematiskt mystifierar samhälleliga maktrelationer som om de vore ”naturliga” – är det desto mera intressant att granska just de aspekter som ekonomiska analyser brukar hålla utanför synfältet. Detta väcker en lång rad komplexa frågor: Vad betyder det att lokala, tekniska effektivitetsökningar när det gäller användningen av tid och rum generellt visar sig förutsätta förluster av tids- och rumsresurser (mätt i människotimmar och hektar) i andra delar av världssystemet? Hur lyckas föreställningen om moraliskt neutrala ”världsmarknadspriser” dölja asymmetriska flöden av arbetstimmar och markanspråk som om det vore fråga om ett jämbördigt utbyte? Varför föreställer vi oss en given befolknings teknologiska kapacitet som oberoende av den befolkningens position i ett globalt system av ojämbördiga resursflöden? Skulle vi kunna betrakta ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling som ett slags nollsummespel kring global resursfördelning, snarare än som ymnighetshorn? Är det själva diskrepansen mellan den enskilde individens ekonomiska respektive etiska räckvidd som begränsar hans/hennes förmåga att ta ansvar för de samhälleliga och ekologiska konsekvenserna av sin konsumtion? Hur påverkas vi som individer av att belastas med ett om möjligheter , för människan och allt annat levande 57 möjliga pengar och omöjliga maskiner allt större och mera bekymmersamt ansvar för världens tillstånd, samtidigt som makten som bibehåller denna världsordning blir allt mer centraliserad och otillgänglig för oss? Är det rimligt att vi endast accepterar de analyser av den globala hållbarhetsproblematiken som erbjuder bekväma lösningar? Kan vi lära oss leva med vetskapen om den historiska sannolikheten att industrikapitalismen till slut drabbas av ett socioekologiskt sammanbrott, utan att kräva enkla och omedelbara åtgärder? Kan krismedvetenheten själv utgöra en drivkraft som alstrar kreativa, mera hållbara former av ekonomi, samhälle och kultur? Om vi på allvar skulle försöka förändra våra kulturella teckensystem i en mera hållbar riktning är det av avgörande betydelse att vi uppmärksammar maktdimensionerna i de nuvarande systemen genom att minska möjligheterna till självförstärkande kapitalackumulation genom olika former av ojämnt utbyte. Dessa frågor har sysselsatt mig i många olika sammanhang genom åren,1 men i detta sammanhang kommer jag att ägna mig mindre åt att analysera industrikapitalismens problem, för att i stället diskutera förutsättningar för att ”lösa” dem. Vilka möjligheter finns det till radikala förändringar i det nu så föga hållbara globala system som formar människors relationer till resten av biosfären? Jag börjar med att kortfattat och kritiskt diskutera de lösningar som erbjuds av konventionella recept på ”hållbar utveckling”, för att bana väg för mera djupgående analyser och förslag. Hållbarhetens möjligheter är utan tvivel lika analytiskt krävande som de problem som de är ägnade att lösa. Konventionella lösningar och deras problem Låt oss börja med att betänka att en betydande andel av såväl professionella analytiker som lekmän skulle förneka att mänsklighetens globala situation rymmer några problem som inte kommer att lösas med hjälp av fortsatt ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling. Ett iögonfallande exempel på detta förhållningssätt är den danske statistikern Björn Lomborg.2 Ändå kan vi nog förmoda att de flesta som på djupet har reflekterat över den fossilbränsledrivna kapitalismens framtid vid det här laget har haft svårt att vifta undan de verkliga utmaningar den nu ställs inför. Till dessa utmaningar hör varningsrop om klimatförändringar, ”oljetoppen” samt förvaltningen av en begränsad global markareal, som förväntas försörja en växande befolkning med livsmedel och dess växande tekniska infrastruktur med energi samtidigt som den skall bevara den biologiska mångfalden. När väl dessa motsägelsefulla utmaningar har accepterats verkar de konventionella framtidsvisionerna i regel följa ett av två huvudspår. I första hand finns det en utbredd övertygelse att lösningarna bör sökas i ny teknik. 1. Hornborg 1992, 1998, 2001, 2006, 2007, 2009. 2. Lomborg 2001. 58 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner Denna övertygelse präglar större delen av litteraturen och debatten om ”hållbar utveckling” genom de senaste decennierna.3 I ett nötskal bygger visionen på en tilltro till våra möjligheter att producera mera varor med mindre miljökonsekvenser. Strategin förutsätter en tilltro inte bara till konkret ny teknik som förnyelsebar energi och mera effektiva typer av arkitektur och markanvändning, utan mera fundamentalt till praktisk ingenjörskonst som ett sätt att förändra människors beteende, vare sig det handlar om att stabilisera befolkningsmängden, förändra konsumtionsmönster, minska ekonomiska klyftor, förbättra folkhälsan eller restaurera ekosystem. Alla dessa målsättningar är naturligtvis helt igenom berättigade, och det vore lika otänkbart att ifrågasätta dem som att ifrågasätta visionen om en ”hållbar utveckling” som sådan. Men frågan som vi måste ställa oss, efter tre decennier av mycket påkostad retorik om hållbarhet, är om det verkligen är relevant att planera för en ”hållbar utveckling” grundad på ingenjörskonst, när det blivit allt tydligare att industrikapitalismens socioekologiska logik inte verkar ta särskilt stort intryck av den. Kan lösningarna verkligen sägas vara ”inom räckhåll” när såväl ekonomisk rationalitet som politisk realism fortsätter att avvisa dem som omöjliga? I själva verket finns det goda anledningar att förmoda att vår nuvarande ohållbarhet tvärtom är just precis vad industrikapitalismens inneboende logik uppmuntrar. Hela tiden, medan vi har investerat miljardbelopp i retoriken om ”hållbar utveckling”, har vi blivit mindre och mindre hållbara. Nästan varenda tänkbar måttstock ger samma slutsats, vare sig det gäller globala utsläpp av växthusgaser, energianvändning, resursförbrukning, ekologiska fotavtryck, avfallsmängder, m.m. När ”lösningarna” efter så lång tid fortsätter att befinna sig så långt bortom räckhåll måste slutsatsen bli att det är något som saknas i vår problemanalys. Tilltron till tekniken räknar inte med den inneboende logiken i vårt socioekologiska system. För att ha en chans att förändra den logiken måste vi införliva våra samlade, tvärvetenskapliga insikter om den i den officiella problemanalysen. Ett exempel på att så inte sker är Europeiska Unionens påkostade vision kring s.k. ”rent kol”.4 Den utbredda tilltron till ”rent kol” är ett av många exempel på de många omöjliga maskiner med vilka vi möblerar våra fantasier om industricivilisationens framtid. Liksom kärnreaktorer drivna med vatten eller solpaneler mera effektiva än de gröna växternas fotosyntes lär sådana tekniska utopier knappast kunna erbjuda ekologiskt hållbara och ekonomiskt rationella lösningar för världen som helhet. Att förespråka tekniska lösningar på hållbarhetsproblem är i allmänhet liktydigt med att föreslå förskjutningar av miljöbelastningen från rikare till fattigare delar av världssamhället, eftersom nya teknologier tenderar att utgöra mystifieringar av nya former av ojämnt utbyte och därför att vara tillgängliga endast för dem som har mest köpkraft. 3. Se t.ex. World Commission on Environment and Development 1987; Gore 1993, Brown 2008; Friedman 2008. 4. Hansson 2008. om möjligheter , för människan och allt annat levande 59 möjliga pengar och omöjliga maskiner Ett annat konventionellt recept på hållbarhet är tilltron till ny etik. Om nu industrikapitalismen inte kan förväntas bedriva ”hållbar produktion” utifrån sin egen inneboende logik, kanske den skulle kunna uppmuntras att göra det om tillräckligt många människor valde att ägna sig åt ”hållbar konsumtion”. Resonemanget utgår ifrån att när det finns en tillräckligt stor marknad för hållbart producerade varor så kommer industrin att anpassa sig. Denna lösning framhålls ofta tillsammans med den föregående och kan kritiseras utifrån liknande invändningar. Visionen om ansvarsfulla gröna konsumenter som tvingar industrin att bli hållbar har framförts kontinuerligt genom flera årtionden, men har givit påtagligt få resultat när det gäller globala produktions- och konsumtionsmönster. Den verkar bygga på tanken att etisk övertygelse, utbildning och förnuftiga argument till slut skall förmå över sex miljarder moraliskt ansvarstagande globala medborgare att offra sina pengar, sin tid och sin bekvämlighet i solidaritet med och omsorg om de anonyma folkmassorna och okända ekosystemen på andra kontinenter och i framtida århundraden. Även om en minoritet av hängivna medborgare i det välbärgade Nord på detta sätt skulle kunna erbjuda en nisch för företag som marknadsför genuint hållbara produkter – och vad som är genuint hållbart väcker naturligtvis en rad ytterligare frågor – är det knappast troligt att låglönemassorna i den globala periferin kommer att ha ekonomiska marginaler som tillåter dem att förbinda sig åt grön konsumtion. I den stora och problematiska diskrepansen mellan moderna konsumenters socioekologiska och etiska räckvidd är det därför mera realistiskt att föreslå att den förstnämnda reduceras än att den senare utvidgas. Alternativ till sammanbrott: vad är grundproblemet? Bland dem för vilka ingendera av dessa strategier – teknik eller etik – framstår som realistiska verkar det ha blivit vanligare att på allvar föreställa sig att världssamhället rör sig i riktning mot ett socioekologiskt sammanbrott. Världshistorien erbjuder många föregångare.5 Allt oftare numera diskuteras sammanbrott – vare sig det är finansiellt, teknologiskt, ekologiskt, socialt, politiskt eller en kombination av dessa – inte bara som ett hot, utan som en möjlighet. Det är naturligtvis fullt möjligt att inget mindre än ett systemsammanbrott kommer att tvinga oss att ändra på våra vanor. Även om det kan tyckas olämpligt att betrakta sammanbrott som ett slags ”lösning” har detta argument fått stor genomslagskraft bland de som bekymrar sig om sinande oljetillgångar och globala klimatförändringar.6 Mera allmänt kan vi konstatera att tanken på motsättning och kris som en möjlighet till förnyelse är ett återkommande tema i studier av såväl samhälleliga som psykologiska system.7 Inom samhällsvetenskaplig forskning vore det både ansvarslöst och ovederhäftigt att förneka möjligheten att industrikapitalismen kan komma att drabbas av ett globalt socioekologiskt 5. Tainter 1988. 6. Se t.ex. Heinberg 2004. 7. Schneider, Kallis & Martinez-Alier 2010. 60 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner sammanbrott. Bland de möjligheter som vi hittills har nämnt – teknik, etik och sammanbrott – har egentligen ingen i första hand utgått från vad människor gemensamt kan bestämma sig för genom politiska beslut. Vad skulle en politik för hållbar utveckling kunna åstadkomma? Genom politiska beslut kan givetvis ett stort antal olika strategier väljas, beroende bland annat på skala (är det inför lokala, nationella eller globala väljarkårer som politikerna står till svars?) och sammanhang (händelser, diskurser, incitament) samt på vad som står på spel för individuella politiker. Hittills är det föga som tyder på att politiska beslut på avgörande sätt kommer att påverka hållbarheten hos vare sig produktion eller konsumtion på någon skalnivå, men det är naturligtvis fullt möjligt att de politiskt gångbara alternativen kommer att se helt annorlunda ut i en situation då sammanbrott ter sig som en nära förestående realitet. Till dess kan vi konstatera att hotet om sammanbrott tyvärr har använts för att legitimera de politiska beslut som tett sig som mest tvivelaktiga ur den globala demokratins perspektiv.8 Detta har blivit allt mer tydligt i takt med att den globala konkurrensen om naturresurser har hårdnat på senare år.9 De kriser som alstras av industrikapitalismens logik har framställts på ett sätt som stärker tilltron till just denna industrikapitalism. Mot den bakgrunden har vi all anledning att kritiskt granska de strategier som nu formuleras för att undvika konsekvenserna av klimatförändring, resursbrist och andra brett erkända käppar i hjulen för den globala ämnesomsättningen. Även om ett socioekologiskt sammanbrott förvisso skulle ge upprättelse åt mycket av den gröna kritiken av industrikapitalism, så kommer det utan tvivel att finnas mer än ett sätt att tolka ett sådant sammanbrott, och därmed också flera olika recept på åtgärder. Utifrån en öppen diskussion om de verkliga orsakerna till socioekologiska kriser – och en väljarkår som inte mutas att tycka att kortsiktiga nationella intressen bör prioriteras framför långsiktiga globala – är det inte omöjligt att politiskt beslutsfattande skulle kunna leda till mera hållbara sätt att organisera världssamhällets ekonomi och ämnesomsättning. Men för att kunna börja föreställa sig vad sådana förändringar borde inbegripa måste vi först betänka vad industrikapitalism egentligen är, och några historiska exempel på försök att ingripa i dess logik. Det här är inte rätt sammanhang för en djuplodande teoretisk utläggning om industrikapitalismens historiska egenart. Låt oss nöja oss med att säga att dess specificitet bygger på en rekursiv expansion av pengar och maskiner.10 Det förekommer flera perspektiv på denna specificitet, från vissa världssystemanalytiker som hävdar att i grunden likartade former av kapitalackumulation kan spåras fem årtusenden bakåt i tiden,11 till mer eller mindre rigida tolkningar av Karl Marx Das Kapital.12 Inget av dessa synsätt förefaller särskilt an8. Klein 2007. 9. Klare 2001; Harvey 2003; Bunker & Ciccantell 2005. 10. Med ”maskiner” menar jag modern teknik i allmänhet, d.v.s. teknik som fordrar en komplicerad arbetsfördelning mellan olika regioner i världssystemet. 11.Frank & Gills 1993. 12. Marx 1867-1893. om möjligheter , för människan och allt annat levande 61 möjliga pengar och omöjliga maskiner vändbart när vi betraktar den globala kapitalismens dilemman i modern tid. Visst finns det kontinuiteter mellan förindustriella och industriella ackumulationssätt,13 men det lär inte kunna förnekas att såväl 1700-talets Industriella Revolution som 1500-talets framväxt av jordbrukskapitalism14 utgjorde viktiga diskontinuiteter. Det är i varje fall rimligt att tänka sig att Karl Marx i mitten av 1800-talet inte bör förväntas ha förutsett kapitalackumulationens globala ämnesomsättningsproblem ett och ett halvt sekel senare. Under dessa 150 år har det vuxit fram viktiga nya perspektiv på hur jord, arbete och kapital är sammantvinnade i världssystemets metabolism.15 Låt oss här nöja oss med att konstatera att industrikapitalism förutsätter att monetära vinster kan investeras i teknik, som i sin tur kan avkasta ytterligare vinster. Detta är en mycket enkel grunddefinition, som jag tror de flesta kan acceptera. Med andra ord är förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling (pengar och maskiner) rekursivt, eller ömsesidigt förstärkande. Ett annat sätt att uttrycka detta vore att säga att pengar och maskiner i modern tid är två konkreta manifestationer av kapital, eller rentav kapitalism. Pengar omvandlas i maskiner (d.v.s. teknik), och maskiner avkastar mera pengar. Vi kan för tillfället bortse ifrån frågan om hur sådan teknikackumulation bygger på ojämna nettoflöden av kvantifierbara resurser som energi, material, ianspråktagen markareal eller nedlagd arbetstid,16 för att i stället fokusera på hur ackumulationens konkreta manifestationer (pengar och maskiner) uppfattas av de människor vars liv och sociala relationer de griper in i. Såväl pengar som maskiner är fetischer i den mening att de är förtingligade sociala relationer: relationer mellan människor som uppträder som relationer mellan ting. Båda ger intryck av att äga autonoma, generativa krafter, vilket innebär en mystifiering av ojämbördiga samhälleliga utbytesrelationer.17 För att på djupet förstå mänsklighetens belägenhet och ha en chans att undvika de värsta konsekvenserna av ett systemsammanbrott måste vi avslöja de mystifierade utbytesrelationer som uppträder för oss i form av pengar, varor och maskiner. Det är lönlöst att angripa maskiner: ”Det går inte an att hindra uppfinningarnas framsteg” För exakt tvåhundra år sedan angrep de s.k. ludditerna18 de nya textilmaskiner som ackumulerades i den tidens England. Denna kortlivade rörelse orsakade under åren 1811-1813 betydande oro i centrala delar av de framväxande brittiska industridistrikten. Tusentals halvindustriella textilarbetare som sett sin försörjning slås ut av mera storskalig teknik upplevde de nya fabriksbyggnaderna och deras inventarier som ondskefulla inrättningar som bröt mot traditionella rättviseprinciper. Fabrikssystemet jämfördes uttryckligen med 13. Hornborg 2000. 14. Wallerstein 1974. 15. Jorgenson & Clark 2009. 16. Jorgenson & Clark 2009. 17. Hornborg 1992, 2001, 2009. 18. Sale 1995; Fox 2002; Binfield 2004; Jones 2006. 62 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner ”kolonialt slaveri”,19 och de förbittrade textilarbetarna som drabbats av sjunkande inkomster och arbetslöshet reagerade med revolutionärt ursinne. Deras reaktion, som då kan ha tett sig något mindre fåfäng än den gör idag, var att förstöra själva maskinerna. Inom loppet av ett drygt år hade skadegörelsen kostat den brittiska textilindustrin över 100.000 pund, och flera fabriksägare hade angripits och skadats. Som Charlotte Brontë senare skrev är det inte svårt att förstå ”varför dessa lidande människor hatade maskinerna som de ansåg berövade dem deras bröd; de hatade byggnaderna som innehöll maskinerna; de hatade fabrikörerna som ägde byggnaderna”. Men trots detta, skriver Brontë, så ”går det inte an att hindra uppfinningarnas framsteg”.20 De brittiska myndigheterna krossade snabbt ludditrörelsen och avrättade dess ledare. Kirkpatrick Sale drar slutsatsen att strategerna bakom den nya industrialismen ”visste att det var nödvändigt att besegra den utmaningen, att försöka förneka och utrota dess åberopande av traditionella seder och rättigheter, om arbetskraften skulle kunna göras tillräckligt formbar och de nya anställningsvillkoren tillräckligt etablerade för att tillåta vad vi nu kallar den Industriella Revolutionen att triumfera”.21 Ludditerna uppfattade kanske för tvåhundra år sedan sabotage mot maskiner som ett möjligt sätt att ingripa i kapitalismens logik. En historisk tillbakablick idag säger oss att de hade fel: detta var helt enkelt inte en gångbar strategi. Sale har valt en passande titel på sin bok: Rebeller mot framtiden – Ludditerna och deras krig mot den Industriella Revolutionen. Men själva företeelsen att bygga en social rörelse på den fysiska förstörelsen av maskiner förtjänar reflektion. Genom att rikta sin ilska mot dessa mekaniska objekt kan ludditerna sägas ha ägnat sig åt en förmodern form av fetischism, om vi därmed menar att tillskriva icke-levande föremål egenskaper hos levande varelser, som (ondskefull) handlingsförmåga eller agens.22 Å andra sidan skulle man kunna betrakta deras handlingar som på ett intuitivt plan välmotiverade, om vi går med på att maskinerna faktiskt utgjorde förtingligade sociala relationer. I själva verket vore det möjligt att hävda att det innebär en ännu större mystifiering att föreställa sig maskiner som ontologiskt avskilda från samhälleliga utbytesrelationer, vilket har blivit den förhärskande synen i det moderna industrisamhället.23 Om den (ojämnt fördelade) anhopning av teknisk infrastruktur som framträder på nattliga satellitfoton helt enkelt betraktas som vad Brontë kallar ”uppfinningarnas framsteg” – en oundviklig ansamling av ständigt ökande teknisk kapacitet – begår vi misstaget att förväxla en privilegierad position i det globala rummet med ett avancerat stadium i tiden.24 Men sådan ”maskinfetischism” har visat sig vara en oerhört svårgenomtränglig mystifiering under tvåhundra år. Även om angreppen på World Trade Center i New York 2001 skakade en hel värld verkar inte fysiska sabotagehandlingar utgöra en framgångsrik strategi för att 19.Sale 1995:23. 20. Sale 1995:15-16. 21. Sale 1995:5. 22. Med ”agens” avser jag det som på engelska brukar kallas agency, d.v.s. förmåga att utifrån till synes autonoma premisser agera och påverka sociala skeenden. 23.Hornborg 2001. 24. Hornborg 2009. om möjligheter , för människan och allt annat levande 63 möjliga pengar och omöjliga maskiner konfrontera industrikapitalismens maktordning. Detsamma gäller naturligtvis angrepp på de som äger sådant kapital, så länge samma möjligheter till kapitalackumulation kvarstår för deras efterträdare. Att konfrontera kapitalismen genom sabotage mot realkapital och deras ägare har historiskt visat sig föga revolutionerande. Roten till allt ont: Att konfrontera pengar, från förakt mot Mammon till alternativa valutasystem Om ett avståndstagande från maskiner inte är en gångbar strategi för att konfrontera kapitalismens logik har ännu inte sista ordet sagts om förutsättningarna för ett avståndstagande från pengar. De sociologiska, filosofiska och till och med teologiska analyserna av hur idén om pengar griper in i mänskligt liv, sociala relationer och människans relation till naturen utgör ett mycket vidsträckt och svåröverblickbart fält. Litteraturen är oerhört omfångsrik och omöjlig att summera, men vi kan nöja oss med att konstatera att granskningen av denna mäktigaste av mänskliga uppfinningar sträcker sig från Bibelns förakt för Mammon till vår samtids experiment med alternativa valutor. Få skulle förneka pengarnas avgörande roll för hur moderna samhällen utformas och hur de påverkar sin miljö, men ännu färre skulle på allvar ifrågasätta om de bör fortsätta att ha denna roll, paradoxalt nog även bland de som betraktar ett socioekologiskt sammanbrott som ett fullt tänkbart framtidsscenario. Detta kan delvis bero på att de inte har reflekterat över moderna pengar som en institution kring vilken vi ens teoretiskt har ett val, delvis på att tanken på att överge den framstår som ytterst naiv. Men kanske är trots allt en förändring av pengarnas logik den enda chans som står oss till buds. S.k. ”allmänsyftespengar”25 belönar förskingringen av naturresurser med allt större mängder resurser att förskingra, tills resurserna är slut, eller åtminstone otillgängliga. ”Hållbarhetens” centrala dilemma är själva kopplingen mellan denna samhälleliga institution och de högst reella ”Malthusianska” ramar som exemplifieras av entropilagen, planetens begränsade jordyta och ändliga lagerresurser. Dilemmat skulle kunna formuleras som konsekvenserna av idén om pengar i ett universum som lyder under Termodynamikens Andra Lag. Om detta väl erkänns som vårt mest grundläggande hållbarhetsproblem så är det betydligt mindre problematiskt att komma fram till vilken av dessa faktorer – allmänsyftespengar eller entropilagen – som vi kan förändra genom politiska beslut. Pengar utgör ett kulturellt teckensystem som har uppfunnits av människor och som också kan förändras av människor. Kanske är de i längden den enda faktor som vi kan hoppas förändra för att åstadkomma en mera hållbar utveckling. Låt oss fundera över pengarnas olika funktioner. Stephen Gudeman skiljer på pengar 25. Detta begrepp är hämtat från den ekonomiska antropologin (eng. general-purpose money). 64 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner som ”medel”, ”bytesmedel” och ”mål”.26 Den första funktionen, som exemplifieras av skuldförbindelser, reklamerbjudanden och ransoneringskuponger, handlar om att kvittera skulder och reglera enkelriktade transaktioner i vilka varor eller tjänster löses in i utbyte mot kuponger eller någon annan form av värdebevis. Sådana kuponger utgör ”särsyftespengar” (special-purpose money) i den meningen att de specificerar de varor eller tjänster mot vilka de kan bytas. Den andra funktionen (bytesmedel) exemplifieras med vanliga kommersiella pengar, som används för att reglera dubbelriktade transaktioner och inte begränsar de typer av varor eller tjänster som byts. Den tredje funktionen, slutligen, exemplifieras av finansiella, räntebärande pengar, som utgör ett mål i sig och ger ägaren incitament att ackumulera kapital. Moderna pengar kombinerar de två senare funktionerna genom att fungera både som ett allmänt bytesmedel och som ett lager av självförmerande värde, eller kapital. I figur 1 har jag analyserat pengarnas möjliga funktioner på ett något annorlunda sätt än Gudeman. När vi tänker på hur pengar skulle kunna förändras för att bli en institution som ökar hållbarheten – i stället för att öka resursförbrukningen och riskerna för sammanbrott – föreslår jag att vi föreställer oss en valuta som kombinerar de två första av Gudemans tre funktioner, snarare än de två sista. När Gudeman skiljer på pengar som ”medel” respektive ”bytesmedel” verkar han inte överväga detta logiska alternativ, som skulle kombinera ”särsyftespengarnas” specificitet med de kommersiella vardagspengarnas förmåga att reglera dubbelriktade transaktioner. Rent teoretiskt vore det fullt möjligt att inrätta en sådan valuta, som kan användas för vissa typer av utbyten men som inte alstrar ränta och uppmuntrar ackumulation (låt oss kalla dessa pengar ”LUTS”). Av någon anledning verkar emellertid inget av de många experiment med alternativa valutor (s.k. LETS) som jag känner till ha utforskat denna möjlighet.27 Oavsett om de uppstått i Berlin, Coventry, Manchester, Ithaca, Budapest, Auckland, Buenos Aires eller Brixton har de alla syftat till att begränsa pengarnas rörelser geografiskt, dock utan att systematiskt begränsa deras användningsområden. Men det är just detta problem som utgör själva kärnan i hållbarhetsproblematiken. De många experimenten med LETS (Local Exchange Trading Systems) bygger på idén att uppmuntra lokala och jämbördiga utbyten av varor och tjänster utan inblandning av formella, finansiella pengar. De avgränsar emellertid inte den sfär av varor och tjänster som skall bytas på detta sätt. Det betyder att det är fullt möjligt att exempelvis byta en limpa hembakat bröd från Brixton mot datormjukvara från Kalifornien. Sådan formlöshet innebär att LETS-utbytet inte nödvändigtvis utmanar de långväga transporter som enligt många bedömare utgör ett av mänsklighetens största hållbarhetsproblem. Avsaknaden av funktionell avgränsning berövar därmed LETS-experimenten mycket av deras potential som samhällsförvandlare. Kanske är grundorsaken till att LETS-nätverken i allmänhet har varit 26. Gudeman (2008:124-136) använder de engelska begreppen means, medium respektive end. 27. North 2007. om möjligheter , för människan och allt annat levande 65 möjliga pengar och omöjliga maskiner relativt kortlivade att de inte i tillräckligt hög grad har utgått från systematisk analys av det mera destruktiva penningsystem som de varit tänkta att ersätta. $ € £LETS PENGARS FUNKTIONER KUPONGER ”LUTS” Bytesmedel för dubbelriktade transaktioner JaJaNej Lagrar räntealstrande värdeJa Specificerar varor och tjänsterNejNej som de kan bytas mot NejJa Specificerar brukare Tidsbegränsat bytesvärdeNejNej Utges och stöds av statliga myndigheter Ja NejNejNej JaJa NejNej JaJa JaNejNej Ja Fig. 1 Kombinationer av funktioner hos fyra typer av pengar (fet stil i de tre vänstra kolumnerna anger funktioner som även delas av ”LUTS”). En grundläggande utgångspunkt för experiment med alternativa valutor borde vara insikten att alla värden inte är jämförbara, och därför inte heller bör vara utbytbara. Om det centrala motivet för LETS är att stärka lokalsamhället borde själva definitionen av ”lokal” tas på större allvar. Det är rimligt att tänka sig ”lokala” värden som sådana varor och tjänster som kan tillhandahållas lokalt, eller – vilket är ännu mera grundläggande – som är avgörande för lokal överlevnad. För en stor del av mänskligheten kan dessa två typer av ”lokala” värden sägas sammanfalla. Livsmedel, bostäder och grundläggande omvårdnad kan vanligtvis tillhandahållas relativt lokalt, inom några mils avstånd, som varit fallet för flertalet människor i tusentals år, medan de lyxartiklar och kapitalvaror som slukar större delen av moderna människors löner oftast är långväga importer. Låt oss för enkelhetens skull kalla dessa två kategorier av varor ”lokalvaror” respektive ”globalvaror”. På lång sikt kommer hållbarhetsproblematiken förmodligen att hänga på vår förmåga att hålla isär dessa två utbytessfärer såsom icke jämförbara värden. Om det vore möjligt att institutionellt och kulturellt ”immunisera” lokalsamhällets metabolism från globala kapitalflöden så skulle nuvarande mönster för energianvändning och annan resursförvaltning förändras i grunden. Inte bara skulle mänskliga samhällen bli mera hållbara i ekologisk mening – lokalsamhällenas allt starkare integration skulle dessutom ge begreppet ”social hållbarhet” en mycket konkret innebörd. Sårbarhet inför olika typer av risker skulle starkt reduceras. Om vi menar allvar med retoriken om effektivisering, återvinning och minskade ekologiska fotavtryck måste vi systematiskt tänka igenom hur vi skulle kunna organisera ett samhälle som uppmuntrar sådana förändringar. Med tanke på att hållbarhetens mest fundamentala problem kan vara själva föreställningen om alla värdens utbytbarhet på världsmarknaden (det vi känner som ”[allmänsyftes]pengar”) – som innebär att en accelererande resursför- 66 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner brukning belönas med tillgång till allt mera resurser att förbruka – vore en logisk lösning att begränsa denna generaliserade utbytbarhet genom att inrätta separata valutor för lokala respektive globala utbytessfärer. Att förändra pengarnas logik: En vision Låt oss utföra ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss att en nation – en stat – på allvar skulle vilja reducera sina transporter, sitt oljeberoende och sina koldioxidutsläpp, och att den kommit fram till att det bästa sättet att åstadkomma allt detta vore att uppmuntra sina invånare att i större utsträckning konsumera lokala varor och tjänster. Den skulle då kunna trycka en särskild valuta – låt oss kalla den ”Lokala utbytesbevis” (LUTS) – som endast kan användas för en tydligt angiven sfär av varor och tjänster som är lokal i den dubbla betydelsen lokalt producerat och nödvändigt för lokal överlevnad. Dessa lokala varor och tjänster skulle till exempel inkludera baslivsmedel, vedbränsle, byggnadsmaterial, snickeri och andra hantverk, närtransporter, barntillsyn, enklare hälsovård och annan omsorg. De LUTS som staten ger ut för att användas inom denna lokala eller ”informella” sfär fördelas till hushållen månadsvis i proportion till deras storlek, och i avsikt att trygga varje hushålls grundläggande överlevnadsbehov. De skulle kunna betraktas som en form av ”medborgarlön”. Hushållen kan sedan använda sina LUTS enligt egna prioriteringar, men de kan endast göra det inom tre månader efter att ha erhållit dem, sedan upphör de att gälla. Tidsbegränsningen av bytesvärdet gäller från förvärvsdatum, oavsett om de erhållits från staten eller intjänats lokalt. Inga transaktioner med LUTS beskattas. Det finns ingen anledning att spara och ackumulera LUTS, eftersom de är tidsbegränsade och inte heller ger någon ränta. För att försäkra sig om att ett nytt ekonomiskt system vore gångbart är det viktigt att fråga sig vad olika kategorier av aktörer skulle ha för motiv för att bejaka det: Vad skulle motivera hushållen att använda sina LUTS, i stället för att kasta bort dem? Svaret är att tillgången till LUTS skulle frigöra en väsentlig del av deras ”formella” inkomster, som tidigare använts för att inhandla lokala (eller potentiellt lokala) varor och tjänster. Att kasta bort dem tillsammans med reklamkuponger och rabatterbjudanden vore bokstavligen att kasta bort pengar. I en inledningsfas skulle införandet av en LUTS-valuta alltså rentav kunna öka konsumtionen av ”globalvaror”. Hushållen har möjlighet att välja i vilken utsträckning de fortsättningsvis vill kunna förtjäna en del av sina inkomster från den ”formella” sektorn, och därmed kunna upprätthålla en högre konsumtionsnivå än vad LUTS-inkomsterna möjliggör. De flesta hushåll kan förväntas ägna en del av sin arbetstid åt den ”formella” sektorn och en del åt den informella (lokala). Vad skulle motivera butiksägare, lantbrukare, vårdpersonal, snickare, skomakare och andra lokala yrkesutövare att acceptera LUTS som betalning för sina varor och tjänster, i stället för att kräva betalning i den ”formella” valutan? LUTS-inkomsterna är skattefria om möjligheter , för människan och allt annat levande 67 möjliga pengar och omöjliga maskiner och kan användas på många olika sätt utöver de som redan nämnts, som att tillfälligt anlita lokal arbetskraft (utan kostsamma arbetsgivarförbindelser) eller inhandla varor och tjänster av betydelse för det egna företaget (exempelvis hushållens kompost till lantbrukare, återanvändbara förpackningar till butiksägare, m.m.) Med tanke på ökande energi- och transportkostnader är det rimligt att anta att priserna i LUTS för lokalvaror i allmänhet skulle vara fördelaktigare för köpare än priserna i ”formell” valuta för deras motsvarigheter på den globala marknaden. Om inte dessa faktorer skulle räcka för att göra LUTS-inkomsterna attraktiva för företagare, skulle staten kunna erbjuda dem att till gynnsamma växelkurser lösa in en viss andel av deras intjänade LUTS i utbyte mot ”formella” pengar, vilket också skulle fullborda kretsloppet av LUTS mellan myndigheter, hushåll och näringsliv. Grundidén är alltså att myndigheterna aktivt uppmuntrar en alternativ marknad för skattefria, ömsesidiga utbyten av lokala varor och tjänster. Vad skulle motivera myndigheterna (staten) att subventionera och uppmuntra skattefria transaktioner på lokal nivå? (Förhoppningsvis kan frågan lika gärna ställas så här: Vilka samhällsvinster skulle LUTS-systemet ge?) Svaret är att de indirekta fördelarna när det gäller miljö, social omsorg och hälsa, i kombination med kraftigt minskade kostnader för transportinfrastruktur (vägar, järnvägar, hamnar, flygtrafik, m.m.), med all säkerhet skulle kompensera för bortfallet av skatteinkomster. Låt mig ge några exempel. Om konsumtionen blev betydligt mera lokaliserad så skulle den markanta minskningen av transporter, energianvändning och utsläpp av växthusgaser få betydande ekonomiska och ekologiska effekter. Om näringsämnen, emballage och annat material i större utsträckning återanvändes lokalt, skulle det medföra sjunkande avfallsmängder, resursförbrukning och övergödning av vatten och hav. Om jordbruket blev mera inriktat på lokal efterfrågan, och dessutom fick flexibel tillgång till obeskattad lokal arbetskraft, skulle det förmodligen bli allt mindre mekaniserat, energikrävande och miljöbelastande. Om efterfrågan på långväga livsmedelsimporter allmänt minskade, skulle det befria stora delar av mänskligheten från de krafter som idag alienerar dem från jordbruksmark och möjligheter till lokal försörjning och livsmedelssäkerhet. Om livsmedelsproduktion blev mera lokaliserad, skulle det minska slöseri och svinn genom kasserad överskottsproduktion, lagringsskador och transportförluster, samtidigt som det skulle gynna produktion av färskare och hälsosammare mat (med färre konserveringsmedel). Det skulle också leda till mera komplexa globala markanvändningsmönster och en ökande biologisk mångfald både i de områden som nu domineras av industriella monokulturer och i de före detta jordbruksbygder som för närvarande inte längre används för livsmedelsproduktion. Om lokal självtillit allmänt ökade, skulle det globalt innebära högre livsmedelssäkerhet, minskad sårbarhet och större krisberedskap. I psykosocialt avseende skulle dessutom ett intensivare och mera integrerat lokalt samhällsliv eliminera det vi nu kallar ”arbetslöshet” och minska social utslagning, ensamhet, missbruksproblem och ohälsa. 68 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner På alla dessa sätt skulle inrättandet av en alternativ valuta för lokala transaktioner minska de för närvarande ökande kostnaderna för att administrera och åtgärda de logistiska, sociala, medicinska och ekologiska problem som vår nuvarande industrikapitalism ständigt alstrar. De samlade kostnaderna för växande infrastrukturer för att lösa alla dessa problem, för att inte tala om infrastrukturer för långväga transporter, påminner om det återkommande samhälleliga dilemma som Joseph Tainter28 har kallat ”komplexitetens sjunkande marginalvinster”. Enligt Tainter var det de ökande kostnaderna för infrastrukturer av olika slag som bäddade för flertalet historiska och förhistoriska sammanbrott, inklusive klassiska exempel som det gamla Rom och mayakulturen på Yucatánhalvön. När ett samhälle ensidigt har låst sig vid en viss kulturellt etablerad strategi för att lösa problem av något slag visar sig ofta den valda lösningen på sikt förvärra problemen. Vår strävan efter en ”hållbar utveckling” måste handla om att bryta sådana onda cirklar. Ur ett mera optimistiskt perspektiv – och på en djupare, existentiell nivå – skulle en medveten och avsiktlig avveckling av en stor del av vår nuvarande infrastruktur för transport och handel kunna förbättra individers förmåga att överblicka de sociala och ekologiska konsekvenserna av sina konsumtionsvanor, och att ta ansvar för dem. Det skulle uppmuntra dem att utveckla identiteter mera grundade i autentiska sociala relationer än i konsumtionens meningssystem. Mot bakgrund av de allvarliga finanskriser som skakat flera ”utvecklade” länder under 2000-talets första årtionde kan idén om en statligt sanktionerad övergång till en allt mer lokaliserad samhällsmetabolism betraktas som helt i linje med den s.k. ”nedväxt” (eng. degrowth) som allt fler seriösa bedömare efterlyser.29 Sådana idéer kommer förmodligen att uppfattas som allt mer realistiska ju allvarligare finanskriserna blir i framtiden. Och vad skulle hända med näringslivet och den kapitalistiska världsmarknaden? Utan tvivel skulle väldigt många människor bli tvungna att anpassa sig till helt nya omständigheter, efterhand som vissa grenar av näringslivet drastiskt skulle minska i omfattning. På individplanet skulle det handla om att överge vissa livsprojekt för att i stället ägna sig åt andra. Men är inte just detta vad den kapitalistiska världsmarknaden ständigt har tvingat människor att göra under flera seklers tid, från ludditerna i Yorkshire för tvåhundra år sedan till de arbetslösa i dagens Detroit? I Sverige har vi lärt oss betrakta avvecklingen av textil-, varvs- och bilindustrier som obönhörliga och ”naturliga” konsekvenser av det ekonomiska systemets logik, som om det (nyliberala) ekonomiska världssystemet följde något slags ”naturlagar” oberoende av statsmakternas politiska beslut. I själva verket vore detta ekonomiska världssystem otänkbart utan flera seklers medvetna politiska ansträngningar från de ekonomiskt starkaste nationernas sida. Den grundläggande skillnaden mellan tidigare ekonomiska strukturomvandlingar och de som en LUTS-valuta skulle stimulera är att de 28. Tainter 1988. 29. Victor 2008; Jackson 2009; Schneider, Kallis & Martinez-Alier 2010. om möjligheter , för människan och allt annat levande 69 möjliga pengar och omöjliga maskiner senare skulle ske till gagn för de många i stället för de få. De skulle utgöra steg i en mera ”hållbar utveckling”, och de skulle minska vår sårbarhet inför framtida strukturomvandlingar. Vad gäller den ”formella”, globala marknaden så kan den förväntas anpassa sig, som den alltid har gjort, oavsett om det varit telegrafer, LP-skivor eller skrivmaskiner som blivit föråldrade. Den skulle frodas i de sammanhang där den även fortsättningsvis skulle efterfrågas, exempelvis inom sektorer som informationsteknologi och avancerad medicin. Världsmarknaden är definitivt inte det mest effektiva sättet att förvalta globala energiresurser, livsmedelsproduktion eller jordbruksmark, men om den begränsas till den viktiga funktionen att tillhandahålla oumbärliga varor och tjänster som inte kan produceras lokalt, kan den förbli avgörande för världssamhällets fortsatta integration. Genom att se till att alla viktiga kategorier av samhällsaktörer skulle ha något långsiktigt att vinna på en genomtänkt och demokratiskt sanktionerad reform av det här slaget – som äntligen skulle göra det ekonomiskt rationellt att bli hållbar – vore det inte omöjligt att bemästra de svårigheter som idag förhindrar varje steg mot en hållbarhetspolitik värd namnet. Utan tvekan kan många invändningar göras mot denna utopiska vision, men mitt enkla svar är att de problem som visionen är behäftad med knappast är svårare att hantera än de som tornar upp sig längre fram på den inslagna vägen. 70 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner Litteraturförteckning Binfield, K., ed. 2004. Writings of the Luddites. The Johns Hopkins University Press. Brown, L.R. 2008. PLAN B 3.0: Mobilizing to Save Civilization. Earth Policy Institute. Bunker, S.G. & P.S. Ciccantell 2005. Globalization and the Race for Resources. The Johns Hopkins University Press. Fox, N. 2002. Against the Machine: The Hidden Luddite Tradition in Literature, Art, and Individual Lives. Island Press. Frank, A.G. & B.K. Gills, eds. 1993. The World System: Five Hundred Years or Five Thousand? Routledge. Friedman, T.L. 2008. Hot, Flat, and Crowded: Why We Need a Green Revolution – And How It Can Renew America. Farrar, Straus and Giroux. Gore, A. 1993. Earth in the Balance: Ecology and the Human Spirit. Plume. Gudeman, S. 2008. Economy’s Tension: The Dialectics of Community and Market. Berghahn. Hansson, A. 2008. The Return of Coal: Carbon dioxide Capture and Storage in Science and Politics. Linköping Studies in Arts and Science No. 436. PhD thesis, Linköping University. Harvey, D. 2003. The New Imperialism. Oxford University Press. Heinberg, R. 2004. Power Down: Options and Actions for a Post-Carbon World. New Society Publishers. Hornborg, A. 1992. Machine Fetishism, Value, and the Image of Unlimited Good: Towards a Thermodynamics of Imperialism. Man: Journal of the Royal Anthropological Institute 27:1-18. Hornborg, A. 1998. Towards an Ecological Theory of Unequal Exchange: Articulating World System Theory and Ecological Economics. Ecological Economics 25(1):127-136. Hornborg, A. 2000. Accumulation Based on Symbolic versus Intrinsic ’Productivity’: Conceptualizing Unequal Exchange from Spondylus Shells to Fossil Fuels. In World System History: The Social Science of Long-Term Change, edited by R.A. Denemark, J. Friedman, B.K. Gills & G. Modelski, pp.235-252. Routledge. om möjligheter , för människan och allt annat levande 71 möjliga pengar och omöjliga maskiner Hornborg, A. 2001. The Power of the Machine: Global Inequalities of Economy, Technology, and Environment. AltaMira. Hornborg, A. 2006. Footprints in the Cotton Fields: The Industrial Revolution as Time-Space Appropriation and Environmental Load Displacement. Ecological Economics 59(1):74-81. Hornborg, A. 2007. Environmental History as Political Ecology. In Rethinking Environmental History: World-System History and Global Environmental Change, edited by A. Hornborg, J.R. McNeill & J. Martinez-Alier, pp.1-24. AltaMira. Hornborg, A. 2009. Zero-Sum World: Challenges in Conceptualizing Environmental Load Displacement and Ecologically Unequal Exchange in the World-System. International Journal of Comparative Sociology 50(3-4):237-262. Jackson, T. 2009. Prosperity Without Growth: Economics for a Finite Planet. Earthscan. Jones, S.E. 2006. Against Technology: From the Luddites to Neo-Luddism. Routledge. Jorgenson, A.K. & B. Clark, eds. 2009. Special Issue: Ecologically Unequal Exchange in Comparative Perspective. International Journal of Comparative Sociology 50(3-4). Klare, M.T. 2001. Resource Wars: The New Landscape of Global Conflict. Owl Books. Klein, N. 2007. The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism. Picador. Lomborg, B. 2001. The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World. Cambridge University Press. Marx, K. 1867-1893. Capital I-III. North, P. 2007. Money and Liberation: The Micropolitics of Alternative Currency Movements. University of Minnesota Press. Sale, K. 1995. Rebels Against the Future: The Luddites and their War on the Industrial Revolution. Perseus Publishing. Schneider, F., G. Kallis & J. Martinez-Alier 2010. Crisis or Opportunity? Economic Degrowth for Social Equity and Ecological Sustainability. Journal of Cleaner Production 18:511-518. Tainter, J.A. 1988. The Collapse of Complex Societies. Cambridge University Press. 72 om möjligheter , för människan och allt annat levande möjliga pengar och omöjliga maskiner Victor, P.A. 2008. Managing Without Growth: Slower By Design, Not Disaster. Edward Elgar. Wallerstein, I. 1974. The Modern World-System: Capitalist Agriculture and the Origins of the European World-Economy in the Sixteenth Century. Academic Press. World Commission on Environment and Development 1987. Our Common Future. Oxford University Press. om möjligheter , för människan och allt annat levande 73 Besinningens möjligheter PER MIKAEL UTSI Per Mikael Utsi, född 1947, bor i Arjeplog och är verksam som renskötare i Luokta-Mávas sameby, konsult, biolog och lärare. Per Mikael Utsi har arbetat vid flera samiska institutioner, varit verksam i Saminuorra, Nordiska Samerådet och Svenska Samernas Riksförbund. Sametingsledamot sedan 1997 och styrelseordförande i Sametinget 1997-2001. Han är för närvarande ordförande i sametingspartiet Guovssonasti och ledamot i Sametingets styrelse. Han medverkar i denna antologi som sakkunnig i frågor om traditionell kunskap, urfolkens rättigheter, olika former av markförvaltning och självbestämmandefrågor. besinningens möjligheter INLEDNING Samernas rätt till mark och vatten i Sverige erkändes i lag för mer än etthundra år sedan. Under de påföljande årtiondena ökade industrisamhällenas behov av råvaror och energi mycket starkt, vilket ledde till att skogsbruk, vattenkraftsutbyggnad och malmbrytning etablerades i området. I de flesta älvar i området har vattenkraftverk och vattenreglerings- magasin förändrat landskapet, ekosystemet och förutsättningarna för traditionell mark-användning. De stora järnmalmsfyndigheterna gjorde att gruvstaden Kiruna byggdes upp och blev den enda större tätorten i det skyddade området. Något senare lyckades naturskyddsintressena etablera stora nationalparker i sameområdet. Skyddet för traditionell samisk markanvändning var svagt och samerna hade på den tiden inte ens medinflytande i markförvaltningen. Det finns inga politiska krafter i Sverige, förutom samernas egna organ, som är beredda att öka samernas inflytande över markanvändningen i sameområdet. Genom en skrivelse till riksdagen år 1990 anförde regeringen att Sverige inte då borde tillträda ILO:s konvention 169 om urfolk och stamfolk (Skr. 1990/91:101). Man konstaterade att svenska rättsförhållanden inte stämde överens med bestämmelserna i artikel 14. Frågan har därefter varit uppe till behandling i riksdagen vid upprepade tillfällen, senast år 2006 (Prop. 2005/06:86). Samiskt inflytande betraktas mer som ett hinder både för samhällsutbyggnaden (Länsstyrelserna 2005) och för naturbevarandeintressena. Inte ens för världsarvet Laponia, där traditionell samisk markanvändning har som sin främsta samarbetspart naturbevarandeintressen, finns någon uttalad vilja att införa en samisk självförvaltning eller ett dominerande samiskt inflytande (Skr. 2001/02:171 och Länsstyrelserna 2005). Möjligheten att främja en bredare tillämpning av traditionella kunskaper med godkännande och deltagande av ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt (Convention on Biological Diversity 2009) har hittills negligerats i Sverige. Så ser verkligheten ut från min horisont. Trots det vill jag i det här kapitlet tala om möjligheter, besinningens möjligheter. I min lilla del av världen, sameområdet i Finland, Norge, Ryssland och Sverige, har vi upplevt åtminstone fyra faser i vårt förhållande till storsamhället / majoritetsbefolkningen: •Kolonisationsfasen fram till 1800-talet, då enstaka handelsmän och invandrare stötte på urinnevånarna, som uppfattades som jämlikar och bemöttes med respekt. •Assimilerings- och ”lapp skall vara lapp”-fasen fram till 1950-talet, d.v.s. upptäckten av ett exotiskt och ociviliserat folk, som inte skulle civiliseras och skulle med alla medel fås att bevara sitt annorlunda levnadssätt samtidigt som de som inte ansågs vara nomadiserande och ociviliserade med alla medel skulle inlemmas i majoritetssamhället, dess språk, kultur och rättssystem. •Exploateringsfasen åtminstone fram till 2000-talet, då jakten efter naturtillgångar för om möjligheter , för människan och allt annat levande 75 besinningens möjligheter industrisamhället var överordnat allt och ledde till en stark invandring och befolkningsomvandling och skövling av naturen. •Besinningsfasen som vi befinner oss i nu, då industrisamhällena börjar inse att man tillsammans med en förlorad biologisk mångfald också håller på att utradera många traditionella kulturer och livsstilar. VÄSTVÄRLDENS FÖRSÖK TILL BESINNING Min utgångspunkt är att de västerländska samhällenas, industrisamhällenas eller de urbana samhällenas företrädare i besinningsfasen inser att man har assimilerat urbefolkningarna och koloniserat och exploaterat deras bosättningsområden. Det dåliga samvetet hos ansvarskännande människor och politiker i västvärlden gör att man på något sätt måste börja respektera och erkänna de bortglömda folkens och kulturernas värde och levnadssätt. I stället för att som tidigare marginalisera dessa folk och exploatera deras områden vill man ge dem ett värde – ett värde som är annorlunda. Denna svängning under den andra hälften av 1900-talet kan spåras hos International Labour Organization (ILO 2009), som är ett av FN:s fackorgan med uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering m.m. ILO har utformat de enda nu gällande internationella avtal som värnar speciellt om urfolks- och stamfolksrättigheter: Konvention nr 107 från år 1957 om skydd och integration av infödda och andra i stammar levande folkgrupper och Konvention nr 169 från år 1991 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Typiskt för tidsandan är målsättningen med 1957 års konvention att integrera urfolken med majoritetsbefolkningen. Besluten om integration skulle fattas av regeringarna i de stater som anslöt sig till konventionen. Någon medverkan från urfolken själva förutsattes inte. Konventionen präglades av en viss förmyndarattityd, bl.a. genom att tala om de aktuella folken som ”less advanced”. Konventionens bestämmelser om integration och assimilation förutsatte att folken efter hand skulle försvinna som egna etniska och kulturella grupper i och med att de gavs samma möjligheter och rättigheter som alla andra invånare i landet. Lika typisk för tidsandan kring 2000-talet är ingressen i 1991 års konvention som poängterar att urfolken på ett speciellt sätt bidrar till hela mänsklighetens kulturella mångfald, den sociala och ekologiska harmonin samt till internationellt samarbete och förståelse. Ett av huvudsyftena med konventionen är att undanröja den tidigare inriktningen mot integration och assimilation och att erkänna urfolkens strävanden att själva få utöva kontroll över sina egna institutioner och sin egen ekonomiska utveckling. De skall ha rätt att bevara sin identitet som folkgrupp, sitt språk och sin religion. De skall ha rätt att vidmakthålla och utveckla sin livsstil och kultur utifrån sina egna premisser. Myndigheterna har en skyldighet att aktivt stödja detta arbete. Folken själva skall välja om de vill förändra sin livsstil och i vilken utsträckning och på vilket sätt detta skall ske. 76 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter Konventionen om biologisk mångfald kom till år 1992 och är ratificerad av 168 länder. Konventionens övergripande mål är att bevara biologisk mångfald, att nyttja dess beståndsdelar på ett hållbart sätt samt att rättvist fördela den nytta som uppstår vid utnyttjandet av genetiska resurser. I konventionens inledning beskrivs ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt vara nära och traditionellt beroende av biologiska resurser. Hänsynen till traditionell kunskap markeras i konventionens artikel 8 (j) som uppmanar staterna att respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos dessa folk för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity 2009). Eftersom urfolk definitionsmässigt inte helt integrerats i det agrara, industriella och urbana samhällslivet anses de vara mindre tyngda av mänsklighetens misstag mot naturen och anses ha en traditionellt annorlunda och närmare relation till naturen. Urfolkens definierade annorlunda värde, som anses bidrar till hela mänskligheten, knyts till dessa folks traditionella kunskap och dess värde för den biologiska mångfalden. De betraktas som ett mänskligt inslag i den biologiska mångfalden och kan användas som mänsklighetens inkörsport till det biologiska liv som den övriga mänskligheten inte tror sig kunna bli delaktig i. Återigen får urfolken uppträda i en roll de inte själva valt. Jag ifrågasätter denna rolldefinition. Jag efterlyser istället områden och institutioner där urfolken själva får ta på sig rollen som aktörer och beslutsfattare. De ska som självständigt folk kunna ta ansvar för hur den egna kulturen, institutionerna, näringslivet och markanvändningen skall respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald. I min ungdom i början på 1970-talet var jag författare till ett samiskt kulturpolitiskt program (Nordiska samerådet 1974). Inspirerad av självständighetsrörelser i andra delar av världen fick programmet ingressen: ”Vi är samer och vi vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruktur. Vi har under historiens lopp funnit vår bärgning och levat i Sápmi, och vi äger en kultur som vi vill skall utvecklas och leva vidare.” Grundtanken i programmet av att befria sig från utanförståendes synsätt och påverkan och utveckla den egna kulturens och det egna levnadssättets möjligheter i ett modernt samhälle: ”I våra hem, skolor och på våra arbetsplatser skall vi lära oss att bygga på vår samiska tradition, vår kultur, vårt språk och vårt samhällsliv. Genom att bygga upp och utveckla våra politiska, sociala och rättsliga traditioner skall vi tillmötesgå de krav som ett modernt samhällsliv ställer på oss.” om möjligheter , för människan och allt annat levande 77 besinningens möjligheter Då, när kolonial- och urfolkens självständighetsrörelser formulerade sig var strävan efter jämlikhet med dominerande folk och kulturer det viktigaste målet. På alla samhällsområden skulle lika möjligheter finnas. Risken att det moderna samhällslivet kunde marginalisera traditionellt levnadssätt och traditionell kunskap hade underordnad betydelse. Det var inte det traditionella levnadssättet och kunskaperna vi saknade. Snarare bedömde vi att våra kulturer vara hotade p.g.a. att de inte fick livsutrymme i ett modernt samhällsliv. Urfolken är som andra folk i världen. De vill leva ett fritt, självständigt och behagligt liv i de områden de bebor och nyttja de naturresurser de har. De låter sig påverkas av tidsandan och av de möjligheter som kunskap, teknik och kommunikation ger dem. SKA URFOLKEN ANSVARA FÖR DE TRADITIONELLA KUNSKAPSFORMERNA? Är urfolken i nu rådande tidsanda om biologisk mångfald och klimat medvetna om sin roll för mänskligheten? Är urfolken beredda att spåra sina rötter och traditioner tillbaka till naturen för att gräva fram kunskap som är värdefull för mänskligheten? Har urfolkens omedvetet ett levnadssätt och en kunskap som bättre harmonierar med den biologiska mångfalden än andras? Den offentliga svenska miljöpolitiken utgår från att människan kan hota den biologiska mångfalden i olika ekosystem. Den biologiska mångfalden anses därmed vara beroende av och underordnad människan och måste aktivt bevaras och skyddas (Prop. 2004/05:150). Detta synsätt beror på att industriella och urbana kulturer och miljöer utraderar det ursprungliga ekosystemet och skapar en lämplig livsmiljö främst för människan och ett fåtal andra växt- och djurarter. Jord- och skogsbrukskulturerna och -miljöerna är beroende av människoskapade biotoper och/eller människopåverkade halvnaturliga biotoper. Insikt finns om att fortsatt utraderande, människoskapande och människopåverkande är ett hot mot den biologiska mångfalden. Följden blir att dessa miljöer också bör bevaras och skyddas på samma sätt som den eventuellt naturliga biologiska mångfalden. I samebyarnas program för världsarvsområdet Laponia (Mijá ednam 2000) belyses vilka konflikter västvärldens bevarandestrategier har haft med traditionellt bruk av naturen. Samebyarna konstaterar att hela nationalparksidén bygger på att det bästa sättet att skydda naturen är att begränsa människors tillträde och nyttjande och att naturen, och speciellt ”vildmarken”, bör skyddas från all mänsklig aktivitet. Med det här synsättet följer också den självpåtagna rätten hos en grupp människor, företrädda av ”naturvårdarna”, att skydda natur, som de klassificerar som vild, från andra grupper av människor som kan ha en helt annan syn på marken, dess värden och nyttjande. I en genomgång av traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kulturen konstaterar jag att de moderna samiska naturnäringarna har accepterat samhällets teknologiska 78 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter och ekonomiska metoder för att öka produktionen. De traditionella kunskaperna, innovationerna, sederna och livsstilarna får allt mindre betydelse och den biologiska mångfalden kan hotas (Utsi 2007). Jag efterlyser ett initiativ med särskilt fokus på traditionell och lokal kunskap knuten till den samiska kulturen för att ge svar på följande frågeställningar: •Vidmakthåller nuvarande samisk markanvändning sådana människoskapade biotoper eller människopåverkade halvnaturliga biotoper som är viktiga för ett biologiskt rikt landskap? •Kan samiskt naturresursnyttjande baserat på traditionell kunskap för framtiden avvärja hoten mot att sameområdets ekosystem och arternas livsmiljöer försämras eller förstörs? •Kan en systematisk dokumentation och spridning av samisk traditionell kunskap upprätthålla samiska traditioner och därmed också deras värde för den biologiska mångfalden? •Kan samiskt traditionellt naturresursutnyttjande utvecklas och leda till en långsiktig hållbar utveckling, socialt, kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt, för sameområdet? UTRYMME FÖR ETT MER NATURANPASSAT MÄNSKLIGT LIV? De stater som ratificerat konventionen om biologisk mångfald har åtagit sig enligt artikel 8 (j) att bland annat främja en bredare tillämpning av traditionella kunskaper med godkännande och deltagande av ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt (Convention on Biological Diversity 2009). Av skilda historiska och politiska skäl har olika typer av lokal markförvaltning i urfolksområden etablerats. Utan att det har ingått i planerna för dessa områden kan de fungera som en lösning för att främja en bredare tillämpning av traditionella kunskapsformer för ett mer naturanpassat mänskligt liv. I min närhet, i sameområdet, finns både historiska och nybildade markförvaltningsområden delvis avsatta för att ta hänsyn till samisk kultur och livsstil. I andra delar av världen finns motsvarande lösningar. Som jämförelse väljer jag att presentera två sådana exempel, ett från det nordligaste Arktis och ett från ekvatorsområdet i Amerika: NamnLand Yta (km2)Tillkomst Kronomark ovanför odlingsgränsen Sverige 88 000 och renbetesfjällen 1886 Världsarvet LaponiaSverige 9 400 1996 356 000 1999 Reserva Indigena Raposa Serra do SolBrasilien 17 430 2005 FinnmarksegendomenNorge 45 000 2006 Nunavut-territoriet Kanada om möjligheter , för människan och allt annat levande 79 besinningens möjligheter Sameområdet i Sverige I den första lagstiftningen i Sverige år 1886 som tillförsäkrar samerna rätt att bruka mark och vatten angavs ett cirka 88 000 kvadratkilometer stort område som betecknades ”de för lapparne afsatta land”. Syftet med lagstiftningen var att tillförsäkra samerna rätt att ”betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar” (Cramér & Prawitz 1970). Detta område definieras i nu gällande lagstiftning (SFS 1971:437) som ”kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen”. Lagstiftningen i dag tillförsäkrar samerna rätt till mark och vatten för renbete, fiske, jakt, bränsle, byggnader och virke. Någon annan form av icke-samiskt markutnyttjande var sällsynt då för mer än hundra år sedan. Bete, slåtter, fiske, jakt och skogsfång fick inte tillåtas för andra. Om fiske och jakt inte var till skada för samerna kunde staten tillåta det mot betalning till samerna (Cramér & Prawitz 1970). Den statliga kommitté som beredde förslaget till 1886 års lag ansåg inte att samerna själva kunde förvalta sina markrättigheter: ”Betänker man, huru föga ägnat ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå avtal samt till samfällt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshavande uppdraga ärenden av dylik art” (Bäärnhielm 2005). Även administrationen av samernas eget markutnyttjande lades i händerna på landshövdingen och samerna fick utse en s.k. ordningsman med rapporteringsskyldighet till landshövdingen (Cramér & Prawitz 1970). Först år 1971 togs delar av detta statliga förmynderi över samerna bort. Renskötseln organiserades i självstyrande enheter, s.k. samebyar (Prop. 1971:51). År 2006 ersattes till stor del länsstyrelsernas och Jordbruksverkets myndighetsuppgifter för rennäringen av det av samerna folkvalda organet och myndigheten Sametinget (Prop. 2005/06:86). Förvaltningen av mark och vatten för fiske, jakt, bebyggelse och anläggningar hålls dock kvar hos länsstyrelsen utan att 1886 års motivering om samernas bristande administrationsförmåga ifrågasatts (Prop. 2005/06:86). Samernas medinflytande i markförvaltning av det område som är under statens disposition infördes år 1971 genom att beslut i alla s.k. rennäringsärenden, inbegripet fiske- och andra upplåtelser, fattas av en delegation med sju ledamöter, varav tre representerar rennäringen och utses numer av Sametinget sedan dess tillkomst år 1993. Traditionellt samiskt bruk av området har ett relativt svagt skydd. Det ska enligt lagstiftningen uppstå ”avsevärd olägenhet för renskötseln” innan annan markanvändning kan 80 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter begränsas eller förbjudas (SFS 1971:437). Cirka en tredjedel av områdets mark skyddas p.g.a. höga internationella och nationella natur- och kulturmiljövärden och stora upplevelsevärden (Länsstyrelserna 2005). Nationalparker, naturreservat och s.k. obrutna fjällområden begränsar till viss del exploateringar i området (SFS 1998:808, kap. 4 och 7). Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län har på uppdrag av regeringen redovisat ett gemensamt fjällprogram (Länsstyrelserna 2005), som huvudsakligen omfattar det område som ursprungligen blivit anvisade till samernas uteslutande begagnande (SFS 1971:437). I programmet föreslås en förvaltningsstrategi fokuserad på lokalt förankrat mångbruk, bl.a. preciserade villkor och certifiering av kommersiell verksamhet. Bland hinder och problem för en hållbar utveckling i området redovisas bl.a. begränsade möjligheter att upplåta mark för till exempel jakt och fiske av hänsyn till rennäringens behov. I programmet rubriceras fjällområdet som basområden för samisk kultur och näringsliv. Samernas förhållanden redovisas kortfattat. Renarnas betning anses vara viktig för att behålla landskapets karaktär och den biologiska mångfalden. Rennäringen redovisas som basen för all samisk näring genom att den bildar en plattform för ett samiskt differentierat näringsliv. Viktigt anses vara, förutom att stärka rennäringen, ge möjligheter för vidareförädling av råvaror som renkött, fisk m.m. och utveckla samernas jakt och fiske (Länsstyrelserna 2005). Det medinflytande samerna har i markförvaltningsfrågor omnämns inte i programmet, och traditionell samisk kunskap eller markanvändning redovisas inte som någon viktig del i helhetssynen för en hållbar utveckling av fjällområdet. Världsarvet Laponia i Sverige Ett 9 400 kvadratkilometer stort område med stora skogar, höga fjäll och vida myrar blev år 1996 utnämnt till världsarvet Laponia. Laponia är ett kombinerat natur- och kulturarv och ett av endast fyra i världen som representerar ett urfolks landskap. Världsarvskommittén motiverade utnämningen av området till ett världsarv på följande sätt (Laponian Area 2009): ”Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framförallt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns även enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla naturliga lokaler för att skydda biologisk mångfald. Området, som alltsedan förhistorisk tid har varit befolkad av samerna, är ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområden i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.” om möjligheter , för människan och allt annat levande 81 besinningens möjligheter Tre stora nationalparker, Sarek, Padjelanta, Muddus och Stora Sjöfallet nationalparker ligger inom Laponia. Dessutom omfattar världsarvet fem naturreservat, Sjaunja och Stubba, samt Tjuoldavágge (Tjuoltadalen), Rapadeltat och Sulidälbmá (Sulitelmamassivet). Området innefattar större eller mindre delar av fjällsamebyarna Luokta-Mávas, Tuorpon, Jåhkågasska, Sirges, Unna Cearus (Sörkaitum) och Báste Cearru (Mellanbyn) samt Gällivare skogssameby marker. Den svenska regeringen bedömer att Sverige har en väl utbyggd statlig organisation för att handha frågor om vård och bevarande av natur- och kulturarv (Skr. 2001/02:171). Riksantikvarieämbetet är den myndighet som har det övergripande ansvaret för konventionen och dess tillämpning. Naturvårdsverket har myndighetsansvar för den del av världsarven som är naturarv. Länsstyrelsernas ansvar för kulturmiljö och natur omfattar även världsarvsområden med dessa värden. Trots att området är ett kombinerat natur- och kulturarvsområde förvaltas det som traditionella nationalparker och naturreservat. Nationalparkerna är beslutade av riksdagen, Naturvårdsverket fastställer områdets skötselplaner (SNFS 1987:8-11) och länsstyrelsen svarar för områdets skötsel. Naturreservaten fastställs och sköts av länsstyrelsen (Länsstyrelsen 2009). Mer än tio år efter inrättandet av detta kombinerade natur- och kulturarvsområde förvaltas och skyddas det enbart som ett område med höga internationella och nationella natur- och kulturmiljövärden och stora upplevelsevärden. Hänsynen till UNESCO:s motivering om ”området, som alltsedan förhistorisk tid har varit befolkad av samerna” har inte implementerats i varken planer, föreskrifter eller förvaltningsformer. Sedan år 2006 pågår en samverkan mellan samebyarnas intresseförening Mijá ednam, Jokkmokk och Gällivare kommuner, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. En tillfällig Laponiadelegation vid länsstyrelsen har inrättats. Samerna är i minoritet i delegationen. Målsättningen är att skapa en förvaltningsplan och en ny förvaltningsorganisation för världsarvet. En arbetsgrupp har presenterat ett förslag till ett nytt, gemensamt regelverk för hela världsarvet. I planen ska det förutom regelverk finnas skötselplan samt riktlinjer för brukandet och utvecklingen i området. Hur den nya förvaltningsorganisationen ska se ut och fungera är inte klart (Lapplands världsarv 2009). Nunavut i Kanada År 1999 förändrades Kanadas geografiska och politiska karta när en ny jurisdiktion, Nunavut bildades av östra delarna av Northwest Territories. Nunavut, som betyder vårt land på Inuktitut är förverkligandet av mer än 20 års förhandlingar och planering från inuiterna i östra och centrala Arktis. Nunavut är det största och nordligaste av Kanadas tre territorier; de två övriga är Yukon och Nordvästterritorierna. Territoriet täcker omkring 21 procent av 82 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter Kanadas totala yta och omfattar hela Kanadas östliga del av Arktis. Befolkningen i Nunavut, som omfattar omkring 30 000 invånare, består till 80 procent av inuiter. Huvudstad i Nunavut är Iqaluit och ligger på Baffinön. Nunavut är det första territoriet där en urbefolkning fått en så betydande grad av självbestämmande. Detta är därmed den senaste ändringen som gjorts på Kanadas politiska karta och var en överenskommelse mellan den inuitiska befolkningen och den kanadensiska federala regeringen. Överenskommelsen (Nunavut Land Claims Agreement) gav år 1993 inuiterna kontrollen över deras hemland och gav dem självstyre och självbestämmande. Nunavuts folkstyre består av en vald lagstiftande församling, ett offentligt serviceorgan och en domstol (Government of Nunavut 2009). Några av de mest betydande artiklarna i överenskommelsen är äganderätt till 356 000 kvadratkilometer land, varav 35 000 kvadratkilometer inkluderar mineralrättigheter, jämlik inuitrepresentation med regeringen i styrelser för vilt- och resursförvaltning och miljö, rätt till viltfångst på land och hav över hela Nunavuts bosättningsområde, kapitalöverföring till inuiterna i 14 år, del av vinster från olje-, gas- och mineralutvinning, rätt för inuiterna att förhandla med industrin om ekonomiska och sociala förmåner vid exploatering av ickeförnyelsebara resurser och införande av självstyrelse för inuiterna i Nunavut (Government of Nunavut 2009). Territoriets självstyrelsen har många stora utmaningar att hantera. Höga varu- och servicekostnader, låg arbetskraftsålder, hög arbetslöshet, låg utbildning och låga inkomster. Till skillnad från andra territorier införlivar Nunavut inuiternas värderingar och tro i ett modernt samhällssystem. Arbetsspråket är Inuktitut. Inuitisk kultur främjas bl.a. genom att ett departement för kultur, språk, äldre och yngre hjälper andra departement att utveckla och implementera en politik som tar hänsyn till inuitisk kultur (Government of Nunavut 2009). De markanvändningsplaner som utarbetats av Nunavuts självstyrelsen har bl.a. som mål att skydda och utveckla den existerande och framtida välfärden hos inuiterna i Nunavuts bosättningar, skydda och återställa miljön, ta stor hänsyn till befolkningens åsikter och önskemål och följa inuitiska mål och ta hänsyn till inuiternas mål och syften för sitt land (Government of Nunavut 2009). Raposa Serra do Sol i Brasilien Reserva Indigena Raposa Serra do Sol är namnet på ett 17 430 kvadratkilometer stort indianreservat i norra Brasilien på gränsen till Venezuela och Guyana. Det är bl.a macuxifolkets land. Reservatet utstakades år 1998 och år 2005 fastställdes reservatet av Brasiliens president i lag. Några icke-indianska risodlare beordrades att lämna området (Survival 2009). Den år 1988 reviderade brasilianska konventionen förpliktigar staten att skapa sådana om möjligheter , för människan och allt annat levande 83 besinningens möjligheter reservat för indianerna. I konventionens artikel 231 erkänns indianernas kulturella och territoriella rättigheter grundad på deras traditionella arv. Den bekräftar och etablerar deras rätt att bo permanent i deras traditionella områden, inbegripet ensamrätt att nyttja de naturresurser som är nödvändiga för deras kulturella integritet och välstånd. Deras territorier skall också skyddas mot invasion. Enligt artikel 67 skall alla indianska territorier utstakas (SAIIC 2009). Sedan 1700-talet har indianerna i Raposa Serra do Sol kämpat för sina markrättigheter mot vågor av våldsamma invasioner, kolonisering och försök att förflytta dem. Mot alla odds har de lyckats behålla sitt traditionella land. Boskapsuppfödare ockuperade deras land under 1900-talet med stora rancher som skyddades av beväpnade och utsatte dem för mycket våld. Guld- och diamantletare invaderade området illegalt, vilket ledde till föroreningar i vattendrag och spända förhållanden mot lokalbefolkningen. Trots protester från indianerna har flera tätorter byggts av invandrare och militären har byggt baracker intill den indianska bosättningen Uiramutã. År 1996 invaderade stora grupper jordbrukare området för att odla ris i stora fält. De använda pesticider som kom ut i de vattendrag som indianerna använde för bad, matlagning och dryckesvatten. Under senare tid har de använt sig av terroristliknande metoder, förstört indiansk egendom, hotat ledare och bränt indianska skolor (Survival 2009). Frågan om reservatets inrättande har prövats rättsligt. I mars år 2009 beslutade högsta domstolen slutligen att presidentens dekret om reservatet gäller och måste återlämnas i sin helhet till 19 000 personer från urfolksgrupperna Macuxi, Wapichana, Patamona, Ingaricó och Taurepang. Risodlarna som hade motsatt sig regeringens försök att få bort dem från reservatet och hade vägrat ta emot ekonomisk kompensation för detta har inget annat val än att flytta. Om motståndet fortsätter är polisen och säkerhetsstyrkorna beredda att driva ut dem med våld (Frayssinet 2009). De icke-indianska småbrukarna som kommer att få stanna kvar på sina ägor i reservatet och som redan lever i nära kontakt med urfolken kommer använda sig av miljögodkänd teknologi. Urfolken har utvecklat en självbärande ekonomi med odling och boskapsuppfödning och att kombinera ”den vite mannens medicin” med sina traditionella läkemedel baserade på lokala läkeväxter (Caravantes 2008). Finnmarksegendomen i Norge Finnmarkseiendommen/Finnmárkkuopmodat (FeFo) etablerades år 2006. Det är namnet på den nya privata markägaren i Finnmark, det nordligaste länet (fylket) i Norge. Finnmarksegendomen övertog en areal på runt 45 000 kvadratkilometer från det statliga företaget Statskog (Finnmarkseiendommen 2007). Striden om utbyggnaden Alta-Kautokeino älv i Finnmark år 1980 blev den utlösande 84 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter faktorn för ett klarläggande av statens förhållande till samisk kultur och rättsställning. Det var då Samerättsutredningen startade sitt mångåriga arbete som resulterade i bl.a. finnmarkslagen (Falch 2009). Med samerättsutredningens betänkande som grund antog det norska stortinget samelagen år 1987 och en grundlagsparagraf om samernas rättsställning. Norge ratificerade ILO:s konvention 169 om urfolk och stamfolk i självständiga länder år 1991 (Finnmarkseiendommen 2007). Finnmarkslagen fastställdes av det norska stortinget år 2005. Finnmarkslagen tillerkänner samer och andra rättigheter till mark och naturresurser i Finnmark. Sådana rättigheter har tillerkänts på andra håll i Norge för länge sedan. Detta har inte gjorts i Finnmark p.g.a. att resursanvändningen i Finnmark har präglats av jakt, fiske, fångst och renskötsel (Falch 2009). Finnmarksegendomen har en styrelse på 6 representanter; tre utnämns av vardera Finnmarks fylkeskommun och Sametinget. Ordförande väljs inom styrelsen. Uppnås inte enighet växlar ordförandeskapet mellan fylkeskommunens och Sametingets representanter. En kontrollkommitté med en statlig, fylkeskommunal och sametingsrepresentant ska se till att organet bedriver sin verksamhet enligt finnmarkslagen och andra lagar. Trots att Finnmarksegendomen är en privat markägare finns det regler i finnmarkslagen som ger Sametinget befogenheter att reglera hur verkningarna av olika insatser för samiska intressen ska bedömas (Finnmarkseiendommen 2009). Finnmarksegendomen ges betydande fullmakter att utforma närmare ramar för resursanvändningen. Människor som har en betydande del av sitt försörjningsunderlag knuten till naturnäringar kan ges möjlighet att bruka speciella naturresurser. Innevånarna i Finnmark ska ha rättigheter till jakt, fiske och hjortronplockning (Finnmarkseiendommen 2009). Finnmarkslagens målparagraf styr Finnmarksegendomens verksamhet. Målet är att mark och naturresurserna förvaltas på ett balanserat och ekologiskt hållbart sätt. Detta ska göras för fylkesinnevånarnas bästa och speciellt som grund för samisk kultur, renskötsel, naturbruk, näringsliv och samhällsliv. Finnmarksegendomen ska vara en aktiv ägare som tar till vara och utvecklar de gemensamma resurserna och bidrar till värdeökning för lokalsamhällena och fylket som helhet (Finnmarkseiendommen 2009). LAGAR OCH PLANER SKYDDAR OCH BEVARAR TRADITIONELL MARKANVÄNDNING De ovan redovisade områdena har i nationell lagstiftning, avtal eller motsvarande som mål eller delmål att skydda och bevara traditionell markanvändning. Lokalbefolkningens traditionella markutnyttjande ges företräde eller beaktas i planeringen: •Jämlik inuitrepresentation med regeringen i styrelser för vilt- och resursförvaltning och miljö, rätt till viltfångst på land och hav och införlivande av inuiternas värderingar och tro i ett modernt samhällssystem (Nunavut). om möjligheter , för människan och allt annat levande 85 besinningens möjligheter •Indianerna har rätt att bo permanent i sina traditionella områden, inbegripet ensamrätt att nyttja de naturresurser som är nödvändiga för deras kulturella integritet och välstånd (Brasilien). •Förvalta mark och naturresurserna på ett balanserat och ekologiskt hållbart sätt, speciellt som grund för samisk kultur, renskötsel, naturbruk, näringsliv och samhällsliv (Finnmarksegendomen). •Same får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (sameområdet i Sverige). •Området är befolkat av samerna och är ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområden med bosättningar och betesmarker för stora renhjordar (Laponia). SJÄLVFÖRVALTNING – MÖJLIGHETER KVAR ATT UTNYTTJA Områdena skiljer sig väsentligt från varandra i fråga om förvaltningsform och möjligheter för urbefolkningen och målgruppen att ta ansvar för en kulturell och ekologisk hållbar utveckling. Trots att de för samerna skyddade områdena i Sverige etablerats före motsvarande områden i Brasilien, Kanada och Norge så har inga initiativ än tagits för att öka samernas inflytande över förvaltningen av dessa områden. Den mest självständiga förvaltningsformen har utvecklats i Nunavut, där markförvaltningen är underställd den av inuitmajoriteten folkvalda församlingen. För Finnmarksegendomen i Norge har man ett delat ansvar mellan den norsk- och kustbefolkningsdominerade fylkeskommunen och Sametinget som representerar samerna och inlandsbefolkningen. I Brasilien har en ny förvaltningsform ännu inte hunnit etableras efter högsta domstolens beslut i mars år 2009. •Självstyre och självbestämmande bestående av en vald lagstiftande församling, ett offentligt serviceorgan och en domstol (Nunavut), •En styrelse på sex representanter; tre utnämns av vardera Finnmarks fylkeskommun och Sametinget med betydande fullmakter att utforma närmare ramar för resursanvändningen (Finnmarksegendomen), •Förvaltningen av mark och vatten är kvar hos länsstyrelsen, där beslut i alla s.k. rennäringsärenden, inbegripet fiske- och andra upplåtelser, fattas av en delega-tion med sju ledamöter, varav tre representerar rennäringen (sameområdet i Sverige). •Naturvårdsverket fastställer områdets skötselplaner och länsstyrelsen svarar för områdets skötsel (Laponia). EN BESINNINGSFULL MARKANVÄNDNING? Etableringarna av Finnmarksegendomen, Nunavut, Reserva Indigena Raposa Serra do Sol och världsarvet Laponia är fortfarande relativt unga och några stora eller långsiktiga resultat av den nya markförvaltningsformen kan ännu inte påvisas. I Nunavut och Reserva Indigena 86 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter Raposa Serra do Sol bör man kunna förvänta sig att urbefolkningens egna kulturella intressen kommer att vara avgörande för vilka resurs- och markanvändningsformer som kommer att prioriteras och tillåtas. I vart fall kommer urbefolkningen att kunna ta ut kompensation innan exploateringar tillåts. Över Finnmarksegendomen och Laponia har majoritetsbefolkningen ett starkt inflytande, vilket gör att det är osäkert om den nya förvaltningsformen över huvudtaget kommer att lyckas förändra resurs- och markanvändningen i området. Gemensamt för dessa områden är att de är glest befolkade i de nordligaste delarna av respektive nationalstat. Områdena har haft en tidigare invandring av folk söderifrån främst för jord- och skogsbruk, jakt eller fiske. Exploatering av mineraler, olja, gas och vattenkraft har därefter i mycket större utsträckning konkurrerat med traditionell markanvändning och lett till en större invandring från majoritetsbefolkningen. Behovet att hitta utkomstmöjligheter för den egna befolkningen utanför de traditionella näringarna gör att de självstyrande lokala eller regionala folkförsamlingarna har att göra ständiga avvägningar mellan skyddet för traditionell markanvändning och behovet av vinster från råvaru- och energiutvinning. I markförvaltningsplanerna finns en öppenhet för en politisk avvägning mellan det traditionella och det exploaterande markanvändningsformerna. Ekonomiska och sociala ersättningsformer och kompensationer vid exploateringar skulle kunna ge lokalsamhällena en möjlighet att bibehålla och utveckla de traditionella livsstilarna. Att etablera särskilda markförvaltningsformer i urfolkens traditionella områden är en konstruktiv väg för att ”respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos dessa folk för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald” (Convention on Biological Diversity 2009). Västvärldens besinning kan på det här sättet ge urfolken möjligheter att finna och utveckla sina egna livsstilar. Referenser Bäärnhielm, Mauritz (2005) ”Jakt- och fiskerätten i renskötselområdet” i SOU 2005:17, Jakt- och fiskerätten i renskötselområdet, Jakt- och fiskerättsutredningen Caravantes, Marta (2008) ”BRAZIL: Setting an Important Precedent for Indigenous Lands”, i Inter Press Service: <http://www.ipsnews.net> besökt den 30 april 2009 Convention on Biological Diversity: <http://www.cbd.int> besökt den 30 april 2009 Cramér, Tomas & Prawitz, Gunnar (1970) ”Studier i renbeteslagstiftningen”, Norstedt & Söner, Stockholm Falch, Torvald (2009) ”Bakgrunn til loven”, i: Finnmarksloven: om möjligheter , för människan och allt annat levande 87 besinningens möjligheter <http://www.finnmarksloven.no> besökt den 30 april 2009 Finnmarkseiendommen/Finnmárkuopmodat (2007) ”Strategisk plan 2007-2010” Finnmarkseiendommen/Finnmárkuopmodat: <http://www.finnmarksloven.no> besökt den 30 april 2009 Frayssinet, Fabiana (2009) ”BRAZIL: Landmark Ruling Confirms Indian Reservation”, i Inter Press Service: <http://www.ipsnews.net> besökt den 30 april 2009 Government of Nunavut: <http://www.gov.nu.ca> besökt den 30 april 2009 International Labour Organization: <http://www.ilo.org> besökt den 30 april 2009 Länsstyrelsen i Norrbottens län, skyddad natur i Norrbotten: <http://www.bd.lst.se/skyddad/ Startpage.aspx> besökt den 30 april 2009 Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län (2005) ”Regionalt miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet, länsgemensamt fjällprogram” Laponian Area – UNESCO World Heritage Centre: <http://whc.unesco.org/pg.cfm?cid=31&id_site=774> besökt den 30 april 2009 Lapplands världsarv: <http://www.laponia.nu> besökt den 30 april 2009 Mijá ednam (2000) ”Samebyarnas Laponiaprogram”, Samebyarnas kansli i Jokkmokk” Nordiska samerådet (1974) ”Samernas kulturpolitiska program, Helsingfors” Prop. 1971:51, Rennäringslag m.m. Prop. 2004/05:150, Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag Prop. 2005/06:86, Ett ökat samiskt inflytande SAIIC (The South and Meso American Indian Rights Center): <http://saiic.nativeweb.org/brazil.html> besökt den 30 april 2009 SFS 1971:437, Rennäringslag SFS 1998:808, Miljöbalk 88 om möjligheter , för människan och allt annat levande besinningens möjligheter Skr. 1990/91:101, ILOs konvention om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, Arbetsmarknadsdepartementet Skr. 2001/02:171, Unescos världsarvskonvention och de svenska världsarvsobjekten, Kulturdepartementet SNFS 1987:10, Kungörelse med föreskrifter om PADJELANTA nationalpark, Naturvårdsverket SNFS 1987:11, Kungörelse med föreskrifter om MUDDUS nationalpark, Naturvårdsverket SNFS 1987:8, Kungörelse med föreskrifter om STORA SJÖFALLETS nationalpark, Naturvårdsverket SNFS 1987:9, Kungörelse med föreskrifter om SAREKS nationalpark, Naturvårdsverket Survival international: <http://www.survival-international.org/tribes/raposa> besökt den 30 april 2009 Utsi, Per Mikael (2007) Traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kulturen – relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald, Sametinget, Kiruna och Centrum för biologiska mångfald, Uppsala Wikipedia: <http://sv.wikipedia.org/wiki/Nunavut> besökt den 30 april 2009 om möjligheter , för människan och allt annat levande 89 Sömngångaren på minfältet EVA MOBERG Eva Moberg är född 1932 i Stockholm och blev filosofie licentiat 1963 med ”Kärlek och kön, en studie i Colettes diktning”. Hon har varit verksam som redaktör vid Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hertha, journalist på Idun-Veckojournalen, kulturredaktör i veckotidningen Vi, kolumnist i Dagens Nyheter och manusförfattare på TV. Hon har skrivit revyer, radiopjäser, scenkomedier, essäer och barnböcker. Hon anses ha inlett den moderna jämställdhetsdebatten i Sverige med sin essä ”Kvinnans villkorliga frigivning” 1961. Under flera decennier har hon bedrivit en bred civilisationskritik som debattör och föreläsare, såväl nationellt som internationellt. sömngångaren på minfältet Inledning Fältropet ”Rädda planeten” genljuder genom världen, och otaliga unga människor bestämmer sej för att delta i den kampen. Vad kan vara mer glädjande? Visserligen är det alltjämt ganska små och betydelselösa minoriteter i jämförelse med majoritetens ointresse och de maktägandes kortsiktighet. Men de växer påtagligt i antal och inflytande. Måndag och tisdag kan jag därför känna ett gryende hopp, onsdag och torsdag slås jag till marken av problemens mångfald och komplexitet. Själv undrar jag ofta över att hoten betraktas som riktade mot planeten. Men den är inte hotad som planet. Den kan bara hotas av kosmiska förhållanden som vi knappast kan göra något åt. Hotade är däremot många av de nuvarande livsformerna på planeten, däribland Homo sapiens. Och den som ligger bakom många av dessa hot – t ex förgiftningen av luft, jord och vatten, resursuttömningen, utrotningen av arter, avfallsbergen, överbefolkningen m m – är just Homo sapiens. Det är vi som är Faran. I liknande fall brukar man försöka identifiera orsaken till en fara och koncentrera krafterna på den. Så inte nu. Kanske för att det skulle kräva en viss ödmjukhet som inte går ihop med våra föreställningar om kamp, seger och ledare. ”Rädda planeten” är ett imponerande projekt, värdigt Människan. Och när någon statsman, någon partiledning eller något storföretag till slut tar ett vettigt beslut i denna riktning så lanseras det ofelbart som att de ”tar täten”, eller ”tar ledningen i kampen”, eller i varje fall ”ligger i frontlinjen”. Att de själva kanske är delar av huvudproblemet tycks aldrig ha slagit dem. Som ett symtom på den här omedvetenheten vill jag nämna placeringen av växthuseffekten och den globala uppvärmningen som överordnat hot jämfört med spridningen av kärnvapen och kärnkraftteknologi. Klimatförändringar kommer oss förutan, och dem kan vi i bästa fall undvika att påskynda och förvärra. Kärnvapen och kärnteknologi är däremot helt skapade av oss och det är bara vi som kan åtgärda dem. RISKEN MED KÄRNTEKNOLOGI Jag hör inte till dem som bagatelliserar växthuseffekten eller vår möjlighet att påverka den. Det finns också flera andra starka skäl att göra allt i vår makt för att minska användningen av fossila bränslen. Men en global uppvärmning kommer förr eller senare i vilket fall som helst, eftersom vi av allt att döma lever i slutet av en istid. Uppvärmningen kommer att åtföljas av klimatkatastrofer som översvämningar, extrem torka, jordskred, orkaner och jordbävningar, som i sin tur kan leda till svält, pandemier och socialt kaos. Som art har människan trots allt överlevt en rad klimatkatastrofer hittills. Men då finns inte atomreaktorer och kärnavfallslager. Dessa kräver oavbruten kontroll och kylning. Om de havererar eller förlorar kylningen eller bara överges kommer en strålning om möjligheter , för människan och allt annat levande 91 sömngångaren på minfältet att frigöras som överskrider vår fattningsförmåga och snabbt sprider sej över hela jorden. Plutonium kan fatta eld spontant i närheten av vattenånga, och ett inandat mikrogram räcker för lungcancer. Vid ett kärnvapenkrig skulle ozonlagret förstöras med allt vad det innebär. Plutonium är dessutom inte helt förstått av forskarna själva. Tron att vi förstår plutonium har kallats ”vår farligaste tanke” (Jeremy Bernstein i What is your dangerous idea? Today’s leading thinkers on the unthinkable. Ed. John Brockman, Harper Perennial 2007). En förutsättning för vår överlevnad som art under någon längre tid måste därför vara, att vi prioriterar detta problem och koncentrerar all tanke- och handlingskraft som står till buds på att få det under överskådlig internationell kontroll, till att börja med. I stället fortsätter vi uppbyggnaden av de plutoniumfabriker som kallas kärnkraftverk och sprider dem energiskt till nya länder. Kärnvapen blir på så sätt potentiellt inom räckhåll för allt fler, och utpressningsmöjligheterna blir oändliga. Och kärnvapenmakter hotar med krig, om andra länder försöker följa deras exempel, i stället för att avskaffa sina egna. Detta sker i en värld där folkmord uppstår gång på gång, där hat mellan grupper odlas sen generationer, och där otaliga människor har all anledning att vilja hämnas på världen och dra den med sej i sin undergång. Att jag uppehåller mej vid just denna fråga beror på att den är det tydligaste och samtidigt allvarligaste exemplet på den klyfta i människans utveckling som orsakat de flesta av de framväxande problemen: klyftan mellan vår accelererande vetenskapliga och teknologiska utveckling och vår övriga mentala nivå. Vi kan med vår tanke och vår teknik förbereda förintelse av hela kontinenter och dessutom döda framtiden, men vår känsla förmår inte, inte ens med bästa vilja, leva sej in i fler än ett fåtal varelsers lidande och död. Vi orkar inte se eller bry oss om att vi är helt utlämnade åt varandra. I stället låter vi klyftorna växa mellan grupper och ser överlevnaden som ett praktiskt problem utanför oss själva. Vår civilisation kan föra tanken till en tioårig pojke som går i sömnen över ett minfält på väg till glasskiosken. Hur får man honom att vakna, begripa vad han har under fötterna, och tvivla på att en glass är det bästa köpet just nu? OK, låt oss då granska Människan, den – för oss sekulariserade – enda möjliga aktören för en förändring. Då framträder genast den hisnande naiviteten i möjlighetsprojektet. Ingenting är lättare – i varje fall i intellektuella och akademiska kretsar – än att förlöjliga optimistiska föreställningar om människan. Har inte alla försök att skapa En Ny Människa havererat? Har vi inte idag en rad fundamentalismer som växer och placerar oss under obsoleta system av dogmer och auktoritära prästerskap? Har vi inte ett ekonomiskt system som förutsätter missnöje och ständigt ökande konsumtion? Föds inte årligen nya miljoner till ett liv i undernäring, sjukdomar och förtryck? Ser vi inte ökande klyftor och våldsanvändning även inom relativt välmående länder? Har det inte visat sej att även upplysta människor kan fås 92 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet att tro på vilka galenskaper som helst? Svaret på alla dess frågor är: Jo. Men frågan om optimism eller pessimism kan aldrig helt skiljas från frågan om psykisk läggning. Om optimism kan vara symtom på aningslöshet eller okunskap om läget, så kan total uppgivenhet vara symtom på depression. Hopplöshet är oftare en följd av personliga villkor än av någon genomtänkt nihilism. Att verkligen ge upp allt hopp om vår framtid innebär också att beröva barnen detta. Att se barnen i ögonen och säja: Vi vuxna har fixat så att du kommer att få ett rent helvete och sen är allt slut. Så därför tänker vi bara strunta i det och ha det trevligt så länge vi kan. Man kan inte leva ett drägligt liv helt utan hopp. Och det finns inte heller något hållbart bevis för att allt hopp är ute. Det finns en massa indicier men inget definitivt bevis. Faktum är att människor inte sällan har kommit till insikt och kunnat förändras mot alla odds. På förhand osannolika saker har hänt. Jag vill nämna fem helt olika exempel på detta från senare tid: 1) Det gick att radikalt minska tobaksrökningen i delar av världen – en enormt utbredd vana, som är starkt beroendeskapande och bars upp av en mäktig industri med oerhörda resurser för marknadsföring. 2) Det gick att rädda ozonskiktet – tills vidare. Orsakerna till uttunningen kunde identifieras korrekt, och det gick att sätta in adekvata och effektiva motåtgärder i strid med ekonomiska intressen. Båda dessa framsteg innebär enorma hälsovinster och de var långtifrån sannolika. Det arbete som krävdes är däremot glömt. 3) Det gick att få till stånd ett förbud mot barnaga i Sverige, vilket därtill fick efterföljd i en rad länder. Det här skulle ha framstått som en ren utopi bara hundra år tidigare. 4) Berlinmuren, och hela den sovjetkommunistiska diktaturen, föll samman utan blodsutgjutelse. Få hade trott att det skulle vara möjligt. 5) Ännu färre hade vågat tro att apartheid i Sydafrika skulle kunna avskaffas utan ett blodigt inbördeskrig. Men plötsligt hade det ändå hänt. Så ingen vet vad som är omöjligt förrän man har försökt. Att tro på möjligheten av en mänsklig medvetandehöjning är i varje fall inte mer naivt och verklighetsfrämmande än den beslutsamma handlingskraften bakom vapenexporten, rustningarna, kärnvapenspridningen och resursuttömningen. Kollektiv sinnesrubbning kan vi observera utifrån, t ex hos marginella sekter, eller – i historiens ljus – i hela samhällen. Att vi själva idag ingår i en sådan kollektiv sinnesrubbning är förmodligen otänkbart för de flesta. Att ett hos oss rådande tankemönster, etablerat om möjligheter , för människan och allt annat levande 93 sömngångaren på minfältet bland de mest bildade, välbeställda, respekterade i det övre skiktet, skulle kunna vara ren galenskap, det är inte möjligt. Alla dessa kunniga och sansade människor kan ju inte vara skvatt galna! Jo, det kan dom. Dom kan vara partiellt spritt språngande galna. Allihop, och länge, men inte för alltid. Detta är inte ens ovanligt, det är ganska vanligt. SAMHÄLLSELITERNAS VANSINNESIDÉER Samhällseliter och ledande skikt har inte sällan stöttat upp och på fullaste allvar omfattat de mest fantastiska idéer. Man kan nämna sånt som att flickor måste könsstympas för att bli riktiga kvinnor, eller att deras fötter måste deformeras och göras obrukbara för att de skulle bli tillräckligt förnäma. Att somliga folkslag inte var riktiga människor utan skapade till slavar. Att barn som föddes utan faderlig legitimation var ”oäkta” och mindre värda. Att vissa kvinnor var häxor och borde brännas på bål. Att kategorin ”judar” borde förintas. Att det fanns ”kungligt blod” av Guds nåde. Att de syndiga, eller bara odöpta, kom till helvetet osv, osv. Observera att jag här bara räknat upp sånt som stöttats av de övre samhällsskikten i sin kultursfär. Och flera av de här nämnda idéerna lever fortfarande kvar på många håll, ofta i andra skepnader. De har alla varit delar av vad som uppfattats som ett besinningsfullt liv, ingått i planering, påverkat beslut, officiella och privata. Som Horst Eberhard Richter skriver: ”Trots alla erfarenheter från historien förekommer fortfarande den kortsynta uppfattningen att verkligheten aldrig kan bli totalt vansinnig” (Kärnvapnen i psykologiskt perspektiv. Utg. Svenska Läkare mot kärnvapen). Redan nu framstår första världskrigets år av masslakt och skyttegravar som utbrott av vansinne, och det var ändå ganska måttligt jämfört med vad vi idag förbereder med kärnvapen. Människan kanske är det dummaste av alla djur, med all sin begåvning, eftersom de olika delarna har utvecklats i olika takt och inte längre samarbetar. Att åstadkomma ett uppvaknande ur dagens sinnesrubbning är mycket svårt, så länge förnekandet är så envist och utbrett. Det vilar tryggt på förnekandet inom medier och politisk kultur. Allt görs, mer eller mindre omedvetet, för att hindra oss att fatta, att inse. Tillgängligt luftrum fylls till brädden av enklare, slagkraftigare, attraktivare stoff. Behovet av skräck och imaginära fasor och hot fylls med råge av aktuella katastrofer och välkända brottstyper. Den typ av brottslighet jag här avser finns knappast överhuvud i mediekonsumenternas föreställningsvärld, eftersom de är delar av den, i form av samtycke, somliga även aktiva i välbetalda positioner: förberedelse till massmord, folkmord och mord på framtiden. I skrivande stund pågår t ex en valrörelse till EU-parlamentet, där NATO-ländernas kärnvapenstrategi – rätt till första slag – överhuvudtaget inte nämnts. Vi måste förstå, som Einstein har uttryckt det, att vi inte bör behandla varandra som bröder (och systrar, min anm), utan att vi är bröder och systrar, vare sej vi vill eller inte. 94 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet VI ÄR ALLA SYSKON Vi är som syskon som vid födseln har separerats och ovetande hamnat i olika länder. Det ena barnet har uppfostrats till att se det andras land och religion som sin fiende och vice versa. Tanken att de fått sitt värdesystem och livsmål av en slump blir omöjlig för dem. Räddningsplankan blir då gärna att det var ”Guds vilja” eller ”generna” att ”just jag” har hamnat på rätt sida. Tyvärr tror jag att en möjlig framtid för oss kräver att den urgamla insikten ”det kunde varit jag” blir allmän. Att ingen, absolut ingen, själv har valt sina föräldrar, sin utrustning, sin tid eller sin miljö. Ingen har vare sej skulden eller förtjänsten för någon av dessa avgörande saker. Det betyder inte att upplevelsen av fri vilja, och därmed ansvar, är overklig eller bör ogiltigförklaras. Men kanske skulle skuldbeläggning, stigmatisering och hämndlystnad kunna minska något om insikten DET KUNDE VARIT JAG ökade. Fokuseringen på Skulden har länge nog hindrat insikter om Orsaker till beteenden och känslor. Om man som jag anser att bara vi själva, ingen högre makt, kan ta oss ur vårt hotfulla läge, så blir det av största vikt vilken arbetshypotes vi väljer. Är människan ”egentligen” mest ond och måste stagas upp och styras av något slags elit, eller är hon ”egentligen” mest god och utvecklas bäst utan tvång och uppifrån pålagda budord? Den förstnämnda hypotesen var länge förhärskande i vår kultursfär med stöd av s k eliter och maktägande kyrkor. Den kallas ibland för the veneer theory, fernissa-teorin. Här ses människan som ett slags vilde, som när civilisationens fernissa skrapas av framträder i hela sin medfödda råhet, grymhet och enfald. Den här synen innebär vanligen en mycket låg värdering av djuren. Det har gällt att till varje pris höja sej över dem, få full kontroll över dem. I dessa ansträngningar har vi nu kommit så långt att hela vetenskaper, gigantiska industrier och forskningsfält bygger på vårt terrorvälde över dem, något som vanligen är fördolt, eftersom vi samtidigt är så mycket känsligare än dem att vi inte tål att ta del av det. Tron på en väsentligen ond natur under fernissan leder till en rad repressiva åtgärder och beteenden som i sin tur förstärker misstro, falskhet och hat och alltså blir självbekräftande i eviga onda cirklar. Den som studerat barndomens historia kan omöjligt se de många perioderna av massvåld och förföljelse som något som är oförklarligt utan hjälp av en ond natur. Vi lever i en enorm väv av kedjereaktioner. Just därför måste det vara möjligt att nysta upp många av dessa kedjor och rulla tillbaka dem. Fernissa-teorin är alltjämt utbredd, men har blivit starkt försvagad genom forskning under det senaste halvseklet. Det betyder inte att den motsatta teorin – att människan ”egentligen” är god – skulle ha bevisats. Säkert är dock att människan väsentligen är en mer eller mindre social varelse, som mår bättre när även omgivningen mår bra, och alltid skapar nån sorts regler för samlevnaden. om möjligheter , för människan och allt annat levande 95 sömngångaren på minfältet Det är en svår insikt att barn sällan blir som de mål man har med deras fostran utan oftare som de medel man använder. Vi blir vad vi tror oss vara, och detta är till en början vad andra tror oss vara. Något inom oss kan förändra det, men generellt lever vi först med den identitet som vi tilldelas, och med den bild av ”de andra” som man ger oss. Och den lär knappast bli ljusare med åren, om man är mottaglig för de bilder av våra medmänniskor som dominerar i såväl masskultur som finkultur. Vi är känslomässigt inte rustade för den strida flod av lidanden, svek och nidingsdåd i jätteskala som oavbrutet sköljer över oss från hela världen. Det har blivit inte bara normalt utan vardagligt att kolla in andra halvlek i en kvalmatch i TV samtidigt som vi läser om soldater som stänger in kvinnor och barn med djuren i en lagård och sen tuttar på. Eller att i T-banan läsa ett krigsreportage där kvinnor först våldtas inför sina barn och därefter skärs upp varpå barnen slängs i floden, medan de kringsittande i sina mobiltelefoner dryftar shoppingfynd eller felaktiga fakturor. Den tilltro till människan som eventuellt finns kvar efter nyhetskonsumtionen kan lätt försvinna vid konsumtion av finkultur. Sen mer än ett halvsekel har det djupaste svarta varit det kvalitativt högst rankade, oavsett allt annat. Det har länge gett säkrare pluspoäng att borra sej så djupt som möjligt i den totala intigheten eller desperationen än att försöka skildra någon strävsam livsbejakelse eller etiskt utvecklade liv. Till detta kommer finkulturens samfällda föraktet för självhjälpsböcker och nyandligt sökande. Det positiva har med varm hand överlåtits till populärlitteraturen, men också den präglas alltmer av brott, cynism, våld och kyla. Se människan! I stånd till all ondska! Och det gäller oss alla! – är det allt vanligare budskapet. MANSSAMHÄLLETS FERNISSATEORI Teoretiskt sett skulle man lika gärna kunna lyfta upp alla de osannolikt goda och självförglömmande gärningar som människor begår, ty även de är Människan. Och de är inte mer sällsynta än de extremt onda. Och kan faktiskt också vara spännande. Men här inträder de normer och värderingar som är manssamhällets. De officiella etiknormerna lever sitt eget isolerade och sterila liv, medan så kallad mesighet, känslighet och ömsinthet sjunker på statusstegen medan toleransen ökar för tuffhet, hårda tag, självhävdelse och brutal action. Allt det här kan bidra till en sjunkande värdering av människoliv. Det är inte riskfritt att konsekvent odla en bild av människan som girig, självisk, krigisk och oförbätterlig. Det är svårt att förstå hur det kan undgå att leda till avtrubbning, till ökad acceptans för dessa företeelser, till sänkt motivation att undvika dem hos sej själv, och till rop på starka styrmedel och auktoriteter för att hålla dessa onda varelser i schack. Eftersom livet utan hopp om en 96 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet framtid blir svåruthärdligt leder det sannolikt också till ökat behov av droger, av löften om hopp på andra sidan genom olika religioner eller löften om mirakler från totalitära ideologier. Antagligen måste det påpekas att jag inte förordar nån sorts förljuget optimistisk bild av människan. Tvärtom en mer sannfärdig. Men som läget är nu har realism helt enkelt blivit synonymt med det negativa. Realism i politik är att förutsätta det värsta om motparten. Få verkar ha förstått sanningshalten i Lewis Mumfords ord: ”Vår tid är en av de epoker i historien när det är drömmarna som är realister.” Den geniale antropologen Marshall Sahlins har påvisat att fernissa-teorin endast omfattas i den västerländska kultursfären. Andra kulturer står helt främmande för den. Sahlins hävdar till och med att följderna av denna förvända idé sätter hela vår existens i fara. (Marshall Sahlins: The Western Illusion of Human Nature, Chicago 2008.) Teorins ohållbarhet kan numera beläggas med fakta från forskning om primater, om våra gener, om vår förhistoria, om barnets utveckling, om hjärnans utveckling, om historiska epoker, om olika slags kulturer. Här kan jag bara ytligt beröra några av dessa stora forskningsfält, och jag börjar med några ord om generna. Fernissa-teorin har haft stor draghjälp av neo- och vulgärdarwinismen (ej att förväxla med Charles Darwins tankar). Och denna har i sin tur haft draghjälp av senare års tro på den ”själviska” genen, ett lika fyndigt som vilseledande begrepp. Medan stora delar av allmänheten nu tycks ha svalt budskapet att generna styr det mesta, så har den specialiserade genforskningen snarare kommit fram till motsatsen, att genernas styrande funktion är starkt övervärderad. Generna måste alltid aktiveras genom ett oändligt komplicerat nätverk av impulser, feedback, och ömsesidiga influenser. Kultur- och miljöfaktorer tillmäts nu större betydelse. ”Forskarsamfundet kommer att tvingas revidera länge omfattade föreställningar om vad gener är och vad de gör” (Rapport från ENCODE i Nature, juni 07). Bästsäljande evolutionspsykologer har emellertid redan – säkert oavsiktligt – medverkat till en viss nytändning av en rad fascistoida föreställningar om det ”naturliga” i krig, i mäns våld och dominans, den starkares rätt, mäns polygami och kvinnors monogami (som ju alltid kräver ”horor”). Genetiskt skolade antropologer har försökt desarmera den här trenden (se t ex Susan McKinnons “Neo-liberal Genetics”, Chicago 2005) genom att visa hur bundna dessa evolutionspsykologer är vid sin egen kultur och dess värderingar och vid ett arthistoriskt sett mycket kort perspektiv. De projicerar t ex tävlingsmani och individuellt egenintresse på generna. Behovet att legitimera krig, våld, girighet och dominans har ofta utnyttjat våra släktingar primaterna. Vi har sett det egendomliga fenomenet att fernissa-teorins anhängare låtit t ex babianerna motivera behovet av en stark fernissa på människor, samtidigt som de låter om möjligheter , för människan och allt annat levande 97 sömngångaren på minfältet babianbeteendet legitimera härskarfasonerna som ”naturliga”. Genom primatforskningens landvinningar på senare år har det blivit helt klart att altruism, empati och känsla för rättvisa är medfödda dispositioner hos våra närmaste släktingar. En del primater kan trots starka aggressioner utveckla sofistikerade sätt att lösa konflikter. Samma arter kan också ha olika kulturer, och individer från en kultur kan påverka den rådande kulturen i en ny grupp. Bonoboerna, som lär stå oss allra närmast genetiskt, ter sej som en skymf mot fernissateorin. De är både synnerligen ociviliserade enligt våra begrepp och står ändå etiskt högre än vi. De är nämligen totalt promiskuösa, mycket vänliga, fredliga, solidariska och jämlika. Till råga på allt är det honorna som har mest att säja till om. Till de mest förargelseväckande hör det faktum, att bonobo-hannarna, som lever i ett matristiskt samhälle, har påfallande kraftfulla könsorgan, medan gorilla-hannarna, som med sina harem är kvintessensen av manlig dominans, har påfallande små könsorgan. Frans de Waal, som specialstuderat bonoboerna, spekulerar om anledningen till att deras leverne inte blev känt tidigare, medan däremot schimpansernas mer aggressiva och hierarkiska kulturer länge varit omskrivna. Han tror att forskarna helt enkelt inte har vågat gå ut med dessa fakta. Det skulle ha betraktats som ovetenskapligt, eftersom manlig dominans så länge har varit en hörnsten i evolutionsteorin. Ja, de Waal går längre än så: ”Tro mig, om studier hade funnit att de massakrerade varandra så skulle varenda människa känna till bonoboerna. Deras fredlighet är det verkliga problemet. Jag försöker ibland föreställa mig vad som hade hänt om vi hade lärt känna bonoboerna först och schimpanserna först senare eller inte alls. Diskussionen om människans evolution kanske då inte hade handlat så mycket om våld, krig och manlig dominans, utan snarare om sexualitet, empati, omsorg och samarbete. Vilket annorlunda intellektuellt klimat vi då hade levat i!” (Frans de Waal: Our Inner Ape. Granta Books 2005.) Det går inte att bygga någon teori om krigets ursprunglighet på primaters beteenden. Inte ens Robert M. Sapolsky, som ändå specialstuderat de vresiga babianerna, vill hävda detta, alldeles tvärtom: ”Är en värld av fredligt samexisterande människor möjlig? Den som svarar: ’Nej, det är bortom vår natur’ vet för lite om primater, inklusive oss själva.” (A Natural History of Peace”. Foreign Affairs, jan-febr 2006). En ny, både grundlig och översiktlig studie av jägar/samlar-kulturer ger vid handen, att för en majoritet av stammarna var krig helt okänt. De har en klar tendens att lösa och begränsa konflikter, och isolera fall av dödligt våld. (Raymond C. Kelly: Warless Societies and the Origin of War. University of Michigan, 2000.) Idén om krigen som heliga uttryck för gudars vilja slog rot och spreds över världen genom 98 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet våldsbaserade fadersreligioner, som i sin tur blev kodifierade genom heliga skrifter. Den mångdubbelt längre förhistorien blev grundligt förtalad och minnena därav så långt möjligt utraderade. Det är det här som gör det så svårt att få fram en sann bild av våra möjligheter. Inte utan skäl kan man misstänka, att samma ängslan för att stämplas som ovetenskaplig, som enligt de Waal ligger bakom tystnaden kring bonoboerna, också ligger bakom oviljan och trögheten i forskarsamhället när det gäller att lyfta fram och dra slutsatser om vår tidiga förhistoria. PATRIARKATETS KRIGSKULTUR Den av somliga evolutionspsykologer omfattade teorin att männen ursprungligen kontrollerade resurserna är en idé som saknar all grund. Det mest sannolika är att människoflocken var det primära, att den höll ihop och att det var samarbete och ”sharing” som gällde. Genom samlandet stod kvinnorna genomsnittligt för ca 80 procent av försörjningen, och att fördela de tillgångar man kom över var en överlevnadsstrategi. Det egentliga patriarkatet, med kvinnan som ägodel, etablerades i allmänhet inte förrän omkring 4-3 000 år f Kr. Under de senaste 50 åren har en rad arkeologiska utgrävningar visat, tillsammans med kol 14 - metoden och andra nyare dateringsmöjligheter, att vi måste omvärdera de senaste 10 - 15 000 åren. För 9 000 år sen existerade stora samhällen med mångsidigt hantverk, utvecklad handel och konst. De kunde bestå i tusen år utan krig och saknade alla tecken på patriarkat. De första skapelsemyterna handlar nästan alltid om kvinnan. Eftersom hon födde både män och kvinnor, och eftersom hennes månadsblödningar sammanföll med månens faser sågs hon som i förbund med naturens krafter. Gudinnor är vanligare ju längre bakåt man kommer i tiden. Termen ”modergudinnor” blir gärna en patriarkal efterkonstruktion. Det handlar om symboler för alla naturens gåtor – skapandet, livet, döden, djuren, växtligheten, återfödelsen. Med all sannolikhet skedde patriarkatets maktövertagande med hjälp av manliga krigsgudar. En mycket övertygande bild har på senare år framträtt genom tvärvetenskapliga forskningsinsatser: krigarkulturernas och därmed patriarkatets expansion i en stor del av världen kan till väsentlig del ha varit en följd av den långa och extrema torrperioden för ca 5-4 000 år f. Kr. Den sträckte sej från Sahara – tidigare ett fruktbart område – tvärs över jordklotets mitt ända till Centralasien. Under den här perioden uppstod av många tecken att döma sådant som könsstympning och vedertagen barn- och kvinnomisshandel (James de Meo: Saharasia. Natural Energy Works. Oregon 1998.) Den stora majoriteten av dem som fört krigen i historien har varit pojkar mellan 16 och 25 år. Vi vet nu att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 25-årsåldern eller ännu senare. Särskilt frontalloberna, där omdöme och impulskontroll lär vara lokaliserade, utvecklas sent om möjligheter , för människan och allt annat levande 99 sömngångaren på minfältet och har alltså inte varit fullt utvecklade hos de flesta av dem som fört krig. Många av pojkarna lockades säkert av äventyret och spänningen, andra av talet om höga mål och hjältemod, medan de många som inte alls ville kriga tvingades till det genom hot om straff eller utfrysning. Initiativtagare och planläggare av krigen har däremot ofta varit äldre män, som länge levt i en värld av maktspel, storhetsvansinne, misstänksamhet och demoniserade fiendebilder. Den successivt ökande tillgången till effektivare vapen kom sen krigen att skena bortom all kontroll. Patriarkatets tankestruktur är sammanvävd med krigets. Krigets idé präglar vår kultur, även i det sen 200 år fredliga Sverige. Det framträder inte minst i datorspelen, som knappast kan undgå att påverka de mycket unga och mycket formbara hjärnor som tillbringar sin mesta fritid med dem. Ifrågasättanden bemöts oftast med tal om moralpanik och påpekanden att nästan inga har gått ut och skjutit folk efter att ha sett datorspel. Så undviks den centrala frågan: Pågår en långsiktig avtrubbning och tillvänjning? Drar vi upp mönster i tankebanorna som gör våld synonymt med styrka och seger? Med hjälp av rädsla spreds uppifrån föreställningen om den av Gud direkt skapade människan, dvs Mannen och Hans hustru. Färdig och oföränderlig, men i behov av styrning, och genom lydnad i stånd att uppnå paradiset efter döden. Trots utvecklingsläran förefaller det som om en majoritet av människorna i många länder alltjämt uppfattar människans natur som i grunden överensstämmande med patriarkatets gobeläng av myter och missförstånd. Sanningen är ju annars att Homo sapiens ungar blev för tidigt födda på grund av hjärnans storlek och därför, på gott och ont, extremt känsliga under första året. Avgörande ting händer medan hjärnan tredubblar sin storlek. Det mesta som särskiljer oss från andra primater, och som utmärker det vi kallar människa, grundläggs under den period när huvudsakligen kvinnan hade hand om oss. Det gäller förmågan att föreställa sej andra världar, andras inre liv och perspektiv, bygga upp komplicerade samarbeten, symbolsystem och konstverk. Mycket av det som kvinnorna verkliggjorde under vår arts tillblivelse och framväxt är sådant som senare hyllats som vårt särmärke, bevisen på Guds storhet eller på stora mäns geni. Tyvärr glömde man hur det hade uppstått. Hela den processen har legat i källaren, såsom tillhörande kvinnogörat, det lägre stående. Ännu har den inte dragits upp i det fulla dagsljuset. Vi vet nu att barnet har en egen drift att skapa och vidmakthålla utvecklingsfrämjande relationer och undvika skadliga. Barnet har också en medfödd disposition för empati, som kan manifesteras redan före upplevelsen av ett själv, och som kan utvecklas eller avvecklas. DET EMOTIONELLA ARVET Upptäckten av spegelneuronen – som tycks vara nyckeln till det märkliga fenomenet att barnet med sin kropp kan känna en annans upplevelse som sin egen – kan vara central. 100 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet Kombinationen av empati och spegling är kärnan. Barnet ska förstå att den andra förstår vad och hur barnet känner. Om empatisk spegling uteblir kan spegelneuronernas utveckling hämmas, medan den kan gynnas av inkännande spegling. All känslomässig utveckling innebär ömsesidighet. Mottagligheten för andras känslor är livsviktig för utvecklingen. Därför är det också den punkten som kan bli ödesdiger om det empatiska gensvaret uteblir eller omvårdaren själv är känslomässigt skadad. Barnet lär sej snart märka om den vuxna ogillar eller inte delar vad det känner. Att dela en känsla eller upplevelse med vårdaren är en mycket stark lustupplevelse för barnet. Om anknytningen är god behövs länge ingen annan ”uppfostran” än att dela eller inte dela. Resten har att göra med den vuxnes egen moral och egna vanor. Det emotionella arvet kan vara minst lika styrande som det sociala arvet men är mera dolt. Det kan vara kedjereaktioner genom många generationer, som dock teoretiskt sett mycket väl kan brytas. De många som tror på nån sorts inneboende drift till ”ondska” hos människan borde åtminstone först se till att alternativet prövas. Nämligen att alla barn får sina elementära fysiska och psykiska behov tillgodosedda. (Se min essä ”Det emotionella arvet” i ”Prima materia”, Ordfronts förlag 2003.) Med patriarkatet blev barnuppfostran väsentligen en form av maktutövning. Verktyget blev rädsla. Grunden är identisk med fascismens kärna: makt är rätt. När den starkare tar sej makt har han också rätt. Intressant nog tycks de flesta barn ändå – liksom en del primater – ha en medfödd känsla för rättvisa, som ofta blir svårt skadad av obegripliga övergrepp. Rädslans inträde som huvudelement i barnuppfostran var sannolikt ett av de verkliga kardinalmisstagen i vår arts historia. Rädsla genererar försvarsstrategier som lögner, murar och avskräckning. All verklig säkerhet är ömsesidig, men huvudstrategin i världspolitiken bygger fortfarande på misstro och våldsberedskap. RÄTTFÄRDIGANDET AV DEN ONDA AVSIKTEN Hotelsernas gångbarhet – i såväl krig som uppfostran – kommer förstås av den kortsiktiga effekten. Att försöka se lite längre tolkas som naivitet. Det är en av världshistoriens största gåtor, att det militära tänkandet så sällan slås av insikten att hökarna på den egna sidan alltid stärker inflytandet hos hökarna på den andra. Luttrade krigsanalytiker räknar kallt med att hökarnas paradoxala samarbete bottnar i ett dolt egenintresse av att stärka det militära systemet som sådant. Ett egenintresse som år 2008 bidrog till världshistoriens rekord i vapenutgifter med elva och ett halvt tusen miljarder svenska kronor för ett år. Det är alltid ”de andra” som är oresonliga. Det är ”dom” som inte begriper något annat språk än våldets. Det är ”dom” som skulle tolka nedrustning som svaghet, osv. Såvitt jag om möjligheter , för människan och allt annat levande 101 sömngångaren på minfältet vet innehas det hittillsvarande rekordet i detta slags sinnesrubbning av de båda kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen och deras nedrustningskonfererande i Genève under många år, medan världen hjälplöst väntade på resultat. Den ömsesidiga strategin gick där ut på, att enbart lägga fram förslag som man med säkerhet kunde förutse inte skulle godtas av motparten. (Se Alva Myrdals torra och skakande redogörelse i Spelet om nedrustningen. Rabén & Sjögren 1976). En art som har förstört så mycket och som planerar så fasansfulla brott mot sina egna barn och andra djurs ungar förtjänar givetvis att begå sitt sannolikt förestående självmord, om man tänker i skuld- och straffbanor. Men skuld kan bara gälla individer, och dessa banor hör till ett överspelat och idag oframkomligt tankespår. Mycket av illgärningarna har begåtts i god avsikt. Eller en ond avsikt har upplevts som rättfärdig. Eller den har fötts ur okunskap, skräck, omedveten masspsykos. Visst, ond vilja är också en levande realitet. Men det finns nu enormt mycket kunskap om vilka faktorer som främjar uppkomsten av hat och förföljelse. Dokumentationen om människans kapacitet för onda gärningar har under det senaste seklet ackumulerats till den grad, att slutsatsen förefaller många oundviklig: människan är felkonstruerad och ett hopplöst fall. Denna slutsats är dock något förhastad, förutom att den naturligtvis blir självuppfyllande. MÄNNISKANS INLEVELSEFÖRMÅGA, VÅRT HOPP De två föreställningar om människan jag nämnde tidigare – att hon i grunden är ”ond” eller i grunden ”god” – kan nu ersättas av en tredje: människan är en art bland många andra ytterligt märkliga arter. Men hon kan själv påverka sin egen utveckling och därmed förändras. Nu måste hon göra det och därmed rädda de många arter hon hittills hotat, för att därigenom också kunna rädda sej själv. Det är inte människonaturens inneboende ondska som är problemet, utan den gigantiska labyrinten av kedjereaktioner, av kvardröjande felsatsningar och invanda missförstånd. Det är strukturernas hårdhet och tänkesättens seghet. Men människan kan utvecklas och har utvecklats. Det är främst en kapplöpning med tiden. Paradoxalt nog finns det ett hopp just i detta, att vår urspårning väsentligen kan vara en följd av patriarkatet, med dess styrning av kvinnor och barn och därav följande hämning av förmågan till inlevelse och ömsesidighet i relationer. Att just den här sidan har varit så katastrofalt undernärd så långa tider i så stora populationer. Och har visat sej så möjlig att utveckla vid tidig ålder. Det faktum att vi fortfarande finns kvar efter alla sorters katastrofer beror på vår förmåga till anpassning till nya omständigheter. Nu gäller det först och främst omständigheter vi själva har skapat. Jag tror att människan fortfarande har möjligheter att leva vidare åtminstone några sekler framåt, under förutsättning att: 102 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet •vi tillräckligt länge lyckas uppskjuta kärnvapenkriget och tygla kärnavfallet, •vinstmaximeringsprincipen underordnas principen om människans rätt till överlevnad, dvs. socialt och ekologiskt ansvar, • barnets – alla barns – första avgörande år prioriteras. Det här förutsätter alltså väldiga politiska och ekonomiska reformer, som jag tyvärr varken har kompetens eller utrymme nog för att behandla här. Är det då inte rörande naivt att överhuvudtaget ta till orda i det här ämnet? På sätt och vis. Men expertväldets naivitet har blivit ännu farligare. Varje stort skeende och djup förändring består av och förutsätter förändringar på flera olika plan och i olika dimensioner. Därför vill jag, utan all anspråkslöshet, nämna några exempel på möjliga metoder för att röja vägen i den labyrintartade snårskog som många tror sej ha full kontroll över. Det mest välbehövliga genombrottet gäller inte teknik utan känslighet, inlevelseförmåga och kringsyn. Jag väljer då att sikta på början och slutet. Det nyfödda barnet och kärnvapenkriget. 1) Vi måste levandegöra och sprida kunskapen om det allra minsta barnets perspektiv och proportioner, i tid och rum. Några måste börja filma världen så som barnet ser den. Både ljus och ljud måste transformeras så att vuxna kan förstå och ta emot. Sånt som för en vuxen är bagateller på tre minuter kan för barnet bli väldiga dramer som bidrar till spår i hjärnans reaktionssätt. Föräldrautbildning måste bli obligatorisk och innefatta barnets upplevelsevärld och hjärnans utveckling. Detta måste gälla alla barn, eftersom barn måste slippa ärva fiender. 2) Förmågan att begripa andra människors situationer, perspektiv och ståndpunkter måste radikalt uppvärderas och stimuleras. Inte för att främja nån sorts totalrelativism eller undfallenhet. Utan för att samtalen ska kunna föras mellan hörande och inte mellan döva, och för att konflikterna ska handla om verkliga motsättningar och inte om inbillade. Då krävs en kontinuerligt pågående träning i rollspel, framför allt i skolan, men också i andra sammanhang. Målet ska vara så sann och djup inlevelse som möjligt i olika människor och grupper, deras villkor och krav. Alla konflikter, både i världen och i skolan, kan gestaltas genom rollspel. 3) Enligt uppgift råkade USA:s dåvarande president Ronald Reagan se filmen ”The Day After” år 1986. Han insåg då för första gången vad det var han hade ansvaret för. Därför gick han Gorbatjov till mötes i ett samtal om att kärnvapen måste försvinna. Tyvärr oskadliggjordes hans insikt mycket snart av omgivningens entusiasm för ett rymdförsvar, varefter Gorbatjov förlorade chansen att påverka sina generaler. Konkreta gestaltningar kan bli avgörande för människors förmåga att fatta vad de håller om möjligheter , för människan och allt annat levande 103 sömngångaren på minfältet på med. Det råder ingen brist på tekniskt avancerade skräckfilmer om domedagen. Men det är mest underhållning och science fiction. Att levandegöra de mänskliga följderna av ett kärnvapenkrig, eller katastrofer i kärnavfallet, kräver helt andra krafter, konstnärligt och tekniskt. Och det blir inte underhållande. Men den himmelskriande frånvaron av såna gestaltningar måste till varje pris åtgärdas. Den är ett symtom på det patologiska förnekande jag tidigare nämnde. 4) Försvar betyder i politiska sammanhang våldsberedskap. Eftersom krig måste bli uteslutet i framtiden, och fred inte får innebära underkastelse eller ofrihet, så måste allmän upplysning och träning i icke-våldskamp införas i stället för träning i konsten att döda. Det finns ingen allmän planering för eller träning i icke-våldsmetoder. Ändå finns goda erfarenheter av dem i historien. Den kunskapen ligger för fäfot, antagligen för att den kan tillämpas också inrikespolitiskt. Det här är ett rikt och intressant kunskapsområde, som dessutom skulle höja den allmänna sociala och psykologiska medvetenheten mer än militär träning i allmänhet gör. Hela föreställningen om styrka och svaghet måste utvecklas. Styrka kan inte vara synonymt med förmågan att slå och döda. Svaghet kan inte vara synonymt med olycksdrabbad eller missgynnad av samhället. Den sortens svaghet kan vara förenad med enastående psykisk och fysisk styrka. Och våldets styrka kan vara förenad med enastående intellektuell svaghet. Därför är tiden mogen för 5) En global konferens i FN:s regi om manssamhällets struktur och de ”manliga” normerna. FN har tidigare haft fyra stora konferenser och ett kvinnodecennium om kvinnors problem och villkor, som om orsaken låg hos kvinnorna. Trots minskningen i resurser och trovärdighet är FN fortfarande vår enda verkligt globala mötesplats, samtalsarena och politiska verkstad. Dessutom kan inget av de överhängande hot som är FN:s arbetsområde avlägsnas utan förändring i det ”manliga” normsystemet, där dominans, expansion, hårdhet och prestige är högprioriterat. Allt det här måste genomlysas utan skuldbeläggning av mannen som biologisk varelse. En sådan FN-konferens skulle i bästa fall kunna påskynda genomdrivandet av nästa reform: 6) Varje kvinna måste själv få råda över sitt barnantal. Detta är den enskilda konkreta reform som skulle få störst genomslag på såväl miljön som människans allmänna utveckling. Först och främst skulle världens nativitet då minska med en fjärdedel på kort tid. Senare skulle den troligen stabiliseras på ca 2,1 barn per kvinna. Mödrarnas hälsa och utbildningsnivå är grundläggande faktorer som länge kommit sist i många statsmäns planering. Att födas som välkommen till världen är den mänskliga rättig- 104 om möjligheter , för människan och allt annat levande sömngångaren på minfältet het som bekämpas mest därför att den hör ihop med makten över kvinnans kropp. Prästerskap i patriarkala religioner leder kampen mot denna elementära rättighet. De har makt över folkopinionen och fungerar som alibi för patriarkala politiker. Att en liten grupp män (Vatikanen), som alltid valt bort intimt samliv med kvinnor, tillåts råda över alla kvinnors sexualliv är ännu ett uttryck för den partiella sinnesrubbning jag förut nämnde. Det mesta jag här har sagt är rena självklarheter. Det är sådant som följer logiskt av vad vi nu vet om människan, hennes historia och tillblivelse, och vad vi vet om de väldiga riskerna i vår situation. Att det kan tyckas kontroversiellt för många tror jag mest beror på vanetänkande och viss okunskap, eller på en stark identifikation med något av de intressen som inte kan få behålla sin maktställning. Möjligheten bör därför finnas att en ny gemensam insikt så småningom växer fram: Vi kan hoppas överleva, men bara på en något högre mental nivå. Annars kommer vi relativt snart att dö ut tillsammans med vårt livsrum och vårt näringsunderlag. Några nedslag bland källorna Eisler, Riane: “The Chalice and the Blade.” Harper & Row. San Francisco 1987. Gerhardt, Sue: “Why Love Matters. How Affection Shapes a Baby’s Brain.” BrunnerRoutledge. NY 2004. Kelly, Raymond C.: “Warless Societies and the Origin of War.” University of Michigan Press 2000. Lerner, Gerda: “The Creation of Patriarchy, New American Library.” NY 1978. Lifton, Robert Jay /Falk, Richard: “Indefensible Weapons. Basic Books.” NY 2003. Rudgeley, Richard: “The Lost Civilizations of the Stone Age.” The Free Press. NY 1999. Schell, Jonathan: “The Seventh Decade. The new shape of nuclear danger.” Metroplitan Books. NY 2007. Stern, Daniel N: “The Interpersonal World of the Infant. Basic Books.” NY 1985. om möjligheter , för människan och allt annat levande 105 Om möjligheter – för människan och allt annat levande Om möjligheter – för människan och allt annat levande för människan och allt annat levande I den här antologin presenteras framtidens möjligheter utifrån skilda tankestilar och erfarenheter av jorden, samhället och livet. De medverkande påminner oss om att vår värld är fylld av potentiella framtider – rikare och mer fantastiska än vi ofta tänker oss. – Vi människor har förändrat våra levnadsbetingelser och brottas nu med miljöförstöring och utarmning av värdefulla ekosystem. För att hantera framtidens stora systemskiften behöver vi odla användbara och nyskapande gemensamma tankeplatser som kan ge inspiration till att lösa våra dilemma. om möjligheter ”en god livsmiljö för människan och allt annat levande, nu och för framtida generationer” lyder Naturvårdsverkets vision. Vägen dit innebär oundvikliga omställningar av system och tankesätt. Om möjligheter för människan och allt annat levande 106 48 Stockholm. Tel 08-698 10 00. www.naturvardsverket.se en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi Skriften uttrycker nödvändigtvis inte Naturvårdsverkets ställningstagande. Författaren svarar själv för innehållet och anges vid referens till skriften. en antologi med kg hammar • alf hornborg • eva moberg • richard swedberg • per mikael utsi