det moderna livet

Franskt 1800-tal
DET
MODERNA
LIVET
NATIONALMUSEUM
INNEHÅLL
DET MODERNA LIVET
FRANSKT 1800 -TAL
5
REVOLUTION OCH KEJSARDÖME
9
DRAMATIK, EXOTISM
OCH REALISM
21
STADEN
33
LANDET
51
SVENSKA KONSTNÄRER
I FRANKRIKE
67
SCENKONSTEN
77
CHRISTINA NILSSON
OPERASTJÄRNA OCH KONSTSAMLARE
85
FOTOGRAFIN
OCH DET MODERNA LIVET
93
TIDSAXEL
98
DET MODERNA LIVET
FRANSKT 1800 -TAL
Tiden mellan den franska revolutionen 1789 och det första världskrigets utbrott
1914 var turbulent. Krig och uppror avlöstes av politiska reformer och en framväxande demokrati. Samtidigt förändrade tekniken samhället. Fabriker och järnvägar
anlades och många flyttade från landsbygden till städerna. I Paris restes Eiffeltornet
1889 som ett monument över ett nytt Frankrike.
Med förändringarna följde nya sätt att se på människan och samhället. I städerna
utvecklades kommers och nöjesliv. Samtidigt började många längta ut i naturen och
bort från stadslivets avigsidor. Allt detta påverkade konsten och konsten bidrog i sin
tur till att forma samhället.
Inom alla konstarter – arkitektur, måleri, skulptur och konsthantverk – följdes äldre
traditioner av nya sätt att spegla och tolka samtiden. Realism, friluftsmåleri och impressionism var uttryck i tiden inom målarkonsten. Inom konsthantverk och konstindustri nytolkades såväl tidigare traditioner som naturen. Fotografin och filmen
gjorde sitt intåg i den franska kulturen.
Det moderna livet. Franskt 1800-tal handlar om alla dessa förändringar. Med verk
ur Nationalmuseums samlingar berättas här om det moderna livets födelse i Frankrike under 1800-talet.
Under senare delen av 1800-talet sökte sig många svenska konstnärer till Frankrike.
Kontakterna med det franska konstlivet kom att få en avgörande betydelse för en
lång rad svenska målare, skulptörer och konsthantverkare. Därför är också de representerade i Det moderna livet. Franskt 1800-tal.
5
REVOLUTION
OCH
KEJSARDÖME
Den franska revolutionen 1789 gjorde slut på det enväldiga kungadömet. Ett manifest om mänskliga rättigheter* formulerades och de första stegen mot ett demokratiskt samhälle togs. Men efter bara några år övergick reformerna i terror, krig och
umbäranden. Snart ersattes revolutionens nya statsskick av Napoleons kejsardöme.
I antikens formspråk speglades tidens moraliska värderingar och politiska förvecklingar. Konsten präglades av klarhet, konturskarpa linjer och kyliga färger. Med
referenser till antik mytologi och historia framträder tidens personligheter – politiker, diplomater, presidenter och kejsare. Det gamla Roms dygder, politiska institutioner och kejsarkult fann sina motsvarigheter i samtiden.
*Den 26 augusti 1789 antog den franska nationalförsamlingen Déclaration des droits de l’homme et du citoyen
– Deklaration om människans och medborgarens rättigheter (även kallad ”dödsattesten över l’ancien régime”).
Deklarationen slog bland annat fast medborgarnas rätt till
personlig integritet, till yttrandefrihet och till egendom.
9
Louis Gauffier (1762–1801)
Odysseus upptäcker Akilles bland
Lykomedes döttrar, 1791
Olja på duk. Inköpt 2011 med medel
ur Hedda och N.D. Qvists minnesfond.
NM 7067
Odysseus upptäcker Akilles bland Lykomedes
döttrar tillkom två år efter den franska revolutionen. Den målades i Rom 1791 och ställdes
samma år ut på Salongen i Paris. Antika motiv
användes då ofta för att belysa aktuella moralfrågor – här handlar det om plikten att offra sig
för högre mål. Scenen är hämtad ur berättelsen
om det trojanska kriget. För att undgå en profetia
om en tidig död hade den unge hjälten Akilles
av sin mor klätts ut till flicka och gömts undan
bland kung Lykomedes döttrar. Genom list röjs
Akilles – bland gåvor till flickorna hade Odysseus
(till vänster) smugit in en hjälm och ett svärd.
När Akilles inte kan motstå vapnen avslöjas hans
identitet. Han tvingas ut i kriget där han hjältemodigt stupar.
Gauffier hade som lovande fransk historiemålare
slagit sig ner i Italien. Först i Rom och från 1793
i Florens. Med tiden tvingades han överge det
prestigeladdade historiemåleriet, för att livnära
sig som porträttmålare och genom att sälja landskapsmotiv till besökande Grand Tour-resenärer.
10
11
Jean-Antoine Houdon (1741–1828),
hans ateljé
George Washington, omkring 1788
Marmor. Gåva 1918 av kammarherre Hjalmar
Linder genom Nationalmusei Vänner.
NMSk 1115
Houdon blev tidigt berömd för sina porträtt
av 1700-talets politiker, författare och kungligheter. År 1785 reste han över Atlanten i förhoppning om att göra en ryttarstaty av det
nordamerikanska frihetskrigets hjälte George
Washington. Washington avböjde. Istället gjorde
Houdon en porträttbyst i bränd lera (terrakotta), av vilken denna skulptur är en variant
i marmor. Frisyren är modern men allvaret,
realismen och nakenheten anspelar också på den
antika romerska republikens porträttkonst. År
1789 blev Washington USA:s första president.
12
13
Jean Francois Philippine (1771–1840)
och Antoine Béranger (1785–1867),
Manufacture Impériale de Sèvres
Frukostservis. Antikens stora lagstiftare, 1813
Porslin, målning och förgyllning.
Gåva av Karl XV.
NMKCXV 543
Joseph Chinard (1756–1813)
Kejsarinnan Joséphine, 1805
Marmor. Gåva 1873 av drottning Josefina.
NMSk 647
Joséphine de Beauharnais var änka efter en avrättad general när hon träffade den sex år yngre
Napoléon Bonaparte. Joséphine blev hans första
hustru och kröntes till kejsarinna 1804. Bysten
avbildar henne i kröningsdräkten. Spetsarna och
diademets pärlor är utförda med stor teknisk
skicklighet. Porträttets högtidliga karaktär hindrade inte konstnären från att följa empiretidens
avslöjande mode: kejsarinnans bröstvårtor är
tydligt urskiljbara ovanför urringningen. Joséphines sondotter blev svensk drottning under namnet Josefina. Bysten har tillhört henne.
14
När den franska republiken förvandlades till
kejsardöme våren 1804 ersattes frihetens gudinna med ett nytt statsvapen inspirerat av
romarrikets kejserliga örn. Den här brickan
är ett annat exempel på hur Napoleon medvetet använde den antikinspirerade konsten
för att manifestera sin dynasti. Den ingick i en
frukostservis som kejsaren gav till sin svägerska Julie, drottning av Spanien. Motivet föreställer gudinnan Minerva undervisande kungen av Rom – Napoleons son och tronföljare. Servisen utfördes i ett enda exemplar på den
kejserliga porslinsmanufakturen i Sèvres.
15
Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780–1867)
Arkitekten Jean-Louis Provost, 1813
Grafit, förhöjd med vitt, på papper. Inköpt 2001
med Sophia Gieseckes donationsmedel.
NMH 1/2001
Ingres var den mest hängivne nyklassicisten
i sin generation. Rena konturer, kyliga färger och
gestalter baserade på antik skulptur och Rafaels
måleri var utgångspunkten för hans porträtt och
historiemålningar. Han kom 1806 till Rom som
stipendiat vid den franska akademien och blev
kvar i Italien till 1820. Under Rom-åren tecknade
konstnären en rad informella blyertsporträtt av
vänner, ofta andra stipendiater, som detta av den
franske arkitekten Jean-Louis Provost. Ansiktsdragen är utförda med precisa konturer och fina
skuggningar. Kroppen och armen som vilar över
stolsryggen är mer summariskt återgivna. Med
vit krita framhävs skjortkragen mot det grågula
papperet. Ändringarna av kragens och kravattens
läge bidrar till intrycket av spontanitet.
16
17
DRAMATIK, EXOTISM
OCH REALISM
Under 1800-talets första hälft levde det antikinspirerade formspråket vidare inom
alla konstarter. Men parallellt med detta uppträdde nya ideal präglade av starka
känslouttryck och av en förkärlek för rörelse, kamp och dramatik.
Under perioden blev också olika former av exotism ett viktigt tema i konsten – inte
minst genom en växande fascination för den muslimska kulturen på andra sidan
Medelhavet. Hos flera av tidens konstnärer återkommer exotiska landskap, djur och
klädedräkter som motiv. En del av förklaringen bakom intresset fanns i Frankrikes
expansiva politik som kolonialmakt i Nordafrika* och på andra håll i världen.
Djurmotiven fortsatte att vara populära på den franska konstmarknaden. När ett
mer realistiskt måleri växte fram vid mitten av 1800-talet kvarstod en stark efterfrågan på motiv av såväl exotiska som inhemska djur.
*1830 förklarades Algeriet som fransk koloni – efter en
grym erövring som pågick i årtionden. De besegrades jord
delades ut till hundratusentals franska kolonister. Den förtryckta muslimska majoriteten blev franska undersåtar men
inte medborgare.
21
Théodore Géricault (1791–1824)
De avhuggna huvudena, omkring 1819
Olja på duk. Gåva 1918 av ett konsortium
av givare.
NM 2113
På Salongen i Paris skapade Géricault 1819
sensation med sitt monumentala verk Medusas
flotte. Målningen visade döda, döende och överlevande från ett franskt fartyg som förlist utanför
Afrikas kust. Denna katastrof och myndigheternas hantering av den hade orsakat en politisk
skandal i Frankrike. I samband med målningen
utförde Géricault en rad studier av döda kroppar
och kroppsdelar – en av dessa är De avhuggna
huvudena. Målningens makabra realism markerar ett brott med tidigare ideal och ett intresse för
motiv med ett nytt slags laddning.
22
23
Eugène Delacroix (1798–1863)
Lejonjakt, 1855
Olja på duk. Gåva 1970 av Grace och
Philip Sandblom.
NM 6350
Jaktscener och kämpande djur är återkommande
teman hos Delacroix. Den här målningen ingår
i en serie lejonjakter som han utförde på 1850talet. Motivet speglar tidens intresse för exotism
och för kulturen i de muslimska länderna i Nordafrika. Under ett besök i Marocko på 1830-talet
hade Delacroix studerat och tecknat såväl landskapet som hästar och beridna jägare – teman
som senare vävdes in i hans målade lejonjakter.
Dessa dramatiska motiv vittnar med sina energifyllda kompositioner och varma färger om nya
estetiska ideal i tiden.
24
25
Antoine-Louis Barye (1797–1875)
Tiger
Brons. Inköpt 1922.
NMSk 1193
Antoine-Louis Barye (1797–1875)
Lekande tigrar, 1830-talet
Olja på duk. Gåva 1914 av
Nationalmusei Vänner.
NM 1797
Barye utförde en stor mängd djurskildringar i
form av skulpturer, teckningar och målningar.
Framförallt fascinerades han av exotiska djur –
ett intresse han delade med Delacroix. De var
till exempel båda flitiga besökare av det kringresande zoo som förevisades i Paris runt 1830.
Där kunde den berömda tigern Atir studeras på
nära håll. Också i Baryes verk är kamp och dramatik ett återkommande motiv.
26
27
Gustave Courbet (1819–1877)
Den döda räven, 1860-talet
Olja på duk. Gåva 1970 av Grace och Philip
Sandblom. NM 6349
Rosa Bonheur (1822–1899)
Vildkatt, 1850
Olja på duk. Gåva 1932 av Arvid Kellgren
genom Nationalmusei Vänner.
NM 2911
Under det andra kejsardömet (1852–1870) blev
jakt ett omtyckt nöje inte bara för aristokratin
utan även inom det förmögna borgerskapet. På
konstmarknaden i Paris uppstod en stor efterfrågan på jaktbilder. Courbets målningar på detta
tema blev också omåttligt populära. Han var
själv en passionerad jägare och hans målningar
präglas av en långt driven realism i skildringen
av djuren, naturen och jaktens olika moment. De
snölandskap som framträder i dessa målningar
var ofta som här utförda ute i det fria – även om
den döda räven målats i ateljén.
Rosa Bonheur var en av sin tids mest omtalade
djurmålare. Vildkatten är ett bra exempel på hennes realistiska djurporträtt. Bonheur var genuint
intresserad av djuren hon avbildade. Förutom ett
stort antal hundar, burfåglar och katter ägde hon
själv bland annat en utter, mufflonfår och lejon.
31 år gammal fick hon 1853 sitt stora genombrott med monumentalmålningen Hästmarknaden. Bonheurs motivval krävde att hon vistades
i miljöer där långa kjolar var opraktiska. 1857
ansökte hon hos polisen om tillåtelse att få att
bära byxor på offentliga platser, vilket beviljades.
28
29
STADEN
Under 1800-talet ökade antalet innevånare i Paris från 0,5 till 2,7 miljoner. Vid
sekelskiftet 1900 var Paris tio gånger större än Stockholm. Den växande staden var
en gigantisk byggarbetsplats. Trånga gränder och låga hus ersattes av breda boulevarder, storslagna byggnader, torg och monument. 1826 började staden trafikeras av
bussar dragna av hästar. År 1900 öppnade tunnelbanan – Le Metro.
I Paris lockade nya möjligheter, arbetstillfällen, kommers och nöjen. Här fanns
operan, teatrar, konstutställningar, hästkapplöpning, stora varuhus, 20 000 kaféer
och ett ryktbart nattliv. Här fanns också en obeskrivlig misär. Fattigdom, koleraepidemier, krig och upplopp skördade många liv.*
Det moderna livet erbjöd nya fascinerande motiv. Såväl författare som konstnärer
valde att skildra den nya verkligheten – till exempel blev livfulla skildringar av Paris
vardags- och nöjesliv vanliga bland impressionisterna. I Nationalmuseums samlingar
möter man även ett rikt persongalleri av människor som levde i Paris och bidrog till
att skapa det moderna livet.
* Vid revolutionerna 1830 och 1848 inträffar blodiga kravaller i Paris. 1871 skakas staden av såväl den preussiska
belägringen som den efterföljande Pariskommunen.
33
Johan Fredrik Höckert (1826–1866)
Affischen, 1850-talet
Olja på duk. Inköpt 1986.
NM 6817
Affischen som fångat dessa moderiktiga damers
uppmärksamhet gör reklam för ett av Paris populäraste nöjesetablissemang – Bal Mabille. Här
kunde parisarna dansa under konstgjorda palmer, åka karusell och köpa förfriskningar – allt
under ljuset av 3 000 gaslampor. Här introducerades vid 1800-talets mitt cancan-dansen för den
franska publiken. Den svenske konstnären Johan
Fredrik Höckert, som bodde i Paris 1851–1857,
kände säkert väl till Bal Mabille och dess lockelser – målningen bär nämligen undertiteln Tentation (Frestelse).
34
35
Auguste Renoir (1841–1919)
La Grenouillère, 1869
Olja på duk. Gåva 1924 av okänd givare
genom Nationalmusei Vänner.
NM 2425
La Grenouillère – Groddammen – var ett populärt bad- och rekreationsställe för Paris arbetare
och medelklass i Bougival, strax väster om huvudstaden. I september 1869 tillbringade konstnärerna Auguste Renoir och Claude Monet några
dagar där. De målade samma motiv, flera gånger
i olika perspektiv. Ambitionen var att fånga ögats
intryck – l’impression – av motivet på duken. De
arbetade med korta snabba penseldrag i rena,
oblandade färger. La Grenouillère representerade
ett nytt sätt att måla men också ett nytt slags motiv – det moderna livet och dess kommersiella och
offentliga platser.
36
37
Nils Forsberg (1842–1934)
En kommunard, 1871
Olja på duk. Inköpt 1935.
NM 3063
Från mars till maj år 1871 styrdes Paris av en
revolutionär stadsstyrelse – kommunen. Dess anhängare kallades kommunarder. Majoriteten var
radikaldemokratiska småborgare och arbetare.
De genomförde flera genomgripande samhällsreformer såsom skilsmässa mellan kyrka och stat,
fri skolgång för alla och förbud mot nattarbete.
Nils Forsberg, som upplevde Pariskommunen
på plats, porträtterade kommunarden Lambert.
Efter kommunens fall arresterades närmare
38 000 kommunarder, 7 500 av dem skickades till
Nya Kaledonien för tvångsarbete och tusentals
avrättades. Lamberts öde är okänt.
Jean-Eugène Buland (1852–1926)
En verkmästare eller Lärlingens lektion, 1888
Olja på duk. Inköpt 2011 med medel från
Sophia Gieseckes stiftelse.
NM 7068
Förlusten i kriget mot Tyskland 1871 ansågs delvis
bero på Frankrikes långsamma industrialisering. Nu
satsades det därför stort på modernisering – en utveckling som även avspeglades i konsten. Även om
landsbygdens arbetare var ett vanligare motiv, förekom även skildringar av metallindustrin – järn- och
stålverk, vapensmedjor eller tillverkning av järnvägsräls. För att realistiskt skildra den här kombinerade smedjan och mekaniska verkstaden arbetade
Buland efter fotografier. Med borrmaskin bearbetar
verkmästaren ett kugghjul – en viktig komponent
som får hela det moderna maskineriet att snurra.
38
39
Édouard Manet (1832–1883)
Parisiska, omkring 1876
Olja på duk. Gåva 1917 av ett konsortium
(S. Hult, Kristoffer Huldt, Ernest Thiel,
Arthur Thiel och Casper Tamm).
NM 2068
Målningen föreställer en modern parisiska i vardagskläder. Hon bär svart klänning med markerad
midja och draperad turnyr (en metallställning eller
kudde som bars under kjolen baktill), hatt, handskar, handväska och svarta snörkängor. Säsongens
mode kunde studeras i illustrerade tidskrifter, varuhusens skyltfönster och i myllret utmed boulevarderna. Klädernas kvalitet, detaljrikedom och stil avslöjade social och ekonomisk status. Skådespelerskan
Ellen André stod modell. Men målningen är i första
hand en bild av en modern kvinna, inte ett porträtt.
Traditionellt avbildas framstående män och kvinnor i helfigur. Här skildras både en ny maktfaktor
och statussymbol – den konsumerande kvinnan och
kvinnan som konsumtionsvara.
40
41
Anders Zorn (1860–1920)
Omnibus, 1892
Olja på duk. Inköpt 1985 med bidrag
från Beijers Stiftelse.
NM 6810
”Arbetarn som trött efter dagens slit insomnar
mot sin vackra obekanta grannes mjuka skuldra. Den snälla modisten i förgrunden som får
en flik av elektriska ljuset på sitt ansikte från
mitten av Boulevarden tycker jag är en väl
funnen typ för den strävsamma ärliga och goda
franska arbetarklassen.”
Så beskriver Zorn själv sin målning. Det är en
ögonblicksbild av det moderna livet i staden
där människor från olika samhällsklasser möts
på ett helt nytt sätt. Zorn gjorde många resor
med omnibussen från sitt hem i Montmartre i
Paris för att studera passagerare. När bussen
rörde sig genom staden förändrades hela tiden
ljuset i vagnen. Elektrisk gatubelysning hade
nyligen installerats på Paris gator – blandningen
av artificiellt och naturligt ljus skapade nya och
oväntade effekter som Zorn försökte återge på
duken. Samtida kritiker beskrev inte överraskande Omnibus som ”ultramodern”.
42
43
Auguste Rodin (1840–1917)
Victor Hugo, 1883
Brons. Inköpt 1903.
NMSk 943
Auguste Rodin (1840–1917)
Renée Vivien
Brons. Inköpt 1953.
NMSk 1677
Paul Dubois (1829–1905)
Louis Pasteur, 1884
Brons. Inköpt 1908.
NMSk 1007
Alexandre Falguière (1831–1900)
Paul Dubois
Brons. Inköpt 1908.
NMSk 1008
På 1800-talet fick skulpturkonsten ett uppsving.
I växande städer restes monument, byggnader smyckades med ornament och i borgerliga
kretsar ökade intresset för skulpterade porträtt.
Dessa byster föreställer framträdande personer
inom olika yrkesområden. De är alla realistiskt
avbildade med uttrycksfulla ansikten. Realismen
förhöjs av ljusets reflektioner i hår, skägg och
djupa rynkor. Det karaktärsfulla ansiktet – befriat från yttre symboler och attribut – speglade
enligt 1800-talets nya borgerliga människosyn
själsstyrka och inre kvaliteter.
Författaren Victor Hugo var en av Frankrikes
mest betydande samhällsskildrare. Renée Vivien
var en brittisk poet som levde i Paris och skrev
på franska – en så kallad bohem, känd för sin
extravaganta klädsel och öppet lesbisk. Kemisten och biologen Louis Pasteur forskade om
bakterier, utvecklade metoden att pastörisera
livsmedel samt framställde de första vaccinerna
mot infektionssjukdomar. Skulptören Paul Dubois var känd för sitt realistiska och levande sätt
att porträttlikt avbilda människor – bysten av
Pasteur är ett exempel.
44
45
Eugène Gaillard (1862–1933)
Bufféskåp, 1900
Mahogny, glas och brons. Gåva 1950
av fru Signe Andersson.
NMK 796/1950
Okänd tillverkare
Bord med steninläggningar, Régencestil,
Paris 1837
Inköpt 2012 med medel från Axel
Hirschs stiftelse.
NMK 12/2012
Det här bordet är enligt en påskrift utfört i Paris
1837. Formen är hämtad från régenceperioden,
ett drygt århundrade tidigare – den så kallade
l’ancien régime. Under kung Louis Philippes
regenttid (1830–1848) var inredningsmodet tillbakablickande. Äldre stilar som gotik, barock
och klassicism omtolkades till nystilar. Det finns
flera orsaker till att den modemedvetna borgerligheten tilltalades av stilar inspirerade av historiska förebilder. Referenser till historia och långa
traditioner gav nya inflytelserika grupper legitimitet. Intresset för äldre tiders hantverk var även
en reaktion mot den industriella utvecklingen
– fabrikstillverkningen uppfattades som ett hot
mot hantverkskunnande och kvalitet. Det här
stilbordet är ett särskilt tydligt exempel eftersom
de infällda panelerna i sten, så kallad pietra dura,
faktiskt är från 1600-talet. Panelerna har en gång
i tiden troligen prytt en kasserad barockmöbel. 1898 åkte Signe och Knut Andersson från Aranäs på bröllopsresa till Frankrike. I Paris upptäckte de Samuel Bings berömda Maison de L’Art
Nouveau – en inredningsbutik för sekelskiftets
modemedvetna borgerlighet. Året därpå besökte
de butiken igen och beställde en exklusiv matsalsmöbel formgiven av Eugène Gaillard. Möblemanget bestod av ett bord, tolv stolar och det
här stora bufféskåpet. Nystilar var fortfarande
populära. Men det pågick ett sökande efter nya
formspråk som bättre speglade samtiden. Art
Nouveau bröt med äldre konventioner och tolkade naturen på nya sätt – dess formspråk var
ofta extremt hantverkskrävande, men överfördes
också på fabriksvaror och trycksaker. Fransk Art
Nouveau svävar ibland ut i vilda och oregelbundna organiska former. Det här skåpet är ganska
återhållet och traditionellt – lagom. Den strama
formen luckras dock upp och blir levande av fantastiska beslag och skuren dekor i form av sirliga,
stiliserade stjälkar och blad. Innan möblemanget
kunde transporteras hem till Sverige visades det
på världsutställningen i Paris 1900.
46
47
LANDET
Under 1800-talet förändrades den franska landsbygden. Industrialiseringen innebar
att många flyttade in till städerna. Samtidigt längtade den stadsboende befolkningen
ut på landet. Tekniska nyheter spelade en viktig roll i utvecklingen – det framväxande järnvägsnätet* skapade förutsättningar för en ny typ av turism. Stadsborna
kunde nu bekvämt nå skogen vid Fontainebleau, badorterna i Normandie eller
sevärdheterna i Paris omgivningar.
I konst och konsthantverk speglas tidens olika sätt att se på naturen. En del målare
fortsatte att framställa landsbygden som ett arkadiskt paradis fritt från alla moderniteter. Andra valde att skildra naturen på ett mer realistiskt vis. Också det hårda slitet
för brödfödan på landsbygden blev ett återkommande motiv. Inom konsthantverket
inspirerade naturen till såväl en elegant och stiliserad växtornamentik som till karga
former och råa materialytor. Med det nya friluftsmåleriet och med impressionisternas ljus- och färgexperiment
utvecklades nya sätt att skildra naturen. Under slutet av 1800-talets framträder
också tidens nymodigheter allt oftare i landskapsmålningarna – tåg rusar fram,
badgäster promenerar på glittrande havsstränder och nöjeslokaler skymtar längs
Seines stränder. Det moderna livet lämnade inte landsbygden orörd.
* Den 24 augusti 1837 invigdes tågstationen Gare Saint
Lazare i Paris och den första tåglinjen i Frankrike. Den
trafikerade den 18 km långa sträckan Paris-St Germain-en
Laye. Sträckan Paris-Rouen öppnade 1842, Paris-Le Havre
1847 och Paris-Auteuil 1854.
51
52
53
föregående uppslag:
Henri-Joseph Harpignies (1819–1916)
Vy från Capri, 1853
Olja på duk. Inköpt 2011 med medel
ur Hedda och N.D. Qvists minnesfond.
NM 7066
Den här målningen – med sitt klassiska landskapsideal, noggranna penselföring och stora
format – tillhör en äldre tradition av landskapsmåleri. Den tillkom efter en resa till Italien och
ställdes ut vid Harpignies debut på Salongen i
Paris 1853. Men snart övergav han det här sättet att arbeta och anslöt sig till Barbizonskolans
mer realistiska måleri. Till den gruppen hörde
konstnärer som Jean François Millet och Charles-François Daubigny. Harpignies konstnärskap
illustrerar därmed nyorienteringen inom det franska landskapsmåleriet vid mitten av 1800-talet.
Gustave Courbet (1819–1877)
La Source bleue, Lac Saint-Point, 1872
Olja på duk. Gåva 1919 av disponent
Kristoffer Huldt genom Nationalmusei
Vänner.
NM 2166
I sina landskap skildrade Courbet ofta sin hembygd i östra Frankrike – så också i den här målningen av en djupblå källa i trakten av Ornans.
Courbet undvek alla romantiska och pittoreska
vyer för att istället skildra naturen på ett mer
realistiskt och osentimentalt vis. Hans intresse
för geologi kommer till uttryck i en förkärlek för
skrovliga stenytor och vittrande klippor. I den
här målningen framträder också det mänskliga
slitet i naturen – ovanför grottöppningen syns en
skogshuggare i färd med att fälla ett väldigt träd.
54
55
Charles-François Daubigny (1817–1878)
Lågvatten vid Villerville, 1873
Olja på duk. Inköpt 2011 med bidrag från
Sophia Gieseckes stiftelse.
NM 7069
Charles-François Daubigny tillhörde den så kal�lade Barbizonskolan, inom vilken man gjorde
upp med det äldre landskapsmåleriet. Istället för
att försköna naturen ville man framställa den
mer verklighetstroget. Daubigny sökte sig bland
annat till kusten och till det slags måleriska gråväder med regntunga skyar och våta strandmarker som framträder i den här målningen. Här
distanserade han sig slutgiltigt från den föregående generationens klara himlar och stilla vatten.
Daubigny blev en viktig inspirationskälla för impressionisterna liksom för flera svenska konstnärer som gärna målade liknande motiv från just
Villerville i Normandie.
Hugo Salmson (1843–1894)
Blomsterplockerskan, 1882
Olja på duk. Gåva enligt testamente 1920
av grosshandlare Herman Friedländer.
NM 2234
Arbetet på fälten introducerades som motiv i
den franska bildkonsten vid 1800-talets mitt av
Jean-François Millet. Motivet blev också ett av
de viktigaste inom det realistiskt inriktade måleriet. Dess popularitet bestod och det var centralt
ännu inom den senare fas som brukar betecknas
naturalismen, främst företrädd av Jules BastienLepage. Dit räknas även den i Frankrike verksamme svensken Hugo Salmson som ofta målade
unga kvinnor i arbete. Målningen här är exempel
på hur Salmson kombinerade hård realitet med
ett salongsmässigt uttryck. Mitt i blomstersötman speglar flickans tyngda blick hennes svåra
livsvillkor.
56
57
Berthe Morisot (1841–1895)
I Boulognerskogen, före 1880
Olja på duk. Gåva 1960 av civilingenjör
C. B. Nathorst genom Nationalmusei Vänner.
NM 5525
Berthe Morisot deltog i impressionisternas första
utställning 1874 och tillhörde sedan dess gruppens kärna. Samtida recensenter beskrev hennes
måleri som själva essensen av impressionismen.
Vid denna tid betraktade flera kritiker de impressionistiska stildragen som utpräglat feminina –
det skissartade, intresset för färg snarare än form,
betoningen av det flyktiga och tillfälliga. Morisots drivna impressionistiska teknik var i samtidens ögon helt enkelt passande för en kvinna.
På impressionisternas utställning 1880 ställde
hon ut tolv målningar, varav en var I Boulognerskogen. I de uppskattande recensionerna lyfte
kritikerna särskilt fram hennes djärva och skissartade sätt att måla.
58
59
Albert Dammouse (1848–1926)
Vaser, 1890-tal
Stengods.
NMK 148/1897 och NMK 55/1941
Albert Damousse hade framgångar på världsutställningen 1878, formgav för en rad firmor och
öppnade 1892 egen stengodstillverkning i Sèvres
utanför Paris. Nils Barck var född i Malmö, men
växte upp, utbildade sig och arbetade i Frankrike. Föremålen i Nationalmuseums samling visade
Barck i den franska avdelningen på världsutställningen 1900. Konstnären Richard Bergh, som
för övrigt var Nationalmuseums överintendent
1915–1919, köpte 1892 Landskap från Bretagne av Paul Gauguins danska hustru Mette Gad.
Målningen fick betydelse som inspirationskälla
för flera svenska konstnärer i kretsen kring Bergh.
Nils Barck (1863–1930)
Lockskål i form av en pumpa, omkring 1900
Stengods.
NMK 33/1901
Paul Gauguin (1848–1903), detalj
Landskap från Bretagne, 1889
Olja på duk. Gåva 1919 av direktör
Hjalmar Granhult.
NM 2156
Paul Cézanne (1839–1906)
Landskap, ca 1880
Olja på duk. Gåva 1916 av
Nationalmusei Vänner.
NM 1999
Idéer som florerar vid en viss tidpunkt kan ge
liknande uttryck inom olika konstarter. Placerade
sida vid sida samspelar de och förstärker varandra. Traditionellt har keramik tydliga former och
är dessutom ofta tillverkad i gjutformar. Albert
Dammouse och Nils Barck är exempel på konstnärer som ville frigöra keramiken och använda
tillfälligheter som en del av sitt konstnärliga uttryck. De experimenterade med leror och glasyrer
och skapade föremål med levande och lediga uttryck. Paul Gauguin ingick under några år i den
franska impressionistkretsen som i sin konst ville
fånga det tillfälliga intrycket. Men han ändrade
inriktning och ville istället bearbeta och analysera sina intryck, göra en syntes och skapa bilder
med tydliga dekorativa kvaliteter – ett nytt sätt
att måla som kom att kallas syntetism. Förutsättningarna för keramik och måleri är olika, men
påverkade av sin tids estetiska diskussioner har
dessa konstnärer – via experiment, analys och
syntes – funnit en ny och framåtblickande jämvikt mellan frihet och kontroll.
60
Cézanne hörde till impressionistgruppen och
ställde ut på deras första utställning 1874. Hans
målningar skilde sig emellertid från gruppens
skissartade ögonblicksbilder. Cézanne var mer
intresserad av bildens arkitektoniska struktur och
hans måleri fick i början av 1900-talet avgörande betydelse för kubismen. Detta landskap från
Oise-dalen norr om Paris är typiskt för Cézannes
sätt att komponera landskapsmotiv. Utsikten mot
dalgången ramas in av en kuliss av trädstammar
och lövverk.
61
Lucien Simon (1861–1945)
Samtal i skymningen, 1901
Olja på duk. Inköpt 1902 med Sophia
Gieseckes donationsmedel och Johan Henrik
och Clara Augusta Scharps donationsmedel.
NM 1601
Samtal i skymningen var en av de få moderna
franska målningar som köptes in av Nationalmuseum vid sekelskiftet 1900. Verket hade fått
stor uppmärksamhet när det ställdes ut i Paris
1902 och förvärvades samma år till Sverige.
Målningen har stora likheterna med det samtida
nordiska stämningsmåleriet. Konstnären skildrar
här en familjemiddag i sina svärföräldrars hus i
Bretagne – en del av Frankrike där han hämtade
många av sina motiv. Kvinnan i förgrunden till
höger är Simons hustru Jeanne. Intill henne sitter
konstnären själv med deras dotter i knäet.
62
63
SVENSKA KONSTNÄRER
I FRANKRIKE
De nordiska kontakterna med den franska konsten tilltog från 1870-talet och framåt. Fler och fler konstnärer sökte sig till Paris och många av dem var kvinnor. I Paris
lockade konstskolor som erbjöd moderna alternativ till konstakademiernas traditionella och slutna utbildningar. Dessutom fanns här en vital konstmarknad.
Men det var inte det impressionistiska avantgardet* som i första hand attraherade
deras intresse. För många nordbor förblev realismen och det friluftsmåleri de mötte
hos Barbizonskolans landskap viktigare inspirationskällor.
Vistelserna i huvudstaden varvades med resor till landsbygden. I byarna, vid kusten
eller i skogarna kring Paris fällde de svenska konstnärerna upp sina stafflier. I den
lilla staden Grez-sur-Loing bildades en internationell konstnärskoloni. Där ingick
många skandinaviska konstnärer och kulturpersonligheter.
En del svenska konstnärer blev kvar i Frankrike men många återvände hem och
tillämpade de franska lärdomarna på de svenska motiven. Framför allt bidrog de till
att etablera det nya friluftsmåleriet i Norden.
* I april 1874 öppnade impressionisterna sin första utställning. Den hölls i fotografen Nadars studio, på 35 Boulevard des Capucines i Paris.
67
Eva Bonnier (1857–1909)
Ateljéinteriör i Paris, 1886
Olja på duk. Gåva 1910 av bokförläggare
Karl Otto Bonnier.
NM 3510
Oscar Törnå (1842–1894)
Sommarlandskap från Fontainebleau, 1876
Olja på duk. Gåva 1911 av revisor Måns
Scherdin enligt hans mors, fru Jenny Scherdins
uttalade önskan.
NM 1733
Eva Bonnier var en av flera kvinnliga konstnärer från Sverige som under 1880-talet studerade
och arbetade i Paris. I den här målningen har
hon skildrat ett hörn av den ateljé som hon hyrde
i Montparnasse 1885–1887. På kavaletten står
ett gosshuvud i lera. Bonnier var främst verksam
som porträttmålare. Enligt henne själv var arbetet med skulpturen en tillfällig omväxling från
måleriet. Skulpturmodellen beskriver hon i ett
brev hem som ”en liten pys och därför ohågad
att sitta stilla, men av italiensk modellfamilj”.
Under en vistelse i Frankrike 1876 kom Oscar
Törnå i kontakt med det franska friluftsmåleriet.
Den nya vanan att måla utomhus är framträdande i hans skogslandskap från Fontainebleau.
Här har en konstnär fällt upp sitt resestaffli i en
skogsglänta och börjat arbeta med en stor målning – det rör sig inte om någon liten oljestudie.
Vid sidan av Törnå började en rad svenska konstnärer vid denna tid att intressera sig för det nya
friluftsmåleriet, vilket därmed etablerades också
i hemlandet.
68
69
Karl Nordström (1855–1923)
Grez-sur-Loing, 1885–1886
Olja på duk. Inköpt 1985.
NM 6809
Mimmi Zetterström (1843–1885)
Självporträtt, 1876
Olja på duk. Gåva 1939 av konstnären
Axel Erdmann.
NM 3344
Ett snabbgående tåg skär genom det stillsamma
landskapet. Motivet är en sinnebild för 1800talet som en omtumlande tid där allt står och
väger mellan gammalt och nytt. Järnvägen band
samman stad och land, öppnade nya perspektiv
och möjligheter. Turistande stadsbor åkte till landet för att finna det annorlunda och omoderna.
Karl Nordström var en av de svenska konstnärer
som tog tåget till konstnärskolonin i Grez-surLoing.
Efter studier vid Konstakademien i Stockholm
bosatte sig Mimmi Zetterström på 1870-talet i
Paris. Vid flera tillfällen deltog hon i Salongen,
där hennes exotiska motiv från Lappland väckte
uppmärksamhet. En av dessa målningar inköptes
av den franska staten. I detta självporträtt från
1876 har hon framställt sig själv vid staffliet i sin
Parisateljé. Hon arbetar här med målningen Dalfolk som idag finns i Nationalmuseum. I Paris
öppnade Zetterström sitt hem för flera av de yngre svenska konstnärer som slagit sig ner i staden.
70
71
William Blair Bruce (1859–1906)
Friluftsateljé, 1880-talets senare hälft
Olja på duk. Gåva enligt testamente 1938
av Caroline Benedicks-Bruce.
NM 3289
renskraft. Wennerberg bidrog genom att introducera nya formspråk och tekniker som han studerat i Frankrike.
På Gustavsberg skapade han unika föremål som
tycks vara insvepta i verkliga blommor och blad
– ofta hämtade från den svenska floran. Det levande intrycket kom sig av att han använde en
teknik – sgrafitto – där leran täcks med engobe
(uppslammad lera) och bilder i svag relief skulpteras fram genom att det yttre lagret skrapas bort.
Den kanadensiske målaren William Blair Bruce
blev en del av det svenska konstlivet. I den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris träffade han 1885 den svenska skulptören och grafikern Carolina Benedicks. De gifte
sig och slog sig med tiden ner på Gotland. Målningen Friluftsateljé tillkom i Grez och visar
säkerligen konstnärens hustru. Hon arbetar här
med en gravyr bakom en tygskärm, vars uppgift
var att fördela ljuset jämnt.
På Kosta införde han liknande idéer och metoder.
Med franska förebilder som glaskonstnärerna
Émile Gallé och Daum Frères formgav Wennerberg exklusivt konstglas med eleganta dekorer
inspirerade av naturen. De mest uppseendeväckande föremålen var vaser tillverkade i överfångsteknik. På sin glasblåsarpipa fångar glasblåsaren
flera lager glasmassa i olika färger. En gravör
slipar sedan fram reliefmotiven. Principen är
densamma vid tillverkning av kaméer och därför
kallas överfångsglas även kaméglas. De exklusiva
glasen vann priser på världsutställningen i Paris
1900. Att Kosta 1901 donerade ett stort antal
kaméglas till Nationalmuseum bidrog ytterligare
till uppmärksamheten och väckte intresse även
för glasbrukets produktion av bruksglas. 1909
flyttade Wennerberg tillbaka till Paris där han
avled 1914, 46 år gammal.
Gunnar G:son Wennerberg (1863–1914)
Tre vaser, omkring 1900
Porslin, sgrafittoteknik. NMGu 27647
Glas, överfångsteknik. NMK 11/1901
och NMK 13/1901
Gunnar G:son Wennerberg studerade på 1880talet måleri i Paris. Hans specialitet var blomstermotiv. Tillbaka i Sverige anställdes han både
av Gustavsbergs porslinsfabrik (1895–1908) och
Kosta glasbruk (1898–1902). Meningen med
att anställa en konstnär i industrin var att höja
produkternas konstnärliga kvalitéer och konkur-
72
73
SCENKONSTEN
Ett centralt inslag i stadens moderna liv var scenkonsten. I otaliga verk av 1800talets franska konstnärer skildras föreställningar på Paris dansscener, teatrar, vaudeviller och musikcaféer. Skådespelare, dansare, komiker och artister – tidens kändisar
– förevigades i skulpturer, porträtt och affischkonst. Särskilt dansen, en konstart
som utvecklades starkt under seklet, var ett motiv som lockade många konstnärer.
I Toulouse-Lautrecs affischer är cancan ett återkommande tema. Cancan, som ursprungligen var en sedesam sällskapsdans, utvecklades under 1850-talet* till en vild
och ohämmad dans med höga bensparkar som blottade underkjolar och trosor. Den
förbjöds i olika omgångar, vilket inte påverkade vare sig utövandet eller dess popularitet.
Degas dansöser i operans balett levde ett hårt och långt ifrån glamoröst liv. Här
fanns inga stjärnor. Flickorna, som kallades les petit rats (de små råttorna), kom ofta
från fattiga och svåra förhållanden. Flera av dem tvingades att prostituera sig för att
försörja sig.
Loie Fullers så kallade serpentindans – där dansaren bar stora fluorescerande tyg-sjok
som belystes med elektriskt ljus och på så sätt skiftade färg – är ett exempel på den
nyskapande dans som man kunde uppleva i det moderna Paris i slutet av 1800-talet.
*1850 uppträder dansösen Céleste Mogador (1824–1909)
med en ny och vildare variant av sällskapsdansen kadrilj på
nöjesetabilssemanget Le bal Mabille i Paris – dansen kal�lades cancan och innefattade höga bensparkar och akrobatisk improvisation.
77
Edgar Degas (1834–1917)
Tre ryska danserskor, 1890-talet
Pastell på papper. Inköpt 1916.
NMB 380
och kultur var på modet i Paris vid sekelskiftet.
Tsar Nikolaj II:s statsbesök år 1896 hade rönt
mycket stor uppmärksamhet och bidrog sannolikt till intresset för det ryska. Degas målade en
serie pasteller av ryska folkdansare. Modellerna kom antagligen från något av de många turnerande folkdanssällskap som uppträdde på cabareterna och vaudevillerna i Montmartre där
Degas bodde.
Degas har här med hjälp av pastellkritor fångat
rörelserna hos tre ryska danserskor i ett landskap. De utför förmodligen en gopak – en traditionell rysk-ukrainsk kosackdans. Rysk folkkonst
78
79
föregående sida:
Edgar Degas (1834–1917)
Nakenstudie till skulpturen 14-årig dansös,
efter 1917
Brons. Gåva 1948 av Nationalmusei Vänner
med bidrag av major Alf Amundson.
NMSk 1570
Modellen för skulpturen hette Marie van Goethem, en ung elev på Parisoperans balettskola.
Hon levde under fattiga förhållanden tillsammans med sin mamma och två systrar, i närheten
av Degas hem och ateljé på Montmartre. Degas
tecknade flera nakenstudier av Marie innan han
utförde skulpturen i vax år 1878. Den var en så
kallad maquette – en förberedande studie för en
större klädd version av dansösen. Hennes pose
återger inte någon balettposition eller övning.
Degas ställde aldrig ut vaxskulpturen, som gjöts
i brons i flera exemplar först efter konstnärens
död.
Henri Toulouse-Lautrec (1864–1901)
La Troupe de Mademoiselle Églantine, 1896
Litografi.
NMG 250/1967
Affischen visar cancan-dansöserna i La Troupe
de Mademoiselle Églantine – från vänster Jane
Avril, Cleopatra, Eglantine och Gazelle. De bär
alla de för cancan-dansen obligatoriska svarta
strumporna som gjorde att benen avtecknade
sig tydligt mot de vita underkjolarna. ToulouseLautrec utförde affischen på beställning av sin vän
Jane Avril, känd från Moulin Rouge, i samband
med truppens uppträdande på Palais Theatre i
London 1896. Avril bad honom utelämna namnet på etablissemanget så att de kunde använda
affischen vid flera tillfällen.
80
81
CHRISTINA NILSSON
OPERASTJÄRNA OCH KONSTSAMLARE
Christina Nilsson (1843–1921) kom från enkla förhållanden i Småland. Hon bosatte sig i Paris, gjorde succé som operasångerska* och turnerade världen runt. Hon
var även en stor konstsamlare och testamenterade över 200 föremål till Nationalmuseum.
Operastjärnans samling och de bostäder hon inredde åt sig själv var typiska för en
person i hennes ställning. Det var en brokig samling med både moderna konstverk
och föremål från olika historiska epoker. I strama sällskapsrum dominerade religiösa
motiv och föremål från medeltiden och barocken. Intimare salonger var inredda i rokoko med 1700-talsmåleri och porslinsfiguriner. Modern konst var oproblematiskt
placerad sida vid sida med den äldre.
Andra svenska samlare, bosatta i Paris eller med ett starkt franskt intresse, har också
gjort betydande donationer till museet, men Christina Nilsson är exceptionell i sina
moderna roller som operastjärna, karriärkvinna och konstsamlare.
*Den 5 januari 1875 invigdes Paris nya operahus med
plats för 1 979 besökare. Byggnaden var ritad av arkitekten
Charles Garnier (1825–1898). Den kallades ursprungligen
Salle des Capucines, efter adressen, men kom snart att bli
känt som L’Opéra Garnier.
85
Charles Chaplin (1825–1891)
Pärlhalsbandet, 1870-talet
Olja på duk. Gåva 1930 enligt testamente
av Christina Nilsson.
NM 2783
Alexandre Cabanel (1823–1889)
Christina Nilsson som Ofelia, 1873
Olja på duk. Gåva 1906 av
Christina Nilsson.
NMGrh 1931
Under 1800-talet blev den franska 1700-talsrokokon åter på modet, och nyrokokon utvecklades som en av flera nystilar. I Christina Nilssons samling blandades genuina 1700-talsföremål med samtida verk inspirerade av rokokons
formspråk och motivkretsar. Till den kategorin
hör Charles Chaplins Pärlhalsbandet. Målningen
är utförd på 1870-talet, men dess intima karaktär
och ljusa färgskala vittnar om tidens beundran
för 1700-talets bildvärld. Chaplin hade en engelsk bakgrund, men var under hela sitt liv verksam i Frankrike.
Christina Nilssons mest hyllade roll var Ofelia i
Ambroise Thomas opera Hamlet 1868. Rollen
var mycket krävande. Den svenska sopranen gjorde succé i Paris och turnerade sedan i Europa och
Amerika. Porträttet föreställer stjärnan i operans
mest kända scen där Ofelia efter en gripande aria
dränker sig. Konstnären Alexandre Cabanel var
känd för historiska, bibliska och mytologiska
motiv utförda i en förskönande och elegant stil.
Han var även en mycket uppskattad porträttmålare – ofta anlitad av tidens celebriteter.
86
87
Christina Nilsson som Nattens drottning i
Wolfgang Amadeus Mozarts opera Trollflöjten,
1865
Visitkort. Albuminfotografi.
Musik- och teaterbiblioteket
Christina Nilsson framför Alexandre Cabanels
porträtt av henne i rollen som Ofelia i
Ambroise Thomas opera Hamlet, 1921
Gelatinsilverfotografi.
Musik- och teaterbiblioteket
88
89
FOTOGRAFIN
OCH DET
MODERNA LIVET
1800-talet var fotografins århundrade. Nya metoder och patent avlöste varandra
och utvecklingen gick snabbt framåt. År 1826 togs den första fotografiska bilden
som bevarats – utsikten från ett fönster i Paris. Exponeringstiden var åtta timmar.
Ungefär sextio år senare, 1889, lanserade företaget Kodak rullfilmen och en enkel
amatörkamera under mottot: ”Ni trycker på knappen, vi gör resten”. 1907 kom den
första färgfilmen – bröderna Lumières autochrome – ut på marknaden. Under 1800-talet kom allt fler konstnärer att använda kameran i sitt konstnärliga
arbete. Fotografier användes som studier, förlagor och inspiration. Fotografin utvecklades även som en självständig konstart.
En av dem som lockades av det nya mediet var fransmannen Nadar, vars riktiga
namn var Gaspard Félix Tournachon. Han var etablerad journalist och karikatyrtecknare när han 1853 öppnade en fotostudio i Paris. Här fotograferade han tidens
stora personligheter, av vilka flera var hans vänner. 1874 lät han impressionisterna
ha sin första utställning i sin studio. Nadar var fotopionjär inom flera områden. Han
var en av de första att fotografera med konstljus, vilket möjliggjorde en serie foton
från Paris katakomber och kloaker. Mest omtalad blev han dock för sina foton av
Paris från ovan – tagna från en luftballong. Han antas även ha varit först med att
publicera ett fotoreportage – om den hundraårsjubilerande kemiprofessorn Michel
Eugène Chevreul* 1886.
* 1839 publicerade Chevreul boken De la loi du contraste
simultané des couleurs, i vilken han bland annat beskrev
hur olika färger påverkar varandra – en färg- och kontrastlära som kom att ha stor inverkan på impressionisterna och
deras efterföljare. Chevreul räknas även till den organiska
kemins grundare.
93
94
Felix Nadar (Gaspard Félix Tournachon,
1820–1910)
Charles Baudelaire, omkring 1860
Gelatinsilverfotografi.
Moderna Museet, FM 1965 001 1044
Felix Nadar (Gaspard Félix Tournachon,
1820–1910)
Sarah Bernhardt, 1865
Gelatinsilverfotografi.
Moderna Museet, MM FM 1965 001 1043
Charles Baudelaire var författare, poet och kritiker. Som ingen annan lyckades han fånga och
beskriva livet i den moderna storstaden – dess
föränderliga natur, skönhet och svärta. Hans
mest kända diktsamling, Les Fleurs du mal (Ondskans blommor), orsakade skandal när den gavs
ut 1857. Idag framstår Baudelaire som en av den
litterära modernismens förgrundsgestalter. Nadar och Baudelaire lärde känna varandra i Paris
på 1840-talet. Nadar fotograferade sin gode vän
vid flera tillfällen. När Baudelaire avled i syfilis
1867, endast 46 år gammal, skrev Nadar hans
dödsruna.
Tidens största internationella stjärna, den franska skådespelerskan Sarah Bernhardt var runt
tjugo år gammal och alldeles i början av sin karriär när hon fotograferades av Nadar. Porträttet
antas vara en av de första av otaliga bilder av
”den gudomliga”, som hon kallades. Bernhardt
var mycket medveten om betydelsen av att skapa en offentlig bild av sig själv – en image. För
affischer, reportage och filmer valde hon att samarbeta med nyskapande bildmakare av olika slag.
Nadar var en av dem som hon återkom till flera
gånger under sin sextio år långa karriär.
95
TIDSAXEL
1830–1848
Julimonarkin. Ludvig Filip. Konservativa
och stor-kapitalister har makten. Bönder
och arbetare utestängda från politiskt
inflytande. Upplopp och oroligheter.
1804–1815
Första kejsardömet.
Napoleon I.
1789
Franska revolutionen.
Bastiljen stormas.
1815–1830
Restaurationen.
Ludvig XVIII och
Karl X.
1851
Världens första varuhus,
Le Bon Marché, öppnar i Paris.
1832
Kolerapandemi når Paris 26 mars.
20 000 dör. Paris behöver sanering
och hygienisk stadsplanering.
1837
Den första tåglinjen i Frankrike invigs.
Den trafikerade den 18 km långa sträckan
Paris-St Germain-en Laye.
1792
Kungadömet avskaffas.
Första republiken.
1870–1914
Tredje republiken. Frankrike med Paris i centrum åter Europas ledande kulturnation.
Reform av skolväsendet. Bönderna mobiliserades politiskt. Arbetarklassen formerar
sig i fackförbund och politiska partier. Ökade urbaniseringen.
1852–1870
Andra kejsardömet. Napoleon III.
1853–1870
Baron Haussmann leder upprensningen och ombyggnaden
av Paris. Hela kvarter rivs. Boulevarder och höghus byggs.
1871
Pariskommunen (mars–maj). Oenighet uppstod när regeringen efter kriget ville
avväpna nationalgardet. Trupper i Paris satte sig till motvärn och organiserade
sig i en kommun, ledd av olika vänstergrupper. Under “blodiga veckan”
21–28 maj krossade regeringen kommunen. 20–30.000 människor dödades.
1895
Bröderna Lumière visar film för en betalande
allmänhet i Paris för första gången i historien.
1900
I samband med
världsutställningen
invigs Paris tunnelbana
– Le Metro.
1885
Frihetsgudinnan – en gåva
från franska staten, anländer
till New York.
1914
Första
världskriget
bryter ut.
1874
15 april impressionisterna öppnar sin första
utställning i fotografen Nadars fotostudio i Paris.
1848–1852
Andra republiken. En provisorisk revolutionär
regering. Allmän rösträtt för män.
1793
Ludvig XVI giljotineras
i Paris.
1889
Världsutställning i Paris. Eiffeltornet
invigs. Det 318 meter höga tornet
tog två år att bygga.
1870–1871
Fransk-tyska kriget. Frankrike förlorade.
Napoleon III tillfångatogs.
1875
Garniers nya opera invigs i Paris.
1780
1790
1800
1810
1830
1850
1860
1870
1880
1890
1900
1910
Denna publikation är utgiven i anslutning till
utställningen Det moderna livet. Franskt 1800-tal,
19 april 2012 – februari 2013, Nationalmuseum,
Stockholm
Redaktion: Mikael Ahlund, Veronica Hejdelind,
Helena Kåberg och Ingrid Lindell
Textförfattare: Mikael Ahlund, Anders Bengtsson,
Micael Ernstell, Veronica Hejdelind, Helena Kåberg,
Martin Olin, Carl-Johan Olsson och Per Hedström
Grafisk form: Sandra Praun, Designstudio S
Publikationsverksamhet: Ingrid Lindell (publikationsansvarig), Janna Herder
Foto: Hans Thorwid, Erik Cornelius samt medverkande
institutioner
Papper: Scandia 2000 smooth, naturvit 150 g
Typsnitt: Didot & Sabon
© Nationalmuseum, författarna, bildrättighetsinnehavarna och BUS
Nationalmusei utställningskatalog nr 667
ISBN 978-91-7100-836-7
[ISBN 978-91-7100-837-4 engelsk utgåva]
Tryckeri: Göteborgstryckeriet 2012
Distribution: Nationalmuseum,
http://nationalmuseum.bokorder.se
Omslagsbild och referensbilder: Ur L’Illustration,
1870-, 1880- och 1890-tal.
Arbetsgrupp för utställningen
Utställningskommissarier: Mikael Ahlund, Veronica
Hejdelind och Helena Kåberg
Arbetsgrupp: Mikael Ahlund, Anne Dahlström, Micael
Ernstell, Veronica Hejdelind och Helena Kåberg
Utställningsarkitekt: Henrik Widenheim
Ljussättning: Gert Ove Wågstam
Ansvariga konservatorer: Karin Wretstrand, Lena Dahlén
och Veronika Eriksson
Pedagogiskt ansvarig: Bongi Jarne
Nationalmuseum samarbetar med Grand Hôtel,
Svenska Dagbladet och Fältman & Malmén
1800-talets politiska turbulens, ekonomiska tillväxt och tekniska framsteg förändrade Frankrike i grunden. Med demokratisering, industrier och växande städer tog
ett nytt och modernt samhälle form. I Paris utvecklades kommers och nöjesliv med
nya caféer, teatrar och varuhus. Samtidigt längtade många bort från trängseln och
ut på landsbygden.
Allt detta påverkade konsten som i sin tur bidrog till att forma synen på människan
och samhället. Såväl konstnärer som författare engagerade sig i den nya verklighet
som växte fram. Också nya konstformer uppstod – fotografin och filmen blev viktiga
inslag i den franska kulturen.
Det franska konstlivet var i hög grad internationellt – bland alla de utländska konstnärer som drogs till Paris fanns en lång rad svenskar. I Det moderna Livet. Franskt
1800-tal får såväl svenska som franska verk ur Nationalmuseums samlingar illustrera berättelsen om det moderna livets födelse i Frankrike på 1800-talet.