Kättarnas historia

Vagant
Tidsskrift for litteratur, kunst, musikk, film, ideer og samtidsdebatt.
http://www.vagant.no
Kättarnas historia
Author : Mats O. Svensson
Date : 08/11/2016
AKTUELT. Hur lösgör en arabiskspråkig poet sig från det förflutna istället för att längta tillbaka till det?
Adonis svarar: man blir kättare.
Publisert i Vagant 3-4/2016.
Den tredje juli i år detonerade en bilbomb i Karrada, centrala Bagdad. 200 dödsoffer, de flesta människor som
handlade inför Eid, familjer som samlats kvällstid efter att ha brutit ramadans fasta. I kommunikén där Islamiska
Staten, Daesh, tog på sig attentatet gick de ut med att dådet var riktat mot shiamuslimer. I ett videoklipp flyger en
drönarkamera genom katastrofplatsen, dokumenterar utblåsta hus, förvridet stål som sträcker sig mot himlen, eller
kryper samman som i kramp. Betong slaget till grus, skelettet av bilarna. Men inte ett enda spår av mänskliga
kroppar. Det är märkligt ren. I Iraks huvudstad är policyn att städa upp så snabbt som möjligt efter terrordåd, för att
livet ska kunna återgå till det normala, för att inte låta explosionernas kvarlämnade tecken – kroppar, blod, bråte –
hinna fästa sig i medvetandet. En musiker, Karim Wasif, sätter sig efter terrorattacker i Bagdad mitt i förödelsen och
spelar på sin cello, genom kulturen återskapas livet, menar han.
Varför under ramadan, och varför riktas våldet mot troende och praktiserande muslimer? Ramadan är en tid av bot
och fasta, den heligaste av månader, men det var under ramadan profeten Muhammed utkämpade det första heliga
kriget år 624. Samma månad, sex år senare erövrade han Mecka. Från dessa två krig kommer en tradition av ramadan
som erövringens månad, en tid av intensifierad jihad. Terrorattentatet i Bagdad, liksom det i Orlando, är för Daesh att
knyta band till historien.
Foto: Alexandre Meneghini
Tillsammans med sin vän, psykoanalytikern Houria Abdelouahed, går den syriska poeten Adonis i den nyutkomna
samtalsboken Vold og islam (Solum, 2016, på franska 2015) i polemik mot islam som organiserad religion. Han
kritiserar Koranens kvinnosyn och våldsfantasier. Han härleder dagens konflikter – från de inre stridigheterna i Irak
till Saudiarabien-ledda kriget i Jemen – till Saqifa, en mötesplats i Medina. Efter Muhammeds död 632 träffades de
muslimska stammarnas ledare i Saqifa, här centrerades makten till stammen profetens stam Quraysh, och
successionsordningen slogs fast. Shiiterna (en förkortning av sh??at?Al?, Alis parti) höll Muhammeds kusin Ali och
hans söner som Islams rättmätiga ledare, medan de som skulle kallas sunniter menade att kalifatet skulle tillfalla den
som Quraysh-stammen ansåg vara mest lämpad. »Saqifa har sant å si aldri opphørt å hjemsøke den arabiske verden«,
säger Adonis till sin samtalspartner och fortsätter: »Dramaet i Saqifa utspiller seg videre helt opp til i dag.«
1/5
Splittringen mellan shia och sunni fördjupades efter att en av Muhammeds hustrur, Aisha, tog upp vapen mot Ali i
det så kallade Kamelkriget. När Berättaren i Adonis episka dikt-trilogi Boken, platsens gårdag
nu (Al-Kitab, 1995-2002) drar sig till minnes detta slag, förbannar han det: »Ve denna dag som varat så länge/ och
blivit hela vår historia.« Idén om shia-muslimer som avfällingar stammar härifrån, från Saqifa, från Kamelkriget.
Boken, vars första och andra del sedan 2005, respektive 2014 finns i svensk översättning av Hesham Bahari, har
tagits emot som en av den arabiska litteraturens mästerstycken. De tre delarna spänner tillsammans över 500 år, från
11 e.H. (efter Hijra, Muhammed vandring från Mecka till Medina), när de fyra så kallade rätt ledda kaliferna tog
över, till 1258 när abbasidernas dynasti föll efter den mongoliska invasionen av Bagdad. Det är ingen rak berättelse,
inte heller helt lätt att ta till sig som västerländsk läsare. Den är uppbyggd som en videoinstallation med två skärmar.
Den ena spelar upp en lakoniskt berättad skildring av Islams tidiga historia, förtäljd av Berättaren, en rawi, vars
funktion i den arabiska kulturen var att sprida diktarens ord – ju fler rawi en poet hade, desto inflytelserikare blev
hans poesi. Den andra skärmen är en lyrisk beskrivning av poeten al-Mutanabbis liv. Al-Mutanabbi – som betyder
»den som utger sig för att vara profet« –, var en av den arabiska poesins största namn. Han föddes 915 i Kufa, Irak, i
en enkel familj och dödades år 965 på väg till Persien av två män han smädat i en dikt. När han var 18 år deltog han i
ett misslyckat uppror, fängslades men släpptes och blev hovpoet, först i Aleppo, därefter i Egypten. Al-Mutanabbi
såg sig som profet, vilket framkallade såväl hån som hyllningar, men, frågar han sig:
hur kan jag förkasta profetian
när den kommer i en skrud av ljus
lägger ansiktet i mina händer och blåser
in sina förtroenden i mina vener? (Boken I)
Till dessa två spår tillkommer längst ned på sidan fördjupande fotnoter, och små aforismer, som kommenterar,
förklarar och fördunklar, kanske som ett slags ljudspår, eller konstrummets paratexter.
När al-Mutanabbi utropar sig som profet skriver han in sig i en tradition av kättare – Muhammed är ju i Islam den
sista profeten, och hans ord de slutgiltiga – och det är denna historia, kättarnas, Adonis säger sig vilja skriva. I
samtalet med Abdelouahed menar Adonis att »den virkelige historien er de beseiredes«. De som har »skapt vår
litteratur, vår poesi, vår forestillingsverden og vår filosofi«, är de från den arabiska och islamska makten »bannlyste,
de fordømte og marginaliserte«, det är de »som har skapt denne kulturens stråleglans«. Vi skulle kunna lägga till
exilförfattarna här, vilka i hög grad format såväl vår som den arabiska litteraturhistorien. I varje kättare ligger för
Adonis möjligheten till en annan arabisk kultur än den islamism som sedan sitt grundande är tätt förbunden med
makten.
Boken II, al-Hambra förlag, 2005.
Adonis primära kritik mot maktens Islam (han återkommer gång på gång till att det är det institutionella Islam han
kritiserar, inte människorna, vanliga praktiserande muslimer) är att den är bakåtsträvande, essentialistisk och
oföränderlig. Inom Islam drömmer man inte om en annan, en »bedre fremtid« utan om att underkasta sig, och till
punkt och pricka efterleva »den rettroende og dogmatiske verdensanskuelsen som har hersket siden islams
begynnelse«. Om »det finnes en fremtid, ligger den i fortiden«, konstaterar Adonis i Vold og islam.
Accepterandet av det nya, det moderna, öppnar upp Islams kulturella och intellektuella apparat för tvivel. Wen-chin
2/5
Ouyang, professor i arabisk litteratur vid University of London, talar i Politics of Nostalgia in the Arabic Novel:
Nation-State, Modernity and Tradition (Edinburgh University Press, 2013) om att modernitet riskerar att avbryta det
förflutnas kontinuerliga aktualisering, medan Adonis uttolkare Kamal Abu-Deeb menar att i den traditionella
uppfattningen förstås tidens rörelse som en ständig distansering från den rena och perfekta källan, det vill säga, från
den gyllene åldern kring kalifatets grundande. Tidens rörelse är en intensifiering av vidare och större korruption.
Hur blir man som poet »modern« – i betydelsen skapa något vars bäring och fundament inte är ett förlorat och
fulländat förflutet – inom en sådan ideologisk överbyggnad? Ett svar är: man blir kättersk, som Bokens huvudperson
al-Mutanabbi, som de flesta av den muslimska kulturens framträdande och nyskapande filosofer och poeter. Den
modernitet som etableras i poesin och i mystikernas visionära erfarenheter förutsätter uppkomsten av nya sanningar
om människan och världen, och är inte bara en kritik, men ett fullständigt avvisande av det förflutna, skriver Adonis i
sin introduktion till arabisk poetik.
Kättare är den som förfäktar
det skapande förnuftet mot
den gudomliga uppenbarelsen
Kättare är den som lär ut
att varje förbud är till för att brytas. (Boken II)
Kättaren hotar makten genom att ifrågasätta grundvalarna på vilken den står: »Gäcka makten och dess förkunnare!/
Betvivla dess läror!/ Och du blir en kättare.« (Boken II) I en passage sjunger Berättaren om det blodiga året 163 e.H.,
när kalifen al-Mahdi, på jakt efter kättare i Aleppo, beordrar: »Utrota/ dem en efter en«. På denna händelse svarar
Berättaren, alltså Adonis, med att genom skriften väcka dem till liv: »Jag ska förteckna namnen på dem som/
utrotades, anklagade för kätteri« (Boken II). Därefter följer en lång lista, flera sidor med namnen på de som dödades
på kalifen al-Mahdis order, för att deras minne inte ska hamna i glömska. I denna lista återfinns bland annat de
nydanande poeterna Abu Nuwas och den blinde Bashar Ibn Burd som pryglades till döds och vars kroppar kastades i
Tigris. Poeten Ibn al-Rawandi korsfästes eftersom han menade att universum är uråldrigt, och därför inte behöver
några profeter. Berättaren sjunger sorgset att »den nya poesin grundlades/ under en bödels piska« (Boken II). Adonis
skriver genom berättarens stämma de så kallade kättarnas historia, liksom Peter Weiss i sin Ästhetik des Widerstands
(1976-1982) förde de tyska motståndsmännen – vilka brutalt avrättades i Plötzenseefängelset – till förgrunden, och
skriver fram en motståndets historia.
Boken I, al-Hambra förlag, 2005.
Denna ambition löper genom Boken: i en rad epigram över den arabiska poesins mästare, återkommer ständigt
kättaren som figur. I dikten till Dhu’l-Nun al-Masri som fängslades i Bagdad, fördöms poeten av den islamska
makten med orden »›du är en förnyare/ och därmed en kättare‹« (Boken II):
Och allt jag förmådde var att
sänka huvudet och tiga
med kinden vilande i min handflata
och Guds namn på min tunga.
3/5
Förnyelse och kätteri flätas i dessa exempel till en enhet. Förnyelsen behöver vara kättersk, det kätterska är per
definition förnyelse. Detta menar i alla fall Wen-chin Ouyang, som beskriver hur de som inte tänkte i linje med
kalifatets kultur benämndes med den nedsättande termen ahl al-ihdath, som hon översätter till innovationens folk. De
så kallade innovationens folk kunde exempelvis mena att kunskap kom från förnuftet och inte från uppenbarelse,
eller så avvisade de en bokstavlig läsning av Koranen.
När modernitet och kätteri smälter samman till en enhet, och heresin lyfts upp som det enda brottet med historien,
och den enda vägen till frigörelse från islamismens strävan att återupprätta ett fulländat förflutet i en modern värld,
återstår inget annat för Adonis än att bli kättare. Men detta blivande framstår emellanåt som en flyktlinje vilken drar
för långt och utmynnar i en rad allt för generella och svepande utsagor. Ouyang talar om att Adonis i sin vilja att lyfta
upp den så kallade upplysta arabiska kulturen, demoniserar den andra sidan, och i samtalsboken Vold og islam
kommer Adonis med flera påståenden som får åtminstone mig att tvivla på rimligheten i hans ord. Bland annat
hävdas det att det inte »finnes noen arabisk kultur i dag« i meningen att det inte finns »noen skapende arabisk kultur
som bidrar til å forandre verden«. På ett annat ställe slår han säkert fast att »de som forsøker å finne en annen islam i
islam, vil aldri lykkes«. Islam är alltså ett, enligt Adonis, och omöjligt att förändra. Och den generaliserande utsagan
att »dagens muslimske araber lever ikke som et fritt og kultivert menneske, men som en maskin eller et tall i en
masse som kalles ›gruppe‹, ›menighet‹, ›trosfellesskap‹ eller ›stamme‹« är svårsmält. Förutom dessa uttalande
som man kan tycka går allt för långt – som möjligen sporras av viljan att vara och bli kättersk –, är såväl Adonis som
Abdelouahed övertygande i sin argumentation, och trots allt för det mesta balanserade, de framstår som belästa, och
uppenbart insatta i den kultur och religion de båda fötts in i.
Vold og islam, Solum, 2016.
Brottet med det förflutna görs hos Adonis genom en åkallan av det, och framförallt den poetiska traditionen. I sin
genombrottsbok Sånger av Mihyar från Damaskus (1961, på svenska 2002) är det siaren och profeten Mihyar som är
Adonis alter ego. I Boken blir al-Mutanabbi en ledsagare, en Vergilius som visar Dante helvetets kretsar. Adonis tar i
Boken avstamp i och skriver om al-Mutanabbis poesi. Det vill säga han använder sig av den poetiska traditionen för
att på ett sätt bryta med den, genom att föra in andra traditioner som exempelvis en modernistisk västerländsk i
skriften. Det poetiska imitatio skiljer sig från det religiösa kravet att till punkt och pricka följa de fastslagna
dogmerna, sanningarna som fastslagits av Muhammed. I den förra är det frågan om strävan efter att överträffa sina
föregångare, förfina och förnya det goda exemplet, i den senare existerar inget utrymme för förnyelse.
Av dessa anledningar intar poesin en särställning hos Adonis. När allt annat vittrar bort, inklusive värdsliga makten,
finns poesin kvar.
Jag vet: Strupen varar
längre än svärdet, men hur
och när kommer denna syndaflod
av yxor att upphöra? (Boken II)
4/5
Men i dikten uttrycker al-Mutanabbi en tvekan, för trots allt dukar även poeten under för svärdet. Strupen kapas och
därmed även flödet av ord. Tungor tystnar när man skär dem av, kvar finns bara ett mer eller mindre kraftigt eko som
fortsätter att ljuda. Genom Adonis ljuder detta eko lite högre. Andra gånger är al-Mutanabbi mer självsäker: »Sedan
kastade de mig i fängelsehålan. Men förgäves! Ingen kan fängsla ljuset.« Poesin är ljuset, menar Adonis idealistiskt,
det högsta och främsta som människan kan skapa.
Poesin är till skillnad mot våldet skapande, och när den är framåtskridande – som Adonis menar att poesin måste vara
– är den också kättersk. Poeten blir en motståndsman, en nomad i relation till en stelnad maktapparat. Poesin är också
motsatsen till religionen. Varför? frågar Adonis retoriskt, jo »fordi religionen er et svar. Poesien er derimot et
spørsmål, og dermed det diametralt motsatte av makten.« Poesin blir ett medel för att »dekonstruere denne religiøse
kulturen og lansere tenkningen og språket på nytt«. Endast genom det totala brottet kan den arabiska världen
moderniseras, paradoxalt nog genom att åberopa det förflutna. Två rörelser åt motsatta håll, som sammansmälter till
en. Liksom bågsträngen måste spännas bakåt för att sätta pilen i rörelse.
5/5
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)