Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6
Där lär sig Saras döttrar att hålla sig vackra.
Er prydnad skall inte vara något
utvärtes, håruppsättningar,
guldsmycken och fina kläder, utan den
inre, dolda människan med sitt
oförgängliga smycke, ett milt och stilla
sinnelag. Det är dyrbart i Guds ögon.
Så prydde sig också förr de heliga
kvinnorna som hoppades på Gud. De
underordnade sig sina män, så som
Sara lydde Abraham och kallade
honom herre. Hennes döttrar är ni om
ni gör det rätta och aldrig låter
skrämma er.
Hustruns skönhet
Ska hustrun vinna sin man för Kristus, säger Petrus, är det viktigt att
hon är mån om sin skönhet. Hon ska tänka på sin prydnad. Det är inte
likgiltigt. Men vad är det för skönhet han tänker på? Skönheten sitter inte
i kläder och smycken och håruppsättningar.
Jesaja beskriver i sitt tredje kapitel Sions döttrar. Det var mycket de
kunde klä ut sig i: fotringar, pannband och halsprydnader,
örhängen, armband och slöjor, huvudprydnader, fotstegskedjor,
gördlar, luktflaskor och amuletter, fingerringar och näsringar,
högtidsdräkter, kåpor, mantlar och pungar, speglar, fina
linneskjortor, huvudbindlar och flor. (Jes 3:18-23, tror ni att Jesaja hade
kikat in i systerns garderob?) Och Jesaja säger att Sions döttrar är så
högmodiga och går med rak hals och spelar med ögonen och går
där och trippar och pinglar med sina fotringar (Jes 3:16).
Petrus förbjuder inte den yttre prydnaden. Med den yttre prydnaden kan
hon vinna mannen för sig själv. Men den hjälper henne inte för att vinna
honom för Kristus.
Det är nu inte den yttre prydnaden som är viktig. Ty allt det man klär ut
sig med tas av. Vad som är viktigare är den inre skönheten. Den som
inifrån går ut. Den förlorar man inte.
I en skönhetstävlan i England hade man en gång en skönhetstävlan för
kvinnor, där alla som ställde upp måste vara över 60 år. Skönheten
kommer inifrån. Och denna skönhet tar tid att komma fram. Precis som
fjärilens färg.
Men det är denna skönhet som kommer hustrun att bli mer och mer
intressant för varje år för hennes man. Agatha Christie sa en gång att det
är "underbart att vara gift med en arkeolog eftersom ju äldre man blir
desto mer intresserad blir han i en".
Den skönhet som gäller, säger Petrus, är den inre dolda människan med
sitt oförgängliga smycke, ett milt och stilla sinnelag. Det är dyrbart i Guds
ögon.
1
Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6
Kvinnorna förr i världen
Man kan undra om det var denna skönhet man såg i Sara och de heliga
kvinnorna som levde förr. Kvinnorna i Gamla Testamentet var vackra att
se på. Men det märkliga är att när detta sägs om dem, är de ofta över 80
år gamla. Det är i alla fall tydligt att den inre skönheten kan ta långt tid
att få komma fram. Så prydde sig också förr de heliga kvinnorna
som hoppades på Gud. De underordnade sig sina män, så som Sara
underordnade sig Abraham och kallade honom herre.
Sara och Saras vackra döttrar
Sara hade denna inre skönhet. Hon hoppades på Gud. Hon
underordnade sig Abraham. Hon upphöjde honom. Hennes smeknamn
på Abraham var inte ”gubbstrutten” eller ”karsloken” eller något sådant.
Hon kallade honom herre. Smeknamnet visar vad hon tänker om sin man.
Och hennes sätt att behandla Abraham var suveränt. Abraham kände sig
vilsen och osäker hemma. Han hade fått barn med hembiträdet Hagar.
Han klarade inte av motsättningen mellan henne och Sara. Han levde som
mellan två eldar. Helst ville han smita. Sara fick Abraham att hitta sitt
mansvärde igen. Hennes döttrar är ni om ni gör det rätta och aldrig
låter skrämma er.
Ni skall inte vara som Sions döttrar, som spelar med ögonen och
trippar och pinglar med sina fotringar.
Utan som Saras döttrar. Det blir ni när ni gör det rätta. Ni går in under
den ordning Gud har velat åt er. När ni underordnar er, underordnar ni er
djupast sett Gud. Ni får ögonkontakt med honom. Ni hittar hemligheter
tillsammans med honom. Ni behöver aldrig låta skrämma er. Ni vägrar
att ta emot fruktan. Ni har er trygghet i Gud.
Även om ni lever i ett förhållande till mannen som kan kännas ofritt och
låst, så tillhör ni dock ett rike som är starkare än allt annat. Ni tillhör er
man och hans samhällsordning genom äktenskapet. Men ni tillhör också
det nya gudsfolket genom dopet och tron och har därför tillgång till en
inre styrka och frihet.
Grubbelfrågor:
1. Är det fel att sätta på sig örhängen
och vackra kläder när man blir
bjuden på nobelfesten?
2. Till dig som är kvinna: Är du dotter
Sion eller dotter Sara med tanke på din
garderob?
3. Till dig som är man: Ser du din hustrus
verkliga skönhet?
4. Hur kan man klara sig undan att bli
skrämd?
5. Vila ut i oasens skönhet.
Ger oasen ilskor, grubblor, tröstor och glädjor?
Bengt finns på Internet adress www.bibelskolan.com
2
Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6
Extraläsning, Bibelns rikedomar: Kvinnorna i Bibeln
Sara - Med ett leende i väntrummet!
Kan en av de svåraste erfarenheter i livet vara att vänta? Att vänta i kö på
posten, i affären eller på att någon skulle komma som vi bestämt träff
med kan tära på tålamodet. Kanske det värsta är att vänta i läkar- eller
tandläkarväntrummet. På ett högre plan kan det vara svårt att vänta på
att komma in på en utbildning, att hitta "den rätta", att vänta på att ens
man ska se hur viktigt det är med familjeliv eller att han ska sluta dricka
så mycket.
Vi är så vana vid att allting ska gå snabbt. Ett komplext problem ska
löses på filmens två-timmars visning eller TV-programmets timma.
Färdiglagad mat värms i mikrougn på några minuter efter att ha köpts på
väg hem. Brevet ska inte ta en dag att komma hem utan på några
sekunder genom e-post. Även vår personliga utveckling ska inte ta längre
tid än en veckolång kurs på jobbet.
Detsamma kan gälla våra liv som kristna. Att vänta tålmodigt på Gud att
verka kan väl vara en av de svåraste erfarenheter i våra kristna liv. Har
Du något som Du väntar på att Gud ska göra? Att frälsa någon nära Dig,
att hjälpa Ditt barn som har gjort uppror mot Gud och gått sin egen väg
hitta hem igen, att hjälpa Dig förtrösta istället för att tvivla, och får vi
lägga till - frid på jord? . . . Befinner Du Dig i väntrummet? Verkar Gud
vara för upptagen för Dig?
Problemet är inte nytt. Det finns olika bibliska gestalter som fick vänta
länge för Gud att verka. En av dem heter Sarai som senare fick namnet
Sara (prinsessan). Hon var förmögen, fru av en rik man, Abram, och så
påfallande vacker att hennes man bad henne två gånger att ljuga inför
kungarna i andra länder som säkert skulle ha dödat honom för att få en så
vacker kvinna som hon. Hennes stora sorg var att hon var barnlös trots
att Gud hade sagt att Abram skulle vara far till ett talrikt folk. Abram som
sedan blev Abraham (fader till många folk - vad hans tjänare måste ha
skrattat när han, den över 100-åriga mannen, bad de kalla honom vid det
namnet) var inte bara rik, utan en Guds man som följde Gud i det mesta
med en otroligt stark tro. Det betydde för Sara att hon fick lämna sitt
bekväma liv och följa med honom ut i öknen till ett vilt främmande land.
Två gånger fick hon flytta snabbt långt bort. Och ofta, ofta flyttade de
deras hopfällbara tält och rörde sig vidare när Gud bad om det. De visste
inte exakt vart de skulle eller när (om? Måste de ha frågat sig) Gud skulle
hålla sitt löfte.
Hade Sara levt i sitt tält idag kunde det ha skrivits om henne som Max
Lucado har skrivit i sin bok, Och himlen applåderade (HFs förlag):
3
Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6
"När hon är i sina bästa dagar lovar Gud henne en son. Hon blir till sig av
förtjusning. Hon går genast till "mamma-butiken" och handlar några snygga
klänningar. Hon möblerar om i tältet och inreder barnkammaren… men inte
får hon någon son. . . . Hon bockar av åtskilliga kalendrar… fortfarande
ingen son.
Därför beslutar hon sig för att ta saken i egna händer. ('Kanske är det så att
Gud behöver lite hjälp på traven.')
Hon övertygar Abram om att tiden håller på att rinna ut. . . . Därför befaller
hon sin hemhjälp Hagar att gå in till Abram för att höra om det är något han
behöver. ('Och då menar jag verkligen vad som helst!') Hagar går in som
jungfru men ut som blivande mor. Så börjar problemen.
Hagar blir överlägsen . . . Sarai blir svartsjuk. . . . Och Gud kallar pojken för
en 'vildåsna' - ett passande namn på en som fötts ur envishet och tvingats
sparka sig in i historien.
Det blev inte den tomtebolycka Sarai tänkt sig. Istället är det ett
samtalsämne Sarai och Abram försöker undvika.
Till slut, fjorton år senare, när Abram nästan tillryggalagt ett helt sekel och
Sarai är nittio… när barnkammartapeten är urblekt och leksakerna
omoderna… när tanken på det egna barnet bara framkallar suckar, tårar och
undrande blickar mot en tyst himmel… då dyker Gud upp på besök och ber
dem välja namn åt den kommande sonen.
Både Abram och Sarai reagerar på samma sätt; med ett skratt. . . .
De skrattar åt hur vansinnigt det hela är. . . .
De skrattar därför att det är vad man gör när någon påstår att han kan göra
det omöjliga. . . . Sedan, alltjämt med leendet på läpparna, skrider Han
(Gud) till verket med det Han är bäst på - det otroliga.
Han ändrar på vissa saker och börjar med deras namn. . . .
Men det var inte bara namnen Gud förändrade. Han förvandlade deras
sinnen. Han förvandlade deras tro. Han förändrade deras skatteavdrag. Han
förändrade deras definition av ordet omöjligt.
Men störst var ändå förvandlingen av Saras attityd till att lita på Gud.
(Sara själv kunde ha sagt:) 'Gör jag som jag själv vill får jag bara migrän.
Men när Han gjorde som Han ville fick jag en son. Försök reda ut det om ni
kan! Allt jag vet är att jag är stans första kvinna som betalt barnläkaren
med en pensionsavi.'"
Trots att Sara tröttnade på Gud, tog saker i egna händer, syndade mot
Gud och grovt utnyttjade andra personer för att få som hon ville står hon
med som enda kvinnan i ett mycket exklusivt sällskap med den rad av
män som äras i Hebreerbrevet 11 på grund av deras TRO. "Genom tron
fick också Sara kraft att bli mor för en avkomma fast hon var överårig.
Hon litade på honom som hade gett löftet." (11:11) Någon gång mellan
skrattet och födseln växte en tro i Sara som gav henne kraft att lita på
Gud. Hennes liv hade varit en serie övernaturliga räddningar, heliga
segrar, och bevis på Guds makt mitt ibland ett ogudaktigt och ont folk.
Slutligen var hon övertygad. Gud kunde göra vad han lovade. Hon trodde
på det omöjliga för sig själv, och Gud höll sitt löfte.
Äntligen föddes det efterlängtade barnet vars namn, Isak, mycket
passande, betyder skratt! Sara förklarar, "Gud har fått mig att le. Alla som
får höra detta kommer att le med mig." (1 Mosebok 21:6)
4
Den tjugoförsta oasen 1 Petrus 3:3-6
Vi som sitter här och nu i väntrummet får också le. "Le" i sammanhanget
betyder att vi väntar med en förväntansfull förtröstan och glädje byggt på
ett tryggt tro att Gud hör och är med även oss. Din situation kan verka
vara lika hopplös som att få ett barn vid 90-års ålder, men tiden i
väntrummet kan användas för att lära känna mer intimt Den som Du
väntar på.
Som David sade i Psaltaren 27:13-14:
"Jag är viss om att få se Herrens godhet i de levandes land.
Hoppas på Herren, var stark och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på
Herren!"
Judy Breneman
Skribent på den kristna kvinnotidningen Junia
Kvinnorna i Bibeln är en del av www.bibelskolan.com
besök oss gärna där och läs om fler kvinnor
5
