Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Kuba 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Inga grundläggande förbättringar vad gäller respekten för medborgerliga och
politiska rättigheter har kunnat noteras under 2012. Pressfriheten är en av
världens mest begränsade. Även om utrymmet för samhällskritik har ökat något
under senare år är utrymmet för kritik mot regimen fortsatt begränsat. Förhör
och frihetsberövande på godtyckliga grunder, trakasserier och fängslande av
oliktänkande och oppositionella är vanligt förekommande. Enligt oberoende
organisationer för mänskliga rättigheter har det under de senaste två åren skett
en ökning av korta, godtyckliga frihetsberövanden. Bruket av våld i samband
med gripanden av oliktänkande har också ökat.
Inga verifierade rapporter om politiska mord, utomrättsliga avrättningar eller
påtvingande försvinnanden förekom under året. Politiska fångar vittnar om
isolering samt om andra psykiska och fysiska övergrepp från både fängelsepersonal och medfångar. Vittnesmål om avsaknad av god hygien, kost och
utrymme samt tillgång till mediciner och vård förekommer. Det finns inte
trovärdiga uppgifter om systematisk tortyr, men FN:s kommitté mot tortyr
rapporterade i maj 2012 om ett stort antal anmälda fall av tortyr, grym och
omänsklig behandling i häkten och fängelser. Kommittén uppmanade Kuba att
göra en oberoende utredning av 202 dödsfall i fängelser.
Dödsstraffet är inte avskaffat, men inga domar har verkställts sedan 2003. Tre
kvarvarande dödsdomar omvandlades i december 2010 till livstids fängelse. Det
innebär att det i dagsläget inte finns några dödsdömda i Kuba.
2
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter anger att mellan 61 och 82
politiska fångar finns i kubanska fängelser. Siffrorna varierar mellan olika
organisationer.
Yttrandefrihet, tryckfrihet och föreningsfrihet saknas i Kuba. Alla massmedier är
statlig egendom. Spridande av ”kontrarevolutionär” information medför stränga
straff. Kuba är ett av världens mest repressiva länder i fråga om internetklimat.
Både tillgången och användningen av nätet begränsas av lagstiftningen.
Medlemskap i organisationer som inte godkänns eller är direkt beroende av
staten är förbjudet enligt lag. Den oberoende människorättsorganisationen
Comisión Cubana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional (CCDHRN) anger att
minst 6 000 oliktänkande och oppositionella blivit utsatta för tillfälliga eller
godtyckliga frihetsberövanden i samband med offentliga manifestationer och
möten under 2012.
Rättsväsendet är inte oberoende från den lagstiftande och verkställande makten.
Korruptionen är utbredd.
Alla medborgare i Kuba är garanterade utbildning och sjukvård. Medellivslängden är bland de högsta i regionen och andelen läskunniga är mycket hög.
Arbetslösheten är låg men få personer kan leva på sin lön. Majoriteten kubaner
lever under mycket knappa förhållanden. Många har parallella sysselsättningar i
den informella sektorn för att kunna överleva. Kvinnor och män garanteras lika
rättigheter enligt lag, men männen har fortfarande de mest betydelsefulla
posterna i samhället. Utbildningen prioriteras, men undervisning sker strikt inom
ramen för den kommunistiska ideologin och utnyttjas ibland för att mobilisera
protester mot oliktänkande. Afrokubaner utgör en diskriminerad grupp i
samhället trots att diskriminering officiellt inte förekommer. Situationen för
homo-, bi- och transpersoner har förbättrats under senare år även om sociala
fördomar kvarstår.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Kuba har ratificerat följande centrala konventioner avseende mänskliga
rättigheter:
-
-
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
ratificerades 1972.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
3
-
-
-
Women (CEDAW) ratificerades 1980. Det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt undertecknades år 2000 men har inte ratificerats.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerades 1995.
Kuba har dock inte ratificerat det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) ratificerades 1991. Även tilläggsprotokollet om handel med barn,
barnprostitution och barnpornografi samt tilläggsprotokollet om barn i
väpnade konflikter har ratificerats, år 2001 respektive 2007.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, ratificerades 2007.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection
of All Persons from Enforced Disappearances ratificerades 2009.
I februari 2008 undertecknade Kuba FN: s konvention om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural
Rights (ICESCR), och FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights(ICCPR). Dessa hade
dock inte ratificerats i december 2012.
Kuba har inte ratificerat följande konventioner:
‐ Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees eller det
tillhörande protokollet från 1967
‐ Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
‐ Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter.
Kuba har under de senaste åren inte till fullo uppfyllt sina åtaganden beträffande
rapportering till kommittéerna som är bundna till respektive konvention. I slutet
av december 2012 hade Kuba två försenade rapporter, till det andra tilläggsprotokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, samt till
FN:s Kommitté för personer med funktionsnedsättning (försenad sedan juni
2010).
Kuba lämnade FN:s råd för mänskliga rättigheter (MR-rådet) 2012 efter att ha
varit medlem i sex år. År 2013 kommer Kubas respekt för de mänskliga
rättigheterna att granskas i en så kallad Universal Periodic Review (UPR).
Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter har inte kontaktats inför
översynen.
FN:s kommitté mot tortyr behandlade Kubas andra periodiska rapport i maj
2012. Kommittén listar 27 påpekanden och rekommendationer1. Kommittén
1
CAT/C/CUB/CO/2
4
uppmanar bland annat Kuba att vidta alla nödvändiga åtgärder för att stoppa
politiskt förtryck mot oppositionella, mänskliga rättighetsförsvarare och
aktivister, oberoende journalister samt andra utsatta medlemmar av civila
samhället och deras familjer. Den kubanska staten uppmanas också att se till att
denna typ av handlingar utreds och att förövarna straffas.
Ett besök av FN:s särskilde rapportör för tortyr var planerat till oktober 2009
men har skjutits upp av kubanska myndigheter.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Kubanska strafflagens artikel 20.1. förbjuder förnedrande behandling av fångar,
inklusive fysisk bestraffning. Inga verifierade rapporter beträffande politiska
mord, utomrättsliga avrättningar eller påtvingade försvinnanden har förekommit
under 2012. Det finns inte trovärdiga uppgifter om systematisk tortyr, men i
synnerhet politiska fångar vittnar om psykiska och fysiska övergrepp från
fängelsepersonal och medfångar. Villkoren i fängelserna avseende hygien, kost
och utrymme samt tillgång till mediciner och vård är enligt före detta fångar och
anhöriga av undermålig kvalitet. Fångar som kritiserar regeringen, vägrar att
delta i ideologisk ”omprogrammering” eller på annat sätt protesterar riskerar
enligt Human Rights Watch besöksrestriktioner, isolering, misshandel eller
utebliven medicinsk vård.
Enligt vittnesmål från fångar används isoleringscell för bestraffning av fångar.
Den oberoende journalisten Calixto Ramón Martinez, som greps efter att ha
arbetat på en artikel om hur ett medicinlager från WHO hade gått till spillo på
flygplatsen i Havanna, inledde efter närmare två månader i fängelset en
hungerstrejk i protest mot att han hade berövats friheten och tvingades bära
fångkläder. Enligt oberoende människorättsorganisationer fördes han till en
isoleringscell. Medfångar som rapporterade om hans tillstånd straffades också
med isolering. Enligt uppgift från andra fångar flyttade säkerhetspolisen Calixto
Ramón Martinez från isoleringscell för att förmå honom att åter inta föda. Han
avbröt sin hungerstrejk efter 33 dagar. Calixto Ramón Martinez riskerar mellan
ett och tre års fängelse för ”förakt mot överhögheten”.
Amnesty International mottar regelbundet rapporter som indikerar brott mot
minimistandarden för behandling av fångar. Organisationen beviljas inte tillstånd
av kubanska myndigheter att besöka Kuba och har därför inte kunnat verifiera
uppgifterna på plats. Amnesty International uppmanar Kubas regering att tillåta ett
besök av FN:s särskilde rapportör för tortyr.
5
FN:s kommitté mot tortyr uppmanade, i sitt svar i maj 2012 på Kubas andra
periodiska rapport, den kubanska regeringen att omedelbart göra en oberoende
utredning av ett stort antal klagomål om tortyr, grym och omänsklig behandling i
häkten och fängelser. Kommittén uppmanade också Kuba att göra en
oberoende undersökning av 202 rapporterade dödsfall under fängsligt förvar,
som ska ha ägt rum mellan 2010 och 2011. Den politiske fången Wilman Villar
Mendoza, avled på ett sjukhus i Santiago de Cuba den 19 november 2012 dit han
förts från fängelset sex dagar tidigare, efter att ha hungerstrejkat i 50 dagar. Han
dömdes till fyra års fängelse i november 2011 för ”förakt mot överhögheten”,
”motstånd” och ”upproriskhet”.
Inför påven Benedictus XVI besök i Kuba i mars 2012 frigavs 2 900 fångar, som
avtjänat större delen av sin strafftid. Enligt Freedom House var sju av dessa dömda
av politiska skäl. Oberoende kubanska organisationer för mänskliga rättigheter
bedömer att det finns mellan 61 och 82 politiska fångar i landet i december
2012. Uppgifterna varierar mellan de olika organisationerna. Amnesty International
hade tre samvetsfångar (det vill säga personer som fängslats endast på grundval
av att fredligt uttryckt sina åsikter) på sin lista i slutet av 2012, varav en avtjänade
sitt fängelsestraff och två väntade på rättegång.
4. Dödsstraff
Enligt den kubanska strafflagens artikel 29 kan domstolar utdöma dödsstraff i
exceptionella fall – till dessa hör bland annat brott mot statens inre och yttre
säkerhet, brutala mord och våldtäkter, narkotikabrott och väpnat rån. Dödsdom,
inklusive verkställande, kan inte utfärdas för personer under 20 år eller för
gravida kvinnor. Utdömt dödsstraff överklagas automatiskt av den dömde och
måste fastställas av högsta domstolen och det så kallade statsrådet innan den
verkställs genom arkebusering. Det finns inga uppgifter om att avrättningar ska
ha ägt rum i Kuba sedan 2003. Då bröt regimen ett de facto moratorium för
dödsstraffets verkställande som tillämpats sedan år 2000 och avrättade tre
båtkapare som efter summariska rättegångar dömts för terrorism.
Ingen offentlig debatt om dödsstraffet förekommer. År 2008 aviserades en
översyn av antalet dödsdomar. I december 2010 omvandlade Kubas högsta
domstol de tre kvarvarande dödsdomarna till livstids fängelse. I dagsläget finns
inga dödsdömda i kubanska fängelser.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Konstitutionens artikel 58 föreskriver rätten till frihet och okränkbarhet och
förbjuder godtyckliga frihetsberövanden. Lagen innehåller dock svepande
brottsrubriceringar som gör det möjligt att på lösa grunder anhålla och döma
personer bland annat för ”farlighet”, ”spridande av fientlig propaganda”,
6
”deltagande i olovlig förening”, ”förakt mot överhögheten”, ”olaglig tryckning”
och ”upproriskhet”.
Artikel 72 i den kubanska strafflagen (Lag 62/87) stadgar att ”en person kan anses vara farlig då det är troligt att denne ska begå brott, på grund av att vederbörande genom sitt uppförande tydligt går emot normerna för den socialistiska
moralen”. Artikel 75.1 i samma lag stadgar att en polis kan utfärda en varning för
”farlighet”. Varning kan även utfärdas för samröre med en ”farlig person”. En
person som har fått en eller flera varningar kan dömas till upp till fyra års fängelse. Detta lagutrymme används ibland för att gripa personer som anses störa
den allmänna ordningen, inklusive ungdomar som på grund av sitt uppförande
och levnadssätt inte anses vara lojala mot revolutionen. De anhållna delges enligt
uppgift inte alltid misstanke om brott, utan släpps fria efter något dygn i arrest.
Oppositionella, oberoende journalister och företrädare för mänskliga rättigheter
är andra grupper som löper stor risk att dömas för ”farlighet”.
Statens användning av korta, godtyckliga frihetsberövanden har ökat. Enligt den
av staten oberoende organisationen Comisión Cubana de Derechos Humanos y
Reconciliación Nacional (CCDHRN) frihetsberövades under året minst 6 602
oliktänkande en kortare tid (från någon timme, till flera dagar eller veckor) för
att sedan släppas fria utan vidare rättsprocess. Det innebär att korta, godtyckliga
frihetsberövanden ökat med trettio procent under de senaste två åren. I mars
2012, inför och under påven Benedictus XVI besök i Kuba, korttidsarresterades
1 158 oliktänkande. Enligt oberoende organisationer för mänskliga rättigheter i
Kuba har våld i samband med denna typ av gripanden ökat och ofta hålls de
fängslade i förvar utan möjlighet till kontakt med omvärlden (incomunicado).
Enligt Human Rights Watch utfärdar polis och säkerhetspolis sällan arresteringsorder, däremot kan en officiell varning utdelas (acta de advertencia), som åklagare
senare kan använda i rättegångar för visa ett mönster av brottsligt beteende.
Oliktänkande grips ofta för att förhindra dem att delta i möten eller för att
skrämma dem från att delta i vad regeringen betecknar som ”kontrarevolutionär” verksamhet. Det kan även gälla tillfällen som en begravning av en
känd oppositionspolitiker, såsom skedde i samband med Oswaldo Payás
frånfälle.
Korrespondens och medborgarnas privatliv i hemmet skyddas enligt konstitutionen, men enligt vittnesmål från oliktänkande sker systematiska kränkningar
av denna rättighet. För att få göra en husrannsakan ska polisen ha en fullmakt
undertecknad av åklagare eller domare, men regeln följs inte alltid.
Rörelsefriheten är begränsad för både inrikes- och utrikesresor. En lag från 1997
begränsar den interna migrationen till Havanna och åberopas för att avhysa
illegalt inflyttade personer. En ny migrationslag trädde i kraft den 14 januari
7
2013. Lagen, som publicerades i sin helhet i officiella tidningen Gaceta Oficial i
oktober 2012, innebär att majoriteten kubaner inte längre behöver ansöka om
utresetillstånd. Många regimkritiker och oppositionella har tidigare nekats
utresetillstånd. Bloggerskan Yoani Sanchez har under senare år nekats utresa 20
gånger. Ändringarna i migrationslagen har lett till att flera dissidenter och
oppositionella, däribland Yoani Sánchez, har kunnat resa utomlands.
Kubaner som vill resa eller bosätta sig utomlands måste inneha ett pass. Ett pass
kostar dock 110 dollar, vilket motsvarar cirka sex kubanska månadslöner. Den
nya lagen ger kubanska myndigheter rätt att neka pass till personer som är
föremål för rättslig prövning, avtjänar eller inväntar straff, undergår militär
utbildning eller av skäl som har med landets försvar och säkerhet att göra. Pass
kan också nekas på grundval av det ”allmänna bästa”, till exempel för högre
chefer, ingenjörer, forskare och hälsopersonal som är viktiga för landets
socioekonomiska utveckling. Ett avslag på passansökan kan inte överklagas.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Konstitutionens kapitel 13 reglerar domstolsväsendet. Domstolarna är enligt
lagen oberoende men lyder samtidigt under statsrådet och nationalförsamlingen
som utser domare, vilket innebär att de i praktiken inte är självständiga i
förhållande till den lagstiftande eller verkställande makten.
Det finns kommunala och provinsiella domstolar, inklusive civilrättsliga, samt en
högsta domstol. Det finns också militärdomstolar. Straffbarhetsåldern är 16 år.
Lagen garanterar rätt till offentlig försvarare, vilka samtliga måste vara
medlemmar i det statskontrollerade advokatsamfundet. Enligt uppgift har
försvarsadvokater ibland svårt att få tillgång till adekvat underlag samt tillräcklig
tid med den åtalade. Åklagaren har rätt att kalla ”karaktärsvittnen”, det vill säga
personer ur de revolutionära kvarterskommittéerna som bland annat har till
uppgift att kontrollera och rapportera om enskilda personers vandel. De flesta
rättegångar klaras av på en dag och är öppna för allmänheten om de inte anses
röra rikets säkerhet. Undantag från öppna rättegångar görs också ibland för
oliktänkande. Vid rättegången mot den spanske medborgaren Angel Carromero,
till följd av en bilolycka där den liberala oppositionspolitikern Oswaldo Payá och
Harold Cepero omkom, tilläts inte Oswaldo Payás tre barn att delta vid
rättegången.
Det finns inga rapporter om systematisk skillnad mellan kvinnor och mäns
tillgång till rättsystemet. Oliktänkande utsätts ofta för godtyckliga
frihetsberövanden, oproportionerliga straff och fängslanden på lösa grunder.
8
Det är inte ovanligt att befolkningen av nöd tvingas ägna sig åt svartabörshandel
för att dryga ut hushållskassan och skaffa sig varor som inte finns att tillgå på
annat sätt. Generellt ser myndigheterna genom fingrarna på detta. Det händer
dock att myndigheterna använder denna typ av ekonomiska brott för att döma
oppositionella.
7. Straffrihet
Kränkningar av individers medborgerliga och politiska rättigheter sker i stor
utsträckning i enlighet med landets konstitution och gällande lagar, varför många
övergrepp mot dessa mänskliga rättigheter är lagliga på ett nationellt plan. Kuba
förnekar därför rutinmässigt denna typ av brott och underlåter följaktligen att
utreda dessa kränkningar. Det finns heller inget opartiskt system för utredning
av anmälningar om tortyr, grym eller omänsklig behandling. Ansvariga för dessa
övergrepp går därmed ofta fria från straff.
Lagen föreskriver stränga straff för korruption, men lagen upprätthålls inte
effektivt. Korruptionen i landet är därför utbredd. Kuba hamnar på plats 59 av
174 länder i Transparency Internationals korruptionsindex 2012. Den kubanska
regeringen har tagit initiativ för att få bukt med korruptionen. Det händer att
högt uppsatta politiker får avgå eller döms till fängelse efter korruptionsskandaler. Tre tidigare viceministrar på Industridepartementet och nio chefer på
företaget Cubaniquel, dömdes i augusti 2012 till fängelsestraff på upp till tolv år
för korruption.
Enligt konstitutionens artikel 83 kan ingen medlem av Nationalförsamlingen bli
arresterad eller ställd inför domstol utan att detta först godkänns av
Nationalförsamlingen eller Ministerrådet om inte ett mycket allvarligt brott
begåtts.
8. Yttrande-, press-och informationsfrihet, inklusive på internet
Den kubanska konstitutionens artikel 53 föreskriver yttrande- och tryckfrihet
”inom ramen för målen för den socialistiska revolutionen”, vilket i praktiken
förhindrar och gör straffbart alla former av kritik som ifrågasätter revolutionen
och dess ledare. Straff för kontrarevolutionär propaganda utmäts till mellan tre
månader och ett år i fängelse och kritik mot presidenten och övrigt politiskt
ledarskap utmäts till mellan ett och tre år i fängelse. Spridning av
”fiendepropaganda” straffas med upp till femton år i fängelse om informationen
sprids via massmedia.
Kuba rankades år 2012 som nummer 167 av 179 länder i Reportrar utan Gränsers
”Press Freedom Index” och som 190 av 197 i Freedom House ranking ”Freedom of the
Press 2012”. Alla massmedier är enligt lag statlig egendom. Inga privata
9
massmedier tillåts. Det finns fyra nationella dagstidningar, ett flertal lokala
dagstidningar och specialtidskrifter, fyra statliga tv kanaler och sju radiokanaler.
Samtliga nyhetsmedia fungerar i praktiken som partiets språkrör. Visst utrymme
för samhällskritik finns i specialtidskrifter, med religiöst eller kulturellt innehåll,
utgivna av kyrkor och kulturorgan.
Kvaliteten på den kubanska journalistiken kritiserades av president Raúl Castro
på det kubanska kommunistpartiets partikongress 2011. Sedan dess har
utrymmet för kritiska artiklar ökat något i statliga medier. Gränserna för vad som
är tillåtet att rapportera är otydliga. En journalist på regeringsorganet Granma,
José Antonio Torres dömdes 2012 till 14 års fängelse för spionage, efter kritiska
artiklar om ett vattenprojekt respektive om den fiberoptiska kabel som dragits
mellan Kuba och Venezuela.
Internationella tidskrifter finns inte att tillgå i Kuba. Oberoende journalister
uppfattas av regimen ”antirevolutionära” och verkar generellt under svåra
förhållanden. De utsätts regelbundet för övervakning och godtyckliga
arresteringar och får sitt material och sin utrustning beslagtagen. Även utländska
journalister tvingas till självcensur för att kunna verka i landet.
Den kulturella sektorn är privilegierad och har relativt stor frihet i Kuba även
om den lyder under samma restriktioner vad gäller yttrande- och organisationsfrihet som övriga samhällssektorer. Samtliga kubanska bokförlag är statliga och
regimkritisk musik och litteratur är officiellt inte tillgänglig i Kuba. Oberoende
bibliotek är förbjudna och verkar med risk för repressalier. En begränsad del
samhällskritisk teater, konst, litteratur och filmer tolereras dock i praktiken av
myndigheterna. Den samhällskritiske författaren Leonardo Padura Fuentes har
kunnat trycka böcker i Kuba.
Kuba är ett av de länder i världen med mest repressivt internetklimat. Enligt
Freedom House har endast omkring fem procent av Kubas befolkning sporadisk
tillgång till internet. Enligt International Telecommunication Union (ITU) blir siffran
något högre, cirka 11,5 procent, om man även räknar in de personer som endast
har tillgång till Kubas nationella e-postsystem men inte till internet. I praktiken
sprids dock nyheter och information från internet till en betydligt större del av
befolkningen via e-post, minneskort, CD-rom och DVD-skivor. Lagen om
säkerhet och information förbjuder tillgång till internet från privata hem, utom i
särskilda undantag av arbetsskäl. Tillstånd för internet ges främst till vissa
arbetsplatser som universitet, forskningscenter, statliga myndigheter, turisthotell
och ett fåtal internetcaféer på post- och telekontor. För att få tillgång till internet
på caféer och turisthotell krävs legitimering. Kostnaderna för en mycket långsam
uppkoppling är höga och motsvarar ofta en halv kubansk månadslön per timme,
10
vilket utesluter majoriteten kubaner. Tillgången till Internet är speciellt svår
utanför de största städerna och turistorterna.
Redan 1996 tillkom en förordning som stadgar att Internet inte får användas ”i
strid med de moraliska principerna för det kubanska samhället och dess lagar”. I
förordning 179 från 2008 ställs krav på internetleverantörer, dvs. det statliga
telekomföretaget ETECSA att ”vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra
tillträde till webbsidor vars innehåll går emot sociala intressen, etik och moral,
såväl som användandet av applikationer som påverkar statens integritet eller
säkerhet”. Enligt Freedom House har ETECSA inte någon proaktiv verksamhet
för att övervaka och censurera nätet. Däremot övervakar säkerhetstjänsten
medborgarnas användning av internet via ETECSA. År 2011 dömdes den
amerikanske biståndsarbetaren Alan Gross till 15 års fängelse för att utan
tillstånd ha fört in satellittelefoner och datautrustning till den judiska
församlingen i Kuba.
Trots hårda restriktioner erbjuder internet en plats där oberoende journalister
och oppositionella kan kringgå den statliga censuren, vilket har lett till att det i
dag finns ett 40- tal oberoende bloggar och hemsidor skrivna inifrån Kuba. Den
mest kända är Generación Y av Yoani Sanchez, som nu har en fjärdedel av sina
läsare i Kuba. I februari 2011 hävde de kubanska myndigheterna blockeringen av
internationella websidor och oberoende bloggar med rapportering om förhållanden i Kuba
Sedan 2008 är det tillåtet för enskilda individer att inneha datorer och mobiler.
Det senaste två åren har mobilanvändningen på Kuba ökat från 2,9 procent till
elva procent av befolkningen (Freedom House 2012). Enligt officiella uppgifter
finns nu 1,5 miljoner mobiltelefoner i Kuba. Av befolkningen mellan 15 och 59
år har 21 procent mobiltelefon. Förekomsten av mobiltelefoner har snabbt ökat
medborgarnas möjlighet att kommunicera via sms och twitter. Nyheter om
ingripanden från säkerhetspolisen och frihetsberövanden sprids nu snabbt via
mobiltelefoner inom det inofficiella civila samhället. Myndigheterna har därför
satt i system att stänga av oppositionellas mobiltelefoner inför planerade
sammankomster och marscher.
En fiberoptisk kabel som dragits mellan Kuba och Venezuela började testköras i
augusti 2012. Enligt officiell information kommer det dock att dröja innan
allmänheten får tillgång till kabeln eftersom ytterligare investeringar i
infrastruktur först måste göras. Kabeln förväntas öka datahastigheten i Kuba
med tretusen gånger.
11
9. Mötes-och föreningsfrihet
Konstitutionen artikel 54 föreskriver föreningsfrihet. Medlemskap i från staten
oberoende och icke godkända politiska partier, fackföreningar eller associationer
är dock förbjudet och lagen förbjuder sammankomster med mer än tre personer
utan tillstånd. Det är vanligt att möten och sammankomster av oppositionella
saboteras av regimen, bland annat genom infiltration, godtyckliga arresteringar
och husarrester. Vid fredliga demonstrationer, organiserade av oliktänkande,
sker ofta massarresteringar utförda av myndigheterna. Oberoende organisationer
för mänskliga rättigheter i Kuba uppskattar att ett hundratal korttidsarresteringar
av oliktänkande och oppositionella genomfördes inför dagen för mänskliga
rättigheter den 10 december 2012, vilket förhindrade offentliga demonstrationer
planerade av det oberoende civila samhället. Damas de Blanco, ursprungligen en
grupp kvinnliga anhöriga till politiska fångar, hindras regelmässigt från att
demonstrera och delta i söndagsmässor, framförallt i Santiago de Cuba, och har
också varit utsatta för ett stort antal frihetsberövanden. Oftast har de släppts
efter några timmar, men det har också förekommit att dess medlemmar hållits
fängslade under längre tid. Niurka Luque Alvarez, medlem av Damas de Blanco,
frigavs 5 oktober i väntan på rättegång efter nästan sju månader i fängelse, anklagad för ”upproriskhet”. Unión Patriótica de Cuba, UNPACU och Estado de Sats
är två andra oberoende organisationer vars verksamhet regelbundet hindras av
myndigheterna och vars ledare och sympatisörer under perioder har fängslats.
Det förekommer också att regimen organiserar folkmassor mot oliktänkande (så
kallade ”actos de repudios”) för att på det sättet hindra dem att genomföra
sammankomster. Det börjar ofta med att en folkmassa omringar ett hus eller en
grupp personer, skanderar slagord och kastar föremål. Ibland stängs el och
telefon av i samband med trakasserierna. Vid ett flertal tillfällen har offren
misshandlats och hotats. Polis och säkerhetstjänst är ofta passiva åskådare eller
deltagare vid den här typen av aktiviteter och det händer att de hotar de utsatta
med fängelse om de rapporterar om vad som hänt. Ett exempel på detta var den
24 september 2012 när flera Damas de Blanco, hindrades att delta i en mässa i
Havanna. Enligt Amnesty greps 68 Damas de Blanco vid detta tillfälle.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionens artikel 55 föreskriver religionsfrihet, men religiösa och sociala
aktiviteter kontrolleras fortfarande på olika sätt av myndigheterna.
Organisationen Christian Solidarity Wolrdwide (CSW) rapporterar 120 fall av brott
mot religionsfriheten under 2012, vilket är en ökning från föregående år.
Majoriteten brott för församlingsmedlemmar som på grund av sina politiska
aktiviteter förhindras delta i mässor, eller religiösa ledare som av politiska skäl
bedriva verksamhet. Under senare år har det dock blivit lättare för framförallt
den katolska kyrkan att rekrytera medlemmar, genomföra religiösa aktiviteter
12
och arbeta med sociala projekt. De kubanska myndigheterna (Oficina de Asuntos
Religiosos) utfärdar sällan tillstånd för nya kyrkobyggen, däremot tillåts reparation
och tillbyggnad.
Religionsfriheten har successivt förbättrats under de senaste decennierna och
andelen av befolkningen som är kyrkligt engagerad har också ökat markant. Det
finns idag om kring 2 400 oberoende kyrkor i Kuba enligt Cuban Council of
Churches. Påven Benedictus XVI besökte Kuba den 26 till 28 mars 2012. Besöket
befäste ytterligare den katolska kyrkan ställning i Kuba.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Kuba är en auktoritärt styrd socialistisk enpartistat. Artikel fem i den kubanska
konstitutionen föreskriver att kommunistpartiet är ”den högsta ledande kraften
inom samhälle och stat som skall organisera och vägleda den gemensamma
ansträngningen att bygga socialismen, liksom utvecklingen mot ett kommunistiskt samhälle”. Kommunistpartiet har i praktiken monopol på den beslutsfattande makten. Alla viktigare politiska beslut fattas av politbyrån som är
partiets styrelse. Partiet kontrollerar samtliga politiska institutioner, men
intervenerar inte alltid i deras verksamhet.
Nationalförsamlingen (motsvarande parlament) är formellt sett landets högsta
lagstiftande organ med ett statsråd vars ordförande utser ett ministerråd
(motsvarande regering). Stats- och ministerråden utövar den verkställande
makten. Centrala makthavare har ofta en plattform både i politbyrå och i
statsrådet, många har även en militär bakgrund. Den yttersta makten är
koncentrerad till presidenten, Raúl Castro, som i egenskap av stats- och
regeringschef, överbefälhavare samt förstesekreterare i kommunistpartiet utövar
den avgörande makten.
Val till nationalförsamlingen sker genom direkta val vart femte år. Val till
distriktsförsamlingar (Asambleas Municipales del Poder Popular) sker genom direktval
med två och ett halvt års mellanrum, senast i oktober 2012. Rösträtt och
valbarhet är enligt lag garanterad alla män och kvinnor över 16 år som varit
permanent bosatta i landet i minst två år (fem år gäller för valbarhet) och är
inskrivna i röstlängden. Undantagen är fångar, inklusive villkorligt frigivna, samt
svårt psykiskt sjuka. Eftersom kommunistpartiet styr hela valprocessen finns i
praktiken inga politiska alternativ. Kandidaterna nomineras i regel av till partiet
kopplade massorganisationer och lokala myndigheter och måste godkännas av
en kandidaturkommitté på basis av bland annat graden av patriotism, etiska
värderingar och revolutionärt förflutet. Internationella valobservatörer bjuds
varken in eller accepteras.
13
Den organiserade politiska oppositionen har växt sedan 1990-talet men bristen
på yttrande- och organisationsfrihet omöjliggör en väl fungerande oppositionell
verksamhet. Kommunistpartiet är det enda tillåtna partiet, övriga politiska partier
och grupperingar verkar illegalt och med risk för förföljelse och sanktioner. En
rad mindre politiska grupper finns spridda över landet, men de verkar under
stort tryck av myndigheterna och har begränsad politisk räckvidd och mycket
låga medlemstal.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Regeringens målsättning är att det inte ska finnas någon arbetslöshet. Enligt
officiella uppgifter uppgick arbetslösheten till 3,4 procent 2012. Den statliga
sektorn har hittills sysselsatt nära 80 procent av den arbetsföra befolkningen (5,1
miljoner personer). Enligt officiella siffror arbetade i slutet av 2012 cirka 400 000
personer i privat verksamhet inom 178 yrken. I december 2012 trädde nya regler
i kraft som ökar antalet yrken för privat verksamhet och gör det möjligt att starta
kooperativ inom ytterligare 47 områden (jordbruk var tillåtet sedan tidigare).
Regeringens avsikt är att över en miljon statsanställda ska friställas inom de
närmaste åren. Förväntningar finns från regeringens sida att dessa ska absorberas
av en växande privat sektor.
Kuba har ratificerat sju av ILO:s (International Labour Organization) åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter och rätten till arbete. Arbetsrelaterade
frågor finns inskrivna i Kubas konstitutions kapitel sju. Konstitutionens artikel
45 och 46 garanterar bland annat rätten till åtta timmars arbetsdag, semester och
pension, vilket generellt tillämpas. Den kubanska medellönen om 448 kubanska
pesos, motsvarande cirka 135 svenska kronor, är dock så låg att den
överväldigande majoriteten inte kan leva på sin lön utan måste skaffa parallella
sysselsättningar inom den informella sektorn. Denna omständighet sätter i
praktiken principen om begränsad arbetstid och rätten till semester och vila ur
spel. Minimilönen är 225 kubanska pesos i månaden (cirka 68 svenska kronor).
Minimiåldern för arbete är 17 år, vilket i allmänhet respekteras. Gymnasie- och
universitetsstuderande förutsätts dock utöver sitt deltagande i undervisning även
delta i ”samhällstjänst”, företrädesvis genom lantarbete.
Lagen förbjuder inte tvångsarbete för vuxna. Det är vanligt förekommande att
fångar tvingas arbeta inom jordbruket eller byggsektorn. Det är också vanligt att
myndigheterna organiserar befolkningen i ”frivilligprojekt” för olika syften.
Vägran att delta i dessa aktiviteter kan leda till böter eller fängelse.
14
Den diskriminering mot afrokubaner som förekommer i arbetslivet är inte
sanktionerad av staten. Statssanktionerad diskriminering på grundval av politiska
åsikter förekommer dock. Det är inte ovanligt att oliktänkande som uttrycker
sina åsikter offentligt på arbetsplatsen trakasseras, degraderas eller avskedas.
Lagen garanterar rätt till ”skydd, säkerhet och hygien” på arbetsplatsen. Enligt
oberoende bedömare är säkerheten ändå otillräcklig inom flera sektorer.
Effektiva kontroller och uppföljningsmekanismer saknas. Den allmänna bristen
på resurser och säkerhetsutrustning försvårar också genomförandet av
arbetslagstiftningen. Arbetsskador är vanliga, framförallt inom byggsektorn.
Officiella arbetstagarorganisationer finns. Dessa fungerar dock inte som fackföreningar i egentlig mening, utan agerar inom ramen för kommunistpartiet i
syfte att uppnå produktionsmålen och mobilisera stöd för regimen. Fristående
fackföreningar tillåts inte. Arbetstagare kan riskera att förlora arbetet om de inte
ansluter sig till de officiella arbetstagarorganisationerna. Lagen förbjuder strejker.
Lönesättningen bestäms av staten utan föregående kollektiva förhandlingar.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsosektorn är prioriterad i Kuba. Alla kubanska medborgare har enligt konstitutionens kapitel sju, artikel 50 rätt till likvärdig och avgiftsfri läkar- och
sjukvård. Tillgången på sjukvårdspersonal uppgår till cirka en läkare per 150
personer och kvaliteten på den grundläggande sjukvården är relativt lika över
landet. I huvudstaden samt i vissa turistorter finns enstaka vårdinrättningar som
verkar mot betalning och som riktar sig till turister, diplomater och privilegierade
personer, dit huvuddelen av befolkningen inte har tillträde.
Vid en jämförelse med andra länder i regionen fungerar sjukvården väl. Landet
har profilerat sig som mottagare av hälsoturism samt som exportör av
läkartjänster och medicinskt kunnande. Den långvariga bristen på läkemedel och
medicinsk utrustning har dock under senare år lett till en försämring av vården.
Tillgången på läkare har minskat i takt med att läkarexporten ökat, vilket också
återspeglas i vårdkvaliteten. De cirka tio procent av statens totala budget som
enligt UNDP år 2011 går till hälsosektorn är långt ifrån tillräckligt för att täcka
de verkliga behoven av medicin, utrustning och upprustning av lokaler. Uppköp
av vissa läkemedel och sjukvårdsutrustning på den internationella marknaden
försvåras av det amerikanska handelsembargot gentemot Kuba.
Sjukvårdspersonalen, inklusive högt utbildade och internationellt erfarna läkare,
är kraftigt underbetalda och förväntas ofta arbeta flera år utomlands.
Kuba har gjort stora satsningar på förebyggande hälsovård, bland annat genom
ett omfattande vaccinationsprogram samt mödra- och barnhälsovård. Detta
kommer till uttryck bland annat i att medellivslängden i Kuba är en av de högsta
15
i Latinamerika (79,1 år) samt en låg spädbarnsdödlighet, enligt officiella siffror
fem av tusen födda barn, vilket är i nivå med industriländerna. Sexualupplysning
är framträdande i samhället och ingår i myndigheternas kampanj mot HIV/Aids.
Det händer dock att de kubanska myndigheterna undanhåller viktig information
om sjukdomsutbrott. Under 2012 har Kuba drabbats av upprepade utbrott av
kolera. Det var inte förrän den oberoende journalisten, Calixto Ramón Martinez,
rapporterade i sociala medier om utbrottet i staden Manzanillo i slutet av juni
2012, som en officiell bekräftelse tvingades fram den 3 juli.
14. Rätten till utbildning
Konstitutionens artikel 39 föreskriver obligatorisk och avgiftsfri utbildning till
alla barn och vuxna. Det förekommer obekräftade rapporter om att dissidenter
och barn till dissidenter relegeras eller förvägras utbildningsplatser. Grundskolan
omfattar nio års obligatorisk skolgång. Därefter erbjuds treåriga yrkesinriktade
program eller treåriga teoretiska inriktningar. Gymnasieskolan bedrivs främst
som internat. Vuxna har oftast gått tolv år i skola.
Utbildningssektorn stod enligt UNDP för cirka 13,6 procent av statens utgifter
2011 och fungerar enligt FN:s barnfond UNICEF väl trots brist på undervisningsmaterial. Utbildningssystemet genomsyras av den kommunistiska ideologin
med syfte att förbereda barn och ungdomar för ett liv i ett socialistiskt samhälle.
Läskunnigheten anges vara 100 procent (UNICEF 2010). Skoluniformer är
obligatoriska och subventionerade men bekostas av föräldrarna. Daghem och
skolor upp till universitetsnivå erbjuder gratisluncher men kvaliteten på maten är
mycket låg. Under senare år har kvaliteten på utbildningen försämrats och
lärartätheten minskat vilket är ett problem som debatteras öppet.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Den uttalade målsättningen för det ekonomiska och politiska systemet är social
rättvisa och jämlikhet. De strukturella svagheterna i ekonomin (incitament,
prisbildning, brist på grossistmarknad med mera), i kombination med USA:s
embargo mot Kuba, försvårar emellertid en ekonomisk utveckling.
Kuba har ännu inte återhämtat sig från den djupa ekonomiska kris som landet
hamnade i då det förlorade sin viktigaste politiska och ekonomiska allierade i
och med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet. Majoriteten lever
fortfarande under mycket knappa förhållanden. Stor varubrist råder. De subventionerade livsmedel alla medborgare mottar varje månad genom ransoneringskort, tillsammans med en genomsnittlig månadslön (cirka 135 svenska kronor)
täcker inte de grundläggande behoven i ett hushåll. Mot denna bakgrund är
stölder från arbetsplatser och svartabörshandel vanligt förekommande.
16
Förekomsten av dubbla valutor, en konvertibel valuta (CUC) och en nationell
valuta (CUP) har ökat de sociala skillnaderna i Kuba. Det går i dagsläget cirka 24
CUC på en CUP. Vissa produkter går bara att köpa med CUC, inklusive alla
tekniska apparater och vissa matvaror. Personer med tillgång till CUC, framförallt de som är anställda av utländska företag, i turistnäringen eller som mottar
pengar från släktingar i utlandet, har därför en högre levnadsstandard än genomsnittet. Andra privilegierade grupper är framgångsrika konstnärer, artister och
den politiska eliten. Materiella skillnader återfinns mellan stads- och landsbygdsbefolkning, men de är mindre än i övriga Latinamerika.
Befolkningen har i allmänhet tillgång till fri eller subventionerad bostad, vilket är
garanterat i lag. Sedan 2011 tillåts kubaner sälja och köpa bostäder (och bilar).
Transaktionerna är dock omgärdade av en rad restriktioner. Bostädernas
standard i Kuba är generellt låg och trångboddheten utbredd. De återkommande
tropiska stormarna är därmed särskilt farliga. Ett okänt antal personer bor i
statliga härbärgen, efter att deras hus förstörts av naturkatastrofer eller bristande
underhåll. Situationen anges vara särskilt besvärlig i de östra provinserna, som
drabbades av den kraftiga orkanen Sandy i oktober 2012.
Den svåra ekonomiska krisen som Kuba befunnit sig i sedan början av 1990talet har gjort att många inte anser sig ha råd med mer än ett barn. Födelsetalen
har gått ned markant sedan 1970-talet, från fyra barn per familj till 1,5 barn år
2010, enligt UNICEF. Låg nativitet, i kombination med hög förväntad livslängd
och migration av personer i arbetsför ålder innebär att Kuba har en åldrande
befolkning och väntas få en negativ befolkningstillväxt.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Den kubanska konstitutionens artikel 44 föreskriver samma rättigheter för
kvinnor och män. Även i praktiken har framsteg gjorts beträffande jämställdhet.
Kvinnor och män har generellt samma rätt till arbete, utbildning och hälsovård.
Förekomsten av dagis, äldreboende och föräldraledighet har också underlättat
kvinnans tillgång till arbetsmarknaden. Kuba placerar sig på plats 63 av 146 i
UNDP:s jämställdhetsindex 2012.
Kvinnor är väl representerade inom många tekniska yrken som traditionellt har
varit mansdominerade. Samtidigt är kvinnor överrepresenterade i lägre betalda
yrken och jobbar i mindre utsträckning än män. Enligt UNDP, var 40,9 procent
av kvinnorna mot 66,9 procent av männen yrkesverksamma 2010. Kvinnor
innehar också i mindre utsträckning än män ledande politiska positioner. 43,2
17
procent av sätena i parlamentet innehades enligt UNDP av kvinnor år 2012. I
Ministerrådet var åtta av 34 medlemmar kvinnor.
Den kubanska lagen förbjuder alla former av trakasserier och våld gentemot
kvinnor, inklusive misshandel och våldtäkt inom hemmet. Officiell statistik
saknas vad gäller våld mot kvinnor men enligt oberoende organisationer för
mänskliga rättigheter är våld mot kvinnor ett problem. Polisen utreder inte heller
alltid brott relaterade till våld i hemmiljön. I takt med den ökande turismen har
prostitutionen tilltagit, vilket myndigheterna försöker motverka. Prostitution är
förbjudet för barn under 16 år. Strafflagen förbjuder inte uttryckligen
prostitution av personer över 16 år men det är inte ovanligt att lagen om
”farlighet” (strafflag 72 och 73) används mot prostituerade. Att organisera och
sälja prostitution (hallick- och bordellverksamhet) är förbjudet.
Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter respekteras generellt. Sexualupplysning är framträdande i samhället. Mödra- och barnhälsovården är utbyggd.
Möjlighet till abort ges av de kubanska sjukvårdsinrättningarna utan kostnad
fram till tionde veckan i graviditeten.
17. Barnets rättigheter
Den nationella lagstiftningen föreskriver speciellt skydd för alla barn och
ungdomar utan åtskillnad. Regimen arbetar för att tillgodose barnens behov.
Studenter förutsätts dock medverka i olika politiska aktiviteter till stöd för
revolutionen och det inte ovanligt att barn och ungdomar utnyttjas av myndigheterna för att organisera protester mot oliktänkande.
Det finns inga sociala mönster av barnarbete. Lagen förbjuder barnarbete och
lägsta minimiålder för arbete är 17 år, med vissa undantag för praktik och
tillfälliga arbetsuppgifter. Elever förutsätts dock ägna viss tid åt ”samhällstjänst”
varje år. Lantarbete är vanligast, men det kan även röra sig om att delta i insektsbekämpning, socialt arbete med mera.
Sexuell, kommersiell exploatering av barn förekommer trots höga straff mot
pedofili, inklusive införsel och produktion av barnpornografi. Omfattningen är
okänd på grund av avsaknad av tillförlitlig offentlig statistik. Kubanska
myndigheter verkar dock generellt för att förhindra sexuellt utnyttjande av barn.
Minimiåldern för sexuella handlingar är 16 år. Värnplikt inträder vid 16 års ålder.
Dödsstraff kan inte utdömas för barn och ungdomar under 20 år.
18
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Diskriminering på grundval av ras, hudfärg, nationalitet eller religiös åskådning
är förbjudet och straffbart enligt artikel 42 i den kubanska konstitutionen. Det
förekom inga rapporter om diskriminering av personer på basis av religiös
tillhörighet eller åskådning under 2012. Diskriminering och sociala fördomar
mot afrokubaner förekommer dock, trots att rasdiskriminering officiellt inte ska
finnas i Kuba. Afrokubaner utgör en stor del av befolkningen men är underrepresenterade i beslutsfattande positioner i samhället och i den inkomstbringande turistindustrin. Enligt inhemska oberoende organisationer för mänskliga rättigheter är de också överrepresenterade bland de mest resurssvaga, i de
sämsta bostadsområdena samt är i högre utsträckning än andra utsatta för trakasserier från polisen. Regimen sanktionerar inte denna diskriminering men gör
heller tillräckligt för att åtgärda den eftersom problemet officiellt inte existerar.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Sedan 1979 är samkönade relationer mellan personer över 16 år avkriminaliserade i Kuba. Lagstiftningen innehåller idag ingen uttrycklig diskriminering av
hbt-personer (homo-, bisexuella och transpersoner), även om normen i lagstiftningen är heterosexualitet. Samkönade par erkänns till exempel inte enligt
lag. Det finns inte heller någon lagstiftning som förbjuder diskriminering eller
hatbrott på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Under de första decennierna av den kubanska revolutionen utsattes hbt- personer för systematiskt förtryck. Sedan dess har regimens inställning gradvis
förändrats och hbt-frågor kan idag diskuteras offentligt. En bidragande orsak till
detta är sannolikt att regeringsledaren Raúl Castros dotter Mariela Castro, chef
för Kubas Nationella Center för Sexualupplysning (CENESEX) är en uttalad
förespråkare för hbt-personers rättigheter. Kuba deltar sedan 2008 i firandet av
den Internationella Dagen mot Homofobi. Sedan 2008 har kubaner laglig rätt till
statsfinansierade könsbyten. Sedan 2007 diskuteras också ett lagförslag om att
införa partnerskap för samkönade par. Ett visst motstånd finns dock mot
förslaget i nationalförsamlingen som i slutet av 2012 inte hade antagits.
Det finns idag inget som tyder på specifik systematisk diskriminering av hbtpersoner i Kuba, även om sociala fördomar fortfarande är utbredda och negativ
särbehandling förekommer. Uppgifter finns till exempel om att polisen
fortfarande använder sig av de strikta kubanska sedlighetslagarna för att
trakassera och arrestera hbt- personer samt för att slå till mot hbt- personers
träffpunkter. hbt-personer hindras också i samma utsträckning som andra
19
grupper i civila samhället från att oberoende av regimen organisera sig, sprida
information och driva sina sakfrågor.
20. Flyktingars rättigheter
Konstitutionens artikel 13 medger asyl för personer som förföljts i sina
hemländer för sina ideal eller för sin kamp för en rad olika politiska rättigheter
som är i linje med den kubanska revolutionens värdegrund. Det finns inte någon
formell procedur för personer som söker asyl i Kuba, men de kubanska
myndigheterna skickar generellt inte tillbaka flyktingar till länder där deras liv är
hotade. Det händer att medlemmar av utländska separatist- och vänsterrörelser,
som av andra länder definierats som terroristorganisationer, får flyktingstatus i
Kuba av politiska skäl.
Enigt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) fanns det 384 mandatflyktingar i
Kuba i januari 2012 som tilläts vistas tillfälligt i landet under UNHCR:s beskydd
tills att de kan återvända till sina hemländer eller till tredje land. Flyktingarna har
inte rätt att arbeta i Kuba. UNHCR erbjuder flyktingarna bostad, materiellt och
juridiskt stöd och de har tillgång till utbildning och hälsovård.
Enligt oberoende källor har ca två miljoner kubanska medborgare lämnat Kuba
sedan revolutionen 1959. Majoriteten av dessa befinner sig i USA. USA och
Kuba samarbetar om migrationsfrågor och cirka 20 000 kubaner ska enligt ett
särskilt avtal kunna beviljas uppehållstillstånd i USA varje år. Det finns dock
uppgifter som tyder på att båda sidor försvårar den avtalade migrationen. Många
personer försöker också lämna Kuba illegalt, vilket kan leda till fängelsestraff
eller böter. Människosmugglingen mellan USA och Kuba har under senare år
utvecklats och enligt vissa bedömare ökat i antal, där Mexiko i ökad utsträckning
blivit ett transitland. De illegala immigranterna som den amerikanska kustbevakningen träffar på i Floridasundet återbördas av USA enligt överenskommelse till
Kuba. Enligt amerikansk lag får de personer som når amerikansk mark stanna i
USA. Varje år emigrerar även ett stort antal kubaner till Kanada och till länder
inom EU. Enligt UNHCR fanns 7 856 kubaner med flyktingstatus utanför Kuba
i januari 2012 varav 925 asylsökande.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Den kubanska konstitutionen garanterar ett socialt skyddsnät för personer med
funktionsnedsättning. Myndigheterna erbjuder stöd i former av terapi,
rehabilitering, specialutbildning och sysselsättning. Inarbetade system finns för
att diagnostisera eventuella funktionsnedsättningar hos barn och tidigt påbörja
rehabilitering. Stöd ges också till familjer som har barn med
funktionsnedsättning.
20
Det finns en uttalad målsättning från myndigheterna sida att integrera personer
med funktionsnedsättning i samhället. Tillgängligheten är dock i allmänhet dålig.
Transporter och offentliga utrymmen är, med ett fåtal undantag, inte anpassade
till personer med funktionsnedsättning. Bristen på hjälputrustning försvårar i
praktiken den uttalade ambitionen om integration.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Nationella av staten oberoende organisationer för mänskliga rättigheter är inte
tillåtna och bedriver således sin verksamhet illegalt. Regimen kan när som helst
avbryta möten eller på annat sätt förhindra verksamheten. Regimen motsätter sig
alla former av direkt dialog med oberoende grupper för mänskliga rättigheter.
Vissa grupper tolereras dock i praktiken, till exempel Comisión Cubana de Derechos
Humanos y Reconciliación Nacional (CCDHRN) medan andra motarbetas aktivt.
Generellt gör inte regimen någon åtskillnad mellan politisk opposition och
oberoende intresseorganisationer för mänskliga rättigheter. Deras verksamhet,
som inte har godkänts av regimen, uppfattas i mer eller mindre utsträckning som
kontrarevolutionär och är således straffbar.
Ett mindre antal internationella oberoende organisationer för mänskliga
rättigheter tillåts verka i landet. Dessa arbetar främst inom områden som rör
reproduktiv hälsa, våld mot kvinnor och barn samt rättigheter för personer med
funktionsnedsättning.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
Flera FN-organ har kontor i Kubas huvudstad Havanna inklusive FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond, UNICEF och FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation, FAO, samt FN:s organisation för utbildning, vetenskap,
kultur och kommunikation, UNESCO. Samtliga arbetar inom ramen för
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. EU-kommissionen har ett
utvecklingssamarbete med Kuba med inriktning på livsmedelsförsörjning samt
klimat- och miljöfrågor.
Sverige verkar bilateralt och genom EU för ökad respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. EU:s gemensamma position om Kuba anger att ”ett fullständigt
samarbete med Kuba är beroende av förbättringar avseende de mänskliga rättigheterna och rätten till politisk frihet”.
