Varför var Kuba krisen nära att leda till ett världskrig?
För att förstå dramatiken kring och betydelsen av Kubakrisen är det viktigt att sätta in sig i de
historiska sammanhanget. Ända sedan andra världskrigets slut hade det pågått en maktkamp
mellan Sovjetunionen på ena sidan och USA, England och Frankrike på den andra sidan.
Till en del handlade det om hur efterkrigstidens Europa skulle utformas. Tydligast blev
motsättningarna i Berlin, som hade delats i fyra ockupationszoner. När det stod klart att
Tyskland skulle komma att delas hamnade västmakternas ockupationszoner som en ö mitt i
den Sovjetkontrollerade östra tyska ockupationszonen. Båda sidorna hade stor militär närvaro
och i Berlin blev det kalla kriget mycket tydligt.
Vietnamkriget och Afghansk-sovjetiska kriget bör ses i ljuset av detta. Men under Kubakrisen
var en direkt militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen mycket nära.
1952 tog Fulgencio Batista makten på Kuba i en militärkupp. Han hade tidigare varit folkvald
president mellan 1940 och 1944, men i och med militärkuppen blev Batista en diktator som
inte tolererade någon kritik mot staten.
Kommunistpartiet med Fidel Castro i ledningen tog makten på Kuba 1959
efter en resning mot Fulgenico Batista. I samband med maktövertagandet
nationaliserade Fidel Castro alla amerikanska företag och näringar inom
Kuba utan att betala någon ersättning till ägarna. USA bröt som svar på
detta alla handelsförbindelser med landet. Ernesto (Che) Guevara sökte då
med hjälp av Fidel Castro närmare kontakt med Sovjetunionen. För att
avsätta Fidel Castro utan ett direkt militärt angrepp på Kuba med
amerikansk militär, gav underrättelsetjänsten CIA exilkubaner militär
utbildning. De sattes i land på Kuba i Grisbukten, men operationen
misslyckades totalt och blev en politisk belastning för USA:s president
John F. Kennedy samtidigt som den ledde till att Kuba sökte mer direkt
stöd hos Sovjet och blev en del av den kommunistiska intressesfären.
Efter USA:s attack sökte Castro även militär hjälp från Sovjetunionen. Den 14 oktober 1962,
flög amerikanska spaningsflygplan över Kuba och tog flygbilder där det visade sig att
Sovjetunionen höll på att bygga baser för ballistiska robotar. Länge var ett flyganfall följt av
ytterligare en invasion ett alternativ som låg nära till hands, men man fruktade motåtgärder
som snabbt kunde leda till ett fullskaligt krig.
Inom den amerikanska regeringen fanns det många militärer i höga positioner som var mycket
positiva till ett militärt ingrepp och friskt drev på ett sådant. Men den amerikanske presidenten
John F. Kennedy valde, efter planering med sitt säkerhetsråd, att istället blockera all sjöfart till
Kuba så att sovjetiska fartyg inte kunde föra in mer utrustning och färdigställa samtliga
raketramper. Då en blockad är en krigshandling, valde USA, efter att ha diskuterat frågan med
OAS (Organisation of American States), att istället kalla handlingarna för en karantän. Denna
plan offentliggjordes tillsammans med faktumet om sovjetiska mediumdistansrobotar på Kuba
i ett direktsänt TV-tal, den 22 oktober, och karantänen kom att träda i kraft den 24 oktober.
När de sovjetiska fartygen som var på väg mot Kuba nådde karantängränsen var läget extremt
spänt och ett krig var mycket nära. Under dessa dagar höll hela världen andan. De sovjetiska
fartygen vände dock och återvände till Sovjetunionen.
Men krisen var inte över ännu. USA trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda
så hotet kvarstod. Det världspolitiska läget var nu också så spänt att någon öppen lösning inte
fanns. Men efter en trevare från den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov slöts ett avtal att
ramperna skulle monteras ned under förutsättning att USA lovade att aldrig militärt angripa
Kuba.
Frida Kumlin Mp09B
