Hip-Hop och film
När Hip-Hop tog sina första staplande steg i slutet av 70-talet så var de få som
trodde att den skulle bli den populäraste musikgenren i sitt hemland USA och
på väg att bli det i många europeiska länder. Hip-Hop har överlevt och en av
hemligheterna bakom framgången har varit genrens möjlighet att anpassa sig
till men även använda sig av andra medier som film och TV. Hip-Hop består
inte enbart av rap utan även av de tre övriga hörnstenarna graffiti, (break)dans
samt scratching. Många kulturformer är redan inneboende i Hip-Hopen som
konst, dans och musik. En sådan blandning av konstformer ger även HipHopen en möjlighet att lätt bli del av andra kulturyttringar såsom film och
litteratur. Här skall vi fokusera på kopplingen mellan Hip-Hop och film och
TV.
De stora köparna av Hip-Hop är unga vita medelklasskillar. Lite enkelt kan
man säga att de attraheras av Hip-Hopens ikonografi. Det handlar om
gängkultur, droger, kvinnor, bilar fattigdom, rasproblem och attityd. HipHopen är en väldigt manlig genre där det även finns kvinnor men dessa är
oftast tvungna att spela med på männens villkor. Men det är även en genre
som är väldigt bred - har stora motsägelser och lyfter fram grupper som
annars aldrig får komma till tals.
Hip-Hop har funnits sedan 70-talet men det var först på 80-talet som HipHop kom fram som en musikalisk rörelse att räkna med. Anledningarna till
detta var flera. Under kort tid kom många artister fram - artister som hade
hela album som höll måttet mer en enstaka bra tolva (maxisingel). Det var
även artister som hade en tydlig egen image vilket gjorde att de stod ut från de
tidiga pionjärerna inom Hip-Hop. Ytterliggare en orsak var att som ofta är
fallet i musikbranschen - en vit grupp slog igenom vilket medförde att genren
förändrades från att vara en svart genre till något alla lyssnar på. För er äldre
läsare kan man jämföra med Elvis och hans sätt att använda sig av och göra
om andra svarta artisters musik och att göra rock n roll rumsren. Men en
spirande ungdomskultur blir inget om inte filmen hjälper (minns Elvis, Bill
Haley, Beatles). På 80-talet kom de klassiska Hip-Hop-filmerna. Filmer som
försökte definiera och främja den nya kulturen. Filmerna kom sällan till
Sverige men de har bland vänner av Hip-Hop en given plats i videohyllan.
Filmer som "Breakin" och "Krush Groove" (1985), som introducerade
rappare som Run DMC, LL Cool J, Grandmaster Flash och Fat Boys, samt
filmerna "Beat Street" och kanske den mest klassiska av dem alla - "Wild
Style". Filmerna fokuserade på Hip-Hop-kulturens alla delar men
filmbranschen insåg rätt så fort att det som verkligen drog publik var
artisterna. Speciellt "Wild Style" - en sorts fejkdokumentär om Hip-Hopens
uppkomst, och "Krush Groove", om grundaren till Hip-Hopens viktigaste
skivbolag Def Jam är värda att se även för folk som inte är Hip-Hop-fans.
Det var dock först mot slutet av 80-talet som Hollywood verkligen förstod
den kommersiella potentialen i Hip-Hop. 1989 kom Spike Lees "Do the Right
Thing". En film som fick enorm publik framgång och då den kostat lite att
göra tjänade många gånger sin egen budget. En av de viktigaste aktörerna i
filmen är faktiskt musiken och speciellt låten "Fight the Power" av Public
Enemy - där låtens innehåll men även musikgenren som sådan spär på de
rasmotsättningar som filmen handlar om. Både Public Enemy och Spike Lee
blev helt plötsligt talesmän för svarta i alla upptänkliga frågor. Den politiskt
medvetna gruppen Public Enemy skrev sedan bland annat låten "Burn
Hollywood Burn" om hur svarta hade behandlats och fortfarande hanterades i
filmfabriken. Trots eller p.g.a. den svidande kritiken började nu dörrar öppnas
för unga svarta filmskapare i Hollywood. Många kom från en bakgrund där de
gjort musikvideos och fick nu chansen att göra långfilm. Regissörerna hade
dock inte glömt de artister som hjälpt dem på traven vilket innebar att många
av rapparna hamnade i filmbranschen samt att musiken togs med i filmen och
hjälpte att sälja filmen.
Att man även kunde sälja skivor med musik från filmen innebar att filmerna
fick enorma framgångar. Filmerna hade låg budget men drog in mer pengar än
filmer med tiofalt större budget. Att filmmusiken också sålde var bara en
bonus. Filmer som "Boyz N the hood", "New Jack City", "Juice" och
"Menace II Society" var inte bara framgångar bland publiken utan även
kritikerframgångar, framgångsrika skivor och de lyfte fram nya
skådepelarstjärnor. Samtidigt började man göra tv-serier med rappare som
"Fresh Prince i Bel Air", "In the House" och "A Different World". Rappare
som Will Smith, Tupac Shakur, Ice Cube och Ice-T återfanns allt oftare i
rollistor och blev säljande skådespelarnamn såväl som musikartister.
På 2000-talet har samarbetet mellan film och Hip-Hop gått ännu längre. Allt
fler Hip-Hop artister äger numera sina egna skivbolag och med hjälp av dessa
ger de inte bara ut skivor utan även kläder, diverse prylar och givetvis filmer.
Allt fler av dessa bolag gör filmer direkt för videomarknaden och det är även
där man hittar dem i Sverige. Det är inga vidare bra filmer, men det är filmer
som säljer i enorma mängder och som även hittar sin publik i Sverige.
Filmerna bygger ofta på samma tematik som i låtarna - en modern
gangsterromantik - vilket lett till namnet på genren Gangstarap. Allt fler av
dagens Hip-Hop artister kombinerar en film och musikkarriär. Beroende på
vilken typ av Hip-Hop musik de framträder med väljer de också olika filmer.
Politiskt medvetna artister hamnar i filmer som t.ex. ”Monsters Ball”,
samtidigt som andra lyfter actionfilmer som "Exit Wounds", "Romeo must
Die" eller "the Fast and the Furious" till oanade kommersiella höjder. Nu i vår
kom då den första storbudgetfilmen från Hollywood med en rappare i
huvudrollen och som handlar om Hip-Hop. Filmen heter "8 mile" och
rapparen är världens just nu största manliga artist - Eminem.
Utifrån en hip hop-historisk aspekt är 8 mile riktigt intressant.
Huvudpersonen i filmen är en del av ett gäng rappare. Gänget representerar
de olika typerna av rapmusik som finns. Future representerar underjorden, Sol
George representerar den kommersiella rapen där kvinnor och rikedom är
viktigast, den Dj Iz representerar den politiskt medvetna rapen och Bob
representerar den vita rapen som blandar in hårdrock och vars främsta publik
är rednecks. Detta märks inte bara i samtalen om deras drömmar dem emellan
utan även i vilka artister de gillar.
Att ”8 mile” utspelar sig 1995 är ingen tillfällighet. Detta är mitt under rapens
andra guldålder - några år innan Tupac och Notorious B.I.G. mördas, blir
ikoner och rapen blir som allra störst. Ungefär samtidigt kom också den
romantiska komedin ”Brown Sugar” som också handlar om Hip-Hop. Den
tar sitt ursprung i första guldåldern runt 1984 och i anslaget presenterar många
av nutidens största rappare den tiden med en förklaring om när de först
började älska Hip-Hop. ”Brown Sugar” är en film som är en romantisk
komedi som handlar om vart Hip-Hopen är på väg. Filmens kärlekshistoria
får symbolisera de upp och motgångar som Hip-Hop har stött på under sin
resas gång. Många klassiska låtar och artister blandas med dagens Hip-Hop
artister och som en rolig historielektion är ”Brown Sugar” riktigt söt. Är man
nere med hip hopen blir det hela ännu bättre.
Svensk Hip-Hop då? På 80-talet kom det trevande försök med Hip-Hop i
Sverige. I Staffan Hildebrands utskällda ungdomsfilm ”Stockholmsnatt” fick
vi även möta Hip-Hop kulturen på filmduken. Men Hip-Hopen var främst
under denna tid ett storstadsfenomen och trots pionjärer som ADL, Just D
och Tim C tog det fram till en god bit in på 90-talet för Hip-Hopen att slå
igenom i Sverige. Latin Kings fick akademiker att lyssna på Hip-Hop 1994
med sitt klassiska album "Välkommen till förorten" och Petter fick 1998 med
sin skiva "Sjätte sinnet" akademikernas ungar (samt stora delar av svenska
folket) att inse att Hip-Hop var här för att stanna. Under denna tid kom det
en hel del filmer som använde sig av tematik som man fann i Hip-Hopen och
som ofta hade Hip-Hop låtar med på soundtracket. Kritikerna hatade filmer
som ”Sökarna”, ”Nattbuss 807” och ”9 millimeter” - men p.g.a. de låga
inspelningskostnaderna är detta några av de väldigt få svenska filmerna som
tjänat ihop mer än de kostat. De har trots sina år på nacken och lågbudget
problem blivit moderna klassiker bland dagens Hip-Hop intresserade
ungdomar.
Svenska filmer om Hip-Hop är det dock mer tunnsått med. Den enda som
finns är ”88. soldiers” som handlar om Hip-Hop bandet Hammer Hill Click
från Göteborg. Det är en film som handlar om såväl stadsdelen de kommer
ifrån - en invandrartät del av Göteborg, som Hip-Hop kulturen. Den tar dock
sitt avstamp i diskoteksbranden i Göteborg som arrangerades av en av
medlemmarna och kostade två av Hammer Hill Clicks medlemmar livet.
Utöver denna har det gjorts vissa dokumentärer som visats inom olika
program på SVT samt filmer som säljs på diverse hemsidor på nätet.
Hip-Hop är idag en världsomspännande rörelse. I de flesta länder är det en av
de populäraste musikgenrerna och det blir allt vanligare att man rappar på sitt
hemspråk, istället för engelska. Det Hip-Hop har gemensamt över
landsgränserna är de 4 elementen (rap, scratch, dans, graffiti) och är att det är
ofta nedtryckta ungdomar som gör sina röster hörda. Rapen blir en megafon
för en mediaignorerad grupp människor att uttrycka sin verklighet. Chuck D
kallade Hip-Hopen för de Svartas CNN och det ligger mycket i det påståendet
förutom att det inte bara är de svartas. För även om majoriteten av de
storsäljande rapparna är svarta är majoriteten av skivköparna vita (oftast
killar). Men det blir allt tydligare att Hip-Hop är en kultur som inte kommer
att försvinna på ett tag. Det är samtidigt en kultur som kan tillföra mycket till
skolarbetet.
Som föreläsare om Shakespeare på film har jag upptäckt att det enklaste sättet
att lära ut Shakespeare är att jämföra hans verk med den enda kultur som
ligger verkligen nära Hip-Hopen.
Hip-Hop är poesi. Läs en Hip-Hop text på papper och man inser snabbt att
det är likt modern poesi. I Hip-Hopen handlar det om rytm och flöde (som
hos Shakespeare kallas jambisk pantameter), man beskriver sin nutid med
hjälp av metaforer, liknelser, på samma sätt som Shakespeare gjorde, Han
använde sig ofta av klassiska dramer, berättelser och mytologi, Rapparna
använder sig av dagens populärkultur och då kanske främst filmen.
Shakespeare är den författare som har mest svordomar, könsglosor och
förolämpningar av alla författare jag känner till (inräknat Hip-Hop artister).
Samtidigt är han den som fick på pränt många engelska ord för första gången
(inte för att han uppfann dem utan för att de upptäcktes i skrift först då). För
ett otränat öra låter det mest som Hip-Hop består av en massa könsglosor
men det är den stora spridaren av den s.k. nysvenskan. Att man "lägger parra
på att chacka plats som rockar fett för att imponera på en guzz eller chican" är
självklart för folk i förorten men även Hip-Hop publiken. Vill ni verkligen bli
på det klara på hur mycket Hip-Hop Shakespeare är så är det bara att kolla in
hur en engelska lärare rappar fram en Shakespeare sonett i "10 orsaker att hata
dig".
Mycket av Hip-Hopen handlar om image. Hip-Hopens videos består oftast av
antigen arga män som vevar framför kameran eller tjejer som vevar på sina
bakdelar framför kameran. Men Hip-Hopen är inte bara utseende. Det finns
även innehåll. Svenske Timbuktu visar i sin låt "MVP" exempel på hur dagens
version av Tage Danielssons "livet är kort" blir i Hip-Hop format.
fuck hela KVV hela systemet e CP
måste blivit tappat på BB
knappar på PC revolten som IT
utländsk som ET pumpar i din MD
jag synkar upp BMP med EKG
global som CNN smart som SVT
syns på MTV hög kvalite som DVD
en giftig MC som DDT
tjänar SEK och bidrag från EU
en höghastighets hiphop CPU
punkt nu timbuk e MVP
rullar som en svart BMW M3
O-B-S jag navigerar som GPS
som en V6 MB med STS
ändrar form som T2 kickar som lunds BK
MVH t-i-m-b-u-k
Del ur "MVH" skriven av timbuktu
Hip-Hopen är en ungdomskultur. Det är ofta lätta att bara se baksidorna men
det finns även framsidor. Det finns även en politisk medvetenhet hos de flesta
rapparna som lätt kan försvinna då man bara hör svärord. Men att man gjorde
en film om Malcolm X beror nog främst på att han lyftes fram av många
rappare (många är medlemmar i Nation of Islam) och att man då insåg att
publiken fanns för denna kontroversiella film. Många rappare är idag
muslimer och har med islamistisk tematik i sina låtar. Mitt intresse och
kunskap gällande islam hade inte gett mig femma i religion om jag inte lyssnat
till Hip-Hop. Att många rappare tillhör de mest utsatta grupperna (i vilket
land de än kommer ifrån) är inte direkt ovanligt. Hip-Hopen informerar och
hjälper belysa de orättvisor som finns i samhället. Det är ofta de låtarna som
lyckas få de stora kommersiella framgångarna - låtar som handlar hur svårt det
är att vara invandrare eller kvinna, om misshandel, polisbrutalitet eller
ungdomsproblematik. Dessa låtar är ofta väldigt bra utgångspunkter för att
diskutera de problemen i skolan. Man börjar i "deras kultur" och snart märker
ni säkert att flera av era "sämsta elever" är otroligt bra på uttrycka sig i dessa
frågor. De gör det inte med hjälp av poesi utan med Hip-Hopen. Men då HipHop innehåller så många konstformer är den en given ingångspunkt till
diskussion kring dans, konst (jag vet att all graffiti är klotter i Stockholm men
även det är väl en bra diskussion) och musik (det är inte ovanligt att man
använder t.ex. klassisk musik). Då Hip-Hop videorna ser ut som de gör och
då ord som bitch/ hora är bland de vanligare inom Hip-Hopen är det också
bra att som utgångspunkt för samtal om kvinnor och män. Varför använder
man sådana ord, vilken kvinnosyn skildras - vilken mansbild visas upp, men
även synen på sexualitet är givna samtalsämnen efter att sysslat med Hip-Hop.
Filmtips om ni vill lära er mer om Hip-Hop kulturen och filmer som nämns i
texten:
8 mile, 88 soldiers, 9 millimeter, Above the Rim, Beat Street, Boyz N tha
hood, Breakin, Brown Sugar, Do the Right Thing, Exit Wounds, Friday, How
High, Krush Groove, Menace II Society, Monsters Ball, Nattbuss 807, Romeo
must Die, Slam, Sökarna, Stockholmsnatt, the Fast and the Furious, The
Show, up In The Some Tour,Wild Style
Intressanta hemsidor för att hitta mer information om Hip-Hop:
Svenska:
www.streetzone.com - mycket bra svensk sajt med bl.a. låttexter
www.redlinerecords.com - Latin Kings skivbolags sajt som innehåller ett
svenskt raplexikon
www.svenskunderjord.com - Sajt som fokuserar på den mindre kända
osignade hip hopen.
www.flowmagazine.net/portal.asp - Bra svensk hip hop portal och en riktigt
bra svensk hip hop tidning på nätet.
Utländska:
www.rapdict.org - Engelskspråkigt lexikon till rap – absolut nödvändigt för
alla intresserade av hip hop
www.ohhla.com - sajt som innehåller raptexter från hela världen
www.turntables.de - för alla er som själva vill testa att scratcha
www.ighetto.com - hip hop humorsajt med den mästerliga star wars
gangstarapen
Lästips:
Mikrofonkåt – Fredrik Strage om Svensk Hip hop,
The Hip hop years – A history of rap – Alex Ogg with David Lipshal
Have gun will travel – Ronin Ro
Rap Attack 3 – David Toop
THE STORY OF HIP HOP; FROM AFRICA TO AMERICA,
SUGARHILL TO EMINEM – James Haskins
Hip Hoptionary: The Dictionary of Hip Hop Terminology - Alonzo
Westbook
Lyssningstips – Utländska artister:
50 cent, Africa Bambata, A Tribe Called Quest, Beastie Boys, Boogie Down
Productions, Common, Cypress Hill, De La Soul, DMX, Dr.Dre, Eminem,
Eric B. and Rakim, EPMD, Foxy Brown, Fugees, Gang Starr, Genius/GZA,
Grandmaster Flash & the Furious Five, Ice Cube, Ice T, Jazzy Jeff and the
Fresh Prince, Ja-Rule, Jay-Z, Jungle Brothers, KRS One, Lil Kim, LL Cool J,
MC Solaar, Mobb Deep, Mos Def, Naughty By Nature, Nas, Nelly, Notorious
B.I.G., NTM, NWA, Ol Dirty Bastard, OutKast, Pete Rock and CL Smooth,
Public Enemy, Queen Latifah, Raekwon, Redman, Roots, Run DMC, Salt N
Pepa, Scarface, Slick Rick, Snoop Doggy Dogg, Sugarhill Gang, Talib Kweli,
2Pac, Wu-Tang Clan
Lyssningstips – Svenska artister:
Advance Patrol, Ayo, Blues, Fattaru, Fjärde världen, Ison och Fille, Just D,
Ken, Latin Kings, Looptroop, Mobbade Barn med Automatvapen, Organism
12, Petter, Promoe, PST/Q, Timbuktu.
