Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Oman 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Oman, på Arabiska halvöns östspets, är en absolut monarki med ungefär 2,6
miljoner invånare. Oman tillhör den regionala sammanslutningen GCC
(Gulfstaternas samarbetsråd). Stora delar av makten är koncentrerad kring
sultanen, Qabus ibn Said, som styrt landet sedan 1970. Landet har sedan dess,
mycket tack vare oljeinkomsterna, sett en omfattande utveckling och
modernisering.
Omans grundlag är från 1996. Enligt artikel 2 i grundlagen är islam
statsreligion. Religionsfrihet råder dock enligt artikel 28, så länge utövandet inte
stör allmän ordning eller står i kontrast med allmänna beteenderegler. Shariah
är grunden till lagstiftningen, men tillämpas konkret främst i familjemål. De
flesta medborgarna i Oman är Ibadhi- eller Sunni-muslimer.
Enskilda organisationer registreras hos myndigheterna. Ett flertal enskilda
organisationer finns men ännu ingen organisation för mänskliga rättigheter.
Det är i princip lagligt att starta en människorättsorganisation. Dock avslogs en
ansökan för ett människorättscenter under 2005. Enskilda organisationer har
inte rätt att erhålla internationellt stöd utan regeringens tillstånd. Brott mot
detta kan bestraffas med fängelse och böter. Kritik av staten tolereras inom
vissa gränser.
Oman anses ligga i framkant i regionen när det gäller kvinnans ställning och
rättigheter. Oman anslöt sig under 2006 till konventionen om avskaffandet av
alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW), vilket inte hindrar att
traditionsbunden diskriminering kan förekomma.
Homosexualitet är olagligt och bestraffas enligt shariah-lagstiftningen.
2
Kvinnlig omskärelse (FGM) är inte förbjuden i lag. Sjukhus får dock inte
utföra ingreppet.
Politiska partier existerar inte. Ett rådgivande organ (Majlis Al-Shura), med 83
medlemmar, väljs genom direkta allmänna val. Alla medborgare över 21 år,
förutom militär och säkerhetspersonal, har rösträtt. Dessutom finns ett
konsultativt råd (Majlis Al-Dawla), där Sultanen utser alla 59 medlemmarna.
Tillsammans bildar dessa organ ett tvåkammarsystem kallat Omanska rådet
(Majlis Oman).
Enligt grundlagen skall rättsväsendet ha en oberoende ställning, men i
praktiken kan sultanen utöva inflytande. Han tillsätter samtliga domare och
agerar själv som högsta överklagningsinstans. Han kan personligen ingripa i
mål som rör den nationella säkerheten.
Polisen behöver inte ha en häktningsorder för att företa arrest. Inom 48
timmar från arresteringen måste polisen dock antingen släppa, eller lämna över
ärendet till allmän åklagare. Åklagaren måste inom 24 timmar, antingen
formellt arrestera personen, eller besluta om frisläppande.
Oman har anslutit sig till fyra av de viktigaste MR-konventionerna samt fyra av
Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner.
Förändringar har nyligen skett i arbetslagstiftningen. Under året har
fackföreningar tillåtits och myndigheterna öppnat upp för kollektiva
förhandlingar. Restriktioner finns dock.
Minimiåldern för att arbeta som kameljockey har höjts till 18 år.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Oman har ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR)
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) men inte det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt.
- Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
3
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) samt det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr.
- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter
och om handel med barn.
Man har dock reserverat sig mot samtliga artiklar i CRC som anses motsäga
islam, speciellt artikel 20 rörande adoption. Finland invänder mot denna
allmänna reservation och hävdar att denna inte har någon legal effekt. Sverige,
Tyskland och Nederländerna invänder mot samma reservation och menar att
en dylik reservation ger upphov till tveksamhet angående Omans inställning till
konventionen, eftersom reservationen underminerar densamma. Norge
invänder att reservationen, på grund av sin karaktär av generell friskrivning
motsäger konventionens syfte. Oman reserverar sig även mot artikel 14, att ett
barn fritt får välja religion och mot artikel 30, som tillåter ett barn tillhörande
en minoritet att bekänna sig till sin egen religion. Oman tolkar artikel 7 som att
ett barn som föds i Oman av okända föräldrar, får omanskt medborgarskap.
Oman har även ratificerat det tillhörande protokollet om barn i väpnade
konflikter, vilken underställs samma reservationer som huvudkonventionen,
samt det tillhörande protokollet om handel med barn.
En specialrapportör inriktad på trafficking av människor avser besöka Oman
inom kort.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Den personliga integriteten skyddas genom artikel 20 i grundlagen, "Basic
Statute of the State", som antogs 1996. Fysisk och psykisk tortyr samt
nedvärderande behandling är förbjuden och bestraffas. Särskild lagstiftning på
området har dock inte implementerats. Lokal expertis anser att reglerna i
grundlagen utgör tillräckligt skydd. Lagstiftningen förbjuder tortyr och annan
grym, inhuman eller kränkande behandling och straff. Det har dock
förekommit anklagelser att polisen använt övervåld för att skingra
demonstranter och att brottsutredare hotat med fysisk skada. Regeringen har i
förekommande fall degraderat eller skilt polismän från sina tjänster om de
befunnits skyldiga. Misshandel i samband med förhör förekommer och då i
synnerhet rörande säkerhetspolisen. Det finns inga uppgifter om
försvinnanden eller politiska avrättningar. I mål där Shariah-lagstiftning
appliceras finns möjlighet för domarna att i grava fall döma till amputering eller
piskning. Som regel används dock inte amputeringsstraffet.
4
4. Dödsstraff
I Oman tillämpas dödsstraff, särskilt för mord, men straffet verkställs sällan.
Minderåriga får ej dömas till döden. Dödsstraff måste bekräftas av sultanen.
Inga avrättningar har rapporterats sedan 2001.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Enligt grundlagens artikel 27, får privata bostäder normalt inte beträdas utan
ägarens/innehavarens tillstånd. Lagen medger dock undantag i flera fall, varvid
polisen inte behöver beslut om husrannsakan. Oftast inhämtas ett sådant ändå
av polisen. Beslut om husrannsakan utfärdas av åklagare.
Godtyckliga arresteringar eller frihetsberövanden är enligt lag förbjudna. Rätten
till frihet skyddas av strafflagstiftningen. Statstjänstemän, som bryter mot detta,
till exempel de som godtyckligt berövar någon friheten eller bryter sin
tystnadsplikt, begår hemfridsbrott, missbrukar sin maktposition, tvingar fram
bekännelser eller baktalar någon, straffas enligt nämnda lag. Det händer dock
att fångar anklagade för brott mot landets säkerhet hålls isolerade utan
möjlighet att kommunicera med omvärlden. Myndigheterna avlyssnar både
muntliga (bland annat mobiltelefoner) och skriftliga kommunikationer, e-post
och chattrum på internet.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Omans grundlag, antogs 1996. Dess syfte är att ge grundval för politisk och
social stabilitet, samtidigt som den är ämnad att ge ett grundskydd för enskilda
individer.
Åklagarmyndigheten, som etablerats i enlighet med artikel 64 i grundlagen,
leds av en allmän åklagare, som rapporterar till chefen för polis- och
tullmyndigheten.
Landet har två fängelser för grövre kriminalitet, ett i Salalah och ett i alManoumah. Enligt informationsministeriet, skulle ett fängelse räcka, men
hänsyn tas till de frihetsberövades familjer, som vid besök annars skulle behöva
resa avsevärda sträckor.
Regler för behandling av frihetsberövade antogs genom ett kungligt dekret från
1998. Teoretisk utbildning och yrkesutbildning skall enligt detta finnas
tillgänglig för de som hålls fängslade. Frihetsberövade som är arbetsföra skall
få rimlig ersättning för det arbete de utför. Efter fyra års straff, skall fängslade
få rehabilitering för att kunna återgå till samhället. Fängelser och häkten håller
5
generellt internationell standard. Lokala religiösa grupper tillåts besöka
fängelserna.
Trots att shariah-lagstiftningen utgör grunden för lagstiftningen i Oman har
justitieministeriet separerats från det tidigare "Ministry of Justice, Awqaf and
Islamic Affairs". På senare år har separata institutioner etablerats för att
hantera civilmål som inte lämpar sig att föras av shariah-domstolarna.
Personlagstiftningen, har som mål att skapa en enhetlig praxis för familjemål.
Lagen syftar bland annat till att barn under 18 år inte skall tvingas ingå
äktenskap samt att personer över 18 år i princip får gifta sig fritt.
Rättssystemet består av en Högsta domstol, överklagandeinstanser,
förhandsdomstolar och så kallade Courts of Summary Jurisdiction. Dessa
domstolar hanterar alla brott- och civilmål som inte hanteras av shariahdomstolarna. Specialdomstolar i form av arbetsdomstol, hyresdomstol och
domstol för kommersiella tvister finns också. Militär personal som blir föremål
för domstolsprövning hanteras av en speciell militärdomstol. En särskild
säkerhetsdomstol handlägger fall rörande landets inre säkerhet. Det finns även
en fristående administrativ domstol, vars uppgift är att granska domstolarnas
beslut.
Enligt grundlagen skall rättsväsendet ha en oberoende ställning, men i
praktiken kan sultanen utöva inflytande. Han tillsätter samtliga domare och
agerar själv som högsta överklagandeinstans. Han kan personligen ingripa i mål
som rör den nationella säkerheten. Det finns inga rapporter om att sultanen
under 2006 skulle ha ändrat domslut som fattats av de allmänna domstolarna
eller av domstolen för kommersiella tvister. Under 2005 benådades 31
personer som dömts till långa fängelsestraff för att ha krävt politiska reformer.
Endast en domare dömer i allmänna domstolar. I de fall det utdömda straffet
är längre än tre månader eller bötesbeloppet överskrider ett visst belopp kan
domslutet emellertid överklagas till en panel bestående av tre domare.
Polisen behöver inte ha en häktningsorder för att arrestera någon. Inom 48
timmar från arresteringen måste polisen dock antingen släppa, eller lämna över
ärendet till allmän åklagare. Åklagaren måste inom 24 timmar, antingen
formellt arrestera personen, eller besluta om frisläppande. För att hålla kvar en
misstänkt i häktet krävs domstolsbeslut. Normalt kan en domare ge tillstånd
för 14 dagar. Genom den nya grundlagen infördes vissa legala och processuella
förbättringar för anhållna. Bland annat kan en medellös åtalad påräkna
offentlig försvarare.
6
7. Straffrihet
Ingen information har erhållits om förekomsten av straffrihet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrandefrihet och tryckfrihet råder i princip enligt grundlagens artikel 29 och
31. Det är dock enligt grundlagen förbjudet att publicera texter som leder till
oenighet bland folket, skadar rikets säkerhet eller smädar en persons heder eller
rättigheter. Således kan regeringen inskränka yttrande- och tryckfriheten, vilket
även sker. Offentlig kritik av sultanen är förbjuden. Under 2005 åtalades den
förra parlamentarikern Taybah Al-Ma'wali för att hon skickat sms-meddelande
som innehöll kritik mot sultanen. Hon släpptes efter att ha avtjänat ett sex
månader långt fängelsestraff. Kritik av regeringsledamöter och myndigheter
tolereras. Press och publikationslagen medger censur av inhemsk och utländsk
press. Informationsministeriet kan agera mot allt material som anses politiskt,
kulturellt eller sexuellt utmanande.
Privata tidningsmedier är tillåtna. Det finns sex dagstidningar, varav fyra
privatägda. Totalt finns även 31 stats- och privatägda tidskrifter. År 2004 tilläts
privata radio- och tevestationer. Ett år senare beviljades de två första
sändningsrättigheterna, en för huvudstaden Muscat och en för distriktet
Zhafar. Efter detta har ytterligare en radio- och en tv-sändningsrättighet
beviljats.
Regeringen erbjuder subventioner och bidrag även till privata media. Detta
sammantaget med risken för censur gör, enligt IPI (International Press
Institute), att journalister i stor utsträckning tillämpar självcensur och många
tidningar väljer att inte införa känsliga artiklar.
Satellit-TV och internet innebär att befolkningen har god tillgång till utländska
medier. Det nationella telekombolaget erbjuder internetanslutning, men
blockerar material som anses pornografiskt eller politiskt känsligt. Bolaget
anslog även varningar på hemsidor om att kritik av sultanen och
regeringsmedlemmar censureras och leder till polisförhör.
Oman hamnar på plats 155 (av 194), i Freedom House världsranking av
pressfrihet.
Den omanska tullen konfiskerar videomedia och raderar vad man anser vara
olämpligt material. Konfiskeringen av böcker och andra media från
privatpersoner minskade under 2006.
7
Kulturella evenemang tillståndsprövas av polisen. Den akademiska friheten är
begränsad, speciellt när det gäller ämnen som anses kontroversiella
(politik/religion/hot mot den allmänna moralen).
Medborgarna har, enligt grundlagen, mötesfrihet inom lagens gränser. Alla
offentliga möten kräver dock förhandstillstånd. År 2005 använde polisen
övervåld för att skingra en grupp demonstranter i samband med att domslut
föll mot 31 Ibadhimuslimer. Flertalet demonstranter arresterades, men inga
åtalades.
Politiska partier existerar inte. Medborgarna har, enligt artikel 33 i grundlagen,
rätt att organisera sig inom lagens gränser. Föreningar som är hemliga, militära
eller skadar den allmänna ordningen, är dock förbjudna. Det är förbjudet att
tvinga någon att ansluta sig till en förening. Alla föreningar måste godkännas av
socialministeriet. Föreningar får inte engagera sig inom politik eller blanda sig i
religiösa frågor. Endast en utländsk nationell förening per land (för
gästarbetare/utländska minoritetsgrupper) kan registreras.
"The law of National Associations" tillåter föreningar för kvinnofrågor,
barnfrågor, ålderdomsfrågor, handikappsfrågor, konsumentskydd och
miljöfrågor. Under vissa villkor kan dessa föreningar få statligt ekonomiskt
stöd. Det finns 42 registrerade kvinnoorganisationer.
Enligt artikel 2 i grundlagen är islam statsreligion. Religionsfrihet ska råda
enligt artikel 28, så länge utövandet inte stör allmän ordning eller står i kontrast
med allmänna beteenderegler. Shariah är grundvalen för lagstiftningen.
De flesta medborgarna är Ibadhi- eller Sunni-muslimer. Diskriminering på
grund av religiös tillhörighet är förbjuden. Att folket får utöva sina religiösa
friheter övervakas av religionsministeriet. Alla religiösa samfund måste
registreras. Hädelse är förbjudet vad beträffar samtliga religioner.
Statligt stöd har givits till icke-muslimska församlingar genom att mark
upplåtits utan kostnad för uppförande av kyrkor och andra samlingslokaler.
Trostillhörighet är inget hinder för inresa i Oman. Inte heller utgör den grund
för yrkesförbud. Publicering av religiöst material hindras, även om det går bra
att importera.
Äktenskap måste ingås i ett religiöst samfund. Ingås äktenskap utan
godkännande av en representant för något religiöst samfund, kan paret dömas
till mellan tre och sex månaders fängelse. Domen kan överklagas vid civil
domstol.
8
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Ett rådgivande organ (Majlis Al-Shura), med 83 medlemmar, väljs via direkta
allmänna val. Medborgarna saknar således möjlighet att byta regering genom
direkta val. Det rådgivande organet sägs fungera som en länk mellan folket och
regeringen, även om det inte har någon formell lagstiftande funktion.
Medlemmarna i rådet kan ställa frågor om såväl ministrarnas officiella
åligganden som om deras personliga vandel. Rådet kan revidera lagförslag på
de sociala och ekonomiska områdena och föreslå ny lagstiftning. Sultanen själv
fattar de avgörande besluten i alla lagstiftande frågor. Sultanen utser alla
medlemmarna till ett konsultativt råd (Majlis Al-Dawla). Rådets ordförande
utses av sultanen, medan dess två viceordförande utses av rådets medlemmar.
Nio av medlemmarna är kvinnor. Tillsammans bildar dessa två organ det
Omanska rådet (Majlis Oman), det vill säga ett tvåkammarsystem.
Oman saknar politiska partier. Sedan 2003 är alla medborgare över 21 år (dock
ej säkerhets- eller militär personal) röstberättigade till den rådgivande
församlingen. Regeringsmedlemmar får inte kandidera till rådet. Vid det
senaste valet i oktober 2003 uppgick väljarunderlaget till ungefär 800 000
personer berättigade att rösta. Framför allt på grund av byråkratiska krav
registrerade sig endast 262 000, varav 194 000 deltog i valet. Av 506 kandidater,
var 15 kvinnor. Två kvinnor fick förnyat förtroende av väljarna. Rådet väljs för
fyra år. Sultanen influerade inte nomineringen av kandidaterna. Klantillhörighet
är en viktig faktor i de omanska valen. Nästa val hålls under 2007.
Medborgarna har rätt att indirekt kontakta ministerier via lokala företrädare,
normalt en lokal guvernör. Beslut av ministrar kan bestridas i den
administrativa domstolen. Medborgarna har dock inte tillgång till
regeringshandlingar. Alla lagar och kungliga dekret publiceras emellertid i "the
Official Gazette". På samtliga statliga verk föreskrivs att de offentligt anställda
genomgår utbildning i kunskap om mänskliga rättigheter.
I Transparency Internationals korruptionsindex (CPI) 2005 hamnar Oman på
28:e plats av 158, med ett indextal på 6,3, där 10 betyder ingen korruption.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Den starka befolkningstillväxten i Oman har medfört att myndigheterna söker
öka sysselsättningen genom så kallad "omanisering", vilket innebär att det
privata näringslivet i större utsträckning förväntas anställa omanier.
20 procent av den 3 miljoner stora befolkningen, alltså cirka 600 000 personer,
utgörs idag av gästarbetare, främst från Sydostasien. Den utländska
9
arbetskraften utgör en majoritet av arbetsmarknaden. Myndigheternas krav på
omanisering har successivt ökat. Målsättningen för vissa branscher uppgår till
70 procent för år 2007.
Oman har varit medlem i ILO sedan 1994. Av ILO: s åtta centrala
konventioner har Oman ratificerat nummer 29 och 105, förbud mot
tvångsarbete, samt nummer 138 och 182, förbud mot barnarbete. Oman har
inte ratificerat konventionerna mot icke-diskriminering i arbetslivet, nummer
100 och 114 och konventionerna om föreningsfrihet och förhandlingsrätt,
nummer 87 och 98. Oman har inte ratificerat några av ILO: s konventioner om
arbetssäkerhet och hälsostandard.
Enligt artikel 88 i den omanska arbetslagstiftningen, har arbetsgivaren ett
övergripande ansvar för att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sina
anställda mot hälsofaror på arbetsplatsen.
Lagstiftningen uppställer skyddsregler för byggnadssektorn, gruvsektorn och
särskilt farliga arbetsplatser, men inte för handels- kontors- eller
jordbrukssektorerna. Lagen tillhandahåller gränsvärden för ljud, vibrationer
och maskiner, men inte för luftföroreningar, kemikalier, cancerogena ämnen,
asbest, bensen och bensenprodukter, bly och manuella lyft.
Oman har regler angående rapportering och utredning av arbetsskador, men
har ingen nationell statistik på området.
Oman tillhandahåller inga medel för hälsoövervakning i arbetslivet, men väl för
regelbundna hälsoundersökningar, första hjälpen och behandling samt
krishantering och räddning i arbetslivet.
Ett ministerium för samhällsutvecklingen och ett arbetskraftsministerium
bildades 2002.
Sedan 2003 har omanska arbetare rätt att bilda representationskommittéer, som
skall verka för att deras rättigheter bevakas. Sedan den 22 juli 2006 tillåts även
fackföreningar. Även utländska arbetare kan bli medlemmar i dessa.
Fackföreningarna organiseras i ett nationellt organ som skall representera
arbetarna lokalt och regionalt. Elva av tretton medlemmar i exekutivkommittén
är dessutom chefer på högre nivå inom näringslivet.
Även om omansk lag under 2006 öppnat upp för kollektiva förhandlingar finns
det fortsatt ingen uttrycklig rätt att genomföra dessa. Enligt lagen skall
ministeriet i framtiden ge ut råd angående dessa. I nuläget får arbetsgivaren
själv bestämma om han/hon vill delta i kollektiva förhandlingar. Således
erkänns fortfarande inte rätten till kollektiva förhandlingar till fullo. Oman
10
samarbetar med ILO för att tillse att rätten till kollektiva förhandlingar
överrensstämmer med internationell standard.
Löner och arbetsvillkor fastställs i övrigt i lag eller genom enskilda
arbetskontrakt. 1973 års dekret om strejkförbud upphävdes 2004 genom en ny
arbetsmarknadslag. Regelverk för konfliktlösning måste införas hos företag
med fler än 50 anställda. Om enskilda problem inte kan lösas fungerar den
omanska Arbetsmarknadens välfärdsstyrelse som medlare.
Arbetsmarknadsstyrelsens direktör fungerar som skiljedomare i de fall
medlingen inte lyckas. Samtliga anställda, inklusive utländska arbetstagare, har
rätt att ta upp sina problem med välfärdsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har en jourtelefon som är öppen dygnet runt för fall av missförhållanden på
arbetsplatsen.
Enligt de omanska myndigheterna är många utländska arbetstagare inte
medvetna om sina rättigheter att ta upp arbetstvister med välfärdsverket. Vissa
uppges frukta reprimander. I de flesta fall löser välfärdsverket upp
arbetskontraktet utan efterföljande utvisning. Välfärdsverket kan ge arbetaren
rätt till kompensation för den tid då han/hon arbetade under tvång.
Arbetsgivaren blir i förekommande fall även dömd till böter.
En arbetstagare får vägra arbete i det fall att arbetet är farligt och arbetsgivaren
gjorts medveten om förhållandet, utan åtgärd. För arbetsrelaterade skador
erhålls ersättning. Regeringen utför inspektioner av arbetsplatser.
Företag som har 15 anställda eller fler måste upprätta arbetsregler som skall
godkännas av Arbetsmarknadsstyrelsen. Statliga inspektioner görs slumpartat.
För företag med fler än 50 anställda krävs att det finns ett samtalsforum mellan
anställda och företagsledning. Detta får dock inte diskutera löner, arbetstid och
arbetsvillkor. Tvångsarbete är förbjudet enligt lag.
Det händer att arbetsgivare håller kvar det dokument som behövs för att
utländska arbetare skall kunna byta arbetsgivare. I praktiken måste den
utländske arbetaren då arbeta kvar eller bli arbetslös, vilket i sin tur innebär
utvisning.
Den allmänna minimiåldern för anställning är 15 år. Kontroller sker av
myndigheterna. Tidigare (2005) har det rapporterats att mindre familjeföretag,
speciellt inom jordbruk och fiskerinäring, bryter mot minimiålderskravet.
ILO har understrukit att barn som arbetar som kameljockeys riskerar att
exploateras ekonomiskt och att skadas då arbetet är mycket farligt. Oman har
efter detta ratificerat konvention nummer 182, som förbjuder denna typ av
arbete för barn. Numera är minimiåldern 18 år för professionell ritt. Denna
11
minimiålder gäller även andra farliga yrken. För att delta i kamelkapplöpning
som amatör är minimiåldern 14 år. För att undvika att utländska barn, till
exempel från Sydvästasien, utnyttjas föreskrives att endast omanska
medborgare får utöva kamelkapplöpning. Bötesbeloppet har höjts för den som
anställer barn från 260 till 1300 US-dollar. För återfallsförbrytare med två
domar under ett år tillämpas även kortare fängelsestraff.
Barn under 18 år får inte arbeta kvällar och nätter, inte arbeta mer än fyra
timmar i sträck och ej heller arbeta övertid.
Arbetsveckan är mellan 40 och 45 timmar, med en viloperiod under torsdag
eftermiddag och fredag. Minst 24 timmars viloperiod är obligatorisk. Vid
arbete över 48 timmar per vecka skall utgå övertidsersättning. Under det första
anställningsåret erhålls 15 dagars semester, med en ökning till 30 dagar
efterföljande år.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Nästan hälften av befolkningen är under 20 år. Medellivslängden är 71 år (män)
respektive 77 år (kvinnor).
Sjukvården är fri för omanska medborgare. För utländska anställda betalar
arbetsgivaren normalt sjukvårdskostnaderna. Samtliga skolbarn erhåller
vaccinering av skolhälsovården.
Utveckling av sjuk- och hälsovård och byggnation av bostäder har prioriterats
sedan sultan Qabus tillträde. Hälsokostnaderna står för 3,2 procent av landets
BNP. Totalt går det 1,2 doktorer per 1000 invånare. Hälsovården är av god
standard. Runt 40 procent av hälsokostnaderna anslås för att bota sjukdomar,
medan den näst största posten är preventiva åtgärder. Runt 10 procent går åt
till administration. 34 procent av sjukvårdskostnaderna består av mediciner,
vilket enligt Världshälsoorganisationen (WHO), beror på att landet i stor
utsträckning använder märkespreparat.
12. Rätten till utbildning
1970 fanns endast tre grundskolor med totalt 909 elever (alla pojkar) i landet.
Oman har under senare år arbetat med femåriga utvecklingsplaner för
skolsystemet, vilket lett till att landet under 2000-2001 hade nästan 320 000
elever i grundskolan och 255 000 på gymnasiet. Skillnaden mellan antalet
manliga och kvinnliga elever är mindre på gymnasiet än i grundskolan. Skolan
är fri och allmän för alla upp till slutet av gymnasiet. Den är dock inte
obligatorisk.
12
Flertalet ungdomar genomgår såväl grundskole- som gymnasieutbildning upp
till 18 års ålder. Drygt hälften av studenterna vid Sultan Qaboos University är
kvinnor. En fjärdedel av befolkningen över 15 år är dock fortsatt analfabeter.
Av statens budget går cirka 13 procent till utbildning. Ungefär en fjärdedel av
alla grundskolor är privatägda.
Oman arbetar med mänskliga rättighetsfrågor i skolorna genom att använda
böcker där mänskliga rättigheter och frihetsrelaterade frågor tas upp.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Tack vare oljeinkomster och en medveten satsning på den sociala sektorn har
Oman idag en förhållandevis hög levnadsstandard. Skillnader finns dock
mellan grupper i samhället. Minimilönen räcker inte för att erbjuda en fullgod
levnadsstandard. BNP per capita uppgick 2005 till 16 862 US-dollar, vilket
innebär en ökning från föregående år.
Med en 56:e plats på FN:s välfärdsindex (HDI), hamnar Oman i de
medelutvecklade ländernas grupp tillsammans med länder som Thailand,
Brasilien och Saudiarabien.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor har haft rösträtt till den rådgivande församlingen sedan år 1997. I
regeringen ingår för närvarande fyra kvinnor, bland annat ministern för högre
utbildning och turism. Flera ambassadörer är kvinnor. Kvinnor får dock inte
arbeta som domare.
Analfabetism förekommer, speciellt bland äldre kvinnor, vilket försvårar deras
situation att förvärva/behålla egendom, medverka på arbetsmarknaden och
informera sig om sina rättigheter. 1980 var 84 procent av de vuxna kvinnorna
analfabeter. 2002 var siffran 34,6 procent. Kvinnor får äga fastigheter, men
regeringstjänstemän har för vana att använda speciella regler för kvinnor som
söker banklån, vilket leder till att färre banklån beviljas för kvinnor.
Kvinnans situation har förbättrats de senaste tre decennierna. 1970 fanns ingen
utbildning för flickor, men i dag får 95 procent grundläggande skolutbildning.
Oman anslöt sig till konventionen om avskaffandet av alla former av
diskriminering mot kvinnor (CEDAW) den 7 februari 2006.
13
Den administrativa domstolen hanterar jämställdhetsfall.
Relativt generösa regler för barnledighet tillämpas. Principen om lika lön för
lika arbete gäller både inom den privata och inom den offentliga sektorn.
Kvinnor har rätt att köra bil, till skillnad från situationen i vissa andra länder i
regionen, och är inte utsatta för strikt klädtvång. Med hänvisning till traditioner
och sedvänja förekommer lagligt sanktionerad diskriminering av kvinnor.
Kvinnor får till exempel inte resa ut ur landet utan tillstånd från make eller
fader.
Övergrepp mot kvinnliga gästarbetare anställda i omanska hem och inom
sjukvården förekommer. Liksom i andra Gulf-stater råder osäkerhet om
myndigheternas hantering av rättssäkerheten i sådana fall.
Även om kvinnor i Oman har en relativt stark politisk ställning, så är de dock
diskriminerade i familjerättsliga frågor och är offer för sociala fördomar som
tenderar att bevara den manliga dominansen. Barn får faderns medborgarskap.
Våld i hemmet hanteras av shariah-domstolarna. Medierapporteringen av
misshandelsfall är begränsad. Misshandlade kvinnor kan söka hjälp hos
polisen, men detta uppges endast ske i ett fåtal fall. Hederstänkandet är starkt,
varför många familjer väljer att ta lagen i egna händer.
Enligt personlagstiftningen får kvinnor vid giftermål behålla sitt flicknamn, äga
fastigheter, ärva egendom, besöka sin familj fritt och ansöka om skilsmässa om
goda grunder finns. Shariah-lagstiftningen favoriserar män i vissa situationer, till
exempel vid arvsrättsfrågor. Kvinnor har dock rätt att ta en arvstvist till
domstol.
Den omanska regeringen är medveten om att den traditionsenliga
uppfattningen om kvinnans roll i samhället måste förändras och att kvinnorna
måste få bättre insikt om sina rättigheter. Till dessa frågeställningar anses även
höra att eliminera bristen på servicetjänster såsom daghem (inom
industrisektorn erbjuds till exempel ingen dagvård för barn), öka
yrkesvägledningen och kvinnors kunskap om arbetsmarknaden och öka
möjligheterna att erhålla banklån. 57 procent av de arbetande kvinnorna är i
20-årsåldern. 73 procent av kvinnorna återfinns i den offentliga sektorn. 33
procent av arbetskraften inom den offentliga sektorn är kvinnor.
Kvinnlig omskärelse (FGM) är inte förbjudet i lag. Sjukhus får dock inte utföra
operationen. Omskärelse sker hos enskilda kvinnor på landsbygden, speciellt i
den södra kustregionen. En kommitté för barnets rätt föreslog i september
2006 att kvinnlig omskärelse skall förbjudas. Informationskampanjer i detta
syfte bedrivs.
14
Arbetslagstiftningen garanterar mammaledighet, sjukförsäkring och pension
vid 55 års ålder. Kvinnor anställda inom den offentliga sektorn har rätt till ett
års vårdnadsledighet, 50 dagars betald mammaledighet och betalda studier
utomlands. Hustrur till en manlig offentligt anställd har rätt till fyra
månadslöner efter makens dödsfall. Kvinnor har speciella arbetstider. Lika lön
för lika arbete gäller. Könsdiskriminering på arbetsmarknaden existerar
alltjämt.
90 procent av kvinnorna föder numera på kliniker och över 90 procent av
kvinnorna väljer att få en prenatal undersökning. 74 procent av kvinnorna
väljer att få postnatal vård. Denna vård är gratis.
Prostitution är olaglig och uppges vara ovanlig.
15. Barnets rättigheter
Oman har anslutit sig till barnkonventionen med förbehåll för barnens rätt att
fritt välja religion. För att bevaka utvecklingen har en nationell kommitté om
barnets rättigheter bildats. Det förekommer ingen medierapportering om
barnprostitution, gatubarn, handel med barn eller annan form av exploatering
av barn.
Grundskoleutbildning är gratis för både omanska och icke-omanska barn.
Fördelningen mellan flickor och pojkar är jämn inom grundskolan. 65 procent
av barnen går i grundskolan. Barn upp till sex år åtnjuter fri hälsovård.
Våld mot barn är straffbelagt. Utbildningsdepartementet har rätt att straffa
lärare som använder sig av aga.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Lagen förbjuder diskriminering av medborgare baserat på kön, etnicitet, språk,
religion, bostadsort och social klass. Trots detta förekommer våld, trakasserier,
diskriminering mot minoritetsgrupper samt anti-semitiska handlingar.
Definitionen på vad som utgör diskriminering är bristfällig. Grundlagen ger
vissa exempel. Ingen har fällts för diskriminering.
Av den omanska befolkningen om 2,6 miljoner är ca 560 000 utlänningar.
Arbetslagstiftningen garanterar samma rättigheter för utländska arbetstagare
som för omanska medborgare. Befolkningsstatistik baserat på etnisk
tillhörighet tillhandahålls inte. Dock klassificera befolkningen som omansk eller
icke-omansk, vilket överrensstämmer med nationell lag. Utländska medborgare
har inte rösträtt till den rådgivande församlingen. Dubbelt medborgarskap
15
erkänns inte. Främlingsfientliga organisationer är förbjudna enligt artikel 134 i
strafflagen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är förbjuden i lag och bestraffas hårt enligt shariahlagstiftningen. Frågan är tabubelagd och diskuteras inte offentligt.
Möjligheterna att bedöma de homosexuellas egentliga situation är mycket små.
18 Flyktingars rättigheter
Grundlagen förbjuder utlämning av politiska flyktingar. Oman respekterar
FN: s konvention från 1951 om flyktingstatus samt dess tillhörande protokoll,
vilka emellertid inte har undertecknats. Flyktingar som lämnat Oman men vill
återvända ges som regel inte förnyat uppehållstillstånd. Omfattande illegal
invandring äger rum. Många tas om hand av myndigheterna och placeras i
uppsamlingscentraler till dess att de efter konsultation med FN:s
flyktingkommissariat (UNHCR), kan utvisas.
Människohandel straffas med fängelse på mellan tre och fem år. En jourtelefon
som är öppen 24 timmar om dygnet tar emot tips om potentiella fall av
människohandel.
Det tidigare problemet med fall av människohandel bland kameljockeys är
förhoppningsvis numera löst (se 10).
19. Funktionshindrades rättigheter
Ingen statlig diskriminering av funktionshindrade kan utläsas. Ett flertal
rehabiliteringscentra för funktionshindrade har etablerats, varav ett är statligt.
Funktionshindrade arbetar ofta i statsförvaltningen. Den fria medicinska vård,
som alla landets medborgare åtnjuter, inkluderar även sjukgymnastik, proteser
och annat stöd till funktionshindrade. Ministeriet för social utveckling har
etablerat kommittéer, bland annat för att sprida kännedom och underlätta för
funktionshindrade.
Företag som har fler än 50 anställda måste hålla 2 procent av arbetsplatserna
reserverade för funktionshindrade. Denna regel är svår att implementera.
Personer med hiv/aids möts ofta med misstänksamhet. Hälsoministeriet har
under tidigare år startat ett program för upplysning kring hiv/aids. Sedan 2003
finns en gratis jourtelefon för frågor kring veneriska sjukdomar.
16
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
För att bilda enskilda organisationer krävs registrering hos myndigheterna.
Syftet med organisationen måste stå i överensstämmelse med offentlig
lagstiftning. Ett flertal enskilda organisationer finns, men ännu ingen
organisation för mänskliga rättigheter, även om bildandet av en sådan inte är
förbjudet i lag. En ansökan för ett människorättscenter avslogs så sent som
2005. Inga organisationer har rätt att erhålla internationellt stöd utan
regeringens tillstånd. Brott mot detta kan straffas med fängelse och böter.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Sverige har inte något bilateralt utvecklingssamarbete med Oman. FN:s
barnfond (Unicef) och WHO har delegationer i Muscat.
