Kunskapens klassiker – Comte
* Fokus på kunskapsteoretiska problem, teorier och argument. Personer, historisk kontext och
liknande bara i den mån det behövs.
* Stilen gärna logiskt rekonstruerande, ovanifrånperspektiv.
* Systematiskt sätta in teorierna i följande kontexter: Vilken fråga vill man besvara? Hur har
den uppstått och varför är den intressant (här kan ett visst mått av idéhistorisk kontext bli
nödvändig)? Vilka typer av argument används (och vilka saknas)?
* Påpeka länkar (påverkan, likheter och olikheter) mellan olika tänkare, både framåt och bakåt
i tiden.
Auguste Comte (1798-1857) var vetenskapsteoretiker snarare än kunskapsteoretiker i vanlig
mening. Han är känd som grundaren av den klassiska positivismen, en riktning som
intresserade sig mer för kunskapens sanning och tillförlitlighet är för dess uppkomst i
medvetandet. På den punkten skiljer han sig därför från 1600- och 1700-talets tänkare och
pekar framåt mot så sinsemellan olika filosofer som Nietzsche och Carnap. Men eftersom
Comte anser att det finns en kontinuerlig övergång från vardaglig kunskap till vetenskap finns
det ändå ett samband mellan positivismen och kunskapsteorin.
En annan idé som han hade var att individens kunskapsutveckling sker enligt samma mönster
som hos människosläktet i stort, i samma ordning och enligt samma principer. Grundidén är
att vi har ett behov att göra tillvaron begriplig och sammanhängande, och att vi därför skapar
våra begrepp för detta syfte. Den primitiva människan tolkade naturen i analogi med sig själv.
Hon kunde inte tänka sig någon annan orsak till att saker hände – att vinden blåste, att bäcken
rann eller att säden växte – än att det låg en medveten vilja bakom, och betraktade därför
naturen som besjälad och befolkad av andar eller gudar. Detta kallar Comte det teologiska
stadiet i människans utveckling.
Ett sådant gudsbegrepp är antropomorft, det vill säga gudarna är i mångt och mycket som
människor, fast med speciella krafter. De kan har karaktäristiska egenskaper – kärlekens
gudinna är vacker och smideskonstens gud är stark – och också vanliga mänskliga svagheter,
som avundsjuka eller härsklystnad. Efterhand blir gudsbegreppet emellertid alltmer abstrakt
och opersonligt, och slutstadiet är monoteismen med en enda gud, som ska representera
allting och som därför inte kan ha några särskiljande egenskaper, för det skulle vara
begränsande. Gudsbegreppet blir efterhand allt mindre antropomorft.
Därifrån är det bara ett kort steg till att tänka sig att det är helt opersonliga krafter som verkar.
Detta är det metafysiska stadiet, och till de opersonliga krafterna räknas även
naturvetenskapens lagar om de använder sig av sådana begrepp som inte är direkt iakttagbara,
som till exempel gravitation, orsak eller elektrisk ström. Alla sådana begrepp kallade Comte
”inbillningar” som människan uppfunnit för att skapa ordning i sin tillvaro, och han menade
att det bara var en gradskillnad mellan att tro på sådana och på gudar. Den mogna och
självständiga människan behöver inga sådana påhitt, utan nöjer sig med att konstatera sådana
fakta som direkt kan uppfattas med sinnena. Detta är det högsta stadiet, det positiva.
Comte är alltså starkt skeptisk till allt som inte direkt kan iakttas, bland annat det vi kallar
teoretiska storheter. I hans terminologi är det metafysik, och man kan sammanfatta hans
inställning till vetenskapen som antiteoretisk eller antimetafysisk. Han menade att många
”vetenskapliga” förklaringar bara består i att man hittar på en lärd beteckning på det man
egentligen inte begriper. Särskilt gäller detta förklaringar som hänvisar till allmänna
tendenser, benägenheter, anlag eller ändamål. Sådana förklaringar likställer Comte med när
läkaren i Molières Den inbillade sjuke förklarar varför man blir sömnig av opium genom att
hänvisa till att det finns en sömngivande kraft i opiet. I stället för att bara beskriva det faktiskt
observerbara, nämligen upplevelsen av sömnighet, som är en egenskap hos mig, så tenderar vi
att lägga in mystiska och osynliga egenskaper i tingen. En sådan inställning kan vara effektiv
för att rensa bort charlatanvetenskap, men priset är att även respekterade och framgångsrika
teorier, som till exempel atomteorin, drabbas.
Den andra sidan av samma mynt är att Comte hyser stor tilltro till den direkta iakttagelsen.
Men skälet är inte någon djupare analys av iakttagelsen som kunskapskälla, utan snarare hans
politiska övertygelse. Comte var nämligen politiskt och socialt radikal och en fiende till
kyrkan. Han betraktade de religiösa och metafysiska synsätten inte bara som osanna utan som
direkt farliga. Det som inte är direkt observerbart kan inte kontrolleras av vem som helst, utan
kan bara tolkas av vissa som är särskilt invigda – prästerna när det gäller Gud och
vetenskapsmännen när det gäller vetenskapens teoretiska begrepp. Ett sådant
tolkningsmonopol kan lätt missbrukas som ett maktinstrument: prästerna styr folket med
hänvisning till Guds vilja men i verkligheten i sitt eget intresse, och vetenskapsmännen styr på
samma sätt till sin egen fördel. Comtes främsta skäl för att ställa iakttagelsen i centrum är att
den är tillgänglig för alla och envar och därför fungerar som ett kontrollinstrument.
Det största problemet för de brittiska empiristerna under århundradet innan – hur man kan
veta att sinneintrycken ger en riktig bild av verkligheten – diskuteras nästan inte alls av
Comte, utan han förutsätter, på ett kunskapsteoretiskt naivt sätt, att iakttagelser automatiskt är
sanna.
Däremot är han klart medveten om att det inte finns några garantier för att våra iakttagelser
ger en fullständig bild av verkligheten. Det kan ju finnas dimensioner av verkligheten som vi
helt enkelt inte känner till eller ens kan ana därför att vi saknar sinnesorgan för att uppfatta
dem. Genom att blunda kan vi föreställa oss vad det innebär att vara blind och att alltid ha
varit blind. Men om vi kan tänka oss att förlora ett sinne och därmed en hel dimension av
verkligheten, så kan vi också tänka oss att vinna motsvarande. Det kan finnas ett sjätte,
sjunde, och så vidare, sinne, som motsvarar nya dimensioner av verkligheten som vi helt
enkelt inte kan föreställa oss. Det finns inget som säger att just människan på sitt nuvarande
utvecklingsstadium skulle vara en spegel av hela universum.
Av detta drar Comte slutsatsen att vetenskapen inte kan handla om den sanna verkligheten. I
stället handlar den om människans sinnesintryck och om hur hon organiserar dessa till större
helheter. Alla vetenskaper handlar egentligen om människans kognitiva strategier för att göra
världen begriplig. I en senare tids terminologi skulle man kunna säga att positivismen är
konstruktivistisk – människan konstruerar sina begrepp och därmed sin världsuppfattning.
Själv säger Comte att positivismen är en vetenskap om människan, på samma sätt som det
religiösa tänkandet var en spekulation om gudarna och det metafysiska tänkandet ett sätt att
fånga den opersonliga naturen. En följd av denna konstruktivistiska utgångspunkt är också
Comtes lära om vetenskapernas enhet som togs upp och vidareutvecklades av senare
positivister.
