Eriksons stadieteori
Eriksson var precis som Freud psykanalytiker och skolades i Wien dels av Freud dotter Anna. Hans
teori är basera på Freuds grundläggande tankar men samtidigt betonar den i större utsträckning än
Freuds teori just människans sociala natur. Enligt Eriksson har vår identitet, dvs. vår upplevelse av vår
egen person, särskild stor betydelse. Erikssons utvecklingsteori är en stadieteori. Med en stadieteori
menas att människan utvecklas genom en serie på förhand givna utvecklingsstadier. Enligt Eriksson
ställde varje stadium vi går igenom i livet oss inför en ny uppgift. Om vi löser uppgiften på ett positiv
sätt bidrar det till att vi har större chans att lyckas i nästa stadium.
I det första stadiet läggs grunden för individens tillit och
misstro. Det första mötet har stor betydelse för barnets
grundläggande trygghet och kan bli en tillgång för resten av
livet. Om mötet blir negativt kan det leda till att barnet för
resen av livet känner misstro mot sig själv och andra.
Felutveckling under den här tiden leder enligt Eriksson
nästan undantagslöst till psykiska svårigheter senare i livet
och det kan vara mycket svårt att hjälpa barnet när skadan är
skedd.
I småbarnsåldern menar Eriksson liksom Freud att barnet börjar erövra
sin egen självständighet. Trotsreaktioner är mycket vanliga här och vill
och kan själv är några uttryck barnet ständigt använder. Här läggs
grunden till den sociala förmågan att ge och ta och det är mycket
viktigt att föräldrarna sätter gränser eftersom detta sägs ha stor
betydelse för den vuxnes förmåga till samarbete och självkontroll.
Uppgiften är här självständighet kontra tvivel på den egna förmågan.
I förskoleåldern går barnet igenom en tid av intensivt lekande och
barnet är ständigt fantasifullt och påhittigt. Detta dock under
förutsättningen att de tidigare stadierna genomlevts på ett positivt sätt.
I den här perioden utvecklas överjaget och barnen kan vara mycket
känsliga inför kritik. Barnet får lätt skuldkänslor även inför sina egna
tankar och handlingar. Här är fortfarande relationen till föräldrarna stark
men även andra sociala kontakter börjar knytas. I det här stadiet
utvecklas målmedvetenheten och en felutveckling i det här stadiet kan
leda till ett för starkt överjag vilket i vuxen ålder bidrar till att den vuxne
ständigt dras med skuldkänslor och ångest.
I skolåldern börjar plikterna göra sig påminda i ett barns liv. Skoltiden kräver en ständig anpassning till
krav från omgivningen och om utvecklingen hittills har varit harmonisk är barnet fullt av
verksamhetslust och energi. I den här fasen kan en känsla av kompetens skapas eller en känsla av
främlingskap inför uppgifter. Det är viktigt att komma ihåg att alla ban är beroende av att känna sig
duktiga.
Under ungdomstiden är livet fyllt av identitetsfrågor. Individen försöker ta reda på vem han eller hon är
och hur hennes eller hans plats i tillvaron ser ut. Har utvecklingen i de tidigare stadierna varit negativ
kan identitetssökandet bli mycket svårt och allvarliga problem så som anorexi eller depression kan
tillstöta.
Den tidiga vuxenåldern präglas av avvägningen att kunna vara en
annan människa nära och samtidigt hålla det avstånd som krävs för
att inte uppslukas helt. Här kan individens liv komma att präglas av en
tomhetskänsla och ett främlingskap inför sig själv och andra.
I medelåldern har omsorgen en stor del, omsorgen dels av det egna livet och dels av andras liv. Det är
viktigt att kunna känna att man har ett eget ansvarstagande och att man fungerar i samhället man
lever i.
I det sista stadiet, åldersomen är det viktigt att individen känner
meningsfullhet och tillfredställelse när hon ser tillbaka på livet. Här kan
man enligt Eriksson ha möjlighet att nå upp till vishet och mening om
det varit så att de tidigare stadierna genomlevts på ett positivt sätt.
Ålderdomen kan även bli en tid av förtvivlan och en insikt i att det onda
som har gjorts inte kan göras ogjort. Känner man de här känslorna kan
det lätt leda till att man fruktar inför döden och blir deprimerad.
