ARBETARHISTORIA
#1–2/2009 [129–130]
Sverige och USA – Hushållsnära tjänster – Palme och CIA
ARBETARHISTORIA 129–130
01 ledare: Bortrest...
04 jimmy engren: Skandinaviska socialister i Two
Harbors, Minnesota. Arbetarklasskultur och lokalpolitik före första världskriget.
12 dorothy sue cobble: Vänskap bortom Atlanten.
Arbetarfeministernas internationella nätverk efter
andra världskriget
21 emma strollo: Från pigjobb till hushållsnära
tjänster – ett historiskt perspektiv.
29 klaus misgeld: Olof Palme, CIA och Polen. Källkritiska funderingar kring en osannolik historia
Omslagsbilden: Folkkalendern
september 1933. Teckning: Curt
Peters.
34 kaj björk: Från studentpolitik till Saltsjöbaden.
Kaj Björk porträtterar Arnold Sölvén, LO:s förste
jurist.
4
41 mats johansson och tage alalehto: Kommunism och nazism i lokalsamhället. Lokala aktörer i
Båtskärsnäs, Karlsborg och Tärendö under 20och 30-talen
KOMMENTERAT
47 hans larsson: Något om att läsa. ..
NYHETER FRÅN ARAB
49 joan sangster: »Labouring Feminism and
Feminist Working-class History in Europe and
Beyond» – Conference Report.
51 hans larsson: Om bibliotekets förvärv.
52 maria boman: Accesioner 2008.
53 arne högström: Brita Åkerman – herrgårdsfröken som blev folkupplysare.
RECENSIONER
58 lars björlin: Anarkismen i Sverige – Henrik
Lång, Drömmen om det ouppnåeliga. Anarkistiska
tankelinjer hos Hinke Bergegren, Gustaf HenrikssonHolmberg och Einar Håkansson.
59 fredrik lilja: Barn och ungdomar i arbete –
Barndom och arbete, Ingrid Söderlind & Kristina
Engwall (red).
61 lars björlin: Aleksandra Kollontaj i Norden. –
Yngvild Sørbye (red.) Revolusjon, kjærlighet, diplomati. Aleksandra Kollontaj og Norden.
DOKUMENTET
66 För mer än hundra år sedan: August i Amerika
12
34
29
LEDARE
Bortrest...
uppenbarligen har Lukas Moodyson
läst antologin Global Woman, utgiven av
Barabara Ehrenreich och Arlie Russel
Hochschildt, inför sin senaste film
Mammut. Det framgångsrika amerikanska paret, han spelnörd, hon kirurg,
har en sjuårig dotter – Jacky – som de
inte träffar särskilt ofta, men så har de
också den filippinska barnflickan Gloria
som har lämnat sina båda pojkar hos sin
mor någonstans på Filippinerna. Med
pengarna hon tjänar hos den rika familjen i New York bygger hon ett nytt hus
åt familjen på Filippinerna. Något som
Ehrenreich och Hochschildt har skrivit
om som en slags geografisk klassresa,
lite pengar i New York ger en ett annat
materiellt liv i den globala södern.
Gloria får inte bara betalt i amerikanska dollar, som förresten inte riktigt
räcker till för att bygga färdigt huset,
den andra delen av lönen är att hon är
älskad av den amerikanska flickan. Hon
utför det som kallas för emotionellt arbete. Kort sagt Gloria jobbar dygnet
runt, bor hos sin arbetsgivare och har
inte träffat sin familj på flera år.
Man skulle kunna säga att livspusslet, som dilemmat arbete–familj kallas
idag, varken är löst hos den rika familjen Vidales eller hos den betydligt fattigare Gloria. Och även om paret Vidales
kan ge sig hän åt sina karriärer, så är det
i slutändan Gloria och hennes filippinska familj som betalar slutnotan för detta, även om amerikanska dollar förbättrar deras livssituation betydligt.
dilemmat arbete och familj är inget
nytt fenomen. I Sverige lagstiftade riksdagen 1939 om ett förbud för arbetsgivare att avskeda kvinnor på grund av
graviditet eller giftermål. Bakom detta
beslut fanns det en rädsla att det inte
föddes tillräckligt många barn om kvinnor inte fick stanna kvar på arbetsmarknaden. Detta har säkert varit ett viktigt
steg mot en förändrad jämställdhet på
arbetsmarknaden, särskilt i en interna-
växande fackliga rörelsen av hushållsanställda under senare år bekräftar.
Emma Strollo fokuserar i sin artikel
på betydelsen av samverkan mellan etnicitet, klass och kön i frågan om hushållsnära tjänster. Hon påpekar att det
finns en kontinuitet i synen på invandrade kvinnor som ideala hembiträden
från fyrtiotalet fram till idag.
Hemarbete 1949. Foto: Sallstedts Bildbyrå.
tionell kontext där den svenska lagstiftningen var jämförelsevis tidig. Men dilemmat har inte lösts med denna lag.
Barnomsorg fanns under mellankrigstiden enbart i enstaka fall och givetvis
inte i kommunal regi utan ägd av företagen som behövde billig arbetskraft.
Lösningar fanns att köpa för de mera
välbesuttna; de hade råd med barnflickor och hembiträden som länge arbetade
under oreglerade arbetsförhållanden.
dorothy sue cobble och Emma
Strollo diskuterar frågan om hushållsnära tjänster i detta nummer av Arbetarhistoria men från två olika perspektiv.
Cobble visar hur den svenska hembiträdeslagen och införandet av hemsystrar i
Sverige fick betydelse för den amerikanska socialpolitiken efter andra
världskriget.
Cobble har inte bara ett utifrånperspektiv på den svenska utvecklingen
utan lyfter också fram ett tydligt fackligt perspektiv i frågan som ofta har
glömts bort när hushållsnära tjänster
diskuteras i Sverige. Arbetsvillkoren för
hushållsanställda är fortfarande idag en
viktig fråga i USA, vilket inte minst den
och visst kan man fråga sig om det
nya urbana, jämställda arbetslivet skulle
kunna kombineras med ett tillfredsställande familjeliv om det inte fanns invandrad arbetskraft i Sverige. Men även
denna fråga innehåller egentligen inget
nytt åtminstone om man ser det utifrån
ett historiskt perspektiv. I början av
1900-talet utvandrade inte bara många
svenska män till USA, något som Jimmy Engren skriver om i sin artikel i
detta häfte, utan också många svenska
kvinnor, för tyska och svenska hembiträden var på den tiden efterfrågade i
USA. Ensamstående kvinnor saknade
försörjning i Sverige, samma push-faktor som för filippinska kvinnor idag och
USA utgjorde samma pull-faktor som
västvärlden idag. Många ensamstående
svenskor åkte till Rhode Island vid förra sekelskiftet, där den rika överklassen
hade sina villor – ofta byggda av svenska byggmästare. Idag bor många av ättlingarna till dessa hembiträden själv i
stora villor, granne med skådespelare
och andra kändisar – inte längre som
tjänstefolk utan som ägare till villorna.
men hur resan fortsatte för merparten
av dessa kvinnor är fortfarande en fråga
för forskningen.
om august palm, som bland annat
åkte till Rhode Island, men också till
Minnesota, även lyckades agitera bland
dessa hembiträden är svårt att säga, men
dokumentet handlar om Palms resa till
USA, en resa som förresten också syftade till att tjäna pengar för det politiska
arbetet i Sverige.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 3
Skandinaviska socialister
i Two Harbors, Minnesota
Arbetarklasskultur och lokalpolitik före första världskriget
Under tiden före första världskriget var socialismen
en stark lokal kraft på många håll i USA. Exemplet
Two Harbors, Minnesota, visar hur klass och etnicitet medvetet vävdes samman för att skapa en
klassmedveten arbetaridentitet med tydliga etniska
förtecken. I och med att USA trädde in i kriget 1917
påbörjades ett aktivt arbete för att marginalisera
denna till förmån för en angloamerikansk nationell
identitet. – AV JIMMY ENGREN
I det lilla järnvägssamhället Two Harbors i Lake
County, Minnesota, kunde man i lokaltidningen från
den 25 mars, 1911 läsa följande:
Den gamla stadsledningen och de självutnämnda
diktatorerna inom ståltrusten som har trotsat folkviljan i mer än tjugo år förtjänade det misstroendevotum som en enig väljarkår delgav dem vid valurnorna vid förra veckans allmänna val… Vi gläds
åt att veta att den mask av politiskt ränkspel och
förräderi som så länge präglat politiken äntligen
ryckts bort från Lake Countys trojanska häst där
ett flertal Benedict Arnolds och Judas Iscariots av
den moderna typen fortfarande existerar.1
De lokala valen det året resulterade i en jordskredsseger för socialistpartiet som med starkt stöd av järnvägsortens arbetarklass och delar av småborgerligheten kunde välja in en majoritet av stadens åldermän (aldermen) för de fyra stadsdelarna. Partiet
vann dessutom den viktiga borgmästarposten samt
en majoritet i »City Council». Redaktören för en av
ortens tidningar, år 1911 en relativt gammal man på
60 och några år, uttryckte också glädje över att han
fått uppleva hur dubbelmoral, maktfullkomlighet
och politisk kartellbildning äntligen blivit besegrade
av en folkmajoritet i Two Harbors.
Valsegern och den högtravande retoriken i lokaltidningen understryker att en maktkamp mellan olika politiska intressen hade föregått valet 1911. Det
var en kamp där det lokala storföretaget D&IR hade
använt det republikanska partiet som en plattform
för att befästa sin politiska maktposition i lokalsamhället. Maktkampen präglades av att den på distinkta sätt följde klassintressen och kulturella skiljelinjer.
Den här artikeln syftar till att visa hur svenska,
4 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
finska och engelskspråkiga socialister under några år
omformade den lokala offentligheten i Two Harbors, Minnesota, politiskt och kulturellt genom att
ifrågasätta den angloamerikanska borgarklassens ledarskap och genom att erbjuda ett alternativt identitetsprojekt. Mer konkret vill jag belysa hur detta
projekt formulerades och vilka strategier som utvecklades av socialistklubbarna för att expandera sin
maktposition på den lokala offentlighetens arena.
Det empiriska fokus för denna uppsats blir åren
1915 till 1917 då den socialistiska rörelsen stod som
starkast i Two Harbors.
Valet i Two Harbors 1911 var inte unikt och endast en av många snarlika socialistiska segrar i lokalval runt hela USA mellan 1910 och 1915. Under perioden valdes hundratals socialistiska kandidater till
olika officiella ämbeten, dock främst på lokal nivå.
Trots socialismens tillkortakommanden på den federala nivån var ideologin en aktiv kraft som, åtminstone i delar av USA, formade politiken under
den progressiva eran med partier som kämpade om
den amerikanska arbetarklassens röster.2
Two Harbors, en arena för social
och kulturell maktkamp
Two Harbors i Minnesota grundades vid mitten av
1880-talet och var inledningsvis starkt präglat av det
företag som anlade samhället The Duluth & Iron
Range Railroad (hädanefter D&IR). D&IR var en
järnväg som transporterade järnmalm från de rika
fyndigheterna i norra Minnesota ner till lake Superior där malmen lastades om i båtar för vidare transport till stålverken i nordöstra USA. Som så många
andra järnvägsknutar i mellanvästern var det därför
järnvägen som föregick etablerandet av själva staden
som växte upp runt D&IR:s verkstäder, lokstallar,
kontor och omlastningsdockor. Från 1901 kontrollerades D&IR av den nationellt ledande ståltillverkaren United States Steel och New Yorkbaserade industrimän som EH Gary och JP Morgan. Järnmalmen från Minnesota stod 1910 för mer än hälften av
USAs totala utvinning. Ungefär en tredjedel av Minnesotamalmen skeppades ut via Two Harbors, en liten stad på cirka 8 000 invånare 1910. Den lilla staden spelade därmed en stor roll i den nationella ekonomin vid den tiden.3
Under sin resa till USA deltog Einar (Texas) Ljungberg i ett socialistiskt distriktsmöte i Duluth
i början av september 1915. Foto: Einar Ljungbergs arkiv
D&IR anställde redan på 1880-talet ett stort antal immigrantarbetare, framförallt från Sverige,
Norge, Finland, Canada och Irland. Dessa etniska
grupper dominerade tillsammans med infödda lokalsamhället. Under de tjugo åren från 1891 till
1911, den tid jag via lokalpress kunnat följa den lokala politiska utvecklingen, dominerade företaget
och dess klassallierade, med få undantag, lokalsamhället via det republikanska partiet och en rad andra
organisationer. Tiden präglades också av etniska
motsättningar mellan de infödda och de invandrade
som delvis manifesterades på den politiska arenan.
Gradvis uppstod dock ett motstånd mot den etablerade ordningen att företagets infödda ledarskap utsåg lämpliga kandidater som valdes till politiska uppdrag med lojala anställdas stöd. Först uttrycktes detta politiskt i stöd för radikala amerikanska tredjepartier men efter sekelskiftet formulerades det som
ett socialistiskt alternativ till företagets makt.4
Socialisterna dominerade lokalpolitiken mellan
1911 och 1917 då man förlorade makten till en så
kallad »medborgarallians», ett samarbete mellan re-
publikaner och demokrater, i skuggan av första
världskriget. Det långa socialistiska maktinnehavet
resulterade i ett omfattande reformprogram, med
udden delvis riktad mot bolagets ekonomiska makt
över lokalsamhället. Socialisterna byggde en gemensam koldocka, en stenkross, ett ishus och ett elkraftverk, alla ägda av staden och kontrollerade av
politikerna.5
En analys av de personer som ställde upp på socialisternas valsedlar i lokalvalen och de fyra etniskt
och socialt distinkta stadsdelarnas jämna stöd för olika kandidater understryker den sociala och kulturella mångfalden inom den grupp som röstade fram socialisterna. Socialistpartiets kandidater utgjorde också en socialt och kulturellt mångfacetterad grupp där
norska och svenska icke-yrkeslärda banarbetare samsades med amerikanska lokförare, svenska frisörer
och engelska invandrade diversehandlare.6 Det var
således en blandning av immigranter och infödda
men också en blandning av yrkeslärda, icke yrkeslärda och småborgerlighet som ställde upp som kandidater. Denna etniska mångfald bland socialisterna utARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 5
Olika etniska socialistklubbar skapade egna kulturella utrymmen i den lokala offentligheten. Den mest
framträdande av dessa grupperingar i Two Harbors var skandinavisk med ett starkt svenskt inslag. Bilden
visar Skandinaviska socialistklubben i Ashland, Wisconsin 1914. Foto: Ture Nermans arkiv
trycks också i de tre etniska socialistklubbar som
etablerades under decenniet efter sekelskiftet: en
engelskspråkig, en finskspråkig och en skandinavisk.
En radikal arbetaroffentlighet
växer fram
För att kunna stärka sin politiska dominans och den
socialistiska rörelsens räckvidd i lokalsamhället bestämde sig socialistklubbarna gemensamt för att
starta en partiägd lokaltidning, den enda i Minnesota vid den tiden. Det första numret av den engelskspråkiga tidningen The Two Harbors Socialist publicerades i juni 1913 med en svenskfödd redaktör Jules J Anderson vid rodret.7 Tidningen gav klubbarna tillgång till den lokala offentligheten och erbjöd
ett medel att expandera deras ideologiska räckvidd
via ett program som hade högre mål än att enbart
säkra socialisternas grepp om lokalpolitiken.
Den socialistiska arbetaroffentligheten8 i Two
Harbors uppstod dock inte i ett politiskt vakuum
utan som svar på en tidigare dominans av den infödda anglo-amerikanska borgarklassen, i Two Harbors representerad av järnvägsföretagets ledarskikt,
lokala kyrkoledare och en lokal borgarklass med intressen i bland annat landexploatering. Denna borgerliga offentlighet bars upp av de etniska grupper6 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
nas kyrkoförsamlingar, en lokal företagsvänlig, och
sponsrad, tidning och järnvägsföretagets välfärdskapitalistiska idrotts- och kulturprogram som växte sig
allt starkare under åren efter 1917. Den lokala
YMCA-organisationen blev företagets viktigaste uttryck i lokalsamhället och ett sätt att integrera arbetarna i den lokala offentligheten dominerad av järnvägsföretagets ledande skikt.
Two Harbors Socialist innebar startskottet men
klubbarna sökte också utveckla rörelsen på andra
sätt. 1915 initierade den engelskspråkiga socialistklubben ett program med återkommande sociala aktiviteter som ett komplement till de medlemsmöten
som klubbarna höll varje vecka. Programmet innebar att man arrangerade danser, kortspelskvällar, fikakvällar med tal och en rad andra verksamheter
som strävade efter att ytterligare profilera socialisterna och skapa en mer intim koppling mellan järnvägssamhällets vardagskultur och den socialistiska
rörelsen. Mötena riktades således inte endast mot
medlemmar utan till alla »vänner» i staden som den
socialistiske svenskfödde redaktören skrev. Man såg
gärna att hela familjer deltog och kvinnor och barn
var särskilt välkomna.9
Den första kortspelskvällen hölls den nittonde
februari 1915. Det blev succé och kom att fungera
som modell för liknande tillställningar under de föl-
Socialistiska tidningar bidrog till att skapa gemenskap och överskrida de etniska gränserna bland de nyblivna
amerikanerna. Bilden visar redaktionen för Svenska socialisten som utgavs i Rockford och Chicago 1905–1921.
Foto: Einar Ljungbergs arkiv.
jande tre åren fram till våren 1917. Under år 1916
hölls de varje lördag. Vanligen stod kortspel, dans
och socialistisk agitation på programmet. Man lyckades således etablera en regelbunden närvaro i lokalsamhället och tidningen poängterade gång på
gång hur välbesökta och populära dessa fester var.10
Att etablerandet av en socialistisk offentlighet inte
skedde slumpartat visar ett uttalande av redaktören
för Two Harbors Socialist:
Det är inte tillräckligt att erövra den politiska
makten, det finns fortfarande många arbetare här
i staden som tar av sig mössan för överheten; de
måste läras självrespekt och klassmedvetenhet.
Vårt arbete ligger fortfarande framför oss – inte
bakom.11
Citatet visar hur den lokala socialistiska rörelsen
hade insett vikten av ett brett socialt program utanför politiken och hade insett betydelsen av den lokala offentligheten.
Många av aktiviteterna hade arrangerats av den
mest aktiva av de tre klubbarna: den Skandinaviska,
både att döma av annonsering och refererat innehåll.
Jag återger här bara ett axplock av alla de tillfällen
när skandinaverna anordnade sociala aktiviteter: I
början av november 1915 planerade den skandina-
viska klubben »en stor fest» med svenskspråkiga talare. Programmet inkluderade sång, uppläsningar
och deklamationer på engelska och svenska.12 I november 1915 höll de skandinaviska socialisterna ett
program på »The Happy Hour Theatre» en bio och
teaterlokal i Two Harbors. Under mötet visades en
film med ett radikalt budskap. Vid ett annat tillfälle
gästades Two Harbors av en teatergrupp som spelade »Ned med Vapnen», en pacifistisk, radikal pjäs.
De ordnade också välbesökta julfester för den svenska befolkningen varje år.13 Under 1916 etablerade
den skandinaviska klubben en amatörteatergrupp
som spelade pjäser med radikala budskap. Minst en
pjäs spelades under det året. Pjäserna spelades på
svenska för en svenskspråkig publik och flera av de
mer aktiva medlemmarna i klubben beklädde huvudrollerna.14
Många svenska agitatorer på turné i USA besökte staden, både svensk-amerikanska och från hemlandet; bland annat talade August Palm och Ture
Nerman i staden.15 Många av de inbjudna talarna var
dock engelskspråkiga från Minneapolis, St. Paul och
Duluth. Ett par gånger gästades den lilla järnvägsorten också av nationellt kända talare. Under den
stora gruvstrejken i Minnesota 1916 besöktes staden
till exempel av Elisabeth Gurley Flynn, en agitator
för IWW som gick under namnet »the Rebel Girl».
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 7
Hon var den skandinaviska och engelskspråkiga socialistklubbens gäst.16 En av de svenskspråkiga besökarna kallade staden för den mest socialistiska i hela
landet vid ett besök 1913.
Den strategi som socialistklubbarna använde,
som jag har försökt illustrera med några exempel
ovan hade således två komponenter. Dels ville de olika etniska socialistklubbarna skapa sina egna kulturella utrymmen i den lokala offentligheten som, i någon mån, bidrog till konstruktionen av arbetarklassidentiteter med etniska förtecken. Den mest framträdande av dessa etniska sub-identiteter i Two Harbors var skandinavisk med ett starkt svensk-etniskt
inslag. Dels verkar det också ha funnits en tendens
till en övergripande arbetarklassidentitet i staden, en
identitet som växte fram i samarbetet mellan de tre
socialistklubbarna. Samarbetet verkar ha varit mycket gott, något som de många gemensamma aktiviteterna vittnar om. Några framträdande exempel på
samarbete över de etniska gränserna är etablerandet
av den socialistiska tidningen, det omfattande sociala programmet och byggandet av en »labor hall»
(folkets hus).17
Socialistklubbarna samarbetade också ofta vid firandet av tre olika årligt återkommande högtider vid
mitten av 1910-talet. Det var första maj, Labor Day
och den nationella högtiden fjärde juli. Första maj
blev en relativt marginell helgdag i Two Harbors eftersom den inföll under en intensiv arbetsperiod på
järnvägen, men den arrangerades i princip årligen.
Firandet av Labor Day var gemensamt. Klassaspekten och språket kring klassförhållanden och klasskamp var den överordnade principen vid dessa firanden, och betydelsen av de etniska identiteterna
underordnades klassretoriken. Men den offentliga
sfären var ingalunda »etniskt neutral». Istället spelade många arbetares gemensamma erfarenheter
som immigranter en viktig roll i konstruktionen av
denna offentlighet. Ett tydligt uttryck för denna
mångkulturella arbetaroffentlighet är en annons i
Two Harbors Socialist för firandet av Labor Day 1915
som inskärpte immigrantarbetarnas och de inföddas
gemensamma klasserfarenhet.18 Annonsen löd:
På den dagen glömmer vi att vi är tyskar eller
fransmän eller svenskar eller norrmän eller engelsmän eller jag vet inte vad, och minns bara att vi
är en del av den klass som utför allt arbete i världen, men som fortfarande måste organisera oss i
fackföreningar för att kunna ta så pass mycket från
exploatörerna så att vi klarar vårt uppehälle.19
Många av gatorna i Minnesota visade spår efter de
svenska migranterna. Bilden är tagen 1916 Foto: Einar
Ljungbergs arkiv
8 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Klassrelationer och ett språk där klass spelade en
central roll blev således det kitt som höll samman de
etniska arbetarklassidentiteter som formulerades
inom ramen för de tre socialistklubbarna. Men det är
också tydligt hur hela det socialistiska projektet hela
tiden byggde på social och kulturell mångfald där etniska grupper inkluderades och accepterades.
Denna kombination av klass och etniciteter inom
ramen för sociala och kulturella erfarenheter fick ett
kraftfullt uttryck i firandet av den fjärde juli 1915.
Den fjärde juli, den amerikanska nationaldagen med
sitt starka symbolvärde och sin anknytning till amerikansk nationalism ändrade, under inflytande av den
socialistiska offentligheten under ett par år karaktär.
Genom arrangemangen utmanade de mångetniska
socialisterna den bild av en enhetlig amerikanism
som växte sig allt starkare i medier och samhälle under beredskapstiden 1915 och 1916 innan USA gick
med i första världskriget. Låt oss se hur denna mångkulturella amerikanska identitet formulerades under
ett av socialistklubbarnas firanden. Arbetet med att
arrangera festligheterna tilldelades fem kommittéer
ledda av den svenske immigranten C E Bergren. Det
etniska inslaget bland arrangörerna understryker
kopplingen till den skandinaviska och den engelskspråkiga klubben.20 Många aktiviteter planerades och
man förberedde en parad och ett program med musik och tal i stadsparken vilket sedan under eftermiddagen skulle åtföljas av tävlingar, picnic och dans. Tre
av fyra annonserade talare var socialister. Minst en av
talarna var svenskfödd.21
I en sista kommentar innan festligheterna drog
den svenskfödde redaktören för the Two Harbors
Socialist, Julius J Anderson paralleller mellan det
amerikanska frihetskriget då de »Amerikanska revolutionärerna» gjorde sig fria från den då existerande
amerikanska regeringen och de »amerikanska revolutionärerna» år 1915 som firade åminnelsen av den
dagen i Two Harbors. Anderson påpekar också att
firandet skulle vara »trogen denna dags anda, det
kommer att hållas tal som berör varför fjärde juli
firas men också tankar om utvecklingen av de frihetsideal som dagen står för i både ekonomiskt och
politiskt avseende».22
Paraden utformades som en socialistisk manifestation och den var tydligt karakteriserad av klassmarkörer och etniska inslag. Paraden leddes av beriden polis och en marschorkester. Därefter tågade 50
flickor som viftade med den amerikanska flaggan.
Dessa följdes sedan av lokalpolitikerna från city
council i flaggdekorerade bilar vilka följdes av den lokala brandkåren och ett ekipage som representerade
det av staden ägda elkraftverket och en norsk sångarförening. Efter dessa mer eller mindre stående inslag i fjärde julifirandet marscherade 25 pojkar med
socialistiska standar och de tre socialistklubbarna
marscherade under röda fanor. Sist i tåget paradera-
de ordensloger, bland annat den svenska Vasaorden.23
Paraden blev en succé och var noggrant arrangerad av socialisterna. I paraden kunde åskådarmassorna, Two Harbors-borna hade denna dag gått man
ur huse, se en blandning av socialistiska och nationalistiska symboler. Paradens yttersta syfte, vilket
också socialisttidningens ställningstagande innan
festligheterna tyder på, var att koppla samman amerikansk nationalism, en alltmer gångbar valuta under andra halvan av 1910-talet och en radikal arbetarklassidentitet. Flickorna som viftade med amerikanska flaggor och de dekorerade bilarna bildar i
Two Harbors-socialisternas parad, tillsammans med
pojkarna som bar standar och de röda fanorna en enhet som kopplar ihop socialistisk klassideologi med
amerikansk nationalism. Klass, etnicitet och nationalism var således paradens centrala principer. Klass
kanske tydligast men det faktum att en rad etniska
föreningar ställde upp i paraden i den egenskapen
och då inte minst de etniska socialistklubbarna visar
hur den radikala offentligheten hade en tydlig
mångetnisk prägel och de facto serverade ett alternativ till en monolitisk syn på den amerikanska etniska identiteten. Klass och etnicitet vävdes således
samman för att propagera för en klassmedveten arbetaridentitet med tydliga etniska förtecken.
Men det finns också en intressant könsdimension
i hur paraden organiserades eftersom den också skapar intressanta kopplingar mellan genus, klass och
nationalism. Amerikansk nationalism manifesterades
främst av unga flickor med amerikanska flaggor. Således görs en koppling mellan femininitet och nationen, en traditionell koppling som ofta kommer igen
i föreställningar om nationen. Klass uttrycks i paraden snarare som kopplad till maskulinitet eftersom
pojkar och män är de som bär de traditionellt socialistiska symbolerna för arbetarklassens kamp.24 Således blir paraden ett sätt att stärka den radikala identiteten i Two Harbors men också ett sätt att koppla
denna radikalism till amerikansk nationalism. I det
perspektivet är genusdimensionen inte oviktig eftersom relationen mellan radikalism och nationalism
formuleras i det närmaste som ett symboliskt giftermål där det kvinnliga (nationen) och det manliga
(den radikala arbetarklassen definieras i paraden som
uppburen av männen) möts på den offentliga arenan.
Oppositionen mot den angloamerikanska borgarklassens ledarskap i Two Harbors under 1910-talet hade således både en etnisk komponent och en
klassbaserad, vilka kom till uttryck i 1915 års fjärde
juliparad.
En socialistisk offentlighet i ett
amerikanskt järnvägssamhälle
Det står klart att de etniska socialistklubbarna i Two
Harbors, särskilt den svenska delen av den skandiARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 9
naviska klubben aktivt försökte etablera en permanent närvaro i lokalsamhället. Genom ett gott samarbete mellan de radikala skandinaviska, finska och
engelskspråkiga arbetarna lyckades man skapa en radikal, socialistisk offentlighet i Two Harbors genom
publicering av en egen tidning och ett brett socialt
program där nytta och nöje skulle förenas för att befrämja radikalism, kollektiva lösningar och solidaritet. Programmet verkade för att foga samman olika
segment, etniska och yrkesbaserade, av arbetarklassen under 1915 och 1916. Den socialistiska offentligheten var, att döma av rapporterna från dessa år i
lokaltidningarna, mycket framgångsrik, ja rentav dominerande under ett par år. Lokalt arbetarmotstånd
mot det lokala storföretagets D&IR:s dominans
hade uppstått årtionden tidigare i staden men nådde sitt starkaste uttryck och sina mest spektakulära
framgångar med de etniska socialistklubbarnas arbete under 1910-talet. Klubbarna lyckades inte endast gripa den politiska makten utan lyckades under
en lång tid delvis omforma sociala och etniska relationer i lokalsamhället. Det mest uttalade exemplet
är fjärde julifirandet 1915 som för de radikala arbetarna blev i lika hög grad en viktig manifestation för
en mångetnisk radikal arbetaridentitet och mot den
angloamerikanska borgarklassens kulturella, ekonomiska och sociala ledarskap.
I och med socialistklubbarnas framgångar knöts
etnisk identitet, inte minst den svenska, till radikalism i lokalsamhället. Svensk etnicitet fick därigenom ett starkt uttryck i lokalpolitiken utanför ordnar, sociala föreningar och kyrkor men erbjöd också svenskar i Two Harbors en egen väg in i det amerikanska samhället. Socialisternas framgångar i Two
Harbors kan dock inte endast eller kanske ens primärt förklaras med importerade svenska/skandinaviska folkrörelsetraditioner eftersom den socialistiska arbetaroffentligheten var ett kooperativt projekt
där alla klubbarna bidrog. Istället ter sig det framgångsrika projektet i Two Harbors vara frukterna av
mötet mellan en distinkt amerikansk inhemsk radikal tradition och en immigrantkultur som uppstår
både som ett resultat av ett kulturellt bagage men
också som ett svar på de specifika exploateringsförhållanden som rådde i mellanvästern i allmänhet och
i järnvägsnäringen i synnerhet under perioden efter
sekelskiftet. De etniska socialistklubbarna blev ett
sätt för arbetarna att på den radikala offentlighetens
arena forma en specifik amerikansk identitet baserad på etnisk mångfald, radikalism och värden som i
samtiden betraktades som genuint amerikanska (till
exempel frihetsidealet). Denna mångkulturella arbetaridentitet har stora likheter med den arbetarklassamerikanism som Gary Gerstle framhållit.25
Slutsatsen man kan dra av detta är att de radikala
svenskarna, norrmännen och finländarna i Two Harbors ville betrakta sig själva som amerikaner men
10 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
också som delar av en klassmedveten etnisk arbetarklass.
Jag har i min avhandling tolkat uppkomsten av
denna offentlighet som ett uttryck för den lokala arbetarklassens reaktion mot kraven på att immigranter och infödda arbetare i allt högre grad integrerades i och kontrollerades av ett kapitalistiskt ekonomiskt system där det kulturella och politiska tolkningsföreträdet tillhörde den angloamerikanska borgarklass som formade inte endast den ekonomiska
nationella utvecklingen utan också dess sociala, kulturella och politiska i slutet av 1800-talet och början
av 1900-talet.
Den självmedvetna, lokala arbetarklasskultur som
uppstod i Two Harbors som en följd av socialisternas
identitetsprojekt förlorade dock raskt i inflytande under åren kring första världskriget. Minnesota hade
under 1910-talet både en stark socialistisk rörelse och
en större immigrantbefolkning än många andra stater i USA. När USA gick med i första världskriget i
april 1917 tillsattes därför en statlig kommission i
Minnesota, the Minnesota Commission of Public Safety, vars uppgift var att säkra den stora immigrantbefolkningens, bland annat de svenskföddas, lojalitet
och kväsa hotet från den socialistiska rörelsen.26
Under de följande åren ledde kommissionen ett
omfattande propagandaarbete där lojalitet, patriotism och antiradikalism samsades inom ramen för
den monokulturella angloamerikanska identitet som
kommissionen de facto kom att förespråka. Detta
identitetsarbete var själva motpolen till det mångkulturella, klassbaserade identitetsprojekt som socialisterna i Two Harbors drivit. I det arbetet spelade D&IR, YMCA och andra klassallierade en central roll. Under krigsåren rensades bilden av den
klassmedvetne etniske amerikanske arbetaren som
ideal ut och ersattes med en amerikansk identitet där
bilden av det enhetliga amerikanska folket spelade
en central roll och där användning av klassanalys och
klassretorik inte hade någon plats i det offentliga
samtalet.27 Det lokala storföretaget och det statliga
politiska etablissemangets övergripande policyförändring i förhållande till radikala grupper och immigranter blev centrala för det arbetet i Two Harbors. Men radikalismen i lokalsamhället försvann
inte utan formades om av krigsårens propaganda.
Drygt ett decennium efter socialisternas gradvisa
marginalisering använde Minnesota Farmer and Labor Party retorik där solidaritet inom det enhetliga
amerikanska folket användes som ett argument för
krav på reformer och social utjämning. Partiet skördade under 1920- och 1930-talet stora framgångar
bland de radikala immigranternas barn i Two Harbors. Men möjligheten att politiskt mobilisera befolkningen på basis av gemensamma klassintressen
försvann från den lokala offentligheten i och med utvecklingen under det första världskriget.
Svenska agitatorer reste till USA för att värva immigranter för socialismen, men säkert spelade även böcker en
viktig roll för kontakten med det gamla hemlandet. Bilden visar en skandinavisk bokhandel i USA. Den är tagen
1916 och finns i Einar Ljungbergs arkiv.
REFERENSER – SKANDINAVISKA SOCIALISTER
I TWO HARBORS, MINNESOTA
1 Iron Port Advocate, 25/3, 1911. s. 4.
2 Detta är inte platsen för en total genomgång av
den stora mängden forskning på ämnet amerikansk socialism och dess misslyckande som idag föreligger. Ofta
har litteraturen anknutit till Werner Sombarts fråga
om varför socialismen aldrig slagit igenom i USA. Den
kanske mest aktuella är: Seymor Martin Lipset, It Did
not Happen Here, New York, 2000. Jag nöjer mig med
att nedan ange några titlar som tar upp relevanta perspektiv på immigrantradikalism, etniskt röstande, gräsrotssocialism, statistik över valframgångar samt radikalism i mellanvästern: Richard W Judd, Socialist Cities.
Municipal Politics and the Grass roots of American Socialism, New York, 1989; James Weinstein, The Decline of
Socialism in America 1912– 1925, i: New York, 1967;
Errol Wayne Stevens, »Labor and Socialism in an Indiana Mill Town 1905–1921», i: Labor History, Fall,
1985, s. 353–383; Daniel L. Johnson, »”No Make-Believe Class Struggle”: The Socialist Municipal Campaign in Los Angeles», Labor History, 41:1, 2000; Keil,
Hartmut, »German Working Class Radicalism in the
United States from the 1870s to World War 1», i:
Dirk Hoerder (red.), »Struggle a Hard Battle»:Essays on
Working Class Immigrants, DeKalb, Ill., 1986, s. 71–94;
Gary Marks & Matthew Burbank, »Immigrant Support for the American Socialist Party, 1912 and 1920»,
i: Social Science History, 14:2, s. 175–202; Miller, S.M.
»Casting a Wide Net: the Milwaukee Movement to
1920», i: Donald T. Chrictlow (red.), Socialism in the
Heartland: the midwestern experience, 1900–1925, Notre
Dame, IN, 1987; Nord, David Paul. »Hothouse Socialism: Minneapolis, 1910–1925», i: Donald T.
Chrictlow (red.), 1987; För svenska immigranters deltagande i den amerikanska socialistiska rörelsen finns
utöver min egen avhandling också: Per Nordahl, Weaving the Ethnic Fabric, Umeå, 1994.
3 Frank King, The Missabe Road, Duluth, 1972, s.
97,198.
4 Two Harbors in 1910, Two Harbors, 1910. s. 54ff.
5 Jimmy Engren, Railroading and Labor Migration.
Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern
Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, Växjö, 2007, s.
299–310.
6 Susanna Frenkel, An American Experiment in Socialism: Two Harbors. opubl. paper från projektet ”Voices
of Dissent”, Minnesota Historical Society, 1989, s. 2, 3.
7 Frenkel Susanna, (1989), s. 3.
8 Geoff Eley, »Nations, Publics, and Political Culture:
Placing Habermas in the Nineteenth Century» Habermas
and the Public Sphere, C Calhoun(red.) Cambridge,
Mass., 1993, s. 289–339. Eley utvecklar Habermas teoribygge och diskuterar kopplingen till normativitet och
hegemoni.
9 Two Harbors Socialist, 16/2, 1915. s. 1; 20/2, s. 1.;
27/2, s. 4.
10 Two Harbors Socialis, 4/3, 18/3, 25/3, s .1. 1916.
11 Two Harbors Socialis, 22/5, 1915. s. 8.
12 Two Harbors Socialis 30/10, 1915, s. 1.
13 Two Harbors Socialis, 30/11, 1915, s. 1. 1/1, 1916.
s. 1.; 18/12, 1915. s. 8.
14 Svenska Socialisten, 11/5, 1916.
15 Two Harbors Socialis 3/4 1915. s. 1; Duluth Posten,
3/8, 1906, s. 11.
16 Two Harbors Socialist, 29/7, 1916. s. 3.
17 Two Harbors Socialis, 18/11, 1917. s. 1.
18 Two Harbors Socialis, 9/9, 1915. s. 3.
19 Two Harbors Socialis, 4/10, 1915. s. 1.
20 Two Harbors Socialis, 19/6, 1915 s. 1.
21 Two Harbors Socialis, 26/6, s. 5.
22 Two Harbors Socialis, 3/7, 1915 s. 1.
23 Two Harbors Socialist, 10/7, 1915, s. 1.
24 För en diskussion av relationen mellan klass och
genus se till exempel: Elisabeth Faue, A Community of
Suffering and Struggle, Chapel Hill, North Carolina,
1991, s. 66–68.
25 Gary Gerstle, Working Class Americanism, the Politics of Labor in a Textile City, 1914–1960, Cambridge,
Mass., 1989, s. 166–195.
26 Carl Chrislock, Watchdog of Loyalty. The Minnesota
Commission of Public Safety During World War I, St.
Paul, Minn., 1991.
27 För en diskussion av denna process som startade
långt tidigare se Shelton Stromquist, Reinventing the
People, The Progressive Movement, the Class Problem, and
the Origins of Modern Liberalism, Urbana, ill., 2006.
JIMMY ENGREN
är historiker vid Växjö universitet och disputerade
2007 på avhandlingen Railroading and Labor Migration –
Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern
Minnesota, the 1880s to the mid 1920s, ett arbete som
också belönades med Rudolf Meidnerpriset 2008.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 11
Vänskap bortom Atlanten
Arbetarfeministernas internationella kontakter efter andra världskriget
Den amerikanska socialdemokraten och feministen Esther Peterson vistades under 1940- och
1950-talen i Sverige och fick här nya perspektiv på
politiska problem hon var engagerad i. Det gällde
bland annat frågorna om dilemmat arbete–familj
och avlönat hushållsarbete. De erfarenheter hon
fick med sig till USA tog sin väg in i den amerikanska socialpolitiken under Kennedyadministrationen. – AV DOROTHY SUE COBBLE
»I find it very interesting to be ’dipping’ into the international field... I’m afraid my experience had
been quite domestic before this trip!» skrev ordföranden för USA:s textilarbetarfackförbund, Esther
Peterson, 1949 från Stockholm.1
År 1948 hade Esther Eggertsson Peterson åkt till
Stockholm tillsammans med sin man Oliver Peterson, som nyligen hade utnämnts till USA:s arbetsattaché 2 i Sverige, och deras fyra små barn. Hon stannade utomlands i nästan tio år, först i Stockholm och
sedan i Bryssel, som ansvarig för hushållsekonomin,
men också, som en svensk publikation rapporterade,
som en andra arbetsattaché. När LO:s ordförande
ombads uttala sig om den amerikanska arbetsattachén, Oliver Peterson, svarade han: »Egentligen har
USA två arbetsattachéer här. Den andra är Esther.»3
År 1957 återvände Petersons till USA och Esther
blev den första kvinnan att anlitas som lobbyist i
Washington för USA:s centrala fackliga organisation, AFL-CIO. År 1961 utnämndes hon av president John F. Kennedy till chef för Kvinnobyrån
(Women’s Bureau) och biträdande statssekreterare i
ministeriet för arbete. Därmed blev hon den högst
uppsatta kvinnan i Kennedyadministrationen.4
Esther Peterson, som jag har skrivit om i The Other Women’s Movement: Workplace Justice and Social
Rights in Modern America (2004), var med i en mycket aktiv, men hittills förbisedd grupp amerikanska
1900-talsfeminister, som jag kallar för »arbetarfeminister» (Labor feminists). Detta klassöverskridande och multietniska nätverk av kvinnliga reformivrare var, menar jag, den viktigaste feministiska
Amerikanska hembiträden arbetade länge under usla förhållanden och utan rättigheter. Bilden visar hembiträden i Cincinnati som solidariserade sig med strejkande kvinnliga affärsbiträden i april 1948. Morgon-Tidningen
12 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
gruppen i USA mellan 1930- och 1960-talen.5 Arbetarfeministerna använde sig i första hand av fackföreningar som medel för att kräva social och ekonomisk rättvisa av arbetsgivare och stat. De ville
motverka olika former av diskriminering och svårigheter kvinnor mötte på grund av sitt kön; de sökte lösningar till kvinnors ojämlikhet till följd av klass
och etnicitet. De uppmanade arbetsgivare och regering att lagfästa »universell social säkerhet», med det
menades att sjukvård och ekonomiskt stöd för äldre, sjuka och arbetslösa skulle gälla alla. Utöver detta krävde de medborgerliga rättigheter, betald mammaledighet, lagar om lika lön, allmän barnomsorg
samt förbättrad och rättvis statlig och federal arbetsrättslagstiftning. Deras reformidéer utkristalliserade sig under sent 1940-tal och hade nästan realiserats fullständigt under tidigt 1960-tal med Kennedys inrättande av 1961 års kvinnokommission
(commission on the status of women), införandet av
lagen om lika lön och 1964 års lag om medborgarrätt, samt utvidgningen av den federala lag som reglerade löner och arbetstid för merparten av de amerikanska arbetarna.6
Med utgångspunkt i min tidigare forskning, undersöker jag nu de internationella dimensionerna av
den amerikanska arbetarfeminismen genom att återskapa de transnationella nätverk och de internationella organisationer som arbetarfeministerna var aktiva i.7 En del av projektet är att skissera de transnationella förbindelserna mellan de amerikanska arbetarfeministerna och deras motsvarigheter utomlands
och det intellektuella inflytande europeiska och nordiska jämställdhetsfeminister hade på USA:s socialpolitik under tiden efter andra världskriget. Många
av de mest kända kvinnliga reformivrarna under
1900-talet var djupt involverade i transatlantiska politiska och sociala nätverk. Till dessa hörde Esther
Peterson och den svenska emigranten och ordföranden för skoarbetarnas fackförbund, Mary Anderson. Anderson var den första chefen för den amerikanska Kvinnobyrån och satt längst av de högst uppsatta kvinnliga regeringstjänstemännen under mellankrigstiden.8 Andra exempel var den panamafödda
representanten för sömmerskefacket, Maida Springer-Kemp, som var den första svarta kvinna som fick
en hög position i den internationella avdelningen av
AFL-CIO 9 och Frieda S Miller, utbildad ekonom
vid universitet i Chicago och arbetarrepresentant för
New York State. Den senare efterträdde Mary Anderson som chef för Kvinnobyrån 1944.10 Innan hon
arbetade där hade Miller varit rådgivare i arbetsmarknadsfrågor hos USA:s ambassadör i Storbritannien, John Winant, och en av landets regelbundna och inflytelserika delegater i Internationella arbetsorganisationen (ILO).11 Dessa arbetarfeministers internationella erfarenheter utvidgade deras
medvetenhet om det politiskt möjliga, utgjorde ex-
Överst: År 1961 utnämndes Esther Peterson av
president John F. Kennedys till chef för Kvinnobyrån
(Women’s Bureau) och biträdande statssekreterare i
Ministeriet för arbete. Foto: Morgonbris – Nedre
bilden: År 1948 åkte Esther Peterson och hennes
man Oliver som USA:s arbetsattaché till Sverige.
Bilden visar paret på en LO-kongress. Foto: Hernried,
LO-tidningen
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 13
Mary Anderson, svensk emigrant och ordförande för
skoarbetarnas fackförbund, blev den första chefen
för den amerikanska Kvinnobyrån. Foto: LO-tidningen
empel på konkreta politiska åtgärder som de anpassade till amerikanska förhållanden och hjälpte dem
att upprätthålla sin socialdemokratiska och feministiska aktivism i ett politiskt klimat som ofta var
njuggt, ibland direkt fientligt, till deras världsbild.
I denna korta artikel ska jag i första hand granska
Esther Peterson. Jag kommer att diskutera de socialdemokratiska och feministiska intellektuella kretsar i vilka hon deltog under sina tio år utomlands och
hur dessa erfarenheter påverkade hennes tänkande
och skapade den socialpolitik som hon lanserade efter sin hemkomst till USA. Peterson var förstås redan socialdemokrat och feminist innan hon kom till
Sverige 1948. Redan under tidigt 30-tal hade Peterson lämnat sina rötter i konservativ republikansk
mormonmiljö långt bakom sig. Hon växte upp i delstaten Utah, genomgick där sin grundutbildning vid
Brigham Young University under senare delen av
1920-talet, men bröt sedan med sin fästman och flyttade tvärsöver landet till New York City för att studera på lärarutbildningen vid Columbia University.
År 1930 tog hon sin mastersexamen vid Columbia
och var snabbt djupt engagerad i den jäsande arbetarrörelsen. År 1932 gifte hon sig med Oliver Petersson, en folklig lantarbetarrepresentant, född i
North Dakota, och anhängare till Norman Thomas
pacifistiska socialism. Efter en smekmånad i Norge
(där Olivers föräldrar var födda) och Danmark (som
Esthers släkt härstammade ifrån), flyttade de till
Boston. Oliver studerade sociologi vid Harvard University och Esther undervisade invandrarflickor från
14 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
arbetarklassen hos YWCA (Young Woman Christian Association) samtidigt som hon på dagtid hade en
anställning vid en privat elitskola för flickor.
Hemkomna till New York 1938 började Oliver
och Esther Peterson närma sig de reformorienterade socialisterna inom textilarbetarfacket och inom
kvinnornas fackförening (Women’s Trade Union
League, WTUL). Den senare var en nationell klassöverskridande kvinnoorganisation som i USA sedan
1903 hade försökt att lösa problemen med kvinnors
låga löner genom att påverka lagstiftning och facklig organisering.12 År 1929 började Esther Peterson
på det amerikanska beklädnadsarbetarförbundets utbildningsavdelning (Amalgamated Clothing Workers of America). Under inflytande av socialisten
JBS Hardman och av Bessie Abramowitz Hillman,
som tillsammans med sin blivande man Sidney hade
grundat fackföreningen 1914, organiserade Peterson lokala aktivister med olika etnisk bakgrund i södern och skapade ett utbildningsprogram för förbundets medlemmar.13 1944 åkte Peterson till Washington DC för att bli förbundets första agitator, ett
jobb hon avstod från för att åka utomlands.
Under hela sin tid utomlands kvarstod Petersons
engagemang för frågor om arbete och kvinnors rättigheter, både genom ILO och Fria Fackföreningsinternationalen (FFI), en organisation med 48 millioner medlemmar som grundades 1949 av icke
kommunistiska fackförbund som ett alternativ till
den Fackliga världsfederationen.14 Hon deltog i
FFI:s konstituerande kongress och delade då rum
med Sigrid Ekendahl, som onekligen var den ledande fackföreningskvinnan i Sverige under denna period, och som skulle förbli hennes vän livet ut.15
Därefter blev Peterson vice ordförande för en informell internationell grupp av kvinnor från arbetarrörelsen som ville arbeta för att förändra FFI:s
likgiltiga hållning gentemot kvinnor. FFI:s kvinnogrupp, som inkluderade Sigrid Ekendahl, hjälpte
bland annat till att initiera den första sommarkursen
för förvärvsarbetande kvinnor, som arrangerades gemensamt av FFI och FN. Kursen hölls i La Brevière,
i ett slott åtta mil nordöst om Paris och lockade 53
kvinnor från 25 länder. Peterson blev biträdande föreståndare vid sidan av föreståndaren Hans Gottfurcht, vice generalsekreterare för FFI (historien om
deras samarbete, fyllt av dispyter, uppenbaras i hennes personarkiv som förvaras på Schlesinger Library vid Harvard University).16 Under sommarkursens
avslutande debatt rekommenderade gruppen FFI att
inrätta en permanent kvinnokommitté som bland
annat skulle fokusera på kvinnors fackliga organisering, kvinnors dubbelarbete i hushållet och på arbetsmarknaden, lika lön och lika möjligheter. Fyra
år senare accepterade FFI slutligen förslaget och i
maj 1957 hade FFI:s kvinnokommitté sitt första
möte. Det var just detta möte, under ledning av Sig-
rid Ekendahl, som lyckades få FFI att under sin 8:e
världskongress 1965 utfärda en »Deklaration för
förvärvsarbetande kvinnors rättigheter». Deklarationen tvingade FFI att erkänna »jämställdhet mellan manliga och kvinnliga arbetare», »kvinnors rätt
till arbete», »lika ersättning för likvärdigt arbete»
och att »kvinnor med familjeansvar skulle ha möjlighet att delta i arbetsstyrkan på jämställd grund».17
När Peterson återvände till USA 1957 tog hon
med sig sin socialdemokratiska och feministiska politik, berikad och bekräftad av nya insikter om internationellt samarbete, till regeringsarbetet under
Kennedys och senare Johnsons och Carters administrationer.18 Petersons internationella förbindelser
med arbetarrörelsen och feministiska kretsar utomlands förstärkte hennes engagemang för politik som
betonade ekonomisk rättvisa och sociala rättigheter
och som betraktade staten som det främsta instrumentet för att nå dessa mål. De gav henne också särskilda uppslag till alternativa regeringsprogram, och
många av dem tog sig under 1960- och 1970-talen
in i USA:s socialpolitik.
Peterson var till exempel övertygad om, i huvudsak på grund av sina tio år utomlands, att kvinnor
aldrig skulle uppnå fullt ekonomiskt medborgarskap
om inte hänsyn togs till det som kallas för dilemmat
arbete–familj. Hennes program för att lösa konflikten mellan avlönat arbete och familjeansvar var
komplext: det omfattade en ny politik både från arbetsgivarna och staten. Man skulle sträva efter att
höja alla familjelöner, garantera mammaledighet och
ge de anställda mer inflytande över arbetstider och
arbetsscheman samt införa statligt finansierad barnomsorg, vilket skulle motverka kvinnors status- och
lönediskriminering. Peterson ansåg att alla dessa politiska åtgärder tillsammans skulle ge kvinnor möjlighet till flera olika val av hur de ville använda sin
tid. Hon var övertygad att flertalet kvinnor ville ha
ökad flexibilitet för att kunna kombinera arbete och
familjeliv och att många också ville ha ökad respekt
för sitt arbete, oavsett om det utfördes i eller utanför hemmet. Ofrivilligt förvärvsarbete var lika mycket ett problem, enligt hennes mening, som ofrivilligt arbete i hemmet. Med bättre löner och sociala
trygghetssystem skulle de kvinnor som så önskade
kunna tillbringa mer tid i hemmet. Samtidigt visste
hon också att några kvinnor skulle vilja arbeta heltid
och anställa andra kvinnor att uträtta deras hushållsarbete.
Hushållsanställdas arbetsförhållanden
Esther Peterson såg tydligt att det som var en »lösning» för vissa kvinnor – alltså att anställa någon för
hushållet – kunde bli en mardröm för andra. Hushållsanställda i USA led under uslare arbetsförhållanden än många andra yrkesgrupper. De var inte
Frieda S Miller var utbildad ekonom och efterträdde
Mary Anderson som chef för Kvinnobyrån 1944. Foto:
Lantarbetaren
bara bland de sämst för att inte säga de allra sämst
avlönade, de sågs ofta som »en i familjen» och förväntades därför helt och hållet identifiera sig med
arbetsgivarfamiljens intressen. Detta innebar att livet för dem själva och de personer som var beroende av dem helt måste åsidosättas. Hushållsanställda
var uteslutna från statliga regleringar och för dem
fanns inga fackföreningar. De snärjdes in i tidsscheman för inneboende eller daglönare och avlönades
ofta med avlagda kläder, matrester eller undermåligt
boende. Arbetsgivarnas förväntan på lojalitet och
hänsynstagande kunde vara chockerande. Ibland påminde deras status mer om livegnas eller slavars än
om fria arbetares.19
Återstående delen av denna artikel kommer jag
att ägna åt en fråga, hushållsarbete, och diskutera
hur Petersons tid i Sverige påverkade hennes tänkande i den frågan och hur några av dessa idéer till
slut formade amerikansk socialpolitik. Det är oklart
när Peterson utvecklade sitt intresse för lönearbete
i hushållet, men 1949 kom ett brev från Frieda Miller, som då var chef för den amerikanska Kvinnobyrån, till Sverige där hon bad Peterson skriva en rapport om det svenska sättet att hantera avlönat arbete i hushållet. Miller hade under andra världskriget
vistats hos den amerikanska ambassadören i London
som rådgivare i arbetsmarknadsfrågor. De insikter
hon då fick om hushållsanställda och statlig politik
förvånade och fascinerade henne, och när hon blev
chef för Kvinnobyrån 1943, blev en statushöjning av
detta arbete en av hennes högsta prioriteringar.20
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 15
Peterson svarade ivrigt på Millers förfrågan. Hon
skrev tillbaka:
Mary Anderson reported my feelings correctly in
saying that I would be interested in such a project as you described. I have been clipping and assembling materials on the Swedish experience in
regard to domestic workers an should be delighted to go on with it formally.21
Peterson hade ombetts skriva en kort broschyr men
skickade Miller ett utkast på 200 sidor. Det var uppenbart att ämnet återspeglade Petersons egna intressen och ju mer hon lärde sig desto mer fängslad
blev hon.
De anställda på Kvinnobyrån ändrade Petersons
originaltitel Justice in the Kitchen till Towards standards
for the Household Worker: Experience from Sweden. De
kortade också texten till hälften, något som Peterson
själv beklagade; hon anmärkte att de »turned it into
governmentese and threw out most of my anecdotes
and cartoons.»22 Men hennes entusiasm för det som
hon uppfattade som en alternativ väg att se på kvinnors hushållsarbete, både betalt och obetalt, kvarstod. »It was so refreshing», mindes hon senare, »to
see the recognition of the social and economic value
of ’women’s work’. This approach stod in stark contrast with our attitudes in the United States.»23
Peterson började sin rapport med att räkna upp
det stora antalet »positive programs the (Swedish)
government had undertaken relative to work in the
home» som hon förklarade »can indicate fruitful lines of development» som den amerikanska regeringen borde följa. Hon var imponerad av de samhälleliga tjänster som erbjöds hemmafruar, till exempel den svenska hemhjälpstjänsten som infördes
1944. Tjänsten som inrättades och finansierades av
staten var tillgänglig för alla familjer oavsett inkomst. Hemvårdarinnan eller hemsystern beskrevs
av Peterson som ett »moderssubstitut» som temporärt tog över »alla hushållsplikter» inklusive barnomsorg och äldreomsorg när mamman inte kunde
ställa upp på grund av sjukdom eller ett nödfall i familjen. Peterson såg också den svenska betoningen
av yrkesutbildning och lagstiftning för regleringen
av hushållsarbete som en modell för statlig politik,
och en sådan skulle »improve the services rendered
and protect the workers concerned.»24
En väg att närma sig en förändring av amerikanska attityder till hushållsarbete, såväl avlönat som oavlönat, var enligt Petersons mening att ändra lag-stiftningen i likhet med den svenska hembiträdeslagen från 1944. Peterson hade för första gången hört
om denna år 1948 när en av hennes svenska vänner
förklarade för henne att festen som Peterson planerade borde börja vid ett tidigare klockslag om hon
inte ville betala övertidstillägg till hembiträdena. Den
svenska hembiträdeslagen reglerade arbetstider, lön,
16 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
boende, mat och andra arbetsmiljöfrågor för heltidsarbetande hembiträden. Det fanns också en statlig
rådgivningsbyrå som besvarade frågor om lagen, erbjöd ett standardkontrakt och medlade i konflikter
mellan hembiträden och deras arbetsgivare.
Svensk-amerikansk socialpolitik?
Under 1947, 1950 och 1953 lades förslag om förändringar i lagen fram för den svenska riksdagen vilket innebar att den diskuterades ingående under Petersons vistelse i Sverige.25
Peterson var tydlig i sin rapport med vad hon ansåg vara de fördelaktiga effekterna av lagen: »By making definite matters that before were vague and
hence sources of tension», förklarade hon, ger den
svenska hembiträdeslagen »both the housewife and
the workers... a basis for understanding. The greatest general effect» (av lagen), avslutade hon:
has been to educate the Swedish people to the
fact that employment in the home is as important
as employment in industry or commerce, that
workers in the home are the same as workers and
are entitled to the same protection against exploitation, that employers in homes have the
same basic responsibilities towards workers as
employers in factories and offices. It has also given further stress to the economic value of woman’s work in the home.26
Faktum är att Peterson mötte sitt eget arbete–familjdilemma när hon försökte färdigställa broschyren. I ett rörande brev till Miller räknade hon upp
sina problem: Arbetet gick långsamt eftersom det
inte fanns »one item of material available in English», förklarade hon, men »the biggest difficulty has
been the lack of continuous work due to heavy family demands and embassy matters». Brevet, som
hade skrivits i omgångar och påbörjats fyra månader
tidigare, illustrerade hennes problem tydligt.27
År 1961, när Peterson inte bara hade möjlighet att
studera alternativa politiska vägar, utan också kunde
påverka såväl politik som politiska beslutsfattare, såg
hon till att president Kennedys kvinnokommitté, som
hon på ett avgörande sätt bidrog till att tillsätta och
övervaka, prioriterade »nya och utökade samhälleliga
tjänster» för hemmet. Hon vidhöll också att de hushållsanställdas problem inte kunde ignoreras. I slutrapporten American Woman som gavs ut av presidentens kommission, en bästsäljare som spreds i 64 000
exemplar under första året och en försäljningsupplaga som gavs ut strax efter, hävdade kommissionen att
en »reorganization of ordinary home maintenance
service was long overdue». Inspirerade av det svenska hemhjälpsprogrammet, föreslog kommissionen att
regeringen skulle ställa utbildade hemmafruar till förfogande vid olika typer av nödsituationer i familjer.
Den personliga vänskapen mellan Esther Peterson och Sigrid Ekendahl låg bakom en stor del av erfarenhetsutbytet mellan Sverige och USA i frågor om kvinnors förvärvsarbete. Bilden visar Ekendahl när hon var i USA för
att studera kvinnors ställning på den amerikanska arbetsmarknaden. Foto: A-pressens Stockholmsredaktion.
Dessa »hemmafrutjänster» var nödvändiga för barnomsorgen och skulle utgöra en resurs för de gamla
och svaga. Kommissionen uppmärksammade också
hembiträdenas usla arbetsförhållanden. Hushållsanställda, förklarade kommissionen, har blivit:
low paid without standards of hours and working
conditions, without collective bargaining, without
most of the protections accorded by legislation and
accepted as normal for other workers, and without
means and opportunity adequately to maintain
their own homes.
Som ett första steg rekommenderade kommissionen
ett tillägg till arbetslagstiftningen som även skulle gälla avlönat arbete i hushåll.28
Frustrerade över bristen på framgång i frågan om
hembiträden, grundade Esther Peterson och Frieda
Miller 1965 en kommitté för avlönat hushållsarbete
(The National Committee on Household Employment, NCHE), för att »eliminate the stigma from
household labor» och för att ställa det på »similar
footing with labor in other occupations».
Under tidigt 1970-tal hjälpte NCHE till med att
starta en nationell rörelse för hushållsarbetarnas rättigheter med otaliga lokala kommittéer över hela
landet. I och med uppkomsten av denna omfattande
gräsrotsrörelse bland hembiträden och i och med att
Shirley Chisholm, Patsy Mink och andra minoritetskvinnor, som var inriktade på att kämpa för de
hushållsanställdas rättigheter, under 1970-talet fick
tillträde till beslutsfattande positioner inom politi-
ken, var Peterson inte längre ensam med sin sak. År
1974 ändrades arbetsmiljölagen så att den även omfattade de anställda i hushållen. När den federala
lagstiftningen hade ändrats, utvidgades också lagstiftningen i många delstater till att också omfatta
hushållsanställda. Således kunde hushållsarbetarna
efter decennier av protester till slut i flera avseenden
rättsligt räknas som anställda och fick i likhet med
många andra arbetare minimilöner, reglerade arbetstider samt tillgång till arbetslöshetsersättning
och olycksfallsförsäkring.29
När kommissionens rapport publicerades 1963
skrev Peterson ett dussin brev till sina svenska vänner. Till var och en skickade hon också rapporten
och uttryckte sin tacksamhet för att de bidragit till
rapportens diskussioner och slutsatser. Till LO-ordföranden Arne Geijer skrev hon till exempel:
Dear Arne, here is our report on the Status of
Women. It may not be obvious to you but my experience in Sweden and a great deal that I learned there is tucked in in many places.30
Tidigare, efter ett besök i Sverige tillsammans med
statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet
Arthur Goldberg i juni 1961, skrev Peterson ett av
sina mera rörande och innerliga brev till Sigrid
Ekendahl där hon gav uttryck för deras intellektuella och emotionella band:
Dear Sigrid, This my third day back on the job
and although things already are completely abARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 17
Brev ur Sigrid Ekendahls arkiv.
sorbing my time, I have a wonderful memory of
the days with you. All the experiences keep crossing my mind and come out in various ways – in
reports, speeches, and programming. Your influence here is great! It was really difficult saying
good-bye to you. You can never know the joy I
have in working with you for I feel that we do
have an understanding of our mutual aims, that
our philosophies are almost identical, and that
this, together with an admiration makes for a real
friendship which I feel is ours. I am grateful for
all this, Sigrid, and want to say a warm thanks for
all you did for me.31
18 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Peterson uttryckte tydligt vad hennes transatlantiska vänskapsförbindelser och hennes tid utomlands
betydde för hennes liv och arbete. Hon tillstod, och
det borde även historiker göra, att USA:s socialpolitik efter andra världskriget inte var en oberoende
produkt. Politiska och intellektuella gränser har alltid varit porösa även under den ökande nationalismen och det kalla krigets hot. Och som Sidney Tarrow påminner oss, är inrikespolitisk förändring, oavsett om det gäller USA eller andra länder, en av de
viktigaste effekterna av transnationellt politiskt samarbete.32
Översättning: Silke Neunsinger och Ulf Jönsson
REFERENSER – VÄNSKAP BORTOM ATLANTEN
1 Brev, Esther Peterson till Frieda S. Miller, 14 oktober 31949, Folder 3446, Esther Peterson Papers, 18841998, MC-450, Arhur and Elizabeth Schlesinger
Library on the History of Women in America,
Radcliffe Institute, Harvard University, Cambridge,
Massachusetts, USA [hädanefter EP-SL]
2 En arbetsattaché, labor attaché, är utsänd av det
amerikanska utrikesdepartementet till ett annat land
och har till uppgift att studera arbetslivet där.
3 Citatet från »Arbetarambassadörer», Folket i bild,
osignerat och odaterat, cirka 1956, Folder 366, EP-SL.
4 Om Peterson: Sue Cobble, The Other Women’s Movement: Workplace, Justice and Social Rights in Modern
America, Princeton, NJ, 2004, s. 34–36, kap. 4–7; Esther
Peterson med Winifred Conkling, Restless: The Memoirs
of Labor and Consumer Activist Esther Peterson, Washington, D.C., 1995; Cynthia Harrison, »Esther Peterson,
December 6, 1906–December 20, 1997», i: Susan Ware
(red), Notable American Women: A Biographical Dictionary
Completing the Twentieth Century, Cambridge, Mass,
2004, s. 508–510.
5 För en diskussion om olika typer av feminism i
USA och om användningen av begreppet »arbetarfeminister» [labor feminists], se Cobble (2004), introduction.
6 Cobble (2004), kap. 1–6.
7 Jag står i stor skuld till tidigare forskare om kvinnors transnationella och internationella aktivism. För
ett urval av sådan forskning se specialutgåvan av Gender
and History, vol 10, n:o 3 november 1998, om ”Feminisms and Internationalisms”, M. Sinha, D. Guy och A.
Woollacott (red), se även den förträffliga redogörelsen
för amerikanska feminister utomlands, Leila J. Rupp,
Worlds of Women: The Making of an International Women’s Movement, 1997. För mer aktuell forskning, se artiklarna i Pernilla Johnsson, Silke Neunsinger och Joan
Sangster (red), Crossing Boundaries: Women’s Organizing
in Europé and the Americas, 1880s–1940s, Uppsala 2007
och konferensuppsatser presenterade av Erika Ann
Kuhlman, E. Sue Wamsley, Jo Butterfield och Megan
Threlkeld vid »Transnational Women’s Organizations:
1900–1950 Workshop», Fourteenth Berkshire Conference on the History of Women, 12–15 juni 2008,
Minneapolis, Minnesota. Tillgänglig för konferensdeltagare på http://berks.umn.edu.
8 Mary Anderson lämnade familjens gård i Lidköping 1889 vid 16 års ålder för att emigrera till Amerika.
Hon genomled en följd av dåligt avlönade hushållsanställningar innan hon fick fast arbete vid en fabrik i
Chicago som skosömmerska, ett arbete hon innehade i
många år samtidigt som hon var ordförande i sin lokalavdelning för skoarbeterskor. År 1920 blev hon den första chefen för den amerikanska Kvinnobyrån. Hon omvaldes till detta ämbete av fyra presidenter och satt till
1944. Hon deltog vid grundandet av the International
Federation of Working Women i slutet av mellankrigstiden och involverad i the International Labor Organization (ILO) och andra internationella organisationer
under hela 1930- och 1940-talen. För mer om Anderson, se the Mary Anderson Papers, 1918–1960, A-7,
SL; Mary Anderson, Woman At Work: The Autobiography of Mary Anderson as told to Mary N. Winslow,
Minneapolis 1951, och Cobble (2004), särskilt s. 26–27.
9 Maida Springer-Kemp tillbringade tid i studiecirklar för arbetare i England, Sverige och Danmark och
Afrika innan hon tjänstgorde som internationell Afrikarepresentant för AFL-CIO under 1960-talet. Se Yevette Richards, Maida Springer: Pan-Africanist and Internatinal Labor Leader, Pittsburg, 2000, och Cobble
(2004), särsk. s. 43–45
10 Frieda S. Miller blev internationellt sjövan 1923
när hon deltog i den tredje konferensen för the International Federation of Working Women i Wien. Hon
tjänstgjorde som delegat för USA i ILO:s lagstiftande
konferenser 1936, 1938 och 1941, satt ordförande för
kommittén som skulle upprätta avgränsningar mellan
ILO och FN 1946 efter upphörandet av Nationernas
förbund och övergick till internationellt heltidsarbete
med ILO efter att han lämnat the Womens Bureau
1953. Se Frieda S. Miller Papers, 1909–1973, A-37, SL
[hädanefter FM-SL]; Cobble (2004), särsk. s. 27–29,
kap 2–7.
11 Om ILO, se bland annat Carol Riegelman Lubin
och Anne Winslow, Social Justice for Women: The International Labor Organization and Women, Durham, 1990
och Edward C. Lorenz, Defining Global Justice: The History of U.S. International Labor Standards Policy, Notre
Dame, 2001
12 WTUL var en transatlantisk organisation på
många sätt. Den grundades först i Storbritannien 1874
som the Women’s Protective and Provident League,
och ändrade sitt namn till the Women’s Trade Union
League 1890. Den amerikanska WTUL grundades
1903 med den brittiska som förebild. Men enligt Alice
Henry i Women and the Labor Movement, New York,
1927, s. 109–110, var den brittiska WTUL delvis inspirerad av ett besök som engelskan Emma Paterson
gjorde i New York under tidigt 1870-tal. Där såg hon
the Working Women’s Protective Union, the Women’s
Typographical Union och andra kvinnliga intressegrupper för arbetande kvinnor i New York. För mer om de
två organisationerna, se Robin Miller Jacoby, The British and American Women’s Trade Union Leagues,
1890–1925, Brooklyn, NY, 1994, och Gladys Boone,
The Women’s Trade Union Leagues in Great Britain and
the United States of America, New York, 1942.
13 Om Bessie Hillman se Karen Pastorello, A Power
Among Them: Bessie Abramowitz Hillman and the Making
of the Amalgamated Clothing Workers of America, Urbana,
2007. Om Sidney Hillman se Steve Fraser, Labor Will
Rule: Sidney Hillman and the Rise of American Labor, Ithaca, 1993.
14 Beträffande Petersons år utomlands se i synnerhet
folders 26–27, 147–148, 355–389 och 3446–3448, EPSL och Peterson, Restless, s. 69–88. För medlemsdata
beträffande IFF 1949 se James Docherty, Historical Dictionary of Organized Labor, Second Edition, Lanham,
Maryland, 2004, s. 131– 132. Jag välkomnar förslag till
ytterligare material som kan kasta ljus över Petersons
aktiviteter och kontakter under sin vistelse i Sverige
och Belgien.
15 Beträffande korrespondensen mellan Peterson
och Ekendahl, folders 366, 630, 632, 727 i EP-SL. Se
även Sigrid Ekendahls arkiv, korrespondens 1964–1967
och 1976–1977 samt LO:s arkiv, korrespondens, vol.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 19
32, 48 och 74, båda på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm. Om Ekendahl se Kaj Axelsson, Den
första i sitt slag, Stockholm, 1980.
16 Se folders 374–381, EP-SL och Peterson, Restless, s. 87–88
17 Om Kvinnokommittén, folders 375–381, EP-SL.
Se även Sigrid Ekendahls tal till IFF:s 80:e världskongress 1965; »Charter of Rights of Women Workers»,
1965, reviderad 1975; Women’s News, Newsletter
ICFTU, juli 1965, alla I Ekendahls arkiv, korrespondens 1964–1967, ARAB
18 Cobble (2004), kap. 6–7
19 För en introduktion till litteraturen om hushållsarbete och organiseringen av hushållsarbetare i USA se
Dorothy Sue Cobble, »’A Spontaneous Loss of Enthusiasm’: Workplace Feminism and the Transformation
of Women’s Service Jobs in the 1970s», International
Labor and Working Class History 56, Fall 1999, s. 23–29.
Beträffande kvardröjande feodala normsystem när det
gäller anställda i hushåll se Judith Rollins, Between Women: Domestics and Their Employers, Philadelphia, 1985
och Pierrette Hondagueu-Sotelo, Domestica: Immigrant
Workers Cleaning and Caring In the Shadows of Affluence,
Berkely, 2001.
20 Miller hjälpte också till med att övertyga ILO om
att ta frågan om hushållsarbete på allvar. I juli 1951 förestod hon ett möte mellan experter på hushållsarbetare i Genève som skulle förbereda ett förslag till ILOrekommendationer i frågan. Se folder 86, FM-SL. För
en serie artiklar om hushållsarbete i USA, Storbritannien och Sverige se International Labour Review, vol.
LVXI, No 4, oktober 1952; Dorothy Elliott, »The Status of Domestic Work in the United Kingdom», International Labour Review, vol. LXIII, no 2, februari 1951;
och Brita Åkerman Johansson, »Domestic Workers in
Sweden», International Labor Review vol 67, 1953.
21 EP till FM den 14 oktober 1949, folder 3446, EPSL
22 Den publicerade versionen av broschyren finns i
folder 369, EP-SL. Olika utkast till »Justice in the Kitchen» finns i folders 370-373, EP-SL. Petersoncitatet
är från Peterson, Restless, s. 80
23 Peterson, Restless, s. 79-80
24 Toward Standards For the Household Worker: Experience in Sweden, Washington, D.C. U.S. Women’s Bureau, Department of Labor, 1953, citaten på s. 2, 4, 7,
8. Mer om social hemhjälp finns att läsa i Karin Carlsson, »Emotional care as a strategy? The Hemvårdarinnas work within the Swedish Social Home Help Program 1944–1960», uppsats presenterad vid Lab.fem
konferensen 28–31 augusti i Stockholm; Johansson,
»Domestic Workers in Sweden» 364–365
25 Toward Standards for the Household Worker, s. 44–
58. Anekdoten är från Peterson, Restless, s. 79. Mer om
den svenska lagen om hushållsarbete se Ann Ighe och
Birgit Karlsson, »International Migration, Paid Domestic Work and the Modernisation of the Labor Market in Sweden, 1945–1970», uppsats för den internationella konferensen Labouring Feminism i Stockholm
28–31 augusti 2008; Johansson, »Domestic Workers in
Sweden», s. 361–362
26 Toward Standards for the Household Worker, s. 48.
Även om inget svar från Peterson har kunnat påträffas
20 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
måste hon ha varit nöjd med att få Kerstin Hesselgrens
brev av den 6 oktober 1953 i vilket Hesselgren lovordade Peterson för broschyren om Sveriges politik på
hushållsarbetets område: »I want to congratulate you
very much for the work you have done there. It is most
interesting and I have enjoyed every bit of it. It is a marvel to me how you have been able to find all those details in so short a time and in a foreign language. It really
is a standard work.» Brev från Kerstin Hesselgren till
Esther Peterson den 6 oktober 1953, folder 361, EPSL.
27 Peterson till Frieda Miller den 10 oktober 1952,
Folder 370, EP-SL.
28 Presidentens commission om kvinnors ställning,
American Women: Report of the President’s Commission,
Washington, D.C. GPO, 1963, citaten på s. 7, 22, 24,
35–37; För mer om presidentens commission om kvinnors ställning se Cobble, »Labor Feminism and President Kennedy’s Commission on Women», i Nancy Hewitt (red), No Permanent Waves: Rethinking American Feminisms, New Brunswick, NJ, under utgivning 2009
29 Cobble (2004), s. 198– 201; Cobble, »A Spontaneous Loss of Enthusiasm», s. 33–39.
30 Brev från Peterson till ordföranden Arne Geijer
(och andra) den 22 oktober 1963, folder 633, EP-SL.
Många av svaren till Peterson från hennes vänner i Sverige är också avslöjande. Till exempel »Dear Esther. I
thank you…for your report on the Status of Women…It is nice to hear that my little country has
taught you something about the women-problems and
that our experiences have influenced you…I really hope
that our exchanges of ideas and experiences will continue». Brev från Mils Kellgren till Esther Peterson den
29 oktober 1963. För andra brev som erkänner de
svenska ideernas inflytande på Petersons programförslag, folders 630–632, EP-SL.
31 Brev från Esther Peterson till Sigrid Ekendahl
den 12 july 1961, folder 630, EP-SL.
32 Sidney Tarrow, The New Transnational Activism,
Cam-bridge, 2005
SUE COBBLE
är professor i historia vid Rutgers University, New
Jersey. Hennes forskning fokuserar betydelsen av fackligt aktiva, såväl i USA som globalt.
Från pigjobb till hushållsnära
tjänster – ett historiskt perspektiv
Problemet att kombinera arbete och familj har lösts och
diskuterats på olika sätt i olika tider. Artikelförfattaren skärskådar främst argumenten för det som under senare tid
kommit att benämnas hushållsnära tjänster och som, menar
hon, reproducerar gamla föreställningar om vem som skall
utföra hushållsarbete hemma hos vem. – AV EMMA STROLLO
tid till hushållsarbete och mer tid till lönearbete – skulle kunna innebära en ökad jämställdhet så kan det ses som att detta
sker på bekostnad av jämlikhet mellan olika klasser. Om arbetet dessutom läggs på en utomstående kvinna leder det, som
sociologen Ellinor Platzer påpekar, till att den rådande könsarbetsdelningen upprätthålls.4 Eftersom det dessutom ofta är
utländska kvinnor som utför hushållstjänster kan det också
Vi behöver en växande tjänstesektor. Inte minst tänker jag råda maktförhållanden som har samband med nationalitet elpå dem som kommer hit som flyktingar och som kan baka ler »ras»/etnicitet.5 Som Catharina Calleman påpekar förebröd, sy, passa barn och städa.1
kommer dessa olika förhållanden av ojämlikhet samtidigt i
husligt arbete och kan därmed vidmakthålla och förstärka vaJens Orbacks uttalande i en intervju i DN 2004 visar hur ut- randra.6 Sociologen Leslie McCall menar att ingen enskild
landsfödda (kvinnor) ofta länkas samman med vissa, ofta låg- form av ojämlikhet kan representera de övriga men även att
avlönade yrken. Det här sättet att resonera kring hushålls- vissa former av ojämlikhet uppstår från samma förutsättningtjänster har då och då återspeglats i den debatt om hushålls- ar som kan reducera andra former, något som jag här valt att
nära tjänster som pågått sedan början av 1990-talet. Men är kalla för motstridande ojämlikheter. I det nyss nämnda exempdet ett nytt resonemang? I den här artikeln
let finns alltså en spänning mellan en
kommer jag att titta på hushållsnära tjänsminskning av ojämlikheten mellan könen
ter ur ett historiskt perspektiv. Syftet är att
och en minskning av ojämlikheten mellan
undersöka den historiska process som
kvinnor.7 Jag menar att den snäva användningen av jämställdhet är problematisk då
tycks ha lett till en särskiljning och hierardet döljer hur olika maktordningar samkisering på marknaden för hushållstjänsverkar med varandra vilket kan leda till att
ter och hur föreställningar om genus, klass
en åtgärd som sätts in i syftet att främja
och »ras»/etnicitet reproducerats i debatjämlikhet kan ge motstridande effekter.
ten.
Då hushållsarbetet historiskt sett utEtt av de vanligaste argumenten i deförts av etniska minoriteter har det konbatten om »hushållsnära tjänster» som
struerats en föreställning om hushållsarförts under 1990- och början av 2000-tabetare som »de andra» vilket förklarar det
let har handlat om jämställdhet. Man melåga löneläget och de dåliga arbetsförhålnar ofta att kvinnors ökade deltagande på
landena. I USA har hushållsarbetarna,
arbetsmarknaden har gjort att kvinnor
som ofta består av etniska minoriteter,
dubbelarbetar i allt högre utsträckning.
möjliggjort att medelklassens män och
Skattelättnader för hushållsnära tjänster
skulle då göra att kvinnor konkurrerade på
kvinnor kan tjäna mer pengar på arbetsmer lika villkor med män på arbetsmarkmarknaden. Den levnadsstandard som vita
naden. Detta resonemang är dock uppmedelklasskvinnor för kan därmed ses
byggt på en snäv definition av jämställdsom beroende av invandrade kvinnors läghet som inte tar i beräkningen att skattere levnadsstandard och exploatering.8
lättnader innebär en omfördelning från
Sverige och USA är i många avseenden
lågavlönade till högavlönade.2 Som tidväldigt olika och på många sätt har den
ningen Arbetaren räknat ut innebär den
svenska välfärdsstaten motverkat den
nya skattereduceringen att alla inkomsttaenorma polarisering som är så tydlig i
gare i en familj måste tjäna över 46 000 kr
USA. Nedskärningen av den offentliga
i månaden för att det ska bli ekonomiskt
sektorn som inleddes i slutet av 1980-talet
rationellt att köpa hushållstjänster – det Bristen på hembiträden ledde till att
och den ekonomiska krisen på 1990-talet
man annonserade även på telefonkiosvill säga att det annars blir billigare att stä- ker. Idag är det för det mesta invandrad har dock lett till en ökad polarisering på
da själv.3 Även om det i vissa familjer – de arbetskraft som utför det som kallas för arbetsmarknaden även i Sverige.9 Det kan
som utnyttjar hushållstjänsterna och om hushållsnära tjänster. Foto: Gunnar
därmed vara värt att notera de likheter
det leder till att kvinnorna ägnar mindre Larsson
som finns mellan dagens utveckling av priARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 21
I dagens debatt om hushållstjänster lever gamla normer och föreställningar kring vilka som ska utföra hushållsarbetet kvar, men
dessa normer möter också motstånd skriver Emmas Strollo i artikeln. Foto: Morgon-Tidningen
22 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
vata hushållsnära tjänster och situationen i Sverige före framväxten av en offentlig sektor, då merparten av det reproduktiva arbetet sköttes genom privata arrangemang.10
Undantagslagen
På 1930-talet i Sverige, liksom i flera andra europeiska länder
och USA blev den så kallade hembiträdesfrågan plötsligt politiskt aktuell. Den debatt som tog form handlade till stor del
om hur man skulle råda bot på den brist på arbetskraft i hemmen som uppstått.11 Att ta anställning i hushåll hade för många
kvinnor långt in på 1900-talet varit det enda alternativet för
att kunna försörja sig och antalet husligt anställda hade stigit
konstant mellan 1870 till 1930. Enligt Kerstin Moberg berodde detta dock inte på gifta kvinnors ökade yrkesverksamhet utan sammanföll med expansionen av borgerliga yrken så
som företagare, tjänstemän och utövare av fria yrken. »Inom
borgarklassen ville man upprätthålla en viss standard och höll
sig då gärna med hembiträde.»12 Därefter började kvinnor fly
hembiträdesyrket och bristen på hembiträden blev snart ett
»socialt problem» och föremål för statliga rapporter. Arbetssökande kvinnor började föredra andra yrken såsom i fabrik,
kontor, affär eller restaurang och hotell. Här var arbetet mer
fritt och självständigt i jämförelse med hembiträdesyrket. Detta var som nämnts inte unikt för Sverige och Moberg menar
att det i alla industriländer visade sig att hembiträdesyrket inte
kunde konkurrera med de andra yrkena.13 Rolf Ohlsson menar
att industrin betalade relativt höga löner som inte hushållen
kunde konkurrera med vilket gjorde att lönerna för hembiträden släpade efter de kvinnliga industriarbetarlönerna.14 Trots
flera utredningar som gjordes från statsmaktens sida för att
höja arbetsvillkoren och göra arbetet mer attraktivt så dröjde
det till 1971 innan alla husligt anställda omfattades av arbetstidsregleringen – vilket var en fördröjning på 40-50 år jämfört
med arbetsmarknadens övriga grupper.15 Platzer menar att
husmödrarnas behov uppenbarligen prioriterats framför de
anställda.16
Under andra världskriget, när flyktingströmmarna ökade
blev flyktingpolitiken ett medel för rekrytering av arbetskraft
till bristyrken – bland annat till husligt arbete. Alla manliga
flyktingar blev tvungna att anta skogs- eller jordbruksarbete
medan kvinnorna hänvisades till »husligt arbete». Lars Olsson menar att det var flyktingarbetet som senare gav impulser
till hur arbetskraftsproblemet kunde lösas genom invandring.17 Expansionen av industrin efter andra världskriget ledde till att arbetskraft importerades, bristen på svenska tjänsteflickor motverkades därmed bland annat genom att anställa
utländsk arbetskraft – på det här sättet slapp man höja de eftersläpande hembiträdeslönerna.18 Staten bistod med detta genom att man redan1943 upprättade en tillfällig lag som avsåg
»befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldigheten att hava arbetstillstånd».19 Lagen kom att gälla mellan 1943 och 1972 och
utöver öppnandet av arbetsmarknaden för nordiska medborgare (detta alltså redan innan den gemensamma nordiska arbetsmarknaden fastslogs 1954) undantog man kravet på arbetstillstånd för vissa arbetsområden, däribland för husligt arbete. Utöver den direkta hänvisningen av kvinnliga flyktingar
Vykortet användes som anmälningsformulär för ett möte om
hembiträdens sociala och ekonomiska problem och skulle
informera om hembiträdenas rättigheter och möjligheter att
tillvarata sina intressen.
under andra världskriget kom man sedan att inleda rekrytering av utländska kvinnor till hembiträdesyrket. Förutom ett
stort antal nordiska kvinnor som kom för att arbeta som hembiträden, kom även ett stort antal tyska kvinnor till Sverige för
att arbeta i de svenska hushållen. Calleman skriver att mellan
1950 och 1958 anmäldes årligen 8 000 till 10 000 utländska
medborgare inom gruppen husligt arbete. De allra flesta var
tyska, finska, danska och norska medborgare. Kvinnorna fick
förbinda sig att arbeta som hembiträde i två år innan de fick
rätt att söka ett annat arbete i Sverige.20 Den formella arbetskraftsinvandringen avskaffades 1967 i Sverige. Lagen om undantag på kravet om arbetstillstånd för vissa yrken gällde dock
fram till 1972. I en promemoria från inrikesdepartementet diskuteras anledningarna till detta. Inom jord- och skogbruk avskaffades undantagsbestämmelserna redan 1952 eftersom arbetskraften där ansågs tillräcklig. Bristen på arbetskraft inom
husligt arbete anses däremot kvarstå. Bristen ska ha kvarstått
ända till 1971 då antalet arbetslösa ökade. Det tas även upp ett
antal andra nackdelar med lagen. För det första anser Invandrarverket att det finns en risk för att arbetstagarna kommer att
leva under »otillfredsställande förhållanden». »Arbetstagarna
synes själva i många fall vara beredda att under ett år acceptera dåliga villkor i vetskap om att de efter denna tid har möjARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 23
nan sorts arbetskraftsinvandring som ansågs leda till lönedumpning och försämrade arbetsvillkor, hade inget att invända
mot hembiträdesinvandringen under förutsättning att det
skedde under kontroll av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Trots påtryckningar från LO:s kvinnoråd, som lyckades få till
stånd att tyska kvinnliga immigranter vid gränsen skulle få ett
översatt exemplar av den svenska hembiträdeslagen, blev det
uppenbart att invandrade kvinnor i tjänstesektorn på inga sätt
var en prioriterad fråga för ledningen inom LO.24
Jag menar att undantagslagen är ett tydligt exempel på en
uppdelningsmekanism som ledde till ojämlikheter mellan
svenska och utlandsfödda kvinnor. På grund av kön och invandrarstatus hänvisades kvinnorna till ett yrke som svenska
kvinnor inte längre ville ha. De exploaterades för att möjliggöra den växande borgarklassens livsstil men också för att fylla svenska kvinnors behov i välfärdsstatens frånvaro.
Skattereducerade hushållstjänster
– den politiska debatten
Först 1971 omfattades alla husligt anställda av arbetstidsregleringen – en fördröjning på 40–50 år jämfört med arbetsmarknadens övriga grupper. Foto: Hernried
lighet att få arbetstillstånd i Sverige.»21 Man menar också att
undantaget från skyldigheten att inneha arbetstillstånd vid
husligt arbete missbrukades både från arbetstagarens och arbetsgivarens sida:
Arbetstagarna reser inte sällan in i landet för att ta husligt
arbete när de av arbetsmarknadsskäl vägrats arbetstillstånd
inom annat yrkesområde. Syftet synes ofta vara att söka få
ett fäste på den svenska arbetsmarknaden för att sedan snarast möjligt övergå till den verksamhet för vilken de vägrats tillstånd.22
Arbetskraftsinvandringen bestod ända fram till mitten av 50talet av 55 procent kvinnor. Trots detta finns det en föreställning om att arbetskraftsinvandrarna främst var män som skulle arbeta i den expanderande industrisektorn. I den offentliga
debatten var det, enligt Wuokko Knocke, tyst kring den andel
kvinnliga arbetare som kom hit och arbetade som hembiträden. De invandrade kvinnorna var därmed en osynlig del av
arbetsmarknaden.23 Det fanns inga fackliga organisationer för
denna grupp av arbetare och LO, som börjat kritisera en an24 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Undantagslagstiftningen visade hur staten spelat en viktig roll
i uppdelningen av arbetare i olika kategorier, men hur ligger
det till med skattereduceringen av hushållstjänster – även om
man genom det nya skatteavdraget inte direkt hänvisar invandrare eller kvinnor till vissa typer av arbeten tycks det som
att liknande föreställningar levde kvar i den föregående debatten.
När skattereduceringen på hushållstjänster till slut slog igenom sommaren 2007, var det efter en 14 år lång debatt i medier och riksdag. Ellinor Platzer tittar i sin avhandling bland
annat på uppkomsten av pigdebatten genom att jämföra debatten med en liknande lag som diskuterades i Danmark. Platzer menar att hushållstjänster egentligen inte är någon högereller vänsterfråga i sig, trots att det blev ett av de mest kända
exemplen på blockpolitik under 1990-talet. Enligt Platzer
hade det i de båda länderna avgörande betydelse vem eller vilka som presenterade förslagen och vilka argument som användes. I Sverige skapade förslaget »motsättningar i stället för
samtycke och blev snabbt en klassfråga, men ställde också
köns- och etnicitetsproblem på sin spets.»25 I Danmark däremot kom förslaget från en regeringskoalition dominerad av
socialdemokraterna och fick genast stöd från fackföreningarna eftersom de främsta argumenten var att det skulle minska
arbetslösheten och svartarbetet. Platzer drar slutsatsen att pigdebatten inte uppkom av ideologiska skäl och att om förslaget
sett annorlunda ut och framförts av andra aktörer med andra
argument hade det haft en annan chans att bli verklighet. Samtidigt poängterar hon att det inte »råder tvivel om att debatten var ideologiskt laddad. En jämförelsevis obetydlig fråga
framställdes som ett viktigt moraliskt spörsmål som de flesta
aktörer på den offentliga arenan direkt eller indirekt förhöll
sig till».26 Jag menar att frågan om hushållsnära tjänster faktiskt är ideologisk i sig då förekomst och omfattning av hushållstjänster hänger samman med politiska beslut som berör
vilken roll och omfattning staten ska spela i samhället (och i
det privata), det kan gälla barnomsorg, skolgång, socialtjänst,
sjukvård, föräldraledighet, arbetstider och beskattning.27 Till
skillnad från att titta på orsakerna till debattens uppkomst har
jag här koncentrerat mig på vad som faktiskt uttrycktes i debatten och hur.28
Jämställdhetsdiskurser,
arbete och klass
Herr talman! Frågan om förutsättningarna för att både
kvinnan och mannen i familjen ska kunna arbeta samtidigt
som familjelivet ska fungera måste lösas, så att mer tid för
barnen skapas. En skattereduktion för hushållstjänster är
därför ett steg i utvecklingen av det moderna samhället. Det
är inte fråga om någon ny pigmodell. Det är fråga om såväl jämställdhet som anläggandet av grunden för ett nytt
företagande.29
Ett av de mest förekommande argumenten har i debatten om
hushållsnära tjänster som tidigare nämnts handlat om jämställdhet. Förespråkarnas utgångspunkt i denna fråga är att
skattelättnader på hushållsnära tjänster kommer att avlasta
kvinnor med sysslorna i hemmet så att de på detta sätt kan
konkurrera bättre på arbetsmarknaden. Idén om jämställdhet
vilar på en liberal grund som bygger på att skapa förutsättningar för (somliga) kvinnor att komma ut i arbetslivet vilket
automatiskt skulle leda till att hon blir mer jämställd. Man vill
alltså »skapa goda förutsättningar för de kvinnor som vill kombinera familj och karriär[.]»30 Om kvinnor får avlastning i
hemmet och därmed mer tid till arbete skulle de alltså bli mer
attraktiva på arbetsmarknaden och därmed mer jämställda
männen.
Att säga nej till skattereduktion för hushållsnära tjänster är
alltså att hålla tillbaka många kvinnors utveckling och avancemang i yrkeslivet. Det gynnar knappast genus- och jämställdhetsperspektivet, som regeringen och stödpartierna
säger sig företräda.31
Det här synsättet tar tydligt avstamp i den svenska övre medelklasskvinnans perspektiv, hon »hålls tillbaka» i sitt yrkesliv
på grund av den tid som hushållsarbetet tar. På det här viset
görs förutsättningar som till synes verkar positivt för somliga
kvinnor till en fråga om generell jämställdhet. Att det finns
klasskillnader mellan kvinnor tas sällan upp i debatten, överlag är klass ett begrepp som sällan omnämns av förespråkare
av hushållsnära tjänster.
Klasser i marxistisk mening existerar knappast i vårt land
längre. Däremot existerar det hög- och låginkomsttagare i
vårt samhälle med stor rörlighet. Så måste det nog också få
vara om vi ska värna marknadsekonomi och människors frihet att göra sina livsval och förverkliga sina liv.32
Om det omnämns är det ofta för att visa på begreppets överflödighet, som i citatet här ovan. Som exemplet visar anses en
viss inkomstpolarisering inte vara ett problem, vilket innebär
att ett klassperspektiv kan anses vara onödigt. Precis som ordet »piga» och »pigdebatt» hör klass till en sorts retorik som
man undviker. Invändningar om att hushållstjänster skulle
kunna leda till att klassystemet förstärks avfärdas ofta genom
Efter Hembiträdeslagens införande förbättrades situationen för
denna yrkesgrupp, hembiträdet i reportaget påpekade att hon
fick extra betalt när det var större bjudningar och att hon var
med i sjukkassan. Foto: Morgon-Tidningen
att peka på att hushållstjänsterna är något nytt och annorlunda än det gamla »pigsystemet».
Jag vet att den förda »pigdebatten» rör upp mycket känslor. »Pigorna» påminner oss om ett gammalt klassamhälle,
som knappast någon vill ha tillbaka. En liberal huvuduppgift är i stället att verka för ett mer jämlikt och jämställt
samhälle. Vi tycker inte att en tillväxt i den s.k. hushållsnära tjänstesektorn, som är den officiella beteckningen, skulle strida mot några liberala principer - tvärtom.33
Exemplet visar hur man vill skapa en ny och modern bild av
yrket. Genom att kalla arbetet för »hushållsnära tjänster» försöker man uppvärdera yrket, vad skillnaden består av rent
praktiskt är däremot oklart. Att det till exempel skulle handla
om höjda löner och bättre arbetsvillkor verkar inte aktuellt.
Precis som på 1940-talet när husmödrarnas behov prioriterades framför hembiträdena i fråga om arbetstidslagstiftningen
är debatten om hushållstjänster främst fokuserad på dem som
ska köpa tjänsterna och inte arbetarna. Man vill komma ifrån
föreställningen om pigan som påminner om »ett gammalt
klassamhälle». I stället formas en diskurs om »hushållsnära
tjänster» som man laddar med positiva ideal som valfrihet,
jämställdhet och arbete.
Här försöker man mana fram bilden av mellankrigstidens
pilsnerfilmer där det kommer in pigor i stärkta förkläden
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 25
och niger inför ett herrskap som sitter och röker cigarr och
äter punschpraliner i en soffa. Vad det handlar om, herr talman, är nya moderna företag, kvinnor och män, som hittar
tjänster att sälja till barnfamiljer och till pensionärer som
vill bo kvar längre hemma.34
Genom att rentvå yrket från gamla klassassociationer verkar
man vilja visa att det är som vilket arbete som helst. Men som
Barbara Ehrenreich och Arlie Russell Hochschild visar finns
det ett antal aspekter som har att göra med arbetets »osynliga» natur, då det ofta utförs i privata hem och ofta även av illegala arbetare som gör att betalt hushållsarbete på många sätt
skiljer sig från andra tjänster.35 Då man inte använder sig av
ett klassperspektiv blir det heller inte ett problem att detta är
ett låglöneyrke. När Susanne Eberstein (s) i en debatt påpekar
att lönerna inom yrket är svåra att leva på och undrar vem det
är som ska utföra städjobben – vem är det som ska städa hos
städerskan36 så svarar Per Landgren (kd):
[…] Vadå städerskan? Kan det inte vara en manlig städare?
Har Susanne Eberstein inte städare här i huset? Vem städar
åt den städaren eller städerskan? […] Även om lönerna ska
vara så höga som möjligt behöver vi också ha låglöneyrken
som gör att människor kan inleda någon typ av karriär.37
Det här synsättet bygger på vad jag kallar en liberalutopistisk
diskurs – med detta menar jag att man utgår ifrån att vi lever
i ett samhälle där alla har samma förutsättningar att ta sig fram
i yrkeslivet. Genom att bortse från den uppdelning som finns
inom yrket behöver man inte heller ta ställning till eller göra
någon vidare maktanalys av frågan. Även om man i det här inlägget vill föra fram att vem som helst kan utföra detta arbete
använder man också ofta det faktum att det är ett kvinnoarbete som en möjlighet för kvinnor att få arbete. Som nästa exempel visar finns det en tydlig föreställning om att det är just
kvinnor som finns i åtanke för den här typen av arbeten.
Vi moderater beklagar denna inställning och kommer tillsammans med de andra partierna i alliansen vid ett maktskifte 2006 att se till att genomföra avdragsrätt för hushållsnära tjänster och därmed ge ökade möjligheter för
många kvinnor.38
I många uttalanden finns det uttryck för att det inte skulle vara
mer komplicerat än att somliga kvinnor behöver hjälp i hemmet och andra behöver arbete. Samtidigt som man underlättar för kvinnor som redan har arbete att kombinera karriär och
familj skapar man ju dessutom fler arbetstillfällen åt kvinnor.
En skattesubvention på hushållsnära tjänster »ger kvinnor, för
det är oftast kvinnor, möjlighet till utveckling i sitt arbetsliv, möjlighet till företagande och möjlighet till mer tid för familjen.»39
Anne-Marie Ekström tycker liksom flera andra att det »är
märkligt att man inte vill medverka till att det skapas fler arbeten
för kvinnor».40 Ur det här perspektivet ses det som en win-win
situation för alla kvinnor. Den här ståndpunkten ger uttryck
för en traditionell syn på kvinnan som den som är ansvarig för
hemmet och det privata. Yrket har blivit feminint kodat och
kvinnan har fortfarande rollen som ansvarig för sitt eget hem
26 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Förutom att hushållsnära tjänster anses skapa jobb för kvinnor
nämns ibland att det också skulle skapa jobb för invandrare. Rent
generellt har Sverige en lång historia av att hänvisa den här typen
av jobb till invandrare skriver Emma Strollo. Vykort: LO/Robert
Nyberg.
och i förlängningen också för andras. Budskapet här är tydligt, det är inte bara »åt» kvinnor som arbetet utförs, det är
också arbeten för kvinnor. På det här sättet tas den traditionellt rådande uppdelningen av arbete mellan män och kvinnor ofta för given i debatten.
Integration
Dessutom vet vi att det till och med finns kommunala bostadsföretag, till exempel i Malmö, som har inrättat en sådan service. Där har unga invandrarkvinnor fått sin första
chans till ett riktigt jobb med lön och fått sin första riktiga
chans att komma in i svenska familjers hem. Integration,
herr finansminister, får man där på köpet.41
Förutom att hushållsnära tjänster anses skapa jobb för kvinnor nämns ibland att det också skulle skapa jobb för invandrare. Rent generellt har vi i Sverige en lång historia av att hänvisa den här typen av jobb till invandrare. Trots att vi i dag
inte har någon specifikt uttalad arbetskraftsimport tycks man
som i citatet fortfarande benägen att hänvisa dessa tjänster till
just invandrarkvinnor. Så som det ser ut i dag i Sverige har tillgången på arbetskraft från länder med hög arbetslöshet och
och »ras»/etnicitet i frågan om hushållsnära tjänster förändrats förvånansvärt lite från efterkrigstiden till idag. När en
brist på hembiträden uppstod på 1940-talet vände man sig till
kvinnlig utländsk arbetskraft som inte krävde högre löner,
först genom en direkt hänvisning av kvinnliga flyktingar och
sedan genom arbetskraftsimport med skippade krav på arbetstillstånd som incitament. På samma sätt är det idag ofta
kvinnor från andra länder som utför arbetet. Statens direkta
inblandning i detta kan dock idag sägas vara av en annorlunda karaktär då ingen organiserad överföring av arbetskraft till
hushållsarbetet sker. I och med EU:s utvidgning och
regelverk skulle också en sådan åtgärd vara
onödig då man har rätt att söka arbete i Sverige om man bor i ett EU-land. Hur
mycket hushållstjänster som efterfrågas
har dock att göra med politiska beslut
Herr talman! Det behövs en mer
och påverkas av lagstiftning om till
utbredd arbetsmarknad för kvinexempel barnomsorg och socialnor. Jag vet att jag tar en risk när
tjänst. Man kan därför säga att skatjag nämner subvention av hustereduceringen av hushållsnära
hållsnära tjänster i det här samtjänster är ett sätt för staten att stimanhanget. Jag tar ändå den rismulera den privata marknaden för
ken. Vare sig vi vill kännas vid det
hushållstjänster samtidigt som statens
eller inte utför i dag många invandansvar för den sociala reproduktionen
rarkvinnor hushållstjänster på en
minskas. Motiveringen till detta är, precis
svart marknad. Med en skattereduktion
som på 1940-talet, fokuserad på att möta den
så att fler människor har råd att betala vitt
övre medelklassens och medelklassens behov av
för hushållstjänster tror jag att många fler
hushållstjänster. Det som jag visat här är att
kvinnor, i synnerhet invandrarkvinnor,
Frågan om hushållsnära tjänster
det under efterkrigstiden liksom i den samskulle kunna få ett riktigt arbete med vit
är både en fråga om klass, kön
lön.44
och etnicitet och har varit det även tida riksdagsdebatten finns särskiljande diskurser, som inte bara har att göra med kön
historiskt menar Emma Strollo.
Genom att direkt hänvisa »invandrarkvin- Vykort: Svenska kommunalarbe- utan även klass och »ras»/etnicitet, i frågan
om vilka som ska utföra det betalda husnor» till ett arbete som har en tradition av att tareförbundet, Robert Nyberg.
hållsarbetet. Trots detta har jämställdhet i
vara både kvinnodominerat och invandrardominerat reproducerar man föreställningen utan att ifrågasät- dagens debatt varit ett av de vanligaste argumenten. Vad jämställdhet innebär i debatten om hushållsnära tjänster tycks alltta denna uppdelning. Invandrare görs till »de andra» och förväntas utföra yrken som har låg status och som de traditionellt så ha en snäv innebörd där hänsyn till »ras»/etnicitet eller klass
har hänvisats till. Man ger även uttryck för att »invandrark- inte verkar rymmas. Att »problemet» återupprepar sig kan till
vinnans» problem på den svenska arbetsmarknaden är att hon viss del förstås utifrån en ekonomisk struktur som bygger på
polariserade lönelägen vilket i sin tur innebär att de uppdeltvingas jobba svart och att segregationen skulle minska om arbetet blev vitt. Det som ifrågasätts är inte att det just är ut- ningar som skapas på arbetsmarknaden inte nödvändigtvis
landsfödda kvinnor som till stor del utgör denna marknad – betraktas som ett problem. Genom att konstruera ett nytt
det man fokuserar på som problematiskt är att det är en svart begrepp – »hushållsnära tjänster», försöker man även uppmarknad. Att utlandsfödda kvinnor till stor del utgör denna värdera yrket även om detta inte innebär några reella skillmarknad tas på detta sätt ofta för givet. Man försöker alltså ge nader för den enskilda arbetaren. Något som knappast fören bild av förslaget som en lösning på en del av de strukturel- ändrar arbetets könsuppdelade, klassmärkta och rasifierade
la problem som är förknippade med den här typen av tjänster. strukturer.
Men genom att påstå att det inte bara handlar om att skapa arDen debatt som ändå uppstått i frågan om hushållstjänster
betstillfällen åt vem som helst utan just åt de grupper som tra- visar både på att vissa normer och föreställningar kring vilka
ditionellt utfört arbetet så reproduceras i stället de rådande som ska utföra hushållsarbetet finns kvar samtidigt som dessa
uppdelningarna inom yrket.
också möter ett visst motstånd. Möjligen kan detta motstånd
förstås som en kritik av att den jämställdhet som förespråkas i
retoriken om »hushållsnära tjänster» framstår som exklusivt
Avslutning
projekt för den övre medelklassens svensketniska kärnfamilTrots att det finns en föreställning om Sverige som före- jer. »Invandrarkvinnor» förväntas möjliggöra de svenska megångsland vad gäller jämställdhet på olika plan kan man med delklasskvinnornas jämställdhet och samtidigt realisera vad
ett historiskt perspektiv se hur föreställningar om kön, klass som kan liknas vid ett nationellt modernitetsprojekt med den
betydligt lägre löner än de svenska ökat genom utvidgningen
av EU. Calleman menar även att teknisk utveckling och avregleringar som till exempel upphävandet av förbudet mot privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft underlättar
denna utveckling.42 Sociologen Diana Mulinari hävdar att man
i Sverige blundar för forskning från olika delar av Europa som
visar att kvinnor som arbetar inom hushållstjänstesektorn exploateras och att samhället polariseras. Detta, menar hon,
grundar sig på övertygelsen om att Sverige skulle vara annorlunda och bättre än resten av Europa och att vår modell för
jämställdhet och solidaritet med invandrarbefolkningen skulle förhindra en sådan utveckling.43
I en debatt om segregationen i Sverige görs
följande inlägg:
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 27
snäva eller liberalutopistiska formen av jämställdhet som ideal.
Jag menar att föreställningen om modernitet i debatten sätts
i motsatsrelation till föreställningen om »invandrare» som
förknippas med traditionalism och bakåtsträvan. Att flyktingar som kommer till Sverige särskilt skulle lämpa sig för att
»baka bröd, sy, passa barn och städa» som en före detta minister i det inledande citatet föreslår visar på den diskrepans
som finns mellan föreställningen om det »jämställda Sverige»
och de strukturella ojämlikheter som reproduceras på mark-
REFERENSER – FRÅN PIGJOBB TILL
HUSHÅLLSNÄRA TJÄNSTER
1 Mats Carlbom, »Ministerdebutant i
blåsväder. ’Bildade kvinnor har vantolkat
mig om kvinnovåldet’, säger Jens Orback»,
DN 041023.
2 Anita Nyberg, »Hemnära marknadstjänster – kvinnornas befriare?» Kvinnovetenskaplig tidskrift, s. 31–48: 3, 1999, 43f.
3 Lina Hjort & Rikard Warlenius,
»Städrabatt gynnar bara rika» Arbetaren,
18 oktober, 2006.
4 Ellinor Platzer, Från folkhem till karriärhushåll: den nya husliga arbetsdelningen,
Lund 2007, s. 107.
5 Att jag skriver »ras»/etnicitet beror på
att jag vill uppmärksamma hur föreställningar om andras religiösa eller kulturella
bakgrund ofta vävs samman med den koloniala föreställningen om »ras». De kategoriseringsprocesser som kan urskiljas i mitt
material menar jag alltså bygger både på
föreställningar om etnicitet och om föreställningar om »ras». Även föreställningar
om nationalitet, menar jag, kan kopplas
samman med den koloniala föreställningen
om »ras».
6 Catharina Calleman, Ett riktigt arbete?: om regleringen av hushållstjänster, Säter 2007, s.19.
7 Leslie McCall, »Intersektionalitetens
komplexitet» Kvinnovetenskaplig tidskrift
31-56: 2–3, 2005, s.44.
8 Irene Browne & Joya Misra, »The intersection of gender and race in the labor
market» Annual review of sociology 487-513:
29, 2003, s. 502f.
9 Paulina de los Reyes, »Folkhemmets
paradoxer. Genus och etnicitet i den
svenska modellen.» Kvinnovetenskaplig tidskrift 27-47: 2, 2000, s. 40 f.
10 Jmfr. Ellinor Platzer, »From Private
Solutions to Public Responsibility and
Back Again: The New Domestic Services
in Sweden», Gender & History 211–221: 2,
2006, s. 219.
11 Britta Lövgren, Hemarbete som politik:
diskussioner om hemarbete, Sverige 1930-40talen, och tillkomsten av Hemmens forskningsinstitut, Stockholm 1993, s. 27.
28 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
naden för det betalda hushållsarbetet. Med tanke på diskurserna kring modernitet och jämställdhet är frånvaron av frågan
om mäns ansvar i debatten också anmärkningsvärd. Enligt
SCB utför män åtta timmar färre obetalt arbete i hemmet än
kvinnor vilket antagligen inte motsvarar den tid som man betalar för om man köper hushållstjänster.45 När strävan after
jämställdhet innebär att män behöver ta mer ansvar i hemmet
vittnar tystnaden i debatten om att kraven på jämställdhet
tycks ha gått för långt.
12 Kerstin Moberg, Från tjänstehjon till
hembiträde: en kvinnlig låglönegrupp i den
fackliga kampen 1903–1946, Uppsala 1978,
s. 24, 223.
13 Moberg (1978), s. 23ff.
14 Rolf Ohlsson, Invandrarna på arbetsmarknaden: en undersökning av invandrare i
Malmö under perioden 1945–1967, Lund
1975, s. 78 ff.
15 Lisa Öberg, »Ett socialdemokratiskt
dilemma: från hembiträdesfråga till pigdebatt» Christina Florin, Lena Sommestad,
Ulla Wikander (red.), Kvinnor mot kvinnor:
om systerskapets svårigheter, Stockholm
1999, s. 189.
16 Platzer (2007), s. 75f.
17 Lars Olsson, På tröskeln till folkhemmet: baltiska flyktingar och polska koncentrationslägerfångar som reservarbetskraft i
skånskt jordbruk kring slutet av andra världskriget, Lund 1995, s. 52, 165.
18 Ohlsson (1975), s. 81.
19 Svensk författningssamling (SFS),
1943: 716, s. 1471.
20 Calleman (2007), s. 46.
21 Arbetstillstånd för anställning i enskilt
hushåll: promemoria. (1972). Stockholm:
Inrikesdep., Ds In 1972:3, s. 5.
22 Ibid.
23 Wuokko Knocke, »Att vara kvinna
och invandrare i det svenska arbetslivet»
Lena Gonäs, Gerd Lindgren & Carina
Bildt (red.), Könssegregering i arbetslivet,
Stockholm 2001, s. 25.
24 Öberg (1999), s. 186f.
25 Platzer (2007), s. 67f.
26 Ibid.
27 Calleman (2007), s. 16.
28 Jag har inte varit ute efter att skildra
de vanligaste eller mest förekommande uttrycken i debatten utan jag har i första
hand intresserat mig för de resonemang
som skildrar olika idéer eller föreställningar om kön, klass och »ras»/etnicitet.
Det är alltså ingen kvantitativ undersökning som utreder hur vanliga dessa resonemang var, snarare har jag varit intresserad
av hur man uttryckt sig i dessa frågor och
vilka idéer man byggt dessa resonemang
på.
29 Jörgen Johansson, (c), Kammarens
protokoll, anf. 56, 04/05:95.
30 Tobias Billström, (m), Kammarens
protokoll, anf. 122, 03/04:36.
31 Jörgen Johansson, (c), Kammarens
protokoll, anf.80, 04/05:17.
32 Per Landgren, (kd), Kammarens protokoll, anf.79, 04/05:17.
33 Karin Pilsäter, (fp), Kammarens protokoll, anf. 93, 95/96:41.
34 Mats Odell, (kd), Kammarens
protokoll, anf. 4, 04/05:142.
35 Barbara Ehrenreich & Arlie Russell
Hochschild (red.), Global woman: nannies,
maids, and sex workers in the new economy,
London 2003, s. 7.
36 Susanne Eberstein, (s), Kammarens
protokoll, anf. 61, 04/05:95.
37 Per Landgren, (kd) Kammarens protokoll, anf. 76, 04/05:95.
38 Magdalena Andersson, (m), Kammarens protokoll, anf. 1, 04/05:130.
39 Jörgen Johansson, (c), Kammarens
protokoll, anf.80, 04/05:17.
40 Anne-Marie Ekström, (fp), Kammarens protokoll, anf. 69, 03/04:87.
41 Catharina Elmsäter-Svärd, (m) Kammarens protokoll, anf. 44, 03/04:98.
42 Calleman (2007), s. 12.
43 Diana Mulinari, »Inte den sortens
piga, inte här», Bang, 4, 2004.
44 Ann-Marie Ekström, (fp) Kammarens
protokoll, anf.198, 05/06:102.
45 SCB, På tal om kvinnor och män,
2008. s.41.
EMMA STROLLO
är doktorand vid tema Genus, Linköpings universitet och arbetar på en avhandling om det betalda hushållsarbetet i
Sverige.
Olof Palme, CIA och Polen
Källkritiska funderingar kring en osannolik historia
Även efter att den oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc Luciadagen 1981 hade förbjudits av den polska regimen, fortsatte det internationella stödet för organisationen.
Både legal humanitär hjälp och illegala transporter av litteratur, kommunikationsutrustning och annat organiserades
under åren fram till 1989. Enligt den amerikanske journalisten Peter Schweizer etablerades då ett samarbete mellan
CIA och Sverige, med Olof Palmes aktiva stöd för den illegala verksamheten. Påståendet har tagits över av svenska
historiker. Men kan det verkligen beläggas? – AV KLAUS
MISGELD
Ibland kan vi historiker ramla över »stories» som är alldeles
för bra för att vara sanna, men ändå vandrar de med vår hjälp
vidare genom historieskrivningen, berättas om och om, och
till slut blir de sanna. En sådan story tycks ett påstående vara
som handlar om Olof Palmes benägna samarbete med USA
rörande Polen under 1980-talet.
Direktören för Central Intelligence Agency (CIA) 19811987, William (Bill) Casey, var en aktiv man, mest känd för
Iran-contras-affären. Han for i sitt speciella svarta, »omärkta» jetplan världen runt för att sätta i verket vad USA:s administration hade placerat högt på dagordningen, sedan Ronald
Reagan hade tillträtt som president den 20 januari 1981, nämligen att destabilisera det sovjetiska väldet eller åtminstone
minska Sovjetunionens inflytande i världen. Reagans tidigare
kampanjledare och nye spionchef började pendla mellan Washington och asiatiska, arabiska, västeuropeiska och andra huvudstäder, knöt heliga och oheliga allianser och utlovade stöd
både här och där: till afghanska mujahedin mot den sovjetiska
ockupationsmakten, till dissidenter av olika kulörer, men även
till en rad diktatorer – allt enligt den nordamerikanske journalisten Peter Schweizers bok med den talande titeln Victory.1
Polen – en svag länk i Sovjetsystemet
Ett intressant land i detta sammanhang var Polen, särskilt lämpat som instrument för att bryta upp sovjetsystemet. Landets
kommunistiska system var genomkorrumperat och hade en
synnerligen svag förankring i befolkningen. Ekonomin var urdålig. Strejker och uppror hade slagits ned vid flera tillfällen,
de mest kända 1956, 1970 och 1976. Från sensommaren 1980
– efter de stora strejkerna i augusti samma år – växte den fria
och oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc fram, som
var mycket mer än en facklig rörelse. Den organiserade snart
tio av Polens vid denna tid cirka 34 miljoner invånare. Den
förbjöds den 13 december 1981 när generalsekreteraren för
Polens kommunistiska parti och regeringschefen, generalen
Wojciech Jaruzelski, införde de så kallade militärlagarna, i
praktiken en militärkupp i ett realsocialistiskt land.
USA:s centrala fackliga organisation AFL/CIO – liksom
många västliga fackliga organisationer, inte minst den svenska Landsorganisationen och TCO – hade lämnat stöd till Solidarnosc. Det gällde ju grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter. Men just det nordamerikanska stödet var något
som LO försökte hålla på avstånd, av förklarliga skäl: det var
oklart – eller bättre: rätt så klart – varifrån en del av dessa
pengar kom, nämligen via olika institutioner från USA:s regering, vilket även Solidarnosc ledare Lech Walesa insåg. Walesa stödde under rörelsens legala tid denna av LO intagna
hållning, åtminstone enligt svenskt källmaterial.2 Och inte ens
AFL/CIO:s kontakt till Casey i detta ärende, Irving Brown,
ville enligt Schweizer veta av alltför nära kontakter med CIA,
när det gällde Polen.3
Efter den 13 december 1981 hade alltså ett nytt läge uppstått. Protestaktioner mot den polska regimen ägde rum världen över och i många länder, inte minst Sverige, sattes aktiviteter igång för att via öppna och dolda kanaler stödja oppositionen i Polen och för att ge humanitär hjälp åt dess folk, särskilt de hårt trängda Solidaritetsfamiljerna. Tusentals av rörelsens medlemmar hade ju fängslats eller internerats. Just den
humanitära verksamheten hade accepterats av den polska regimen, ty landet var nära ekonomisk bankrutt.
Frivillighetsorganisationer, kyrkor och samfund, arbetarrörelsens olika grenar främst genom Arbetarrörelsens internationella centrum (AIC) och i-fonden, andra politiska och intresseorganisationer och inte minst i Sverige bosatta polacker
gjorde stora insatser. Genom både centrala och lokala initiativ samlades in pengar, skickades paket, togs emot flyktingar
och bildades givetvis även opinion.4 Den svenska ambassaden
i Warszawa och Utrikesdepartementet var väl medvetna om
hjälpaktionerna, men UD skickade också ut varningar till de
svenska hjälporganisationerna att deras transporter övervakades av polska myndigheter och att man borde agera försiktigt.5
Samtidigt förekom nämligen även en del hemliga aktioner,
några även med hjälp av AIC.6 Men det tycktes dock också helt
andra, större krafter ha varit i farten.
Från påven till Palme
CIA-chefen Casey ansåg att Polen och den polska oppositionen var särskilt lämpliga för att spela sin roll när det gällde att
försvaga Sovjetunionen. Att det fanns en stor polskättad befolkning i USA, med starka organisationer, underlättade också. Casey for alltså runt i sitt jetplan, om man får tro Peter
Schweizer, bland annat för att aktivera stöd åt den polska oppositionen i syfte att använda den i den stora planen mot
»ondskans imperium».7
Så landade han – när förblir oklart – även i Rom och togs
emot i Vatikanen, till och med av påven Johannes Paulus II.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 29
Men Vatikanen var inte riktigt med på noterna: den lovade in- Tyskland. Nu hade han åter fått tecken från Sverige att man
formationer om situationen i Polen, att hjälpa till med vissa främjade vissa nordamerikanska projekt, bland annat i Afghakontakter, men ville inte låta sig inordnas i Caseys strategi. I nistan, och han hade dessutom med sig brev från fackliga
Rom var man mycket väl underrättad om vad som pågick i på- ledare och socialdemokrater i Västeuropa som stödde hans
vens hemland, men hade en annan, mindre konfrontationsin- polska ärende. Fortfarande: allt enligt Schweizer! Och se där:
riktad agenda och ville förstås inte bli CIA:s partner, ej heller Caseys svenska samtalspartner var snabbt med på noterna
medverka vid transfer av gods eller pengar, vilket Washington och talade om för honom att han i sin hotellsvit skulle vänta
kunde konstatera. Det var nu, som Sverige kom in i bilden – på ett telefonsamtal. Samtalet kom efter några timmar: »It was
the soft, gentle voice of Olof Palme.»
enligt Schweizer.8
(s. 165)
Direkt från Rom flög CIA-chefen
»Casey was direct to the point»:
nämligen till Stockholm, av alla platsamarbete när det gällde oförändrad
ser. Att kritiken mot USA:s konfronteknologiexport från USA till Sverige
tationspolitik och inte minst agerande
(dock ej vidare) mot samarbete när det
– i samma syfte – i Centralamerika och
gällde transporter för Solidarnosc till
på andra platser i världen var hård,
Polen, via Sverige. Olof Palme tvekavisste naturligtvis CIA-chefen. Vad
de inte. Samtalet tog tio minuter.
ville han här? Skulle han prata om sovStatsministern lovade »att göra vad
jetiska ubåtar som just då påstods härhan kunde». Och inom några veckor
ja i svenska farvatten, eller var det kanhade CIA etablerat en infrastruktur
ske en NATO-ubåt som hade fastnat
för transporter från Västeuropa,
och som han ville få loss? Kom han för
främst Bryssel, via Sverige, där svensatt se till att export av modern teknoka tulltjänstemän påstås medverkat till
logi från USA till Sverige inte gick viatt ändra tullhandlingar för transpordare till av Sovjetunionen dominerat
ter som via Sverige och svensk hamn
område? Eller ville han aktivera insgick vidare till Polen. Pålitliga solidamuggling av kommunikationsutrustritetsaktivister såg till att transporterning för Solidarnosc, en transport som
na kom fram till Sverige (s. 257f, 266).
före den 13 december 1981 – då helt
Men den svaga länken fanns i de
legalt – delvis hade samordnats av LO,
Enligt Peter Schweizer skulle Olof Palme ha
svenska hamnarna, främst Ystad, där
i den Fria Fackföreningsinternationa- lovat CIA-mannen Casey att mot fortsatt teknolens namn? Denna samordning hade logiexport från USA se till att amerikanska trans- svenska hamnarbetare och tjänstemän
tog vid. Och så gick det snett till slut:
för övrigt inte gillats av några nord- porter vidarebefordrades med hjälp av svenska
någon läckte till polska myndigheter
amerikanska fackföreningsmän. Fanns tulltjänstemän till Solidaritet i Polen, en historia
och 1986 beslagtogs några transpordet, när det gällde sistnämnda syfte, som enligt Misgeld saknar täckning i källorna.
ter, den största en 40-tons långtraandra, mer eller mindre hemliga ka- Foto: Lantarbetaren.
dare som innehöll offsettryckerier,
naler (vilket LO hade misstänkt) mellan Polen och USA via bland annat polacker bosatta i Sverige, kopiatorer, faxmaskiner och datorer med mera till ett värde av
mer än 200 000 $, även idag en stor summa!
som skulle reaktiveras och få ny finansiering från USA? 9
Casey agerade snabbt: amerikanerna fick fram namnet på
Vad hände alltså i Stockholm? Schweizer tror sig veta. Det
kan åtminstone ha underhållningsvärde att återge detaljer ur den svenske tulltjänsteman som hade skvallrat mot betalning,
och för att undvika skandal såg de svenska myndigheterna till
hans skildring av Caseys korta besök i Stockholm, just eftersom denna skildring sedan har broderats ut av svenska histo- att denne befordrades »snett uppåt» till en ofarlig plats (s. 258,
266). CIA-chefen var åter nöjd. Redan året innan hade han i
riker och vandrat vidare genom historieskrivningen.
Casey anlände en tidig morgon (när? – se nedan) i Stock- Frankfurt/Main under en lunch »with an official from the
holm, skriver Schweizer (163ff), åt en kort frukost i Gamla Swedish prime minister’s office» uttryckt sin regerings tackStan och träffade därefter »Swedish government officials», det samhet för det svenska stödet (s. 227).
vill säga ledande representanter från försvarsdepartementet
och »the prime minister’s office». Han blev överraskad över
Sanning eller dikt?
hur samarbetsvilliga de var, inte minst när det gällde att hindra teknologitransfern österut. Och så kom Caseys andra hu- Denna smått fantastiska historia väcker en mängd frågor: först
vudärende upp: export av »strategic goods» till Solidarnosc. och främst – är den sann eller ens sannolik? Eller vad i den är
Där behövde man svensk hjälp. Den borgerliga regeringen sant, vad inte? Vad är belagt, vad inte? Närmare omständigunder statsminister Fälldin hade 1981 varit till nytta, sägs det heter måste utredas för att pröva sanningshalten: när ägde
i boken, men nu behövdes en mer »permanent pipeline».
samtalet med Olof Palme rum? Vilka var involverade? Vad
CIA-chefen rörde sig i Stockholm på inte helt okänd mark. gjorde den svenska tullen? Hur fungerar den? Vilka andra delUnder kriget hade han nämligen värvat svenska affärsmän som tog i aktionerna, först och främst från Solidarnosc och Polenskulle samla information om tysk industri vid sina besök i aktivisternas sida?
30 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Alla dessa frågor kan inte besvaras här. Men det finns de, denne författare lämnar oss i sticket när det gäller det väsentbland svenska historiker och statsvetare, som redan har svar liga: källorna. Hans uppgifter om dem är nämligen så gott som
på frågorna, och det är egentligen dem mitt huvudintresse gäl- obefintliga. När det gäller Caseys samtal med Olof Palme och
ler: på vilka grunder håller de denna historia för sann – ty det regeringens representanter, så har han ingen not alls, inte ens
gör de! Har de gjort något, och i så fall vad, för att pröva san- en uppgift om år eller dag. Noten om en sen lunch med svenska officerare, också på denna 12 oktober, är av samma obeningshalten?
Det är fyra forskare som här hamnar i fokus, nämligen – i stämda art som många andra i boken: »U.S. official, interview
with the author.» (s. 165 och not 17, s. 169)
kronologisk ordning – Ola Tunander (2001), Mike Winnerstig (2003) och slutligen Olof Kronvall och Magnus Petersson (2005).10
Andra källor?
Tunander och Winnerstig åberopar
Schweizer; Kronvall & Petersson åbeEn annan väg än via Schweizer och
ropar Schweizer, Winnerstig och uthans eftersägare är att gå till svenska
redningen Fred och säkerhet: Svensk säkällor. Mycket av eventuellt källmatekerhetspolitik 1969–1989 (2002). Inrial rörande en eventuell affär av dettressant är då hur dessa forskare hanta slag är givetvis ännu inte tillgängterar sina källor, bättre: sin enda verkligt. Men det finns möjligheter att
liga källa, Schweizer.11
ställa frågor rörande sannolikhet, omständigheter och enskildheter. Här
Tunander är den som går längst.
först något om tidpunkten, sedan nåHans ärende är i och för sig inte Pogot om vad som faktiskt skedde.
len utan ubåtarna och han sätter CaOlof Palmes regering trädde alltså
seys landstigning i Stockholm i samtill den 8 oktober 1982, en fredag.
band med ubåtsjakten och en eventuSamtalet med Casey förläggs av Tuell NATO-ubåt i Hårsfjärden. Efternander till tisdagsmorgon, den 12 oksom han menar sig kunna datera detober. Av Olof Palmes almanacka
taljerna i denna ubåtsjakt anser han
framgår att han på eftermiddagen den
sig också kunna datera Caseys samtal
11 oktober åkte till SSU:s kursgård
med de svenska regeringsrepresenBommersvik i Södermanland (mellan
tanterna och telefonsamtalet med
Järna och Nykvarn). Dit åkte även
Olof Palme: till morgonen den 12 okhela kretsen av nytillträdande ministtober 1982 (s. 134). Schweizer själv
rar och statssekreterare. Återresan
däremot anger inte något årtal. Av anIrving Brown, AFL-CIO:s kontaktman med CIA,
skedde den 12 oktober kl 16.00.13 En
dra samband i hans framställning att
ville inte heller veta alltför mycket om kontaktermer hektisk och mindre lämplig dag
döma borde samtalen snarast ha ägt na mellan CIA och Polen, skriver Klaus Misgeld.
för CIA-chefen att dimpa ner i Stockrum 1983, även om han också mer Foto: John Wahlbärj, Stockholm.
holm är svårt att tänka sig, men inte
vagt nämner att Olof Palme åter var
statsminister och efterträtt Thorbjörn Fälldin (vilket skedde omöjlig. Hur som helst var höga representanter från försvarsdepartement och Statsrådsberedningen, som kunde ta ansvar
den 8 oktober 1982).12
Winnerstig har en brasklapp om Schweizer och noterar att i en sådan delikat affär och som Casey påstås ha träffat, knapdenne »skriver i en tradition som intar en position mellan past på plats i Stockholm eller ens utnämnda. Några som borjournalistik och forskning, en genre som är källkritiskt pro- de veta, Olof Palmes närmaste medarbetare, som dåvarande
blematisk» men inte ovanlig (s. 43). Trots denna kommentar vicestatsministern Ingvar Carlsson och rådgivaren och statsgodtar han Schweizer och är i sin målande beskrivning lika sekreteraren med säkerhetsfrågor på sitt bord, Ulf Larsson,
åskådlig som denne, ja, enligt Winnerstig har de svenska tull- säger sig inte känna till något om allt detta.14 För fullständigtjänstemännen till och med beordrats [min kursivering] att hetens skull vill jag inte utesluta möjligheten att »rikets sä»förfalska ursprungsdokument» för försändelserna från Bel- kerhet» i en sådan fråga kan väga högre än den samtidshistogien till Polen via Sverige (s. 41). Kronvall & Petersson har riska forskningens kunskapsintresse, men jag är inte benägen
endast några korta rader syftande på denna historia där de att tro att det skulle vara förklaringen till att ingen vill kännas
nämner att »Sverige deltog aktivt i CIA-operationen genom vid denna historia. Jag förmodar att sanningen är enklare: hänatt fungera som transitland» för smugglingsverksamheten till delsen har inte ägt rum, åtminstone inte på det sätt som
Polen (s. 138). Formuleringen är också märklig eftersom »att Schweizer och hans efterföljare vill göra gällande.
fungera som transitland» rimligen inte är att likställa med att
Men något har faktiskt ägt rum, och det är smuggling av
delta »aktivt». Alla nämnda författares huvudärende är för öv- CIA- eller kanske bättre: USA-finansierat gods från Belgien
rigt i grunden det som anges i Winnerstigs rubrik: Sverige var via Sverige till Solidarnosc och andra oppositionella organi»ett västland även under Olof Palme», vilket väl knappast nå- sationer i Polen, efter den 13 december 1981 fram till 1989.
gon skulle betvivla.
USA var inte ensamt om att på detta sätt stödja den polska opNyckeln till historien är uppenbarligen Schweizer. Men positionen. Så gjorde AIC/i-fonden, Polen-Solidaritet, SoliARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 31
Det svenska stödet för polska Solidaritet har varit omfattande. Men att just Sverige skulle ha fått en av 1900talets största diktaturer på fall genom samarbete mellan Olof Palme och CIA-chefen finns det inga belägg för,
skriver Klaus Misgeld. Foto: Solidaritets informationskontor i Stockholm
daritetskommittén i Lund och fackliga och andra organisationer i flera länder, till exempel i Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland.
Att svenska tulltjänstemän och hamnarbetare såg mellan
fingrarna, när det gällde att forsla gods till den demokratiska
REFERENSER – OLOF PALME, CIA
OCH POLEN
1 Peter Schweizer: Victory: The Reagan
administration’s secret strategy that hastened
the collapse of the Soviet Union (New York,
1994).
2 Sedan den 1 januari 2007 pågår ett
treårigt forskningsprojekt vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola
som handlar om Sverige och demokratirörelsen i Polen på 1980-talet. I projektet
deltar Stefan Ekecrantz, Karl Molin och
undertecknad. Jag skriver om det svenska
fackliga stödet för Solidarnosc. Se även
min artikel i Arbetarhistoria 2006:4 (nr
120), s 24–31: »Solidaritet med SOLIDARITET. Den svenska arbetarrörelsen och
demokratirörelsen i Polen kring 1980»
och ett bidrag i en kommande antologi på
engelska: »Sweden: Focus on Fundamental Trade Union Rights». Materialet om
LOs stöd för Solidarnosc finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) och
är mycket omfattande. Projektet kommer
att samarbeta med en polsk forskare som
behandlar samma aspekter från sitt håll.
3 Schweizer s 61. Irving Brown var en i
Sverige välkänd veteran från kalla kriget.
32 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
oppositionen i Polen, är inte så överraskande och står också
att läsa i Maria Heinos och Barbara Törnquist-Plewas uppsats.15 Men att de förfalskade tullhandlingar är mindre troligt
och var i transitsammanhang knappast nödvändigt. Att åtminstone en stor transport upptäcktes i februari 1986 och be-
Se Klaus Misgeld: »Facklig alliansfrihet?
Landsorganisationen i Sverige och fackföreningsinternationalen i början av det kalla
kriget», s 27–50 i Arbetarhistoria 1996:1–2
(nr 77–78); på engelska http://www.iisg.nl/
publications/respap30.pdf (12.1.2009).
4 En av de mer kända och omskrivna lokala grupperna hade sin bas i Lund. Se
Maria Heino & Barbara Törnquist-Plewa:
»Svenska Stödkommittén för Solidaritet –
The Swedish Solidarity Support Committee and Independent Polish Agency in
Lund», s 25–61 i Skandinavien och Polen.
Möten, relationer och ömsesidig påverkan,
Lund, 2007). Maria Gnosspelius (född
Heino) arbetar vidare med detta tema
(kommande magisteruppsats vid Helsingfors universitet). – En annan sammanslutning var Polen-Solidaritet som hade en
kärna i aktivister från trotskistiska Socialistiska partiets (SP, tidigare KAF/Kommunistiska Arbetarförbundet), vilket framgår
av handlingar i SPs arkiv (vol 81, 334,
439ff), ARAB. Stefan Ekecrantz del av vårt
projekt handlar bland annat om dessa aktivisters tolkning av utvecklingen i Polen.
5 T ex Utrikesdepartementet, HP I EP
Dnr 219, 1982-01-15 och 1982-01-27. Vi i
projektet får ta del av ambassadens synnerligen utförliga rapportering och annat
UD-material från denna period. Karl Molins del av projektet kommer att särskilt
behandla aspekter rörande svensk utrikespolitik och tillämpningen av Helsingforsavtalen, rörande Polen. Se även Ulf Eliasson: »Diplomatin utmanas? Svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den
polska krisen 1980–1981», s 32-37 i Arbetarhistoria 2006:4 (nr 120).
6 Se Göran Jacobsson: »De hittade
lönnfacket. För Solidarnosc i polskt fängelse», ibid s 18–23. Jacobsson transporterade illegal tryckeriutrustning till Polen,
när han åkte fast. För finansieringen stod
AIC. Han tillhörde Socialistiska Partiet
och var aktiv inom Polen-Solidaritet.
7 För det följande se Schweizer sidorna
35–39, 55–123, 144–148, 158–170,
222–231, 256–259 och 264–268. Enligt
Schweizer, s 76, användes som mest åtta
miljoner US-dollar per år för Solidaritet.
8 Schweizer s 37f, 76, 171.
9 Se Misgeld: »Solidaritet med SOLIDARITET» och »Sweden: Focus on Fundamental Trade Union Rights».
10 Ola Tunander: Hårsfjärden: Det hem-
slagtogs och att dess svenske chaufför i Polen dömdes till ett
långt fängelsestraff, är också känt.16 Inte minst både Lech Walesa och Wojciech Jaruzelski känner till detta faktum. Walesa
påpekar dessutom, liksom Schweizer, att det var en svensk som
hade skvallrat.17
Viktigare är det som Heino & Törnquist-Plewa skriver,
nämligen att en del av de transporter eller gods som via Svenska stödkommittén för Solidaritet i Lund respektive dess mer
eller mindre hemliga avknoppning »Independent Polish
Agency» (IPA) skickades till Polen, finansierades av »National
Endowment for Democracy» (NED). Det handlade om stora
summor. Författarna kallar NED (vars huvudsakliga verksamhetsområde var Latinamerika) »an independent American
institution created in 1983». »Independent» är dock kanske
inte rätta ordet för denna skapelse av Reagan-administrationen.18 – Det kan alltså slås fast att USA-finansierade transporter till den polska oppositionen smugglades via Sverige,
men inte att regeringen var inblandad.
För mycket underhållning
– för lite källkritik
»Om Sverige, på det sätt som Schweizer beskriver, något bidrog till att få en av 1900-talets största diktaturer på fall, har
vi för övrigt absolut inte någonting att skämmas över – snarare tvärtom», skriver Winnerstig angående bland annat Olof
Palmes påstådda roll i den här behandlade storyn (s. 44). Ja, så
kan man väl säga, även om det låter »något» överdrivet. Men
liga ubåtskriget mot Sverige, Stockholm,
2001, s 133f; Mike Winnerstig: »Ett västland även under Olof Palme,» Internationella studier 2003:1, s 38–44; Olof Kronvall
& Magnus Petersson: Svensk säkerhetspolitik i supermakternas skugga 1945–1991,
Stockholm, 2005, s 48.
11 Kronvall & Peterssons hänvisning till
Fred och säkerhet: Svensk säkerhetspolitik
1969–1989, SOU 2002:108, Stockholm
2002, är egendomlig så till vida att de åberopar sidorna 223f som dock inte innehåller något om Casey, Sverige och Polen;
däremot hänvisar de inte till utredningens
bilagedel som hade varit mer relevant i
sammanhanget. Se not 18. – På nätsidan
http://www.leopoldreport.com/Casey.html
(12.1.2009) finns också en notis om Casey
i Stockholm hösten 1982; där påstås t o m
att Casey »besökte» Palme »under stort
hemlighetsmakeri». Polen nämns dock
inte. Källan är – givetvis – Schweizer. Även
förre ÖB Bengt Gustafsson refererar amerikanen och spekulerar om Sveriges och
palmes eventuella samröre med Reagans
mot Sovjetunionen riktade aktioner. Bengt
Gustafsson: »Kommentarer efter genomläsning av Ola Tunanders Spelet under ytan»,
därifrån är det alltså långt till sådana påståenden som att den
svenska statsministern skulle ha spelat under täcket med CIAchefen, och detta mitt under regeringsbildningsprocessen och
utan att tala med sina närmaste medarbetare; att han skulle ha
gjort sig skyldig till (illegalt) ministerstyre och dessutom uppmanat till illegala handlingar; att svenska tulltjänstemän skulle ha »beordrats» till sådana handlingar genom att förfalska
dokument (även om de enligt en vittnesuppgift accepterade
tullhandlingar med medvetet oklara uppgifter19 ) och att Casey
slutligen skulle ha tackat Sverige för allt detta under en lunch
i Frankfurt. Åtminstone krävs här andra bevis än Schweizers
bok även om den är rätt underhållande, det skall medges.
Mycket av det som Schweizer för övrigt berättar i sin bok
kan vara sant. För att kunna ta ställning till det krävs kunskaper och tillgång till källmaterial som jag inte har. Men när det
gäller CIA-chefen Bill Caseys hastiga besök i Stockholm och
vad som hände där, finns det dock vissa möjligheter till kontroll, eller åtminstone informationer som öppnar för ett ifrågasättande. Dessvärre har här de forskare som har använt
Schweizer som källa inte brytt sig om dem.
Till slut: om nu denna story skulle ha tilldragit sig så som
Schweizer påstår, varför har inte svenska massmedia, åtminstone de som gärna gav Olof Palme ett tjuvnyp, tagit upp den?
Eller har de det? Jag har inte hittat andra belägg än nämnda
inslag på nätet där Caseys resa också lever vidare. Kan förklaringen vara den att media var mera kritiska än de källkritiskt
skolade forskarna? Men en bra story vill man ju gärna berätta
vidare, eller hur?
i Historisk tidskrift 2008:3, s. 501–502
12 Schweizer behandlar Sverige-anknytningen på många sidor, rörande olika år. I
Tunanders två noter till detta stycke
nämns bara själva boken, inte någon sida,
vilket inte underlättar att få veta hur han
kommer fram till sin datering.
13 Olof Palmes arkiv, vol 1.1:6, ARAB.
14 Jag har fört flera samtal med Ulf
Larsson om ärendet, bl a i april 2008; Ulf
Larsson som har fört dagboksanteckningar
under dessa år har senare även varit generaldirektör för tullverket och därför stor
insikt i tullens sätt att arbeta; e-post från
Ingvar Carlsson, 17 June 2008; samtal med
förre chefen för AIC som 1986 blev statssekreterare i Utrikesdepartementet, Bengt
Säve-Söderbergh, 16 september 2008. –
Jag har även kontrollerat förre Överbefälhavaren Lennart Ljungs dagböcker, utan
att hitta någon relevant uppgift i denna
fråga; Krigsarkivet SE/KrH 0035:1018,
box 2.
15 Heino & Törnquist-Plewa: »Svenska
Stödkommittén för Solidaritet», t ex s 39.
16 Ibid.- Chauffören hette Lennart
Järn. Om aktionerna för att få honom fri
finns mer i Maria Gnosspelius (Heinos)
kommande magisteruppsats.
17 Lech Walesa: The Struggle and the
Triumph: An Autobiography. With the collaboration of Arkadius Rybicki, (New
York, 1992, från franska utgåvan 1991,
s 110. – Bilagedelen till SOU 2002:108,
s 117: intervju av ambassador Rolf Ekéus
med Wojciech Jaruzelski, 18 september
2002 i Warszawa. Det är denna källa som
Kronvall-Petersson kunde ha nämnt.
18 Heino & Törnquist-Plewa: »Svenska
Stödkommittén för Solidaritet», s 35; jfr
Colin Shawn Cavell: The National Endowment for Democracy and the export of ’madein-America’ democracy, 2001.
19 Heino & Törnquist-Plewa: »Svenska
Stödkommittén för Solidaritet», s 38.
KLAUS MISGELD
är historiker och för närvarande verksam vid Södertörns Högskola, där han arbetar med ett forskningsprojekt om
svenskt fackligt stöd till polska Solidarnosc. Han har fram till sin pensionering
varit forskningssekreterare på ARAB och
redaktör för Arbetarhistoria.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 33
Från studentpolitik
till Saltsjöbaden
Kaj Björk porträtterar Arnold Sölvén, LO:s förste jurist
År 1937 anställdes Arnold Sölvén som Landsorganisationens förste jurist. Sölvén var en av dem som
låg bakom arbetet med Saltsjöbadsavtalet 1938,
han var engagerad för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen men många av hans uppfattningar, inte minst om det internationella skeendet,
var avvikande och han kände sig med tiden allt mer
isolerad i rörelsen. – AV KAJ BJÖRK
jur.kand. vid namn Arnold Sölvén, som fick en del
uppdrag för olika fackförbund. Han var son till en
frikyrklig väckelsepredikant, till yrket banmästare,
som flyttat från Norrland till Mölndal. I en insändare till Göteborgstidningen har sonen Arnold stämplat denna stad som »arbetarens Sibirien». Längre
fram i livet har han betecknat sin barndomsmiljö
som »landets dystraste industri- och proletärsamhälle». Som tonåring har Arnold Sölvén enligt egen
uppgift deltagit i en hungerkravall
Vem var LO:s första jurist? Det låi Göteborg våren 1917, vilket den
ter sig diskuteras. Att LO under
nästan jämnårige göteborgaren
sitt första stormiga årtionde emelArnold Ljungdal också skall ha
lanåt fick behov av juridiskt bisgjort. Mellan de båda Arnold har
tånd kan man inte betvivla, men
det tydligen inte förekommit ömvarifrån biståndet kommit har inte
sesidig sympati. Den blivande
blivit kartlagt. Man vet dock att en
skalden och marxisten Arnold
av den svenska arbetarrörelsens
Ljungdal angrep kristendomen,
första advokater hette Sigurd
medan Arnold Sölvén nöjde sig
Dahlbäck. Född 1866 har han
med att angripa dogmatisk krisvuxit upp i ett borgerligt hem i Fatendom av den sort som hans paplun, och efter juridiska studier och
pa predikade. Mellan far och son
tingstjänstgöring kunde han enligt
fanns det uppenbara spänningar,
tidens ordning ståta med titeln
men fadern har ändå kunnat ordvice häradshövding. Som advokat
na så att sonen Arnold ensam i
har han haft egen byrå, där den
Sigurd Dahlbäck var en av den
släkten fått gymnasieutbildning.
mycket unge juris studeranden
svenska arbetarrörelsens första
Han var uppenbarligen en mycket
Östen Undén tjänstgjort under advokater.
duktig och skötsam gymnasist,
några månader. Dahlbäck har försvarat alla möjliga samhällsfiender och 1907 varit vars studentuppsats handlade om åtgärder för att
självaste anarkisten Hinke Bergegrens juridiska om- främja folkbildningen. Själv hade han ambitioner att
bud. Mot fattiga stackare har han varit snäll, men av inleda en akademisk utbildning, men enligt egen
de framväxande fackförbunden har han krävt så uppgift visste han inte riktigt vad juridik var när han
hösten 1918 blev inskriven vid juridiska fakulteten
mycket betalt att de tröttnat på honom. Efter storstrejken 1909 har han inte fått fler uppdrag från vid Uppsala universitet. Han hade ändå något slags
föreställning om att det handlade om rättvisa, och
fackligt håll.
Sigurd Dahlbäck gjorde 1914 sensation på ett an- att den unge mannen bar på ett rättspatos är upnat område, när han befanns vara författare till en penbart.
succéroman, Firman Åbergsson, utgiven under pseudonym. Författarkarriären blev dock kort, och somAntifeminism och socialistisk
maren 1917 beredde han sig att inleda en tredje karstudentförening
riär som Nordiska museets lokalombud i Norrbotten. Han hade kvar personkontakter inom arbetarHösten 1918 var första världskriget på väg att ta slut,
rörelsen, och i det alkoholdränkta avskedskalaset i och Arnold Sölvén kunde med viss sympati lyssna till
Stockholm deltog två av tidens socialdemokratiska vänstersocialisten Fredrik Ströms tal om behovet av
storheter, Gustav Möller och Fabian Månsson.
revolution. I februari 1919 publicerade en revoluHugo Lindberg, född 1887, blev en av Sveriges tionär studentgrupp i Frankrike ett manifest Till
mest kända brottmålsadvokater, och hans advokat- hela världens socialistiska studenter med förslag om
byrå kunde också erbjuda fackföreningsrörelsen till- att bilda ett internationellt förbund. Troligen inspifälliga tjänster. 1930 anställde Lindberg en 30-årig rerade av detta manifest har den blivande skalden
34 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Det tog tid för Arnold Sölvén att nå fram till en
och konsthistorikern Erik Blomberg och den blivande chefredaktören och landshövdingen Allan jur.kand.-examen, och det berodde inte bara på att
hans familjs obetydliga ekonomiska resurser tvingVougt tagit initiativ till en socialistisk studentförening i Uppsala, som visserligen skulle anknyta till ade honom att förstärka sin budget genom allehansocialdemokratins idéer men inte vara partibunden da tillfälliga jobb och uppdrag. Han engagerade sig
på samma sätt som den äldre föreningen Labore- också aktivt i Uppsalas studentkår, blev kurator för
Göteborgs nation och skrev flitigt i kårtidningen
mus. Arnold Sölvén har anslutit sig till den nya förErgo. Själv kunde han ibland tvivla på att han gjort
eningen men rätt snart funnit att uppsalastudenterna visade ringa intresse för dess verksamhet och för rätt i att välja juridiken, när han egentligen var hupolitik i allmänhet. Hans egna idéer har haft sina manist. Allehanda skönlitterära övningar ingick i
förvånande inslag. De svenska kvinnorna var på väg hans verksamhet, och han recenserade gärna andras
att stärka sin ställning i demokratiseringprocessens försök. När den nästan jämnårige Arnold Ljungdal
spår och de kunde 1921 för första gången deltaga i 1923 fick ut en diktsamling menade Arnold Sölvén
politiska val. Arnold Sölvén såg med oro på att de att poeten »bör se tiden och sin egen mognad an».
också gjorde anspråk på att kunna anställas i stats- Karin Boye, som debuterat som skaldinna vid samtjänst. I ett anonymt inlägg i konservativa Svenska ma tid, gavs en kort, något nedlåtande kommentar
Dagbladet varnade han i början av 1921 för undfal- av Sölvén i Ergo.
1922 hade Arnold Ljungdal och
lenhet mot »feminister av båda
några av hans kamrater grundat en
könen» och han tyckte sig finna
sektion i Lund av den internatioatt tidsandan vittnade om en »utnella Clartérörelsen, och i septemveckling mot hem-samhällsber 1924 riktade sektionen ett
kulturupplösning». Sina föreställupprop till Uppsala studenter om
ningar om kvinnors underlägsenatt göra samma sak. I maj 1925
het lyckades han också förmedla
sammanträffade Arnold Sölvén
genom socialdemokratiska kanamed en 18-årig student vid namn
ler. I en artikelserie spridd av LaLeif Björk som tagit till sin uppgift
boremus fick han tillfälle att hylatt följa maningen från Lund. Kort
la den tokstollige kvinnohataren
efter deras möte tog Sölvén initiaOtto Weiningers »geniala verk»,
tiv till att Socialistiska studentföroch samma tema kunde han anslå
eningen skulle uppgå i Laborei ABF:s skönlitterära artikelserie.
mus, där han själv blev vice ordföHomosexualitet i skönlitteraturen
rande. Till en början kunde Clarté
gav honom anledning att slå larm.
Arnold Sölvén 1941. Foto: Lantarbeoch Laboremus samarbeta och ha
Han fann exempel på hyllning av
taren
gemensamma fester, men clartéishomosexualitet i en roman av
ternas intresse för Sovjetunionen
Alma Söder-hjelm och i Agnes
har skapat motsättningar. 1928 har Sölvén som ny
von Krusenstjernas tidiga Toni-böcker. Teaterchefen Albert Ranft blev föremål för hans rasande an- ordförande i Laboremus lett en »rekonstruktion» av
grepp, därför att denne släppt fram en sedeslös pjäs föreningen med hänvisning till att Clartés kommuav den omstridde tyske författaren Frank Wedekind. nistiska orientering och ganska vagt formulerade
Arnold Sölvéns åsikter om kvinnor har inte ut- program inte var ägnade att påverka studenterna till
gjort något hinder för ett politiskt avancemang. När »positiva politiska ställningstaganden». Vid samma
Erik Blomberg 1922 avgick från ordförandeposten i tid påstod sig Svenska Dagbladet ha bevis för att ClarSocialistiska studentföreningen inträdde Sölvén i té tagit emot ryska rubler. Karin Boye, som börjat
medarbeta i tidskriften Clarté 1926 och ett par år sehans ställe. Han besvärades inte heller av något personligt kvinnohat. 1921 förälskade han sig i en stu- nare avancerat till posten som ordförande i Clartédentska, som med tiden blev hans maka och mor till förbundet, ställde sig mycket främmande till Svenska
tre döttrar. Men hans iver att bekämpa feminismen Dagbladets uppgifter och hävdade att flertalet av förbundets medlemmar var socialdemokrater.
var uthållig. 1924 skrev han en uppsats, vars urUnder hela sin tid i Uppsala var Arnold Sölvén
sprungliga titel var Front mot feminismen. Han visade den för det konservativa kulturoraklet Fredrik starkt påverkad av den kände professorn Vilhelm
Böök, som blev förtjust och hjälpte honom att få den Lundstedt, vars kritik mot naturrättsliga föreställutgiven under titeln Kätterier i kvinnofrågan. Här ningar förtjänade respekt. Lundstedt betraktade sig
kunde Sölvén stämpla feminismen som »en sam- som socialdemokrat, och Uppsala arbetarekommun
hällsfara» och som »ett frätande gift infekterande placerade honom i flera omgångar i riksdagen. Här
hela samhällskroppen». Skriften fick en del positiva väckte han tidigt en framsynt motion om avkrimiomnämnanden, särskilt i högerpressen.
nalisering av homosexualitet, men andra ställningsARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 35
Efter möte med clartéisten Leif Björk i Uppsala tog Sölvén initiativ till att socialistiska studentföreningen skulle
uppgå i Laboremus. Till en början samarbetade de två organisationerna, men under Sölvéns ordförandeskap i
Laboremus blev samarbetet allt svårare.
taganden kunde väcka förvåning. Han var sålunda
utomordentligt kritisk mot Nationernas Förbund
som fredsinstrument och fann med tiden anledning
att betona organisationens farlighet. Sölvén tycks ha
följt honom på vägen och har själv varit mycket upptagen av Versaillesfredens orättvisor.
Ledande svenska socialdemokrater i Sölvéns generation liksom i tidigare generation har haft för
vana att uttrycka en viss respekt för Marx i Bernsteins eller Kautskys tolkning, även om deras praktiska
politik knappast präglats av tydliga marxistiska påverkningar. Sölvén har också haft tillfälle att besöka
Marxsällskapet i Stockholm, som stod under socialdemokratisk ledning. Men som organiserad socialdemokrat har han visat mer benägenhet än de flesta
att markera sitt avstånd till troende marxister och
deras teoretiska funderingar.
Från advokatbyrå till LO-jurist
Som anställd hos Hugo Lindberg från 1930 har Arnold Sölvén med tiden engagerats i den periodiska
tidskriften Fönstret, där Lindberg stod som redaktör
men inte själv skrev så mycket. Sedan Fönstret måste
övergå från veckoutgivning till månadsutgivning har
Sölvén blivit en särskilt flitig medarbetare, både under eget namn och under pseudonym. Han har
36 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
bland annat utnyttjat möjligheten att utförligt redovisa sin egen kamp i den så kallade Mannbyaffären.
Affären handlade om en berusad fanjunkare, som råkat mycket illa ut till följd av spionhysterin vid första världskrigets utbrott, och Högsta domstolens
vägran att tillmötesgå Mannbys upprepade begäran
om resning vittnade om att domare inte alltid är
ofelbara figurer. Sölvén har också varit tidigt ute i
sin kritik mot den ålderdomliga lagstiftningen om
fosterfördrivning, vilken han stämplat som »skändlig klasslagstiftning». Men Ådalenhändelserna 1931
och deras efterspel synes inte ha föranlett någon
skriven kommentar från hans sida utom möjligen en
liten reflexion att bötesstraffet för Social-Demokratens redaktör Arthur Engberg varit helt i sin ordning,
sedan Engberg använt överord om vad som hänt i
Ådalen. Det verkar tydligt att han anslutit sig till den
socialdemokratiska partiledningens kritik mot kommunisternas övervåld under konflikten.
Sölvéns ovilja mot feminismen var uthållig, men
ett lika obehagligt utslag av tidsandan har han funnit i freudianismen. Flera clartéister hade visat intresse för Freud och psykoanalysen, och deras livsyttringar utsattes för Sölvéns hårda angrepp. När
Karin Boye och Josef Riwkin 1933 började ge ut den
nya tidskriften Spektrum stämplade han den som organ för »sjuk konst», och när den unge poeten Gun-
I början av 1930-talet medarbetade Arnold Sölvén
ofta i tidskriften Fönstret.
nar Ekelöf debuterade i tidskriften blev han vederbörligen avhånad.
Som god socialdemokrat har Sölvén varit vaksam
mot nazistiska tendenser hos högerns ungdomar,
men Hitlers maktövertagande 1933 har han inte
funnit anledning att kommentera i Fönstret. Att de
österrikiska socialdemokraterna i februari 1934 tog
till vapen för att försvara den demokratiska författningen har väckt hans ogillande. Socialismens väg
till framtiden går inte över barrikader, betonade han.
LO-ordföranden Edvard Johansson har delat hans
åsikt att österrikarna varit oförståndiga. När Hitler
1935 återinförde värnplikten fann Sölvén att det var
helt i sin ordning, och de makter som på sin tid
framtvingat förbudet mot tysk värnplikt stämplade
han som »tyskarnas rånare och utpressare västerut».
Hans benägenhet för eftergifter åt de fascistiska staterna har dock inte varit entydig. Både det spanska
inbördeskrigets utbrott 1936 och japanernas samtidiga aggressionspolitik i Kina har skakat honom.
I januari 1937 har Arnold Sölvén blivit anställd
som LO:s förste jurist. Sitt nya arbetsfält har han i
dagboken betecknat som en livsuppgift, rentav som
ett kall. Vid en återblick på åren hos Hugo Lindberg
mellan 1930 och 1937 har han påmint sig olidliga arbetsförhållanden och personmotsättningar. Hugo
Lindberg har han efter flitigt umgänge funnit »ytlig
och fåfäng». Hans nya arbetsgivare har inte varit
okända för honom, och de har haft tillfälle att observera hans obestridliga juridiska skicklighet i hanteringen av stridsfrågor på arbetsmarknaden. Särskilt viktig tycks hans insats ha varit, när det gällt att
formulera fackföreningsrörelsens inställning under
den tillspetsade offentliga debatten kring »tredje
mans rätt». Men det är också tydligt att han haft en
politisk ärelystnad, som ibland skymtat fram redan
under hans många år i Uppsala. Att han kvalificerat
sig för en plats i riksdagen fann han självklart. Upprättande av kandidatlistor har alltid varit en komplicerad historia inom Stockholms arbetarekommun.
Det var också fallet när man 1937 skulle fastställa listan över kandidater till riksdagens första kammare.
Kommunstyrelsen har satt upp Sölvén på en valbar
femte plats, men till hans häpnad har Per Albin
Hansson understött ett yrkande om bordläggning.
Tydligen har Per Albin varit så angelägen om att förmå den tämligen färske LO-ordföranden August
Lindberg att bli riksdagsman, att Sölvéns ambitioner fick ställas i efterhand. Lindberg har emellertid
enständigt vägrat att engagera sig i riksdagen och
detsamma har gällt LO:s andre ordförande Gunnar
Andersson. Slutresultatet av diskussionerna blev att
LO:s kassör Axel Strand fick den plats på kandidatlistan som Sölvén eftertraktat.
I sin dagbok har Arnold Sölvén kommenterat
skeendet med stor bitterhet. Per Albin tycks ha sagt
något om att han inte hade tillräcklig auktoritet
inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, vilket Sölvén funnit kränkande. Saklig kompetens spelade tydligen en mycket underordnad roll inom politiken.
Det var jag som räddade inte bara LO utan också
den socialdemokratiska regeringen i den hotfulllaste attack fackföreningsrörelsen hittills varit utsatt för (tredje mans rätt och samtidiga lagstiftningskrav) och jag har sedan ständigt varit den som
praktiskt taget suveränt dikterat LO:s politik i
lagstiftningsfrågor rörande arbetsmarknaden».
Sölvén har som de ytterst ansvariga för utgången utpekat »två cyniker», vamed han tydligen avsåg Per
Albin och dennes gamle motståndare Z. Höglund,
som uppenbarligen varit en fiende till Sölvén.
Hur lågt står inte trots allt alltjämt vår demokratiska kultur! Det var när jag hörde Per Albin, som
jag hört demokratins begravningsklockor ringa
långt borta.
Münchenöverenskommelsen
och Saltsjöbadsavtalet
Arnold Sölvén har plikttroget fortsatt med sitt arbete för LO, och troligen tack vare sina språkkunskaper
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 37
Arnold Sölvén deltog i förhandlingarna om det som senare blev känt som Saltsjöbadsavtalet. Han blev också
en flitig aktör när det gällde att övertyga tvivlande och misstrogna fackföreningsmän om avtalets värde, skriver
Kaj Björk. Sölvén syns längst ut till höger, lutad mot väggen.
har han i december 1937 kunnat leda en överläggning i LO:s lokaler med ett par gästande spanska
fackföreningsledare, som vädjat om bistånd under
det pågående inbördeskriget i Spanien. LO-ledningen har också under inflytande av den militante LOfunktionären Ragnar Casparsson lämnat betydligt
mer pengar till ändamålet än vad den socialdemokratiska partiledningen vågat göra. Själv har Sölvén
inte tillhört de stridslystna, när det gällde att bygga
upp ett internationellt motstånd mot Hitlers expansionspolitik. När Hitler efter ockupationen av Österrike började utöva allt starkare tryck mot Tjeckoslovakien i fråga om de sudettyska områdena gav Sölvén sin egen tolkning av situationen i dagboken:
Det är frågan huruvida 3.200.000 tyskar mot sin
egen vilja skola kvartvingas inom ramen av en
dem främmande, artificiell statsbildning. Till den
anglosachsiska kapitalismens och galliska nationalhysterins ära!
Det visade sig att västmakterna ingalunda var beredda att försvara Tjeckoslovakien till varje pris, och
när Chamberlain i september 1938 till slut kapitulerade för Hitlers krav var Sölvén nöjd och lättad. I
38 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
elfte timmen tog Europa sitt förnuft till fånga, noterade han i dagboken.
Chamberlains kapitulation sammanföll i tiden
med avslutningen av flera års förhandlingar om en
ny ordning på arbetsmarknaden. På ett känt foto
från det högtidliga ögonblick, när ledande representanter för LO och arbetsgivarna i Saltsjöbaden
undertecknade vad som blev bekant som huvudavtalet skymtar man Arnold Sölvén i bakgrunden. Han
blev också en flitig informatör, när det gällde att
övertyga tvivlande och misstrogna fackföreningsmän
om avtalets värde. Det är en svårbesvarad historisk
bedömningsfråga i vilken mån de tilltagande internationella spänningarna ökat benägenhet hos parterna på arbetsmarknaden att komma överens om
förhandlingsregler, som i det långa loppet visat sig
vara av stort värde för båda huvudparter.
När Hitler genomfört Tjeckoslovakiens fullständiga undergång och börjat rikta ögonen mot Polen
och Danzig har västmakterna till slut reagerat. Arnold Sölvén har varit oförstående i dagboken den 27
augusti 1939: »Demokratiernas politik i dessa dagar
är ej mindre dåraktig och brottslig än den var 1919.
Danzig till priset av Europas undergång förhindras
återvända till Tyskland. Är detta demokratiskt?»
Hitlers fredspakt med Stalin har inte ändrat hans bedömning: »Gå västmakterna till krig äro de förblindade och inte endast de. Är Polen värt detta?» Utvecklingen under hösten 1939 med Polens undergång och Sovjets framstötar i Baltikum har ökat hans
nervositet. Efter Sovjetunionens angrepp mot Finland i början av december har han kunnat skriva om
»uppbrottsdagen för den nya asiatiska folkvandring
som länge förebådats och som ställer Europa inför
hotet av politisk och kulturell undergång». Han har
förstås varit långtifrån ensam om att uppfatta angreppet som ett inslag i en asiatisk folkvandring eller om att stämpla Stalin som en ny Djingis Khan.
Däremot har hans maning om att de neutrala nu
måste verka för fred med Tyskland och samling mot
anstormningen från öster näppeligen haft någon allmän anslutning inom den svenska arbetarrörelsen,
medan tanken haft många sympatisörer på konservativt håll. Att hans aktivism i fråga om Finland inte
entusiasmerat LO-folket, som nöjde sig med mindre riskabla former av stöd åt finnarna, har gett honom anledning att klaga över »den kompakta förljugenhet, den moraliska feghet som behärskar den
miljö i vilken jag har mitt arbete».
Finland fick en dyrbar fred i mars 1940. Nu vågar
vi åter andas lugnt, skrev Sölvén i dagboken. Den 30
mars har han deltagit i en överläggning om nordiskt
försvarsförbund. Men sedan kom Tysklands angrepp
mot Danmark och Norge den 9 april, och besynnerligt nog har han i sammanhanget funnit anledning att stämpla britterna som »kräk». Världen har
i alla fall blivit så farlig, att han deltagit i LO-funktionärernas skjutövning med pistoler. Att akademikern Sölvén reagerat på ett annat sätt inför den internationella dramatiken än vad som varit typiskt för
det stora flertalet arbetarrepresentanter har tydligen
förstärkt hans känsla av psykologisk isolering. Han
har inte heller upplevt någon riktig samhörighet
med den överväldigande majoritet av konservativt
sinnade akademiker, som han länge frotterat sig med
i Uppsala. I en sen självrannsakan har han funnit att
den samhällsgrupp han haft lättast att komma överens med var militärerna. Hans värnpliktstjänstgöring på 1920-talet har tydligen inte efterlämnat några negativa minnen. Lämpligt nog har LO satt in honom som sin representant i en samarbetskommitté
om frivilliga försvarsinsatser, som bildats den dramatiska sommaren 1940 under greve Folke Bernadottes ledning.
Arnold Sölvén har varit fåordig i sina dagbokskommentarer till den svenska samlingsregeringens
eftergiftspolitik gentemot Hitler-Tyskland efter
Frankrikes fall. Troligen har han inte haft några väsentliga invändningar mot denna politik. Men när
Finland efter Hitlers angrepp mot Sovjetunionen
midsommaren 1941 sökte utnyttja tillfället att åter-
erövra de landområden som gått förlorade i marsfreden har han blivit ställd inför ett problem. Folke
Bernadotte har sammanfört honom med den äventyrlige generalen Axel Rappe, som ville ha LO:s
hjälp med att organisera en ny svensk frivilligkår för
Finland. I ett timslångt förvirrat resonemang har
Rappe ställt Per Albin, den danske statsministern
Thorvald Stauning och den norske förrädaren Vidkun Quisling bredvid varandra som medverkande i
kampen mot bolsjevismen. Men trots sin starka antikommunism och sin förståelse för Finlands politik
har Sölvén sagt nej. Situationen var en helt annan än
under det finska vinterkriget och LO:s medverkan
kunde inte påräknas den här gången. Folke Bernadotte teg. Kort efter detta möte har Sölvén kunnat
bevittna hur nazisternas avrättning av hans norske
kollega Viggo Hansteen framkallat en häftig reaktion vid LO:s kongress, där man antog en protest, i
hast formulerad av Ragnar Casparsson.
I ett sakkunnigt och väl genomtänkt anförande
vid Laboremus´40-årsjubileum 1942 har Arnold Sölvén klagat över fackföreningsrörelsens och socialdemokratins likgiltighet gentemot de intellektuella
(varmed han avsåg personer med akademiska examina), men han har också betonat vikten av att de
intellektuella intresserade sig för fackföreningsrörelsen. I det läge, som han betecknade som »demokratins nuvarande kris», var det fackföreningsrörelsen som uppbar och skulle uppbära demokratin.
Den fackliga friheten var principiellt oförenlig med
»den diktatoriska styrelseformen» Sölvén påminde
också om en rad borgerliga lagstiftningsaktioner, ensidigt riktade mot fackföreningsrörelsen, och han
beskrev hur arbetarklassens ökade makt och ansvar
för statens styrelse framtvingat en omorientering av
fackföreningsrörelsens policy. I betänkandet om
»Fackföreningsrörelsen och näringslivet» ,antaget
av LO-kongressen 1941, hade man accepterat en
praktiskt motiverad gränsreglering mellan staten
och fackföreningsrörelsen. Utåt avstod Sölvén blygsamt från att betona sin egen roll i omställningsprocessen.
Efter kriget
Kriget tog slut 1945, och Per Albin Hansson bildade en rent socialdemokratisk regering. Arnold Sölvén tog det som en förolämpning att han inte blev
erbjuden posten som justitieminister. Under perioden omkring krigsslutet har kommunisterna haft en
politisk och facklig högkonjunktur, och Sölvén har
lagt ner mycken möda på att bemöta deras mycket
ovederhäftiga angrepp mot Saltsjöbadsavtalet. Bitterhet och upplevelse av ensamhet har alltmer präglat hans privata reflexioner. Den gamla vänskapen
med Vilhelm Lundstedt hade tagit slut sedan Lundstedt engagerat sig alltför hårt för Torsten Kreuger
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 39
i den omstridda Högbroforsaffären. När LO-kollegerna Valter Åman och Ragnar Casparsson började
ivra för vidgade kontakter med den segerrika Sovjetunionen kunde Arnold Sölvén inte riktigt följa
med. Arnold Ljungdal – i Sölvéns privata papper
stämplad som »kryptobolsjevik» – var däremot optimist under tiden närmast efter kriget. Han hade
hoppats på medverkan av den gamle lundavännen
och clartéisten Tage Erlander vid en viktig Clartésammankomst, men det gick i stöpet sedan Erlander
i all hast blivit vald till partiordförande efter Per Albins plötsliga död i oktober 1946.
På väg mot de 50 åren har Arnold Sölvén hamnat
någonstans åt sidan. Han har kunnat utnyttjas i den
svenska representationen vid Internationella arbetsorganisationens möten, där det efter det kalla krigets inledning gällt att avvärja de sovjetiska fackföreningarnas anspråk på representation. Han har skrivit långa och knastertorra upplysningsartiklar om
olika lagstiftningsfrågor, men han har också kunnat
utnyttja sina gamla kunskaper i humaniora vid formuleringen av lärda och spirituella brev till den
mycket begåvade kåsören Karl Fredriksson (Nordens Karlsson). På arbetsplatsen i Stockholm har
hans konversation utan tvivel kryddats av hans gamla kvinnoförakt. Det bör ha bidragit till att de enstaka kvinnor som lyckats få anställning i fackför-
REFERENSER – LO:S FÖRSTE JURIST
Henry Kjellvard har ägnat Sigurd Dahlbäck en biografisk artikel, som återfinns i Arbetarrörelsens arkivs
dossier över Dahlbäck, Biograficasamlingen, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Yngve Larsson har i Dagens Nyheter den 24 september 1972 skrivit om sina minnen av Dahlbäck.
Debutromanen Firman Åbergsson publicerades under
pseudonymen Erik Fahlman i Stockholm 1915.
Vittnesmål om Dahlbäcks avresa från Stockholm och
hans kontakt med Gustav Möller och Fabian Månsson
kan läsas i Folke Henschen: Min långa väg till Salamanca, utgiven i Stockholm 1957 och i Kaj Björk: Livet
är kort, Stockholm 1988.
Mats Rehnberg och Britt Tunander har gett publicitet åt Dahlbäcks verksamhet i Norrbotten.
En redogörelse för Socialistiska studentföreningen,
skriven av Arnold Sölvén, finns i Folkrörelsernas arkiv i
Uppsala.
Kaj Björk har skrivit om föreningen i sin bok En utskälld man från 2007.
Framställningen bygger i stora delar på Arnold Sölvéns dagböcker och klippsamlingar, Arnold Sölvéns arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
Rapport om Arbetarrörelsens arkivs förvärv av detta
material och om dess innehåll återfinns i Maria Bomans
»Nyheter från ARAB» i Arbetarhistoria nr 1, 2006.
Arnold Ljungdals berättelse om hungerkravallerna i
Göteborg 1917 kan man läsa i hans bok Oavslutat por-
40 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
eningsrörelsens högkvarter kunnat uppleva att de
befann sig i »en värld av män».
Åren har gått, och Sölvén har alltmer ägnat sin
uppmärksamhet åt privata glädjeämnen och bekymmer. Gång på gång har han tänkt tillbaka på hur han
alltsedan femtonårsåldern varit plågad av ångest.
Sömnlöshet har präglat hans nätter. Hans väldiga
flit och plikttrohet har väl bidragit till att undergräva hans hälsa. Från början av 1954 har han fått den
unge juristen Bertil Bolin som biträde. LO-ekonomen Nils Kellgren har ett stycke in på 1950-talet
gjort en liten trevare om att lansera Sölvén som kandidat till ett ledigt mandat i första kammaren, men
den tillfrågade har tackat nej efter att ha påmint sig
sig hur han blivit behandlad vid tidigare tillfällen när
frågan var aktuell.
Arnold Sölvén dog vid 64 års ålder. I en tid när
europeiska jurister går till angrepp mot de regler på
den svenska arbetsmarknaden, som i stor utsträckning varit produkter av hans ansträngningar, kan det
finnas särskilda skäl att pröva hur långt hans egna
anspråk på att ha spelat en dominerande roll varit
förankrade i verkligheten. Om det kan göras troligt
att han gjort avgörande insatser i svensk arbetsmarknadspolitik funnes det kanske anledning att
ägna honom en notis i en ny utgåva av Nationalencyklopedin.
trätt, utgiven i Stockholm 1957.
Ett intervjuuttalande av Arnold Sölvén i samma
ämne ingår i Arnold Sölvéns arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Kätterier i kvinnofrågan har utgivits av Almqvist &
Wicksell. Tidskriften Ergo innehåller en rad exempel på
Sölvéns publicistiska aktiviteter.
Relationerna mellan Clarté och Laboremus liksom
mellan Leif Björk och Arnold Sölvén belyses i Sölvéns
dagböcker och i tidskriften Clarté.
Vilhelm Lundstedts aktiviteter som socialdemokratisk riksdagsman kan följas i riksdagsprotokollen.
I tidskriften Fönstret återfinns en rad exempel på Sölvéns publicistiska verksamhet.
Kampen om ett riksdagsmandat belyses i dagboken
men också i Stockholms arbetarekommuns protokoll,
Stockholms arbetarekommuns arkiv, Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek
Sölvéns anförande vid Laboremus´40-årsjubileum
ingick i jubileumshandlingarna.
Hans upplysningsartiklar i lagstiftningsfrågor återfinns i tidskriften Fackföreningsrörelsen.
Breven till Karl Fredriksson (Nordens Karlsson) ingår i Sölvéns klippsamling.
KAJ BJÖRK
har bland annat varit chefredaktör, riksdagsman och
ambassadör.
Kommunism och nazism
i lokalsamhället
Lokala aktörer i Båtskärsnäs, Karlsborg och Tärendö under 20- och 30-talen
Skillnader i politisk utveckling mellan olika orter
låter sig inte förklaras endast med geografiska
eller institutionella faktorer. Det är också nödvändigt att studera skillnader på aktörsnivå, framför
allt hos den politiska och ekonomiska eliten på
orterna. – AV MATS JOHANSSON OCH TAGE
ALALEHTO
I denna artikel diskuteras hur man ska förstå den
partipolitiska utvecklingen i början av 1900-talet i
tre lokalsamhällen i nordöstra delen av Sverige.
Samhällena är Tärendö beläget vid Kalix älv mitt i
den svenska delen av Tornedalen cirka 50 kilometer
från den finska gränsen, Båtskärsnäs beläget vid Kalix älvs utlopp i Bottenviken cirka 30 kilometer från
Kalix kommuncentrum och 35 kilometer från den
finska gränsen samt Karlsborg också beläget vid Kalix älvs utlopp, endast 5 kilometer från Båtskärsnäs.
Avståndet mellan Tärendö och Båtskärsnäs/Karlsborg är cirka 170 kilometer. De tre lokalsamhällena
administreras under samma län (Norrbotten).
I Tärendö förändrades de politiska preferenserna relativt snabbt. Under 1920-talet var det inte avvikande i förhållande till omkringliggande lokalsamhällen, eller till regionen eller länet i sin helhet.
I början av 1930-talet förändras detta på ett dramatiskt sätt. Nazistpartiet fick vid 1934 års kommunalval 153 röster, vilket motsvarade 30,8 procent av väljarna.1 Det gav partiet hela sex mandat i kommunalfullmäktige. Detta val är ett av de mest framgångsrika ett nazistiskt parti gjort i Sverige. Framgången fortsatte vid det efterkommande riksdagsvalet till andra kammaren 1936 och kommunalvalet
1938.2 Det ledde till att lokaltidningar i Norrbotten
utsåg Tärendö som nazismens högborg i länet.3 I
förhållande till omkringliggande samhällen, regio-
Den industrisociala miljön vid sågverken i Båtskärsnäs och Karlsborg var paternalistisk, det vill säga
arbetsgivaren hade ett omfattande ansvar för de anställdas sociala liv, skriver Alalehto och Johansson. Bilden
visar stabbläggare vid Karlsborgs sågverk.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 41
nen och länet i sin helhet var nazistpartiets framgångar i Tärendö under hela 1930-talet uppseendeväckande stora. Nazistpartiets ställning i Tärendö
försvagades dock under andra världskriget, men
ännu så sent som vid 1944 års riksdagsval till andra
kammaren fick nazistpartiet 88 röster, vilket motsvarande 12,9 procent av väljarna.4 Vid krigsslutet
1945 var dock nazistpartiets saga all. Detta innebar
att nazistpartiet i Tärendö under tio år, från 1934
fram till andra världskrigets slut, var en viktig aktör
på den kommunalpolitiska arenan. Nazistpartiets
politiska kontrahent inom kommunalpolitiken under denna period var det kommunistiska partiet.
Om man jämför valresultaten vid riksdagsvalet
1944 i Tärendö och grannkommunen Pajala framträder Tärendös särdrag tydligt. En majoritet av de
röstberättigade på de båda orterna lade sin röst på
Vänsterblocket, det vill säga antingen på kommunisterna eller socialdemokraterna. I Tärendö var det
61,3 procent som röstade på vänsterblocket och i Pajala hela 64,9 procent. Den stora skillnaden var att
hela 12,9 procent av de röstberättigande i Tärendö
röstade på nazistpartiet. I Pajala fick nazisterna enbart 1,8 procent av rösterna. En annan skillnad var
att Högern och Bondeförbundet 1944 blev betydligt
större i Pajala än i Tärendö. Storleksförhållandena
mellan vänsterblockets partier på de båda orterna är
också värda att notera. I Pajala blev socialdemokraterna nästan lika stora som kommunisterna medan
kommunisterna i Tärendö klart dominerade vänsterblocket.5
Vid en jämförelse av valresultaten vid riksdagsvalen 1936 och 1944 på respektive ort framkommer
också några intressanta tendenser. I Tärendö minskade Bondeförbundets väljarandel kraftigt från 12,8
procent till 1,3 procent samtidigt som en motsvarande ökning skedde för nazistpartiet (från 1,8 till
12,9 procent). Riksdagsvalet 1944 blev för nazistpartiet en enastående valframgång samtidigt som valet för Bondeförbundet blev ett lika dramatiskt valnederlag. Övriga partiers valresultat visade enbart
smärre förändringar. I Pajala ägde också drastiska
politiska förändringar i valmanskåren rum mellan
1936 och 1944 års riksdagsval. Högerpartiet förlorade kraftigt, från 50,8 procent till 26,6 procent,
samtidigt som socialdemokraterna ökade kraftigt
från 0 procent (de ställde inte upp 1934) till hela 34,5
procent 1944.6
När det gäller Båtskärsnäs och Karlsborg blir frågan varför de politiska preferenserna under 1910och 1920- talen utvecklades åt olika håll. I Båtskärsnäs fick kommunistpartiet (SSV/SKP) en mycket
stark ställning – samhället kallades lite spefullt för
»lilla Sovjet» och har i modern tid närmast blivit synonymt med »det röda Norrbotten» – medan Karlsborg inte omfattades av dessa attribut. I Karlsborg
kom socialdemokratin både inom fackavdelningen
42 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
och inom arbetarekommunen att få en dominerande ställning, medan arbetarrörelsen fackligt och politiskt kom att splittras i Båtskärsnäs i en kommunistisk och en socialdemokratisk del.7
Det som diskuteras i denna artikel är således den
politiska utvecklingen i Båtskärsnäs, Karlsborg och
Tärendö. Att förstå den politiska utvecklingen är
emellertid ett ytterst komplext företag och vårt syfte är självfallet inte att en gång för alla reda ut problematiken. Syftet är snarare att peka ut en riktning
där man kan börja söka förklaringen till varför Båtskärsnäs och Karlsborg respektive Tärendö och Pajala ideologiskt utvecklades åt olika håll. Det vi framför allt vill peka på är betydelsen av lokala aktörers
handlingar och biografi samtidigt som handlingarnas
sociala och ekonomiska kontext uppmärksammas.
De tre samhällena är inte i alla avseenden helt
kompatibla. De uppvisar två olika sociala förändringsprocesser när det gäller utvecklingstakt och industriell nivå. Tärendö var ett jordbrukssamhälle
som sakta under 1920- och 1930-talen övergick till
ett preindustrialiserat samhälle medan Båtskärsnäs
och Karlsborg redan från sin begynnelse var industrialiserade sågverkssamhällen. Detta innebär, som vi
redan nämnt, att jämförelsen av de båda sågverksorterna kommer att ske vid samma tidpunkt, medan
Tärendö kommer att jämföras med sig själv, det vill
säga jämförelsen görs över tid mellan 1920-talets
och 1930-talets Tärendö, samt i vissa fall med
grannkommunen Pajala.
Båtskärsnäs och Karlsborg
De centrala aktörerna och deras relation till varandra skapade i stor utsträckning den industrisociala
miljö och den politiska kultur som utmärkte respektive sågverksort. Dessa aktörers agerande både producerade och reproducerade orternas specifika industrisociala miljö.
Den industrisociala miljön vid båda sågverken var
paternalistisk, det vill säga arbetsgivaren hade ett omfattande ansvar för de anställdas sociala liv. I sågverkssamhällena fanns klara sociala och ekonomiska
skillnader mellan överhet och underlydande, och relationen mellan dem var av en personlig och individuell karaktär.8 Den paternalism som förekom vid
sågverken i Båtskärsnäs och Karlsborg skiljer sig
dock åt på några få men viktiga punkter. Gustaf
Groth, disponent vid Karlsborgs sågverk, var en uttalad motståndare till allt vad fackföreningar och socialism hette. Däremot var han positivt inställd till
att arbetarna bildade nykterhetsorganisationer under förutsättning att de var opolitiska, och han gynnade verksamheter som på olika sätt befrämjade den
allmänna sammanhållningen i samhället. Paternalismen vid Båtskärsnäs sågverk hade en något annorlunda karaktär. Ägarfamiljen Svanberg hade en in-
I Båtskärsnäs fick kommunistpartiet en mycket stark ställning, samhället kallades lite spefullt för »lilla Sovjet»
och har i modern tid närmast blivit synonymt med »det röda Norrbotten». Bilden visar Båtskärsnäs socialdemokratiska ungdomsklubbs stuga på Lövgrund.
konsekvent inställning till facket. Ibland accepterade ägarna facket som förhandlingspart för att i nästa stund förklara att »… fackföreningen, /…/ skulle
bort om det så skall kosta bolaget 10 000-tals kronor»9 Mycket tyder på att denna inkonsekventa inställning hade sin grund i dels yttre konjunkturella
faktorer men också i ägarfamiljens sociala kapital.
Patron Svanbergs stora lokalkännedom kan ha påverkat relationen till arbetarna och därmed hela den
politiska kulturen vid Båtskärsnäs sågverk. Bara det
faktum att P A Svanberg gjort en »klassresa» innebar att han personligen kunde förhålla sig till vad det
innebar att leva under knappa förhållanden. Flera av
de fackligt aktiva hade dessutom samma sociala bakgrund som patron Svanberg, det vill säga flera kom
från bondemiljö och detta kan ha inneburit att vissa
lojalitetsband vuxit fram. Och även om de fackligt
ledande i första hand var utsocknes kan det inte uteslutas att familjen Svanberg och några arbetarfamiljer personligen kände varandra, eller att det i varje
fall fanns personliga lojaliteter mellan familjerna.
I Karlsborg fanns inte denna inkonsekventa hållning gentemot facket. Här kvästes tidigt den fackliga rörelsen och de fackligt aktiva tvingades på flykt.
Kvar på orten blev de mer »lojala» och det var dessa som på olika sätt blev gottjorda för sin lojalitet.
För dessa blev Groth den omhändertagande paternalistiska patronen, inte minst på bildningens och
kulturens område. I Båtskärsnäs däremot kvästes
facket aldrig helt och de fackliga eldsjälarna tvingades inte flytta från orten. Relation mellan å ena sidan företagsledningen och å andra sidan arbetarkollektivet och de fackligt (men även politiskt) aktiva
arbetarna på de båda orterna skapade en politisk kultur som på många sätt formade orterna ideologiskt.
Tärendö
Tärendö kommun var i många avseenden snarlik andra kommuner i Tornedalen, exempelvis grannkommunen Pajala. Båda dessa kommuner präglades exempelvis ekonomiskt av kombinationen små jordbruk och skogsarbete. Dessa småjordbrukare tillhörde, tillsammans med så kallade inhysingar, underklassen. De få som klarade att försörja sig på sitt
jordbruk utan lönearbete, samt handelsmän och
»högre ämbetsmän inom förvaltning, tull, polis,
sjukvård och undervisning betraktades som överklass».10 Andra likheter mellan kommunerna gällde
den så kallade språkfrågan. I både Pajala och Tärendö fanns ett betydande motstånd mot myndigheternas »försvenskningspolitik».
Den politiska stämningen i Tärendö blev under
1920-talet alltmer laddad och orsaken därtill var
bland annat att skogsbolagen sänkte och höjde lönerna alltefter konjunktursvängningarna. Det ledde
till osäkerhet och utsatthet för den enskilde lönearbetaren. Det var i detta »stämningsläge» som Tärendös kommunistiska partiavdelning bildades hösten 1923. Kommunisterna i Tärendö blev snabbt en
betydande politisk kraft och deras agitation, som
inte enbart riktade sig mot skogsbolagen utan också
mot kommunstyrelsen, som kritiserades för att inte
beakta arbetslösheten och fattigdomen bland lönearbetarna, stegrades under hela 20-talet.11
Det var framför allt kommunalfullmäktiges ordARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 43
Nazistpartiets framgångar i Tärendö var under hela 1930-talet uppseendeväckande stora, men avtog dock
under andra världskriget. Men ännu så sent som vid 1944 års riksdagsval till andra kammaren fick nazistpartiet
12,9 procent av väljarna. Bilden visar en svensk nazist antagligen från 1930-talet.
förande som fick utstå kritik från kommunisterna.
Under 20-talet var det två personer som upprätthöll
denna position. Det var till en början Tärendös politiske nestor, Albert Henriksson. Han blev fullmäktigeordförande redan 1895 och hade i sin politiska
karriär varit omväxlande bondeförbundare, nykterhetsvän, frisinnad och socialistorienterad. Han var
dessutom ortens kronojägare.12 Denne politiske nestor »lämnade över» i slutet av 20-talet både ordförandeskapet och positionen som kronojägare till sonen, Sven Henriksson.
Det var sonen som fick utstå de flesta angreppen.
Men samtidigt hade han i sin egenskap av ensam
kronojägare en betydelsefull maktposition; han kunde bestämma vilka som skulle erbjudas skogsarbete
och vägarbete. Han hade i denna position exempelvis ensam ansvaret över ett förvaltningsbidrag på
70 000 kronor för avverkning, virkesförädling och
virkestransporter inom Tärendö skogsrevir.13 Han
var i egenskap av kommunalfullmäktiges ordförande och kronojägare, samtidigt som han innehade ledande befattningar inom hemvärnet och luftskyddsföreningen, ortens ’starke man’ under 1930-talet.
Under 1930-talet började denne man offentligt
uppträda i nazistisk uniform. Han engagerade sig
tidigt i den nationalsocialistiska rörelsen och i början av 1930-talet blev han medlem i Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP).14 För att förstå var44 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
för Henriksson öppet började sympatisera med nazismen, och varför han som kommunalordförande
och kronojägare styrde kommunen iklädd uniform
med »… blanka axelband med hakkors, vida byxor
och stövlar»15 med ett hakkors runt halsen, så måste man ta hänsyn till att Tärendö politiskt och socialt utmärktes av ständiga konflikter mellan nationalsocialister och kommunister. Flera personer
bland Tärendös högre sociala skikt hade under
1920-talet letat efter en politisk ideologi som både
tjänade som ett ideologiskt motmedel mot den kommunistiska agitationen och som försvarade det finska språket och den finska kulturen mot den svenska
centralmakten. De som klarast gav uttryck för dessa ståndpunkter under 1930-talet var de svenska nazistpartierna. Nationalsocialistiska Blocket (NSB)
anklagade exempelvis 1934 den svenska staten för att
bedriva ett systematiskt språkförtryck av de i Sverige bosatta Tornedalsfinnarna. NSB ansåg att ett folk
hade rätt att bruka sitt eget språk, och få undervisning och viktiga samhällsdokument översatta till sitt
språk och så vidare. NSB:s avsikt var inte, vilket de
gjorde mycket klart, att låta förfinska det svenska
Tornedalen utan enbart värna ett folks rätt till sin
kulturella särart.16 Det här var ståndpunkter som attraherade många ortsbor, däribland Henriksson.
Tärendö var vid denna tid, som flera andra orter
i Tornedalen, en kulturellt isolerad ort med begrän-
sade kommunikationslinjer till omvärlden, men den
var inte total. Under sommaren 1932 rekryterades
en ny provinsialläkare som kom att få stor betydelse
för den nazistiska rörelsens utveckling på orten. Läkaren, som var övertygad nazist, kom från Flen i
södra Sverige och började omgående bekanta sig
med Tärendös högre sociala skikt, däribland kronojägaren. Det är mycket som tyder på att det var provinsialläkaren som introducerade de nazistiska idéerna till Tärendöborna och att han också starkt bidrog till att Henriksson sökte medlemskap i det
Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP). Provinsialläkarens ideologiska betydelse för Henriksson
är oomtvistad och framkommer klart i Anders Ehnmarks och Annika Hagströms reportagebok Tusen
fasta viljor. En som intervjuas i boken är Sture Henriksson, bror till Sven, och han uttrycker det på följande kärnfulla sätt:
Vi Henrikssons har varit konstiga. Farsan och
brorsan var nazister, vi andra kommunister. /…/
Den som började med nazismen var doktor
Ekblom som predikade för min bror Sven. /…/
Det var doktor Ekblom som kom med nazismen.
Han fick med sig farsan, brorsan och kyrkoherden, och så hade de två tre storbönder.17
I början av 1930-talet besöktes Tärendö av många
framstående personer inom de nazistiska partierna,
många av dessa direkt inbjudna av kronojägaren.
Under sommaren 1933 besöktes orten för första
gången av en nazistisk partifunktionär och på hösten samma år besökte partiordföranden för Nationalsocialistiska Arbetarpartiet/Svensk Socialistisk
Samling (NSAP/SSS) Sven-Olov Lindholm Tärendö för första gången. Vid sitt besök höll han ett föredrag för drygt 150 ortsbor. Våren 1934 inbjöds
formellt nazisten Mauritz Brolin av ortens storbönder och det tal som han höll lockade drygt 175 personer. Under våren 1934 besökte också ordföranden
för Sveriges då största nazistparti Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) Birger Furugård Tärendö för ett propagandatal.18 Det är frapperande
hur ofta företrädare för nazistiska partier i början av
1930-talet besökte Tärendö. Samtidigt som de också besökte andra orter i Tornedalen, tyder det mesta på att det var Tärendö som var det »egentliga»
resmålet för de tillresande nazisterna.
Det politiska resultatet av dessa besök blev den
största valframgång som ett nazistiskt parti gjort i
den svenska politiska historien, och framgångarna
kvarstod över en tioårsperiod i Tärendös kommunfullmäktige. Nazisternas valframgång 1934 kan antas bero på att de fick sitt stöd från två olika grupper,
de laestadianskt religiösa och vissa skogsarbetare och
arbetslösa. Laestadianerna kan tänkas ha röstat på
nazisterna därför att de utgjorde det enda politiska
alternativet mot kommunisterna och sågs som en
stabiliserande faktor i en orolig moralisk och religiös period i Tärendös historia. De arbetslösa kan tänkas ha blivit indirekt tvingade genom kronojägarens
maktposition; att han kunde bestämma vem som
skulle få skogs- och/eller vägarbete. Om man ville
ha ett arbete kritiserade man inte öppet Henriksson.
Det fanns därför säkert individer som röstade mot
den egna övertygelsen i hopp om att få arbete. Men
man kan också tänka sig att de som hade arbete kände en viss tacksamhet mot Henriksson och därför
stödde honom politiskt. Kommunmedborgarnas relation till bygdens starke man kan således ha påverkat deras valbeteende.
Individers biografi och agerande
För att förstå nazistpartiets stora och snabba framgång i Tärendö under 1930-talet och varför sågverksorterna Båtskärsnäs och Karlsborg under 1920talet ideologiskt utvecklades åt olika håll måste analysen inkludera de enskilda aktörernas biografi och
ageranden. Sådana centrala individuella aktörer var
kommunordföranden och kronojägaren i Tärendö
Sven Henriksson och sågverkspatronerna i Båtskärsnäs och Karlsborg, Per Adolf Svanberg och
Gustav Groth.
Tornedalen i sin helhet genomförde precis som
Tärendö det laga skiftet sent och konsekvensen blev
en omvälvning av klasstrukturen. Samtidigt skapade
den så kallade språkfrågan och centralmaktens »försvenskningsarbete» starka spänningar i hela regionen. Men detta medförde inte att nazisterna i andra
lokalsamhällen i Tornedalen, exempel Pajala, växte
sig starka. I detta avseende var Tärendö unikt.
Det unika var att Tärendös »starke man», kommunalfullmäktiges ordförande och kronojägaren
Sven Henriksson, var medlem i NSAP/SSS. Det är
uppenbart att synen på denna man varierade kraftigt
bland kommunmedborgarna. Många, framför allt
kommunisterna, angrep Henriksson i hårda ordalag.
Samtidigt fanns det många som försvarade Henriksson. Man kan tänka sig att dessa »försvarare» inte
ville stöta sig med den person vars välvilja man för
sitt livsuppehälle var starkt beroende av. Han upprätthöll nämligen positionen som kommunalordförande och kronojägare, vilket innebar att han hade
en maktposition i samhället som han kunde utnyttja i politiska syften. Flera i kommunen var småbönder och helt beroende av de inkomster som skogsarbetet kunde inbringa. Det är troligt att flera av
dessa la sin röst på Henriksson och det nazistiska
partiet, antingen av tacksamhet över att ha fått ett
skogsarbete, eller att de kände sig tvingade att rösta
på partiet för att överhuvudtaget få ett arbete.
Individernas biografi och agerande är också viktigt för att förstå varför Båtskärsnäs och Karlsborg
ideologiskt utvecklades åt olika håll. Det fanns stoARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 45
ra och viktiga skillnader mellan det sätt på vilket ledningen, och då framförallt P A Svanberg i Båtskärsnäs och Gustaf Groth i Karlsborg, upprätthöll paternalismen på respektive sågverk. Gustaf Groths
paternalism innebar ett uttalat motstånd till allt vad
fackföreningar och socialism hette. Inga sådan organisation fick förekomma vid sågverket. Däremot
var han positivt inställd till att arbetarna bildade nykterhetsorganisationer under förutsättning att de var
opolitiska, och han gynnade verksamheter som på
olika sätt gynnade den allmänna sammanhållningen
i samhället. Familjen Svanberg i Båtskärsnäs hade
inte samma kategoriska inställning till arbetarnas
fackliga organisationssträvanden. Istället kännetecknas deras inställning av en viss inkonsekvens; att
ibland acceptera facket, ibland inte. Det kan inte
uteslutas att denna skillnad i synen på arbetarnas organisationssträvanden var en funktion av patronernas »sociala kapital»; att P A Svanberg, till skillnad
från Groth, både var bondson och »bygdens son»
Det är tänkbart att Svanbergs inkonsekventa hållning till facket, tillsammans med vissa ekonomiska
problem för sågverket, skapade en frustration hos
ortsbefolkningen och en social oro i hela samhället
som var en god jordmån för kommunistisk agitation.
Denna inkonsekvens fanns inte i Karlsborg. Här
agerade Groth som en patron förväntades agera och
detta skapade en viss »trygghet». Det fanns en kontinuitet med avseende på förväntade beslut och agerande från bolagets sida som skapade möjligheter att
förutsäga framtida beslut samtidigt som denna kon-
NOTER – KOMMUNISM OCH NAZISM I
LOKALSAMHÄLLET
1 Haparandabladet, 11/10 1934.
2 Haparandabladet, 22/9 1936 och 15/10 1938.
3 Haparandabladet, 22/9 1936.
4 Haparandabladet, 19/9 1944.
5 Se Haparandabladet, 19/9 1944.
6 Se Haparandabladet, 22/9 1936 och 19/9 1944.
7 Mats Johansson & Ulf Drugge, Organisering och disciplinering. Den industrisociala miljön vid två sågverk i
Norrbotten i början av 1900-talet. Visby 2004, s.115–132.
8 Se Karl Molin, »Patriarken möter byråkratin. En
aspekt på svensk samhällsomvandling 1870–1914», i
Thorsten Nybom & Rolf Torstendahl (red.): Byråkratisering och maktfördelning, Lund 1989.
9 Sågverks- och Brädgårdsarbetaren, N:o 2, april 1906.
10 Lennart Lundmark, Protest och profetia. Korpela-rörelsen och drömmen om tidens ände. Lund 1985, s. 84.
11 Se Tage Alalehto: Tärendö: historien om en svensk
tornedalsby. Kågeröd 2001
12 Kronojägare var en statlig icke-akademisk titel (i
motsats till jägmästare) som reglerades genom Domänsstyrelsens försorg. Kronojägaren var en underordnad tjänsteman till jägmästaren. Kronojägarens uppgift
46 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
sekventa hållning kunde motverka frustration och
känslan av att vara föremål för bolagsledningens
godtycke. Denna situation kan tänkas ha motverkat
den sociala orons intensitet i hela samhället och därmed också de kommunistiska sympatiernas utbredning på orten. Samtidigt innebar Groths och bolagets bryska metoder mot arbetarrörelsen att de fackliga »eldsjälarna» tvingades lämna orten. Så var inte
fallet i Båtskärsnäs. Det förefaller således som att patronernas agerande och biografi, självfallet tillsammans med strukturella faktorer, påverkade den industrisociala miljön vid sågverken. Detta betyder således att både förhållanden som begränsar och öppnar möjligheter för människors och organisationers
agerande och de involverade aktörernas utgångspunkter måste beaktas.
Att förklara den ideologiska utvecklingen vid sågverken i Båtskärsnäs och Karlsborg eller nazistpartiets exceptionella framgångar i Tärendö på 1930talet enbart med hjälp av strukturella faktorer är således problematiskt. Dessa faktorer var nära nog
identiska vid de båda sågverken och för Tärendö
kommun och andra kommuner i Tornedalen. Man
kan inte heller se de politiska förändringar över tid
i Tärendö som enbart en effekt av sociala och ekonomiska förskjutningar. Några sådana förskjutningar är svåra att upptäcka; dessa varierade inte nämnvärt över tid för att bringa klarhet i varför den politiska kulturen förändrades så snabbt i Tärendö. Förståelsen av detta bör snarare sökas i de enskilda aktörernas göranden och låtanden.
bestod bl.a. i att vakta ett avgränsat skogsrevir för statens räkning och att se till att skogsvårdslagarna följdes.
Han kunde också hjälpa till när privata markägare avverkade skog.
13 Haparandabladet, 20/11 1934.
14 Se Heléne Lööw, Hakkorset och Wasakärven. En
studie av nationalsocialismen i Sverige 1924–1950, Göteborg 1990.
15 Anders Ehnmark & Annika Hagström, Tusen fasta
viljor. Ett reportage från det röda Norrbotten, Göteborg
1974, s. 101.
16 Vår Front, 1/5 1934.
17 Anders Ehnmark & Annika Hagström, 1974,
s, 101.
18 Nationalsocialistisk Tidning, 28/4 1934.
MATS JOHANSSON & TAGE ALALEHTO
Johansson är fil.dr. och Alalehto docent i sociologi.
Båda forskar vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet
KOMMENTERAT
Något om att läsa...
Under det första världskriget satt Lenin på biblioteket i Bern och läste och reflekterade – en läsning
som förändrade världshistorien?
Tillståndet
Nun sind wir alle nur mehr das passive Material
der Weltgeschichte.1
Så suckar Victor Adler när Första världskriget bryter ut. Han och många andra ledande socialdemokrater har sett ett storkrig mellan Europas stormakter närma sig under många år; han har deltagit i Andra internationalens arbete och varit aktiv på den internationalistiska sammanslutningens kongresser;
han har hört varningsorden och tagit del av analyserna och deklarationerna. Tanken att allt detta arbete, alla dessa förhoppningar, varit förgäves, av noll
och intet värde, måste ha föresvävat honom. För nu,
när kriget väl kommer, återstår blott maktlöshet och
uppgivenhet.
Många blickar riktas mot det tyska socialdemokratiska partiet, världens tongivande socialistparti.
Partiet är stort, men det är omgärdat av en auktoritär och militaristisk statsbildning. Hur kommer det
att förhålla sig till de rådande maktförhållandena, till
det som är? När partiets riksdagsgrupp i krigets inledningsskede röstar för utökade anslag till militären, vållar det bestörtning hos de flesta socialister
runtom i Europa.2
Bryta sig loss?
I september 1914 anländer flyktingen Lenin till
Bern i Schweiz. En tråkig liten stad, skriver han till
Inessa Armand. Men ganska bra ändå. Och i vilket
fall som helst: »Jag rotar igenom biblioteken – jag
har saknat dem.»3
När nyheten om att de tyska socialdemokraterna röstat ja i frågan om krigskrediterna tror han först
att nyheten är förfalskad. Därefter, när han förstår
att nyheten är sann, blir han chockad. Sedan parkerar han sig på det schweiziska nationalbiblioteket i
Bern och börjar läsa och anteckna.4
När man läser dessa hans anteckningar framstår
det som mycket tydligt vad det är som driver fram
detta nästintill maniska läsande och antecknande.
Enligt honom har den mäktiga socialdemokratiska
rörelsen slutat röra sig; alltför länge har den trott att
själva »utvecklingen» gradvis, steg för steg, bit för
bit, leder fram till ett socialistiskt samhälle. Med ti-
Lenins bostad i Zürich.
den har emellertid denna rörelse mot socialism
kommit att ersättas av en fortlöpande anpassning till
de förhållandena som är rådande och därför dominerande. Och nu rasar ett krig, ett krig som kommer
att kräva tio miljoner dödade i själva kriget och ytterligare tiotals miljoner dödade som en följd av det.5
Lenin söker en hävstång att bryta dödläget med, något att spränga bort de fastfrusna bultarna med.
På biblioteket i Bern läser han Hegels Wissenschaft der Logik och kommenterar: »Smart och klokt!
Hegel analyserar begrepp som i vanliga fall förefaller döda och visar att det finns rörelse i dem.» »Och
återigen s. 448, att gradvishet inte förklarar något
utan språng.» I marginalen intill sina utdrag skriver
han: »Språng! Brott i gradvisheten. Språng! Språng!»
»Tanken att det ideala går in i verkligheten är djupsinnig: mycket viktig för historien. Men även vad
gäller människans liv innehåller detta mycket sanning. Mot vulgär materialism.»6
Via en bok av Lassalle, en bok som han finner dålig, kommer han fram till de gamla grekerna och särskilt Herakleitos och ett av dennes mest kända fragment: »Och denna ordning, densamma för alla, skapades inte av gud, inte av människa, utan den var allARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 47
KOMMENTERAT
tid, är och skall vara en evigt levande eld, uppflammande enligt mått och falnande enligt mått.»7
Detta citerar han två gånger i snabb följd och kallar det för en »mycket god framställning av den dialektiska materialismens grunder.»8
Komma vidare?
Samtidigt som han läser Hegel, börjar han planera
för en bok om imperialismen. Detta då han menar
att kunskap om imperialismen, dess utseende och
dess verkningar, är nödvändig för en korrekt förståelse av den moderna tidens krig och politik.9 I januari 1916 meddelar han Maxim Gorkij att han börjat skriva på boken och flyttar månaden därefter till
Zürich där han slår sig ner i Zentalbibliothek Zürichs läsesal. I Lenins Collected works volym 39, som
bär undertiteln Notebooks on imperialism, upptar des-
NOTER
1 Max Ermers: Victor Adler, Wien 1932, s. 319.
2 Här kan jag inte låta bli att citera Nettl’s lakoniska
kommentar: »At the time the vote of the SPD Reichstag delegation for the war credits was a momentous
decision, and a shock to all but the immediate participants. As with most profound innovations, inevitability
was a plea of immediate psychological defence. ’We
couldn’t help it’, is the classic cry of all conservatives
who carry out a revolution.», Peter Nettl: Rosa Luxemburg, Oxford 1969, s. 365.
3 Ronald W. Clark: Lenin, London, 1988, s. 155.
4 De anteckningar han gör under åren 1914–1916
upptar 317 sidor i Lenins Collected works (LCW), volym
38, Moscow, 1963.
5 Denna beräkning, det finns säkerligen andra, finns
i Norman Stone: Europe transformed, 1877–1919, London 1983, s. 340
6 Samtliga dessa citat från LCW, volym 38. Moscow,
1963, s. 110, 123 respektive 114. I engelsk översättning
ser den sista passagen ut som följer. Den inleds med ett
utdrag från Hegels Logik: »183: The ideality of Beingfor-Self as totality thus, first, passes into reality, and
into the most fixed and abstract of all, as One.» Följs av
en kommentar av Lenin: »Dark waters … » Därefter:»The thought of the ideal passing into the real is
profound: very important for history. But also in the
personal life of man it is clear that this contains much
truth. Against vulgar materialism. NB. The difference
of the ideal from the material is also not unconditional,
not überschwenglich.» s. 114.
7 Herakleitos, Fragment, Lund 1997, s. 73. Varvid jag
kommer att tänka på något som Ronny Ambjörnsson
skrev i sin Socialismens idéhistoria (Stockholm 1984):
»Socialismens idéhistoria ter sig därför som ett oavbru-
48 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
sa anteckningar 739 sidor (om vi räknar bort förord,
index och noter); anteckningarna innehåller kommenterade utdrag från nästan 150 böcker och 240
artiklar från 49 olika tidskrifter på tyska, engelska,
franska och ryska.10
Böcker som Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och Staten och revolutionen skulle aldrig
sett dagens ljus utan de där långa dagarna i olika läsesalar. Kanske skulle de teser som han läste upp i
april 1917 sett annorlunda ut.11 Stormningen av Vinterpalatset? Vi behöver inte dra saker och ting för
långt. Men Savas Michael-Matsas har säkerligen alldeles rätt när han skriver »Föreberedelserna för
’stormningen av himlen’ började i det tysta Bernbiblioteket, över de uppslagna böckerna av Hegel.»12
HANS LARSSON
är Bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
tet samtal mellan levande och döda. En fråga ställs under antiken och svaret kommer tusen år senare, ett påstående bemöts sekler efter det att det har fällts.» (s.
10) För den som vill läsa en bok om grekiska filosofer
sedda ur ett marxistiskt perspektiv kan rekommenderas
The first philosophers, studies in ancient Greek society av
George Thomson, London 1974 (finns i ett flertal upplagor).
8 LCW, vol. 38, s. 349
9 LCW, vol. 39, s. 771
10 Om detta se exempelvis Georges Labica, »From
imperialism to globalization» i: Lenin reloaded, Sebastian Budgen, Stathis Kouvelakis and Slavoj Zizek, editors. Durham/London Duke UP, 2007, s. 222–238.
»Uträkningen» förekommer på sid. 223. Ett »smakprov» från LCW om en bok av G. von Schulze-Gaevernitz, British imperialism and English free trade at the
beginning of the Twentieth century, Leipzig, 1906:
»Scoundrel of the first order, and vulgar to boot, Kantian, pro-religion, chauvinist, - has collected some very
interesting facts about British imperialism and has written a lively, readable book. Travelled in Britain and collected a mass of material and observations. You’ve done
a lot of plundering, you British gentlemen; allow us,
too, a bit of plundering – with Kant, God, patriotism,
and science to ‘sanctify’ it = such is the sum and substance of the position of this ‘savant’!! (Also a lot of needless verbiage)» LCW, vol. 39, s. 446
11 Om »Aprilteserna 1917» se exempelvis Revolution
at the gates, selected writings of Lenin from 1917, ed. by
Slavoj Zizek, London 2002.
12 Savas Michael-Matsas, Lenin and the path of dialectics. I: Lenin reloaded, Sebastian Budgen, Stathis
Kouvelakis and Slavoj Zizek, editors. Durham/London
Duke UP, 2007, s. 103.
NYHETER FRÅN ARAB
»Labouring Feminism and Feminist
Working-class History in Europe and
Beyond» – Conference Report
Mellan den 28 och 31 augusti 2008 arrangerade Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek en internationell konferens med
temat Feministisk arbetarhistoria. Joan Sangster sammanfattar konferensen från ett nordamerikanskt perspektiv.
In the last few days of August, 2008, approximately 160 women and men convened
in Stockholm for a conference sponsored by
the Labour Movement Archives and Library (ARAB) of Sweden. Following up on a similar conference held in Toronto, Canada,
in 2005, this European endeavour sought to
bring together scholars working on a broad
range of topics relating to working class history, including, for instance, paid and unpaid labour, working-class movements, cultural representations of gender, left politics,
labour activism, welfare state issues, and the
intersections of class, gender and race in
historical analysis.
Silke Neunsinger, Director of Research
at the ARAB, who headed up the organization of the conference, had a strong local Teckning: Perihan Aydin
committee aiding her, made up of Perihan Aydin, Yvonne
Svanström, Anna Thoursie, Ulla Wikander and Ebba WittBrattström. Indeed, the speed with which the conference was
organized, the efficiency with which it ran, and its great success, owe a great deal to this local organizing committee.
The conference reflected some of the differences between
the Swedish labour movement, and those in the U.S. and Canada especially. It is apparent that the Swedish labour movement has long valued its history, and has encouraged the preservation of materials, as well as research and writing about
both the labour movement and the Left. At the national level,
the Swedish Trade Union Confederation has directed considerable resources towards this project of historical preservation. In Canada, nothing quite the same exists at the national
level, though across North America, there are projects at the
local level which tie unions and academic researchers together in efforts to preserve labour’s history.
The conference received funds from researsch councils
such as the Swedish Bank’s Tercentenary Foundation, the
Swedish Council for Working Life and Social Research and
the Swedish Research Council, but the main genius behind
the conference emerged from the ARAB. Registration was
held at the ARAB building so that conference participants
could familiarize themselves with this impressive space, getting a sense of the immense library and archival collections held
there. Wanja Lundby-Wedin, president of the Swedish LO,
opened the conference, offering words of genuine support,
and also giving the delegates some background on the LO, including the progress it
has made on gender equality and workfamily issues. Some European countries
have similar work-family support programs,
but for delegates from the United States, a
country still lacking a national state-funded
maternity leave plan, or from Canada, where there is no national, publicly-funded daycare system, the Swedish example is extremely appealing. Indeed, it is held up as an
example of what can be achieved by a
determined labour movement and strong
reformist, social democratic policies. As our
Swedish colleagues reminded us, their system is not without problems, however it
is still a reminder of the very different trajectories that the gendered welfare state
assumed across national and political lines.
Following this welcome, Alice Kessler-Harris, (Columbia
University, USA), known internationally for her writing on
women’s work, the welfare state, as well as feminism and labour history, gave the opening keynote address. Rather than
assuming a negative approach – assuming an unchanging masculinist mindset in labour history – she sketched out ways in
which feminism had altered the face of labour history over the
last thirty years, touching on themes, for example, such as the
new attention paid to the ‘gendered imagination’. She positioned these gains, as well as shifts in the focus in of historical
writing over time, within the changing historical context of
capitalist relations, globalization, and feminist/labour politics.
She ended by suggesting that, in the face of intensified globalization, we needed to expand our research efforts in thematic areas such as transnational, migratory caring labour. The
next day, a panel discussing Kessler-Harris recent book, Gendering Labor History, was also held. This book, a compilation
of her writing since the 1980s, offered the opportunity to celebrate her work, but also reflect on the course of feminist labor history over the last three decades.
Three other keynote talks followed during the conference.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 49
NYHETER FRÅN ARAB
Miriam Glucksmann, (Essex University, UK), a sociologist
and author of path breaking books in labour studies, including
Women on the Line (written under the name Ruth Cavendish),
Women Assemble: women and the new industries in interwar
Britain, offered insightful reflections on the research process
involved in her studies of women’s paid work. Glucksmann
spent time working ‘on the line’ in a factory for her first book;
thus, her ethnographic, ‘participant observation’ approach
(supplemented with pictures in this talk) allowed her to develop insights about the connected relations of class, race/ethnicity, and gender that only a first hand account could provide. Glucksmann also reflected on how she might have seen
this research differently in subsequent years as feminist theory developed in new directions. Offering a very different perspective on labour, literary scholar Dorothy Driver (University of Adelaide, Australia) probed the writing of women surveying the work of African women, and on the last day of the
conference, Professor Anita Nyberg (Stockholm University)
gave an informative address ‘Labour force data – ideology or
reality?» that critically examined the construction and use of
statistics. These addresses indicated the value in having women from different countries and different disciplines offer
presentations that included reflections on past writing, as well
as new ideas, drawn from their current research.
Twenty-seven sessions were held, with these usually running concurrently. The variety of topics was immense, covering areas such as labour activism, consumption and food, representation and culture, the Left, welfare issues, the family,
leisure, and trade unions. Many sessions also reflected the current interest of historians in making transnational connections
in their historical research, and the organizers did an excellent
job of putting together panels that drew together women from
different countries. Like many conferences, one problem was
the lack of time for comprehensive discussion after the papers
were delivered, a problem probably accentuated when presenters and the audience all come from different language
groups, even if we were all speaking in English.
While it is impossible to comment on all the papers, some
themes are worth noting. First, the conference reflected the
way in which the definition of labour history has become broader, more elastic, and diffuse in recent years. One could say
that the conference represented new research in a social history, informed by the categories of gender, race and class.
There is not a singular, strong focus on paid work and the trade union movement. This development should be seen positively, for it draws more women and issues of gender into the
purview of labour history, but it also comes with a warning. In
some countries, class is now seen as a less salient category than
race and gender in historical research, and fewer books on paid
labour are appearing, yet these remain crucial topics for feminist historians – not the least because of the centrality of paid
work to many women’s lives. The role of women’s history in
50 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
stimulating interest in masculinity was also apparent at the
conference; one session, for example, examined the gendered
division of labour by looking at the construction of both men’s
and women’s gendered work roles and identities.
Second, feminist historians benefit tremendously from
contact and communication with scholars across disciplinary
and interdisciplinary boundaries. Indeed, the exact delineations of these boundaries sometimes vary across nations; in
Sweden, labour historians might be located in departments of
economic history, while in North America, they might be
found in Departments of history, Labour Studies or Women’s
Studies programs. Sociologists were important contributors
to the program, offering valuable insights on current as well as
past organizing, while a panel of junior scholars used a political economy approach to explore issues of social reproduction,
leisure, commodity fetishism, all issues of significant theoretical concern to feminist historians. Indeed, issues of theory
became the focus of the closing panel of the conference as
three scholars from Canada, Sweden, and Finland discussed
and debated the different impact that post-structuralist writing has had on the writing of women’s labour history.
Third, many scholars were interested in connecting history to the present and future, whether this was through their
own research, or through forms of labour and socialist activism. A concern was often expressed that we engage in global
conversations about labour, though this raises one problem
that the conference organizers undoubtedly faced. Participants came more predominantly from the U.K., the Scandinavian countries, Canada, and the U.S., in part because of the
simple fact that English was the language of the conference.
Although we all agreed that we need more intellectual interchange with labour historians in countries in the South, this is
an expensive prospect. Academic and research institutions
usually don’t have access to the funds needed for large travel
subsidies to take participants to the South, or bring participants from the South to the North. Needless to say, we are
unlikely to find these funds in the corporate sector, and given
the current economic crisis that now engulfs the globe, educational institutions may face hard times ahead. Yet, this is precisely the time when scholars from the North and South, committed to women’s equality and social justice for working people, should be sharing our research, conversing, and thinking
about the past, present and future.
Yvonne Svanström (Stockholm University) closed the proceedings with some final thoughts that left us feeling reinvigorated and positive after three days of conference work. Finally, I want also to note on the positive atmosphere the organizing committee generated. For example, they made an excellent effort to connect scholars from different nations in informal activities. On Ulla Wikander’s wise advice, they used a
random number system to seat people at the banquet, providing us with a chance to talk to new people, and they organi-
zed a bus and boat tour of Stockholm at the end of the conference to provide us with a taste of local history. During the
tour, two local women, Kjersti Bosdotter from the Metalworkers Union and writer Lena Kallenberg provided a lively commentary on key sites in women’s labour history for the visiting
historians.
The question now is whether there will be another ‘labouring feminism’ conference and where. Whoever takes up this
challenge will have a hard act to follow after the excellent
Stockholm conference.
JOAN SANGSTER
är professor i historia vid Trent University, Kanada.
Foto: Kalle Laajala
Om bibliotekets
nyförvärv
I början av december deltog jag i en konferens om
förvärv av facklitteratur på
Stockholms universitetsbibliotek. En hel del av
diskussionerna på konferensen kom att handla om
språk. Tydligt är, och det
har varit tydligt under en
lång tid, att det engelska
språket dominerar utgivningen alltmer. Språk som
tyska, franska, italienska
tappar däremot ständigt
mark och denna trend
fortsätter av allt att döma i
oförminskad takt. Något
som ytterligare driver på
denna utveckling är införandet av ett poängsystem rörande
tidskrifter som premierar sådana som är skrivna på engelska
(just i kraft av att det språket är så dominerande). I en avslutande debatt vädrades även, och följaktligen, farhågor rörande det svenska språkets fortlevnad inom fackbokssfären.
Det engelska språkets starka dominans vad gäller facklitteratur utgiven på andra språk än svenska, slår igenom även i
vårt bibliotek. I fjol inköptes sammanlagt 330 skrifter, 185 av
dem var skrivna på ett annat språk än svenska och åtminstone
170 av dessa 185 var skrivna på engelska. Det kan i sammanhanget även påpekas att det engelska språket dominerar den
del av bibliotekets löpande tidskrifter som är utgiven på något
annat språk än svenska.
Denna utveckling har pågått under en längre tid vad gäller
vårt bibliotek. Då det har visat sig att allt färre av våra lånta-
gare lånar och läser skrifter skrivna på andra språk än svenska
och engelska, blir också förvärvet alltmer inriktat på dessa båda
språk; det har även utvecklats en policy att förvärva översättningar till engelska av verk av det mer klassiska slaget, verk
som inte sällan redan finns i våra samlingar på originalspråket. Värdefullt vore att få en respons på ett dylikt förfaringssätt och exempelvis ställa en rak fråga till våra brukare: Finner
du det bra/dåligt/förfärligt att allt färre av bibliotekets nyförvärv tenderar att vara skrivna på något annat språk än svenska
och engelska? Alla svar mottages med tacksamhet.
De ovan nämnda 330 inköpta skrifterna utgör endast en
smärre del av bibliotekets nyförvärv. Under år 2008 katalogiserade bibliotekets personal drygt 4.000 skrifter i Libris, Sveriges nationella biblioteksdatabas och ytterligare en större
mängd texter och skrifter enbart i den lokala katalogen, Kata.
En stor del av detta övriga material utgjordes liksom alla tidigare år av det vi brukar kalla »organisationstryck». Under
denna samlande beteckning återfinns framförallt kongressprotokoll, rapporter, verksamhetsberättelser och andra skrifter utgivna av den svenska fackföreningsrörelsen och partier
såsom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och Vänsterpartiet med flera.
Viktiga kompletteringar av materialet har skett under året,
inte minst vad gäller skrifter utgivna av IF Metall och Sveriges arbetares centralorganisation. Detta material katalogiseras numera grundligare än tidigare, vilket är detsamma som
att säga att antalet sökingångar har ökat, något som ökar dess
tillgänglighet.
Ett större nyförvärv under året är material utgivet i samband med arrangemanget av European Social Forum i Malmö i september. Detta material, som består av tidskriftshäften, programblad, flygblad och broschyrer med mera, har förvärvats till biblioteket i samarbete med framförallt Världsbiblioteket i Solidaritetshuset. Det är nu lätt sökbart via Libris
och vår egen katalog.
Vad gäller vårt förvärv bör vi naturligtvis inte glömma bort
de gåvor vi får från privatpersoner – ofta ger dessa gåvor oss
den enda möjligheten att täcka igen besvärande luckor i vårt
bestånd.
Nämnas bör även att vi under förra året började katalogisera artiklar ur en del av de utländska publikationer vi prenumererar på. Även detta kan ses som en form av förvärv, då
kopplingen mellan förvärv och tillgängliggörande är av det intimare slaget – varför förvärva om man inte kan tillgängliggöra det?
Vad fastnade jag då själv för detta år? Av någon anledning
läste jag nog mindre än vanligt av våra nyförvärvade skrifter.
Detta inte för att de föreföll mig mindre intressanta än föregående år, utan fastmer för att jag läste och gjorde annat. Men
en bok av dem som köptes in som jag slukade var Live working
or die fighting, how the working class went global av Paul Mason.
»Vivre en travaillant ou mourir en combattant» (»Arbeta
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 51
NYHETER FRÅN ARAB
tills du stupar eller dö kämpande»). Så står det skrivet på en
svart fana som bars under en demonstration i Lyon i november 1831, under det så kallade vävarupproret, och det är därifrån Mason hämtar titeln till sin bok.
Det som skedde då vävs samman med det som sker idag och
Mason får oss att se parallellerna.
Vävare i Indien 2005, irakiska oljearbetare 2006, städare i
London 2004, bolivianska gruvarbetare 2006, avtalslösa arbetare med usla arbetsförhållanden i Kina, Indien, Nigeria vid
mitten av 2000-talet, fabriksockupationer i Argentina 2006;
vävare i Lyon 1831, fabriksockupationer i Italien 1919, Shanghai 1919, Pariskommunen, Knights of Labour, IWW, Peterloo 1819, Tyskland på väg mot nazismen …
Själv började jag tänka på mitt eget lilla vis redan när jag
läste förordet: Just denna historia behöver återupptäckas, skriver Mason. Framför allt för att två grupper av människor är i
stort behov av att lära sig om den och av den: De aktivister
som fyllde gatorna i Seattle och Genua och andra städer för
att protestera mot globaliseringen, samt arbetarna i de nya fabrikerna, gruvorna och produktionskedjorna, som skapats av
globaliseringen i utvecklingsländerna, och vars försök att bygga en arbetarrörelse är i sin linda. De behöver veta att detta
de gör nu gjorts förut, vad det kan leda till och utvecklas till –
och vilka mönster som skapas utav uppror, reaktion och reformer över tiden. Framförallt behöver de veta att rörelsen en
gång var en ytterst vital kraft: en motkultur i vilken människor
levde sina liv och som utgjorde den huvudsakliga källan för utbildning och utveckling för män och kvinnor dömda till att
leva korta, hårda liv och att drömma omöjliga drömmar.
Och där tänkte jag (kunde inte annat): Och vart borde den
som söker sig fram på vägar liknande denna i vårt avlånga land
bege sig? Naturligtvis till detta bibliotek, denna institution:
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Denna historia finns där.
Och den fortgår.
HANS LARSSON
är bibliotekarie vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
mokratiska arbetareparti (SAP); Tensta socialdemokratiska
förening, 3 volymer; Sveriges kommunistiska parti (1977-);
Sundbyberg socialdemokratiska kvinnoklubb; Haninge arbetarekommun
Politiska organisationer nya (5,5 hyllmeter)
Nacka kristna socialdemokratiska grupp; Kristna socialdemokrater i Stockholms län; Vänsterpartiet Huddinge; Spånga
kommunistiska förening; Spånga kommunistiska ungdomsklubb
Övriga tillägg (24, 2 hm + 7 plåtskåp + 19 fanor och en
banderoll)
Unga örnars riksförbund; Fansamlingen; Föremålssamlingen;
Kvinnor för fred; Föreningen svensk arkivtidskrift; Ljudbandsamlingen; Folkets Dagblad Politiken; ABF:s öppna teater; Frihetskämparnas förening; Ådalen (samling); Trycksamlingen; Hyresgästernas riksförbund; Riksförbundet för sexuell
upplysning; LO-tidningen; Svenska Spanienfrivilligas kamratförening; Folket i Bild/Kulturfront
Övriga nya (102,5 hyllmeter)
Nätverk Södra Afrika; Arkitekter mot kärnvapen; Dagens arbete; Föreningen fjärde världen; Brunnsvik; Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning; Socialpedagogiska
seminariet
Personer tillägg (33,5 hyllmeter)
Alva och Gunnar Myrdal; Birgitta Dahl; Ulf Larsson; Pierre
Schori; Gunnar Sträng; Tage Erlander; Sten Andersson; Gerhard Magnusson; Einar Norrman
Personer nya (3,5 hyllmeter)
Lars Hansson; Anna Lisa Karlsson; Sven Dahlin; Hjalmar Johansson; Tor Jerneman; Claes Otto Johansson; Jaan Ungesson
Antal accessioner: 72
Accessioner 2008
Total volym: ca 210 hyllmeter samt 7 plåtskåp, 19 fanor och 1
banderoll
Fackliga organisationer tillägg (totalt ca 7 hyllmeter)
Sammanställt av Maria Boman, arkivarie vid Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek
Litografiska föreningen i Stockholm; Svenska skorstensfejareförbundet; SAC
Kommentar till accessionsstatistiken
Fackliga organisationer nya (16,5 hyllmeter)
SEKO Pendelklubben Stockholmståg; Dagens Nyheters grafiska personalklubb; IF Metall
Politiska organisationer tillägg (16 hyllmeter)
Hässelby strands socialdemokratiska stadsdelsförening; Hammarby socialdemokratiska ungdomsklubb; Sveriges socialde52 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Under år 2008 tömdes ett stort magasin i centrala Stockholm.
Det gjordes av ekonomiska skäl men också av omsorg om våra
bestånd: lokalen var inte särskilt lämpad för långtidsförvaring
av arkivmaterial. Men den användes till att arbeta med stora
arkiv och drygt 1,5 kilometer handlingar förvarades där. Detta material trängdes ihop i våra övriga depåer vilket har gjort
att vi såg oss nödgade att införa ett principiellt leveransstopp
ARAB:s magasin på Saltmätargatan före…
…och efter tömningen. Båda bilderna: Stellan Andersson
under stora delar av 2008 (leveransstoppet beräknas delvis
upphöra till sommaren 2009). En del tillskott har vi ändå fått,
dels innan leveransstoppet infördes, dels som undantagsfall
och ofta rörde det sig då om mindre accessioner som lämnades av privatpersoner över disk i vår forskarexpedition.
Andra undantag är dels arkivet efter Fackföreningens institut för ekonomisk forskning, FIEF, en verksamhet som upphörde för ett par år sedan och som anlände i tämligen välordnat skick, och dels några bildarkiv som delvis levererades i
plåtskåp och som kunde – med »skohorn» – placeras i lokalerna på Upplandsgatan. Det gällde LO-tidningen (inklusive bilder
från LO) och Folket i Bild/Kulturfront. I många fall är bildsamlingar utsatta för risken att snabbt plockas ur och förskingras
och detta gjorde att vi såg på dessa med särskild välvilja. Dessutom övertog vi arkivet efter Brunnsviks folkhögskola där närmare 80 hyllmeter enligt en gammal överenskommelse levererades direkt till Grängesbergsdepån.
FIEF inrättades av LO 1985 med uppgiften att »fördjupa
den ekonomiska debatten genom långsiktig forskning om
sämhällsekonomiska frågor i syfte att finna instrument för en
hållbar ekonomisk-politisk strategi». Flera etablerade forskare knöts till institutet och tyngdpunkten låg på arbetsmarknadsfrågor, lönebildning, diskriminiering och arbetslöshet
med mera. Institutet lades ned 2005 då LO beslutade att inte
bevilja mer medel. Arkivet omfattar ett sextiotal volymer av
vilka en stor del innehåller de rapporter av olika slag som institutet publicerade. Arkivet vittnar om ett stort internationellt kontaktnät, bland annat deltog man i »European Network on Inequality».
Intressantare än noteringar om vilka arkiv som kommit in
är måhända presentationer av nyligen ordnade arkiv. För dessa har nämligen åtkomligheten avsevärt förbättrats genom
själva det fysiska ordnandet, genom förteckningen och, inte
minst, genom att den arkivarie som utfört ordningsarbetet får
särskilda inblickar i beståndet som kan förmedlas som tips till
intresserade forskare. Ett bra exempel ger här Arne Högström, som under året har ordnat och förtecknat arkivet efter
Brita Åkerman. Arkivet kom till ARAB efter Åkermans död
2006 och omfattar nu 57 volymer med bland annat manuskript, korrespondens och ämnesordnat material från Åkermans verksamhet.
Brita Åkerman
– herrgårdsfröken som
blev folkupplysare
Konsumentfrågor uppmärksammades tidigt i Sverige, där under 1900-talet myndigheter till konsumentens hjälp och upplysning avlöste varandra, samtidigt som en rad lagar till skydd
för konsumenterna stiftades. Även på bostadsmarknaden strävade statsmakt och enskilda efter standardhöjningar för folkflertalet genom billiga och funktionella lösningar. På båda områdena utgjorde det enkla och praktiska ledstjärnor.
En av eldsjälarna i detta arbete var Brita Åkerman (1906–
2006). Brita Åkerman var en rastlöst verksam person, som tidigt kom att ingå i sällskap ägnade åt bostads- och konsumentfrågor, något hon knappast förutbestämts till av sin bakgrund. Uppvuxen på en herrgård i Sörmland hade hon först
inriktat sig på språk och litteratur, och hennes licentiatavhandling från 1933 beskriver utvecklingen hos journalisten
och författaren O P Sturzen-Becker (känd under pseudonymen Orvar Odd). Hon hade därefter vikarierat som lärare,
skrivit litteraturrecensioner och kåserier och hållit föredrag.
Hennes deltagande i Stockholms högskolas första sociologikurser väckte dock tankar om en bostadsundersökning. Dessa vann gehör hos Stockholms kvinnoföreningars forskningsARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 53
NYHETER FRÅN ARAB
Brita Åkerman (1906–2006). Foto: Sallstedts Bildbyrå, Morgonbris
grupp Hemkommittén, vars ordförande hon blev 1935–1937.
Därmed var en lång bana som bostadsutredare inledd.
Som ordförande i Kvinnliga studentföreningen vid Stockholms högskola hade Åkerman vid en debatt i Fredrika Bremer-förbundet hållit ett enligt egen utsago »kvinnosaksenergiskt» föredrag. Detta ledde till anställning i förbundets byrå
1937–1939; sysslorna bestod i ledning av studieverksamhet,
utredningar och medverkan i tidskriften Hertha, där hon redan
i maj 1932 fått artikeln »Om kvinnlig självkänsla» införd. Hon
var under samma tid medlem i Nordiska kvinnors samarbetskommitté. 1937–1940 var hon därtill sekreterare i Kommittén för ökad kvinnorepresentation, en tvärpolitisk organisation med syftet att rösta in fler kvinnor i kommunalförsamlingar och riksdag 1938 och 1940. Till valet 1938 lät kommittén konstnären och journalisten Mollie Faustman skapa en affisch med texten »Kvinnor, vi kan, vi behövs, Valåret 1938»
(ARAB:s affischsamling) samt utge en broschyr med snarlik ti54 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
tel. Parallellt med detta uppdrag arbetade Åkerman med en
undersökning av trångbodda barnfamiljer, publicerad 1941
under namnet »Familjen som växte ur sitt hem». Saklig kritik
och ifrågasättande byggda på fakta och empiri blir från och
med nu hennes kännemärke.
Aktiv hushållning
Nationalekonomen Karin Kock, tidigare första vice ordförande i Kommittén för ökad kvinnorepresentation, fick 1940
regeringens uppdrag att hitta en chef till Aktiv hushållning, en
upplysningsbyrå inom Statens informationsstyrelse. Hon förordade Brita Åkerman, som accepterade på villkor att redaktören för Morgonbris Kaj Andersson ingick. 1943 flyttades byrån till Statens priskontrollnämnd och fick en något undanskymd ställning. Åkerman stannade till 1946, alltså sex år, den
längsta tiden dittills i ett yrkesliv präglat av talrika uppbrott.
Som ofta löpte dock flera engagemang jämsides. 1941–1947
var hon sekreterare i kvinnodelegationen inom 1941 års befolkningsutredning och skrev betänkandena »Social hemhjälp», »Den husliga utbildningen» och »Familjeliv och hemarbete». Den sistnämnda föranledde 1948 en livlig debatt mellan konstnären Siri Derkert i Ny dag och Brita Åkerman i Hertha nr 3–4 (omtryckt 1991 i Häften för kritiska studier): Derkert
anklagade delegationen för att stänga in kvinnor i ett föråldrat ideal som hemslavinnor, medan Åkerman menade att man
strävat efter att förbättra kvinnors villkor inom de av samtiden givna ramarna.
Under tiden i Fredrika Bremer-förbundet hade Åkerman
lärt känna författarinnan Elin Wägner. Kontakten fördjupades efter utgivningen 1941 av Wägners bok Väckarklocka, där
hon ivrar för att uppvärdera traditionella kvinnosysslor.
Många inom kvinnoförbunden stöttes bort av denna hållning,
av liknande skäl som Siri Derkerts ovan. Åkerman däremot
fann Wägners åsikter tänkvärda, då hon själv kommit fram till
att kvinnors liv behövde förbättras både i hemmet och utanför,
och att detta endast kunde ske genom att de fick makt över
sina egna förhållanden. Hon och Wägner utbytte tankar brevledes 1940–1948 i en först ganska formell men så småningom
allt vänskapligare ton (Wägner avled i januari 1949).
Hemmens forskningsinstitut
I den breda krets av sakkunniga som samarbetade i Aktiv hushållning insåg man snart behovet av forskning i hushållsfrågor, och därvid uppstod tanken på Hemmens forskningsinstitut (HFI), som såg dagens ljus 1944. Brita Åkerman utsågs till
verkställande ledamot i arbetsutskottet; hon uppvaktade flitigt
de anslagsgivande myndigheterna och lyckades så småningom
utverka erforderliga medel.
Institutet inledde sin verksamhet med studier av kökets utrustning och arbetsförhållanden och granskade sedan alla slags
varor och tjänster, gav ut broschyrer, ordnade utställningar
med mera. Resultaten lyftes fram i tidningar och ledde till stora förbättringar av framför allt köksredskap och köksinredning. HFI blev senare Konsumentinstitutet, sedermera Konsumentverket, men enligt Katja Waldéns intervju i Form
1/1979 var Åkerman inte helt nöjd med utvecklingen, eftersom »hela det stora greppet, att hushållen skulle ha något att
säga till om i fråga om produktion och distribution, har tappats
bort».
I samma intervju talar hon nedlåtande om sitt första val av
utbildning som »de konventionella flickämnena». De artiklar
om litteratur hon skriver under 1920- och -30-talen, där hon
särskilt fäster uppmärksamhet på nyare kvinnliga författare
men tar avstånd från modernistiska formexperiment, vittnar
dock om ett mer djupgående engagemang. Att hennes avhandling analyserar reportage är väl för övrigt knappast någon tillfällighet. Sitt litterära intresse behåller hon genom
åren, men föredrar sedan hon inlett sitt värv som folkupplysare att begränsa det till privatlivet. Även studierna i romanska
språk och engelska får hon bruk för, och hon brevväxlar så
småningom på både engelska, franska och tyska.
Från 1945 minskade Åkermans arbetstid inom HFI och
hennes huvuduppgift blev att inom Svenska slöjdföreningen
(SSF, från 1976 Föreningen Svensk Form) sköta samarbetet
med fackförenings- och folkbildningsrörelser, vilket även innebar konferenser hos och brevväxling med ILO i Genève och
andra utländska organisationer. Kontakterna med ILO handlade huvudsakligen om »hemarbetare» (omskrivning för
hemhjälp, tjänstekvinna eller piga), om vilka hon även höll ett
uppskattat föredrag rörande svenska förhållanden. SSF ägnade sig vid denna tid mest åt hushålls- och bostadsfrågor. De
svenska fackförbunden förhöll sig emellertid kallsinniga.
»Sanningen är att i grunden är inte den svenska arbetarrörelsen intresserad av den form av kultur som gäller miljön», enligt Åkerman i ovannämnda intervju. På SSF deltog hon i bostadsutredningar, ordnade utställningar om lägenheter och
bohag med mera. Aktiviteterna rönte stor massmedial uppmärksamhet och bidrog i förlängningen till lättare och bekvämare möbler och mer lättskötta bostäder.
Kontakt med andra länder
I arbetet ingick också studiebesök från och i andra länder, där
hon bevistade hem- och bostadsutställningar, sammanträffade
med systerorganisationer och ibland också gjorde hembesök
för att studera bostadsstandard, såsom 1948 i Schweiz, där hon
klagar på de trånga köksutrymmena i nybyggda lägenheter.
1945–1949 var hon ledamot av Kommittén för social upplysning och 1948–1956 även av Bostadskollektiva kommittén, där
man planerade för kollektivhus i Alva Myrdals anda. I båda
egenskaperna kunde hon dra nytta av de utländska erfarenheterna. Liksom i hennes litteraturläsning tycks framför allt
Frankrike och Storbritannien ha lockat, i det förstnämnda
främst den årligen i Paris hållna Salon des arts ménagers (Hushållskonstens salong), som hon besökte 1953 och andra år korresponderade med och fick dokumentation från. I Frankrike
upprätthöll hon även förbindelser med bland annat Centre de
documentation de l'habitation (Centrum för bostadsdokumentation), som bedrev liknande verksamheter som HFI och
SSF, och avdelningen Enseignement ménager (Hushållsundervisning) av Caisse centrale d'allocations familiales de la région parisienne (Parisregionens centralkassa för familjebidrag), där hon avlade visit måndagen den 19 mars 1951. Avdelningen skickade under våren 1953 en medarbeterska till
Sverige på en fyra månaders studieresa, som innefattade besök hos såväl Brita Åkerman som hennes syster Carin Boalt (se
nedan). I Storbritannien umgicks hon med Furniture development council och Council of industrial design, både genom
brev och flera personliga besök.
I SSF slutade Åkerman 1951, i HFI 1953. Hon hade därefter en rad uppdrag inom det bostadssociala och konsumentpolitiska området, såsom medlem i redaktionskommittén för
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 55
NYHETER FRÅN ARAB
HSB:s tidskrift Att bo 1954–1969 och vice ordförande i Statens konsumentråd 1957–1962. Hennes umgänge med utlandet fortsatte. Under en studieresa till Moskva i november 1957
synade hon lägenheter och konsumtionsvaror, liksom senare i
Moskva och Kiev 1969. En Kinaresa 1959 avsatte föredrag och
tidningsartiklar. Hon bevistade boutställningar i Zürich och
Bryssel 1958, i Milano 1960, i Turin 1961 och i Lausanne
1964. I februari 1962 deltog hon i konferensen »La psychologie de la maison» (Husets psykologi) i Marseille. 1962 återvände hon också till SFF som biträdande direktör, men fann
att verksamheten ändrat inriktning och inte längre handlade
om hemutrusning och vardagsvaror, varför hon 1967 övergick
till en post som sekreterare i Kommittén för kvinnofrågor i
Stockholms kommun, där hon stannade till 1975. 1968 utgav
hon debattskriften Makt åt konsumenten, där hon angriper den
förda konsumentpolitiken, avarter inom reklamen och den pågående miljöförstöringen. International organization of consumers unions tillskrev henne 1969 för att få ge ut en översättning av boken. Brita Åkerman var nu sedan länge en internationellt känd konsumentforskare och ofta inbjuden till
kurser och konferenser i Sverige och utomlands. Inom Kvinnokommittén skrev hon 1970 Ensamstående föräldrar och Program för jämställdhet mellan kvinnor och män, 1972 Kvinnor i
kommunens tjänst och 1975 Service och gemenskap där vi bor i
Stockholm.
Flitig skribent
Åkerman var från tjugoårsåldern och nästan 80 år framåt en
flitig skribent, som ofta fick artiklar i kvinno-, bostads- och
konsumentfrågor införda i tidningar och tidskrifter. Hon deltog också i ett stort antal projekt i dessa ämnen. 1980–1984
ledde hon kvinnoforskningsprojektet »Kvinnorna och hemarbetet», som 1983–1984 publicerade skrifterna Den okända
vardagen, Vi kan, vi behövs och Kunskap för vår vardag. I januari 1987 vistades hon i Vietnam, bland annat för att övervara
seminariet »Women and science» i Hanoi. Hon gjorde även
hembesök på landsbygden och undersökte vilken köksutrustning man behövde i byarna, i synnerhet vilka spisar som vore
lämpliga. 1994 utgav hon självbiografin 88 år på 1900-talet och
1997 biografin Alva Myrdal, från storbarnkammare till fredspris,
där hon bland annat berättar om sitt eget samarbete med Alva
Myrdal. Ibland hörde svenska och utländska forskare av sig
och bad henne redogöra för tiden hos HFI och SSF.
Brita Åkerman var särskilt under 1940- och -50-talen en
känd och uppburen person, vars olika uppdrag, utredningar
och förslag omskrevs flitigt i svenska och ibland även andra
nordiska tidningar. Hennes ämnesområden medgav även
spaltutrymme i svensk veckopress, där hon utmålas som något
av en kvinnlig förebild i intervjuer och hemma-hosreportage i villan i Stocksund, ofta fotograferad med mannen
och de fem barnen. Hon var sedan 1932 gift med nationalekonomen och bostadspolitikern Alf Johansson (1901–1981);
56 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
hon var syster till boendeforskaren Carin Boalt (1912–99),
med vilken hon hade ett visst samarbete. De två systrarnas teknisk/vetenskapliga syn på konsumentforskning har haft stort
inflytande i Sverige, men Brita Åkerman själv såg sig i första
hand som humanist. I vad mån utlandet har inspirerat henne
är svårbestämt, även om hon själv gärna hänvisar till brittiska
och franska traditioner på området. För sin pionjärgärning
inom konsumentpolitik och forskning om kvinnors vardag utnämndes hon till teknologie hedersdoktor i Göteborg 1979
och filosofie hedersdoktor i Umeå 1996.
Brita Åkermans arkiv består huvudsakligen av manuskript,
korrespondens och ämnesordnade handlingar. En omfattande
samling tidningsurklipp ger många värdefulla upplysningar
om hennes liv och verk. Mycket av det hon gjorde redovisas
knapphändigt i arkivet trots dess omfång (57 volymer, c:a 4
hyllmeter), kanske mest beroende på mångfalden av hennes
åtaganden.
Hög värdering av kvinnosysslor
Brita Åkerman förunnades ett långt och synnerligen aktivt liv,
under vilket både hon själv och samhället utvecklades mycket.
Politiskt tog det sin början i den borgerliga kvinnorörelsen
och slutade med bland annat medlemskap i socialdemokratiska kvinnoförbundet och Förbundet Sverige–Sovjetunionen.
Själv hade hon dock, enligt egen utsago, i likhet med sina studentkamrater alltid kallat sig socialist, trots en bakgrund på
Övre Östermalm och i sörmländsk herrgårdsmiljö. Hennes
syfte var hela tiden att förbättra framför allt kvinnors villkor,
både genom ökat politiskt inflytande, bekvämare bostäder,
mer lättarbetade kök, billiga och praktiska vardagsvaror och i
vissa fall hemhjälp, som hon också själv tidvis anlitade. Hon
nyttjade de medel hon ansåg lämpliga för att förverkliga detta mål; då exempelvis hennes granskningar av konsumentprodukter i borgerlig feministpress ogillades av väninnor som var
hustrur till fabrikörer och säljare av dessa varor övergick hon
till att skriva i andra tidningar. Synen på kvinnorollen rörde
sig från Elin Wägners upphöjande av kvinnokulturen i
riktning mot Alva Myrdals syn på hushållssysslor som ett nödvändigt ont som borde minimeras genom kollektiva insatser
(barndaghem, kollektivhus med mera) och i Åkermans sena
artiklar talar hon för jämställdhet även i hemmet, manar män
att delta i hushållsarbete och så vidare. Själv bevarar hon dock
livet igenom sin höga värdering av kvinnosysslor, och hennes
skiftande ståndpunkter avspeglar nog i första hand hur samhället och könsrollerna förändrats. När för ett tiotal år sedan
en feministisk tidsskrift utbad sig ett bidrag från henne om
hushållsarbete och detta sedan i starkt förkortat skick hamnade bland koketta uttalanden av kändiskvinnor om hur tråkigt
det var att diska blev hon mycket besviken. Uppenbarligen var
det inte riktigt en sådan utveckling hon hoppats på.
ARNE HÖGSTRÖM
är arkivassistent vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
RECENSIONER
Anarkismen i Sverige
strömningar har diskuterats i den vetenskapliga litteraturen. Och man kan
konstatera att den delen av den svenska
arbetarrörelsen inte längre är ett helt
tillbakaträngt forskningsområde. Idag finns det god vetenskaplig litteratur på områUnder mer än hundra år har forskningdet. Och det finns en stor inen kring den svenska arbetarrörelsen
ternationell litteratur att förgivit oss en ständigt ökad kunskap om
hålla sig till, en riktigt
socialdemokratins, kommunismens och
bra litteratur för att
andra ismers roll i den svenska samfoga in svenska förhällsutvecklingen. Arbetarrörelhållanden i det störsens historia skrevs inledningsvis
re sammanhanget.
av de olika riktningarnas egna reHenrik Lång,
presentanter, men så småningidéhistoriker från
om, från 1920-talets senare del,
Umeå, har i sin
kopplade den akademiska
avhandling
forskningen ett grepp
Drömmen om det
också på arbetarrörelouppnåeliga.
sens historia. Men de
Anarkistiska
akademiker som då
tankelinjer hos
steg fram och började forHinke Bergema bilden av den svenska arbetargren, Gustaf
rörelsen, med tyngdpunkt på socialHenrikssondemokratin, hade också sin politisHolmberg och Einar
ka hemmahörighet i socialdemoHåkansson än en
kratin. Och därmed skaffade sig
gång tagit sig an fråsocialdemokratin ett problemforgorna om anarkismen
muleringsföreträde, utifrån vilket
i Sverige. Hur gestalman kunde lyfta fram den egna
tades anarkismen i
rollen i den svenska samhällsutSverige, fanns det
vecklingen. Kommunistiska,
möjligen en anarkism
syndikalistiska och anarkistiskt
på svenska, och i så
influerade idéströmningar
fall, hur såg den ut?
prövades i relationerna till
Ambitionsnivån är,
socialdemokratin och den
som alltid i sådana
av socialdemokratin dohär sammanhang,
minerade fackföreningshög. Lång vill med
rörelsen. Det var historien
Hinke Bergegren.
sin avhandling förkring socialdemokratin,
medla en »djupare
segrarnas historia, som beförståelse för de anarkistiska tankelinstämde bilden av de mindre organisajerna i sekelskiftets vänsterpolitiska detionerna vid sidan om. Först senare,
batt». Vi talar om det förra sekelskiftet.
betydligt senare, har dessa strömningar/organisationer dragits in i forskning- Lång talar också om att han vill förmedla ett inkännande för de anarkistisen, och diskuterats utifrån sina egna
ka tankelinjerna. Vad detta betyder är
förutsättningar.
oklart. Jag anar att Lång känner en
Huruvida vi i Sverige haft anarkisdjup sympati för sina aktörer, ibland
tiskt influerade organisationer och idéHenrik Lång, Drömmen om det ouppnåeliga. Anarkistiska tankelinjer hos
Hinke Bergegren, Gustaf HenrikssonHolmberg och Einar Håkansson.
Umeå: Umeå Universitet 2007, 264 s.
tycker jag att han har svårt att hålla
dem på distans. Men viktigast är kanske
att Lång har ambitionen att ge oss en
djupare kunskap om anarkismens i och
för sig inte helt enhetliga tanketraditioner och hur dessa tog sig uttryck i Sverige kring förra sekelskiftet.
Anarkism på svenska?
Frågan är om det vi benämner anarkism i Sverige var en del av den internationella anarkistiska rörelsen, den europeiska och den amerikanska? Fanns i
den svenska arbetarrörelsen en anarkism på svenska, anpassad efter de särskilda förutsättningar som gavs i Sverige? Eller var anarkismen i Sverige, som
Hans Lagerberg hävdar i sin biografi
över Hinke Bergegren, en konstruktion
av socialdemokratin, ett politiskt tillhygge mot en grupp ungdomar (och
några äldre) som i kampen om rösträtten inte var beredda att följa socialdemokratin in i det borgerliga samhället?
Är den svenska anarkismen en konstruktion av socialdemokratin, en medveten polarisering av den interna politiska situationen i partiet under 1890talet och två årtionden framåt, ett uttryck för ett »vi – och dom-tänkande»,
för att av politiska skäl ställa icke önskvärda personer utanför socialdemokratin?
Henrik Lång skriver en »idébiografi» med fokus på tre aktörer, Hinke
Bergegren, Gustaf Henriksson-Holmberg och Einar Håkansson. Det är inte
originellt men ändå ett intressant grepp
att låta en mångfacetterad idéströmning framträda genom tre av dess företrädare. Av dessa tre är Bergegren den
mest omskrivne. Men också kring de
två övriga finns en forskning att ta avstamp i för att diskutera problemet om
anarkism i Sverige. Lång menar att andra personer hade kunnat dras in i studien, jag delar hans uppfattning. Men
varför detta inte skett får läsaren inte
riktigt klart för sig. Lång lägger stor
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 57
RECENSIONER
vikt vid skönlitteraturen som källa, något som Hans Lagerberg tidigare påpekat, och kanske kunde Lång ha diskuterat några av de personer som ägnat sig
åt skönlitterärt skrivande och som kunnat bli föremål för hans studier. Blivande författare som lämnat efter sig ett
stort källmaterial, det rör sig om både
brev och texter, rörde sig under 1910talet och senare i gränslandet mellan
socialdemokratin och vad som i sammanhanget kallas anarkismen. Jag kunde bland många tänka mig författarna
Ivan Oljelund och Eyvind Johnsson.
Och kanske det hade varit riktigt spännande att göra en djupdykning i Maj
Hirdmans liv och texter eller i Moa
Martinssons – båda rörde sig också i de
ungsocialistiska kretsarna. Motiveringen att de tre nu valda representerar olika typer av anarkistiskt tänkande är i
och för sig ett viktigt argument. Och
han följer upp sitt resonemang med att
konstatera att de tre också utgör, som
Lång skriver, »goda och intresseväckande exempel på hur anarkismen diskuterades och tjänade som inspiratör för
det politiska tänkandet i den radikala
grenen av svensk arbetarrörelse omkring sekelskiftet.» Lång säger sig dessutom vilja »visa på kontinuiteten och
bredden i den svenska sekelskiftesanarkismen.»
När problemen är formulerade på
det sättet är utgångsläget givet. I den
svenska arbetarrörelsen fanns vid sekelskiftet, enligt Lång, anarkismen representerad. Långs uppgift blir att visa hur
denna anarkism tagit sig uttryck i den
svenska arbetarrörelsen.
Socialdemokratisk konstruktion
Om jag läser tidigare forskning rätt är
man inte överens i denna fråga. Hans
Lagerberg har en annan uppfattning.
Han talar om en socialdemokratisk
konstruktion, en demonisering av en
grupp inom det dåvarande socialdemokratiska partiet som skulle drivas ut ur
partiet, av politiska skäl.
Mot den bakgrunden skulle det problem Lång tagit sig an kunnat formule58 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
Einar Håkansson på ett vykort som utgavs av ungsocialisten Axel Holmströms förlag.
ras på ett annat och öppnare sätt. Fanns
idémässiga inslag av anarkism i den
svenska arbetarrörelsen och i så fall,
varifrån kom impulserna, hur omsattes
de i Sverige och med vilka resultat?
Hur tog sig dessa idémässiga ström-
ningar uttryck hos de tre aktörerna? Ett
avstamp i tidigare forskning, må vara
att den inte uppfyller de krav som Lång
ställer, leder naturligtvis fram till ny
kunskap om vad i de anarkistiska strömningarna de tre representerar, om de
tre verkade som goda och intresseväckande företrädare för anarkismen i Sverige, om de verkade inspirerande på debatten inom den revolutionära vänstern och om det
fanns en kontinuitet i den svenska
sekelskiftesanarkismen. Men det är
då resultaten av studien, inte förutsättningarna för den.
Jag lämnar studien om Hinke
Bergegren åt sidan – den är intressant, Lång ligger mycket nära Lennart Steen och Hans Lagerbergs
studier kring Hinke Bergegren.
Tydlig problematik
Men i skissen över Einar Håkansson blir problematiken tydlig när
det som skall bevisas tas till utgångsläge för studien. I Långs text
är Håkanssons position bestämd innan den är klarlagd. Håkansson var
»den mest inflytelserika» bland
medarbetarna i ungsocialisternas
tidning Brand. Hur kan vi veta det
innan vi vet något om vad andra
skrev? Håkansson var, skriver Lång,
»något i sammanhanget så ovanligt Gustaf Henriksson-Holmberg
som en fullfjädrad och konsekvent
anarkist – lika teoretiskt bevandrad som forskning? Och om vi återvänder till de
mer övergripande problemen, formulespråkligt utmanande – vars politiska
rade i avhandlingens inledning. Vilken
tänkande lånade betydligt mer från
Proudhon och Kropotkin än från Marx typ av anarkism representerade Håoch Lassalle.» Vi får emellertid inte nå- kansson, på vilket sätt inspirerade han
det politiska tänkandet i sekelskiftets
gon riktig redogörelse över innehållet i
denna idéreception. Många, även bland Sverige, och i vilken omfattning ingick
hans tankar i debatten inom den revodem som inte delade ungsocialisternas
lutionära vänstern vid första världskriideologi och politiska agerande, läste
gets slutskede? Kapitlet om Einar HåKropotkin. Men var finns inslagen av
kansson, denna skygga, rent av tillbaProudhon? Det hade varit spännande
kadragna gestalt, blir inte helt avslutat.
att följa just denna tanketråd i idéreDet finns egentligen inte något riktigt
ceptionen. Och vad hämtade Håkansson från Karl Marx och Ferdinand Las- försök att klarlägga vad som påverkat
salle? Också dessa båda lästes av många honom. Och jag saknar återkopplingen
till det större perspektivet, och en kort
i samtiden. Vad var speciellt för Håsammanfattning om vad som Lång tillkansson, som gjorde honom till den
fört i forskningen kring denne intellekmest konsekvente på olika idémässiga
tuellt prövande men samtidigt så befält? Och hur förhåller sig Långs resulsvikne gestalt.
tat kring Håkansson till tidigare forskStudien kring Gustaf Henrikssonning, till Holmer och Lagerberg – vad
Holmberg ter sig helt annorlunda.
är det nya Lång lyfter fram i HåkansHolmberg var utbildad agronom, men
sons tänkande i förhållande till tidigare
aldrig »revolutionär anarkist»,
skriver Henrik Lång. Hans politiska och ideologiska åskådning var
en produkt av flera ismer – från
borgerlig vänster till anarkism och
syndikalism. Holmberg hörde till
de oortodoxa. Lång vill placera
Holmberg i det ideologiska fältet
mellan anarkismen och socialismen. Jag vågar anta att denna idémässiga eklekticism var förhållandevis vanlig, även då. Det intressanta är emellertid att i studien
kring Holmberg har Lång kunnat
fånga in de intellektuella miljöer
varifrån han hämtade sitt tankegods. Debatten med och omkring
Eugene Dühring och de tyska katedersocialisterna, kontakterna
med tyska utopister och, med
Gustaf Steffen som förmedlare,
Peter Kropotkin samt engelska fabianer stimulerade honom. Denna
mångfacetterade idébyggnad har
det inte varit lätt att sätta etikett
på. Holmberg såg i sinom tid syndikalismen som en rörelse, som
den fria form av samverkan där arbetarna borde kunna mötas. Men
när Lång söker en historisk gestalt att
jämföra Holmberg med så stannar han
inte vid ledande anarkister eller syndikalister utan vid Carl Lindhagen, vänstersocialisten som egentligen aldrig lät
sig riktigt bindas vid något parti eller i
någon fast utmejslad ideologi.
Viktig fråga
Frågan om anarkismen i svensk arbetarrörelse är fortfarande viktig. De som
i Sverige kallade sig anarkister hämtade
alldeles uppenbart sina ideologiska
byggstenar ute i Europa – det visar exemplet Holmberg. I vilken utsträckning som Håkansson stått under inflytande av Proudhon kan gärna utvecklas
och preciseras. Huruvida dessa tre bidrog till och utövade inflytande över
den debatt som fördes kring och några
årtionden efter sekelskiftet inom den
»revolutionära vänstern», inte bara
kring vänsterns strategi och politik utan
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 59
RECENSIONER
också om samtidens tankeliv bör fördjupas. Vi får inte något riktigt svar på
de frågorna. En bredare ansats är nödvändig om de frågorna skall kunna besvaras.
Var anarkismen representerad i den
svenska arbetarrörelsen från 1800-talets slut till några årtionden in på 1900talet? Jag tror att Lång har rätt när han
pekar på att anarkistiska teoretiker på
kontinenten bidragit med tankelinjer
också i Sverige. I diskussionen kring
Henriksson-Holmbergs idéreception är
det tydligt. I Håkanssons fall hade bevisföringen gärna fått vara tydligare.
Men med en sådan slutsats snuddar
man också vid problematiken kring hur
socialdemokratin hanterat frågan om
anarkismen i den svenska arbetarrörelsen. Var denna ism en politisk konstruktion, som hävdats i tidigare forskning? Men om vi nu med Lång accepterar att det funnits ett inflöde av anar-
kistiska tankar i den svenska arbetarrörelsen då fanns personer i den svenska
arbetarrörelsen som ställde sig bakom
idéerna. Hade Branting och den socialdemokratiska partiledningen då fog för
att sätta gränser för vad som var acceptabelt inom den svenska socialdemokratin? Om Lång har rätt i sin studie så
handlade det inte om en socialdemokratisk konstruktion, utan om anarkismen som en politisk strömning som
inte hörde hemma inom socialdemokratin. De resultaten nyanserar tidigare
forskning. Jag kan mycket väl tänka
mig att Långs resultat bör få oss att
närmare granska den socialdemokratiska historieskrivningen, i just synen på
anarkismen i svensk arbetarrörelse.
LARS BJÖRLIN
är verksam vid Ryska statliga humanistiska universitetet i Moskva (RGGU), tidigare lektor i historia vid Södertörns högskola
Barn och ungdomar i arbete
Barndom och arbete, Ingrid Söderlind &
Kristina Engwall (red), Umeå: Borea 2008,
251 s.
Historiskt sett har barns arbete varit
betydelsefullt för både familjen och
samhället. Under 1900-talet har detta
emellertid förändrats i Sverige och vi
lever nu i en tid där barn ska skyddas
från arbete. På ett sätt har barn och arbete blivit varandras motsatser; barndom är avsaknad av arbete och den som
arbetar har lämnat barndomen. Trots
detta arbetar barn fortfarande. De säljer majblommor och jultidningar, tvättar bilar, klipper gräs och sitter barnvakt, samt innehar sommarjobb. Vid
närmare eftertanke skulle nog många
komma fram till att vi ser, eller åtminstone känner till, barn som utför arbete
i stort sett varje dag. Kanske skulle
många till och med anse att det är ganska naturligt att barn arbetar. Det svåra
är dock hur detta arbete ska värderas,
60 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
och om det kan räknas som riktigt arbete. I Ingrid Söderlinds och Kristina
Engwalls (red) bok Barndom och arbete
är ett av huvudsyftena att just problematisera dessa båda begrepp och att
undersöka vilka konsekvenser synen på
barn och arbete i Sverige har fått för
samhället under perioden från 1950
fram till 2000-talet. De försöker även
skissera hur barns arbetsmarknad sett
ut – vilka arbeten de haft, samt vilka
förändringar som skett – under en period då barnarbete officiellt sett försvunnit. Förutom Söderlind och Engwall har även Mats Sjöberg, Gunilla
Halldén och Tobias Samuelsson bidragit till boken, som är ett resultat av ett
nära samarbete mellan forskarna.
Problem med källorna
Ett stort problem när det gäller barn
och arbete är tillgången på källmaterial.
Barns arbete blir ofta osynligt just eftersom det inte alltid registreras. I bo-
ken används ett varierande material: exempelvis officiell statistik, tidningsannonser, enkätintervjuer med såväl lärare
som föräldrar och barn, lagstiftning
och dispensansökningar, vilket medför
att problemområdet belyses ur en rad
olika aktörers perspektiv.
Som det påpekas i boken har den
kanske viktigaste förändringen som
skett under perioden varit att skolan tagit en allt större plats i barns liv. Sju års
skolgång infördes 1948 och därefter
har den allmänna skolplikten förlängts.
Numera är det i princip tolv år i skolan
som gäller för i stort sett alla barn. Av
denna anledning riktar boken in sig på
10–19-åringar även om det tydligt
framhålls att vem som är barn hela tiden har varit föränderligt. Tillsammans
med arbetarskyddslagar och arbetsmiljölagar har skolplikten utgjort statens
kontrollmekanism. Lägsta åldern för
anställningsbarhet och examensålder i
skolan visar sig också ha korrelerat väl
under perioden. Lagstiftningen har inte
enbart satt åldergräns för anställning
utan även specificerat arbetstider och
arbetsuppgifter. Deltidsarbete har utgjort den största delen av ungas officiella arbetsmarknad, vilket i boken
framhålls som en naturlig följd av skolans ökade roll. Typiska arbeten för
unga, som springpojke och barnflicka,
har emellertid försvunnit och de unga
har sedan 1950-talet i allt större utsträckning tappat kontakten med arbetslivet. Studenter har exempelvis
övertagit många av deltidsarbetena och
det har skett en åldersförskjutning uppåt i arbetslivet. Intressant nog har denna förskjutning medfört att kompetens
i allt högre utsträckning blivit kopplat
till ålder. Det enda område där efterfrågan på barn till synes ökat är inom teater- och underhållningsbranschen. Författarna visar att de ungas insatser på
den officiella arbetsmarknaden ändå
inte ska underskattas då de ofta fyllt positioner med löner som inte räckt till
för att försörja sig på.
Barns minskade deltagande på den
officiella arbetsmarknaden har inte för-
ändrat synen på arbete som fostrande
eller moraliskt stärkande. Detta har varit en grundbult i vuxenvärldens syn på
arbete under hela perioden och införandet av praktisk yrkesorientering,
pryo, i skolan på 1960-talet är ett exempel på hur dessa värderingar skulle
överföras till barn. Att delta i arbetslivet har, enligt både de lärare och föräldrar som intervjuats, varit ett sätt att
lära sig ta ansvar och leva efter de normer och regler som andra (vuxna) samhällsmedborgare gör. Dessutom verkar
det vara en självklarhet för de allra flesta av dessa att barn ska »hjälpa till»
hemma och att det inte nödvändigtvis
ska utgå betalning för detta arbete. Det
råder dock inte konsensus kring huruvida det arbete som utförs i hemmet
verkligen ska räknas som arbete. Varken vuxna eller barn visar sig ha en entydig uppfattning om detta. Begreppet
»hjälpa till», som är återkommande i
boken, är ett talande exempel på att det
finns ett riktigt arbete, oftast utanför
hemmet, och ett annat sorts arbete som
inte är riktigt.
Olika perspektiv problematiseras
Bokens styrka ligger just i att dessa olika perspektiv på arbete diskuteras och
problematiseras. Genom att koppla
samman det med barndomsbegreppet
öppnas möjligheter att se arbete i ett
delvis nytt ljus. Särskilt intressant är
brytpunkten mellan lagstiftning, samhälleliga normer och föräldrars och
barns definitioner; arbetets betydelse
för att uppfattas som en god och ansvarstagande samhällsmedborgare korrelerar med både barns och vuxnas
uppfattning av arbete som innehållande
ett tvång och som en aktivitet som sker
utanför hemmet och som renderar i
lön. Detta implicerar att den som inte
deltar på den officiella arbetsmarknaden inte är en fullvärdig samhällsmedborgare och därför inte kan förväntas ta
ansvar utan behöver skydd. Författarna
påpekar att åldersgränsen för att vara
en god samhällsmedborgare har höjts
sedan 1950-talet, men denna process
har pågått sedan slutet på 1800-talet.
I boken används medvetet ett brett
arbetsbegrepp, vilket synliggör mycket
av det arbete som barn utför men som i
statistik och lagstiftning förblir osynligt. När allting räknas som arbete fördunklas emellertid samtidigt begreppet.
Arbete blir till en aktivitet eller en syssla, något som ibland kräver ansträngning och som ofta innehåller ett visst
mått av tvång. På så sätt likställs kapitalisten med industriarbetaren, och kassörskan med butiksinnehavaren, eftersom de alla utför arbete. Arbete som en
social relation blir därmed bortglömt.
Det är positivt att arbete både i och
utanför hemmet uppmärksammas men
då författarna inte analyserar förhållandet mellan dem blir obetald städning
hemma endast en annan form av sysselsättning än det som hembiträdet utför.
Författarna gör visserligen vissa distinktioner mellan produktivt och reproduktivt arbete men detta borde ha
diskuterats mer ingående. Barns arbete
i hemmet är inte fristående från de relationer och strukturer som har legat
till grund för en samhällelig arbetsdelning som inneburit att det avlönade arbetet har varit beroende av det oavlönade. Tvärtom måste barn ses som centrala i denna struktur, framförallt eftersom kvinnor på allvar trädde in på den
officiella arbetsmarknaden under senare delen av 1900-talet.
Eftersom skolan tagit upp en allt
större och viktigare roll i allt fler barns
liv ägnas mycket diskussion åt om skolan ska ses som barns arbete. Då skolan
innehåller ett tvång och kräver ansträngning definierar många barn skolan som ett arbete, vilket är förståeligt.
Problem uppstår emellertid när författarna, med hjälp av Jens Qvortrup, för
resonemang om skolan som barns arbete eftersom de där investerar i sig själva
och skapar ett mervärde. Detta synsätt
gör elever till skolans arbetare när de
snarare bör ses som produkten. I skolan
produceras varan arbetskraft som sedan
kan köpas och säljas på arbetsmarknaden. Det råder inget tvivel om att barn
utför ett sorts arbete i skolan, som
många gånger kräver stor ansträngning,
men detta arbete har inget självändamål
utan är en förberedelse på något annat.
Visserligen framhålls att det finns olika
sätt att se på skolan. Det ena inbegriper
skolan som väg mot vuxenlivet och arbete medan det andra omfattar barn
som varande aktörer i skolan där de i
vårt »ekonomiskt utvecklade samhälle»
har sin obligatoriska uppgift. Båda synsätten kan i någon mening sägas vara
korrekta men det senare tenderar att
osynliggöra den historiska process som
har resulterat i att barn i vårt kapitalistiska samhälle går i skolan och inte är
efterfrågade på arbetsmarknaden medan barn i andra kapitalistiska samhällen fortfarande är det. Utbildning har
ju varit en del av den ekonomiska utvecklingen från ett agrarsamhälle, där
barn hade vissa uppgifter, till ett industrisamhälle, där barn har helt andra
uppgifter. Detta skedde inte i ett
språng. Barnen måste istället ses som
viktiga deltagare i den förändringsprocess som inneburit stark ekonomisk utveckling och som krävt ökade insatser
av dem i skolan.
Sommarjobben
Det tydligaste inslaget av barnarbete
under perioden torde vara sommarjobben. Författarna visar förtjänstfullt att
även dessa arbeten minskat det senaste
halvseklet. Eftersom samhället delvis
tar hand om barn ekonomiskt är det
inte en nödvändighet för dem att arbeta. Att studiebidraget, till skillnad från
barnbidraget, inte betalas ut under
sommarmånaderna är emellertid en indikation på när barn förväntas bidra till
sin egen försörjning, nämligen vid 16
års ålder. Utöver sommarjobb har även
kommissionsförsäljning, av exempelvis
jultidningar, blivit ett vanligt arbete för
barn. Det intressanta är att dessa aktiviteter i högre utsträckning ses som ett
sätt för barn att »tjäna lite egna pengar» än som arbeten. Det glöms dock
ofta bort, som det påpekas i boken, att
kommissionsförsäljning omsätter flera
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 61
RECENSIONER
hundra miljoner kronor om året och att
det finns företag som byggt upp sin
verksamhet på barns försäljning. En
diskussion om betydelsen av detta uteblir dock till stora delar, vilket är synd.
Att både sommarjobb och tidningsförsäljning enbart ses som ett sätt för barn
att tjäna pengar och inte som ett sätt
för företag att använda sig av billig arbetskraft säger mycket om den tid vi lever i och de värderingar som omgärdar
barn och arbete.
Författarna har tagit upp viktiga
aspekter på barnarbete men ger inga
heltäckande förklaringar till dess utveckling i Sverige, vilket inte heller är
syftet. Snarare väcker boken fler frågor
och eftersom den lyfter fram nya perspektiv på barn och arbete utgör den
ett viktigt bidrag till förståelsen för hur
vårt moderna samhälle utvecklats.
FREDRIK LILJA
är doktorand i historia vid Uppsala universitet
Aleksandra Kollontaj i Norden
Yngvild Sørbye (red.) Revolusjon, kjærlighet, diplomati. Aleksandra Kollontaj
og Norden. Osl0: Unipub 2008, 356 s.
Aleksandra Kollontaj, denna rikt begåvade kvinna, gåtfull och fylld av paradoxer, avled i Moskva 1952 efter ett
långt liv i den sovjetiska utrikespolitikens tjänst. Hennes jordiska kvarlevor
är inte placerade i Kremls mur bakom
mausoleet vid Röda Torget i Moskva.
Liksom så många andra framstående
personer inom Sovjetunionen jordfästes hon på Novo Devischi-kyrkogården
några kilometer från Kreml. Här, intill
graven, sitter hon staty. Det är en vacker kvinna betraktaren ser, »så frappant
vacker», för att citera Zeth Höglund,
att ingen kan undgå »att falla i beundran inför denna sällsamma kvinna».1
Aleksandra Kollontajs liv, författaren
som kämpade för kvinnans frigörelse,
den revolutionära valkyrian och diplomaten, har regelbundet återkommit i
dagspolitik och vetenskap. Hon har
uppmärksammats på skilda håll i Europa, och naturligtvis i Ryssland. I Norge
tycks det mig som om revolutionären
och diplomaten Kollontaj stått i centrum, i Sverige och Finland feministen. Den norske författaren och journalisten Yngvild Sørbye har, med sin omfattande kunskap om Ryssland/Sovjetunionen, som redaktör för antologin
Revolutsjon, kjærlighet, diplomati. Aleks62 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
andra Kollontaj og Norden fört samman
de tre perspektiven till en mycket läsvärd volym. Elva författare från Finland, Norge, Ryssland och Sverige,
med olika bakgrund och erfarenheter,
medverkar och Yngvild Sørbye svarar
själv för antologins inledning samt det
avslutande kapitlet i boken.
Det är en enastående kvinna läsaren
möter i Yngvild Sørbyes inledande gestaltning av Aleksandra Kollontaj, närmast en övermänniska. Hon blev inte
bara »overbevist marxist» i slutet av
1890-talet medan debatten kring marxismen och dess innebörd ännu trevade
sig fram i Västeuropa. Hon skrev ve-
tenskapliga arbeten, hon kastade sig in i
kvinnokampen, hon reste runt i världen
och besökte flera kontinenter och hon
upprätthöll kontakter med de »revolusjonære» vännerna i Norge och Sverige
Hon var, skriver Sørbye i ett tidigare
arbete från 2005, en nätverksbyggare
utan motstycke, dessutom en författare
som utvecklades med »stormskritt».
Hon blev Lenins kontaktperson i Norden under världskriget, när politiken
inom arbetarrörelsen gick mot en kris,
hon var den som lade grunden till förhållandet mellan Norge och Ryssland
”i modern tid”, och hon var den som
kastade sig in i den politiska hetluften
för att klara Finlands situation under
och efter vinterkriget. Men Aleksandra
Kollontaj arbetade inte bara i dagspolitiken, hon var lika aktiv på områden där
hon var ”forut for sin tid”. Och utöver
detta var hon en sträng men rättvis farmor. Hon hann dessutom med att, som
kvinna, njuta av livet.
Överlevandets gåta
Läsaren ställer sig frågan om dessa
människor verkligen finns eller om det
är historikern som skapar dem? Hur
hinner man med att göra så mycket,
och göra det helt och fullt? I denna antologi är Aleksandra Kollontaj den
främsta på många områden där hon
rörde sig, och hon sägs ha utövat inflytande på sin omgivning. Men när försjönk Aleksandra Kollontaj i sorg, när
grät hon, när uttryckte hon tvivel och
någon form av ångest? Vi anar dessa
djupare känslor under utrensningarna i
Sovjetunionen 1936, 1937 och 1938
och i samband med utbrottet av det
finsk-sovjetiska vinterkriget. Ryska
stridsvagnar på väg mot godset Kuusan
hovi i Maolaa strax nordväst om dåvarande Petersburg, morfaderns gods där
hon vistats som barn, detta ryska avancemang gjorde henne betänksam. Men
bland de elva bidragen är det endast
Aleksander Kan som i sin text om
Aleksandra Kollontaj i den närmaste
vänkretsen mer ingående berör dessa
djupt mänskliga sidor. Kan snuddar vid
Norge för att inleda en lång karriär
som diplomat. Under kortare perioder
vistades hon utanför Norden, bland annat i Mexiko under ett par år i slutet av
1920-talet. 1930 förflyttades hon från
Oslo till Stockholm, där hon stannade
till utgången av andra världskriget då
hon återvände till Moskva. Åren fram
till sin bortgång 1952 ägnade hon
mycket tid att bearbeta de dagböcker
hon, som diplomat, under lång tid fört.
Genom sitt kontaktnät hade hon avsatt
spår i de nordiska länderna. Som revolutionär hade tiden löpt ifrån henne,
som diplomat hade hon blivit mycket
uppskattad, som feministisk författare
var hon kritiserad men på detta område
skulle hon så småningom också bli
mycket rosad.
Aleksandra Kollontay omgiven av Gullan och Rullan. Herrarna från vänster till höger är
Eugéne Olaussen, Zeth Höglund och Aleksander Sjlapnikov. Bilden finns i Zeth Höglunds arkiv
människan. I idealbilden finns inte någon vekhet – och ändå vet vi att hon
oroades. Hennes vänner, första generationens bolsjeviker, Lenins närmaste,
och de män hon levt tillsammans med,
Pavel Dybenko och Aleksander Sjlapnikov, försvann ju en efter en, och så småningom fanns de inte längre. Men
Aleksandra Kollontaj överlevde. Och
just detta är en av de många gåtorna
kring henne.
Den här bilden av Aleksandra Kollontaj är naturligtvis tillspetsad men
inte desto mindre intressant. En människa med så många strängar på sin
lyra, som under sitt innehållsrika liv varit verksam på så många fält, i och för
sig med beröringspunkter men samtidigt så väsensskilda, är naturligtvis
lockande att studera. Och bilden av
denna kvinna blir möjligen än mer intressant då vi vet att hon själv, mer än
något annat, hade velat ägna sig helt
och fullt åt sitt författarskap.
Aleksandra Kollontaj arbetade mer
än 40 år i de nordiska länderna. Hon
började i Finland under ett årtionde i
början av 1900-talet. Under världskriget hamnade hon temporärt i Norge. I
början av 1920-talet återvände hon till
Lenins kontaktperson
Aleksandra Kollontaj var en av Lenins
kontaktpersoner i Norden under första
världskriget, när den revolutionära vågen steg. När hon återvände till Norge
hösten 1922 var den revolutionära perioden över. Åsmund Egge, som har en
stor produktion bakom sig kring den
norska arbetarrörelsens förbindelser
med Ryssland/Sovjetunionen, ger i sitt
bidrag Kollontaj en roll i den numera
väl kända splittringen av Det Norske
Arbejderparti , DNA, hösten 1923, den
konflikt som fick stor betydelse också
för den kommunistiska rörelsen i Sverige. I den här konflikten drog krafter åt
olika håll,, Martin Tranmæl, DNA:s ledare var inte beredd att underkasta sig
de krav som ställdes från Komintern
sida. Egge lyfter fram att Kollontaj försökte finna lösningar på konflikten för
att undvika en splittring, en viktig
iakttagelse då hon samtidigt verkade på
den diplomatiska arenan för att etablera
närmare kontakter mellan Norge och
Sovjetunionen. Det Norske Arbejderparti var stort och politiskt inflytelserikt, det lilla norska kommunistpartiet
som trädde fram efter konflikten i november 1923 var knappast den replipunkt man från sovjetisk sida såg som
den bästa. Denna kombination, om
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 63
RECENSIONER
man så vill sammanblandning, av det
politiska uppdraget, knutet till Kommunistiska Internationalen, med den diplomatiska verksamheten är något som
länge diskuterats bland dem som ägnat
sin tid åt den sovjetiska utrikespolitiken
under mellankrigstiden. Här kan fenomenet beläggas. Den kan också Sven
Holtsmark göra i sitt bidrag om Kollontajs arbete för att lägga en god grund
för förhållandet mellan Norge och Sovjetunionen. Sven Holtsmark är en eminent kännare av arkivbestånden i det
ryska utrikesdepartementet. Och han
bygger sitt bidrag på i huvudsak ryska
källor. Kollontaj spelade en avgörande
roll i frågan om det norska erkännandet
av det nya Ryssland. Norge blev visserligen inte den första nation som erkände Ryssland de jure, men man var tidigt
ute, en diplomatisk framgång för Kollontaj. Hon var framgångsrik att finna
lösningar i en rad kniviga frågor. Liksom Egge kan Holtsmark visa att Kollontaj kombinerade den diplomatiska
rollen med den politiska. Hon hade
goda kontakter in i det lilla kommunistpartiet. Hon inte bara hämtade information från Norska kommunistpartiet,
hon var också med och planlade NKP:s
aktioner i det norska stortinget, till förmån för Sovjetunionen.
Kulturförmedlaren
Ett viktigt bidrag som också knyter an
till en växande forskning är Daniela
Büchtens bidrag om Aleksandra Kollontaj som kulturförmedlare. Kollontaj
var djupt intresserad av kulturen i olika
former, men kanske skall man se detta
bidrag som ett försök att komplettera
Kollontajs verksamheter på utrikespolitikens område. Büchten pekar på hur
musik, utställningar och besök i Sovjetunionen arrangerades med avsikten var
att skapa en positiv bild av Sovjetunionen. Även om Aleksandra Kollontaj
sägs ha varit tidigt ute med att använda
kulturen som politiskt instrument, kan
vi konstatera att kultur har använts på
detta sätt långt tidigare. Man kanske
rent av kan ställa sig frågan varför vi
64 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
inte tidigare dragit in kulturfrågorna
när vi diskuterat internationell politik.
Att sprida kultur är en fråga om att påverka. Som nämnts, idag växer forskningen på det här området.
På våren 1930 förflyttades Aleksandra Kollontaj till Stockholm, uppenbart
mot sin vilja. Under femton år, med
ekonomiska kriser, med fascismens och
nazismens framväxt i Europa, med
världskrig och en därpå genomgripande
ommöblering av Europas karta, företrädde hon Sovjetunionen i Sverige.
Krister Wahlbäck, professor emeritus
och tidigare diplomat, skriver om
Aleksandra Kollontaj i Sverige. Wahlbäck har fokus på diplomaten Kollontaj, politikern eller kulturförmedlaren
Kollontaj ges ingen plats.
Wahlbäcks bidrag ger emellertid inte
bara en första bild av Kollontaj som diplomat i Sverige. Wahlbäck ägnar stort
utrymme åt hur Kollontajs dagböcker
tillkommit, de dagböcker han själv använder som källor i sin studie.
Aleksandra Kollontajs privata arkiv
ligger i Ryska statliga arkivet för social
historia i Moskva. I det här sammanhanget finns det anledning att stanna till
just vid hennes dagböcker. För tiden
1930–1940 finns de nu översatta till
svenska av docenten Lars Olsson med
ett informativt förord av Krister
Wahlbäck.2 I antologin diskuterar
Wahlbäck ingående dagböckernas tillkomst och betydelsen av den bearbetning som Aleksandra Kollontaj genomförde sedan hon som pensionär återvänt
till Moskva och återfått sitt arkiv, som
för en tid funnits i andras händer. Flera
av författarna i antologin konstaterar att
dagböckerna inte alltid är tillförlitliga.
Wahlbäck framhåller att det fanns goda
möjligheter för Aleksandra Kollontaj att
formulera om passager i den ursprungliga texten och lägga dem i linje med vad
som i tiden var politiskt korrekt.
Wahlbäck konstaterar emellertid att det
finns passager i dagböckerna som kan
ses som kontroversiella i förhållande till
den sittande politiska ledningen i Moskva. Men i vilken omfattning omformu-
leringar skett kan vi emellertid inte veta
förrän tillfälle givits att jämföra den ursprungliga versionen med den bearbetade. I det här sammanhanget finns anledning att återknyta till Aleksander Kans
bidrag om Kollontajs nära vänkrets. Det
källmaterial som Kan dragit in i forskningen kring, bland annat korrespondens av mer privat karaktär, vill han se
som ett komplement till de nya källor
som med dagboken blivit tillgängliga
också för svensk publik.
Utrikespolitik dominerar
Aleksandra Kollontaj på den utrikespolitiska arenan dominerar i antologin.
Men frågan är om det är diplomaten
Kollontaj som lämnat de starkaste avtrycken. Det är riktigt att hon försökte
bana väg för goda relationer mellan de
nordiska länderna var för sig och Sovjetunionen. Det norska erkännandet de
jure av Sovjetunionen 1924, förhandlingarna om den svenska krediten till
Sovjetunionen 1934, som i och för sig
gick i stöpet därför att den blev en inrikespolitisk fråga som Kollontaj, trots
allt, hanterade på ett för Sovjetunionen
tillfredsställande sätt, förhandlingarna
för att komma till ett slut på finsk-sovjetiska vinterkriget, var stora frågor
som Aleksandra Kollontaj arbetade
med, tillsammans med många frågor av
lägre dignitet. Mig förefaller det emellertid som om det är författaren och
feministen Aleksandra Kollontaj som
lämnat de starkaste avtrycken. Hennes
böcker om kvinnors roll och ställning
i förhållande till männen utsattes i sin
samtid för negativa omdömen. Den
finske historikern Elina Katainen har
i sitt bidrag om Aleksandra Kollontaj
sedd med finska ögon tagit sig an myterna kring henne. Mest uppmärksamhet i tiden rönte Kollontajs syn på hur
hon ville se relationerna mellan man
och kvinna. Vattenglasteorin, att älska
skulle vara lika enkelt som att dricka ett
glas vatten, bidrog till att stärka den negativa bilden. Vattenglasteorin hör till
myterna kring Kollontaj. Myten om
Kollontaj som den fria kärlekens för-
kunnare, så som den sades ta sig uttryck
i vattenglasteorin avvisar Katainen.
Men inte därför att myten skulle vara
just en myt utan därför att man i Finland ännu vet alltför lite om innehållet i
Kollontajs texter om kvinno- och familjefrågor.
Feministen
Med det nya debattklimatet under 1960och 70-talen i Norden togs Aleksandra
Kollontajs texter åter upp. I västvärlden
aktualiserades de under 1970-talet. Den
finske docenten vid Helsingfors universitet, Anna Rotkirch, talar om 1970-talet
som en period av renässans för Kollontajs feministiska idéer. Elina Kataien
framhåller hur finska forskare och feminister inspirerades av Kollontajs texter.
Men, och det stryker också Anna Rotkirch under i sin uppsats om Aleksandra
Kollontajs vision för kvinnokroppen, det
feministiska arvet efter henne är blygsamt i Finland. De båda finska forskarna
pekar på att Kollontajs texter om kvinno- och familjespörsmål alltjämt är relativt okända, så pass okända men ändå så
aktuella, enlig Anna Rotkirch, att det
bildats ett särskilt forum där feministiska
tänkare presenteras. Aleksandra Kollontaj är en av dem.
Antologin innehåller ytterligare ett
antal uppsatser, Aleksandra Kollontajs
förbindelser med skeppsredaren, politikern och ministern Johan Ludvig Mowinkel i Bergen, skriven av Martin
Nag, denne nestor i Kollontajforskningen, Kollontaj som chef vid legationen i Stockholm under andra världskriget av hennes medarbetare Vladimir I.
Jerofejev samt sist, men verkligen inte
minst sonsonen Vladimir M. Kollontajs
varma porträtt av sin farmor, alla bidragen väl värda att läsa. Detta är genomgående en mycket läsvärd bok.
Det finns emellertid ett återkommande inslag som jag ställer mig tveksam till. I varje bidrag smyger sig frågan på vilken roll Aleksandra Kollontaj
spelat i de olika sammanhang hon verkat i. Vilket inflytande har hon haft på
sin omgivning? Var hon alltid den
främste på de områden hon engagerade
sig i, var hon alltid tidigt ute, före sin
tid? Jag tror det är viktigt att undvika
att nya myter skapas. Jag menar att det
finns anledning att mer förutsättningslöst gå vidare. Det är tveksamt om
Aleksandra Kollontaj verkligen hade
något inflytande över ungdomarna i de
socialistiska ungdomsrörelserna i Norge och Sverige när hon medverkade till
att försöka mobilisera dem till stöd för
Lenins politik. Det är i varje fall inte
bevisat. Den roll Lenin ville ge Zimmerwaldrörelsen under första världskrigets senare del implementerades aldrig i Norge och Sverige. Förutsättningarna för en revolution i Lenins mening
fanns aldrig i de båda länderna. Jag lutar mer åt Elina Katainens försiktiga
hållning i fråga om inflytande och påverkan. Man har ännu inte undersökt i
vilken utsträckning Aleksandra Kollontaj verkligen utövade ett inflytande på
sin omvärld. Undantaget skall möjligen
vara hennes roll som författare om
kvinnors liv och vardag.
Med antologin Revolusjon, kjærlighet,
diplomati. Aleksandra Kollontaj og Norden
har en gedigen kunskap samlats kring
en stor personlighet, men också om
källor, litteratur och tidigare forskning.
Sammanfattningsvis tycker jag att förutsättningarna är de bästa för att fortsätta forskningen kring denna alltjämt
mytomspunna kvinnas verksamhet i
Norden. Men jag utesluter inte att bilden kommer att retuscheras när kunskapen om denna märkliga gestalt fördjupas.
LARS BJÖRLIN
är verksam vid Ryska statliga humanistiska universitetet i Moskva (RGGU), tidigare lektor i historia vid Södertörns högskola
ARBETARHISTORIA
NR 129–130 ÅRGÅNG 33
ISSN 0281-7446
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek med fyra nummer per år.
Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig utgivare), Ulf Jönson, Lucy
Viedma.
Grafisk form: Leif Zetterberg
Adress: Arbetarhistoria, Box 1124,
111 81 Stockholm
e-post: [email protected]
hemsida: www.arbetarhistoria.se
Prenumeration 2009: 250 kr inom
Sverige, 320 kr inom Europa och
360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på plusgiro 55
75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr (plus porto). Priser
inkl. moms (6%)
Tryck: GTC Print AB, Luleå 2009. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx.
Manuskript skickas till redaktionen
som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej
kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material
ansvaras ej.
Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök.
Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har
rättigheterna till i tidskriften använda
fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser
till fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa.
I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare kontakta redaktionen.
NOTER
1 Här efter Aleksandra Kollontaj. Revolusjon og kjærlighet. Tekster i utvalg med inledning av Sørbye, Yngvild, (2005) s. XV
2 Aleksandra Kollontaj. Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930–1940. Översättning Lars
Olsson. Förord Krister Wahlbäck. Stockholm 2008.
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 65
DOKUMENTET
För mer än hundra år sedan: August i Amerika
Den 26 September lämnade jag
New-York för att genom de östra
staterna, Connecticut, Rhode Island
och Massachusetts, företaga en
rundresa till de platser, där talrika
svenskar voro bosatta eller afdelningar af socialistiska arbetarepartiet
funos. Först styrdes kosan till Connecticut, där New Britain och Hartford skulle besökas. Med järnväg öfver New-Haven for jag till New-Britain. Det var en härlig resa. Till
New-Haven gick banan utmed kusten till Long-Island-sundet, som
ofta erbjöd de vackraste vyer.
August Palm företog två agitationsresor
till Amerika, 1900 och 1906. Om den
första skrev han en reseskildring, Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika, och
det är ur den som citatet är hämtat.
Palm, som vid förra sekelskiftet hunnit bli en känd agitator även bland de
skandinaviska arbetare som utvandrat
till USA, bjöds in av den Skandinaviska
klubben av Socialist Labour Party i
Providence, Rhode Island efter en diskussion om »bästa sättet att få mera
tillslutning till sin klubb» där en deltagare på skämt föreslagit att bästa sättet
vore att bjuda på »gratis öl och cigarrer, eller skrifva till Sverige efter skräddaren August Palm».
August Palm började själv lämna
sina handlingar till Arbetarrörelsens arkiv, som ju från 1902 bedrev verksamhet i lokaler vid Norra bantorget. Klassiska visningsobjekt vid rundvandringar
på institutionen är speltärningar som
han tillverkat av brödbitar när han satt i
fängelse och en pince-nez som spräcktes när han blev nedkastad från en talarstol under ett animerat agitationsmöte. Men i Palms arkiv finns också
andra handlingar, de flesta på dåligt
papper och mycket sköra. Här finns till
exempel de skuldtyngda breven han
skrev till sin hustru under sina agitationsresor, manuskript till anföranden
som han höll – inte minst det klassiska
»hvad vil sosial-demokraterna» (endast
delvis publicerat i tryckt form), och så
Många svenskar emigrerade runt sekelskiftet 1900 till USA. Vykortet som visar
Emigrantångaren Arnästa har texten: Göteborg »Den stora åderlåtningen». – Affischen
på höger sida finns i August Palms arkiv
66 • ARBETARHISTORIA 1–2/2009
en bunt affischer som trycktes och sattes upp inför de olika mötena under
hans amerikanska agitationsturnéer. Av
dessa affischer framgår att man ofta,
även om man inte direkt bjöd på »öl
och cigarrer» hade andra evenemang,
eller »muntrationsprogram» som man
uttryckte det, vid sidan av huvudtalaren
Palm, se affischen till höger.
August Palms efterlämnade handlingar finns att studera på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, liksom hans
reseskildring Ögonblicksbilder från en
tripp till Amerika (och för övrigt också i
fulltext på Projekt Runebergs hemsida,
http://runeberg.org). Den är mycket läsvärd, den ger inte bara inblickar i det
amerikanska landskapet från tiden –
den är också skriven på ett muntert och
livfullt språk och Palm själv framstår
som en frejdig och oförskräckt resenär:
Jag hade bestämdt föresatt mig att
för en enda gång taga mig ett opiumrus för att sedermera kunna beskriva dess verkningar. Nu fick jag
intet tillfälle därtill; jag skulle se
New-York nattetid och dagen därpå
måste jag anträda min stora resa vesterut. Emellertid träffade jag aftal
om att vid återkomsten få taga mig
ett rus på ifrågavarande restaurant;
priset var jämförelsevis billigt, endast 3 dollars, men så var det ej heller ett första klassens ställe. Därmed
blef dock intet af, ty när jag återvände till New-York, var min tid så upptagen, att jag glömde bort alltsammans.
Mer om de skandinaviska socialisterna i
Amerika står att läsa i Jimmy Engrens
artikel i detta nummer och mer om vad
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
har från dessa verksamheter kan man
läsa i Ulf Jönsons uppsats »Skandoamerikanska arkiv och hur de samlades in»
på vår webbplats (http://www.arbark.se/
pdf_ wrd/vik04.pdf).
ARBETARHISTORIA 1–2/2009 • 67
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv
Box 1124
111 81 Stockholm
Seminarium på
ARAB: ”Antipodes
– Chile and Sweden
during dictatorship
and democracy”
den 7 maj 2009.
Läs mer på
www.arbark.se
