Fotofika med Leif Sandberg: "Familjen
undrade vad gubben höll på med"
20140401 av Gäst
i Porträtt
Han debuterade som fotograf när han var 70 år. Leif Sandberg samtalar med skribenten Håkan
Lindgren i vår serie Fotofika.
Intet ont anande gick jag på Leif Sandbergs bildvisning på Centrum för fotografi i december
förra året. Efter Inta Ruka-utställningen på Fotografiska kommer jag inte att se några fler
foton som gör starkt intryck på mig i år och antagligen inte på länge, tänkte jag på vägen dit.
Där tog jag fel.
Den första bilden grep mig direkt. Den visade ett operationsärr från naveln upp till revbenen,
hopfäst med fler häftklamrar än Noomi Rapace fick i Prometheus. Sedan fortsatte det i samma
stil. Självporträtt där Sandberg ser ut att vara ett mellanting mellan död och levande. Naken
med jord på ryggen. Liggande med gapande mun under vattnet. Det var som om jag hade
väntat på de här bilderna. I dem fanns en svärta jag genast förstod.
Fotografer som iscensätter sig själva har jag sett förut, men sällan någon som lyckas iscensätta
bilder som ser lika spontana ut. De foton Sandberg visade kunde vara tagna i flykten av någon
annan, av en fotograf som ibland inte var helt säker på vad som har fastnat på filmen, ett
spöke eller ett gubbigt skogsrå som skymtat mellan trädstammarna. Man kan invända att
korniga svartvita bilder av nakna eller utsatta kroppar är ett välkänt maner, men hos Sandberg
fungerar det. I hans bilder blir maneret inte ett självändamål utan ett verktyg. Kornigheten ger
huden i bilden med operationsärret rätt utseende. Den ser halvt uråldrig ut: huden hos ett
mosslik som har tillbringat åtta hundra år under jorden.
Hur han fick ärret berättar Sandberg när jag träffar honom på Konstnärsbaren i Stockholm.
– När jag var sextiofyra hittade de en utväxt på det kallas för papillen, det vill säga ledningen
som går från gallan ut till tarmen. De upptäckte den i samband med en akut gallblåseinfektion
jag hade och förordade att den skulle tas bort. Ja, det låter väl bra, sa jag, det kan väl inte vara
farligare än att ta bort gallblåsan. Nej, sade de, den sitter på ett sådant ställe att en eventuell
cancer sprider sig fort till andra organ. Därför gjorde de något som kallas för en Whippleoperation. De tog bort en tredjedel av bukspottkörteln och en tredjedel av magsäcken, de tog
bort tolvfingertarmen och drog ut nya tarmar från tunntarmen och kopplade ihop allt igen. Det
tog åtta timmar.
Efter operationen kunde han inte slå sig till ro, nöjd med att ha överlevt cancern. Kamera och
mörkrum hade han sedan tidigare, men hade mest tagit bilder av familjen. Nu började han
fotografera på ett nytt sätt. Han gick in för det lika totalt som han tidigare hade gått in i olika
projekt i arbetslivet (före pensionen hade han en egen firma och sålde elektronikkomponenter
till industrin).
Han tar med sig kameran ut i skogen, ensam, fotograferar sig själv naken, dubbelexponerad,
eller medan han skakar på huvudet så att ansiktet smetas ut. Han fångas av utforskandet: han
kan starta med en idé om vad han vill göra, men en kvart senare kan han befinna sig långt
därifrån, på oprövad mark, eftersom varje bildexperiment föder nya idéer. Mycket kan
kasseras, men i bästa fall kommer han tillbaka från skogen med en eller ett par rutor som han
inte hade kunnat planera sig fram till. Den panikångest han känt de senaste åren före
operationen flyter in i bilderna, liksom de tankar på död och åldrande som han umgicks med
under den långa konvalescensen. På det sättet började projektet ”Ending” som kan ses på hans
hemsida.
Är det någon som har blivit skrämd eller illa berörd av de här bilderna, frågar jag.
– Ja, det var en kvinna som hade köpt en bild på utställningen. Sedan kom hon tillbaka och
sade att hon ville dra sig ur, bilden skulle påminna för mycket om hennes egen panik. Utöver
det har jag fått två diametralt olika reaktioner. Den ena kunde jag förutse och den kom från
min familj. De undrade vad gubben höll på med: ”Pappa, det där kan du ju inte visa för
någon.” Där blev man ju totalt dissad.
Han såg att Fotografiska hade portföljvisningar och anmälde sig till en visning för Anders
Petersen.
– Trots att jag då var runt sextiosju år kändes det väldigt utsatt att för första gången visa en
professionell fotograf vad lilla jag hade gjort i skogen. Men Anders talade väl om bilderna
och det blev en befrielse för mig. Han föreslog workshops, han och J. H. Engström skulle ha
en i Las Palmas några månader senare, och på olika sätt trasslade jag mig med på den. När jag
sedan visade bilderna för Johan Bergmark och Uffe Berglund på Galleri Ralf sade de: ”Det
här är så förbannat bra, det måste vi ställa ut!” Det hade jag aldrig förväntat mig. Jag var ju
nybörjare, jag gjorde inte det här för att jag skulle vilja göra en utställning, utan det bara kom
till mig. Och på den vägen är det.
Efter en tid involverade han också hustrun Toni i fotoprojektet.
– Enligt de kommentarer jag hört har det varit positivt, för det blev inte bara dödsångest och
panik utan det visade också den positiva sidan av att vara två uppe i åren. Det blev två poler
att spela med.
– Vad sade hon när du föreslog att hon skulle vara med?
– Hon har varit fantastisk hela tiden. Hon har verkligen uppmuntrat mig, så hon ställde upp
direkt. Vi skojar om det, nuförtiden visar man ju könsorgan och rumpor och nästan
pornografiska bilder, och den biten sade hon ju nej till, det var ingen fråga från mig ens, men
hon har tyckt att det har varit kanonroligt.
– Vilka bilder hade du tagit intryck av när du arbetade med ”Ending”?
– Jag har alltid varit intresserad av konst i allmänhet, modern konst i synnerhet, litteratur och
foto. Moderna museet hade en egen avdelning för foto en gång i tiden. De hade mycket
utställningar, och det tittade jag väldigt mycket på. Jag tror att lite av det gamla svartvita kom
därifrån. Sedan tror jag nog att jag hade tittat mycket på Anders Petersen, J. H. Engström och
Strömholm, den skolan överhuvudtaget. Nu har jag kanske mera förebilder än vad jag hade
då. Då var det bara att köra.
Enbart en oskolad amatör är han inte, det märks ganska snart under samtalet. Han har deltagit
i workshops i Istanbul och Saigon. Störst betydelse, säger han, hade J. H. Engströms och
Margot Wallards ettåriga workshop Atelier Smedsby. Bland de fotografer han gillar nämner
han Eikoh Hosoe och Antoine D’Agata, som av och till bor på gatan bland knarkare och
prostituerade och ibland låter dem sköta kameran. 2012 deltog Sandberg i den workshop som
D’Agata höll i Stockholm. Av honom, säger Sandberg, har han lärt sig att man inte ska hålla
tillbaka något, utan ta sina idéer så långt det går.
Foto: Håkan Lindgren
På Sandbergs sajt hittar jag också en uppsats som visar att han är intresserad av den våg av
iscensatt fotografi som kom på 1990-talet. Där nämner han framförallt kvinnliga fotografer
som Cindy Sherman och Annica Karlsson Rixon. Kopplingen till dem ger hans självporträtt
en ny klangbotten; i mitt tycke når han längre än Sherman. I slutet av uppsatsen citerar han
Andreas Gursky: ”Mitt credo är att befria fotografiet ur det slaveri tvånget till
verklighetsavbildning innebär.”
– Är det en inställning du känner dig besläktad med?
– Det är det ju. Ett bra exempel är Roger Ballen, vars workshop jag anmält mig till. Han
stagear sina bilder på ett både humoristiskt och absurt sätt. Den typen av bilder gillar jag. Jag
gillar verkligen vad Anders Petersen och J. H. Engström gör, men jag har svårt att se vad man
ska göra mer i den genren. Så är det när jag läser också: ju mer skruvat det är, desto bättre är
det, som hos William Burroughs och Thomas Pynchon.
Håkan Lindgren, frilansskribent
Nyfiken på fler fotografer? Vill du läsa fler porträtt? Här har vi samlat intervjuer med bland
andra Pieter Hugo, Laureen Greenfield, Dawid, Eva Klasson, Agneta Ekman, Maja Forsslund,
Åsa Sjöström med flera. Fotofika
