FRIDAS MINNEN och RESAN TILL AMERIKA
Hariett Rydbergs och Birgit Billqvists mammas historia (Häftet lånat av Barbro Källholm)
Barndomen
Jag föddes i "Långa raden" vid Duvnäs gård 1892. Mina äldre syskon var födda i Stockholm
och Södertälje. Sara var äldst, född 1883, sedan Vitus född 1886, så kom Karin född 1888. Vi
hade även en fostersyster, som var nästan jämngammal med Sara. Dessa två var ju så mycket
äldre än jag och kom hemifrån ganska tidigt, så mina barndomsminnen är inte så intimt förknippade med dem. Däremot var min kusin Ebba och jag ständigt tillsammans.
Far var anställd på Duvnäs gård hos patron Kiisel som gårdssnickare, men efter fars och mors
berättelser från den tiden, så skulle de båda hjälpa till när gårdens sommargäster flyttade ut på
försommaren och när de återvände till staden på sensommaren. Dessutom skulle mor vara med
vid kalas, även i staden under vintern. Far skulle också fiska med mjärdar och ryssjor och på så
sätt hålla både sommargäster och andra med fisk. På det kunde han tjäna en liten extra slant.
Jag har inget minne av när vi kom till Igelboda, men jag var ju bara ett par år gammal då. Far
och mor brukade berätta, att det enda i reda pengar de hade när de kom dit var 10 kronor, som
en av sommargästerna hade betalat dem för katten. Igelboda var ett gammalt båtsmanstorp,
som far så småningom byggde om och till, att det inte gick på en gång säger sig självt. Pengar
var det alltid ont om. Men, tack och lov, vi fick alltid äta oss mätta, och det var väl tack vare
mor som verkligen kunde "koka soppa på en spik". När det var ont om mat kokades soppa i
fyrkannsgrytan, för alltid fanns det sopprötter och potatis. Lingon och blåbär fanns för det
mesta i källaren. Gris hade vi som slaktades till julen. Svinhuset och hönshuset låg nere i skogen och dit gick mor flera gånger om dagen med svinmat och hönsfoder. Nog hade hon händerna fulla med arbete för jämnan. Till julen stoppades korv, gjordes syltor och blodmat. Den
enda gången far var sjuk och låg på sjukhuset, då sålde mor korv och syltor till handelsboden.
Mormor, morfar, morbror Kalle och kusin Ebba kom ganska snart att bo på Igelboda, när huset
hade blivit lite tillbyggt. Morfar dog på sommaren 1898 i lunginflammation. Han hade då
Karlslund på Ektorp i det närmaste färdigt. Det enda minne jag har av morfars död är, att jag
inte kunde förstå hur Sara vågade gå in, där han låg, och stänga fönstret på kvällen. Så minns
jag Ebbas och mitt svart-vita förkläde. Mormor dog vid Karlslund i augusti 5 år senare. Hon
dog av kräfta i matstrupen, så hon så gott som svalt ihjäl. På hennes kista var en oval plåt fästad
vid fotändan och på den fanns denna vers:
Huru länge det än dröjer
Kommer kvällen dock till slut
Som med friden oss förnöjer
Då vi redligt kämpat ut.
Innan mormors kista forslades till Nacka gamla kyrkogård höll far en andaktsstund i det han
läste något ur bibeln, medan vi anhöriga och hyresgästerna vid Karlslund samt Brundins vid
Alphyddan stod vid den öppna kistan.
Så småningom kom Igelboda att bli ett ganska stort hus. På övervåningen, som sist blev färdig,
blev det 3 rum och hall och i bottenvåningen bodde moster Amanda med sin familj i 1 rum och
kök. Själva hade vi 2 rum och kök där, men salen, det största av våra rum, var för det mesta
uthyrd till olika ändamål.
Några arbetare kommo en dag omkring sekelskiftet överens om att bilda en s k arbetarring.
Man skulle köpa in varor i parti och sälja till medlemmarna för inköpspris. Det beslöts att vår
sal skulle bli affärslokal. Ett par man stod för expedieringen och det var stela, krumma arbetar-
fingrar som hanterade mjölskopor och vikter. Fotogenfatet var placerat uppe i ena vedboden.
Med en blyertspenna, som hängde på vedbodsdörren, noterades på en pappersremsa de liter
som mättes ut i kannor och fotogenbuteljer. Där kunde mormor för första gången i sitt långa
liv köpa rostat kaffe, Liberia, stora, granna bönor för 1,50 kilot. Men hon köpte också en bit
cikoria för att spara på bönorna, men ändå fa kaffe med styrka och smak. I sena kvällar satt far
och räknade och skrev för "Ringen" och det hände att mina äldre syskon fick hjälpa till med
vad de kunde. Tiden gick och det blev fler och fler som anslöt sig till "Ringen". Lokalen blev
för liten och man beslöt att skaffa en större sådan. Denna blev vid Ektorp och drevs då som en
vanlig kooperativ affär. Den öppnades för allmänheten och ett par biträden anställdes.
Någon tid därefter flyttade en avdelning av NO. V. in i salen. Där hölls då möten och fester
med dans för allmänheten. Det är förunderligt hur många människor salen på Igelboda kunde
rymma. Där kommo ungdomar från fabrikssamhällena närmare staden för att roa sig. Där anordnades paketauktion, åär paketet var inträdesavgift och skulle vara värt minst tio öre. Man
kunde lägga i en nybakad vetelängd, eller om far i huset varit och fiskat, en liten gädda. Man
kunde auktionera bort äpplen, en tårtbit, en portion kroppkakor eller en portion "giftas". En
gång när mor inte hade något annat, tog hon den lilla callan som stod i fönstret och blommade
så vackert. Inget var gott nog när man arbetade för ett ideelllt ändamål. Föreningslivet
blomstrade i Nacka i början av det här seklet. Blåbandsföreningen hade sina möten i Skuru, i
ett kapell mellan gården och Skuru bro. De hade medlemmar från Sickla, trakten av Nacka
station och Ektorp. Vi kunde se dem när de gingo förbi på söndagseftermiddagarna till sina
möten. De var helgdagsklädda, gummorna i svart schalett och gubbarna med käpp, svartklädda
och högtidliga. Bland dem var grannpojken, Josef, som hade gitarr med sig och hans mor bar en
cittra. Där fanns logen "Ärlig kämpe" och "Förbudskämpen" avN.T.O., "Bergfästet"
avN.O.V. och "Försöket" av I.O.G.T. På sommaren hölls stor fest i Sickla park, med dans på
dansbana och servering av kaffe och läskedrycker. Fruarna bakade förstås allt bröd. Ett
föredrag stod naturligtvis alltid på programmet.
Vid denna tid bildades även många fackföreningar i trakten. Några pojkar som nyss slutat skolan bildade en idrottsförening, kallad "Nimrod". De köpte en fotboll och några, som hade
springpojksjobb i staden, köpte den obligatoriska tröjan med kort ärm och att trä över huvudet.
De sparkade boll i smyg på en äng mot skogskanten där numera Långsjöstrand ligger. Där var
det för det mesta lerigt, men platsen låg skyddad för allmänhetens ögon. Det var nog inte
många äldre på den tiden som såg idrotten med blida ögon.
Köket på Igelboda var trivsamt i sin enkelhet. Köksgolvet var slitet av skurning varje vecka och
även av alla de skor som nöttes mot det. Trasmattor på golvet förstås. På bordet breddes en
tidning ut före varje måltid. Det var innan korkmattan blev en verklighet för varje husmor och
innan vaxduken erövrat köksbordet. Båda dessa saker var en önskedröm. Sockerskrinet stod på
ett bord i ett hörn av det ganska rymliga köket. Där hackades det benhårda sockret i bitar. På
spisen stod kaffebrännaren, som oupphörligt måste skakas och röras i. Genom de vita
trådgardinerna flödade dagsljuset in på krukorna med pelargonia, balsamin och Kristi bloddroppar. På ena köksväggen fanns en hylla med kryddburkar, bakom vilka det så småningom
doldes alla möjliga småsaker. Där fann jag en gång ett litet häfte; "Demimonderna", köpt av
min bror Vitus. Tillsammans med ett lyckobrev och skillingtryck sålde den lille positivhalaren
också dylikt. Jag läste det lilla häftet i hemlighet. Det var förbjuden frukt för en 11-åring.
Mor gick i hjälp hos "herrskapen" och hon sålde till dem av de bär hon odlade. Det gick åt en
hel del mat till 4-5 hungriga barnungar och det var mycket kläder som skulle lagas och lappas
och även sys. Ibland fick mor en del kläder där hon gick i hjälp och de hängdes in i en stor garderob och när hon sedan hade tid, så kunde hon sy två små flickkappor av en stor. Hon fick ta
nätterna till hjälp och det var inte tal om att fira söndagen med annat än arbete.
All ved skulle skaffas hem från den närbelägna skogen. På vintern åkte vi över den lilla sjön.
Uppe i bergen på andra sidan lastade man den stora drogen full med ved och kunde med full
fart åka ner på sjön, så att man av bara farten kom upp på land på den andra sidan. Det var lite
knogigt innan man kom upp på skogsstigen. Var jag ensam hemma när syskonen var i skolan
fick jag ta en korg och gå ner i skogen och plocka kottar. Jag har alltid varit rädd att gå ensam i
skogen, så jag gick så att jag hade den röda byggningen inom synhåll.
På den tiden kom det "grönplockare" från staden, gubbar och gummor som plockade ris, grönt
och blommor for att sälja på torgen. De hade stora korgar med sig och var så brunbrända och
väderbitna. Vi barn var nästan rädda för dem.
På sommaren när det var torrt fingo vi gå till den lilla insjön efter vatten. Vi bar en stor kopparkittel, baljor och hinkar fulla först, och sedan vattnade vi gurklisten och alla rotsängar och
sist, men inte minst viktigt, blommorna och fröna som inte kommit upp än. Där var krasse,
malva, reseda, m fl, samt en sorts "lin" som gjorde sig så vackert i buketter. Om det var mycket
torrt fick vi vattna vardag som söndag. Det var lika viktigt för vår familj som söndagsarbetet på
fabriken var för arbetsgivaren, ja viktigare.
I vårt hem fanns inget som helst överflöd, men icke desto mindre behövde ingen gå ohjälpt
därifrån. Alltid fanns det så mycket mat i skåpet att "luffaren" på väg från staden ut till landet på
andra sidan bron kunde fa en bit sill och några potatisar som matsäck, när han knackade på mitt
i natten och frågade hur långt det var till bron och far svarade att det var en fjärdingsväg. Där
fanns en lada där de fingo ligga kvar över natten. Eller när gubben som sålde glasögon kom
och bad om lite kaffesump för att han var så torr i bröstet. Nog fick han en kopp kaffe alltid.
Omkring sekelskiftet flyttade det in en sömmerska på gavelrummet. Hon hette Sofi Jansson. Nu
kan man nog inte tänka sig hur mycket arbete det var att sy en klänning på den tiden. Hur
mycket tillbehör skulle det inte vara till den, vill säga om det skulle vara en lite finare klänning.
Utom tyget skulle det vara foder, hyskor och hakar, lite siden eller spets till isättning eller krage, kanfas till styvning i kragen eller "ben" att hålla uppe spetskragen med, genser eller snörmakerier till livet eller blusen. Till kjolen skulle det vara plyschband eller kantband, men också
skoning nedtill. Den mörka tiden tog alltid fröken Jansson en "skumtimme" och kom ner till oss
i köket och drack kaffe. När kaffet var urdrucket satt vi alla vid bordet och pratade om ditt och
datt. Då tog fröken Jansson fram sin lilla silverdosa ur kjortelfickan. Hon hade nämligen en last,
hon snusade i näsan. Hon bjöd var och en av de vuxna och de tog pliktskyldigast en liten nypa.
På Sofiadagen blev vi alltid bjudna på kaffe hos henne. Det var spännande för oss flickor att fa
följa med upp på det vackra gavelrummet med utsikt över ängar och kullar, kärret och
landsvägen. En hortensia med praktfulla blommor stod på bordet. På buffén stod en liten gris,
vilken till borst hade nysått gräs. Detta övergick vårt förstånd. När namnsdagskaffet skulle
drickas drog fröken Sofia upp en liten speldosa som hon ställde på bordet. De spröda tonerna
ljöd ut i kammaren medan kaffet dracks. Vi barn drack det i små mockakoppar. Det var trivsamma stunder. Var gång jag äter pepparkakor kommer jag alltid ihåg den stora skrapkakajag
fick efter fröken Janssons pepparkaksbak. Och nog minns jag den gången, när mor följde med
henne i hyrvagnen till staden och sjukhuset. Hon hade varit krasslig en tid och medicinerna
hjälpte inte. Hon kom aldrig mer tillbaka. Hennes släktingar hämtade hennes saker och det rara
hemmet gick under klubban.
När Storängen började byggas kom det mycket arbetare från alla delar av Sverige. Många av
dem kom att bli inneboende på vårt Igelboda. Från Ronneby i söder och Seskarö i norr kom de.
Där var hälsingen som hade till ordspråk "ett ord är nog, vad en hälsinge sagt det är sagt".
Gubben Strand var en frånskild stockholmare, som hade två vuxna söner. Han hade en mycket
bra röst, och fast repertoaren inte var så omväxlande, så han sjöng gärna för oss ungdomar.
För det mesta blev det väl "vid Häcklas fot" och "Vingåkersvalsen". Där var rallare som arbetat
över halva Sverige, butiksbiträden och trädgårdsarbetare som slog sig på snickaryrket, och där
var bondsöner som aldrig varit hemifrån. Bland dem var Sörmlandssonen, som hade nävar så
breda som ingen annan, största nummer i skor, maklig och sävlig i sina rörelser. Han som hade
läst mer än alla de andra fick nu tillfälle att vädra ut lite av allt han hade i sitt stora långhåriga
huvud. Medan han rörde sig med namn som Napoleon Bonaparte och Camille de Fla-merion
m.fl. försökte han valhänt stryka upp den ovårdade vita mustaschen, som gjorde sig påmind
under hans eviga pratande. En söndagsmorgon, när far kom ut på gården, stod en stege rest mot
gavelfönstret, innanför vilket flera av arbetarna bodde. Så fick han se att det hängde kläder i
den stora oxeln på gården. Frampå fm. fick han förklaringen. "Dykarn", som älskade allt vått,
antingen det rann genom strupen eller det gällde att hoppa i det, hade använt sig av bådadera
på lördagskvällen. På morgonen, när huvudet var klart, gick det inte så lätt att klättra upp i
oxeln och ta ner kläderna. Han hade krupit in genom fönstret för att inte störa värdfolket.
"Gästriken" kunde, morgonen efter en festkväll, sitta vid köksbordet med huvudet i händerna
och upprepa gång efter annan "djävlar i min själ" medan huvudet värkte och ångern malde.
Han tog senare ner sin fru och sina två vackra döttrar och bosatte sig i Stockholm. En av östgötarna, som bodde hos oss, sökte ofta upp ensamheten. Han brukade om somrarna gå till något "hallafälle" och plocka hallon. Kanske längtade han hem till sitt fagra Östergyllen. Tre
värmlänningar disponerade en tid gavelrummet, där de lagade sin mat själva och den mest
händige kallades kocken. I köket, där de flesta intog sina måltider, kunde diskussionens vågor
gå höga. Det pratades politik, jakt och fiske och även flickor var ibland på tapeten. Två av våra
inneboende gifte sig med mina systrar, Carl Ohlin från Småland med Karin och Martin Andersson från Östergötland med Sara. Den senare blev så småningom en av Nackas främsta politiker, riksdagsman och kommunalborgmästare.
På lördagseftermiddagarna doftade det nybakat bröd, golven var nyskurade och hemvävda
mattor på dem, färskt enris i spottkopparna och granris utanför farstubron. Det gick som en
ström av arbetare förbi på vägen in till staden för att roa sig efter veckans arbete. Men för mor
Johanna var inte arbetsdagen slut. Ofta skulle en val(80 st) strömmingar stekas eller så var det
1 kg köttfärs det skulle lagas köttbullar av. Hon var alltid först uppe och sist i säng. Sommaren
1906, när det var utställning i Norrköping, åkte de på Igelboda boende östgötarna hem och
mor fick lite andrum, för att så småningom komma in i den vanliga rulljangsen igen när alla åter
var samlade. Så gingo dagarna på Igelboda till 1909, när storstrejken bröt ut. Många reste hem
och endast några fa av de gamla kom tillbaka, för att senare kanske styra kosan till det stora
landet i väster, varifrån en del aldrig återvände.
1899 byggdes Skuru skola och samma år började jag min skolgång där. Mina syskon hade fatt
traska den långa vägen till Järla skola. Det tog dem drygt en halvtimme att gå dit och det var
ingen bebyggelse efter vägen. Det var nog med en viss nyfikenhet man trädde in i den nybyggda
skolan med nyfernissade bänkar, stora fönster och en stor kolkamin, som brann vintern lång och
en dito, mindre, i tamburen. Där fanns hängare för nästan varje kappa och rock och en
kopparflaska med pip att hämta vatten i från pumpen nere på ängen. I skolsalen fanns även en
svart tavla, en orgel, ett kartställ och ett materialskåp, som innehöll en massa åtråvärda saker,
t.ex. skrivböcker, griffeltavlor, grifflar, stålpennor, blyertspennor för fem öre och radergummi
för tre öre. Där fanns också läroböcker, bl.a. katekesen, en lång, smal bok med Luthers bild på
framsidan. Jag ärvde min läsebok efter mina syskon och ena hörnet på pärmen var brutet. Där
läste man "Karin på vakt" och "Pikku Matti" om och om igen. Till julen fick vi beställa jultidningar såsom Tummeliten(15 öre), Julklappen, Julklockan och Jultomten(25 öre), Guldslottet
och Fågel Blå(60 öre).
På nedre våningen fanns två lägenheter, en på ett rum och kök för lärarinnan och en på två rum
och kök för läraren. På övre våningen hade pojkarna sin slöjdsal, men det fanns nog ingen av
flickorna som kunde beskriva den, för dit hade vi inte tillträde. Vi flickor sydde i småskolans
sal, där vi stickade kafTelappar, muddar och vantar samt långa svarta yllestrumpor, en avig och
en rät, och med krage upptill. Jag orkade bara med en halv strumpa och fick sedan ingen fason
på den. Jag tröttnade och "maskade" resten av terminen. Sedan sydde vi slöjdpåse, förkläde
och linne, allt för hand.
Det blev rätt täta ombyten på lärare. Således hade vi i småskolan två lärarinnor. När vi kom
upp i storskolan hade vi en ordinarie lärare som var sjuklig och som de flesta tyckte var sträng.
En dag sade mor till mig, att Karin, min äldre syster, måste stanna hemma från skolan och hjälpa mormor. Mor skulle själv gå bort i hjälphus och Karin måste bl.a. gå till pappa med middagsmat. När Karins namn ropades upp, räckte jag upp handen och sade som det var. Hon fick
inte stanna hemma, jag skulle ha henne med till skolan efter middagsrasten, men mormor sade
ifrån. Hur skulle jag våga gå tillbaka utan att ha Karin med mig? Jag satte mig i trappan och
grät och när middagsrasten var slut kom magistern hem till oss och gick upp till mormor. Hon
stampade med foten och stod på sig och då blev jag ännu ängsligare. Men magistern tog mig i
handen och ledde mig ända tillbaka till skolan. Vad jag skämdes. Trodde han kanske att jag
skulle springa ifrån honom? Han fick sedan sluta skolan på grund av sjukdom. En tid därefter,
när Ebba och jag gick förbi serveringen utanför handelsboden, satt han där med sin unga fru.
Vi var sorgklädda och när han frågade varför vi var det, talade vi om att mormor var död.
"Jassa, den pigga gumman", sade han. Vad det var välgörande att höra.
En mycket ung lärare kom nu och han var så ung, att han skulle tjäna kronan tre år i följd. Därav blev det, att vi hade tre olika vikarier. "Den sjungande läraren" kan vi kalla den första. Han
lärde oss många vackra sånger ur en liten sångbok. En gång när han kom ut och ringde in efter
rasten, så var skolgården tom. Vi hade hört trummor och sång från 100-tals beväringar på väg
till manöver ute på Värmdön. Några sprang efter och även vi andra följde med neråt den gamla
flottbron vid Skurusundet. men så kom förstås eftertankens kränka blekhet och vi vände om till
vår skola igen. Vi undrade nog hur det skulle gå för oss, men när vi kom i närheten av
Badstusjön kom vår lärare. Han ställde upp oss på led och sedan marscherade vi tillbaka efter :
vandrarsången "Ut vi nu vandra, glatt med varandra, ut i det fria till lekar och sång, spelande
vinden, färg ger år kinden, o.s.v. Han yttrade inget om vår lilla utflykt. En annan vikarie var
också ung och förstående. Det var inte alla som hade tillgång till frukt när hösten kom, fastän
de bodde på landet. Vår magister var från Uppland, vill jag minnas. Det hände ett par gånger
den hösten, att ett par av pojkarna fick gå till Duvnäs station och hämta en låda äpplen som
delades ut. Det var ett välkommet avbrott i den grå vardagen. Den tredje vikarien var vi inte så
förtjusta i. Han hade inte samma undervisningsmetoder som våra andra lärare och så hade han
en osed, han spottade så ofta och klagade jämt över att det inte fanns någon spottkopp. Han
öppnade fönstret och spottade ut och ofta kom det nog på golvet. I mitt efternamn(Johansson)
skulle jag lägga tonvikten på andra stavelsen istället för på den första, som ju jag var van vid.
Med viss olust gick man till skolan den tiden och med tillfredsställelse emotsåg vi den dag vår
ordinarie lärare skulle komma tillbaka från värnpliktstjänstgöringen. Då blev det trivsel i skolarbetet igen. Denna lärare var Moberg, som sedan kom att undervisa flera generationer Nackabarn.
Dagarna gick med innanläsning i de tjocka böcker som tillhörde skolan, uppsatsskrivning, välskrivning och räkning, biblisk historia, katekes, naturlära, geografi, historia och geometri. På
fredagarna lästes bibelns text för söndagen och innan vi gick hem klockan 2, läste läraren någon berättelse for oss. Lördagen var vi fria från skolarbetet.
Till skolan går jag så glad i hågen
min väg i morgonens ljuva stund
när solen ler från himlabågen och
fågeln kvittrar i grönan lund
På min väg till skolan gick jag Värmdövägen förbi den stora eken, som i många år tjänat som
annonstavla. Där annonserades om auktioner, till salu, borttappat och upphittat, men inte minst
om möten och fester med föredrag i olika föreningar. Även den lilla musikkåren som bildats
annonserade ibland. Otaliga är de nubb och spik, som slagits in i den grova barken under åren.
Handelsboden, som funnits på Ektorp ett halvsekel under olika ägares ledning, hade på den
tiden en liten kiosk, där det serverades läsk och såldes godsaker. Bortom handelsboden byggdes en villa där traktens första kafé och sybehörsaffär hade sina lokaler. I grannskapet startades
också den första ved- och kolaffären.
Vad roade vi oss med på den tiden? På vintern åkte vi med morfars stora rödfärgade drog. Den
var tung och klumpig att dra i uppförsbackarna, men det blev full fart på den när vi åkte över
nuvarande Ekängen och ner på kärret. Jag minns hur min mormor reagerade mot den tidens nya
påfund. En kamrat till min bror hade ett par skidor, de första jag kan minnas. Ibland stod han
utanför och väntade på min bror. Mor fräste argt och förstod att snart skulle också Vitus vilja
ha ett par, och det dröjde inte länge förrän han var igång och tillverkade ett par åt sig. Verktyg
fanns ju. Vi flickor blev ju också fångade av den nya flugan. Vi tog laggar som gistnat och så tog
vi en kasserad stövel och skar 3 cm breda remmar, som vi spikade på laggama för att ha foten i.
På dessa laggar kunde vi hasa oss fram och låtsas att vi åkte skidor. Den första sparkstöttingen
jag sett, hade en familj i Ektorp. Den hade bredare och kortare medar än de har nu för tiden.
Husfadern, som hade sitt arbete i staden, åkte till och från Järla station på den. Att gå på styltor
var det många som roade sig med, i synnerhet pojkarna. Vi flickor spelade pjär(piere?) med 5
olika sorters stenar, som man fick plats med i handen. "Smida spik" var ett annat tidsfördriv och
spela "vippa" hade vi riktig fluga på en gång i tiden, bara ett par pinnar och en sten och det
kunde vi ha verkligt roligt med. Vi flickor kunde leka med några glasbitar och vackra
porslinsskärvor. Några pengar offrades inte på våra tidsfördriv, men uppfinningsförmågan var
stor.
RESAN TELL AMERIKA
Vi växte upp tillsammans, Ebba och jag, lekte med varandra och gick i samma skola. Ebba
konfirmerades året före mig i Nacka kyrka. Hon fick därefter plats i familj i Stockholm. En och
annan ledig lördagskväll kom hon till mitt hem och vi gick sedan till Ektorp för att dansa och
roa oss. Men på söndagsmorgonen bar det iväg med Saltsjöbadståget till staden igen för att
passa på "herrskapet". Någon helledig dag var det sällan frågan om för hembiträden på den
tiden, 1905-1912.
Ett par år efter min konfirmation kom jag också till staden och blev hembiträde med 10 kr i
månaden. Efter ett år fick jag plats som brödbutiksbiträde hos fru Nyström på Grevgatan. l:a
oktober 1912 slutade vi våra platser. Min syster, bror och svåger hade rest till Amerika två år
förut. De sände mig en 3:e klass biljett som jag fick redan i september. Ebba skulle resa 2:a
klass, för mat och hyttplatser var ganska dåliga på 3:e. För att vi skulle fa ressällskap måste jag
därför betala mellanskillnaden, som var 88 kr, och det var inte småpengar på den tiden. Så tillkom priset på tågresorna Stockholm - Göteborg och New York - Jamestown.
Den 6:e oktober 1912, en lördageftermiddag, lämnade Ebba och jag Igelboda, som vi sedan
efter 7 år skulle komma tillbaka till, lite mer erfarna och mogna än när vi som 20-åringar lämnade det gamla landet ganska obekymrade om vad som skulle ha kunnat hända. (Har nyligen
läst alla Vilhelm Mobergs emigrantböcker. Fastän vår resa inträffade 62 år senare, så kan man till
en viss del identifiera sig med personerna där.) Detta var samma år som Olympiska spelen hållits
i Stockholm och alldeles innan hade Titanic gått under på Atlanten.
Vi gick från Igelboda i sällskap med pappa, som gick tyst och sluten en bit före mamma och mig
till Storängens station. Nära stationen mötte vi ett gäng snickare, kamrater till pappa, som
stannade och tog adjö och önskade oss lycklig resa. Av dem hade Söderkvist varit i Amerika
några år förut, närmare bestämt i S:t Louis, där han arbetat på den stora utställningen. Så träf-
fade vi Helmy Gustavsson, blivande lärarinna, i Stadsgården, när hon var på hemväg från seminariet. Vi träffade släktingar hos <cBilles", där vi bjöds på fint kaffe, innan vi lämnade Luntmakaregatan för att ta oss till Centralen, där vi skulle "embarkera" tåget vid 9-tiden. Morgonen
därpå var vi i Göteborg efter en sömnlös natt. Vi satt och pratade med några personer till
Hallsberg och sedan hade vi ingen ro att sova.
Först när vi kom till Göteborg såg vi alla emigranter. Vi tyckte nog många gånger under vår
resa, att det kunde ha varit roligare och i varje fall tryggare om vi åkt 3:e klass. Nu hade vi
svenskamerikaner, som hade varit hemma under Olympiska spelen, till reskamrater. Sedan ombord på "Baltic" var där skottar och engelsmän och så småningom irländare och även andra
nationer representerade.
På stationen i Göteborg lade vi genast märke till en originell man, åtminstone vad klädseln beträffade.Han var kanske något under medellängd med polkahår och svart vidbrättad hatt, knäbyxor, rock och väst var i vadmal och bland bagaget var en fiollåda. Senare fick vi veta att det
var Jon- Erik Öst, som skrivit bl a 'Tiolen min", och som skulle på turné i Staterna.
Ebba, som rest förut med sitt "herrskap", var ju lite världsvan, så vi tog in på "d'Angleterre",
där vi sov till eftermiddagen. Då gick vi till hotell Hembygden och åt smörgåsbord med varmrätt. Vi gick sedan ut på staden och tittade ett tag, men det var grått och ruggigt så vi gick hem
och skrev till våra anhöriga. På måndag fm. skulle vi ner till Vita Stjäralinjens kontor och vid
middagstid gick vi ombord på "Runar", en lastbåt som gått på Tyskland, men nu skulle ta oss
till Hull. Det regnade och blåste snålt när vi gick ombord på båten. Jag minns ännu idag, att jag
tittade en del på dessa svenskamerikaner med en viss misstänksamhet. Man hade väl hört talas
om vita slavhandlare. Varken vi eller våra anhöriga visste mycket om en Amerikaresa, för i så
fall skulle vi absolut fatt resa 3:e klass eller som emigranter. Varför kommer ni att få veta i
fortsättningen.
Det blev en fin resa över Nordsjön, med alla passagerarna på däck, bara himmel och hav och
en vacker måne. Det var storslaget och trolskt tyckte jag, som alltid haft respekt för sjön. Vi var
några ungdomar som sjöng och vi ville så gärna, att spelmannen skulle spela en låt, men luften
var för rå, så fiolen kunde bli förstörd. (Efter en tid i Jamestown kom Öst dit, och var då på
hemväg från sin turné. Så där fick vi höra honom till sist.) Bland hyttresenärerna var vi de enda
som inte varit i Amerika förut. Tack vare de andras omsorg om oss, som inte kunde ett enda
engelskt ord, så gick vår resa till New York utan störningar. I Hull blev vi hämtade vid båten,
och efter ett kort uppehåll på ett hotell där, fortsatte vi med tåg till Liverpool. Där bodde vi nu i
tre dagar innan Vita Stjärnlinjens "Baltic" var klar att avgå. Det var något av en upplevelse att
se så många olika sorters folk. Det var som en hel värld i miniatyr. På 3:e klass trängdes folk
med stora klädbylten istället för väskor. Män, kvinnor och barn placerades överallt på däck, där
de så småningom sutto eller halvlågo allt under sjösjukans kval. På l:a klass reste affärsmän
och andra välsituerade, på 2:a var väl passagerarna mer blandade vad språk och skikt
anbelangade. Utanför Irland stanande båten för att ta upp resande från småbåtar och sedan
gick resan utan uppehåll till New York.
Där blev vi inte hämtade vid båten utan skulle klara oss själva. Våra reskamrater skulle ju var
och en till sitt. De hade besvär med sitt bagage i tullen och en del hade kanske någon till mötes.
Där stod vi nu på kajen. Flera personer tilltalade oss, men vi skakade bara på huvudet, var rädda
och misstänksamma. De som reste 3:e klass såg ut att bli väl omhändertagna. Då kom, som väl
var, en reskamrat till oss, Mrs Thompson, och hon tog kontakt med några av de damer som förut
tilltalat oss, och dessa visade nu legitimation och kort på, att de tillhörde en frivillig sammanslutning som hjälpte sådana som oss till rätta. Där var också en annan flicka som behövde
hjälp. Det hade blivit något missförstånd, så ingen hjälpte henne och hon var förtvivlad. Den ena
damen tog hand om henne och den andra om oss. Hon tog oss till en restaurang, så vi fick äta
och hämtade oss sedan. Tog oss sedan till järnvägsstationen och visade på sin klocka när tåget
skulle gå. Vi fick vänta i fyra timmar. Hon visade även var vi kunde växla och var det fanns
automater av flera slag, telegraferade till våra släktingar som skulle möta oss i den lilla staden
Jamestown. 12 timmar skulle resan ta. Lite nervöst var det om vi skulle komma på rätt tåg.
Nog hann vi få se brådskan i en stor stad i ett stort land medan vi satt där och väntade. För
första gången såg vi dessa vänliga, artiga, mörkklädda negervaktmästare och negrer i vita
rockar som uppassare på tåget. Vi satt och väntade på tåget tillsammans med en gammal irländska som skulle till sina barn i Jamestown. När tåget sedan kom och vi satt på våra platser
kände vi oss ganska nöjda, för klockan 8 påföljande dag skulle vi möta de våra. En vänlig neger
lämnade oss en tidtabell så vi kunde följa station efter station hela vägen. Så köpte vi oss varsin
stor, härlig apelsin som var det sista vi förtärde innan vi kom till Baker St. i Jamestown.
Söndagen den 20: e oktober klev vi av tåget. Min bror Vitus, syster Karin och svåger "Ohlin"
var och mötte oss. Det var roligt att träffas efter två år och kanske allra mest för dem. Karin
hade gått igenom en stor operation året förut.
Hon rådde oss att söka arbete på fabrik, det fanns mycket att välja på. Särskilt Ebba tyckte att
det skulle bli fint, eftersom hon varit hembiträde och inte haft någon ordnad ledighet. Vi skulle
bo och äta hos Karin(som hade 4 rum och kök) och ha lördag e.m. och söndag ledigt. Vi började på Empire Worsted Mills som låg vid Chataqua River och vid den floden låg fabriker på
ömse sidor.
När vi hade gjort oss hemmastadda hos Karin och lärt känna en del av Jamestown utsträckte vi
våra promenader neråt centrum på lördagarna. Hemma i Nacka hade vi dansat ibland på nykterhetslogen och både Ebba och jag dansade ganska bra. Vi hade ett par arbetskamrater, systrarna Melin, som vi brukade gå ut med. De berättade om danskvällarna på lördagarna, särskilt
på Norden Club och Vasaorden, där fanns det mycket pojkar från det gamla landet, som ville
träffa svenska flickor.
Så en lördag, det var den första vintern i Jamestown, tog vi mod till oss och följde med på dans
på Norden Club. Vi tyckte det var så vacker musik och spännande nya danser för oss t.ex. onestep och two-step, som vi aldrig hade dansat. Det spelades också vackra valser som "Efter
balen", som de brukade avsluta med och som blev min älsklingsbit. Den här första danskvällen
på Norden Club fick jag dansa med en snygg pojke och trevlig var han också men dansade väl
inte så bra. Han var pratsam och glad och berättade att han kom från Kolmården. Han hade
varit till sjöss, seglat "för om masten", och arbetat sig över Atlanten.
Den kvällen var det svårt för lilla Frida att somna. Hon hade så mycket tankar i huvudet. Hon
tänkte på mammas alla varnande ord före avresan, men till slut tänkte hon mest på Arvid, det
var namnet på den vackra pojken hon träffat på dansen.
Ebba blev sjuk i halsfluss, som var ganska allvarligt. Hon fick stanna hemma ganska länge för
att inte fa några följdsjukdomar. Då blev det slut på dansandet på lördagskvällarna en tid. Frida
tänkte ofta på sin kavaljer och undrade mycket om hon skulle träffa honom igen. Så blev det vår
och man kunde sitta ute på "porchen" Det var de stora verandorna av trä, öppna upptill, som
fanns utanför nästan varenda villa i Jamestown. Vid den tiden på året sökte sig ungdomen ut till
Celeron Park, ett slags folkets park i utkanten av staden. Det var i den parken, som Frida skulle
träffa Arvid igen. Han kom dit en vårkväll 1913 i sällskap med en norrlänning från Vännäs, som
hette Eric Carlsson och som inom en snar framtid blev Ebbas man.
Arvid, han förälskade sig i Frida, och hon blev hans enda och stora kärlek, hela livet. Frida var
lite blyg och sval men så småningom föll hon för honom. De gifte sig den 13 december 1914,
samma år som första världskriget började.
Här följer Fridas beskrivning av staden, som de bosatte sig i.
Jamestown
Jamestown var ett litet Sverige i Amerika och kallades ibland för Smålandsstaden. Den låg som i
en gryta, eller snarare dalgång, med centrum på botten och villabebyggelse på kullarna omkring.
Där fanns Swede Hill och English Hill. Om svenskar och engelsmän hade sina stadsdelar så hade
italienarna sin gata, Harrison St., som folkhumorn döpt till Maccaroni Ave. Varhelst man såg
en veranda med några pratande och gestikulerande kvinnor och med en skara mörka män och
rufsiga barnungar omkring sig, så kunde man vara nästan säker på att ha träffat på några av
romarrikets ättlingar. På nordsidan råkade man ibland på soliga, glada negresser med
en liten krullhårig svarting på armen. Givetvis var sedan alla folkslag spridda över hela staden.
Hälften av stadens befolkning var svenskar eller svenskättlingar.
Den sydligaste delen av staden kantades av Newland Ave. Utanför låg stora ängar, som vid
tiden för första världskriget började bebyggas. Newland Ave. slutar vid Jones Hill, som sträcker
sig ända bort till boatlänningen. Från Jones Hill var fin utsikt över de andra kullorna.
I centrum fanns Brooklyn Square eller Roosewelt Square, som det numera heter. Där var affär
vid affär och andra etablissemang med innehavare av alla möjliga nationaliteter. Vi kan börja
med "Public Märket", Saluhallen. Där kunde vi köpa korwaror av slaktare Carlsson eller i
Pettersson och Levins affär. Härliga svenska syltor och annat sålde Mrs Willig, blommor, frukt
och grönsaker såldes av Mr and Mrs Palm, kaffe och andra specerier köpte vi av en dansk, fisk
och däribland gädda av Mrs Fulton, höns av en italienare, o.s.v.
På Jones Hill byggdes 1912 Jones General Hospital. W C A Hospital, antagligen stadens äldsta,
låg på Allén St. 1919 fanns där huvudbyggnad, BB och avdelning för obotligt sjuka. Väster om
Main St. låg posten med postmästare Gtinter som överhuvud. Där i närheten låg utgångsstationen för stadens spårvagnar, även för dem som gick till en liten grannstad, Falconer. Vid
östra stadsgränsen mot Falconer låg Augustanasynodens hem för föräldralösa barn. I East Jamestown var de flesta kyrkorna placerade. Bland dem kan man bl.a. nämna Första Lutherska
Kyrkan och Baptistkyrkan, vilka voro underhållna av svenskar. Vi tillhörde ingen kyrka. Ibland
tyckte jag, att man kanske kommit in sig och fatt vänner, om man, genast man kom dit, gått in i
en kyrka.
Humpfrey House hette ett stort hotell och i närheten av det låg grekernas icecreamstore, där
ungdomarna om kvällarna gick in och tog sig en iskall drink eller någon sorts glass, som man
serverade i många olika varianter. Men vi, "green swedes", tog, åtminstone vintertid, hellre "hot
chocolate", som bestod av vattenchoklad med vispad grädde och några salta "crackers" till. I
Brooklyn restaurant serverades bl.a. kaffe och paj. Hos firma Delany och Throop köpte vi våra
underkläder, "unionsuites" eller "combinations" för vinterbruk. De räckte från halsen och ända
ner till fotabjället. Eftersom det var ont om ylle användes vintertid flossade bomullsstrumpor.
"Dollar day" någon gång i januari, slumpades det bort varor för just 1 dollar. Zim-merman och
Jansson, en jude och en svensk, sålde kappor och klänningar. "Drugstoret", apoteket, sålde
också sådant som glass, borstar, kammar och speglar och mycket annat som inte hade med
medicin att göra, men där fanns också massor med patentmediciner, en del utmärkta sådana. En
brosch, ännu i min ägo, köptes hos juvelerare Olson. Grekerna hade en fruktaffär med ett bord
utanför, dignande av alla möjliga frukter, såsom äpplen, päron, persikor, ananas, apelsiner och
vindruvor, om hösten alldeles nyplockade och daggfriska, plockade i närheten av staden vid
Riply eller Barcelona. "Shoe shine, five cent" ropade någon från en liten shop där man kunde fa
skorna borstade. På "saloonen" serverades whisky och brandy och spelades "pool" till midnatt
på lördagen. Mjölkvagnar, liknande små hus, åkte genom gatorna på morgnarna; En del
eftermiddagar kom den och kusken ropade "buttermilk, buttermilk". Tidningspojkarna vek
tidnigama ungefär som våra huvudvärkstabletter var vikta. De gick på trottoarerna och sände
skickligt iväg tidningen så den hamnade på den öppna verandan.
Rådhuset låg öster om Main St. och där låg också "Lyric Vaudeville Theater". Det gamal nästan
utdömda "Opera House" låg mitt i centrum. Om jag inte missminner mig så var det år 1918 jag
där såg filmen "Tösen från Stormyrtorpet" med Lars Hansson och Karin Molander. På Main St.
låg stadens flesta biografer bl a "Wintergarden". Där visades bra filmer av hög
klass och en dito orkester svarade för musiken. 25 cent var inträdet där, men på andra biografer bara 5 cent.
Onsdag och lördag gick ungdomen Main St. upp och ner eller samlades i någon möteslokal,
"Leif Eriksson Hall", "Norden Club" eller på "Vasaorden". Var det sommar tog man rent av
spårvagnen upp till Chataquasjön, till nöjesfältet Celeron för att bada och roa sig. Söndagarna
var det mera stilla. Inga biografer var öppna och ingen dans fick förekomma. Då var man antingen hemma eller hos bekanta eller möjligen på Svenska Frälsningsarmén.
På vardagskvällarna gick många svenska ungdomar på "High School" och tog engelska lektioner. De svenska lärarinnorna(ofta födda där)offrade mycket tid och krafter på sina landsmän.
Det var inte bara ungdomar som gick där, en hel familj, nykommen från Sverige, gick där samtidigt med mig. Det var helt kostnadsfritt. Där kunde man verkligen få se skötsam svensk ungdom, som till varje pris av sin förmåga måste ta vara på sig själva och inte ligga någon till last.
Det gällde att arbeta, och gott om arbete fanns det för det mesta. Efter ån som rann genom
staden låg de flesta fabrikerna. Där fanns stora yllefabriker, ett bomullsväveri och ett handduksväveri och givetvis många verkstäder. Vi arbetade på "Empire" textilfabrik som tyglagerskor. Chef för oss var Mr. Swanson och så var där en kvinnlig förman, Ella. Mitt på golvet låg
tygstyckena och vid dörren stod Elias arbetsbord och bredvid detta hängde numrerade garnhärvor som tyget skullle lagas med. Runt om i det stora arbetsrummet satt nykomna svenskor
sida vid sida med flickor från många olika länder. Vi arbetade där tills vi gifte oss, med ett
kortare avbrott när vi var på Williamsons fanérshop. Det var inget rent och fint arbete, men det
var ganska intressant att se vad man dög till på det området. Arvid arbetade på "Crescent
Tool", en verktygsfabrik.
Morgnar och kvällar var det en jämn ström av människor, mest män, med sina matboxar under
armen. Den innehöll ofta 6 vita smörgåsar med pålägg, ett äpple eller en apelsin och en burk
kokta äpplen, persikor e.d., en bit paj eller kaka + en flaska kaffe. När de kom hem åts "supper"
och senare på kvällen blev det kanske lite kaffe. På morgonen var det vanligtvis gröt och kaffe.
Till vardags bar kvinnorna höst och vår en scarf som huvudbonad. Den lades över huvudet,
drogs ihop i nacken, ändarna lades löst över bröstet eller, när det var svalt, knöts ihop i halsen.
Många svenskar reste till större grannstäder och sökte sin lycka, såsom Buffalo och Cleveland,
Pittsburg eller Acron, men de flesta återvände till Jamestown. En del flickor slutade sitt arbete
på hösten och begav sig till druvdistrikten och var med vid skörden. När den var slut efter några
veckor återvände de kanske till fabriken eller prövade sin lycka som hembiträden.
4:e juli-veckan var fabrikerna stängda. Då var hela staden på benen. Oftast var dagen varm och
strålande och det bidrog till att göra det ännu festligare. Många gav sig ut till trakterna av
Chataqua Lake och solade och badade. Karlarna gick då klädda i lätta kostymer utan väst, och
panama- eller stråhattar.
"Decoration Day", gravsmyckningsdagen, sista söndagen i maj, var det musikparad genom
staden och man hyllade de avlidna med att lägga kransar på gravarna.
En gång varje sommar kom en av de stora ambulerande cirkusar, som vi aldrig sett maken till
här hemma, antingen det var fråga om "Ringling Brothers", "Barnum Bailey" eller "101 Ranch".
Den sista med huvudsakligen indianer och cowboys, vilka visade sina färdigheter med att kasta
lasso när cirkusen passerade genom staden. Annars hade man massor av djur. En cir-
kus hade bl.a. en elefant på vars rygg en hel musikkår var placerad. Cirkusen kom med tåg på
morgonen, på f.m. tågade den genom staden med all sin tross. Vid framkomsten till festplatsen, som låg i East Jamestown, började man omedelbart sätta upp det stora tältet för att hålla en
föreställning på e.m. och en på kvällen. Strax innan sista föreställningen var slut kom man in
med hästar och vagnar för att göra sig beredda på att plocka ihop och på natten resa till en
annan stad för att dagen därpå gå igenom detsamma igen. Ett rastlöst liv att vara cirkusarbetare.
Det kunde räknas flera tusental besökare på en dag. Förfriskning såldes i egna stånd.
Ofta hör man ju talas om att svenskarna mest umgicks med landsmän i Amerika och det var
precis så även i Jamestown. De hade ju t.o.m. sina egna stadsdelar, ex. vis Swede Hill.
Ett par som umgicks med Frida och Arvid var Maria och Hjalmar Carlsson. Han kallades
alltid Hjalle bagare och var en stor och kraftig man. Han var liksom Arvid född och uppvuxen
i Kolmården. Han kom från ett litet ställe som hette Fläkta, hans mor Kersti hade fem barn.
Själv blev Hjalmar far till en pojke, vars mor kom från Nybygget Han uppfostrades i
Bäcktorpet och blev marmorarbetare.
I Amerika gifte sig Hjalmar med Maria och de fick en dotter och en son, Goldi och Elmer.
Elmer var stor och kraftig som sin far. Han gifte sig och fick en son och en dotter. Så kom
andra världskriget och som så många svenskättlingar fick Elmer ställa uppför USA. Han var
med om invasionen av Normandie. Han kom undan med en skada i ena hälen, men han fick
besvär mednen>erna efteråt som så många andra. Hjalmar Carlssons släkt lever kvar i
Jamestown.
Det var gott om arbete vid den här tiden i USA. Människorna var ganska rörliga, flyttade lätt
från en ort till en annan. Det berodde väl mycket på att man hyrde "furnished" d.v.s. möblerade lägenheter.
Fridas syskon flyttade till Flint i Michigan. Arvid och Frida bodde kvar i Jamestown och den
28 juni 1915 föddes deras dotter Birgit där. Det var nog då som Frida kände det första suget
av hemlängtan. Förlossningen gick bra men det blev problem med amningen. Hon hade för
mycket mjölk som stockade sig och hon fick bröstböld och fick läggas inför operation. Då
kände hon en stor ångest för sin dotter. Hon hade ingen närstående k\>inna som kunde ta hand
om henne i det främmande landet.
Karins död
Det var i augusti 1916. Vi bodde då på Orchard St. 13, Jamestown. Birgit var då 13 månader.
Det var en måndag och jag hade, som brukligt var i USA, tvättat. Jag hade plockat ner tvätten
och börjat stryka den. Mrs. Anderson på n.b. ropade på mig att det kommit ett telegram. Jag
trodde inte att det var till mig. Vi fick ju lov att bryta det och nog var det till mig. Det var från
Flint, Michigan, och lydde: "Karin har slutat sina dagar. Kom om du kan." Vitus. Där satt jag i
trappan med Birgit i mitt knä. Mrs. Anderson kom med vatten, hon trodde att jag skulle svimma, men så illa var det inte. Men nog blev det en liten chock detta. Den 4:e juli hade de rest,
Karin och Erik, till Flint där Ohlin var förut. Ebba, Vitus och jag följde dem tidigt på morgonen
till spårvagnen, som skulle ta dem upp till Westfield, varifrån tåget till Detroit gick. Några
veckor senare skulle Ebba åka efter. Karin verkade gripen vid avskedet. Det förundrade mig,
En kort parentes om Karin
Det ligger ett gulnat brev framför mig. Det är adresserat till Mr. C.J. Johanson. Poststämpeln
säger mig att brevet var avsänt den 13:e april 1916. Det var Karins sista brev till föräldrarna. I
sex år hade hon och hennes man varit i Amerika. De reste dit efter storstrejken. Karin hade varit
sjuklig i sin barndom. Hon hade haft blodförgiftning i fingrarna flera gånger, lunginflammation
och en svår gulsot. Av hennes utseende kunde man tro att hon var frisk som en nötkärna. Hon
hade fin hy, var fyllig och inte så reslig. Efter två års vistelse därborta blev hon opererad (för
vad?) av Dr. Milton Jonson. Så gick åren med opasslighet då och då, men som klarades av Dr.
Jonson.
Så kom hennes make på den idén att försöka sin lycka i en annan stad därborta, Flint, och han
reste några månader i förväg. 4: e juli, den stora nationaldagen, reste hon efter. I Flint fanns gott
om arbete av alla de slag och staden växte så affärerna hade svårt att hålla jämna steg. Möblerad
lägenhet var det enda som fanns att uppbringa och de fick tag på en enrummare. I sex veckor
hade de bott där, när Karin återigen insjuknade i svåra plågor. Läkare tillkallades. Blindtarmen,
trodde han, men den var redan bortopererad. Han gissade även på gallsten, men det var
njurarna. Man tog henne till Hurley Hospital och tänkte operera. Efter sex dagars sjukdom, i
stundtals mycket svåra plågor, avled hon endast 28 år gammal. "Res hem till Sverige",
uppmanade hon make, bror och kusin innan hon gav sig ut på den sista resan. Hennes kusin
Ebba kom till Flint två veckor före hennes död. Första veckan talade hon mycket om Dr. Milton
Jonson. "Om han ändå vore här", sade hon.
"Så där skulle inte jag vilja bli buren på min sista resa", sade hon en gång när de gingo förbi en
liten träkyrka där det var jordfästning och man måste stjälpa på kistan för att få ut den genom
den trånga dörren.
Den vecka när hon låg på sjukhuset var det en olidlig värme, vilket bidrog till att göra sjukdomen än svårare att uthärda. De sjuka hade solfjädrar, men de svårast sjuka förmådde inte fläkta
sig med dem. Karin uppmanade de besökande att hjälpa dem så de fingo lite svalka. Sig själv
tänkte hon inte på.
Beachwood
I april 1917 kom plötsligt Ebba och Erik och överraskade oss där vi bodde på 10:e gatan. Deras
möbler var på väg från Flint, så de hyrde "furnished rooms". Ebba och jag firade dagen med att
gå på "Wintergarden" och se "The poor little rich girl", medan våra män var hemma hos Birgit.
De planerade för sommaren och följden blev, att vi en månad senare hyrde "Vita svan", en
femrumsvilla vid Lake Chataqua, för sommaren. Ett vackert minne för oss, den dag vi kom dit
upp. Endast Erik hade varit där förut. "Rapid delivery", en liten röd lastbåt, tog våra koffertar
och väskor till Gerald Ave.
Vi tyckte, Ebba och jag, att vi kommit till ett slott i miniatyr. Från våra "furnished rooms" till
det här huset var det ett långt steg ifråga om trivsel. Vid bryggan vid kanalen låg två roddbåtar
med 3 cm. breda spant. I dem lärde jag mig styra och ro en båt. När vi kom in i köket var där
vattenkran och slasktratt. Ett skåp, väl försett med porslin, och i ett skrin var det gott om
bordssilver. En fotogenspis med 3 brännare och med en behållare av glas på ena sidan, där man
fyllde på den. En bakugn att sätta över två av brännarna, där vi gräddade det mesta av brödet vi
konsumerade. Vi gjorde degen på kvällen och vid 7-tiden på morgonen stod det färska bullar
till svalning. Vid halv sex gick vi upp om morgnarna, för att Erik och Arvid skulle hinna till sina
jobb inne i staden, som låg 20 min. spårvagnsresa från Gerald Ave. På "köksporchen" hängde
plåtbaljor att tvätta i och även ett isskåp stod där. Inne i vardagsrummet låg nystrukna,
broderade dukar på borden och allt var så rent och nyputsat. Och utanför vardagsrummet en
öppen veranda, bred som hela huset och vettande mot kanalen. Den blev nog den mest använda
platsen. På övre våningen fanns tre bäddrum med rena, snygga sängkläder och därtill bäddlinne,
lakan och örngott, även handdukar, frotté och köks. Vita bomullsöverkast på varje säng, 2-mans
bäddar i de större rummen och 1-mans i gästrummet. En byrå i varje rum. Längst fram i
tamburen en vattenklosett. Jag skulle nämna, att i vardagsrummet fanns en soffa, en s.k. Davenport. Man drog fram sitsen så ryggen också föll ner och det blev en bäddplats för två.
I Beachwood hade vi denna sommar ett eldorado. En gång bjöd vi pojkarna i campen Viking på
"supper" när de kom hem från sina jobb vid 6-tiden. En annan gång bjöd de oss. Vi hade flera
bekanta däruppe som vi var nära grannar med, Mellins, Sjöströms och Widmarks. Vi badade på
kvällen när karlarna kom hem och vi badade på dagen. På söndagarna kunde vi ta den nyinköpta
båten "Caty M.", plocka ner lite mat, kaffe o.d. och åka uppåt Medway Park, Beamus Point
eller Stockholm och inte komma hem förrän på kvällen. Den som inte hade minst roligt, det var
Birgit. Hon var två år då.
"Greenlight", Gröna Lyktan, hette fyren i Chataquasjön. Antingen vi varit vid Celeron eller
Medway Park, båda var nöjesplatser, eller varit ute och fiskat bullhead, sunfish eller muskalone
och skulle hem på kvällen till vår förhyrda "cottage", så togo vi sikte på Gröna Lyktan. Där
fanns en bra brygga att gå iland på och alldeles bredvid låg en handelsbod. Där kunde man gå in
och fa någon av de många iskylda drinkar, som svensken, Gust. Jansson, ägaren, egenhändigt
serverade eller kanske en "icecreamcorn" eller glasstrut som vi säger. Där fanns konserver av
alla de slag, bara slå upp och värma när man kom hem, "pork and beans" fläsk och bönor,
"Campbels vegetable soup", som med lite vatten till blev en härlig grönsakssoppa, tomater i
burk, o.s.v.(detta var 1917). Fick man främmande var det så lätt att gå till Gust. och köpa
skorpor, bullar eller "cake", om man inte var rustad med sådant. Söndag och vardag, från tidigt
på morgonen till sena kvällen, var hans affär öppen. Utmed stranden på båda sidor om Greenlight låg sommarvillor förhyrda av ungdomar från staden, som arbetade på fabrikerna där. Villorna hade namn som Viking, Greenlight, White Swan, Tango och Teco. Det sistnämnda var
annars namn på pannkaksmix. Sådana pannkakor med "maplesyrup" till var välsmakande och
lättlagad "supper", när man kom från sitt arbete på kvällen. När maten sjunkit undan var det
oftast dags för ett bad. I Amerika var inte sommarkvällarna så ljusa som de är här. Det kunde
vara ganska mörkt när det myllrade av folk på badplatserna. Kvällar och nätter var knappast
svalare än de heta dagarna och därför stannade man i vattnet så länge som möjligt. Vår närmaste
granne, Mr. Carpenter, hade isupplag, så vi köpte is av honom till vårt isskåp. Det blev ganska
dyrt, så ibland tog vi en hink med oss och rodde till ett annat "ishus", där man handlade i större
skala, och där man fick mindre bitar "for nötning".
En gång var vi på fiske på Chataqua. Vi hade gäddrag med och det dröjde inte länge förrän vi
fick en gädda på ett par kilo. Vi fortsatte upp till Beamus Point. När vi skulle gå iland upptäckte
vi, att det vid stranden, ungefär en meter ut, låg ett tjockt lager av insekter. Hela skogen intill
sjöng av deras surr. Det var givetvis motbjudande att landa där. Vi rodde till ett par båtar, där
man satt och metade, och där träffade vi en svensk som berättade att de små djuren kallades
Lakeflies. Han rådde oss att landa på en mera öppen plats och så gjorde vi. Vi gjorde upp eld
och kokade kaffe och medan karlarna metade satt vi fruar och talade om våra respektive
hemorter i Sverige, Bergsjö, Nacka, o.s.v. Men säg den glädje som varar beständigt. Framåt
kvällen kom det upp svarta olycksbådande moln. Vi plockade ihop våra pinaler och skyndade
till båten. Ovädret kom hastigt och när vi var mitt ute på sjön var åskvädret i full gång och det
hällregnade. Men det låg en husbåt inte långt därifrån och dit styrde vi. Där stod man på den
lilla farstukvisten och tog emot oss och en annan båt. Vi fick gå in i köket, där matlagning var på
gång. Två bäddrum fanns och där bodde tydligen två familjer.
Två år senare bodde vi vid Beachwood sista gången. Det var samma år som vi fruar reste hem
med våra barn och då var kriget slut.
Krigsslut och hemresa
I det lilla "diningrummet" på "Vita Svan" satt vi några svenskar och dryftade krigshändelserna i
nådens år 1917. Det var det året då många av pojkarna gick osäkra. De var registrerade och en
dag skulle det bli deras tur att rycka in i krigstjänst, inte för att försvara sitt gamla land och inte
heller sitt nya, utan för att fraktas över till Mellaneuropa för att slåss. Alla var lika bekymrade.
Först stod de ogifta i tur. Det var många unga svenskar, som just kommit genom hundåren och
nu skulle inrätta sig för framtiden, men som senare stupade eller skulle bli invalider. De hade inte
en chans att komma undan, bara lyda order. Hösten kom och man kallade in fler och fler. De
skickades till träningsläger och många svenskar, som gjort sin värnplikt i det gamla landet,
avancerade snabbt till befäl. Kriget fortsatte, trupptransporter rullade genom staden både dagar
och nätter. Man hörde hurraropen när tågen körde in på stationen.
Under denna tid upplevde vi också Spanska sjukans härjningar. Vi såg grannar, vänner och
kamrater bäras bort. Man undrade ibland när blir det min, eller vår tur? Den hemska farsoten
spred sjukdom och död i träningslägren därute, mer än annorstädes. De till synes friskaste och
kraftigaste blev de första offren. Den 11 nov. 1918 kom äntligen stilleståndsdagen. Fabriksvisslorna tjöt och kyrkklockorna ringde, folk omfamnade varandra på gatorna, man gick hem från
arbetet och tog ledigt för dagen. Många i vår krets fick nu hem sina söner och bröder och
många började planera för att återvända till det gamla landet.
År 1919 satt vi åter på "Vita Svan", på den stora öppna verandan där fladermössen susade förbi
våra huvuden. Någon ur kolonin skulle åka till Sverige och vi drack kaffe och pratade och
spelade på den hemmagjorda grammofonen. Vi skulle också ha tagit oss en svängom, men det
blev inte av. Vi fick besök av två unga som nyss kommit från Frankrike. De berättade om sina
upplevelser vid Verdun och i Normandie och försökte svara på våra frågor. De såg trötta ut,
men var naturligtvis glada att ha kommit undan med livet i behåll.
Det skulle vara intressant att veta hur många svenskamerikaner som reste till Sverige år 1919
och de närmast följande åren. Jag hade själv tillfälle att följa av många av dem som reste och en
vacker julidag 1919 var det vår tur. Ebba och jag och våra två barn reste från vårt gemensamma
hem i Beachwood vid Lake Chataqua. Jag måste medge att jag många gånger längtat dit igen.
Varför reste ni då? frågar någon. Det berodde på många omständigheter, bl.a. min systers död.
Varför många reste i de åren hade nog sin orsak av att kriget i Europa, som ju varade i fyra år,
gjorde att ingen kunde resa hem då, isynnerhet sedan Amerika kom med.
Det var ganska omständigt att resa, isynnerhet om man hade barn med sig. Dem måste man ha
med sig överallt, för att visa att deras utseende stämde med passkortet, och detta skulle visas
upp överallt. Många svenskar hade mött upp för att vinka oss "good bye" innan vi lämnade
Jamestown. Våra män skulle arbeta sig hem för att ha så många klingande dollar som möjligt att
starta med, när vi kom hem till det gamla landet. Jag glömmer aldrig hur dyrt allting var
under förra efterkrigstiden. 5 kr. för den lilla skopan som ännu, 30 år senare, hänger över vattenledningskranen i köket. 35 kr. styck för de enklaste klädda stolar. 8 kr. för en sophink med
lock. Dollarn smälte ihop ohjälpligt. (6-8 kr. var en dagsförtjänst för en arbetare på den tiden.)
Men nu har jag gått händelserna i förväg.
Vi reste med tåget från Jamestown till New York på ungefär 10-11 timmar. Söndag morgon
anlände vi till Emigranthemmet, där vi skulle bo i tre dagar. Under de dagarna stiftade vi många
bekantskaper, som skulle vara tills vi stigit av färjan i Malmö. Vi var som en enda stor familj,
först där och sedan på båten. Emigranthotellet var ganska spartanskt inrett, men andan där den
bästa tänkbara och detta var inte minst viktigt. Här kunde man fa råd och upplysningar om allt
som gällde hemresan. På morgonen samma dag vi lämnade Amerika kom en av betjäningen på
hemmet upp på vårt rum och frågade om vi ville lämna vårt bagage till expressbudet för en ringa
penning. Jag blev så glad att på ett smidigt sätt slippa bagaget, så jag låste min och Ebbas väska
och lämnade dem. När Ebba med sin lilla son kom upp från frukosten och fick veta vad jag
företagit mig blev hon förtvivlad. Hon hade nämligen lagt sina papper, däribland passet, i en av
sina väskor, efter att förut ha haft dem i en stor handväska, som hon alltid bar med sig. Men det
skulle väl bli någon råd. Så småningom var vi redo att lämna de vänliga människorna på
Emigranthotellet, utom en som skulle ta oss allesammans till båten. Det var sista gången vi åkte
"ferry", luftbana. När vi stego av vagnen gick vår vägvisare i täten och vi följde honom,
fruntimmer och barn, män av alla kategorier, en del snyggt klädda och en del i arbetskläder. De
sistnämnda var kanske de som gjort de mesta pengarna därute. När vi så småningom kom ner till
piren fick Ebba och jag stanna tills vårt bagage kom. Äntligen kom det, upp med papperen och in
genom spärren. Nu gällde det att ta reda på trunkarna i det stora skjulet. Där stod en handkoffert
liknande vår, som fallit sönder,men som väl var, den tillhörde inte oss och så småningom hade vi
alltsammans. Vi fick tag i en man som tog ut det på en kärra till båten. Så var det fram med passet
igen och upp med barnen, så de kunde se dem ordentligt, och så fingo vi då äntligen gå ombord.
Hela e.m. låg båten stilla. Det sades att man väntade på postbåten. Vi köpte kort med båten på
och skrev en hälsning till dem vi lämnat.
När e.m. led mot sitt slut började båten röra på sig, huvudvärken inställde sig och, vad mig
beträffade, skulle den så småningom utlösas i sjösjuka, som varade i tre dagar. Vi hade en hytt
tillsammans alla fyra och den låg bara ett par steg från matsalen. Jag var inte ett dugg hungrig och
de stora matfaten äcklade mig, och även lukten av mat. Så fort jag kunde gick jag upp i friska
luften på däck och då gick det skapligt, men när man skulle gå till kojs, då kom alla sjösjukans
kval. Jag köpte äpplen och åt men de kom upp igen. På tredje dagen kom två systrar upp från
matsalen och jag frågade vad mat de fatt. Det var "no good, halibut"(gädda med potatis och
äggsås), sade de på sin svenskamerikanska. Men då blev jag hungrig. De tog upp en portion åt
mig på däck, och det smakade som om jag suttit hemma i köket på Igelboda och ätit. Sedan var
sjösjukan över för den gången, fast det blåste förskräckligt sedan över Nordsjön.
På denna resa med "United States" blevo vi återigen påminda om krigets ohyggligheter. Uppe på
däck fanns två rymliga hytter. I den ena låg en ung man som var mycket klen. Han hade fatt
lungsot som en följd av de strapatser han fatt genomgå i dessa, för så många, ödesdigra år. I den
andra hytten satt en man, som inte var kroppsligt sjuk, men som mist förståndet genom att ha
blivit träffad i huvudet av en granat. Det hörde inte till ovanligheterna att man stötte på en eller
annan mina under de åren och det ryktades att man siktat en sådan. När så båten båten blåste
varannan minut för dimma i flera timmar i sträck, då tyckte vi passagerare, som inte var så
härdade på sjön, att det var lite kusligt. Jag skall alltid minnas den morgon i början av augusti,
när däcket på "United States", redan kl. 4 på morgonen, var fullt av passagerare. Solen
stod som ett eldrött klot vid horisonten, för att stiga allt högre på den klara morgonhimlen. Då
började vi skymta Norges kust. En så tidig soluppgång hade jag inte sett sedan jag lämnade
Sverige. Det kändes tryggt för oss landkrabbor, när vi närmade oss land. Båten gick inte in till
kaj utan ankrade på redden. Vi var i Kristiansand och det kom en liten båt därifrån och lade till
vid sidan av oss. Man hängde ut en lejdare, på vilken både passagerare och gods togs ned i den
lilla båten med hjälp av vana sjömän. Där var både sängar och madrasser med i bagaget. Det var
det trevligaste avbrottet hittills på vår resa. Vi lämnade Kristiansand, med sina spårvagnar som
såg ut att gå i bergen, för att några timmar senare gå in i Kristianiafjorden. Från Kristiania
skickade vi telegram hem, men av någon anledning kom det aldrig fram. På kvälllen den tredje
aug. lade "United States" till i "Kongens by". Vi var omkring 25 svenskar, som inte hann fa ut
vårt bagage innan sista färjan till Malmö gått, så vi fick gå ombord igen och sova och äta på
båten tills färjan började gå på morgonen igen. De flesta av oss gick då på kvällen ut i Köpenhamn och festade på kaffe och wienerbröd. Vi kom till Malmö på förmiddagen och tåget gick
vid 2-tiden, så vi hann dricka kaffe och äta bakelse på Järavägsrestauranten. Nu börjar det gå åt
pengar för oss.
Så reste Frida och Ebba med sina barn till Stockholm från Malmö med tåg tillbaka till utgångspunkten för sin amerikaresa. Frida bodde på Igelboda hos sina föräldrar med Birgit
och inväntade där Arvids återkomst till fosterlandet.Den blev inte utan dramatik.
I januari 1920 reste Arvid till Baltimore och tog utflyttningsbetyg. I mars samma år log han
hyra på S/S Immeln från Baltimore till Malmö. Resan gick bra tills de kom förbi Skottland.
Där råkade de in i en storm och båt en fick grundkänning. Den sprang läck och alle man beordrades till pumparna. Hela vägen över Nordsjön fick de arbeta vid pumparna och lyckades
på så vis klara det skadade fartyget i hamn i Malmö. För detta fick varje man i besättningen
mottaga en gratifikation från rederiet. Det kom ju väl tillpass, när man skulle starta om från
början med nytt bohag. Men ingen av besättningen fick med sig några egna tillhörigheter vid
landstigningen.
En dag i början av april 1920 kom en man vandrande på Duvnäs\>ägen i Nacka.Han hade
stigit av saltsjöbadståget och varpå väg till Igelboda. Det enda han hade med sig var ett
långsmalt paket under armen. Det var Arvid som kom för att hämta sin familj till Kolmården.
Paketet som han bar på innehöll en uppstoppad krokodilunge inköpt i USA. Det var det enda
han fick med sig från den stormiga resan och det var en present till hans lilla dotter, Birgit.
Ebba och Erik bosatte sig en tid i hans hemti'akt Vännäs i Norrland. Det blev nog en för stor
omställning efter det angenäma livet i Beachwood i Jamestown, särskilt for Ebba. De reste
efter en tid tillbaka till Jamestown och blev amerikanerför gott. När deras barn, en son och en
dotter, kommit i skolåldern tog de över Ebbas mor till Amerika. Hon hade aldrig varit gift och
hade bara Ebba, hon var mycket ensam. Hon fann sig väl till rätta däröver och slutade sina
dagar i Jamestown.
Nu kan man kanske tro att det blev "happy end" för Ebba och Erik. Det svåraste för en
svenskamerikan är att åldras, för då kommer hemlängtan. Erik dog hastigt i en hjärtinfarkt och
blev inte så gammal. När Ebba blivit änka reste hon hem en gång och då visste hon inte riktigt
hur hon ville ha det. Hon reste tillbaka och dog hos sin dotter och måg i Florida.
Annd och Frida fick det ganska kämpigt i Sverige, särskilt första tiden. De bosatte sig i en liten
sluga i Kolmården och Arvid hjälpte sin far med fisket. Ännu en dotter föddes. 1922 fick
Arvid arbete i Norrköping på Bryggeribolaget. Han trivdes väl inte så där förskräckligt bra.
Han längtade tillbaka till Amerika. Det varför honom det bästa landet med större frihet och
bättrejobb.
1932 ordnade Arvid med pass för hela familjen och förberedde en resa tillbaka till Amerika.
Men det blev aldrig av. Säkert vet jag inte, men det var nog Frida som inte ville.
Vidden tiden ärvde Arvid ett hus i Kolmården. Det byggde han till och vinterbonade. Det var
hög pensionsålder då, 67 år var den. Han pensionerade sig vid 64 år och flyttade ut till sin
stuga. I tre år hade de inte ett öre i pension, men hälsan blev bättre i den friska kolmårdsluf-ten
och de klarade sig bra.
Arvid fiskade och Frida skötte trädgården, konserverade och kokade saft och sylt. Barn och
barnbarn kom ofta på besök och de första tio åren av pensioneringen var idylliska. Då var
säkert Arvid glad att han stannade i det gamla landet.
