Målet för
vandringen
Själva berättade de då vad som hade hänt
dem på vägen och hur han hade gett sig till
känna för dem genom att bryta brödet.
106
Steg på vägen
En stor, grön gräsmatta att spela fotboll på. Sköna soffor, tv-apparater
med plasmaskärmar och de senaste dataspelen.
15-åringen vet hur himlen ser ut.
Det är de sista dygnen. Han färdas fram och tillbaka mellan landskapen. Sjuk här. Frisk där. Förbannad på smärtan och orättvisan att
tvingas dö. Orolig för att inte orka ta steget.
– Mamma, hur ska jag klara hela vägen?
Han har nyss sett sin döde lillebror på andra sidan, springande runt
med en ljusbåge, han viskar att han måste tillbaka hit till sjukhussängen,
bara en stund till, för att säga hej då till mamma, pappa och syskonen.
Sedan ska han lära lillebror dribbla och skjuta hårt. På den stora gräsmattan.
Den skrovliga gammelmansrösten bär knappt:
– Tror du också att hon står och väntar?
94-åringen vet hur himlen ser ut.
Det är dags. Han undrar varför han inte får komma in, om det är kö
just nu? Han skrattar. Säger att han är färdig. Utlevad.
Hans himmel luktar solvarm koskit, humlor surrar, där finns för lite
pengar och få saker men hustrun står och väntar vid gårdsgrinden, ropar gällt att kvällsmaten är klar. Fläskkotletter med söt, stekt lök, hallon
och mjölk, en klistrig flugfångare som darrar i fönstret.
Han lyfter långsamt ena armen och låtsas ta en kölapp.
107
Bibeln berättar
Paulus talar till församlingen i Korinth om det nya livet efter döden genom Kristi uppståndelse:
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de
avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också
uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör
genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och
ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör
honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern.
Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste
härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den sista fienden
som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det
heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som
har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall
Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att
Gud blir allt, överallt.
(1 Kor 15:20-28)
Uppenbarelsebokens författare, Johannes, framställer tidens slut och
den nya början i en mäktig vision med en rad dramatiska inslag. I de
avslutande kapitlen tecknas den nya tillvaro som Gud låter bryta in:
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och
den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den
heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo
som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag
en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han
skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara
108
Steg på vägen
hos dem, och han skall torka alla tårar från deras
ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg
och ingen klagan och ingen smärta skall finnas
mer. Ty det som en gång var är borta.” och han
som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”
(Upp 21:1-5)
Till eftertanke
”Vill man se det eviga livet i timligheten skall man betrakta barn som
leker” sade en gång Pehr Eklund, som var professor i Lund i början av
förra seklet. Utsagan överraskar kanske: Att leken på jorden skulle avslöja något om himlen? Men samma bild har många andra använt, till
exempel den danske prästen Kaj Munk i en predikan om barnens intåg
i himlen. De möts av småänglarna, som för dem in i det allra innersta
”och lär dem paradisets vackraste och vildaste lekar”.
Varför är leken en bra bild för det himmelska? Jo, för att leken drar oss
in i en gemenskap, där vi för en stund glömmer oss själva, där vi upptänds
och uppslukas av det vi har och gör tillsammans. Särskilt i de ”vackraste
och vildaste” lekarna. Lek är liv – utan rum för avund eller illvilja.
En annan liknande bild för det himmelska är lovsången. Precis som
leken är lovsången något man gör gemensamt. Du stämmer in i något
som omsluter dig och bär dig. Leken och lovsången är kroppsliga aktiviteter. Och det är bibliskt riktigt att betona denna sida mer än vad man
gör, när man talar om ”själens odödlighet”. Vår trosbekännelse talar ju
ordagrant om ”köttets uppståndelse”.
Leken och lovsången har även det gemensamt att de får tiden att
Målet för vandringen
109
upphöra. Allt är här och nu. Det rimmar mycket väl med den bibliska
koncentrationen på ”idag”. När det talas om den yttersta tiden, ligger
tyngdpunkten inte på ”i morgon”, även om man hade väntat sig det. I
stället heter det: ”Om ni hör hans röst i dag…” (Heb 3:15).
När Bibeln talar om den yttersta tiden, sker det ibland på så olika sätt,
att man kan fråga sig om tankarna och utsagorna är förenliga. Det gäller
exempelvis det Paulus säger i Första Korinthierbrevet om att ”allt skall
läggas under Sonen” eller att ”Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:20–28),
och det som står i Matteusevangeliet om domen vid Människosonens
ankomst (Matt 25:31–46). De förra bibelorden handlar om alltings återställelse, medan det senare talar om den dubbla utgången. Hur går det
ihop?
Båda föreställningarna är bibliska. Och de går inte ihop, åtminstone
inte på ett teoretiskt plan som allmänna sanningar. Men det behöver
inte betyda att den ena utsagan är meningslös. Låt oss ta på allvar att
Bibeln är Guds anrop, Guds tilltal till oss. Båda utsagorna kan ha betydelse som just personligt tilltal. Alla orden tillsammans både varnar och
tröstar. Vi behöver bådadera i väntan på Jesu återkomst:
• Orden i Matteus om den dubbla utgången betonar att de vägval jag
gör i livet har betydelse. Det är värt att lägga märke till att udden är
riktad mot ”de rättfärdiga”. Det är de – de säkra som ingenting sett
– som nu kommer och frågar Jesus, när han skulle ha varit hungrig,
törstig eller naken.
• Orden hos Paulus understryker att det inte finns skäl att hoppas eller
be för mindre än alltings återställelse, att Kristus en dag skall bli allt
i alla.
110
Steg på vägen
Men hur uppstår de döda? Paulus ställer frågan i sitt första brev till
församlingen i Korinth. Han svarar själv och tar hjälp av bild av blommorna, som har en helt annan form, färg och fägring än det lilla oansenliga frö som en gång lades i jorden. Men ur detta växte något nytt upp.
Så är det också med de dödas uppståndelse, säger han: ”Det som blir sått
förgängligt uppstår oförgängligt … och det som blir sått som en kropp
med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande” (1 Kor 15:42-44).
Uppståndelsen är alltså förvandling. I kyrkans tradition har det ofta
talats om uppståndelsekroppen, eller härlighetskroppen. Förvandling –
men samtidigt finns det en kontinuitet och identitet mellan människan i
tiden och människan i evigheten. Men här är det konkreta språkets möjligheter till sist uttömda. Här tar det bildliga, symboliska språket vid.
Vår tro och bekännelse
På en av Göteborgs begravningsplatser finns två gravstenar, ganska nära
varandra. Förutom namn och födelse- respektive dödsdag står det på
den ena ”Varför?” och på den andra ”Framme”.
Det finns ofta något av ”varför?” varje gång vi ställs inför döden, då
någon vi hört samman med länge i livet, eller kanske hela livet, inte
längre finns bland de levande. ”Varför?” kan visst vara ett viktigt ord i
sorgen. Men ”framme” kan vara det ord som sorgens ”varför?” söker och
behöver. Framme, närmare bestämt hos Gud.
I vår begravningsgudstjänst finns ett moment som heter Överlåtelsen,
där prästen säger:
I Guds, den barmhärtiges namn
överlämnar vi stoftet av NN till gravens vila.
Målet för vandringen
111
Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig
på den yttersta dagen/alt. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
Kyrkans tro är en tro på uppståndelsen. I trosbekännelsen läser vi:
Vi tror på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Vi har tidigare talat om kyrkan som ett gryningsfolk. Ett folk som väntar,
som lever i förväntan på att Gud slutgiltigt skall infria sina löften om en
ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Ett yttre tecken på denna
väntan och längtan är kyrkobyggnadernas traditionella läge med koret
i öster, det väderstreck från vilket Jesus Kristus skall komma åter i synlig gestalt. Men det verkliga tecknet på kyrkan som ett gryningsfolk är
den gudstjänstfirande, lovsjungande församlingen, som samlas till den
måltid som föregriper den stora nattvarden i himlen. Denna förväntan
är märkbar i bilden från vårt vänstift i södra Afrika. I en av tackbönerna
efter kommunionen heter det: ”Ge oss nåd att så fira Jesu åminnelse på
jorden, att vi får vara med om den stora nattvarden i himmelen.”
Om tackbönen talar om måltiden, så lyfts sången, leken och dansen
fram i Britt G Hallqvists psalm om himlen, Sv Ps 172:
112
De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld,
till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
Steg på vägen
De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
Målet för vandringen
De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
113
bildförteckning
s 12 Foto: Anna Danielsson
s 19 Foto: Mikael Ringlander
s 21 ”Kunskapens frukt”, EWK, 1972
s 23 Foto: Jonas Lindkvist
s 28 Foto: Anna Danielsson
s 33 Ikon av Erland Forsberg. Foto: Mikael Ringlander
s 36–37 ”Den förlorade sonen”, Kees de Kort, 1973
s 41 Foto: PixGallery
s 44 Foto: Anna Danielsson
s 47 Foto: Mikael Ringlander
s 48 Foto: Mikael Ringlander
s 53 Krucifix i kapellet på Helsjöns folkhögskola, Eva Spångberg. Foto: Josef Lindqvist
s 57 Foto: Anders Tukler
s 61 Foto: Conny Nylén
s 66 Foto: Anna Danielsson
s 71 Foto: PixGallery
s 73 Altartavla i Tynnereds kyrka, Erland Forsberg. Foto: Mikael Ringlander
s 76 Foto: Anna Danielsson
s 81 Foto: Conny Nylén
s 82 ”Jacobs kamp”, Erik Olson, Halmstadgruppen, 1979. Foto: Mikael Ringlander
s 86 Foto: Anna Danielsson
s 91 Foto: Conny Nylén
s 92 Foto: Mikael Ringlander
s 96 Foto: Anna Danielsson
s 101 Foto: Image Source
s 106 Foto: Anna Danielsson
s 109 Foto: PixGallery
s 113 Foto: Lasse Bengtsson
© respektive fotograf / konstnär
