Jorden växer
Enligt vissa forskare har jordklotet under de senaste 200 miljoner åren vuxit och
närmast fördubblats i storlek. Denna teori baseras på samma vetenskapliga
observationer som den hittills rådande teorin angående jordklotets utveckling, den så
kallade ”plattektonikteorin”. Den huvudsakliga grunden för ”växtteorin” är att
geologiska och geografiska studier visar att jordens kontinenter passar exakt ihop
som bitar i ett pussel på ett jordklot som är ungefär hälften så stort som det är idag.
År 1933 presenterade Otto Hilgenberg (1896-1976), tysk ingenjör, vetenskapsman
och humanist, teorin att jorden under sin utveckling har vuxit i storlek. Enligt
Hilgenberg var jordklotet ursprungligen mycket mindre än nu, och det existerade ännu
inte något större hav, endast ett nätverk av grunda sjöar och sankmarker som täckte
stora delar av planeten. Detta påvisade Hilgenberg med hjälp av olika stora modeller
av jordklotet och hans hypotes var att jordklotet genomgått en successiv utveckling
eller expansion fram till vår tid. Det faktum att kontinentalplattorna rör sig ifrån
varandra beror således enligt växtteorin på att jorden växer och expanderar.
Växtteorin börjar i våra dagar åter att aktualiseras bland moderna geologer och andra
forskare.
Plattektonikteorin
Den nu rådande plattektonikteorin, teorin att kontinentalplattorna glider från
varandra, möttes av skepsis när den introducerades. Med tiden har vetenskapliga
studier dock lett till så omfattande bevis för att de olika kontinenterna en gång varit
förbundna med varandra och att en förflyttning av dem ständigt pågår, att teorin nu är
allmänt accepterad. Enligt plattektonikteorin tänker man sig att Jorden från början
uppstod med ungefär samma storlek som nu och att en stor sammanhängande
kontinent kallad ”Pangaea” (från Grekiska Pan = hela och Gaea = Jorden) skapades,
vilken med tiden splittrades och dess olika delar började därmed av någon orsak röra
sig från varandra. Teorin ger ingen riktig förklaring till varför tektonikplattorna först
uppstod förenade i en superkontinent, eller varför de med tiden separerade och
började röra sig från varandra. Den rådande uppfattningen är att de tektoniska
plattornas rörelser uppstår på grund av ”konvektionsströmmar” i mantelns massa, dvs
att varmare delar av manteln rör sig uppåt för att vid ytan kylas ner och därmed
sjunka ned igen, men detta ger ingen förklaring till hur en sammanhängande
kontinent kunde uppstå med dessa krafter aktiva.
Ett problem med denna teori menar man är att det inte finns några klara bevis för att
det existerar några mer omfattande så kallade ”subduktionssprickor”, alltså platser där
man antar att jordskorpan återgår ner i manteln, som är så stora att de kan svälja
den enorma mängd som krävs för att upprätthålla en statisk storlek.
Forskningsresultat visar även att en del av kontinenterna har mycket djupa rötter som
går ner ända till 700 km (Kerr 1986, Lay 1988, Lowman 1985a). Att kontinentalplattor
som sträcker sig så djupt ner skulle kunna röra sig menar man är mycket osannolikt.
Då geologiska mätningar visar att i stort sett hela Stilla havets och Atlantens botten
har nybildats och uppstått under de senaste cirka 180 – 200 miljoner åren så innebär
det att för att jordens skulle upprätthålla en konstant storlek, som den rådande
plattektonikteorin hävdar, så har en lika stor yta måst försvinna ner i manteln under
samma tid. Det finns ingen förklaring på vart all denna materia, som beräknas till
cirka 1 miljon kubikkilometer, i så fall tagit vägen. Om den fördelades jämnt under de
nuvarande kontinenterna skulle dessa ha varit cirka 7 km högre än de nu är, och då
har man endast räknat jordskorpan under Stilla Havet, (Noël). Det finns inte någon
logisk förklaring till den rådande plattektonikteorin, man menar helt enkelt att
plattorna av en slump har separerat och glider omkring på manteln och kolliderar
planlöst med varandra.
En växtprocess
Expansions- eller växtteorin däremot förefaller visa på en logisk växtprocess. Denna
teori har förespråkats av flera andra forskare tex Roberto Mantovani redan 1889,
Samuel W Carey, som var en av de mest betydande inom forskningen kring denna
teori, och tex Jan Kozier och Klaus Vogel. Den australiske geologen James Maxlow är
en av de moderna representanterna för expansions- eller växtteorin. Maxlow har gjort
omfattande geologiska studier som presenteras i hans bok ”Terra non Firma Earth:
Plate Tectonics is a Myth” i vilken han lägger fram en mängd vetenskapliga data som
stöder teorin att Jorden har vuxit och växer i storlek. Han pekar bland annat på att
olika expansionsfaser kan konstateras i jordskorpans utbredning på havsbotten, vilka
är olika tjocka och ligger utmed de stora mittoceaniska ryggarna i de stora haven. Tar
man bort det ena lagret efter det andra kommer man till sist fram till hur stor jorden
var för cirka 200 miljoner år sedan när expansionen tog fart.
Enligt den av dagens forskare accepterade plattektonikteorin har kontinenterna varit
förenade där nuvarande Atlanten ligger, och teorin kräver att vissa delar av
kontinenterna flyttas för att delarna ska passa ihop, bla delar av Europa.
Enligt växtteorin krävs inga sådana anpassningar av verkligheten till teorin, här passar
delarna ihop exakt på ett jordklot som är cirka 52 procent av dess nuvarande storlek.
Förespråkarna för växtteorin visar alltså på att jordens kontinenter inte endast passar
ihop mellan Amerika och Europa/Afrika, men även på Stillahavssidan och övriga delar
av klotet. Denna observation förefaller tala emot plattektonikteorin enligt vilken det
skulle ha funnits en sammanhängande kontinent, Pangaea, på en i övrigt vattenfylld
planet. Man menar att om jorden inte varit mindre i ett tidigare stadium i utvecklingen
hur kan man då förklara att alla sidor av kontinenterna passar ihop?
Samma geologiska data
Alla de geologiska och historiska data på vilka både den nu rådande teorin om
kontinentalförskjutning och expansions- eller växtteorin baseras, är identiska. Den
enda skillnaden är att man drar olika slutsatser av föreliggande observationer.
Att hypotesen om kontinentalförskjutning blev accepterad av vetenskapen för cirka
femtio år sedan berodde bland annat på att frågan om huruvida jordens radie med
tiden förändras eller inte, på den tiden var helt hypotetisk eftersom det då inte var
möjligt att på ett tillfredsställande sätt mäta den. Sedan dess har det skett en enorm
utveckling både när det gäller teknologi, datorer och människors förståelse av vårt
fysiska jordklot, modern datainsamling och förmåga till databearbetning, etc.
Maxlows forskning bygger bland annat på verket ”Bedrock Geological Map of the
World”, (se bild 2), som är en modern kartläggning av berggrunden på hela Jorden
och han menar att de viktigaste resultaten av hans forskning är:
• Kartläggning av kontinentalplattornas position i förhållande till varandra som
täcker 100 procent av jordens geologiska historia, från de tidigaste ”Archaean
Era” till nutid.
• En matematisk formel för bestämning av förändringen i jordens radie vilken
visar att jordens radie har ökat exponentiellt över tid och nuvarande takt
uppskatta till 22 mm / år.
• Äldre magnetiska poler och ekvator har lokaliserats på alla gjorda modeller
varigenom man kan fastställa tidigare klimatzoner
• Geologisk, geografisk och geofysiska data har satts in i alla modeller och dessa
data visar sig sammanfalla exakt med förväntade ekvatoriala och biotiska
förhållanden.
• Animerade modeller som visar hur jordens radie utvecklats över tid.
Bild 2. Geologisk berggrundskarta över jordklotet (Commission for the Geological Map
of the World and UNESCO, 1991).
Världshavens ålder
Studier visar att de äldsta delarna av jordskorpan, kontinenterna, är tjockast medan
de nyare områdena längs med de så kallade ”mittoceanryggarna” (bergskedjor i de
stora haven som löper längs med spridningszonen mellan två så kallade tektoniska
plattor) är tunnare. De senast skapade områdena i jordskorpan ligger således lägre än
kontinenterna och det är i dessa områden som vattnet på jorden efter hand ansamlats
och därmed har haven uppstått.
Enligt växtteorin har de stora haven, vilka trotts sin stora utbredning på Jordens yta
endast utgör 0, 2 procent av Jordens totala massa, alltså uppstått i samband med
expansionen och den därmed förknippade uppdelningen av jordens ursprungliga
sammanhängande jordskorpa i kontinenter. Vattnet på jorden bildades successivt
ganska tidigt vid jordens skapelse och formade inledningsvis relativt grunda sjöar och
sankmarker över hela planeten. Vattnet uppstod som en del i jordens
avkylningsprocess genom kemiska reaktioner där olika gaser blandades, bla: metan,
syre, koldioxid mfl samt fördes och förs dagligen till jorden med kometer, asteroider
etc.
I takt med jordens expansion har även vattenmängden i haven ökat och forskarna,
som tex Dennis McCharty (Journal of Biogeography 2005) menar att vatten sannolikt
uppstår fortfarande i jordens inre och tillförs via ”expansionssprickorna” i
mittoceanryggarna på havets botten där gaser av olika slag hela tiden strömmar ut.
Denna slutsatts drar även andra forskare på grund av att vatten dagligen försvinner ut
genom atmosfären utan att vattenmängden på Jorden minskar. Inom parentes kan det
nämnas att vissa forskare menar att även olja har bildats och fortfarande bildas på
liknande sätt.
Vetenskapliga mätningar visar att ingen del av havsbotten är mer än cirka 180 – 200
miljoner år, medan kontinenterna är flera miljarder år gamla. Den logiska följdfrågan
blir därmed: är haven endast 180 miljoner år gamla? På många andra ställen på
jordytans kontinenter, tex i Amerika, Europa och Kina har man funnit fiskfossiler som
är mycket äldre, många hundra miljoner år gamla. Orsaken till detta menar man är
att innan de nuvarande haven uppstod fanns det som tidigare nämnt grunda sjöar
över hela jordklotet i vilka det levde många fiskarter. I takt med expansionen delades
jordskorpan upp i de nu kända kontinenterna och det bildades gradvis djupare
liggande områden i vilka vattnet successivt tömdes ut och haven bildades. De tidigare
vattenfyllda områden blev därmed till högre liggande torrt land.
På båda sidor om de stora mittoceanryggarna, som alltså förekommer i alla de stora
haven, sträcker sig som nämnt olika lager av nybildad jordskorpa. På femtiotalet
började man kartlägga dessa områden och upptäckte då att de olika lagren har olika
magnetisk riktning, sk ”magnetic striping” som löper längs med de geologiska
sprickorna och utgör ett ”kartotek” över hur jordens magnetiska fält var orienterat när
jordskorpan bildades. Detta visar att polernas orientering regelbundet har skiftat
under historiens gång, de båda polerna har bytt plats. (se bild 3) De senast skapade
områdena närmast sprickorna har alltid den nuvarande ”normala” orienteringen av
polerna.
Bild 3. Symmetriska magnetic stripes på den Atlantiska mittoceanryggen i
genomskärning
Kommissionen för den Geologiska Världskartan har även utfört datumbestämning av
avlagringarna på alla oceanernas botten med jämna avstånd, och genom att jämföra
dessas olika åldrar med de magnetiska linjerna kunde man grafiskt visa berggrundens
ålder på oceanernas botten och hur de magnetiska polerna var orienterade när
berggrunden skapades.
Genom att studera jordskorpan på havsbotten kan man således följa jordens
utveckling ända tillbaka till den tidpunkt då expansionen tog fart för cirka 200 miljoner
år sedan. Ingen eller mycket lite av denna kunskap om de så kallade ”magnetic stips”
och möjligheten att åldersbestämma de längs mittoceanryggarna löpande geologiska
avlagringarna, fanns tillgänglig när den rådande teorin om
kontinentalplatteförskjutningen blev accepterad.
Polernas rörelse
I takt med jordklotets expansion och kontinenternas härav följande gradvisa rörelse
över klotets yta, har Sydpolen och Nordpolen också kommit att befinna på olika
platser. Polernas placering och rörelse kan som nämnt utläsas av existerande
magnetism i vissa bergarter. Detta visar tex att nordpolen på Prekambrisk och
Paleozoisk tid var belägen i östra Mongoliet – Kina, för att sedan vandra gradvis
genom Sibirien till sitt nuvarande läge. Maxlow menar att dessa mätningar exakt
bekräftar hans modell för hur kontinenterna har rört sig i samband med jordklotets
expansion. Samma sak menar han gäller för Sydpolen, vilken rört sig från centrala
västra Afrika utmed Sydamerikas och Västra Afrikas kustlinje till sin nuvarande
position. Ja egentligen har polerna legat på samma plats medan kontinenterna som
ett resultat av expansionen har flyttat sig till de platser de har idag.
Ett starkt argument mot den rådande plattektonikteorin är att om Jordens diameter
hade varit oföränderlig så skulle det innebära att Atlanten måste fortsätta att vidgas
allteftersom Syd- och Nordamerika flyttas västerut, för att slutligen kolliderar med
Asien och Australien, och därmed borde Stilla havet minska i storlek. Men alla
mätningar visar tvärtom att det äger rum en massiv tillväxt av ny jordskorpa utmed
Stilla havets botten, cirka 80 – 160 mm /år, vilket medför att Stilla havet växer – inte
minskar. På NASA’s web site kan man se hur Jordens kontinenter rör sig baserat på de
30 satelliter som ingår i GPS, Global Position System
En annan forskare som stöder växtteorin, amatörgeologen Neal Adams, pekar även på
att om Pangea hade existerat som en superkontinent på en i övrigt vattenfylld planet
så skulle jordklotets gravitationella balanspunkt ha flyttats flera km i riktning mot
Pangea. Detta skulle i sin tur ha medfört att havets vatten flyttats i samma riktning
och delvis översvämmat Pangea. Samtidigt skulle havsbottnen på motsatta sidan av
jordklotet därmed ha befriats från vatten och en ny kontinent framträtt. Dessa fakta
talar således mot plattektonikteorin.
Dinosauriernas mysterium
En annan konsekvens av jordklotets växt eller expansion menar man är att i takt med
att jordens massa har ökat har också dess gravitation ökat. Detta löser ett mysterium
som man hittills inte kunna förklara, nämligen frågan hur de forntida djuren kunde bli
så stora. Den största djurarten, Sauropoderna, hade en massa som hos vissa
underarter var tio gånger större än det största nu landslevande däggdjuret, den
Afrikanska elefanten. Den allra största av Sauropaderna, kallad Seismosaurus,
uppskattas ha vägt mellan 80 och 100 ton.
Författaren Stephen Hurrell visar i sin bok ”Dinosaurs and the Expanding Earth” att
dinosauriernas ben var för klena för att bära djurens egen kroppsvikt. Enligt Hurrell
och vissa andra forskare förklaras dinosauriernas gigantiska storlek av att jordens
gravitation var mindre då dessa djur levde.
Den rådande uppfattningen är att de största nu existerande däggdjuren på jorden har
nått maximal storlek, och flera av dinosaurierna var som vi vet många gånger större
än dessa. Dinosauriernas storlek kan således tolkas som en faktor som tyder på att
Jorden i det förgångna varit mindre. En lägre gravitation medförde att allt biologiskt
liv på jorden antog mycket större proportioner än som nu förekommer, alltså även
växtligheten, och den tidens skogar kan betraktas som de nuvarande skogarnas
markvegetation i jätteformat.
Orsaken till varför dinosaurierna, vilka dominerade livet på jorden i över 150 miljoner
år, försvann från jorden är föremål för debatt bland forskarna, vissa har sökt
förklaringen i hypotesen att det berodde på ett asteroidnedslag på jorden för cirka 65
miljoner år sedan. Man har tex funnit fossiler från dinosaurier under lager av jordarter
som visar spår av vulkanaktivitet etc. Men det är osäkert om dessa fynd går att
generalisera och hävda att de är bevis på en global process, det kan även vara fråga
om mer lokala händelser.
Andra forskare menar att denna djurform dog ut successivt under miljontals år. Som
exempel kan nämnas forskaren Peter Ward vid University of Washington vilken bland
annat har studerat fossiler och analyserat den kemiska sammansättningen av
sedimentlager i Karoo Basin i Sydafrika. Ward menar att deras forskningsresultat visar
att dinosaurierna och andra djurarter dog ut gradvis under cirka 10 miljoner år. Om
den senare teorin är riktig skulle försvinnandet således ha kunnat ha samband med
jordklotets successiva expansion och härmed förbundna gradvis ökade gravitation.
Neal Adams, menar att dinosauriernas livsmiljö förändrades radikalt när de inte längre
kunde röra sig över hela jordklotet på grund av den av jordens expansion förorsakade
uppspaltningen av jordklotets yta i kontinenter. I motsats till däggdjuren hade
dinosaurierna ingen päls och var därmed mer känsliga för de klimatförändringar som
orsakades av jordens expansion.
Växtarternas utbredning på jorden
Forskaren David Noël redovisar i sin bok ”Nuteeriat, Nut Trees, the Expanding
Earth” studier som gjorts av olika växtarters utbredning på jorden. Dessa olika
växtarter förekommer på olika kontinenter vilket tyder på att dessa kontinenter varit
förbundna med varandra. Tex förekommer växten Araucaria på Australiens östkust
och Sydamerikas västkust. I boken redovisas en mängd växtarter som förekommer på
utbredningsområden på olika delar av de nuvarande kontinenterna vilket Noël tolkar
som att dessa kontinenter i ett tidigare stadium i jordens historia varit förbundna med
varandra precis på det sätt som växtteorin hävdar.
Dennis McCarthy som gjort likartade studier, visar att en mängd olika djurarter som
finns på olika platser på jorden, exempelvis i Tasmanien och i södra och centrala Chile,
endast existerar i dessa områden, vilket är svårt att förklara utifrån den rådande
plattektonikteorin. Det faktum att samma växt- och djurarter existerar i dessa
områden som nu ligger på olika kontinenter eller landområden menar man tyder på
att dessa landområden tidigare måste ha varit sammanhängande, vilket således
stöder växtteorin. Forskare har även ställt frågan om fåglars migration till platser som
ibland är belägna tusentals kilometer från deras nuvarande hemort har lärts in
successivt i takt med att landmassorna har separerat. Som tex vissa fåglar i
Nordamerika som flyger till Nya Zeland en sträcka på över 60 000 km.
Enligt växthypotesen skapas inte bergskedjorna, Himalaya och Alperna etc. genom att
kontinentalplattorna stöter mot varandra, som hävdas av den rådande
plattektonikteorin, utan man menar dessa uppstår på grund av att den flera mil tjocka
jordskorpan på vissa ställen bryts och förskjuts uppåt när ytan expanderar, medan det
på andra ställen uppstår klyftor eller sprickor. Ett exempel på en sådan spricka menar
man är ”Grand Canyon” i Nordamerika.
Plattektonikteorin en dogm?
Förespråkarna för växtteorin menar att teorin att jordklotets storlek alltid har varit
konstant är felaktig och inte bygger på vetenskapliga studier, utan är något man tagit
för givet, och de är övertygade om att vår syn på jordens geologiska utveckling
kommer att omprövas. Enligt Maxlow visar de vetenskapliga forskningsresultaten
tydligt att hypotesen att jorden under sin utveckling har växt i omfång är mer sannolik
än den etablerade plattektonikteorin som hävdar att jordens storlek är statisk och att
kontinenterna rör sig slumpartat.
Växtteorin visar således att på ett expanderande jordklot kan alla, 100 %, av
jordskorpans olika delar förenas på ett jordklot som har mindre radie. Dessutom
pekar man på att all geologisk, biotisk och klimatisk data stämmer exakt med denna
teori.
Maxlow anser att många forskare håller fast vid den rådande plattektonikteorin på
grund av att denna blivit så etablerad att den framstår som ett faktum, samt på grund
av att man inte har satt sig in i moderna forskningsrön och dessas konsekvenser för
teorierna. En viktig faktor i dessa forskningsresultat är att mätningar således visar att
havsbotten i både Atlanten och i Stilla Havet är lika gamla, omkring 180 miljoner år,
medan kontinenternas ålder är flera miljarder år. Detta talar emot den rådande teorin
om tektonikplattor, för om den vore riktig skulle jordskorpan under Stilla Havet ha
existerat samtidigt med Pangaea och borde därmed också vara lika gammal som
kontinenterna, vilket alltså inte är fallet.
En annan faktor som man anser talar emot plattektonikteorin är att det inte finns
några mer omfattande konkreta bevis för den så kallade subduktionen, vilken därför
till stor del endast är en obekräftad hypotes. En annan betydande faktor är att
havsbotten är täckt med cirka 10 meter tjockt mjukt lager av sediment som
ansamlats under miljoner av år. Om subduktionen vore en realitet skulle massiva lager
av sediment under dessa miljoner av år ha skrapats av när en kontinentalplatta sjönk
ner under en annan och bildat stora berg av sediment, till exempel utmed Stilla havets
kuster, men man menar att sådana sedimentberg inte förekommer.
Vad orsakar expansionen?
Det finns olika uppfattningar om hur expansionen skulle gå till; expansion med
bibehållen massa, och expansion genom att jordklotets massa ökar, denna sistnämnda
teori anses vara mest sannolik.
Kritiker menar att tanken att det skapas ny materia i Jordens inre är något som inte
har bevisats, och man kan därför inte acceptera att detta skulle kunna ske. Man anser
att skapandet av så oerhörda mängder av ny materia som det här är tal om är svårt
att tänka sig, bland annat på grund av att de atomära förändringar som förekommer
när energi omvandlas till materia, tex vid ett solsystems skapelse, anses ske under
mycket höga temperaturer, vilka man antar numera inte förekommer i jordklotets
inre.
Växtteorins förespråkare menar också att en central fråga när det gäller att förklara
jordens expansion är varifrån den ökade massan kommer, en fråga som man menar
ännu är svår att besvara eftersom Jorden både från religiös och kosmologisk synpunkt
alltid har antagits vara av samma storlek, och man har därför inte sett det som
nödvändigt att ställa frågan. Och eftersom frågan var den ökade massan kommer
ifrån aldrig har ställts eller tagits på allvar, så finns ännu ingen forskning eller kunskap
på detta område.
En föreslagen modell för hur ny massa uppstår, som ännu i stor utsträckning bygger
på hypoteser, innebär bland annat att ny materia skulle uppstå ur energi i jordklotets
kärna. Denna nya materia menar man skulle ackumuleras i området mellan kärnan
och manteln och leda till att manteln sväller. Detta i sin tur medför att jordskorpan
expanderar och ger upphov till de existerande förkastningssprickorna i mittoceaniska
ryggarna. Skapandet av ny materia i Jordens inre tror man är en endoterm reaktion,
alltså en process som sker under värmeupptagande, vilket till slut kommer att
medföra att ny materia inte mer uppstår och expansionen därmed sakta avstannar.
Hittills vet forskarna ganska lite om vad som sker i jordens inre, den kunskap som
finns bygger på observationer av de seismiska vågor som uppstår i samband med
jordbävningar. Förespråkarna för växtteorin anser att det är möjligt att temperaturen i
jordklotets inre, bland annat som en effekt av det enorma tryck som jordens massa
utövar mot dess centrum, är mycket högre än man tror.
Vissa forskare menar att den rådande teorin, att jordens kärna består av fast järn,
inte är riktig. Teorin bygger bland annat på antagandet att magnetfält endast kan
uppstå på samma sätt som i en av människan skapad elgenerator med en järnkärna.
Enligt den rådande uppfattningen menar man också att det sätt som så kallade ”Svågor”, en typ av seismiska vågor, beter sig skulle tyda på att det finns en kärna av
järn.
Andra forskare menar dock att om kärnan tex skulle bestå av komprimerad
plasmaenergi så skulle S–vågorna reagera på samma sätt. Enligt dessa forskare
består jordens inre kärna just av plasma och magnetfält kan uppstå. Man pekar också
på att om jordens inre består av plasma blir det begripligt varför jordens magnetfält
kan påverkas av solaktivitet på det sätt som nu sker, och man anser att det är föga
troligt att en gigantisk ”elgenerator” med järnkärna i jordens inre skulle påverkas på
samma sätt av solaktivitet.
Dessa forskare menar också att plasmateorin kan förklara många av de ljusfenomen
som man observerar i samband med seismiska aktiviteter, (vilka i vissa fall uppfattas
som s.k. UFO). Man antar att merparten av plasman kristalliseras i samband med
avkylningen som sker när den stiger upp från jorden inre och på detta vis uppstår ny
materia i övergången mellan kärnan och manteln. Men delar av plasman antas stiga
högre upp och visar sig då som ljusfenomen, exempelvis som bollar av ljus som
roterar runt varandra etc.
Teorin att jordklotet växer är ännu ganska okänd och följaktligen har relativt lite
forskning skett för att undersöka teorins hållbarhet. Kunskaperna om processerna i
jordens inre och dessas funktion i jordklotets utveckling är ännu mycket begränsad.
Det förefaller även som kritikerna glömmer bort att om det skett en ökning av materia
i Jordens inre så har det skett i en mycket långsam process. 200 miljoner år eller mer
är trots allt en mycket lång tidsperiod och sett i detta perspektiv kanske
materietillväxten inte är så märklig som det kan förefalla.
På senare tid har man gjort framgångsrika försök med så kallad ”kall fusion” där
atomära förändringar uppstår i metaller i ”rumstemperatur”. Kanske kan denna
forskning bidra till att förklara hur materia uppstår i Jordens inre?
En universell princip
Jorden utgör inte något undantag i universum, enligt vissa förespråkare av växtteorin
expanderar alla planeter som en naturlig del i utvecklingen, detta gäller även
galaxerna, solarna och solsystemen i sin helhet. Den rådande uppfattningen inom
astronomin är ju också att solarna utvecklas och växer i omfång tills de kulminerar
som en ”röd jätte”, varefter den successivt blir allt mindre.
När man studerar vårt solsystem ser man att de planeter som ligger närmast solen är
mer kompakta och även mindre än Jorden medan de planeter som befinner sig längre
bort från Solen oftast är större och har en mindre täthet, tex Jupiter och Saturnus
som ju kallas ”gasplaneter.”
Man kan kanske därför se Jordklotets förhistoria genom att studera tex Venus och
Merkurius. Venus, som ju är nästan lika stor som Jorden, domineras av vulkanisk
aktivitet och har en yttemperatur på cirka 500 grader celsius och som ännu inte har
utvecklat vatten i någon synlig form, utgör fortfarande en sammanhängande
kontinent. Om växtteorin är riktig kan man således tänka sig att vatten kan komma
att utvecklas även på Venus och planeten kommer successivt att expandera och
därmed delas upp i kontinenter på samma sätt som man menar har skett på Jorden,
och biologiskt liv kommer efter hand att framträda.
Enligt samma teori kan det därmed inte heller uteslutas att nya planeter kan komma
att avspaltas från solen, och vårt solsystem skulle då, i likhet med en mängd andra
solsystem i vår galax, få två eller flera solar. De protuberanser av solmassa som kan
ses kastas ut från solen, är ofta många gånger större än jordklotet, och det är ju inte
omöjligt att en sådan solmassa kan frigöra sig och utvecklas till en självständig
himlakropp på samma sätt som skett tidigare i solsystemets utveckling.
Enligt nya forskningsrön år 2012 som insamlas av en av NASA's satelliter som
cirkulerar runt planeten Merkurius äger okända dynamiska processer rum i planetens
inre vilka gör att dess yta höjs och utvidgas, på sina ställen med flera kilometer. Man
vet inte vad denna process beror på.
Ett andligt vetenskapligt perspektiv
Man kan fråga sig vad det kommer sig att växtteorin, trots de uppenbara logiska
argument som den bygger på, möts av motstånd från den etablerade akademiska
geologiska forskargruppen. Jag tror det har att göra med att den vetenskapliga
forskningen hittills bygger på den materialistiska världsbilden som proklamerar kaos
som alltings upphov och man kan därmed inte se att det skulle finnas något som
motiverar att himlakropparna skulle utvecklas och växa fysiskt.
Det är först med kunskap om den kosmiska världsbilden som man kan se logiken i
växtteorin på ett nytt sätt. När man förstår att planeterna, solsystemen och
universum i sin helhet utgör levande väsens organismer som befinner sig i en
utvecklingsprocess vilken följer en viss plan, blir det rimligt att anta att dessa inte
föds direkt in i sitt vuxna tillstånd, men att detta tillstånd uppnås genom en process
som i likhet med alla andra organismer sker gradvis. Växtteorin beskriver ett jordklot
som befinner sig i en organisk utvecklingsprocess. Det kan därför vara intressant att
se hur växtteorin kan förstås utifrån den levande världsbild Martinus beskriver i sitt
verk.
Martinus visar på att Gud undervisar oss genom ”livets direkta tal”, och att tex alla
naturens kretslopp visar oss att livet i sig självt utgör ett kretslopp. Martinus
understryker även att den normala metoden för att uppnå förståelse av livets olika
fenomen och processer är att bedöma det okända utifrån det kända. Vi är ju ännu
ganska ovana vid att se Jorden som en levande varelse med en fysisk organism, även
om vi har läst att så är fallet i Martinus analyser. Baserat på den hittills rådande
materiella världsbilden som dominerar den allmänrådande uppfattningen tenderar vi
att betrakta Jorden mer som enbart en samling materia.
Vad kan vi då dra för slutsatser om Jordens fysiska organism baserat på vår
kännedom om de organismer vi har kunskap om? Vad säger oss livets direkta tal i
denna fråga? Ja en av de mest fundamentala iakttagelserna är att dessa växer och
”expanderar” tills de nått det vuxna stadiet. Detta gäller såväl växternas som djurens
organismer och vi kan se att livet talar om detta för oss överallt, inte minst om
sommaren då vegetationen växer och blomstrar.
Martinus beskriver den fysiska materiens och de fysiska himlakropparnas uppkomst på
några ställen i sitt verk, bland annat i LB st 352: ”Där eldenergin i särskilt hög grad
börjar ta överhand i världsalltet, och känsloenergin därför i motsvarande grad
befinner sig i underläge, uppstår väldiga värmeområden. Dessa områden kan ännu
inte ses med de fysiska ögonen. De utgör början till solskapelse. Vid fortsatt
tillströmning av tyngdenergi till dessa värmeområden blir de av allt starkare natur.
Och till sist framträder tyngdenergin i en sådan mängd att den blir synlig för den
fysiska synen som eld. Och vi ser då de väldiga värmeområdena som lysande
dimmor, vilka mer och mer blir koncentrerade till skarpt avgränsade kulformiga
lysande områden eller kroppar. Dessa lysande kroppar känner vi under namnet
"himlens stjärnor" och vi lär oss redan i skolan, att de är solar och solsystem. Solarna
är alltså eldkroppar eller koncentrerade tyngdenergimassor, av känsloenergi
sammanpressade till en viss spänning.
Men även om tyngdenergin är i övervikt, gör sig känsloenergin starkt gällande, och
solområdena blir explosionernas kulmination. Här kulminerar blixt och åska. Här är
ljudet det allt dominerande. Solarna utgör ett larmets eldorado. Här är ingenting
baserat på ro eller stillhet. Här finns inget som heter sömn eller vila. Solarna är
världsalltets smältdeglar. Här kulminerar bruset från själva världarnas skapelse.
Denna skapelse beror alltså av ett samspel mellan "känsla" och "tyngd". Solar och alla
övriga lysande himlakroppar är lysande endast i kraft av "tyngdenergins" övervikt
över "känsloenergin". Men efter hand får "känsloenergin" alltmer tillträde till
solområdet. Till att börja med är den ju inte på långa vägar stark nog att helt kunna
binda "tyngdenergin". Därav de stora explosioner som vi kallar "protuberanser".
Dessa väldiga explosioner är bara uttryck för solenergimängder som inte blir
besegrade av känsloenergin. Men i samma mån som känslan alltmer får tillträde till
solområdet, avtar explosionerna i våldsamhet. De blir mindre och sällsyntare. Nu sker
den förvandling av solområdet som vi kallar "avkylning". Men "avkylning" är ju endast
tilltagande köld. Denna avkylning sker förhållandevis långsamt. Därigenom uppstår
en hel mängd olika stadier i denna solområdets förvandling från eld till köld. Och
efter hand blir alla solenergierna bundna. Det är den bundna solenergin som vi
kallar "fast materia". (LB st 352) (Min fetstil)
I LB st 905 skriver Martinus: ”Var inte jorden en gång ett "eldhav", en värld av
flytande metaller? – Och var den inte ännu längre tillbaka en glödande gasmassa,
förtätad av lysande dimmor? – Och var inte dessa lysande dimmor reaktioner av ickefysiska krafters begynnande opererande med de två kosmiska grundenergierna
"tyngd" och "känsla" eller världsalltets eld och köld? – Blev inte resultatet härav den
animaliska värld som vi i dag representerar?” (LB st 905) (Min fetstil)
Martinus beskriver här hur en materialisering av materia från ett andligt till ett fysiskt
tillstånd äger rum i världsalltet. Från ett tillstånd som tyngdenergi i form av osynliga
värmeområden framträder och förtätas denna energi allt mer, och i kontakt med
världsalltets kyla, känsloenergin, uppstår först lysande dimmor av ”glödande
gasmassor”.
Dessa ”glödande gasmassor” påminner om vad som inom fysiken kallas ”plasma”. När
en gas värms tillräckligt mycket separeras elektronerna från atomkärnorna och
plasma bildas. Plasma består alltså av desintegrerad materia i form av fria joner,
elektroner, protoner etc., och kan således sägas representera ett tillstånd som föregår
den fasta materiens skapelse och det är ett sådant plasmatillstånd som förekommer i
solarna.
Det finns inget logiskt motiv eller några vetenskapliga belägg för att den
materialisationsprocess som Martinus beskriver skulle ha upphört i Jordens inre även
om den i takt med avkylningen av dess yta har avtagit i intensitet. Denna process
förekommer som nämnt fortfarande i Solens inre. Och då jordklotet har sitt ursprung i
samma kosmiska materialiseringsprocess som solen, är en del av samma ursprungliga
”glödande gasmassa”, även om Jorden efter hand avskiljts från solen och övriga
planeter och med tiden fått en allt mer avkyld yta, så kan materialiseringen
fortfarande mycket väl äga rum i Jordens inre. Det är därför intressant att se att
förespråkarna för ”växtteorin” menar att Jordens inre kärna troligen består av plasma.
I artikeln ”Den mentala treenigheten” skriver Martinus om solsystemets och Jordens
tillblivelse: ”Ut ur väldiga stjärndimmor, ut ur glödande eldmassor, ut ut stora
koncentrationer av ”tyngdenergi, måtte det till och med avskiljas en bestämd mängd,
som kunde bindas med hjälp av ”känsloenergin” (världsalltets kyla), så att de
kosmiska krafterna, det kosmiska ”C-vetandet” från föregående spiral eller de levande
väsendenas vanemedvetande från deras tidigare kosmiska medvetandetillstånd i form
av ”instinktenergi” kunde börja göra sig gällande. Och som resultat av dessa
samarbetande krafter ser vi en ”solkropp” bli till. Denna solkropp blir mer och mer
avkyld på grund av ”känsloenergin” och börjar att få detaljer i kraft av
”instinktenergin”. Det uppstod atmosfär kring detta klot. Luft och vatten uppstår.
Dessa företeelser är ännu giftiga eller oägnade för högre medvetenhetsliv, men efter
hand övervinner de levande väsendenas ”instinktenergi” eller kosmiska ”C-vetande”
alla generande detaljer. De giftiga företeelserna avskiljes, och det kristallklara vattnet
uppstår, vilket senare skulle betyda livsrum för de allra första formerna för det
dagsmedvetna livets inträngande på jordklotet. Det kosmiska ” C-vetandet” eller
”instinktfunktionen” bryter fram ännu starkare. Kristalliseringen börjar, mineralriket
uppstår, därefter växtriket. (Martinus, Artikelsamling I, Den mentala treenigheten
20.2) (Min översättning)
Av detta citat förefaller det som att luft och vatten uppstod mycket tidigt i jordens
avkylningsprocess, ja redan innan kristalliseringen och mineralriket formades, men
var då giftiga och inte ägnade för högre medvetenhetsliv. Vattnet och atmosfären
förefaller således vara viktiga delar i avkylningen av klotet. Denna avkylning av
jordklotet och dess anpassning till ett högre intellektuellt liv sker som vi sett enligt
Martinus ”mycket långsamt” och genom ”en hel mängd olika stadier”.
Man kan fråga sig om en eventuell expansion av jordens diameter och härpå baserad
skapelse av de stora haven, som ägt rum under de senaste 200 miljoner åren, med
den ökning av jordens vattenmassa och atmosfär som detta medfört, är en del i
denna avkylningsprocess. Utgör denna process ett av de ”olika stadier” som Martinus
nämner i citatet här ovan?
Martinus berör Jordens skapelse även längre fram i Livets Bog, han skriver där: ”Alla
klot har ju så att säga slitits bort från större solar eller eldmassor, med vilka de under
övergången från andlig till fysisk strålmassa varit förbundna. […...] En solmassa, som
från en större solmassa slungas ut i rymden och som därefter inom sig rymmer alla
betingelser för bildandet av ett självständigt klot med levande, tänkande väsen,
måste nödvändigtvis i princip erkännas vara något mera än rätt och slätt en skärva
från en sönderslagen glödande och flammande mineralföreteelse”. (Livets Bog St.
1279)
Martinus menar att människokroppen utgör den högsta organismprincipen i spiralen
och vår kropp utgör i realiteten ett fysiskt universum analogt med det makrokosmiska
universum i vilket vi själva lever. På samma sätt som vår organism har vuxit och
utvecklats genom ”expansion”, tillväxt av nya celler i hela kroppen, så växer även den
makrokosmiska universumorganismen genom expansion.
Enligt Martinus har universum dock inte skapats genom en ”big bang”, universum är
evigt och har alltid existerat och han skriver: ”Klot och stjärnor skapas inte ur ett intet
genom en explosion i ett tomt rum. Nej, rummet är uppfyllt! […....] Men det är alltså
en evig realitet, ett evigt levande väsen” (Den nya världskulturen efter Ragnarök,
Kosmos nr 8 – 2006). ”Världen har inte heller börjat genom en explosion eller något
som helst annat”. (Morgentanker i DR Kosmos nr 1 - 2005)
Vetenskapen har konstaterat att alla galaxer och solsystem avlägsnar sig från
varandra och på denna observation vilar teorin om ”the big bang”. Men teorin har ett
problem i det att man inte har funnit något centrum utifrån vilken den tänkta
explosionen skulle ha tagit sin början, universum synes utvidga sig lika mycket
överallt. Detta talar ju för att Martinus har rätt och att expansionen beror på den
materialisering som han beskriver, vilket innebär att det ständigt dyker upp nya
”tyngdenergidimmor” och härav följande solsystem överallt i universum, och den
fysiska makroorganism i vilken dessa galaxer och solsystem är mikroorganismer,
växer eller ”expanderar” därför över allt. Härmed blir det begripligt att universums
”expansion” inte har något ”centrum”. ”Expansion” och växt förefaller alltså vara en
allmängiltig princip som alla kroppar genomgår, och detta gäller då även de
makrokosmiska ”himlakropparna”.
Alla organismers växt sker i kraft av ämnesomsättning, dvs att intagen föda
omvandlas till andra ämnen. Om vi tar detta som riktmärke för att förstå orsaken till
en eventuell expansion av Jordens fysiska kropp så skulle den ökade materia som ger
upphov till expansionen vara ett resultat av en sådan omsättning av ämnen i Jordens
inre. Om en materialisationsprocess fortfarande pågår där så är det således
tyngdenergi som omsätts till fast materia. Andlig materia omsätts till fysisk materia.
Om det tidigare av Martinus beskrivna scenariot, att nya klot kan avspaltas från solen,
är riktig så förklarar det ju också hur det är möjligt att, som Martinus skriver i LB, det
riktiga människoriket existerar på planeter belysta av flera solar: "….det riktiga
människoriket", som hör hemma på underbart vackra, högt utvecklade och av flera
olikfärgade solar på en gång belysta klot eller världar, (Martinus, LB st 643).
Att det riktiga människoriket hör hemma på planeter belysta av två eller flera solar
förefaller således vara en allmängiltig princip, Martinus säger inte att vår planet skulle
utgöra ett undantag. Vi kan kanske därför förvänta oss att en ny sol kommer att
frigöras från solen. En sådan astronomisk händelse skulle naturligtvis få omfattande
konsekvenser på många områden som är svåra att överblicka. Det skulle sannolikt
påverka solsystemets gravitationella förhållanden och ljusförhållandena under dygnet
skulle förändras, vilket i sin tur skulle få effekter för växt- och djurlivet på Jorden mm.
En annan teori, som skulle förklara hur jorden kan få två solar i samband med att det
riktiga människoriket uppstår här, är att Jupiter, som till sin natur är mer lik solen än
de mer fasta planeterna, skulle omvandlas till en mer aktiv sol. Men man menar att
den samlade materien i planeten inte är tillräckligt stor för att en nukleär process
skulle kunna uppstå.
Jordens utveckling försiggår ju i ett mycket långt tidsperspektiv och de verkliga
konsekvenserna av en eventuell expansion kanske inte blir synlig förrän om miljoner
år. I citatet här ovan skriver Martinus: ”Och efter hand blir alla solenergierna bundna.
Det är den bundna solenergin som vi kallar "fast materia". (Min fetstil)
Detta kan kanske även tolkas som att Jorden kommer att bli geologiskt och
seismologiskt mer stabil och att de ännu obundna solkrafterna i planetens inre, vilka
ger upphov till expansionen och härmed förknippade vulkanutbrott, jordbävningar och
åtföljande katastrofer för människorna, med tiden kommer att upphöra.
Det förefaller inte rimligt att ett jordklot som har kosmiskt medvetande ska fortsätta
att ha så mycket obunden tyngdenergi i sin fysiska kropp som nu är fallet och som
orsakar jordbävningar, vulkanutbrott och åtföljande katastrofer. Expansionen, som
medför att en större yta exponeras mot den omgivande känsloenergin eller
världsalltets kyla, kan därför tänkas utgöra en del i planetens avkylningsprocess och
syftar till att binda tyngdenergin och göra jordklotet seismologiskt mindre aktivt.
Härigenom kan Jorden bli en trygg boning för det riktiga människorikets innevånare,
vilka ju inte har sådan karma som förekommer i samband med jordbävningar etc.
Även om den nuvarande jordiska mänskligheten i framtiden för länge sedan gått
vidare till att leva på de andliga tillvaroplanen så kommer Jorden förmodligen att
behöva fysiska hjärnceller, och könsceller, i form av riktiga människor under mycket
lång tid. Det riktiga människoriket kommer sannolikt att existera på Jorden i
hundratusentals, ja många miljoner år i en absolut fredlig och sjukdomsfri miljö där
alla lever i harmoni med varandra och naturen.
Martinus skriver visserligen att jordklotet redan är färdigt för att vara boning för den
riktiga människoriket men det hindrar ju inte att planeten kan fortsätta att utvecklas
och bli seismologiskt ännu mer stabil än den är nu. Då jordklotsväsendet alltså under
lång tid kommer att ha kosmiskt medvetande vore det ologiskt om dess fysiska kropp
skulle fortsätta att domineras av tyngdenergiutbrott i form av vulkanisk aktivitet.
Martinus lär också ha nämnt att medeltemperaturen på Jorden i framtiden kommer att
vara något lägre än nu.
Enligt Martinus utgör solen solsystemets sexuella pol, medan planeterna med Jorden i
spetsen utgör dess intellektuella pol. Syftet med alla planeters utveckling torde därför
vara att de ska utvecklas till att skapa möjlighet för att medvetet intellektuellt liv i
olika former kan utvecklas. Sådana livsformer skulle ju kunna vara av mycket
varierande slag, och kanske följa helt andra utvecklingsbanor än människans.
Livsmiljöerna på de olika planeterna i vårt solsystem förefaller ju i hög grad skilja sig
från varandra och eventuella livsformer på de olika planeterna och deras månar,
måste ju då vara anpassade till dessa miljöer. Om den tidigare nämnda hypotesen, att
även solsystemen expanderar, är riktig så kan man tänka sig att intellektuellt fysiskt
liv i någon form förekommer under en period i alla planeters utveckling under deras
miljonåriga passage från solens närhet till dess att de avlägsnat sig så långt bort från
solen att fysiskt liv gradvis har måst upphöra. Medvetet liv skulle därefter förekomma
endast i planeternas andliga kroppar, vilket kanske är fallet med de stora
gasplaneterna.
Växthypotesen är en intressant och fascinerande teori som ger intressanta svar på
många frågor, men det krävs mer omfattande forskning för att kunna verifiera eller
förkasta teorin. Om det visar sig att växtteorin är riktig kommer det att innebära en
mycket omvälvande förändring av hela vårt sätt att se på Jordens utveckling, ja det
skulle innebära inget mindre än en geologisk och kosmologisk ”revolution”.
Som vi sett finns det en mängd konkreta fakta eller indicier som förefaller peka på att
Jorden de senaste 200 miljoner åren har i det närmaste fördubblats i storlek. Men det
saknas ännu tillräcklig kunskap om vilka processer som förekommer i Jordens inre och
det förefaller därför omöjligt för många forskare att tänka sig att ny materia skulle
kunna bildas där, och därför menar man att det är ”omöjligt”. Det finns dock inget
vetenskapligt hållbart motiv för en sådan ståndpunkt.
I takt med att åtminstone våra kunskaper expanderar, så kommer vi sanningen allt
närmare, även när det gäller vår kära moder Jords utveckling.
