Världsböndagen 2013 Frankrike
BIBELSTUDIUM ”Jag var främling och ni tog emot mig”
3 Mos 19:1-2. 33-37
Bibeltext:
Lagar om helighet
HERREN talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barns hela menighet: Ni skall vara
heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig. (3 Mos 19:1-2, Folkbibeln)
När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som
dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud.
Ni skall inte göra orätt när ni dömer i fråga om längd, vikt eller rymd. Rätt våg, rätta vikter,
rätt efa, rätt hin-mått skall ni ha. Jag är HERREN, er Gud, som har fört er ut ur Egyptens land.
Så skall ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem. Jag är HERREN.
(3 Mos 19: 33-37, Folkbibeln)
Kommentar:
Begreppet ”främling”
Både hebreiskan och grekiskan har flera ord för begreppet ”främling”. Man skiljer mellan personer från ett annat
land, dem som kommit för att bosätta sig och dem som
bara är på besök.
Hebreiska:
ger: invandrare
nokri/nera: person av utländskt ursprung
tzar: främling = fiende
Grekiska:
paroikos: från ett annat hushåll; att leva som främling i ett land
xenos: icke-medborgare, främling från ett annat land
allotrios: ”den andre”, den okände, den som är främmande i detta land
3 Mos använder enbart ordet ger – ”invandrare” (engelska: stranger, franska: étranger/ère). I den svenska bibelöversättningen (Bibel 2000) används ordet ”invandrare”,
medan 1917 års bibelöversättning hade ”främling”.
Matt 25-31-46 använder det grekiska xenos. Bibel
2000 har ”hemlös”, medan 1917 års översättning hade
”husvill”.
Inför Världsböndagen 2013 har vi valt att använda
Folkbibelns versioner av 3 Mos 19 och Matt 25, som
genomgående använder ordet ”främling”. Det gör vi, eftersom våra franska systrar fokuserat just på invandrares
situation, inte på de hemlösa (som ju inte behöver vara
från ett annat land).
Bakgrund om Tredje Moseboken
Tredje Moseboken börjar med orden ”Herren kallade”.
Detta uttryck ger speciell tyngd åt budskapet som följer.
Gud kallade Mose vid tre tillfällen:
a. Ur den brinnande busken för att markera den speciella relationen mellan Gud och Mose (2 Mos
3:4)
b. På Sinai-berget där Mose får de tio budorden (2
Mos 19:3)
c. Ur molnet som täcker Sinai, när Gud ger Mose
anvisningar om tillverkningen av tabernaklet (2
Mos 25-31)
Den fjärde kallelsen hittar vi i Tredje Moseboken och
den är annorlunda, eftersom den kommer från uppenbarelsetältet, mötesplatsen för Gud och folket. Tredje Moseboken innehåller en mängd detaljer om ritualer, offer och
orenhet. Men bakom varje kapitel finns de tio budorden.
Kapitel 17-27 tillhör ”helighetsföreskrifterna”, som
experterna daterar till den tid då de klassiska profeterna
Amos och Mika förkunnade att helighet hör samman med
rättfärdighet och rättvisa.
Inledningsorden i kapitel 19 är riktade till hela folket.
Läs gärna hela kapitel 19! Lägg märke till hur orden ”Jag
är Herren” upprepas och kan ses som skiljetecken mellan
olika teman i kapitlet.
Heligt och världsligt/profant
Citatet från 3 Mos 19:33-37 ingår i ”helighetslagarna”
(kap 17-27). Tredje Moseboken hävdar att det som är heligt är det som tillhör Gud och som har en speciell relation
till Gud.
Somliga delar av verkligheten är heliga i sig själva,
(Guds namn, platsen där Gud finns). Andra helgas genom
Guds ingripande (hans utvalda folk, den sjunde dagen) eller genom människors agerande (offer, heliga dagar).
Helighet är därför både en gåva från Gud och en plikt
för människor.
I helighetslagarna anges tydligt vad som är heligt. Allt
annat är profant eller världsligt och tillgängligt för alla.
Man kan röra sig mellan dessa verkligheter genom att
göra något heligt eller vanhelga det.
Att vanhelga innebär att behandla något heligt som
profant. En sådan brist på respekt innebär en fara för alla
och kan vara livsfarligt.
Helighetsföreskrifterna i Tredje Moseboken är baserade på en mycket speciell världssyn: världen är utsatt för
en ständig strid mellan kaosmakterna och livets makt. Liv
bevaras och skyddas genom helighet, där hela folket deltar, individuellt och kollektivt.
forts nästa sida
Prästernas roll är att bestämma gränsen mellan ordning och oordning, att övervaka den och vid behov återställa den genom reningsriter, offer och bön.
Helighetslagarna är en livets etik som begränsar kaos
snarare än en lektion i moral. Trots att Gud är så annorlunda och så fjärran från människorna, kallar han dem
att vara honom trogna och möta honom.
När vi utvidgar vår kärlek att inkludera även invandraren placerar vi främlingen på samma nivå som medborgaren. Genom likhet inför lagen lyfts invandraren till
”min nästas” nivå och blir sådan som ”ni var” när ni
själva var invandrare.
Några kvinnors upplevelser som invandrare i Frankrike:
1.
Jag heter Khadidja och kommer från Marocko.
Jag lyckades ta mig till Frankrike på ett turistvisum. Jag
bor hos min syster. Eftersom jag inte har lyckats få arbetstillstånd, måste jag jobba svart i familj för småpengar. Jag riskerar att bli hemskickad till mitt land när som
helst, tillbaka till total fattigdom.
2.
Jag heter Zaira och kom från Tjetjenien för tio
månader sedan med mina fyra barn. Vi fick logi i ett
hotell på bekostnad av franska myndigheterna. Men en
kväll blev vi avhysta. Det var tre andra familjer, fjorton
barn och två gravida kvinnor, och vi hade ingenstans
att ta vägen. Hotellet hade inte fått betalt för våra rum
på grund av dålig adminstrativ och politisk samordning.
Efter en natt i det fria fick vi hjälp med tillfällig bostad
av en kristen organisation. Men vad kommer att hända
om två månader?
3.
Jag heter Sabina och kommer från Nepal. Jag
träffade en fransman som bodde och jobbade i Nepal.
Vi vigdes på det franska konsulatet i Katmandu. När jag
anlände till Frankrike fick jag veta att jag inte hade laglig rätt att leva tillsammans med min man, eftersom jag
inte hade ordnat uppehållstillstånd.
4.
Jag heter Céline och är rektor för en lågstadieskola. En dag i november när eleverna lekte på skolgården kom polisen och grep fyra barn från en familj från
Kosovo. Tillsammans med sina föräldrar fördes de till
en förläggning. Alldeles före jul deporterades de. Deras
skolkamrater är fortfarande lika skakade som jag över
vad som hänt.
Att fundera över och samtala kring
a. Vad betyder kravet ”att vara helig” för mig i
mitt liv? Vad är heligt?
b. Hur kan/bör min tro påverka mitt möte med invandrare/främlingar?
c. Vad innebär det att inte ”utnyttja” främlingen?
d. Hur välkomnar vi invandrare/främlingar i vårt
land i dag? I vårt närsamhälle? I min församling?
e. Vad är kyrkornas roll i invandrardebatten?
KOLLEKTTAL
I mer än 80 år har vi nu firat Världsböndagen i Sverige, och sedan mer än 50 år går den svenska kollekten
huvudsakligen till utbildningsstipendier för kvinnor i utvecklingsländerna.
En av dem är Adela Ortega Hanson i Nicaragua. Hon är 48 år gammal och änka efter en pastor i Moravakyrkan, systerkyrka till Svenska Missionskyrkan, och hon har fått böndagsstipendium från Sverige i två
år. I december 2011 utexaminerades hon som sjuksköterska i Puerto Cabezas. Ulrika Morazan var med vid
examenshögtiden i en kyrka och berättar:
”Adela bor i en by utmed Coco-floden, som utgör Nicaraguas gräns till Honduras. När hon såg mig
blev hon tårögd av glädje och uttryckte stor tacksamhet till Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd som gjort det
praktiskt möjligt för henne att genomföra sina studier. Adela är nu tillbaka i byn Bilwaskarma och arbetar
som sjuksköterska.”
Stipendiearbetet genomförs i samarbete med svenska samfund, stift och missionsorganisationer. Tyvärr
visar insamlingarna en nedåtgående trend de senaste åren, fastän behoven bara ökar. 2012 utdelades stipendier till 101 kvinnor i 22 länder. Göteborgs stift och Caritas, Katolska kyrkans biståndsorgan, fick också ta
emot bidrag till två HIV/aidsprojekt i Afrika.
Vi påminns i dag om att vi behöver öppna vår port och våra hjärtan för de främlingar som av olika skäl
tvingats lämna sina egna länder och finns i vår närhet. Låt oss också öppna våra plånböcker och portmonnäer, så att systrar runt om i världen kan få möjlighet att utbilda sig och försörja sig och sina familjer i det
egna landet.
Vi vädjar om en generös gåva, i förvissning om att Gud välsignar både mottagare och givare.
