Klassklyftor och sociala frågor
Delkurs i Samtida Koreas kultur och samhälle/Korean cultural studies 2006-03-14
Lärare: Tobias Hübinette
För att förstå dagens koreanska klassamhälle är det nödvändigt att gå tillbaks Chosundynastins feodalt ordnade och strikt hierarkiska neokonfucianska samhällssystem, med en
överklass (yangban) som kanske inte utgjorde mer än tre procent av befolkningen, och som
monopoliserade officerskåren och statsförvaltningen förutom att äga det mesta av den brukbara jorden. Nedanför detta tunna men extremt välorganiserade elitskikt hittades en medelklass
(chungin) som innehade de lägre tjänstemannaposterna och var kunniga i medicin, astronomi,
utländska språk och kalligrafi, och under denna i sin tur det vanliga folket (sangin, sangmin,
yangin eller paeksong) som i första hand var bönder (75 procent av befolkningen), men också
de som också idkade handel och hantverk i städerna. Slutligen fanns underklassen (ch’onmin),
där shamaner (mudang), prostituerade (kisaeng), skådespelare (chaein) och slaktare (paekcheong) hittades, och allra längst ned slavarna (noye eller nobi) som under perioden 1600-1800
kanske utgjorde så mycket som 30 procent av befolkningen (slaveriet avskaffas 1894). Chosun-dynastins relativt statiska klassamhälle upplöstes gradvis från och med slutet av 1800talet genom Koreas ”öppnande” gentemot omvärlden och inlemmande i den av Väst dominerade kapitalistiska världsekonomin. Under den japanska kolonialtiden läggs sedan grunden till
dagens moderna koreanska klassamhälle.
Redan från slutet av 1800-talet växer en inhemsk entreprenörsklass av köpmän och företagare
fram inom medelklassen, vilken i samband med kolonialtidens begynnande industrialisering
grundar några av de företag eller chaebols som kom att dominera det postkoloniala Korea:
Samsung, LG och Hyundai. Det är just denna kapitalägande bourgeoisie som leder landet under det ”ekonomiska mirakel” som äger rum under Park Chung Hees och Chun Doo Hwans
militärregimer 1961-87. Den koreanska utvecklingsekonomin kännetecknades av en intim
relation mellan stat och kapital (jungkyung yuchak), där statsmakten med militären i spetsen
fört en aktiv interventionistisk ekonomisk politik gentemot näringslivet. Detta system med en
stark stat som genom kontroll av bankväsendet och den monetära politiken dirigerade ekonomin uppifrån, förändrades gradvis i och med internationaliseringen av landets storföretag på
1980-talet. Den koreanska kapitalistklassen blev under 1990-talet alltmer självständig gentemot statsmakten, och efter demokratiseringen dessutom alltmer makthungrig, symboliserat
av Hyundais ägare Chung Ju Yungs försök att vinna presidentvalet 1992. Samtidigt utger sig
numera det koreanska storföretagen för att vara patriotiska och nationalistiska i en alltmer
globaliserad och mångkulturell värld som en strategi att vinna folkligt stöd och skyla över den
förmögenhetskoncentration och ojämna inkomstfördelning som eskalerat de senaste åren.
Vare sig statens eller kapitalets makt i det koreanska samhället har dock fått stå oemotsagd i
ett land där arbetarklassen gjort sig känd som särskilt militant och aggressiv, och för att ha
spelat en avgörande roll i demokratiseringen av landet till skillnad från de flesta andra industriländer där demokratiseringen burits upp av medelklassen (chungsanch’eong). Koreansk
organisationsteori och management har kännetecknats av en auktoritär och repressiv stil som
går tillbaka till Chosun-dynastins slavsystem och hierarkiska konfucianska strukturer. På
samma sätt går arbetarrörelsens egalitära ideal likaså tillbaka till Chosun-dynastins bondekultur med regelbundna folkuppror, och tillsammans skapade denna kombination av en militaristisk stat, ett despotiskt näringsliv och en aktivistisk arbetarklass ett unik koreanskt klassamhälle utan någon samhällsgrupps totala hegemoni under landets utveckling från en fattig och
krigshärjad agrarekonomi till en världsledande industrimakt.
Asienkrisen i november 1997, eller IMF-krisen som den kallas i Korea, var till stora delar ett
resultat av de koreanska storföretagens monopolisering av ekonomin och hejdlösa spekulerande i fastigheter och aktier. Den koreanska arbetarrörelsen hade fram tills dess åtnjutit ett
helt decennium av organisationsfrihet och strejkrätt, och lyckades till och med innan krisens
utbrott återkalla ett antifackligt reformprogram som regeringen och näringslivet gemensamt
försökt genomdriva. Den ekonomiska krisen förändrade allt detta i ett slag, och över en natt
förändrades den koreanska ekonomin och därmed också det koreanska samhället med allt vad
det innebar. I februari 1998 tvingades den nytillträdda regeringen under president Kim Dae
Jung, de koreanska storföretagen och den koreanska fackföreningsrörelsen att tillsammans gå
med på IMFs ”räddningspaket”, och i och med detta nådde globaliseringen nu Korea med full
kraft. Det livstidsgaranterade anställningssystemet och de försäkrings- och pensionssystem
som det koreanska näringslivet i paternalistisk anda byggt i avsaknad av ett statligt välfärdssystem raserades, och genom avregleringar och strukturomvandlingar av bankväsendet och
finansmarknaden, budgetsaneringar av den offentliga sektorn, och den veritabla slakten av
tidigare så mäktiga företag som Daewoo, massavskedades anställda i hundratusental och en
ny flexibel och individualiserad arbetsmarknad med en permanentad arbetslöshet kring 10
procent enligt västerländsk nyliberal modell introducerades. Med ökad arbetslöshet följde en
utbredd social misär med ingredienser som hemlöshet, skilsmässor och självmord som inte
bara drabbade arbetarklassen utan också den koreanska medelklassen vilken fram till dess mer
eller mindre sett en obruten och stadig inkomstökning ända sedan moderniseringsprocessen
satte igång på 1960-talet. Trots Kim Dae Jungs och hans efterträdares, Koreas nuvarande president Roh Moo Hyun, försök att skapa ett socialt välfärdssystem värt namnet, har åren efter
den ekonomiska krisen fortsatt att präglas av ökade klassklyftor och sociala konflikter i det
koreanska samhället där den översta eliten på under 10 procent till och med tjänade på krisen,
medan den del av befolkningen som självidentifierar sig som medelklass sjunkit från 60 till 45
procent mellan 1994-2005, och den självidentifierade arbetar- och underklassen under samma
tid ökat från 35 till 45 procent.
Den ekonomiska krisen och den nya ekonomin drabbade särskilt de koreanska kvinnorna som
nu fick se en tillbakagång av sin relativa närvaro på arbetsmarknaden genom specifika avskedanden av kvinnor. Särskilt medelklasskvinnorna fick också bära både skulden och bördan för
krisen genom att framställas som oansvariga shoppingmonster, genom att uppmanas att i konfuciansk anda sköta hushållet och ta hand om både sin man och sina barn extra mycket, och
genom att uppmanas att i patriotisk anda skänka sitt guld till statskassan. Hårdast drabbades
naturligtvis arbetarklassens dubbelarbetande kvinnor med redan tidigare låga inkomster, vilket bland annat innebar att hela familjer gick under i samband med krisen, och att barnen
hamnade på institution eller sändes utomlands för adoption.
Litteratur
Carter J. Eckert, ”The South Korean bourgeoisie: A class in search of hegemony”, i State and
society in contemporary Korea, redigerad av Hagen Koo, sid. 95-130, Ithaca, 1993.
Seung-kyung Kim & John Finch, ”Living with rhetoric, living against rhetoric: Korean families and the IMF economic crisis”, Korean Studies 1/2002, sid. 120-139.
Yong Cheol Kim & Chung-in Moon, ”Globalization and workers in South Korea”, i Korea’s
globalization, redigerad av Samuel S. Kim, sid. 54-75, Cambridge, 2000.
Populärkultur: Chan-wook Parks film Sympathy for Mr. Vengeance (2002) (121 min)
