Sociala rörelser och regionalism i dagens Korea
Delkurs i Samtida Koreas kultur och samhälle/Korean cultural studies 2005-10-13
Lärare: Tobias Hübinette
En social rörelse är en rörelse som befinner sig utanför statsapparaten och de parlamentariska
partierna, och som verkar bland medborgarna inom det som brukar kallas det civila samhället,
det vill säga det offentliga rum som existerar utanför den institutionaliserade makten. På
grund av Koreas utsatta geopolitiska läge, har sociala rörelser i modern koreansk historia
kännetecknats av starka nationalistiska inslag. Koreas första sociala rörelse i modern tid, det
stora bondeupproret 1894-96 (Tonghak-upproret), riktade sig till exempel mot det
västerländska inflytandet och närvaron i Korea, och under kolonialtiden var det kampen mot
japanerna som prioriterades, och som både fördes med vapen i hand (attentat och terrorism,
gerillakrig i Manchuriet), och genom sociala rörelser (första mars-rörelsen 1919,
generalstrejken i Wonsan 1929, studentupproret i Kwangju 1929). Under kolonialtiden
utvecklades minjung- eller folkbegreppet av intellektuella som Sin Ch’ae-ho, som ett
komplement till minjok- eller nationsbegreppet, och som delvis kan jämföras med
västerländsk marxism (proletariatet, arbetarna), latinamerikansk befrielseteologi (de fattiga
och förtryckta), postkolonial teori (de subalterna), och dagens anti-globaliseringsrörelse (”the
multitude”, mängden).
Om i stort sett hela det koreanska folket, förutom kollaboratörerna, tillhörde minjung under
kolonialtiden, så var det framför allt studenterna och arbetarna, bönderna och kvinnorna, samt
invånarna i Cholla-provinsen och vissa kristna grupperingar (katoliker), som kom att
identifiera sig med minjung-ideologin och delta i minjung-rörelsen under efterkrigstidens
diktaturer (1948-87). Minjung-rörelsens kamp för demokrati var också en kamp för
återförening med Nordkorea och mot Västs och då främst USAs inflytande, och innehöll
starka artistiska (minjung-litteratur, minjung-musik, minjung-film, minjung-konst) och
nativistiska (shamanism, bondekultur) inslag. Viktiga händelser är Cheju-upproret 1948-49
(bönder), aprilrevolutionen 1960 (studenter), demokratirörelsen 1970-79 (arbetare, studenter,
kvinnor), Kwangju-upproret 1980 (Cholla-provinsen), demokratirörelsen 1980-87 (arbetare,
bönder, studenter, kvinnor) och slutligen juni-upproret 1987 som fick militären på fall, och då
i stort sett alla grupper i det koreanska samhället deltog på bred front.
Efter demokratiseringen har arbetarna fortsatt sin kamp genom legaliserade fackföreningar
(nodong eller chohap undong), och studentrörelsen har antingen radikaliserats i extremistisk
pro-nordkoreansk riktning (Hanch’ongnyôn) eller utvecklats i en antiglobaliserings- och antiVäst-riktning (anti-nyliberalism, antiamerikanism). Tidigare minjung-ledare som Kim Young
Sam (1993-97), Kim Dae Jung (1998-2002) och Roh Moo-hyun (2003-) har styrt Korea sedan
1992, och olika former av medborgarrättsrörelser (simin undong, NGOs) har växt fram inom
medelklassen där begreppet simin (medborgare) närmast kommit att ersätta minjungideologin, och där köns- och sexualitetsfrågor, demokrati- och mänskliga rättighetsfrågor, och
konsument- och miljöfrågor, och andra närliggande vardags- och livsstilsfrågor tagit
överhanden, och där mediala kampanjer och debatter tagit över från gatupolitikens
demonstrationer och kravaller.
Minjung-ideologin associeras geografiskt särskilt med Cholla-provinsen (Norra och södra
provinserna=Honam-regionen). För minjung-rörelsen betyder Cholla-provinsen ständiga
uppror och sociala oroligheter (Tonghak-upproret 1894-96, gerillakrig i Chiri-bergen under
kolonialtiden och Koreakriget, Yosu-Sunchon-upproret 1948, Kwangju-upproret 1980),
utanförskap och laglöshet (tjuvar, mördare, slavar, maffia), kamp mot förtryck och
hemprovins för dissidentledare (politikern Kim Dae Jung, författarna Ko Un och Kim Chi
Ha), men också bondekultur och ”autentisk mat” (maskdans, pansori, folksagor), och
shamanism och folkliga traditioner, vilket gör den till något av ett koreanskhetens och hankultens centrum.
Regionalismen (jiyokjuûi) har präglat Koreas historia åtminstone sedan 900-talet och Koryodynastin då det gamla kungariket Paekche, dagens Cholla, började utsättas för en systematisk
och institutionaliserad diskriminering och marginalisering. Cholla var platsen dit
oppositionella sirhak-intellektuella och byråkrater förvisades under Choson-dynastin, och i
modern tid lider provinsen av ett eftersatt och primitivt jordbruk med svag industrialisering
och urbanisering. Den regionala antagonismen är särskilt stark gentemot grannen Kyongsang
(Norra och södra provinserna=Yongnam-regionen), en utpräglat industrialiserad och modern
provins, där majoriteten av de koreanska presidenterna kommer ifrån inklusive deras
byråkratstaber och högre tjänstemän (Park Chung Hee, Chun Doo Hwan, Roh Tae Woo, Kim
Young Sam, Roh Moo-hyun). Den nuvarande presidenten Roh Moo-hyun har dock ärvt Kim
Dae Jungs väljarbas i Cholla och bland migranter från Cholla boendes i Seoul, och han anser
att regionalismen är ett av dagens Koreas största samhällsproblem.
Litteratur
Tobias Hübinette, ”Minjungrörelsen i Korea”, Statsvetenskaplig Tidskrift 1/2002, sid. 18-24.
(ladda ned via: http://www.tobiashubinette.se/koreansk_nationalism.pdf)
Hee-Yeon Cho, ”Civil society and social movements in the political change of South Korea”,
Asia-Pacific Forum 21/2003, sid. 28-42.
Sallie Yea, “Maps of resistance and geographies of dissent in Cholla region”, Korean Studies
1/2000, sid. 69-93. (ladda ned via:
http://www.vuw.ac.nz/asianstudies/publications/working/maps.html)
Populärkultur: Min-gi Kims sång Morning Dew (1970), Kwang-su Parks film A Single Spark
(1995) (96 min)
